Den sista veckan i augusti.
Under min barndom åkte jag varje sommar till min fädernebygd i Sydösterbotten, vid den tvåspråkiga kusten i västra Finland, där jag har mina rötter både på fars och mors sida. Mitt barndoms Kristinestad var ett sommarland, där solen alltid sken och solen nästan aldrig gick ned. Smått förvånad var jag en vinterdag i början av 1990-talet, då jag kom till min farfar Hemming Blombergs stuga i Ömossa och dörren hade frusit fast och gick inte att öppna, i vintermörket fick jag gå till en granne för att be att få låna en kofot för att ta mig in i en iskall stuga. Sydösterbotten var inte allena sommar och sol.
Likadant är det nästan med mitt Götala i Skara. När jag bor så nära väljer jag nästan alltid att bara åka dit när solen skiner, igår hade vi en underbart vacker sensommardag i Skaraborg, idag när det är mulet och regnar har jag valt att stanna kvar i Göteborg, men funderar att imorgon åka tillbaka när man har lovat ytterligare sensommarvärme.
Jag är delvis arkeolog och har vant mig vid att arbeta när det dåligt väder, har varit på utgrävningar i december, då händerna nästan har frusit till is, såsom i Ömossa för drygt två decennier sedan, så därför kan jag åka till Stora Vadet i Götala, även när det är vinter och ska så göra för arbeta med trädgården och skogen.
Under sommaren handlar mycket av trädgårdsarbetet att hålla trädgårdens gräs och ogräs i schack. Det var ett tag sedan jag hade varit där senast, så igår var det bara att sätta ansiktsskyddet på och sätta igång trimmern, sedan kunde jag måla lite utemöbler och bara ta det lugnt.
Nästa gång ska jag måla den sista utemöbeln, byta ut delar av mitt gavelröste och måla badkaret, som jag ska tömma på brännved och fylla med vatten. Nästa år ska jag plantera blommor där.
Jag har börjat titta på husvagnar och gamla kärror. Det som står på hjul behöver inte bygglov och vill inte sätta så många spår av min närvaro på Stora Vadet. Jag vet att jag bara har det låns i bästa fall några decennier.
Det gamla torpet är nog utan räddning, då delar av tegeltaket har börjat rasa in, men trevligt vore om jag skulle kunna beklä det med ett nytt tak och ha en friluftsutställning om Stora Vadets historia, men det är inte årets projekt. Angående de gamla kärrorna vore det kul att bygga om en till en gäststuga, där den rullar längs den mer än 1000 år gamla färdvägen över Stora Vadets marker, framdragen av hästmodeller i förstärkt plywood.
När man har ett torp som Stora Vadet, måste man nog vara lite galen och vara full av idéer och ha en jädra massa anamma, samtidigt inte tro att allt ska göras nu, för i så fall blir man lätt deprimerad. Nej, se det som ett kulturprojekt och detta kulturprojekt ska jag visa för ett femtiotal medlemmar av Fornminnesföreningen i Göteborg om en månad, då vi gör vår höstresa till Skara. Jag vet inte om jag hinner såga ned all sly på storhögen, men i alla fall visa gravfältet vid Va´t, samt diskutera med medlemmarna om jag eventuellt har en oregistrerad domarring på tomten?
Storhögen ska för övrigt återinvigas till midvinter, mest på skoj… bor ju själv på Östra Midvintersgatan i Göteborg. I alla fall ska facklor brinna och mjöd drickas åt den eventuelle forne västgötehövdingen som ligger begravd där. Storhögen tävlar ju trots allt i epitetet Skaras största gravhög. Det är inte varje arkeolog som har en sådan på sin tomt… ;-)
Mycket skoj, livet är som en saga. Full av hemska troll och spännande äventyr. Det är upp till en själv att skriva denna saga. Den behöver inte vara sann, sagor brukar inte vara det, räcker om man själv tror på det.
I alla fall var det oerhört fint att besöka Stora Vadet i sista veckan i augusti. Lilla Vadets kor hade arbetat bra med sitt idisslande och markerna var öppna. Det gladde mig.
