Sång till våren.
När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.
Jag tackar dig, du vårens ljus, för glädjen som du gav.
Blodsmörk och sträng står rymden än kring slaktingsplats och grav!
Dock är som sände du, o sol, en hälsning fjärran från,
som mitt i vapenbraket gick en nyfödd himlens son.
En himlens son, en fadrens son med ljust och lockigt hår,
du väcker upp bland blad och ben allt gräset där du går.
Du kommer ej från hämndens gud till dyster räfst och dom,
men sår kring hatets gravar ut ditt rikes vita blom.
Bland järn som vittrar, kors som rests, du vandrar stilla hän,
och låter saven svälla högt i blodbestänkta trän.
Där tusen kroppar bli till jord i jättegravens ro
du låter vallmons vilda frön i fröjd mot solen gro.
Jag frågar ej vad hända kan mitt i ditt glada ljus,
om än skall gå från rymd till rymd ett dödens vingesus.
Blir det till döds, jag tackar dig dock för ditt ljus ändå,
mitt i mitt hjärta skiner du, fast döden själv ser på.
Av vilda dalar har du gjort till sist ett söderland,
där solen ler och vågen slår mot fruktbelastad strand.
Gå före dit och lys oss väg, o ljus, bland lövens gull, och
spela, vind, på harpan din min gård av toner full!
Kanhända når ditt ögas glans långt bortom tidens led,
där dödas skuggor röra sig i liljeängars fred!
Kanhända kan du läka sår, dem ingen hela vet, du
ögonljus från det som var och är i evighet.
Nu sjunger jag: kom, ljumma regn, kring blad och nya barr,
och spela milt på säv och strå din dämpade gitarr!
Mitt hjärtas port jag låtit upp för vind som dansar in,
i vår, i vår, o bröder, är all världens glädje min!
En dikt av Dan Andersson (1888-1920), med bilder från Lilla & Stora Vadet i Götala 20120520.
