Det föränderliga kulturlandskapet.
För knappt trettio år sedan skrev en av Sveriges finaste naturskildrare – Gunnar Brusewitz (1924-2004) – i boken Det föränderliga landskapet, utveckling och framtidsbilder ( Stockholm 1985:123) att Ivar Lo-Johansson (1901-1990) åkte till sina författarkollegor, såsom Moa Martinson (1890-1964) och Harry Martinson (1904-1978) i sina torp och skällde ut dem för deras torparidyllisering. Länge var det så att många med rötter i den fattiga landsbygden inte ville veta av den, utan tyckte att det gamla odlingslandskapet med sina kulturmiljöer gärna fick bortrationaliseras, på samma sätt som ett borgarråd i Stockholm på 1950-talet ville jämna hela ”gamla äckliga Strandvägen” med marken, därför att den med sina patricierhus förde tanken till utsugarkapitalism. Vi har sett att många av de största förespråkarna som ville riva och rev alla arbetsstadsdelar från sekelskiftet 1900, själva hade växt upp där. Ett exempel är en vänsterkommunalpolitiker som dessutom ville avslå anslag till ”åtgärder som bl a innebär försök för kommande generationer bevara något som påminner om förljugna och verklighetsfrämmande sörgårdsidyller”.
Brusewitz skriver:
”Av liknande skäl, fast mer underbyggda, bannade Ivar Lo-Johansson på 30-talet de kollegor bland arbetarförfattarna som valt att slå sig ner i idylliska ”Syréntorp” runt huvudstaden. Han såg det som ett uttryck för borgerliga semesterattityder. Erik Asklund har berättat hur Ivar Lo ibland kom farande till torpen och drämde näven i köksbordet, menade att det var rena hånet mot de ömkansvärda människor som en gång halvsvultit i dessa grymma ”idyller”, att nu sitta och skriva naturpoesi och dricka grogg under samma tak som de.”
Alla blir saliga på sin tro… Jag har en annan åsikt och tror att det är viktigt att försöka att bevara och bebo torpen, året runt eller som feriebostad. Många av efterkrigstidens barn har haft en relation till landet, där torpen kanske symboliserar mor- eller farföräldrar, sommarlov och familjesamvaro. Varje generation måste relatera till sitt kulturarv. Vårt kulturmarksprojekt på Stora Vadet är ett medvetet val, som inte kommer att vara för evigt, men kanske för en generation och sedan är det nästa generations val att verka eller inte verka för kulturlandskapet – det föränderliga landskapet.
