Kickis lilla gröna - en ogräskrönika i tid och rum.
Torsdagen den 21 april 2016, satte jag bland annat potatis på Stora Vadet, men räfsade även bort fjolårsgräs och klippte gräset på Storhögen närmast brygghuset, då det på försommaren och sommaren kommer rikligt med vackra blommor här.
Förra bloggen om konsten att byta ett tändstift ledde till en fortsatt diskussion med den eminenta Kristina Pallin i Norrala om gräsklippning, som jag tycker passar som en epilog till bloggen om tändstift, då en stor del av sommaren handlar om gräsklippning. Vi kom att prata om bland annat gräsklippare utan motor och då skrev Kristina till mig, som har massor att berätta om allt från stenålderns betande getter till robotgräsklippare. Hon skrev:
De moderna cylinderklipparna av handdragen modell använder jag fortfarande ibland. Anledningen är att klippningen blir oerhört mycket snyggare då man slipper rotorklipparnas strängar av "stuvad spenat". Faktum är att på ojämn mark så fungerar de gamla och tyngre klipparna mycket bättre, då de ej studsar lika lätt. Men man behöver både vara stark i armar och ben för att orka dra dem uppåt i en slänt. För båda gäller det nämligen att gå i rask takt, för annars viker sig gräset bara under dom.
Fornminnesvård på Stora Vadet.
Tänk sådan härlig berättelse det kan bli utav att byta ett tändstift. Att lyckas med denna bedrift är ju lysande. Jag menar inte att det är världens enklaste sak, utan att det är en berättarglädje som kommer till uttryck i dessa små vardagsproblem som dyker upp för oss alla ibland. Som tur är har jag själv bara att ropa på Clas, så löser sig det mesta. Med skruvmejseln i handen kommer han då farande ner i trädgården för att ställa upp tomgången på högre varv för att maskinen kurkar i för högt gräs, eller sänka tomgången då mina öron fått nog.
Fornminnesvård på Stora Vadet.
Visst har jag ibland fått en skopa ovett då jag trots att jag vet att man inte får luta gräsklipparen åt samma håll som tändstiftet sitter på för att krafsa bort geggan som fastnat under rotorbladen. Anledningen är att stiftet då kan bli oljigt och vägra gnista. Om man då som jag gör, fortsätter dra i snöret tills man själv kurkar blir motorn sur. Dvs får för mycket bensin och måste då luftas. Jag vet inte hur man gör det eftersom det stinker bensin och jag går därifrån och tar mej en lugnande cigarett för att inte ge åbäket en välförtjänt spark, vilket aldrig har fått den att lyda. Så nog finns det mycket att säga om klippare.
Fornminnesvård på Stora Vadet.
Clas berättade att en kund en gång hällt olja i bränsletanken och bensin i oljepåfyllningen. Det blev inte heller så lyckat resultat. Men man kan ju inte veta allt om allting.
Hustomte vid brygghuset på Stora Vadet.
Kommentarer
Trackback
