Götala

En liten bit mot öster om storhögen i Götala finns ett dike, som har grävts för avrinning från sankmarkerna i Götala hage, den mark som torparna på Stora Vadet brukade förr under den tid man låg under kungsgården. Diket rinner ned i Götalabäcken i norr. Enligt den på Stora Vadet födda Nancy Nykvist hittades på 1930-talet årets första hästhovar i dikeskanterna. Stigen mellan Vasen och Va´t (Stora Vadet) används ännu idag och går på norra sidan av storhögen ned till bron över Götalabäcken i nordväst, vilket jag tycker är trevligt, så därför la jag lite tid att röja upp för underlätta för de gående. Vitsipporna växer rikligt och förhoppningsvis kommer de att bli fler med tiden, då jag ges möjlighet att rensa markerna från sly.



På östra sidan av diket finns en ”hag” (hage), där är även gränsen mellan Stora Vadet och Vasen. Det var också gränsen mellan Skara landsförsamling (numera en del av Skara domkyrkoförsamling) och Stenum.



På Vasens marker finns Vasahage och för 80 år sedan växte stora tuvor med backtimjan och röda och vita kattfötter där. På en höjd i hagen, alldeles söder om Götalabäcken finns ett gravfält och röjningsrösen. I hagen finns den första troligtvis den första hällkistan av tre på en sträcka av 1,5 km, de övriga två ligger österom. Gropen i en stensättning täcks nämligen till stora delar av en häll, 1,5 meter i diameter och 0,2 meter tjock. Den är beväxt av enbuskar och är svår att inventera.



Dock är det järnåldersgravarna som fascinerar, en rund gravhög som är åtta meter i diameter och 0,4 meter hög. På norra delen av densamma finns en rest sten.



Söder om denna gravhög finns tre bautastenar på rad med fem meters mellanrum, den nordligaste och sydligaste har fallit omkull och syns bara som flata hällar, medan den mittersta är på väg att göra detsamma, lutningen är stark.



Trots detta är den imponerande med sina mått 1,6 x 1,3 x 0,35 m. Gravfältet kan ha fler fallna bautastenar, då hagmarken är full av mindre odlingsrösen, stensträngar, enstaka spridda block, terrasser, gropar och stigar.



Nästa stora sjok av resta stenblock i öster finns på gravfältet vid Tubbetorp, 1,5 km åt öster vid Götalabäckens dalgång. Dessa bautastenar förekommer oftast på gravfält från järnåldern och till skillnad mot runstenar och bildstenar, saknar bautastenar ristningar. Fritt stående är de ofta gravmarkörer, men har en tendens att falla omkull med tiden. Vissa gravfält med många stående stenar har genomgått restaurering under 1900-talets första hälft. Nu för tiden gör man inte sådana ingrepp i fornlämningar utan att totalutgräva dem först.

Ordet bautasten förekommer i modern svenska för första gången hos Olof Verelius år 1664, men hittas tidigare i Eddadiktningen, till exempel i Havamal; "Sällan bautastenar / stånda byväg när / om ej resta av frände åt frände".

Stora stenar har alltid fascinerat människan, exempel om hur jättar har kastat stenblock är talrika. John Bauers målningar förmedlar denna tradition, men även i ett brev till sin vän Axel Kleimer skrev John Bauer i början av 1900-talet:

Jag tänkte återigen på tiden. De minuter som nu förflöto var min tid. Jag tänkte på dem som levat 500 år före mej och på dem som komme leva 500 år efter mej. Det låg en gammal mossig sten ijämte mig. Jag tycker om sådana gamla stenar. Den var lika dan ungefär för 500 år sedan. Och komme att förbli sådan om 500 år. Jag klappade honom och bad honom hälsa till framtiden. Man tänker så mycket när man står på en kulle en stjärnklar vinternatt.