Götala

Idag när jag förberedde denna januariblogg 2015, skrev jag sökordet de fattigaste av de fattiga på google, för jag ville få uppslag kring ämnet om de allra fattigaste på kungsgården i Götala, ty det var inte torparna som var de fattigaste i det Fattigsverige som var allmänt för ännu ett sekel sedan, torparna hade ju trots allt en egen täppa att odla, även om de ej ägde den och de hörde hemma i en bygd på ett annat sätt än de allra fattigaste, dessa strök kring som tiggare, luffare, resande och så. Om de kan man läsa i Eva Johanssons blogg, som så lustigt nog heter De fattigaste av de fattiga.

 

Samhällets allra fattigaste hittades inte stadigvarande på kungsgårdens marker. Pigor och drängar anställdes nog inte heller, då torparna och deras hustrur skötte dessa uppgifter. De fattigaste som bodde på kungsgården i Götala, var statarna.

 

 

Gösta Apéll har i sina självbiografiska memoarer En statarpojkes minnen (Ankarsrum 1992)  berättat om hur det var att som statarbarn bo på kungsgården Götala i början av 1920-talet. Gösta Apéll föddes på torpet Nybygget i Spjutstorp, Essunga den 29 oktober 1919 och var alltså fyra år gammal, då familjen kom till Götala hösten 1923. Fem år gammal flyttade de vidare hösten 1924. Fadern August Apell (född i Axvall 1877) levde på jordbruksarbete i Skaratrakten och på Varaslätten, modern Maja Ahlkvist (född i Tyskland 1881) skötte djuren på samma storgårdar där fadern fick anställning och omnämns nedan som mjölkerska i ladugården på kungsgården Götala. Gösta Apéll berättar:

 

”På hösten 1923 flyttade vi till Götala herrgård strax öster om Skara. Jag minns att vi åkte med ett frustande ånglok vid flytten. Vi bodde nu i en kåk som innehöll två enrummare, varav vi bodde i den ena. Far var statare igen och mor mjölkade korna morgon och kväll. I andra lägenheten bodde en yngre familj med två pojkar i 5-7 års åldern. Från tiden i Götala har jag flera minnen. Bl.a. att far köpte en säng åt sig och mor på en auktion i Skara. Tidigare hade de legat i en gammal träsoffa. Men nu fick de, som vi tyckte, en fin resårsäng, kanske 130 cm bred och med en bakstam så att den såg pampig ut. Han köpte också en skänk till köket. I den låg en liten mässingsbjällra som man numera har på sparkar. Den lyckades jag få och blev jätteglad. Gick och pinglade överallt i flera dagar, tills jag tappade den på en äng med ”pipgräs”. Jag blev väldigt ledsen och letade länge men kunde inte hitta den.

 

 

Pojkarna i grannfamiljen var duktiga på att skvallra på varandra. En gång när deras mor mjölkade korna snattade den minsta pojken socker. När mamma kom hem sprang den äldsta pojken ut i farstun och ropade:

• Karl-Erik tog sockerbitar!

Den yngsta pojken svarade lika snabbt:

• Och Helge svärde!

Och det med att svära var illa nog.

 

I en annan stuga i närheten bodde Petterssons med två musikaliska pojkar, ca 12-15 år gamla. Den äldsta pojken, Oskar, hade en fiol. Eftersom min far hade ett tvåradigt dragspel, bytte far och Oskar instrument en helg. Jag vaknade tidigt på söndagsmorgonen av att far satt i sängen och gång på gång gned fram en stump på en slagdänga som jag än idag minns hur den lät. Till sist tröt mors tålamod (hon hade varit och mjölkat tidigt medan far varit ledig) och hon röt till:

• Om du inte slutar tar jag fiolen och slår dig i skallen!

Och då blev det slut på gnisslet!” (Apéll 1992:1f)

 

Oskar Pettersson, född ca 1909, blev sedan orkesterledare för en orkester som hette Kronbloms kapell, då han var lik Kronblom. Orkestern var flitigt anlitad i Skaratrakten på 1930- och 1940-talet.

 

En numera riven byggnad vid den lilla dammen på Götala kungsgård omkring 1900-1910, fotograferad av Karl Fredrik Andersson. Bilden tillhör Västergötlands museums bildarkiv. Byggnaden kan ha använts både som statarbostad och till smedja eller liknande. I det högra hörnet finns en hund, som diskuteras längre fram i texten.

 

Efter ett år på Götala, under statarnas frivecka (24 oktober – 1 november) flyttade statarfamiljen på hösten 1924 vidare till Stora Lund i Lundsbrunn, norr om Skara. I familjen fanns förutom föräldrarna och Gösta, ytterligare flera syskon. I familjen föddes sammanlagt nio barn, ett nionde syskon föddes i Götene sommaren 1926, men 1924 var nog den äldsta dottern 20 år gammal bortflyttad. Ytterligare en hade avlidit i difteri 1919. Sammanlagt hade cirka 8-9 personer bott i den lilla statarlägenheten i Götala.

 

 

I Västergötlands museums bildarkiv hittas de tre bilderna från Götala, fotograferade under tidsperioden 1900-1910, som har bildnumren B145288:64-66 och är fotograferade av Karl Fredrik Andersson, från Sjögerstad. Götalabilden från 1950 är från samma fotoarkiv och fotograferad av Gustaf Ewald och har bildnummer A8357. Från två av de ovanstående bilder, har jag framtagit två detaljbilder på en och samma hund. Jag funderar över om det kan vara den numera utdöda dalbohunden, storleken och nosen påminner om detta.

 

Den har även likheter med en Berner sennenhund (Bernese Mountain dog). Mina vänner Kenth Lärk, Bengt Wadbring, Marianne Böhm, Hampus Lybeck, Lena Englund och Sara Nilsson på Facebook hade en diskussion på Facebook, över dess rastillhörighet och om den var en vakthund. Frågan är ju intressant, om man kan undra sig hur vanlig var hunden rent allmänt anno 1900 och hur såg hundarna ut? Dalbohunden var då på utdöende eftersom de stora rovdjuren som se skulle skydda mot var utrotade och likheter mellan dalbo och Berner sennen beror kanske delvis på lika användningsområde. Den första svenska kullen Berner Sennen föddes 1955, knappt ett halvt sekel efter fotografiernas tillkomst. Det som motsäger att det var en dalbohund är att de bilder jag har sett av dalbohunden är att den känns mer långhårig, med lite drag av irländsk varghund. Fast den kanske var sommarklippt eller så fanns det hybrider redan då och kor fanns det gott om, ser vi på ladugårdsbilden där korna vattnas vid den lilla dammen i Götala, så en sådan hund kunde behövas.