Götala

Efter att ha publicerat senaste bloggen om tre finländska officersöden på kungsgården Götala på 1800-talet, tog jag kontakt med Borgå museum, då Borgå var hemort för alla tre. Jag fick två välvilliga svar från både museidirektören Marina Catani och amanuensen Synnöve Bergholm-Kullström, vilket har sporrat mig att söka vidare kring dessa finländare, placerade i Västgöta regemente efter Finska krigets slut 1809. Borgå har en central plats i den finländska historien, då Borgå lantdag sammankallades av kejsar Alexander I av Ryssland medan 1808-1809 års krig ännu pågick. De enligt svensk riksdagsordning i Borgå samlade finska ständerna svor kejsaren trohet och denne avgav sin regentsförsäkran den 29 mars 1809. Kejsaren bibehöll landets lagar, religion och språk från den svenska tiden. Finland blev inte en del av Ryssland, utan ett autonomt storfurstendöme under ryska kejsaren "upphöjd för framtiden bland nationernas antal, under sina lagars skydd", såsom kejsaren uttryckte det i sitt avslutningstal. Samma regentförsäkran om att styra Finland i enlighet med landets egna lagar upprepades av samtliga Alexanders efterföljare.

Efter Finska kriget fanns det massor av finska officerare och soldater kvar i Sverige, många blev här hela sin levnad och andra åkte tillbaka till Finland som hade sett dem födas. Som levande legender vistades nära 300 finländska officerare i Sverige. Några av dem nådde höga befattningar inom den fredstida militären, andra valde så småningom civila yrken. De fanns utspridda i hela landet i skilda regementen och sysselsättningar. Högst bland dem tronade krigshjälten Carl Johan Adlercreutz från Borgå, han som med sin bror Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) medverkat i 1809 års revolution. Carl Johan Adlercreutzs bragder i krigen i Tyskland och Norge 1813-1814 var betydligt beskedligare än de i Finska kriget, som hade brutit ner hans hälsa. Han avled redan 1815 upphöjd till greve och innehavare av Läckö slott, som han hade döpt om till Siikajoki. (1)

Det svenska statssekreteraren Gustaf Fredrik Wirsén, född 1779 på Sveaborg utanför Helsingsfors, räknade i ett brev 1815 till den svenske hovkanslern och biträdande utrikesministern Gustaf af Wetterstedt, född 1776 i Vasa i mitt fädernelandskap Österbotten, sig själv, brevmottagaren och den samma år bortgångne Carl Johan Adlercreutz till finnar. År 1818 blev Wirsén svenskt statsråd och år 1824 blev af Wetterstedt Sveriges utrikesminister. Gustaf Fredrik Wirsén var för övrig yngre bror till chefen för Göteborgseskadern, vid namn Karl Johan af Wirsén, som jag skrev om år 2004. (2)

I min forskning av finnarnas Sverige har jag bl a skrivit en akademiska uppsats om finländare i Göteborg och ett större arbete om finländare i Östergötland, men även i bokform i exempelvis om politiska fångar på Bohus, som var finländare.

I det här sammanhanget är en akademisk uppsats som heter Grön, Hjort, Last, Nord, Ståhl, Tjäder & Täck… En studie av finska artillerister i Göteborg med omnejd kring år 1820 intressant, då den berör dagens bloggämne.

En författare som mer än de flesta behandlade finska teman i 1800-talets Sverige var Gustaf Henrik Mellin (1803-1876). Mellin tvangs som barn lämna sin österbottniska hembygd under dramatiska förhållanden. Hemmet förstördes under drabbningen vid Revolaks i april 1808, där för övrigt Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) utmärkte sig, och Mellins fader, som var traktens präst, följde de retirerande trupperna till Västerbotten.  Hans föräldrar var den sedan år 1810 utnämnde kyrkoherden i Tun i Västergötland Abraham Mellin, född 6 januari 1772 i Uleåborg, död 26 september 1815 i Tun, samt dennes hustru Sara Margareta Henriksdotter Wacklin född 15 maj 1771 i Uleåborg, död 8 augusti 1816 i Tun.

Historik över Mellin.

Deras son Gustaf Henrik Mellin var en känd präst, konstnär och författare i Sverige under sin levnad, då hans föräldrar dog så tidigt blev han fosterson hos kyrkoherden och poeten Frans Mikael Franzén, också född i Uleåborg såsom Mellins föräldrar, som var moderns släkting och blev hjälpt på många olika sätt hela livet av denna välgörare, sedermera biskop i Härnösand.  Förövrigt hette Mellins första publicerade novell Blomman på Kinnekulle (142 sidor), utgiven i Stockholm 1829. (3)

I den publicerade personhistoriken kring Västgöta regemente, hittar man under dessa år flera finländska officerare, vid sidan av de tre från Borgå som jag har nämnt tidigare. Om dragonen Erik Ek från Borgå, finns ingenting nedtecknat, men desto mer om regementschefen Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845):

Gustaf Magnus Adlercreutz blev volontär vid Nylands infanteri regemente 1783, sergeant 1788, fänrik 2/12 1790, tog examen i artilleri och fortifikation 1791, var student i Uppsala 1791-1793, genom tjänstebyte fänrik vid Stackelbergs regemente 26/11 1794, löjtnant 26/10 1796, transport till Nylands dragonregemente 16/6 1801, kapten i armén 11/5 1803, ryttmästares indelning 4/5 1805, Riddare av Svärdsorden 27/4 1808, överadjutant och major i armén 30/8 1808, överstelöjtnant 26/6 1809, major vid Smålands dragonregemente 5/9 samma år, andre major vid Livgrenadjärregementets rusthållsdivision 6/5 1810, tills han den 3 december 1811 utnämndes till överste och chef för Västgöta regemente och till generaladjutant den 14 juni 1814, blev Kommendör av Svärdsorden den 24 juni 1819, generalmajor i armén den 5 november 1821, chef för 8 infanteri brigaden med bibehållen översteindelning vid regementet den 9 november 1824, generallöjtnant (namnet till trots är generallöjtnant en högre militär grad än generalmajor, motsvarande viceamiral i flottan) den 26 januari 1839, död den 19 juli 1845 på Läckö kungsgård, vid denna tid benämnd Siikajoki, och begraven på gamla Skara kyrkogård.

Harri Blomberg besöker Sveaborg, utanför Helsingfors i februari 1990. En av skärgårdsflottans dockor ses nedanför fönstret.

 

Adlercreutz förde Västgöta regemente under fälttågen i Tyskland och Nederländerna 1813-1814, därunder kommenderat i förpostaffären vid bron över Moldau mellan Rosslau och Dessau den 29 september 1813, samt med Västgöta regemente ett detachement Smålands husarer och 100 kosacker repousserat fransmännen, som från Maastricht gjorde ett utfall för att bemäktiga sig byn Montenacken den 25 mars månad 1814, affären varade i tre timmar.

Han förde under fälttåget i Norge 1814 2 fördelningens avantgarde, med två bataljoner Västgöta regemente, en bataljon Skaraborgs regemente, en skvadron Livregementets husarer och en division artilleri verkställt övergången av Glommen och intagit Tunölandet, varvid kapten Mannerstråle, en underofficer och 10 man sårades samt 2 dödsskjutna. Belöningen för dessa bedrifter blev generaladjutants fullmakt, storkors av svärdsorden och den preussiska orden Pour le mérite militaire. Adlercreutz förrättade generalmönstring med Livregementets grenadjärkår och Västmanlands regemente 1815.

”Innerligt tillgiven Konung och Fädernesland, tapper utan skryt, kamrat utan förbehåll, vän utan beräkning, ihärdig i sina företag, ytterst ömtålig i hederssaker, lika villig att giva som att taga upprättelse – så skildras Gustaf Magnus Adlercreutz av en man, som noga kände honom och som vitsordar att hans karaktär även under kämpandet med sjuklighet och lidande var sig lik.” (KrVA handl 1846). (4)

Drabbningen i Montenacken (stavas även Montenaken) var en del av de svenska truppernas blockad av fästningen Maastricht på högra stranden av Maas-floden i mars och april 1814. I regementshistoriken omnämns drabbningar i Montenacken, både den 9 och 25 mars. Den 9 mars är mycket intressant, då jag i den senaste bloggen berättade om hur Gustaf Stjernschantz tilldelades Tapperhetsmedaljen i guld 1813, enligt uppgifter från Svenska adelns ättar-taflor, afdelning 4, adliga ätten Stjernschantz, tab 3 (utgiven 1858-1864, sidan 194). Det stämmer, bortsett att medaljen utdelades först år 1814, vilket framgår nedan.

Julen 1813 och nyåret var Västgöta regemente förlagt i trakten av Kiel, och där slöts freden den 14 januari 1814. Ett par dagar senare uppbröt armén och marscherade över Lübeck, Lüneburg, Hannover, Düsseldorf, där Rhen övergicks, till Liége på belgiskt område, en marsch på över 60 mil. Därifrån avdelades den 7 mars 1814 2 fördelningen att observera fästningen Maastricht och skydda arméns förläggning mot utfall från garnisonens sida. Regementet avgick från Vise vid Maasfloden den 8 mars 1814 och intog förpostställningar mellan Castré och Weldtvesel med regementschefen Gustaf Magnus Adlercreutzs kvarter i Montenacken. Vid ett utfall följande morgon, den 9 mars 1814, utkämpades strider, vari regementet framgångsrikt deltog. Överste Adlercreutz anmälde till nådevedermälen: majoren N. G. Gillner till RSO, löjtnanterna M. I. Mannerstråle och S. G. Reenstierna, fänriken A. G. Stiernschantz (alltså Gustaf Stjernschantz från Borgå, som bodde på överstebostället Götala vid Skara) och ett par underofficerare till tapperhetsmedalj i guld. Under den fortsatta inneslutningen, som varade till den 9 april 1814, avlöste brigadens regementen varandra i vakttjänsten. I slutet av månaden organiserades Västgöta regemente på sex fältkompanier fördelade på två bataljoner. Överste Adlercreutz jämte övertaligt befäl lämnade armén och hemreste för att tjänstgöra vid reservarmén. Kriget var inte slut för Adlercreutz, sensommaren 1814 fortsatte man att kriga genom fälttåget mot Norge, där avantgardet bestående av infanteri, jägare och husarer, fördes av överste Adlercreutz. Västgöta regemente deltog i strider vid övergångarna av älven i Tistedalen den 1 augusti 1814 och en vecka senare (8-10 augusti 1814) fördrev norrmännen från Tunö kyrka och från den östra stranden till den västra av Glommens västra mynningsgren. Detta var den sista strid i vilken Västgöta regemente deltog i innan den långa freden tog vid. (5)

För att återgå till den på överstebostället bosatta Anders Gustaf Stiernschantz, född den 25 mars 1794 på Sköldvik i Borgå socken, Finland, så framgår det i regementets personhistoria att hans far Johan Gustaf Stiernschantz var major vid Stackelbergs regemente (vars förbandschef var Bernt Fredrik Stackelberg under åren 1788-1801), som från år 1751 till 1808 var förlagt till Svartholm och Sveaborg i Finland. Samma regemente som Gustaf Magnus Adlercreutz tjänstgjorde i under åren 1794-1801. Troligtvis var han mycket god vän med Johan Gustaf Stiernschantz och en anledning till att Anders Gustaf Stiernschantz bodde på överstebostället Götala vid Skara i Västergötland. Modern hette Sofia Maria de Frese. Anders Gustaf Stiernschantz blev redan vid åtta års ålder sergeant vid Jägerhorns värvade regemente (detsamma som Stackelbergs regemente, men som bytte namn när man bytte förbandschef 1801), fänrik vid Västgöta regemente den 3 mars 1812, första adjutant med fältväbels indelning och löjtnant i armén den 24 september 1816, stabslöjtnant den 20 februari 1821, avsked med kaptens namn, heder och värdighet den 2 maj 1826, överuppsyningsman och tullinspektor vid tullbevakningen i Laholm samma år, dog ogift den 16 augusti 1834 i nämnda stad av kolera. Stiernschantz deltog i fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1814, tillförordnad guldmedalj den 22 maj 1814. (6)

Övriga finländska officerare vid Västgöta regemente under åren 1811-1829.

Johan Jakob Ahlander, född 15/10 1783 i Finland. Sergeant vid Savolaks jägarregemente 15/7 1802, regementstrumslagare där 1804, hautboist (som trakterade blåsinstrument) vid Svea livgarde 1810, transport till Västgöta regemente 1812, musikdirektör där 1/1 1816, entledigad 1818 och återvände samma år till Finland. Vidare öden okända. (7)

Lars Fredrik Aminoff, född 28/3 1779 på Hindraböle säteri i Pojo socken, Nyland, son till godsägaren Bernt Vilhelm Aminoff och Christina Lindcrantz. Gift 29/9 1822 med Eva Charlotta Lauriston, som var född 24/12 1795.

Sergeant vid Nylands jägarbataljon 1795, fänrik på extra stat 30/4 1798, adjutant med lön 18/6 1800, sekundlöjtnant vid Adlercreutz´ regemente 29/6 1804, premiärlöjtnant 5/12 1807, i rysk fångenskap vid Sveaborgs fall 3/5 1808, löjtnant vid Dalregementet 19/6 1810, transport till Västgöta regemente med exspektanslön 15/5 1811, löjtnants indelning och kapten vid armén 3/3 1812, stabskapten 21/7 samma år, majors avsked 17/9 1816. Han var då så ”förlamad av giktplågor”, att han icke kunde göra tjänst, död 25/1 1825 på Mäkelä i Mäntälä socken, Nyland. Bevistade 1813-1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. (8)

Axel Fredrik Freidenfelt, född 31/7 1785 i Vasa, Österbotten. Son till kaptenen vid Österbottens regemente Axel Reinhold Freidenfelt och Anna Beata Strengberg. Gift 29/12 1814 med Anna Charlotta Lagerheim, född 1/9 1791, död 6/6 1864, dotter till biskopen i Skara stift Ture Weidman, adlad Lagerheim, och Inga Lovisa von Celse.

Sergeant i Österbottens regemente 1796, kadett vid krigsakademin 25/9 1799, fänrik i Finska gardet 27/12 1803, stabslön där 15/12 1806, löjtnants indelning 16/3 1808, transport till af Paléns regemente 23/2 1809, transport till Livregementets husarkår 10/4 1811 genom tjänstebyte, avsked 13/4 samma år med tillstånd att kvarstå i armén, löjtnant i Västgöta regemente 18/6 1811, stabskapten 3/3 1812, kapten och chef för Barne kompani 24/9 1816, major i armén 11/5 1818, RSO (Riddare av Svärdsorden) 12/7 1820, 3 major 19/4 1825, överstelöjtnants avsked 21/3 1829, död 22/10 1853 i Jönköping.

Till Åland 1808, bevistade 1813-1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. (9)

Carl Johan Gylling, född 1/3 1791 i Heinola i Tavastland. Son till landskamreraren Carl Fredrik Gylling och Margareta Sofia Gylling. Gift i Lappträsk 13/9 1835 med Laura Wallgren, född 31/12 1811, död 12/8 1876, dotter till kaplanen Georg Gustaf Wallgren och Maria Helena Ursin.

Kadett vid krigsakademin 1/10 1804, officersexamen 11/4 1808, kornett vid Nylands dragonregemente 21/4 samma år, Transport till sekundbefäl vid Västgöta regemente med penninglön 3/3 1812, stabslöjtnant 19/2 1813, avsked 27/8 1816 med kaptens karaktär, dog 14/12 1878 i Lappträsk i östra Nyland, dit han överflyttade efter avskedet.

Gylling bevistade 1808-1809 års fälttåg i Finland, Västerbotten och Jämtland, samt 1813-1814 års krig. Han ägde Petas och Påvals frälsehemman i Rudoms by i Lappträsk, samt Rutalaks såg i Korpilaks kapell. Han stiftade en fond för värnlösa barns uppfostran inom Lappträsks kommun, vars behållning 1910 uppgick till 61433,86 mark. (10)

Gustaf Adolf von Kraemer, född 7/10 1785 på Gammelgård i Lampis socken, Tavastland. Son till översten vid arméns flotta Carl Gustaf von Kraemer och Christina Lovisa Stiernvall.

Kadett vid krigsakademin 1/4 1799, officersexamen 24/9 1802, fänrik i Livregementets värvade infanteri bataljon (sedermera Finska gardet), sekundlöjtnant 12/2 1807, kapten i armén 23/8 1808, löjtnant vid af Paléns regemente 23/2 1809 (så benämndes Finska gardet efter överflyttningen till Sverige 12/10 1808), stabskapten vid Andra gardesregementet 19/6 1810, transport till kapten vid Västgöta regemente 4/6 1811, transport till Norra skånska infanteriregementet 10/12 samma år, RSO (Riddare av Svärdsorden) 11/12 1811, major 2/2 1813, överstelöjtnants karaktär 9/1 1816 och överstelöjtnant vid regementet 22/10 samma år, dog ogift 5/10 1819 i Köpenhamn, Danmark.

Bevistade 1808-1809 års finska krig och blev 3/3 1808 stabsadjutant hos fältmarskalken Klingspor, bevistade striderna vid Pyhäjoki 16/4 1808, Siikajoki 18/4 1808, Nykarleby 24/6 1808, Lappo 14/7 1809, Alavo 17/8 1808, Ruona bro 1/9 1808 m fl under krigsåret 1808 och benådades med tillförordnad guldmedalj 21/10 samma år, var från 1/5 1809 kommendant i excellensen greve Fabian Wredes högkvarter till krigets slut. Deltog i fälttåget mot Norge 1814 och synes ha varit chef för 1 fältbataljonen av Norra skånska infanteriregementet, som utgjorde garnison i fästningen Fredrikstad. Han överlämnade fästningen med därunder lydande skansar till norske generalen Ome 28/3 1815, varefter bataljonen jämte en artilleriavdelning anträdde återmarschen till hemorten. (11)

Nils Henrik Longé, född 21/8 1774 på Innala i Kristina socken, Savolaks. Son till kaptenen vid Savolaks infanteriregemente Nils Longé och Brita Maria Calonius. Gift 29/12 1822 med Anna Christina von Becker, född 8/9 1790, död 12/1 1836, dotter till kaptenen Abraham Gideon von Becker och Margareta Catharina Jernefelt.

Volontär vid Savolaks infanteriregemente 21/8 1781, rustmästare vid Savolaks jägare 15/7 1790, fältväbel 1797, extra fänrik 7/7 1802, underlöjtnant vid regementet 9/10 1804, sekundlöjtnant 12/4 1806, RSO (Riddare av Svärdsorden) 19/5 1808, kapten i armén 1/5 1810, efter Finska krigets slut placerad på exspektansstat vid Västgöta regemente 19/3 1811, 2 löjtnant med fänriks lön 3/3 1812, 2 kapten 21/7 samma år, stabskaptens indelning vid Livkompaniet 24/9 1816, avsked med pension och majors karaktär 20/12 1820. Återvände efter avskedet till Finland, dog den 14 november 1826 på sin gård Innala.

Bevistade med mannamod under Finska kriget affärerna vid Jynkkä, där han nämnes med beröm, Kuopio, Pulkkila, Laivalinna (Varkaus), Toivala och Hörnefors. Särskilt utmärkte han sig vid Pulkkila, där han anförde skarpskyttarna och verksamt understödde Joachim Zachris Duncker (1774-1809) vid dennes stormning av det fientliga batteriet. Blev härför RSO 19/5 1808. I striden vid Hörnefors 5/7 1809, där han var vittne till Dunckers hjältedöd, blev han fången, återkom dock snart till Sverige och placerades först vid Svenska fältbataljonen och efter dess upplösning vid Västgöta regemente. Longé, en glad och trevlig man, var omtyckt av sin frände från samma hemsocken och tillika kompanichef Duncker, vilken ock på dödsbädden anmodade sergeant Axel Eberhard Argillander, som mottog hjältens dyrbarheter, att överlämna sitt ur åt denne.

Longé deltog med Västgöta regemente i 1813-1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. Släkten uppges vara av hugenottiskt ursprung. En hans yngre broder, Didrik Johan Longé (1779-1863), blev överste och bidrog till organiserandet av Preussens sjöförsvar. (12)

1) Tarkiainen, Kari, Finnarnas historia i Sverige 2. Nordiska museet 1993, sidorna 76-77.

2) Tarkiainen, Kari, Finnarnas historia i Sverige 2. Nordiska museet 1993, sidorna 44-46.

3) Tarkiainen, Kari, Finnarnas historia i Sverige 2. Nordiska museet 1993, sidorna 82-84.

4) Kocken, Carl Thorsten, Kungl. Västgöta Regemente II. Personhistoria 1724-1927. Stockholm 1948, sidorna 225-226.

5) Kocken, Carl Thorsten, Kungl. Västgöta Regemente II. Personhistoria 1724-1927. Stockholm 1948, sidorna 216-218.

6) Kocken 1948:252.

7) Kocken 1948:408.

8) Kocken 1948:250.

9) Kocken 1948:251.

10) Kocken 1948:252.

11) Kocken 1948:250-251.

12) Kocken 1948:249.