De obesuttnas arkeologi och kulturarv.
Arkeologen Pia Nilsson föreläser i sin gamla studiestad Göteborg om de obesuttnas arkeologi och kulturarv. Arkeologin utmanar de skriftliga källorna, och bidrar till en mer mångfacetterad bild av de obesuttnas liv, vardag och strategi.
Den 13 november 2019 lyssnade jag på en föreläsning under temat De osynligas arkeologi med Pia Nilsson i Wallenstamsalen på Göteborgs stadsmuseum, som Fornminnesföreningen i Göteborg höll i höstens föreläsningsserie. Det var rikligt med folk och föreläsningen med efterföljande diskussion varade drygt 70 minuter. Lagändringar har gjort att alla övergivna torpanläggningar från tiden före 1850 har fått ett starkare skydd, en av frågorna är hur de ska grävas ut med insikten att ett torp är mer än en stengrund. En annan är vilka frågeställningar ska göras? Vikten av att uppvärdera de obesuttna kvarlämningarnas status, lika viktiga delar av kulturarvet som herresätets.
Lilla Vadet är en torpruin i Götala vid Skara, den finns med på kartor alltsedan 1600-talet. Här syns jordkällare, husgrund och stensatt brunn.
Agrarhistorikerna och arkeologen Pia Nilsson är mångkunnig i sitt ämne och i det treåriga forskningsprojektet arbetar hon idag med hembygdsföreningar och dylikt, många bilder och exempel under föreläsningen var från Västergötland (exempelvis Åsle tå och Medelplana). Bakgrunden till projektet är den förändring av kulturlagen som gjordes 2014. Kravet är att lyfta fram de som hittills inte har synts så mycket i arkeologiska projekt. Kulturarvet efter torparen i Svenshyttan i Västergötland är lika viktig, som övrig arkeologi och får inte glömmas bort vid arkeologiska undersökningar.
Närbild av brunnslocket på torpruinen Lilla Vadet i Götala vid Skara. Detta var ett torp som låg under en kungsgård, som var ett översteboställe under en lång tid. Torparnas situation skiljde sig åt, de flesta hade endast skyldigheter mot överheten, undantagen fanns i soldattorpen, där rotebönderna var skyldiga att underhålla torparen.
Obesutten, som är ett gammat ord, passar bra i agrar miljö. Man råder ej över jord och bodde i tåbebyggelse, lägenhet, backstuga, statarlänga eller på ett torp. Jorden som även var nyckeln till de alla de samfällda resurserna på landsbygden, dvs skog, jakt och fiske som bara gällde bönderna. (De jordägande bönderna hade under stormaktstiden mycket begränsade jaktmöjligheter och dödsstraff gällde tidvis för upprepad olaga jakt. År 1789 är ett jakthistoriskt betydelsefullt år, då genom Gustaf III:s förordning detta år knöts jakträtten utan inskränkningar till jordägandet.) I städerna fungerar inte ordet obesutten, även om utsattheten och sårbarheten även fanns här. Torpkontrakten var olika, såg ut på olika sätt. Det var en underordnad roterande befolkning, som under livet kunde flytta runt mycket mellan de olika jordägarna. Under 1700-talets mitt sker en omvandling på landsbygden, antalet torp i dagens Sverige (även i den finländska rikshalvan sker denna ökning, men berörs inte i följande siffror) ökar kraftigt fram till 1850, från 28 000 torpare år 1750, till 65 000 år 1800 och 97 000 år 1850. Det tillkommer torp även efter 1850, men räknas inte in i lagskyddet, som bara gäller varaktigt övergivna torp från tiden fram till 1850 och lika lite berör kulturlagen i äldre tider anlagda torp som ännu brukas. Torp etablerade före 1850 är den nya riktlinjen och man sätter ingen bakre gräns på när de övergavs, så ett torp anlagt 1800 och övergivet 1870 omfattas av det ökade lagskyddet.
Jordkällaren till Trädgårdstorp i Götala, torpruinen med husgrund och övriga lämningar har beteckningen RAÄ Skara 71:1 och anlades före 1850. Torpet hittas både i kyrkböcker och gamla kartor över kungsgårdens marker.
De obesuttna var osynliggjorda av samtiden och är ännu idag till många delar av nutiden. De bodde oftast i enkla hus, ofta utan stengrund som inte gav synliga kvarlämningar. Torpens namn skiftade under åren (ibland var det snabba växlingar av namn) och vissa låg i utmarken, så de kan vara svåra att hitta. Kartmaterial leder vidare i forskningen och kan även visa att bebyggelsenamnen skiftade. Landskapets information (hur vi som arkeologer betraktar landskapet i fält) är viktig, då vissa kartor ger undermålig information till forskningen.
Ett och samma torp kan ha haft olika namn, fast legat på samma plats eller så har de flyttats, men bibehållit sitt namn, medan andra har helt försvunnit och nya uppförts en bit bort. Vilket exempelvis är vanligt bland kungsgården Götalas torp.
I vilket sammanhang finns torpen? Obesuttna är svåra att hitta i källor och i naturen, därför tas ett stort antal av dessa fornlämningar bort utan protester och många gånger utan att exploatören är ens medveten om deras existens. Den lilla boplätten har varit en väv av livet för många av våra förfäder. Lagskyddat kulturarv är en fråga om klass. Vilka frågor ska ställas till kvarlämningarna? Man har slutat fokusera på själva husgrunden och tittar istället mer hur man använde kulturlandskapet. Hur rörde man sig där och hur ligger hela landskapet, synligt eller dolt? Kartera torpet och inventera växter, mer än syrener i ruiner. Även om det i dags datum är mycket av famlande efter ny kunskap, så leder forskningen och arkeologin i rätt riktning, då vi lär oss att se torplämningarna på ett nytt sätt.
Föreläsningen med efterföljande diskussion höll på i 70 minuter. Fornminnesföreningen i Göteborgs ordförande Benjamin Grahn Danielson har gjort flera arkeologiska undersökningar (inventeringar och utgrävningar) av torpmiljöer i bland annat Bohuslän. Rapporterna är nedladdningsbara för den som vill fördjupa sig i de obesuttnas arkeologi och kulturarv.
