Skara bôxer
I början av 1990-talet brukade jag hålla öppet på Lebellska köpmannagården i Kristinestad, då intendenten var på inköpsresor. Stadsgårdens äldsta delar härrör nästan från stadens grundande 1649. Sådana gamla hus har klockor som har tickat i århundraden, så ljudet för mig var detsamma som för dem som bodde där under exempelvis Gustav III: es dagar. Söndagen den 1 april passerade jag Trandansen vid Hornborgasjön och tusentals tranor fyllde dess stränder, flyttfåglarna kommer tillbaka, men närapå hälften eller 120 av våra 250 häckande fågelarter stannar kvar. De flesta av fåglarna var även våra förfäders. När kulturlandskapet förvandlas, försvinner även en del av fåglarna. Nötväckorna gillar gläntbackens jättelika ekar med rötter i Gustav Vasas tid. Jag har det i åtanke, när jag röjer på Stora Vadet. Under söndagen försökte jag släppa tillbaka ljuset på storhögen; skymmande grangrenar sågades ned, sly klipptes bort och senare i vår ska jag ha kommit så långt att man tydligt ska se storhögens form, kunna vandra runt den och att man från dess topp ska ha utsikt över landskapet. Jag röjer även upp längs strandkanten av Götalabäcken, där ligger så mycket döda träd, fjolårsgräs, sly och taggiga buskar.
Den andra gravhögen på tomten, bevuxen av en massa olika mindre träd och buskar, som ligger alldeles bakom torpstugan, har en inbyggd jordkällare, den uppfördes enligt säljarna i november 2011 av två luffare som i tacksamhet för boende och mat åt husmodern på Stora Vadet ville uppföra en jordkällare. Kanske de var arbetslösa rallare eller dylikt, för källaren är väl uppförd. Nancy Nykvist berättar i kåseriet Från Mitt 30-tal i Skara Gille 1984-1989 om hur det där förr växte rikligt av blommor och buskar som jag knappt känner namnet på, så mycket finns att lära:
På västra sidan av källaren, som troligtvis är placerad i en gravhög, växte ärenpris, eller som vi alltid sa´, mormors glasögon. På östra sidan fanns snöbärsbuskar, merabeller och krikonträd. Bären på de gamla surbärsträden blev nästan svarta innan de var riktigt mogna. Då var de saftiga och goda. Krusbärs och vinbärsbuskar fanns också.
När jag kommer ut från Lilla Vadets marker till Gamla Axevallavägen, så syns Skara bôxer och i början av 1900-talet syntes tvillingtornen på Skara domkyrka även från Stora Vadet, men skogsbeståndet är större idag och trädkronor skymmer stadens tvenne karaktäriska kännetecken. Det framgår av en dråplig historia som har med bygget av jordkällaren att göra och återberättas i Nancys berättelse. Hon inleder med en kort levnadsbeskrivning av sin morfar Johan Larsson (en underbar bild på honom 80 år gammal vid husknuten på Stora Vadet 1925, med den gammaldags lockpanelen synlig och såpnejlikorna runt stugan, finns bevarad på Västergötlands museum, se länken http://www9.vgregion.se/vastarvet/va/resultat_enpost.asp?nr=VGM_A635 ):
När morfars föräldrar flyttade till torpet år 1852, hade namnet ändras (från Stora Taskevad) till Stora Vadet. Morfar var det äldsta barnet i den syskonskaran. Han var född 1845. Han övertog arrendet efter sin far. Morfars andra hustru var min mormor. Det äldsta arrendekontraktet som vi har bevarat är från 1875. Morfar hade slitit hårt med att bruka de små tegarna mellan alla stenar. Att det var gamla gravfält som brukades, ansåg väl ingen som något märkvärdigt.
En hel del sten kom till användning, när morfar med hjälp av två luffare gjorde en källare. Stora stenar är lagda både till väggar och tak. Med tanke på dåtida enkla hjälpmedel är det fantastiskt att det göra en så bra källare med ett så fint takvalv som står sig än idag. Det har berättats för oss att det skulle ha varit så, att när den ena av de två luffarna fick syn på Skara ”bôxer” blev han så törstig att han inte kunde motstå att springa till stan och köpa ”dreck”. Se´n blev det inget mera arbete på ett tag.
Men morfar och luffaren kom på råd. Luffaren fick aldrig vända sej´ mot väster. När han hade ärende däråt så fick han gå baklänges, för bara han inte såg kyrktornen så ansatte törsten inte honom. Så fick det bli till källaren var färdig.
