Götala

 

Fornminnesföreningen i Göteborg besökte lördagen den 29 september 2012 den tusenåriga färdvägen och gravfältet på Stora Vadet på årets höstresa, då föreningen bekantade sig med Västergötlands museum och dessutom arkeologiska sevärdheter i Järnsyssla, Brunsbo och Götala.

 

 

Efter en trivsam middag på den forna biskopsgården Brunsbo, där värdparet Gunilla och Mats Olausson underhöll oss med god mat, men även trevliga berättelser och en rundvandring i det senmedeltida biskopssätet, var det dags, efter att ha parkerat bussen från Ljungskile buss på Örnsros besöksparkering, att för 54 personer att bese det närbelägna Lilla och Stora Vadet. Där det gavs en kort visning av torpruinen på det förra stället och en längre visning av det senare med forngravar, byggnader och historier om de mänskor som har bebott platsen.

 

 

Jag tyckte att det var trivsamt att ha så många gäster på en gång, dessutom sådana som ger mig goda råd och har bra rön om en fortsatt utveckling av markerna i Götala.

 

 

 

 
Jag längtar till landet som icke är,

ty allting som är, är jag trött att begära.

 

 

Månen berättar mig i silverne runor

om landet som icke är.

 

 

Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,

landet, där alla våra kedjor falla,

landet, där vi svalka vår sargade panna

i månens dagg.

 

 

Mitt liv var en het villa.

Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen

vunnit –

vägen till landet som icke är.

 

 

I landet som icke är

där går min älskade med gnistrande krona.

 

 

Vem är min älskade? Natten är mörk

och stjärnorna dallra till svar.

Vem är min älskade? Vad är hans namn?

 

 

Himlarna välva sig högre och högre,

och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor

och vet intet svar.

 

 

Men ett människobarn är ingenting annat än

visshet.

 

 

Och det sträcker ut sina armar högre än alla

himlar.

 

 

Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar

och alltid skall älska.

 

 

---

 

 

Postumt utgiven dikt av den finlandssvenska diktaren Edith Södergran (1892–1923), i samlingen Landet som icke är (1925). Bilderna från Götala – Brunsbo – Järnsyssla 2012-09-17, är tagna av Harri Blomberg.

 

 

 

Lördagen 15:e september åkte min kompis Ingeborg Olofsson från Malmö och jag på en västgötaresa, där huvudmålet var att påbörja en inre målning av brygghuset på Stora Vadet i Götala, samtidigt ville jag visa de tre vackra städerna Falköping, Skara och Skövde. I Falköping var vi på en stadspromenad, där vi besåg byggnader och flera megalitgravar som ligger i folks trädgårdar och i parker.

 

 

I Skara var vi på kyrkans loppis och åt en lätt lunch vid Hötorget, innan vi via ett besök vid domkyrkan och på Marie kyrkogård med det vackra vita begravningskapellet från 2006 och som har ritats av arkitekten Ingvar Blixt, fortsatte i det varma och vackra höstvädret mot torpet.

 

 

Där visade jag ägorna för Ingeborg, varvid vi båda arbetade ett par till tre timmar.

 

 

Ingeborg skrapade den östra innerväggen i brygghuset och jag röjde upp vid den förhistoriska storhögen och den eventuella domarringen.

 

 

Emellanåt tog vi oss en paus, tittade på kungsgården Götalas och Lilla Vadets betande kor.

 

 

Den gråartade inomhusfärgen, som jag hade med mig till Stora Vadet fick stå oöppnad, men större delen av östra innerväggen är renskrapad från gammal lös färg genom Ingeborgs försorg och kan snart bemålas.

 

 

Genom att måla en sida åt gången kan man frigöra yta i brygghuset och behöver inte tömma detsamma. Välutfört grundarbete medför smärre framtida problem.

 

 

Ingeborg gjorde ett mycket bra jobb, tillika tyckte hon om Stora Vadet. Det är en plats för kontemplation.

 

 

Klockan sju på kvällen la vi ned arbetsverktygen, packade ihop och promenerade ned i solnedgången mot Tempelbacken i Götala, besåg domarringarna, stensättningarna och skålgropsstenarna. Skålgropar hade vi redan sett i Falköping.

 

 

I de sista ljusstrålarna av dagen passerade vi ekkullarna och gick mot busshållplatsen vid Jula för att därifrån med express åka till Resecentrum i Skövde.

 

 

I den sistnämnda staden blev det en stadsrundtur via stadskyrkan med Lejonporten, Hertig Johans torg och gamla Helensgården tills vi via bakgator kom till restaurang Husaren, som öppnade redan 1970, där vi åt en riktigt god middag. Strax efter midnatt anlöpte vi åter Göteborg.

 

    

 

När Fornminnesföreningen i Göteborg besökte det förhistoriska gravfältet Kungshögarna i Godby på Åland för knappt fyra veckor sedan, sade vår glade busschaufför att vi skulle akta oss för fårspillningen, så vi inte fick den på skorna och sedan förde in den i bussen. Vilket var förståndigt, då vi skulle ha fått lida av fårspillningen under vår resterande sommarresa.

 

 

Jag kom att tänka på det nära relaterade ordet koblaja, när jag vid hemkomst till min lägenhet i Kortedala i morse efter nattjobbet, tittade igenom lite bilder från Götala och Skara, för att förbereda höstresan med samma fornminnesförening till Skara om 15 dagar. Jag skulle inte förvåna mig om vi av vår busschaufför får uppmaningen att undvika koblajor alternativt komockor eller vilken synonym han nu använder för avföring från korna på Lilla Vadet, som vi passerar på väg till Stora Vadet i Götala, för att bese gravfältet därstädes.

 

 

Det kan väl inte gå så illa som då jag var liten och vi lekte kurragömma i hagen i Kullerstad utanför Skärblacka, där vi hade sommarstuga och jag i samband med ett gömmande, satte mig rakt på en färsk koblaja vid en arbetsvagn. Haha, idag kan jag bara skratta åt denna episod, men gjorde inte det som barn och vet inte heller om jag skulle göra det idag om fadäsen skulle upprepa sig, hehe.

 

 

Det blir en hel del fekaliepölar efter korna på Lilla Vadet, men jag brukar skickligt navigera mig mellan dem. Nu har jag inte tagit någon bild på en koblaja eller komocka därstädes – den jag använder är från Wikimedia Commons, utan tankeresonemanget till denna korta blogg uppstod då jag såg en bild, som jag tog på Coop Forum i Skara i somras, där de bevisligen sålde koplattor och det ena ledde till det andra i associationernas värld. Avslutningsvis kan det i alla fall sägas att ordet blaja är i bruk åtminstone sedan början av 1900-talet, enligt Svenska Akademiens ordbok och används bland annat i språkexemplet:

"Ids inte blaja, inte tror vi ändå på den där historien!"

 

Närheten till fåglarnas Hornborgasjön gjorde sig märkbart påtaglig under mitt första besök på Stora Vadet i höst. Tranornas trumpetande läten hördes från lunchtid – jag köpte nybakat bröd och egenkomponerad sallad på det trivsamma ICA Munken i Skara – till kväll.

 

 

De flög många gånger mycket lågt över mig på Stora Vadet. En gång bara några till fem meter ovanför och ned mot kungsgårdens nyskördade marker, där deras karaktäristiska högljudda nasala och skorrande trumpetande fyllde fälten. Tranorna fyllde sina magar så att de orkar flyga till Spanien över vintern.

 

 

Jag är ett septemberbarn, en månad då sommaren i Götaland övergår till höst. Mina födelsedagar i barndomen skiftade från sommarliknande temperaturer till riktigt ruskigt väder.

 

 

Exempelvis brukar jag berätta att jag kom till världen med en höststorm, ty i september 1969 rådde våldsam storm över västra och södra Sverige som krävde sorgligt nog tio liv i Sverige, som upplevde sitt värsta oväder sedan Andra världskriget, av vilka fem dog i min hemstad Göteborg, som såg ut som en bombad stad.

 

 

Lik en stormvind arbetade jag på torpet igår mellan klockan tolv till sju. Det var små detaljer som fixades. Jag satte fast ett dörrhandtag på ytterdörren till brygghuset, bytte även ut tvenne regn- och vindskydd på östra gaveln av detsamma. I samband med denna åtgärd såg jag att taket ursprungligen var beklätt med papptak.

 

 

Badkarets utsida borstades ren och målades i svart metallfärg. Det ska få stå kvar vid brygghuset. Jag ska plantera blommor i själva karet.

 

 

Bänken vid informationsskylten fick samma färg. Den ska stå ute året runt och stod tidigare i brygghuset.

 

 

Egentligen återstår bara att byta ut tvenne skyddsplankor på den västra gaveln och delvis måla innandömet i brygghuset, beslutade igår att låta det omålade virket inomhus kvarstå och bestryka enbart de delar av väggarna, som tidigare har varit bemålade.

 

 

Sedan ska jag resterande besök på torpet i höst arbeta vidare att rensa fram den förhistoriska storhögen, så att den innan midvintern kan få en ceremoniell invigning värd sin storhet.

 

 

Efter en regnskur då de tre korna på Lilla Vadets marker tog skydd under träden vid Götalabäcken – vi gillar varandras sällskap, gick jag tillbaka till Skara under skenet av en vacker solnedgång. Ett gott dagsverke, tisdagen den elfte september, var över.

 

 

Det är tre Skarabiskopar som framkommer i de bevarade medeltidsbreven från Götala på 1200-talet. Tidigare har jag berättat om Skarabiskopen Lars I och Ragvald, den tredje och siste, vid namn Bryniolf I Algotsson, är dock den mest kände och han kom att sälja biskopsgården till kung Magnus Ladulås och istället uppföra en ny biskopsbostad i Läckö.

 

 

Biskop Brynolf i Skara är en av den svenska medeltidens mest intressanta namn och han kom att utfärda två medeltidsbrev i Götala, anno 1280 och 1283, samt omnämner orten ytterligare i ett brev 1308 där det framgår att han hade försålt biskopsgården i Götala till kungen. Alltså någon gång mellan 1283 och 1290, sistnämnda år då Magnus Ladulås avled på Visingsö, mitt i Götaland. 

 

 

Till dessa medeltidsbrev ska jag återkomma senare i denna text, men först en skildring om biskop Brynolfs liv före tillträdandet som biskop i Skara den 20 augusti 1278. Brynolf Algotsson var son åt den mäktige och rike lagmannen Algot Brynolfsson i Västergötland, och äldst ibland många inflytelserika bröder. Tidigt ägnade han sig åt andeliga ståndet och skall länge ha studerat i Paris. Sedan han först varit kanik i Skara och därpå dekan i Linköping, blev han vid 30 års ålder genom en kompromiss utvald till biskop 1278. Som biskop av Skara kom Brynolf att framstå som kung Magnus Ladulås starkaste anhängare i de inbördeskrigsliknande tider som rådde, då kungamakten tillskaffade sig makt på bekostnad av oliksinnade. Bjälboätten uppförde på 1270-talet eller redan under Birger Jarls era borgen Gälakvist, sydost om det medeltida Skara.

 

 

I Skara var det oroligt dessa år i slutet av 1270-talet. I Erikskrönikan från 1320-talet nämns borgen som skådeplats för några av de mest dramatiska scenerna i Filipssönernas resning mot Magnus Ladulås 1278-1280. I krönikan kallas borgen för Skara hus. Borgen omtalas första gången år 1272 och 1273 då kung Valdemar Birgersson utfärdade brev på Gälakvist. Hösten 1277 brändes borgen av Erik Klipping, efter att han våren samma år blivit slagen vid Ettak.

 

 

År 1278 dödades den danske fogden riddar Ingemar till Gälakvist under folkungaupproret mot Magnus Ladulås av en grupp stormän ledda av Johan Filipsson, ägare till det ökända upprorsfästet Ymseborg. Dessutom togs kungens svärfar, greve Gerhard I av Holstein till fånga. Två år senare lurades dock Filipssönerna och de andra upprorsmännen till Gälakvist av kung Magnus under falska förespeglingar. Där fängslades de och fördes sedan till Stockholm där de avrättades 1280.

 

 

Sistnämnda år skriver även biskop Brynolf Algotsson ett medeltidsbrev i Götala, då han på våren – den 22 mars 1280 – beviljar på begäran av kanikerna att prebendegodsen skall vara fria från biskopstionden och biskopssakören. Samma sommar var han även värd för det betydelsefulla prästmötet i Skara den 7 juli 1280, där de äldsta statuterna från svenska kyrkoprovinsen härstammar.

 

 

Nästa medeltidsbrev, som är bevarat, skrevs i Götala av biskop Brynolf den 24 juni 1283. Här kungör biskopen att han med samtycke och på inrådan av sitt kapitel gjort ett jordabyte på Mariakyrkans – alltså domkyrkans – i Skara vägnar med sin tjänare Peter Bengtsson på så sätt, att han av Peter för kyrkans räkning mottagit 80 mark penningar, vilka han omsatt i jord, och 2 landbohemman i Otterstad (by och socken) med tillägor och i utbyte givit honom kyrkans gods i Fridene (socken) med byggnader och övriga fasta tillhörigheter. Utfärdaren och hans kapitel beseglar, men sigillen är numera bortfallna, remsorna endast kvarstår. På frånsidan står på latin de commutacione facta de götalum.

 

 

Brynolf Algotsson, beröms hos eftervärlden för mycket lärdom och rena seder. Han skaffade sin tids förnämsta bildning, och har utpekats som författare till fyra rimmade liturgiska diktverk. Brynolf Algotsson anses vara en helgjuten och stilsäker författarpersonlighet, såsom den samtida Petrus de Dacia. Såsom biskop satt Brynolf i Skara nära 40 år och deltog med kraft och omsorg, utan att göra sig skyldig till några förebråelser, både uti de borgerliga och också de kyrkliga tilldragelserna. Förhållandet mellan honom och Magnus Ladulås synes länge varit det bästa. Han emottog flera gånger kungen hos sig och var tillstädes i kungens råd vid det märkvärdiga mötet i Skänninge 1285.

 

 

Men sedan hans broder Folke Algotsson år 1287 ur Vreta kloster bortrövat Ingrid Svantepolksdotter, en kungens anförvant och trolovad med en dansk riddare, så blev även biskop Brynolf utsatt för kungens misstankar och svävade i sådan fara, att han måste dölja sig i Alvastra kloster, till dess han genom underhandlingar åter blivit med kungen försonad. Men han måste nu underkasta sig en sträng förpliktelse till hörsamhet och trohet, skriftligen förbindande sig, att "aldrig vara konungen och hans barn fientlig, utan fastmer av all sin förmåga främja deras bästa. I fall han bröt detta löfte, utsatte han sig för ärkebiskopens bannlysning, som denne var befogad över honom avkunna".

 

 

Detta skedde i slutet av 1288. Han återvann sedan fullkomligt kungens förtroende deltog i dess råd och infann sig vid dess begravning. Med nästkommande kung Birger var han likaledes till en början i gott förstånd, och erhöll av honom flera skydds- och frihetsbrev. Men när tvisterna mellan kungen och hans bröder sedermera utbröt, stod biskop Brynolf på hertigarnas sida. Han var tillstädes vid förlikningen i Örebro 1308 och hotade, jämte biskop Karl i Linköping, kungen med kyrkans dom i anledning av det brutna fördraget. Han bekräftade slutligen föreningen i Helsingborg 1310, varande näst ärkebiskopen den förnämste bland de 60 män, som då underskrev.

 

 

Under denna tid, ett par år efter Håtunaleken 1306, skriver biskop Brynolf ett medeltidsbrev i Skara. Det är daterat den 15 augusti 1308 och vari kungörs att han för gods tillhörigt Mariakyrkan – domkyrkan – i Skara, vilket han sålt, mottagit 400 mark penningar på grund av ett utbyte av Götala biskopsgård med Sveriges forne kung Magnus, 200 mark penningar för en gård i Sunnerby, 120 mark penningar för en kvarn i Ullervi och 60 mark penningar för en kvarn i Brasstorp ("brazthorp") samt att han för dessa pengar köpt andra ägor, vilka han samman med alla sina andra inköpta ägor låtit tilldela nämnda kyrka i Skara för biskopsbordets räkning. Han intygar också att alla ägor han köpt har förvärvats från Skarakyrkans gods och ingen annanstans ifrån. Utfärdaren och hans kapitel beseglar. Biskopens sigill är idag skadat, medan domkapitlets i grönt vax är i bättre skick.

 

 

Alltså har biskop Brynolf sålt sin biskopsgård i Götala till kung Magnus Ladulås medan denne fortfarande levde, det vill säga någon gång efter att det sista biskopsbrevet skrevs i Götala sommaren 1283 till kungens död på Näs slott den 18 december 1290. Biskopsgården värderades till 400 mark penningar, mer än de 380 mark penningar som den andra gården och två kvarnarna värderades tillsammans. Orsakerna till detta avsalu av biskopsgården Götala kan det spekuleras i, men en bidragande anledning kan vara den dåliga förhandlingssituation Brynolf hade hamnat i efter sin broders Folkes klosterrov 1287. Götalas marker angränsade till kungens borg Gälakvist och kanske kungen önskade marker till en kungsladugård, för att kunna försörja slottsbesättningen?

 

 

På Luciadagen 1294 finns det äldsta bevarade brevet från Läckö av biskops Brynolfs hand och här kom Skarabiskopen att åt sig själv uppföra en välplacerad kastellborg och i Husaby kom han att på 1300-talet att förstärka den borg som fanns intill Husaby kyrka, men till Brunsbo, alldeles norr om Götala, bosatte sig en annan Skarabiskop med förnamnet Brynolf i början av 1400-talet och gjorde den till biskopsgård för stiftet. Gården kom inledningsvis att heta Bryniulfsboda efter biskop Brynolf (II) Karlsson i Skara stift, som införskaffade sig gården i början av 1400-talet och där Skarabiskoparna sedan kom att bo i cirka 500 år. Skarabiskoparna verkar ha trivts bra alldeles öster om Skara och deras första tid i Götala och sedan sista tid i Brunsbo, ger denna trakt en spännande historia och är en plats väl värd att utforska, i arkiven såsom med ett verkligt besök.

 

 

För att avsluta dagens blogg kan det berättas om Brynolf Algotsson att han efter en levnad av vid pass 70 år avsomnade den 6 februari 1317. Omkring 100 år efter hans död omtalades underverk både i hans levnad och vid hans grav, varför han slutligen av påven Alexander VI saligförklarades 1492.

 

 

Om man tittar på längder över medeltida skarabiskopar på Internet så anses Valdemar ha varit biskop under åren 1258-1262, medan biskop Ragvald satt på Skarastolen 1262-1263. Det torde inte vara sant om man tittar på Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, ty enligt detta och brevet med SDHK-numret 773, så var Ragvald biskop i Skara stift redan 1259.

 

 

Han skriver detta år – månad och dag okända – ett brev på biskopsgården Götala vari biskop Ragvald i Skara kungör och stadfäster att Estrid, Peter Hvijss dotter, har skänkt sin gård i Torkelstorp, troligtvis det Torkelstorp som är beläget i Skallmeja socken, knappt 1 mil väster om Skara, med alla tillägor till Gudhems kloster på villkor att hon under sin livstid årligen ska uppbära 15 öre därifrån. De två sigillen som medföljer Götalabrevet är fragmentariska, då de är sönderkrossade, men efter att ha studerat dem verkar det vänstra vara andligt och det högra världsligt. Med världsligt så menar jag att jag ser konturerna av vad nutiden kallar för riddare. Dock har jag bara sett sigillen på bild och inte ännu gjort någon djupare analys. Det andliga bör härleda till biskopen. Gudhems klosters abbedissa bör som mottagare inte ha förseglat medeltidsbrevet. Abbedissan är nog inte ens närvarande på Götala biskopsgård 1259, att gården Torkelstorp kommer kyrkan till godo ser biskopen till. Efter Skänninge Mötes beslut 1248 elva år tidigare är sådana här gåvobrev från världsliga herrar och fruar till kloster och konvent oantastliga juridiskt sett.

 

 

Detta antagande att Ragvald var biskop i Skara redan 1259, överensstämmer även med Johan Wilhelm Warholms ord om Ragvald i Skara stifts herdaminne från år 1871, där Warholm skriver:

Ragnwald hade länge varit kanik och sedan dekan i Skara, då han förordnades till biskop 1258. Huru länge han lefvat och hvad han uträttat, finnes icke uppgifvet, men i ett bref af 1262 nämnes B. episcopus Scar.* hvilket sannolikt är en misskrifning i stället för R.

 

*) "B diuina miseracione scarensis episcopus" (enligt Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven - SDHK-nr: 802).

 

Om föregångaren Valdemar skriver samme biskopskrönikör 1871:

Waldemar nämnes i bisk. Bryniolfs rimkrönika såsom Laurentii efterträdare, men för honom finnes intet rum, så vida han icke, såsom Rhyzelius uppgifver, tillträdt embetet under företrädarens lifstid och aflidit antingen före honom eller vid samma tid. Han hade tillförene varit dekan i Skara domkapitel, var af en förnäm slägt, from och vältalig.

 

 

Ragvald, av kvarvarande dokument att döma, kom att som Warholm omnämner 1871 att skriva ytterligare ett brev 1262, men utfärdandeorten är okänd. I det bekräftar biskop Ragvald i Skara kaplanen och kaniken Arnbjörns rätt till kanikränta av en halv gård, som biskopen skänkt, några bodar vid torget i Skara, som domprosten skänkt, samt två landbogårdar i Öraryd och domprosttionden av Ale och Bjärka härad.

 

 

Av dessa två medeltidsbrev framgår det att Sverige sakteligen börjar bli en penningekonomi, där avkastning och räntor är en del av vardagen.

 

 

Det finns som sagt inte mycket skrivet om Skarabiskopen Ragvald och han ska inte sammanblandas med den för eftervärlden mer kände åbobiskopen Ragvald I, död 1266, som omtalas 1261 som Rangwaldo Finlandensi, vid sidan av Birger Jarl, ärkebiskop Lars i Uppsala, biskoparna Henrik i Linköping, Karl i Västerås, "Axerus" i Växjö och många andra ädla i det svenska kungariket i ett pergamentbrev utfärdat på Tärnö och bevarat i Hamburgs statsarkiv, där hamburgborgare ges tullfrihet i Sverige.

 

 

Enligt Åbo biskopskrönika från 1500-talet var Ragvald I östgöte och tidigare kansler åt konungamakten. Enligt samma källa inkrävde han som den förste matskatt. Det var en skatt till kyrkan, som erlades i natura till biskopsstolen i Åbo.