Jag har hört om en stad – Vigan.

Vigan lockar turister från hela världen.

 

Under min första resa till Filippinerna i julas fick jag höras om en stad, inte ovan molnen, inte ovan jordiska dimhöljda länder.

 

Vigan är en småskalig stad i Filippinerna.

 

Däremot om en flod som leder till solljusa stränder, om en stad med fina kullerstensgator och sin berömda spanska arkitektur.

 

Floden Mestizo River rinner igenom staden Vigan på väg ut till havet.

 

Under min andra resa till Filippinerna i somras fick jag äntligen komma till Vigan (officiellt City of Vigan), som är en av de äldsta städerna på Filippinerna och är administrativ huvudort för provinsen Södra Ilocos, Ilocosregionen.

 

Vigans gator är välbesökta även kvällstid.

 

Staden med drygt 50 000 invånare ligger på huvudön Luzons västkust.

 

Utsmyckning i Vigan.

 

Den har placerats på UNESCO: s världsarvslista och Calle Crisologo, belägen i stadens historiska centrum, är stängd för fordonstrafik.

 

Gatan Calle Crisologo i Vigan.

 

Denna vackert bevarade kullerstensgata är kantad av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor. Hästdragen vagnar, som kallas kalesa, är med och skapar den härliga atmosfären.

 

Vigan är en stad som får en att göra glädjeskutt.

 

De flesta av stadens eleganta byggnader är privata hem, men några har omvandlats till hotell, Bed & Breakfast (rum och frukost) och museer, vilket gör det möjligt för besökare att se dess fantastiska interiörer.

 

Museet Padre Burgos House i Vigan.
 
Museet Crisologo Museum i Vigan.

 

Dagens stad grundades under den spanska eran, men var en handelspunkt långt före dess, och härur har stadens unika arkitektur skapats med delar av lokal, kinesisk och europeisk arkitektur.

 

Baluarte i Vigan.

 

Bergstoppar syns i horisonten, bortom hustaken i Vigan.
 

Vigan anses vara Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, efter att de övriga städerna i Filippinerna skadades svårt och raserades till stora delar under krigsåren på 1940-talet, då Japan ockuperade öarna.

 

Staden Vigan undvek till större delen att förstöras under Andra världskriget.
 

 

Vigan är en fotovänlig stad.

Kalesa – att åka häst och vagn på traditionellt sätt i Filippinerna.

En kalesa vid The Manila hotel, den 3 juli 2018. Vi fick skjuts till Intramuros, genom en tät trafikerad stadstrafik.
 

Kalesan är en färggrann hästdragen vagn, som erinrar om det spanska koloniala styret i Filippinerna på 1700- och 1800-talet.

 

En avställd kalesa på ett museum i Vigan, staden är belägen i nordvästra Luzon.

 

Även om den nästan försvann ur gatubilden efter andra världskriget till förmån för motoriserade fordon, har den senare tid återkommit i turistststäder som Manila och i städer som Vigan, som är Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, försvann den aldrig utan lämpar sig väl för trafik i stadens historiska centrum, med vackert bevarade kullerstensgator och kantade av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor.

 
I Vigan är kalesan ett givet inslag och försörjer många stadsbor.
 

I svenskan använder vi begreppet kalesch, även kallad barouche, för dessa hästdrivna vagnar. Det är en fjädrad vagn med två eller fyra hjul där sätena är vända mot varandra. Vagnen är öppen fram och har en sufflett bak. Det finns flera olika varianter av denna typ av vagn, både med och utan kuskbock. 

 

En avställd fyrhjulig vagn på ett museum i Vigan.
 

Det finns även en typ av diligens som har en fast kur som kallas postkalesch. Även andra typer av finare vagnar kan ibland kallas kalesch. En variant av denna vagn utvecklades under 1800-talets senare hälft och kallades barouche eller barouchette.

 

En avställd fyrhjulig vagn på ett museum i Vigan.

 

I bland annat Québec i Kanada och på Filippinerna används kalesch eller "kalesa" om de i dessa länder vanligt använda tvåhjulig vagnarna.

 

Kalesor i Vigans stadstrafik.
 

 

En kalesa (även känd som carromata, caritela eller karitela) är en hästdragen ”kalash” som används i Filippinerna. Det var ett transportsätt som introducerades på de filippinska öarna på 1700-talet av de spanska kolonisatörerna och var ursprungligen endast reserverade för adelsmän och andra högt ansedda medborgare.

 

 

Kalesor i Vigan.

 

 

De används mer sällan på gatorna idag, förutom i de turistfrekventa områdena i gamla städer och i vissa landsbygdsområden. Den filippinska kompositören Ambrosio Del Rosario komponerade originalmusiken och konstnären Levi Celério skrev texterna till en sång om Kalesa, där man ärade transportmedlet.

 

 

Kalesor i Vigan.

 

Ordet, också stavat calesa, kom till Filippinerna från spanskan, som i sitt äldsta ursprung i Europa härrör från ett kyrkoslaviskt ord som betyder hjul, ty även det svenska ordet kalesch kommer utifrån, från tyskans ord Kalesche, som härstammade från tjeckiskans kolesa, som betydde vagn eller hjul.

 

Kalesan är populär att avbilda.

 

En kalesa ser ut som en lutande vagn, och dras av en enda häst. Den har två runda hjul på varje sida och två rader säten som rymmer fyra personer. Föraren sitter på ett träblock som ligger på framsidan av vagnen nära hästen.

 

Kalesan är ett trivsamt färdmedel.
 

När kalesa introducerades under 1700-talet, växte det till ett betydande transportsätt på de filippinska öarna. Rika, utbildade filippiner som kallas ilustrados använde kalesan för personliga resor, såväl som för transport av varor till närliggande områden.

 

 

Under den amerikanska ockupationen höll Manila stad med kalesas, men dessa sjönk i popularitet efter förödelsen av Intramuros under andra världskriget.

 

Kutsero kallas kalesa-föraren i Manila. Här på väg till Intramuros från The Manila hotel.

 

Kalesa-föraren kallas vanligtvis kutsero (tagaloiserad från cochero, "bilförare"). 

 

150 pesos (25-30 kr) i timmen är taxan för häst och vagn, vi brukade hyra en kalesa (calesa) flera timmar åt gången, då vi besåg den fina staden Vigan.
 

När en kutsero vill att hästen ska svänga till höger säger han "mano",  medan han säger "silla" för att få hästen att svänga åt vänster.

 

Kalesa-förare i Vigan, vagnen är registrerad och föraren namngiven. Vår kutsero hette Cris.

 

Även om kalesa har blivit en alltmer sällsynthet, finns de kvar i Filippinerna, till exempel i Vigan och Laoag. Kalesas finns också i Intramuros, där de tillgodoser turister i Manila, liksom i Iligan, där man med dekorerade kalesas kan ta en tur längs en viss gata.

 

 
 

I Cagayan är kalesas vanliga, särskilt i Tuao och andra kommuner i provinsen. I Tuguegarao är vagnarna en del av trafiken tillsammans med privata bilar, motorcyklar, trehjulingar, jeepneys, lastbilar och cyklar.

 

En modell av en tartanilla i Cebu City.

 

På huvudön Luzon heter det Calesa, medan ordet Tartanilla är en tvåhjulig hästvagn som används som kollektivtrafik i många cebuano-talande städer i centrala och södra Filippinerna, inklusive Cagayan de Oro.  Medan i calesan så möts både föraren och passageraren längs samma riktning som hästen står inför, sitter i tartanillan passageraren mot sidan av vägen; tartanillas passagerarstolar är ordnade som i en standard jeepney.

 

En avställd tartanilla i Cebu City.


Det var tartanillan som var kungen av vägen och styrde de små kullerstensgatorna i städerna med sin klippety-klopp.

 

I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.

 

Idag har de försvunnit helt, men inte i städerna Iligan, Ozamis och Tangub, där de fortsätter att dela stadsrummet med modern motoriserade kollektivtrafik.

 

I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.

Fängelset Cárcel de Cebú, som blev museet Museo Sugbo i Cebu City.

Museet Museo Sugbo i Cebu City, var tidigare ett fängelse.

 

Museo Sugbo är inrymt i det som en gång kallades Cárcel de Cebú, provinsfängelse i Cebu City. Designat år 1869 av Domingo de Escondrillas, som verkade som den ende arkitekten i Cebu vid den här tiden.

 

Huvudentrén till Museo Sugbo, den 28 juni 2018.
 

Fängelset Cárcel de Cebú var ursprungligen föreslaget som Cárcel del Distrito, huvudfängelset för Visayas-distriktet. Det är anledningen till att det fick sin relativt stora storlek vid tidpunkten då den påbörjades byggas. Efter att ha granskats i Manila godkändes projektet och byggandet satte igång runt 1871.

 

Man ska kasta mynten i önskebrunnens spann bakom sin rygg, vi lyckades inte utan de föll ned i brunnens botten och då infaller inte ens önskningar, men vi hade roligt ändå. 

 

Man tror att de flesta blocken av korallsten härrör från The Parian Church tillägnad San Juan de Bautista, som hade rivits 1878 efter att biskopen i Cebu vann en långvarig tvist mot församlingsborna i de gamla kinesiska kristna kvarteren, som hade en finare kyrka än biskopen hade med sin domkyrka, därför revs The Parian Church.

 

Modell av The Parian Church i museet 1730 Jesuit House, före rivningen av kyrkan 1878.

 

Efter tjugo år renoverades och tillbyggdes fängelset 1892, vilket medförde att fler byggnader uppfördes i fängelseområdet. Det förblev som fängelse under den amerikanska koloniala tiden, som ersatte spanjorerna 1898. Under den japanska ockupationen under andra världskriget fängslades filippinska gerillasoldater (ordet "gerilla" kommer av det spanska ordet guerrilla som betyder 'litet krig') här efter varaktig tortyr under händerna på Kempeitai, den japanska hemliga polisen.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg på fängelsegården i det forna fängelset Cárcel de Cebú, i bakgrunden syns små celler på bottenvåningen.

 

Efter kriget fängslades många av de japanska kollaboratörerna i Cebu här också. Från 1950-talet till 1976 fungerade Cárcel de Cebú både som stadens fängelse och provinsfängelse. Officiellt namnändrades fängelset namn från Cárcel de Cebú till Cebu Provincial Jail under amerikanerna och på 1980-talet ändrades namnet till Cebu Provincial Detention and Rehabilitation Center (CPDRC).

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg i det forna fängelset Cárcel de Cebú, omvandlat till ett regionalmuseum för ön Cebu.

 

Efter överföringen av CPDRC till ett mer rymligt och modernt fängelsekomplex i december 2004 omvandlades de gamla fängelsebyggnaderna från 1800-talet till provinsialmuseet Museo Sugbo, som bevarar regionens kulturarv, de första fyra gallerierna av museet invigdes den 5 augusti 2008.

 

Regionalt ris, som odlades tidigt på ön Cebu.
 
Regional keramik från ön Cebu.
 
Förhistorisk keramik från sydvästra delen av ön Cebu, tillhörande den lokala metallåldern 1500 f Kr - 900 e Kr.
 
Förhistorisk keramik och snäckskal från ön Cebu.
 
Förhistorisk begravningskista från provinsen.

Tre fantastiska hus i Cebu City, från den spanska tiden.

Sommaren 2018 gjorde vi en tidsresa till den spanska koloniala epoken i Filippinernas historia.

 

Sommaren 2018 besökte vi tre fina museer och samtidigt gamla filippinska hem i Cebu Citys äldsta stadsdel, dessa var Casa Gorordo Museum, Yap Sandiego Ancestral House och 1730 Jesuit House. Bara namnen i sig berättar om forna tider och sätter igång fantasin.

 

1730 Jesuit House i Cebu City - Runt omkring i Filippinerna finns hus bevarade från den spanska perioden av Filippinernas historia som sträckte från 1500-talet till år 1898.

 

Casa Gorordo Museum

 

Casa Gorordo Museum i Cebu City, är det finaste och tekniskt mest utvecklade museet som uppvisar ett hus från den spanska perioden.

 

Huset byggdes på 1850-talet och beboddes i fyra generationer av den förmögna familj Gorordo i Cebu City och har varit museum sedan 1983, efter att den hade inköpts av en stiftelse i slutet av 1970-talet, vars livsstil man får en god inblick genom en vandring igenom hemmet som har en bibehållen originalinredning. 

 

Trappan upp till övervåningen som man bebodde.
 
Köket i bostadsdelen.
 
Matsalen följs av vardagsrummet.
 

Casa Gorordo Museum renoverades fint för två år sedan och är i dag interaktivt och digitaliserat som visar husets, kvarterets, stadsdelens, stadens och Filippinernas historia, såsom en smältdegel mellan olika kulturer.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg står ute på den stora uteterrassen.

 

Vi provade kläder från tiden och fotograferas med bakgrundsbilder från sekelskiftet 1900. Här fanns en trevlig museibutik och café med servering av enkel mat.

 

Med modern teknik kan man fort göra en tidsresa mer än ett sekel tillbaka.
 

Yap Sandiego Ancestral House

 

De filippinska färgerna pryder Yap Sandiego Ancestral House i Cebu City.

 

Det här ett mycket märkligt antikvitetshus från 1600-talet, som är mer en släktgård än ett museum, därför var den kaotisk till sin karaktär, ungefär som vissa enklare antikvitetsbutiker (loppisar) brukar vara.

 

Mischmasch av ting.
 
Uppdukat i matsalen.
 

Hemkänslan infann sig dock, då man här fick sitta i de gamla stolarna och titta på våningen under genom golvplankorna som knarrade.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg tar en paus och beskådar gatulivet.
 
Trätrappan mellan våningsplanen, bostaden hittades på andra våningen.

 

Filippinernas kulturhistoria genom seklerna hittas i detaljerna, i varje enskild artefakt.

 

Takkonstruktionen uppvisar tegeltak och bärande takbjälkar.

 

1730 Jesuit House

 

1730 Jesuit House gömmer sig i en lagerverkstad.

 

Det här är ett mycket gammalt hus, en liten pärla gömd inuti en lagerverkstad vid en liten gata, där jesuiterna bodde när de kom till Cebu City.

 

Personalen i lagerlokalen har vant sig vid att det dagligdags kommer hundratals turister för att bese det märkliga huset som gömmer sig mellan lagervarorna.

 

Det är nu ett museum som ägs av en rik borgerlig familj och omgärdas av familjens lagerlokal. Ute på gatan förstår man inte att denna historiska plats döljer en sådan kulturskatt. Vår tilldelade guide var oerhört kunnig, hon berättade om Cebu Citys historia och om familjelivet i byggnader som denna.

 

Vår glada och kunniga guide berättar om husets märkliga historia.

 

Vi fick också veta att sonen till den nya ägaren, hade studerat på ett universitet i Manila som hade grundats av jesuiterna. Han tog sig tid att undersöka strukturen i fastigheten och upptäckte att det ursprungligen var "Jesuithuset" (hus byggt av jesuiterna när de kom till ön Cebu) och som sedan gick till sin far och bad om att huset skulle bevaras. 

 

Den ursprungliga trappan till gatan är numera en återvändsgränd.
 
Nuvarande trappan upp till bostadsdelen av huset, kommer från lagerlokalen.

 

Det möblerades med möbler från de nya ägarna, medan huset i övrigt är ursprungligt, det vill säga väggarna, taket och golv är alla från den tiden då Jesuiterna byggde det.

 

Denna typ av vilstolar vid stora fönsteröppningar har funnits i alla hus från den spanska tiden, som jag besökte i Filippinerna under min andra resa i landet.
 
Matsalsborden till denna typ av hus från spanska tiden är alltid stora, så att många gäster får plats.
 
Köket intill matsalen.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg poserar framför jesuithusets - 1730 Jesuit House - antikviteter.

Gamla kyrkor i Cebu City.

Den 28 juni 2018, återbesökte artikelförfattaren Harri Blomberg med sitt resesällskap basilikan och Magellans kors i den gamla delen av Cebu City. Denna gång besåg han även Jesusbarnet Santo Niño på nära håll, såsom pilgrim.

 

Under mellandagarna 2017 besökte vi basilikan Basilica del Santo Niño och fortet San Pedro i de äldsta delarna av Cebu City, men vi missade den närbelägna katedralen Cebu Metropolitan Cathedral, så den 28 juni 2018 tog jag och mitt resesällskap slag i saken och återvände till både basilikan för att bese själva Santo Niño (Jesusbarnet), som vi inte gjorde i december 2017, åter tända ljus vid Magellans kors och besöka mässan i domkyrkan Cebu Metropolitan Cathedral, på andra sidan gatan.

 

Domkyrkan i Cebu City ligger intill basilikan.

 

Denna  fina katedral blev huvudkyrkan i det biskopsdöme som inrättades i nuvarande Cebu City den 14 augusti 1595, kyrkans grundstenar lades i april 1565 av Miguel Lopez de Legazpi, Fray Andrés de Urdaneta och Fray Diego de Herrera och räknas som en av Filippinernas äldsta kyrkor, vid sidan av Basilica del Santo Niño, som ligger intill, båda uppförda nära fort San Pedro i den spanska staden.

 

Mässan i domkyrkan samlar mycket folk även på vardagar.

 

Byggandet av katedralen tog många år på grund av frekventa avbrott, som orsakades av brist på pengar och andra oväntade händelser. Vid en tidpunkt fanns medel avsedda för byggandet av katedralen, men överfördes till att bekämpa Moros, den muslimska minoriteten i sydvästra Filippinerna, som man hade ständiga krig med sedan 1500-talet till dess att den spanska överheten tog slut 1898.

 

Domkyrkans interiör.

 

Domkyrkans arkitektur är typisk för spanska koloniala kyrkor i landet, nämligen med tjocka väggar för att motstå jordbävningar, tyfoner och andra naturkatastrofer. Fasaden har ett snoddformat pediment, som är dekorerat med snidade lindningar av blommotiv, en IHS-inskription och ett par gripar. Spaniens kungliga vapensköld är blasonerad i låg lättnad över huvudingången, vilket speglar kanske den spanska monarkens bidrag till dess konstruktion.

 

Spaniens kungliga vapensköld, syns ovanför ingången till domkyrkan i Cebu City.

 

Under andra världskriget förstördes mycket av katedralen av de allierade bombningarna av staden, som hölls av japanska ockupanter. Bara klostret (byggt 1835), fasaden och väggarna var kvar. Det återbyggdes snabbt på 1950-talet under överinseende av arkitekt Jose Ma. Zaragosa, under överseende av ärkebiskop Gabriel Reyes.

 

Domkyrkans interiör.

 

År 1982 byggdes ett mausoleum på baksidan av sakristian och fungerar som en sista viloplats för Cebus biskopar och prästerskap.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg tar en selfie i domkyrkan i Cebu City, den 28 juni 2018.


Bra hotellboende kring Ayala Center Cebu i Filippinerna.

Hotellkvarteren vid Ayala Center Cebu 20180626.
 
I slutet av december 2017 bodde vi på det välrenomerade Mandarin Plaza Hotel i Cebu City i Filippinerna, som låg intill köpcentret Ayala Center Cebu och även på den senaste resan valde vi att bo på två lika bra hotell intill samma köpcenter.
 
Bra hotellboende kring Ayala Center Cebu 20180701.
 
Det vill säga Quest Hotel and Conference Center Cebu och Cebu Parklane International Hotel.
 
Vy över Cebu Parklane International Hotel 20180710.
 
Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
Poolen på Cebu Parklane International Hotel 20180626.
 
Bad på Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
Interiör på Cebu Parklane International Hotel 20180627.
 
Interiörbild från Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
Frukost på Cebu Parklane International Hotel 20180701.
 
Frukost på Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
På det sistnämnda hotellet - Cebu Parklane International Hotel - bodde vi under en hel veckas tid och jag tyckte verkligen om personalen, servicen, maten och poolområdet, som till skillnad mot de andra två restaurangerna hade en uterestaurang därstädes, så man kunde sitta utomhus och äta kvällstid.
 
Uterestaurangen på Cebu Parklane International Hotel 20180627.
 
Uterestaurangen på Cebu Parklane International Hotel 20180630.
 
Poolhäng på Cebu Parklane International Hotel 20180628.
 
Poolhäng på Cebu Parklane International Hotel 20180628.
 
Filippinska tidningar i Cebu City 20180626 - Ombudsman.
 
Verkligen trevligt, dessutom var de oerhört flexibla när det behövdes få hjälp.
 
Philippine Eagles på Cebu Parklane International Hotel 20180630.
 
Philippine Eagles på Cebu Parklane International Hotel 20180630.
 
Alla tre hotellen är riktigt höga med fin utsikt över nejden och vistelserna kommer upplevas liknande, förutom då att Cebu Parklane International Hotel har sin uteservering. Man bor mitt i stan och den smått kaotiska trafiken fortgår nästan dygnet runt, men det har sin charm tycker jag och alla poolmiljöerna ligger på sådant sätt att man kan följa folklivet nedanför. Ibland kan man som en västerlänning bli lite uttittad i Filippinerna, men i dessa stadskvarter känns det inte så, då vi året runt är många som bor i och besöker området.
 
Vy från Cebu Parklane International Hotel 20180630.
 
Vy från Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
Ayala Center Cebu är ett stort köpcentrum på Cebu Business Park i Cebu City, Filippinerna. Det är det första Ayala köpcentrumet, med 680 butiker och tjänster, som ligger utanför Metro Manila. Det öppnades i november 1994 och ägs av Ayala köpcentra.
 
Ayala Center Cebu 20180701.
 
Utanför Ayala Center Cebu 20180715.
 
Detaljhandelsytan på 5 våningar upptar 240 688 kvadratmeter och på en genomsnittlig dag besöker mer än 85 000 personer Ayala Center Cebu, medan siffran ökar till 135 000 på helgerna. Det är dessutom centrum för Cebu Business Park Complex.
 
H&M i Ayala Center Cebu 20180626.
 
H&M i Ayala Center Cebu 20180627.
 
Ayala Center Cebu 20180627.
 
Den 30 oktober 2008 öppnades dessutom "The Terraces" i Ayala Center Cebu, ett projekt som kostade 100 miljoner kronor och som omvandlade galleriets lagunområde till en förlängning av terrasser för avsalu av mat och dryck. Här älskar jag strosa bland tropiska träd, växter och lugn i detta hektiska storstadsområde.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg i Ayala Center Cebu 20180627.
 
Grön trädgård vid Ayala Center Cebu 20180701.
 
Bra mat på Ayala Center Cebu 20180701.
 
Bortsett från bra shopping i luftkonditionerade utrymmen, talrika matställen, finns även banker, bio och busstation. Sedan är det lätt och billigt att ta sig till badstränder på Mactan Island, historiska sevärdheter i stadens gamla kvarter eller i det omgivande landskapet.
 
Ayala Center Cebu 20180715.
 
Bio på Ayala Center Cebu 20180627.
 
Busstationen vid Ayala Center Cebu, sedd från Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 

 
Ett glatt gäng besöker Ayala Center Cebu 20180715.
 


Tema Filippinerna 2.

Födelsedagsfirande, hemma hos min arbetskamrat i Cebu City i slutet av juni månad 2018. Vi firade modern som fyllde 57 år, det blev en fantastisk kväll med trevligt sällskap, god mat, fyrverkerier och karaokesång. Det sistnämnda en del av filippinskt folknöje, såsom i Finland där man också älskar karaoke.

 

I januari 2018 hade jag som tema öriket Filippinerna, då jag i somras återbesökte öarna Cebu och Luzon under tre veckors tid, känner jag att det är dags att ytterligare belysa dessa fantastiska öar i Stilla havet. Berätta om städer, landskap, mattraditioner och sevärdheter, såsom kyrkor och fantastiska hus från den spanska perioden fram till 1898.

 

Lechon (helstekt gris) och andra läckerheter på det filippinska matbordet.

 

Cebu City och Manila återbesöktes, men även den underbara staden Vigan i norra delen av ön Luzon, ett världsarv som vi ska återkomma till under denna månad. När höstmörkret faller över Norden, kan det kännas gott att få drömma sig tillbaka till det alltid tropiska Filippinerna.

 

57-års kalas i Cebu City.
 

 
Fyrverkeri på ett födelsekalas i Cebu City.

Kungliga besök i Götala 1246-2018.

Kung Erik Erikssons sigill.
 

4 november 1246

Kung Erik Eriksson (1216-1250) och svåger Birger Jarl (1210-1266), gift med kungens äldre syster Ingeborg Eriksdotter, bevistar Skarabiskopen Lars I i dennes biskopsbostad Götala. I medeltidsbrevet står det översatt till svenska bland annat… ”I närvaro av vördnadsvärde biskopen i Skara herr Laurentius och för oss älsklige herr Birger, vår svåger, och herr Peter Nefh och många andra värdiga vittnen”… senare undertecknat av kung Erik.

 

Målning föreställande kung Karl XI, av David Klöcker Ehrenstrahls hand 1685.
 

22-28 september 1685

Kung Karl XI övar 500 ryttare, samt befäl, präster och annan personal från Västgöta regemente på Götala kungsgård.

 

Kung Gustav III i drabantkårens uniform, såsom han såg ut på Revolutionsdagen den 19 augusti 1772. Avmålad 1777 av Lorens Pasch d.y.
 

16-17 december 1772

Kung Gustav III övernattar mellan den 16-17 december 1772, under sitt första regeringsår på kungsgården i Götala. Det är en ung, energisk och krigslysten nybliven regent som träder in i kungsgårdens salar på sin Eriksgata, efter att med sin beslutsamhet ha lyckats avvärja ett krig med Danmark. Han ankommer med en ”ganska liten svite” till häst, det vill säga hertig Fredrik Adolf av Östergötland – densamme som kungens yngre bror prins Fredrik Adolf (1750-1803); riksmarskalken greve Hans Henrik von Liewen och kanslipresidenten greve Ulrik Scheffer med flera till Skara, för att övernatta på kungsgården i Götala. Facklor brinner längs landsvägen för att skapa illumination ända från Skara till Götala. Ett besök som avslutas dagen därpå. Kungsgården i Götala var relativt nybyggd vid kungens övernattning, den hade uppförts som översteboställe med två flyglar på 1730-talet, varav de två flyglarna fortfarande kvarstår om flyttade till Kråks herrgård i Skara på 1960-talet, medan huvudbyggnaden brann ned 1887 och på vars plats idag finns Götala herrgård, uppförd 1889.

 

Prins Carl Philip besöker Tempelbacken i Götala utanför Skara i Västergötland, den 26 september 2018.
 

26 september 2018

Hans Kunglig Höghet Prins Carl Philip förrättar invigningen av SLU Götalas nya stall för nöt- och lammköttsforskning, vars avancerade utrustning gör den till Nordens ledande anläggning. Inledningsvis välkomnas Prins Carl Philip till Götala vid Tempelbacken av arkeologen Harri Blomberg och Götala herrgårds nestor Elof Johansson, samt guidas runt av den förstnämnde, som berättar om fornminnesplatsen.

 

Prins Carl Philip invigningstalar på SLU Götala, den 26 september 2018. Margareta Stigson, platschef för SLU i Skara, lyssnar till prinsens kloka ord om SLU Götalas betydelse för grundforskningen inom svensk nötköttsproduktion.

 

För övrigt förtäljde Elof Johansson för Harri Blomberg vid promenaden genom allén från herrgården till Tempelbacken att i mitten av 1980-talet, så var prinsessan Christina (syster till vår konung Carl XVI Gustaf) matgäst på Götala herrgård, i samband med ett arrangemang i närheten.

 

Prins Carl Philip invigningstalar på SLU Götala, den 26 september 2018.
 

 

Prins Carl Philip inviger SLU Götalas nya stall, den 26 september 2018.
 

Ett fotografi från Norway i Michigan.

Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby, avfotograferad i ateljé Solheim i Norway, Michigan.

 

I min förra blogg, skrev jag bland annat om Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby, och som for till Amerika 1924, men återkom och ingick äktenskap i Tammerfors den 23 april 1926, flyttade vidare till Björneborg den 2 mars 1928. Även hans far med samma namn, Klas Forstén, född 1876 for till Republic i Michigan via New York, som han ankom den 26 maj 1902 från Glasgow med skeppet Columbia, tillsammans med sidebyborna Frithiof Forstén, 20 år gammal, och Anders Westervik, 31 år gammal.

 

I förra veckan var jag tillbaka i Sideby och på väg hem, så tog jag med mig bilden på Klas Forstén, vilken jag nyss scannade in och ser att den är fotograferad av Peter Solheim (född den 3 juni 1874 i Bergen, Norge, död 5 maj 1956 i Fargo, North Dakota, USA) i Norway, Michigan. Solheim var verksam i Norway mellan åren 1899-1931 och hade studior på olika platser på Nelson Street. Även om Solheim dog i North Dakota, hittas hans grav i Norway.

 

Anders Myhrman skriver i sin klassiska bok Finlandssvenskar i Amerika (SLS 453), från 1972:187f om Norway att de första finländarna som bosatte sig där var bröderna Lindman från Sideby år 1890. August Lindman blev sedan förman i en gruva och i början av 1890-talet omkring 150 finländare i gruvstaden. Rolf Stenlund i Sydösterbotten har föreslagit att det kan det vara ättlingar till lotsen Joseph Lindman, född 1820, från Sideby Flada, som också var ägare till skonerten Karl Johan.

 

Swedish Lutheran Church i Norway, Michigan.
 

Åtskilliga finlandssvenskar i Norway hade inskrivit sig i den svenska lutherska församlingen, vars kyrka - Swedish Lutheran Church - hittades på 300 Iron Street, var man frikyrklig av sig fanns ytterligare två svenskspråkiga församlingar i Norway med egna kyrkor - Swedish Baptist Church och Bethany Lutheran Church.

 

Historikern Bror Åkerblom skriver i Sidebykrönikan att lotsen Joseph Lindmans son Johan Erik Lindman (född 1852) står i kommunionboken för Sideby socken som ”afviken 1871, Amerika 1871” (1875 överstruket i båda delarna). Han representerar de undantagsfall, då österbottningar som sjömän hamnat i USA och blivit bosatta där. Den egentliga början med emigrationen från Sideby, Skaftung och Ömossa inföll 1880.

 

Far och son Klas Forstén bodde cirka 60 kilometer från varandras uppehållsorter, både Republic och Norway låg i gruvdistrikten (främst järngruvor) i nordvästra delen av delstaten Michigan, orter som för ett sekel sedan hade större befolkningar än idag.
 

Norra Michigan – The Upper Peninsula, som det ofta kallas – ligger till en stor del mellan Lake Michigan i söder och Lake Superior i norr och gränsar i väster till staten Wisconsin. Naturresurserna var här i synnerhet de stora skogarna och den rikliga järnmalmen. Dessa började exploateras allt intensivare på 1880- och 1890-talen, och det var arbetsplatserna i gruvor, skogskampar och sågverk som lockade immigranter i massor dit. Finländarnas antal var synnerligen stort där under de två första decennierna av 1900-talet.

 

 

Ett stort tack till Anita Lillbäck (Forstén som flicknamn), som kände igen sin farfar Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby socken, Finland och dennes yngre syster Elna Forstén, född den 2 oktober 1908 i Sideby, på fotografierna som finns på Söderströms gård i Sideby. Deras faster Hilma Vilhelmina Söderström (1875–1959), var äldre syster till Klas Forstén (född den 16 oktober 1876 i Sideby), som åkte till norra Michigan försommaren 1902, men var hemma i Sideby senast sommaren 1906.

 

Det andra fotografiet från Söderströms gård i Sideby, föreställde Elna Forstén, född den 2 oktober 1908 i Sideby, och hennes rikssvenske man Georg Göransson, som hon träffade och gifte sig med i Kanada, dit Elna emigrerade på 1930-talet.

Amerikabrevet från New York till Sideby i Österbotten 1936.

o
Söderströms gård i Sideby, uppfördes under åren 1924-1925.

 

I augusti månad 2018, blev jag ägare till ett snart 100 år gammalt hus i min fars hemsocken Sideby i Kristinestads kommun i landskapet Österbotten, Finland. Familjen Söderström som byggde huset 1924-1925 ett stenkast från kyrkan i Sideby, hade vistats länge i USA, ty när jag bland annat har studerat passagerarlistorna via Ellis Island i New York, så verkar det som släkten redan under sent 1800-tal och under tidigt 1900-tal har bosatt sig i staden DuBois i Pennsylvania, där de i alla fall under åren 1906-1907 bor på 307 N. Third Street invid den svenskspråkiga Swedish Lutheran Church, grundad 1887.

 

Översiktsbild över staden DuBois i Pennsylvania 1895.
 
Närbild av den svenska lutherska kyrkan och kvarteren kring 3rd Street i DuBois, där familjen Söderström från Sideby bodde i början av 1900-talet.

 

Svensklutherska kyrkan blev engelskspråkig 1926, flyttade till ett nybygge efter en sammanslagning med den tyska lutherska kyrkan St Paul i staden och den gamla kyrkobyggnaden på 108 N. 3rd Street är sedan 1980 omvandlad till den ortodoxa St. Nicholas Church.

 

Ovan syns 307 N Third Street Dubois PA, där familjen Söderström från Sideby bodde och den forna svensklutherska kyrkan syns längst ned på bilden.
 

Bror Åkerblom skriver på sidorna 125f i Sideby sockens historia, utgiven i Vasa 1975 om timmermannen Jakob (Jacob) Johansson Söderström (född 1843 Puss i Munsala; hustru Emilia Sofia Karlsdotter, född 1844) som for till USA 1888, såsom timmerman hade han haft jobb på varven i Sideby socken, men då den bästa konjunkturen för skeppsbyggeri torde redan ha varit förbi på 1880-talet, så tog han som många andra timmermän vägen över Atlanten till Amerika, där yrkeskunniga gjorde goda förtjänster. Ann-Sofie Långvik har berättat att Jacob Söderström var bror till Johan "Janne" Rosendal (Blad-Janne). Namnen Söderström och Rosendal tog de nog i Sideby.

 

I Kilhamn och på många andra platser i Sideby socken byggdes talrika segelfartyg åt främst åländska beställare under stora delar av 1800-talet, behovet av goda timmermän var stort.

 

Hösten 1906 kommer tre familjemedlemmar till Jakob Söderström i DuBois, PA. Ida Söderström från Sideby är enligt passagerarlistorna 20 år gammal (hon kanske har fått fel ålder omnämnd vid ankomst, ty om det är Jacobs Söderströms dotter bör hon ha varit 30 år vid tillfället) och tituleras single och servant (tjänarinna), hon ska till sin far Jakob Söderström, dessutom reser från Sideby i Finland via Liverpool (fartyget Campania) och New York till DuBois fru Olga Söderström, 26 år gammal och hennes fyraåriga dotter Wera Söderström.

 

Fransgården på Kilens hembygdsgård i Sideby.
 

Året därpå – 1907 – åker den 33-årige timmermannen Josef Söderström (omnämns som gift) också till sin fader Jakob Söderström på ”307 Third Street i DuBois”, han ankommer New York från Liverpool den 20 december 1907 med fartyget Mauretania, som närmast anhörig i Finland nämner han farbrodern (uncle Jan Rosendall).

 

Jacob Söderströms adress i USA 1907.

 

Klockstapeln till Sideby kyrka.
 
Kyrkoboken i Sideby berättar att Josef Viktor Söderström föddes och döptes den 12 januari 1874.

 

Lokalhistorikern Gunnar Nybond skriver i boken Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2 (1984) att Josef Söderström, född den 12 januari 1874 på Lassfolk i Sideby, var skriven som yngre fyrvaktare på Yttergrund 1901-1910, senare fiskare och for två gånger till Amerika, dog i Sideby på julafton 1927, troligtvis i det nybyggda hus Söderström som han bebyggde ett par till tre år tidigare.

 

Uthus på Söderströms gård i Sideby.
 

Erik Appel berättar på sidorna 105f i boken Kom Blankus, kom Skarpus, utgiven på förlaget Scriptum i Vasa 1994 om bland annat Yttergrunds fyr utanför Fladaudden i Sideby att den med sina 41 meter är Bottenhavets högsta och invigdes hösten 1892.

 

Yttergrunds fyr pryder som motiv på plastpåsen från bybutiken i Sideby.
 

Barb Kopshina har fotograferat tre gravar på Morningside Cemetery i DuBois, som visar att Jacob och Emilia Sofia (omdöpt till Emma S.) Söderström (omdöpta till Soderstrom) lever kvar och dör i DuBois i Clearfield County under mellankrigstiden och deras dotter Ida A. Söderström, född i Sideby 1876 lever kvar ända fram till 1960.

 

Far, mor och dotter Söderström från Sideby har alla varsin gravsten på en av de större kyrkogårdarna i DuBois i delstaten Pennsylvania.
 

Därtill finns en Victor Soderstrom (1874-1928) på samma kyrkogård, som kan vara släkt med de övriga, dock oklart i nuläget.

 

Victor Söderströms (1874-1928) gravsten på Morningside Cemetery i DuBois, PA.
 

Att de fortfarande bor kvar i DuBois 1923 framgår av passagerarlistorna från Ellis Island den 8 november 1923, för då anländer de 25-årige Viktor Forstén från Sideby, med fartyget Kungsholm från Göteborg, som närmast anhörig i hemlandet hänvisar han till modern Jolanda Forstén i Sideby socken och som närmast anhörig i USA, dit han står kosan är kusinen Jacob Söderström, 303 (observera att det ej är nummer 307 som tidigare) Third St, Clearfield (samma som DuBois), PA.

 

Jacob Söderströms adress i USA 1923.

 

Josef Söderström var gift sedan den 17 mars 1900 med Vilhelmina Forstén, född den 4 januari 1875 i Sideby och död den 24 november 1959. Fyra av deras barn dör unga, men tre söner överlever. Dessa är Valter Söderström, född den 1 juni 1903 i Sideby och som emigrerar till USA som tjugoåring 1923. Sedan kommer Mikael Söderström, född på juldagen 1911 och som dör i Hofors i Gästrikland den 15 oktober 1968, vilken blev begravd i Sideby, samt den yngste brodern Bruno Söderström, född den 4 augusti 1915 i Sideby och vilken flyttar till Vårdö på Åland den 10 januari 1932.

 

Mikael Söderströms (1911-1968) gravsten i Sideby. Han emigrerade och dog i Sverige.
 

Den siste ägaren av släkten Söderström som bodde åtminstone sommartid bodde i huset, var sonen Mikael Söderström (1911-1968), vad som hände med Valter och Bruno vet jag inte, med i Söderströms gård finns två äldre släktfotografier och ett amerikabrev, skrivet av Valter till den 61 åriga modern Vilhelmina Söderström, som 1936 bodde som änka på hemgården. Brevet lyder:

 

New York July 14 1936.

 

Bästa moder

 

Får så kommo igen med en några rader och låta eder veta att jag mår bra och är frisk och att min bästa önskan är, att ni är frisk och mår bra hvilket det bästa är utav alt. Skrivade till eder en par månader till baka men har inte fått något svar så ni har vell fått brevet tillbaka nu, huvudsaken är att ni fick det. Det var lite penningar in det. Här går ju alt som förr bara i storstaden N. Y. vi haft rysligt varmt här sista väckan men att nu är det lite bättre so man kan sova på netterna. Huru står alting till der hemma alting faller vell till sammans och ingen ting reverat vell där ju inga något man folk hemma såm kan göra nogot åt det. Hur är Mikael och Bruno är dom still på Åland. Bruno är vell i militären ennu och huru står alting till i Sideby det skulle vara roligt att komma dit efter 12 långa år här i U.S.A. Kanhande jag kommer dit fortare en jag tror dom börjar och gå efter alla som har kommit hit olagligt och jag är en utav dem man får ju se hur allt steller sig. Far så sluta för denna gång med många helsningar till eder mamma från mig Walter. Helsa mina broder också mycket. Walter Soderstrom, 120 E 121 ST, New York.

 

Amerikabrevet, framsidan.

 

Koordinaterna pekar stadsdelen Harlem i New York, en av de två områden i staden där det fanns en hög koncentration av finländare, vid sidan av Finntown med drygt 10 000 finländare i södra Brooklyn.

 

Amerikabrevet, baksidan.
 

Kurt Gullberg, minns Hilma Vilhelmina Söderström från barndomen, hon kallades för Kalashilma (Kalas kan vara ett äldre gårdsnamn). Hilma Söderström hade "mjölkting" hos dem på 1950-talet. En gång var Kurts bror Lasse och han på spralligt humör och sjöng "Fru Söderström, fru Söderström och lilla mamsell Roos"... Hon tog tydligen illa upp och slutade hämta mjölk hos dem. Hon var troligen en av de sista tanterna i byn som på vintern gick klädd i en gråbrun yllesjal.

 

Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby, for till Amerika 1924, återkom och ingick äktenskap i Tammerfors den 23 april 1926, flyttat till Björneborg den 2 mars 1928. Även hans far med samma namn, Klas Forstén, född 1876 for till Republic i Michigan via New York, som han ankom den 26 maj 1902 från Glasgow med skeppet Columbia, tillsammans med sidebyborna Frithiof Forstén, 20 år gammal, och Anders Westervik, 31 år gammal. Ett stort tack till Anita Lillbäck (Forstén som flicknamn), som kände igen sin farfar Klas Forstén.

 

 

Elna Forstén, född den 2 oktober 1908, och hennes rikssvenske man Georg Göransson, som hon träffade och gifte sig med i Kanada, dit Elna emigrerade på 1930-talet. Ett stort tack till Anita Lillbäck (Forstén som flicknamn), som kände igen sin farfars syster Elna Forstén (senare Göransson).

På drift 2018.

Skara-Lundsbrunns Järnvägar 20180726.
 
Min tre veckors resa i Filippinerna för ett par veckor sedan var en dröm, så kanske även den kommande till Finland imorgon är? Jag söker och kanske finner, oavsett vad så är det en del av Livets resa, där jag följer Clive Staples Lewis (1898-1963) devis:
 
”Du är aldrig för gammal för att sätta upp ett nytt mål eller drömma en ny dröm.”
 
Skara-Lundsbrunns Järnvägar 20180726.
 

 
Skara-Lundsbrunns Järnvägar 20180726.

Arkeologisk utgrävning i Ytterby 2018.

Arkeologisk utgrävning av en järnåldersboplats i Ytterby 20180613.

 

I mitten av maj och två veckor före midsommar 2018 har åter igen arkeologistudenter från Göteborgs universitet varit på plats i Ytterby i Kungälvs kommun för att utföra arkeologiska undersökningar av en omfattande järnåldersboplats där, som under åren bland annat har resulterat i framgrävandet av en Nordens största hallbyggnader från yngre järnåldern.

 

Norrmannen Ole Christian Aslaksen, leder 2018 års utgrävningar i Ytterby.

 

Årets utgrävning har letts av projektledaren Ole Christian Aslaksen, med övrig personal från Institutionen för historiska studier vid ovannämnda universitet.

 

Arkeologen Kristina Bengtsson och hennes hund Jack, besöker utgrävningen i Ytterby 20180620.

 

Kungahällaprojektet vid gravfältet Västra Porten/Stora Smällen, med beteckningen RAÄ Ytterby 22:1, inleddes redan år 2000 då projektets initiativtagare och stora dragmotor Kristina Bengtsson, tillsammans med Mac Lundquister började forska kring Kungahällas uppkomst, före stadens tillkomst under tidigmedeltid. Hällan som gav staden sitt namn.

 

Projektledaren Ole Christian Aslaksen och Mac Lundquister samtalar i Ytterby 20180516.

 

Själv blev jag involverad 2006 och har över ett decennium arbetat med utgrävningar, inventeringar, visningar, föredrag och skrivit om denna spännande plats i den forna skärningspunkten mellan Nordens tre riken – Norge, Sverige och Danmark.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg och Fornminnesföreningen I Göteborgs ordförande Maria Persson på utgrävningen i Ytterby 20180613.
 

År 2018 har jag besökt utgrävningsplatsen tre gånger, den 16 maj och 13 respektive 20 juni. Första och sista gången med bokbindarna från Kungälv och andra gången, tillsammans med Fornminnesföreningen i Göteborg, då jag och vår ordförande Maria Persson (tillika handledare på seminarieutgrävningen) ordnade en utflyktsdag i det vackra sommarvädret.

 

Bokbindare från Kungälv besöker Ytterby 20180516.

 

Alla tre gånger har vi fått en ypperlig visning av utgrävningsområdet av arkeologistudenter från Institutionen för historiska studier. Idag har man packat ihop för sommaren, men det är möjligt att man återkommer till hösten för nya seminarieutgrävningar.

 

Visning av utgrävningsplatsen och det intilliggande gravfältet i Ytterby 20180613.

 

Fältmomentet är över och all arkeologisk utrustning förd tillbaka till Göteborgs universitet, men redan nästa vecka börjar fynd- och övrig bearbetning av all dokumentation som har gjorts och eventuella prov ska insändas till laboratorier för vetenskaplig analys.

 

I matjorden hittas ofta lösfynd från den arkeologiska boplatsen, den 16 maj 2018.
 
Arkeologen Paula Molander mäter in anläggningar på utgrävningsplatsen i Ytterby 20180613.
 

I år har man grävt fram flera anläggningar bestående av stolphål, rännor (varav en ränna, som är sidan av ett förhistoriskt hus, kan indikera en riktigt lång byggnad, men det vet vi inte förrän ytterligare matjord har avbanats framledes) och grophus, mer flinta, keramik, bränd lera, bränt ben och troligtvis en spik.

 

I den ljusa sanden på utgrävningsplatsen i Ytterby syns arkeologiska lämningar efter förhistoriska hus mycket tydligt.
 

Det finaste lösfyndet var en fin neolitisk flintskära som hittades längst ner i ett grophus, kanske såsom tidigare i Ytterby, där man har hittat stenyxor som husoffer i järnåldershus.

 

Keramik och flintskära intresserar besökare på utgrävningsplatsen i Ytterby.

 

Intill hallbyggnaden som utgrävdes i början av decenniet låg grophus och även denna gång har man hittat ett par grophus, inuti ett av dessa fanns flintavslag och en flintkärna påträffades.

 

Grophus på utgrävningsplatsen i Ytterby 20180620.
 

 

Livligt på utgrävningsplatsen i Ytterby 20180620.
 
Projektledaren Ole Christian Aslaksen visar yrkesversamma arkeologer utgrävningsplatsen i Ytterby 20180620.

Louise Brunius - liv och författarskap (1799-1880).

Ett glas champagne i Lurs socken för att fira Louise Brunius spännande liv och författarskap. 
 
Nu har vi publicerat en 68 sidors skrift om författarinnan Louise Brunius, som finns tillgänglig på flera bibliotek och arkiv i den svenska huvudstaden och i Västsverige, bland annat på Bohusläns museum, Västergötlands museum, Skara stiftsbibliotek, Tanumshede, Vänersborgs och Lidköpings bibliotek med flera, orter och landskap där hon var verksam.
 
Ån Flian vid Blombacka herrgård i Västergötland.
 
Louise Brunius föddes Carlson, den 23 januari 1799 på Blombacka herrgård, Vinköls socken, nuvarande Skara kommun och dog den 16 februari 1880 på Götala kungsgård i Skara landsförsamling, var en – idag ganska okänd – svensk författarinna. Louise Brunius ingick 1823 äktenskap med ekonomidirektören J. N. Brunius (1789–1868), en son till prosten Gomer Brunius i norra Bohuslän.
 
Detektivkollegorna Kristina Bengtsson, hunden Jack och Birgitta Hultman, har tillsammans med författaren Harri Blomberg och den amerikanske historikern John von Walter i Carver, Minnesota deltagit i jakten på Louise Brunius liv och författarskap. Bilden är från Apelsäter i Lurs socken i norra Bohuslän, där Louise senhösten 1841 debuterade anonymt med sin roman Mariana, eller försakelsens belöning, utgiven på förlaget Elmén & Granberg.
 
Under signaturen L-e utgav hon 1843 berättelserna Den unga enkan i Norrland, Systrarne och Äktenskapsskilnaden. Bland hennes andra arbeten må nämnas Rosen och resedan (1846; 2:a upplagan 1880) och Lyckans gunstlingar (1875). En del av hennes böcker översattes till tyska. Hon var bosatt i Västergötland, Bohuslän och Minnesota under sitt innehållsrika liv och i USA kvarlever ett stort antal av hennes ättlingar.
 
Götala herrgård, vari Louise Brunius dog den 16 februari 1880. Här skrev hon även sin sista roman Lyckans gunstlingar, som utkom år 1875.

Hornborgasjön runt 2018.

Naturum Hornborgasjön.
 

Under vårens resa med Fornminnesföreningen i Göteborg, den 28-29 april 2018, bekantade vi oss med kulturlandskapet vid Hornborgasjön och det säregna kamelandskapet i Valle härad. Här i Västergötlands centralbygd har ett av Sveriges största naturvårdsprojekt återskapat en levande fågelsjö ur ett igenvuxet träsk och skapat en av Europas viktigaste fågelsjöar som varje år lockar mängder av människor.

 

Naturum Hornborgasjön.

 

Vackert belägen vid platåberget Billingens fot i ett ålderdomligt natur- och kulturlandskap, där människor har brukat jorden sedan hedenhös och kvarlämnat bl a Europas nordligaste gånggrifter. Under två dagar när våren var som vackrast och himlen fylld av flyttfåglar söderifrån, guidades vi av Ewert Jonsson, en av Västergötlands kunnigaste guider, som har sina rötter i denna vackra bygd och undertecknad, som har varit reseledare för en grupp på 55 personer. Ewert Jonsson lärde vi känna i somras, då han var vår guide på Kinnekulle i Västergötland.

 

Gravfältet Brakelund i Hasslösa socken.
 
Vi besökte de tre stora gravfälten Brakelund i Hasslösa, Amundtorp i Norra Lundby och Ekornavallen i Hornborga socken.
 
Gravfälten Amundtorp och Ekornavallen vid Hornborgasjön.
 
Dessutom såg vi de fyra runstenarna på Dagsnäs gods, dit fornforskaren Pehr Tham flyttade dem från olika delar av Västergötland för drygt 200 år sedan.
 
Dagsnäs slott.
 

Under medeltiden låg sju kyrkor och två kloster runt Hornborgasjön, en kyrklig koncentration som visar bygdens betydelse vid riksbildningen under tidig medeltid, alldeles i anslutning till stiftsstaden Skara.

 

Västgötaguiden Ewert Jonsson visar Sankt Nicolai kyrkoruin och Krönikebrunnen i Skara.

 

Vi besökte under vårresan Skara domkyrka, de tvenne klostermiljöerna i Gudhem och Varnhem, inkluderande Kata gård.

 

Klostermiljöer vid Hornborgasjön - Varnhem och Gudhem.

 

Därtill fick vi starka kultur- och naturupplevelser vid talrika tillfällen, när vi reste igenom och ställvis stannade till vid omtalade platser som Axevalla – som var ett övningsfält för skaraborgska regementen, Axevalla hus och världens nordligaste gånggrifter, Höjentorp, Drottningkullen, Eggby och Karleby långa med mera.

 

Valle härad är naturskönt.
 

En härlig och vällagad lunch åt vi på Götala herrgård, där köttet som erbjöds var av Götalas egna kreatursbestånd, som betar haglandskapet med talrika forngravar.

 

Lördagslunch på Götala herrgård.

 

Söndagslunch i form av buffé på Café Doppingen som är en del av Naturum Hornborgasjön, samt middag och frukost på Flämslätts stiftsgård invid Flämsjön, där vi även övernattade gott mitt bland sjöar, ängar och mjuka kullar i det särpräglade Valleområdet. Vår västgötaguide Ewert Jonsson stod för ett trevligt kvällsprogram, efter tvårättersmiddagen på lördagskvällen. Vari även av skaraguiden Barbro Olofsson gjorde ett uppskattat gästspel med berättelser från Götala och Skara.

 

Flämslätt i Valle härad.

 

Dessutom återkom vi till Götala herrgård, strax före hemfärd för att få i oss nybryggt kaffe, smörgås och nybakad kaka efter en eftermiddag med många besöksstopp.

 

Söndagsfika på Götala herrgård.

Småskollärarinnorna i Götala 1882-1933.

Georgina Wilhelmina Berggren, från Skälvum i Västergötland var Götalas första småskollärarinna och anställdes inför vårterminen 1882.
 

Småskolan i Götala rote, upptas för första gången i husförhörslängden för Skara landsförsamling (1877-1884). Lärarinnan Georgina Wilhelmina Berggren, född den 29 december 1858 i Skälvum i Västergötland, inflyttad från Slöta i samma landskap den 21 februari 1882, då hon är 23 år gammal blir Götalas första småskollärarinna. Hennes läsförmåga är god. Hon kvarstår i sin tjänst i 8 år till den 4 februari 1890, då hon flyttar vidare till Mollösund i Bohuslän. Hon har då ingått i äktenskapet den 19 januari 1890, det är även antecknat att hon har haft eller vaccinerats mot koppor. Fröken Berggren ersätts av lärarinnan Greta Kristina Bengtsson, född den 7 november 1873 i Skara. Denna sistnämnda bor kvar i stadsförsamlingen de första fem åren och flyttar inte förrän 1895 till småskolan i Götala, hennes anteckningar i stadens husförhörsbok hittas under IV 928.

 

I Svensk Läraretidning, nr 47 1897, sidan 680, annonserar man efter en småskollärarinna till Götala med tillträde den 1 mars 1898 och erbjuder förutom lön och ved, även bostad (rum och kök) i skolhuset.

 

I Församlingsboken (vilken ersätter husförhörslängden) för Skara landsförsamling (1895-1921), hittas en lång skara småskollärarinnor, vilket nog säger mycket om ett ambulerande liv för dessa bildningens pionjärer ute i landsbygden. Under 26 år hittas 13 namn, under fastigheten Småskolan i Götala rote, de flesta är lärarinnor, men det finns även 1 broder, 1 make, 2 barn och 3 jungfrur. Alltså det kvarstår 8 lärarinnor. Greta Kristina Bengtsson, som omnämndes förut, kvarstår i sin tjänst till den 3 december 1897, då hon flyttar tillbaka till Skara stadsförsamling (se Staden II 372). Hon ersätts av Anna Lovisa Augusta Holm, född 11 januari 1876 i Fågelås i Västergötland, inflyttad från Varv i nyss nämnda landskap den 2 augusti 1898. Hon flyttar vidare till Hedvig Eleonora församling i Stockholm i början av det nya seklet, den 5 juni 1901.

Nästa småskollärarinna i Götala är Signe Mathilda Maria Dahlström, född den 27 juni 1881 i Filipstad i Värmland, inflyttad från samma stad den 2 augusti 1901. Hennes yngre broder medföljer, nämligen studenten Ingemar Ossian Dahlström, född den 20 april 1890 i Filipstad. De blir bara kvar drygt ett år, innan de båda flyttar in till Skara den 21 november 1902 (se vidare Staden II 446 & 447).

Fröken Dahlström ersattes av en skarabo, som hade namnet Märta Kristina Borg, född den 10 februari 1881 i Skara stadsförsamling, inflyttad till Skara landsförsamling den 18 september 1902 från Bjurum vid Hornborgasjön. Hon blir kvar i fem år, innan hon inflyttar till födelsestaden Skara, den 29 oktober 1907 (se vidare Staden II:447).

 

Götala småskola 1895-1921.

 

Därefter kom en hel familj inflyttandes från Skara stadsförsamling, den 3 november 1908. Småskollärarinnan Mathilda Karolina Karlsson, född Dahlström i Skara stadsförsamling, den 21 december 1870. Hon blir änkefru, den 25 oktober 1917. Hennes man, som hon gifte sig med den 28 december 1904 var byggnadssnickaren Johan Richard Karlsson, född den 29 januari 1870 i Skara stadsförsamling och gick bort hösten 1917, som nyss nämndes. Om honom finns antecknat under värnpliktsförhållanden siffrorna 180 78/91. Paret Karlsson hade en gemensam son, som fick namnet Richard Fritiof Karlsson, född den 8 november 1905 i Skara stadsförsamling. I Götala småskola föddes dessutom dottern Sonja Karolina Karlsson, hennes födelsedatum är den 15 maj 1910. Modern och de två barnen kvarstod i Götala till och med den 9 januari 1920, då de flyttade in till Skara stadsförsamling (se vidare Staden VI:1895). Under åren i Götala hade man tre jungfrur anställda, det vill säga Hildur Wilhelmina Karlsdotter, född den 10/3 1886 i Hangelösa i Västergötland; Frida Laura Johansson, född den 6 januari 1901 i Trästena i Västergötland och Signe Lovisa Lundahl, född den 18 maj 1898 i Ledsjö i Västergötland.

 

Skolhuset i Götala på en karta från 1892.

 

Nästa och sista småskollärarinnan blev Elsa Sofia Johansson, född den 13 december 1892 i Bjurum vid Hornborgasjön. Hon var inflyttad från Säfsnäs i Kopparbergs län, den 25 januari 1921. Fröken Johansson var den sista verksamma lärarinnan på Götala småskola och följde eleverna till stan, då Skara landsförsamling uppgick 1934 i Skara församling. Hon kallades Elsa i Högget, då hennes föräldrar bodde i Hygget i Stenums socken. Hon bodde inte i skolan, då den nedlades ty enligt Församlingsboken för Skara landsförsamling (1921-1933) för den 27 november 1926 inflyttade snickaren Axel Julius Larsson till fastigheten och blev vaktmästare på Götale skole, som man sa i landsförsamlingen då det begav sig. Vaktmästaren Axel Larsson var gift första gången 1918-1928 och från detta äktenskap fanns barn som senare flyttade in till Götala skola, men själv kom han ensam med sin hushållerska Ester Maria Ingeborg Jansson till skolan från Skara stad senhösten 1926, en kvinna som han äktade den 31 mars 1929 och vilken han fick en gemensam son med dopnamnet Åke Lennart, född den 21 augusti 1932.

 

Stadsguiden och författarinnan Barbro Olofsson i Skara, som har varit mycket behjälplig med denna bloggartikel berättade att pojken som föddes 1932 i skolan hette Axelsson i efternamn, efter faderns förnamn och arbetade sedermera i arkivet på Gamla biblioteket. Åke Lennart Axelssons far fick lägga ut en vit handduk på häcken så att Signe - Barbros mormor - i Stora Vadet skulle veta när det var dags att ränna över gärdena och hjälpa till med förlossningen. Historien finns också lite mer utförligt nedtecknad i Nancy Nykvists - Barbros mor - fina levnadskrönika Återblick om livet förr i Stora Vadet och Götala, utgiven i Skara 1997. Nykvist skriver:

 

"Så kommer minnet av vaktmästar´n i Götale skole. Den familjen skulle få barn. Det var samma år som Ulla föddes. Mamma var vidtalad att hålla utkik när den blivande mamman hängde ut en handduk på häcken mot Va´t. Då närmade sig stunden för att litet barn skulle födas och mamma skulle skynda sig dit. Året före hade Svenssons i Lunnatorp fått en pojke. Både i Götala skola och i Lunnatorp var mamma med när barnen föddes. Barnmorskan hade inte hunnit komma i tid till någon av förlossningarna." (Nykvist 1997:71.)

 

Avståndet mellan torpet Stora Vadet och Götala skola var inte längre än att Signe skulle kunna se den vita handduken på skolhäcken vänd mot Stora Vadet, för att kunna vara behjälplig med födseln i skolan sensommaren 1932. 

 

I boken Återblick finns fler nedslag i livet på Götala skola (se sidorna 14, 43-44 6 77-78), för den som är nyfiken. Småskolehuset vid Götala, tidigare Skara skoldistrikt, försåldes och är numera i enskild ägo. Den 5 oktober 1933 flyttade vaktmästarfamiljen ut till Skara stad och samma dag inflyttade det nygifta paret - jordbrukaren Karl Oskar Elof Johansson med sin hustru Signe Linnéa (född Svensson) och de små barnen Sven Gunnar Herbert och Kerstin Ingrid Linnea in i den forna skolan. En ny epok i huset fortsatte. Samma tid upphörde som sagt Skara landsförsamling, som till år 1934 var annexförsamling i pastorat med Skara stadsförsamling som moderförsamling. Församlingen uppgick 1934 i Skara församling. Sedan flyttade Osta-Karl och Hilda in Götala skola och döpte om skolan till Sannebo och sålde ost. Sannebo heter den forna skolan ännu idag, vilken ännu besökes av folk i bygden, då man regelbundet har loppisar där till förmån för hemlösa djur.


Om

Min profilbild

Harri Blomberg

Göteborgare, född i Östergötland och med rötter i Österbotten, vilken har skaffat sig en oas i Västergötlands centralbygd. Denna blogg handlar om livet på torpstället Stora Vadet i Götala, då jag den 28 november 2011 blev ägare till drygt en hektar mark, lite skruttiga hus och tillika fornminnesägare till tvenne stora gravhögar på 20 x 11 x 1,8 m + 17 x 15 x 1,5 m och en tusenårig färdväg från jarlarnas Järnsyssla till Stenum vid Hornborgasjön, som passerar "Taskevadet" i Götalabäcken. Min utsikt från höjden omges av forngravar åt nästan alla vädersträck, Götala herrgård och Tempelbacken "Alla Götars ting".

RSS 2.0