Jag har hört om en stad – Vigan.

Vigan lockar turister från hela världen.

 

Under min första resa till Filippinerna i julas fick jag höras om en stad, inte ovan molnen, inte ovan jordiska dimhöljda länder.

 

Vigan är en småskalig stad i Filippinerna.

 

Däremot om en flod som leder till solljusa stränder, om en stad med fina kullerstensgator och sin berömda spanska arkitektur.

 

Floden Mestizo River rinner igenom staden Vigan på väg ut till havet.

 

Under min andra resa till Filippinerna i somras fick jag äntligen komma till Vigan (officiellt City of Vigan), som är en av de äldsta städerna på Filippinerna och är administrativ huvudort för provinsen Södra Ilocos, Ilocosregionen.

 

Vigans gator är välbesökta även kvällstid.

 

Staden med drygt 50 000 invånare ligger på huvudön Luzons västkust.

 

Utsmyckning i Vigan.

 

Den har placerats på UNESCO: s världsarvslista och Calle Crisologo, belägen i stadens historiska centrum, är stängd för fordonstrafik.

 

Gatan Calle Crisologo i Vigan.

 

Denna vackert bevarade kullerstensgata är kantad av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor. Hästdragen vagnar, som kallas kalesa, är med och skapar den härliga atmosfären.

 

Vigan är en stad som får en att göra glädjeskutt.

 

De flesta av stadens eleganta byggnader är privata hem, men några har omvandlats till hotell, Bed & Breakfast (rum och frukost) och museer, vilket gör det möjligt för besökare att se dess fantastiska interiörer.

 

Museet Padre Burgos House i Vigan.
 
Museet Crisologo Museum i Vigan.

 

Dagens stad grundades under den spanska eran, men var en handelspunkt långt före dess, och härur har stadens unika arkitektur skapats med delar av lokal, kinesisk och europeisk arkitektur.

 

Baluarte i Vigan.

 

Bergstoppar syns i horisonten, bortom hustaken i Vigan.
 

Vigan anses vara Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, efter att de övriga städerna i Filippinerna skadades svårt och raserades till stora delar under krigsåren på 1940-talet, då Japan ockuperade öarna.

 

Staden Vigan undvek till större delen att förstöras under Andra världskriget.
 

 

Vigan är en fotovänlig stad.

Kalesa – att åka häst och vagn på traditionellt sätt i Filippinerna.

En kalesa vid The Manila hotel, den 3 juli 2018. Vi fick skjuts till Intramuros, genom en tät trafikerad stadstrafik.
 

Kalesan är en färggrann hästdragen vagn, som erinrar om det spanska koloniala styret i Filippinerna på 1700- och 1800-talet.

 

En avställd kalesa på ett museum i Vigan, staden är belägen i nordvästra Luzon.

 

Även om den nästan försvann ur gatubilden efter andra världskriget till förmån för motoriserade fordon, har den senare tid återkommit i turistststäder som Manila och i städer som Vigan, som är Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, försvann den aldrig utan lämpar sig väl för trafik i stadens historiska centrum, med vackert bevarade kullerstensgator och kantade av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor.

 
I Vigan är kalesan ett givet inslag och försörjer många stadsbor.
 

I svenskan använder vi begreppet kalesch, även kallad barouche, för dessa hästdrivna vagnar. Det är en fjädrad vagn med två eller fyra hjul där sätena är vända mot varandra. Vagnen är öppen fram och har en sufflett bak. Det finns flera olika varianter av denna typ av vagn, både med och utan kuskbock. 

 

En avställd fyrhjulig vagn på ett museum i Vigan.
 

Det finns även en typ av diligens som har en fast kur som kallas postkalesch. Även andra typer av finare vagnar kan ibland kallas kalesch. En variant av denna vagn utvecklades under 1800-talets senare hälft och kallades barouche eller barouchette.

 

En avställd fyrhjulig vagn på ett museum i Vigan.

 

I bland annat Québec i Kanada och på Filippinerna används kalesch eller "kalesa" om de i dessa länder vanligt använda tvåhjulig vagnarna.

 

Kalesor i Vigans stadstrafik.
 

 

En kalesa (även känd som carromata, caritela eller karitela) är en hästdragen ”kalash” som används i Filippinerna. Det var ett transportsätt som introducerades på de filippinska öarna på 1700-talet av de spanska kolonisatörerna och var ursprungligen endast reserverade för adelsmän och andra högt ansedda medborgare.

 

 

Kalesor i Vigan.

 

 

De används mer sällan på gatorna idag, förutom i de turistfrekventa områdena i gamla städer och i vissa landsbygdsområden. Den filippinska kompositören Ambrosio Del Rosario komponerade originalmusiken och konstnären Levi Celério skrev texterna till en sång om Kalesa, där man ärade transportmedlet.

 

 

Kalesor i Vigan.

 

Ordet, också stavat calesa, kom till Filippinerna från spanskan, som i sitt äldsta ursprung i Europa härrör från ett kyrkoslaviskt ord som betyder hjul, ty även det svenska ordet kalesch kommer utifrån, från tyskans ord Kalesche, som härstammade från tjeckiskans kolesa, som betydde vagn eller hjul.

 

Kalesan är populär att avbilda.

 

En kalesa ser ut som en lutande vagn, och dras av en enda häst. Den har två runda hjul på varje sida och två rader säten som rymmer fyra personer. Föraren sitter på ett träblock som ligger på framsidan av vagnen nära hästen.

 

Kalesan är ett trivsamt färdmedel.
 

När kalesa introducerades under 1700-talet, växte det till ett betydande transportsätt på de filippinska öarna. Rika, utbildade filippiner som kallas ilustrados använde kalesan för personliga resor, såväl som för transport av varor till närliggande områden.

 

 

Under den amerikanska ockupationen höll Manila stad med kalesas, men dessa sjönk i popularitet efter förödelsen av Intramuros under andra världskriget.

 

Kutsero kallas kalesa-föraren i Manila. Här på väg till Intramuros från The Manila hotel.

 

Kalesa-föraren kallas vanligtvis kutsero (tagaloiserad från cochero, "bilförare"). 

 

150 pesos (25-30 kr) i timmen är taxan för häst och vagn, vi brukade hyra en kalesa (calesa) flera timmar åt gången, då vi besåg den fina staden Vigan.
 

När en kutsero vill att hästen ska svänga till höger säger han "mano",  medan han säger "silla" för att få hästen att svänga åt vänster.

 

Kalesa-förare i Vigan, vagnen är registrerad och föraren namngiven. Vår kutsero hette Cris.

 

Även om kalesa har blivit en alltmer sällsynthet, finns de kvar i Filippinerna, till exempel i Vigan och Laoag. Kalesas finns också i Intramuros, där de tillgodoser turister i Manila, liksom i Iligan, där man med dekorerade kalesas kan ta en tur längs en viss gata.

 

 
 

I Cagayan är kalesas vanliga, särskilt i Tuao och andra kommuner i provinsen. I Tuguegarao är vagnarna en del av trafiken tillsammans med privata bilar, motorcyklar, trehjulingar, jeepneys, lastbilar och cyklar.

 

En modell av en tartanilla i Cebu City.

 

På huvudön Luzon heter det Calesa, medan ordet Tartanilla är en tvåhjulig hästvagn som används som kollektivtrafik i många cebuano-talande städer i centrala och södra Filippinerna, inklusive Cagayan de Oro.  Medan i calesan så möts både föraren och passageraren längs samma riktning som hästen står inför, sitter i tartanillan passageraren mot sidan av vägen; tartanillas passagerarstolar är ordnade som i en standard jeepney.

 

En avställd tartanilla i Cebu City.


Det var tartanillan som var kungen av vägen och styrde de små kullerstensgatorna i städerna med sin klippety-klopp.

 

I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.

 

Idag har de försvunnit helt, men inte i städerna Iligan, Ozamis och Tangub, där de fortsätter att dela stadsrummet med modern motoriserade kollektivtrafik.

 

I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.

Fängelset Cárcel de Cebú, som blev museet Museo Sugbo i Cebu City.

Museet Museo Sugbo i Cebu City, var tidigare ett fängelse.

 

Museo Sugbo är inrymt i det som en gång kallades Cárcel de Cebú, provinsfängelse i Cebu City. Designat år 1869 av Domingo de Escondrillas, som verkade som den ende arkitekten i Cebu vid den här tiden.

 

Huvudentrén till Museo Sugbo, den 28 juni 2018.
 

Fängelset Cárcel de Cebú var ursprungligen föreslaget som Cárcel del Distrito, huvudfängelset för Visayas-distriktet. Det är anledningen till att det fick sin relativt stora storlek vid tidpunkten då den påbörjades byggas. Efter att ha granskats i Manila godkändes projektet och byggandet satte igång runt 1871.

 

Man ska kasta mynten i önskebrunnens spann bakom sin rygg, vi lyckades inte utan de föll ned i brunnens botten och då infaller inte ens önskningar, men vi hade roligt ändå. 

 

Man tror att de flesta blocken av korallsten härrör från The Parian Church tillägnad San Juan de Bautista, som hade rivits 1878 efter att biskopen i Cebu vann en långvarig tvist mot församlingsborna i de gamla kinesiska kristna kvarteren, som hade en finare kyrka än biskopen hade med sin domkyrka, därför revs The Parian Church.

 

Modell av The Parian Church i museet 1730 Jesuit House, före rivningen av kyrkan 1878.

 

Efter tjugo år renoverades och tillbyggdes fängelset 1892, vilket medförde att fler byggnader uppfördes i fängelseområdet. Det förblev som fängelse under den amerikanska koloniala tiden, som ersatte spanjorerna 1898. Under den japanska ockupationen under andra världskriget fängslades filippinska gerillasoldater (ordet "gerilla" kommer av det spanska ordet guerrilla som betyder 'litet krig') här efter varaktig tortyr under händerna på Kempeitai, den japanska hemliga polisen.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg på fängelsegården i det forna fängelset Cárcel de Cebú, i bakgrunden syns små celler på bottenvåningen.

 

Efter kriget fängslades många av de japanska kollaboratörerna i Cebu här också. Från 1950-talet till 1976 fungerade Cárcel de Cebú både som stadens fängelse och provinsfängelse. Officiellt namnändrades fängelset namn från Cárcel de Cebú till Cebu Provincial Jail under amerikanerna och på 1980-talet ändrades namnet till Cebu Provincial Detention and Rehabilitation Center (CPDRC).

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg i det forna fängelset Cárcel de Cebú, omvandlat till ett regionalmuseum för ön Cebu.

 

Efter överföringen av CPDRC till ett mer rymligt och modernt fängelsekomplex i december 2004 omvandlades de gamla fängelsebyggnaderna från 1800-talet till provinsialmuseet Museo Sugbo, som bevarar regionens kulturarv, de första fyra gallerierna av museet invigdes den 5 augusti 2008.

 

Regionalt ris, som odlades tidigt på ön Cebu.
 
Regional keramik från ön Cebu.
 
Förhistorisk keramik från sydvästra delen av ön Cebu, tillhörande den lokala metallåldern 1500 f Kr - 900 e Kr.
 
Förhistorisk keramik och snäckskal från ön Cebu.
 
Förhistorisk begravningskista från provinsen.

Tre fantastiska hus i Cebu City, från den spanska tiden.

Sommaren 2018 gjorde vi en tidsresa till den spanska koloniala epoken i Filippinernas historia.

 

Sommaren 2018 besökte vi tre fina museer och samtidigt gamla filippinska hem i Cebu Citys äldsta stadsdel, dessa var Casa Gorordo Museum, Yap Sandiego Ancestral House och 1730 Jesuit House. Bara namnen i sig berättar om forna tider och sätter igång fantasin.

 

1730 Jesuit House i Cebu City - Runt omkring i Filippinerna finns hus bevarade från den spanska perioden av Filippinernas historia som sträckte från 1500-talet till år 1898.

 

Casa Gorordo Museum

 

Casa Gorordo Museum i Cebu City, är det finaste och tekniskt mest utvecklade museet som uppvisar ett hus från den spanska perioden.

 

Huset byggdes på 1850-talet och beboddes i fyra generationer av den förmögna familj Gorordo i Cebu City och har varit museum sedan 1983, efter att den hade inköpts av en stiftelse i slutet av 1970-talet, vars livsstil man får en god inblick genom en vandring igenom hemmet som har en bibehållen originalinredning. 

 

Trappan upp till övervåningen som man bebodde.
 
Köket i bostadsdelen.
 
Matsalen följs av vardagsrummet.
 

Casa Gorordo Museum renoverades fint för två år sedan och är i dag interaktivt och digitaliserat som visar husets, kvarterets, stadsdelens, stadens och Filippinernas historia, såsom en smältdegel mellan olika kulturer.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg står ute på den stora uteterrassen.

 

Vi provade kläder från tiden och fotograferas med bakgrundsbilder från sekelskiftet 1900. Här fanns en trevlig museibutik och café med servering av enkel mat.

 

Med modern teknik kan man fort göra en tidsresa mer än ett sekel tillbaka.
 

Yap Sandiego Ancestral House

 

De filippinska färgerna pryder Yap Sandiego Ancestral House i Cebu City.

 

Det här ett mycket märkligt antikvitetshus från 1600-talet, som är mer en släktgård än ett museum, därför var den kaotisk till sin karaktär, ungefär som vissa enklare antikvitetsbutiker (loppisar) brukar vara.

 

Mischmasch av ting.
 
Uppdukat i matsalen.
 

Hemkänslan infann sig dock, då man här fick sitta i de gamla stolarna och titta på våningen under genom golvplankorna som knarrade.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg tar en paus och beskådar gatulivet.
 
Trätrappan mellan våningsplanen, bostaden hittades på andra våningen.

 

Filippinernas kulturhistoria genom seklerna hittas i detaljerna, i varje enskild artefakt.

 

Takkonstruktionen uppvisar tegeltak och bärande takbjälkar.

 

1730 Jesuit House

 

1730 Jesuit House gömmer sig i en lagerverkstad.

 

Det här är ett mycket gammalt hus, en liten pärla gömd inuti en lagerverkstad vid en liten gata, där jesuiterna bodde när de kom till Cebu City.

 

Personalen i lagerlokalen har vant sig vid att det dagligdags kommer hundratals turister för att bese det märkliga huset som gömmer sig mellan lagervarorna.

 

Det är nu ett museum som ägs av en rik borgerlig familj och omgärdas av familjens lagerlokal. Ute på gatan förstår man inte att denna historiska plats döljer en sådan kulturskatt. Vår tilldelade guide var oerhört kunnig, hon berättade om Cebu Citys historia och om familjelivet i byggnader som denna.

 

Vår glada och kunniga guide berättar om husets märkliga historia.

 

Vi fick också veta att sonen till den nya ägaren, hade studerat på ett universitet i Manila som hade grundats av jesuiterna. Han tog sig tid att undersöka strukturen i fastigheten och upptäckte att det ursprungligen var "Jesuithuset" (hus byggt av jesuiterna när de kom till ön Cebu) och som sedan gick till sin far och bad om att huset skulle bevaras. 

 

Den ursprungliga trappan till gatan är numera en återvändsgränd.
 
Nuvarande trappan upp till bostadsdelen av huset, kommer från lagerlokalen.

 

Det möblerades med möbler från de nya ägarna, medan huset i övrigt är ursprungligt, det vill säga väggarna, taket och golv är alla från den tiden då Jesuiterna byggde det.

 

Denna typ av vilstolar vid stora fönsteröppningar har funnits i alla hus från den spanska tiden, som jag besökte i Filippinerna under min andra resa i landet.
 
Matsalsborden till denna typ av hus från spanska tiden är alltid stora, så att många gäster får plats.
 
Köket intill matsalen.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg poserar framför jesuithusets - 1730 Jesuit House - antikviteter.

Gamla kyrkor i Cebu City.

Den 28 juni 2018, återbesökte artikelförfattaren Harri Blomberg med sitt resesällskap basilikan och Magellans kors i den gamla delen av Cebu City. Denna gång besåg han även Jesusbarnet Santo Niño på nära håll, såsom pilgrim.

 

Under mellandagarna 2017 besökte vi basilikan Basilica del Santo Niño och fortet San Pedro i de äldsta delarna av Cebu City, men vi missade den närbelägna katedralen Cebu Metropolitan Cathedral, så den 28 juni 2018 tog jag och mitt resesällskap slag i saken och återvände till både basilikan för att bese själva Santo Niño (Jesusbarnet), som vi inte gjorde i december 2017, åter tända ljus vid Magellans kors och besöka mässan i domkyrkan Cebu Metropolitan Cathedral, på andra sidan gatan.

 

Domkyrkan i Cebu City ligger intill basilikan.

 

Denna  fina katedral blev huvudkyrkan i det biskopsdöme som inrättades i nuvarande Cebu City den 14 augusti 1595, kyrkans grundstenar lades i april 1565 av Miguel Lopez de Legazpi, Fray Andrés de Urdaneta och Fray Diego de Herrera och räknas som en av Filippinernas äldsta kyrkor, vid sidan av Basilica del Santo Niño, som ligger intill, båda uppförda nära fort San Pedro i den spanska staden.

 

Mässan i domkyrkan samlar mycket folk även på vardagar.

 

Byggandet av katedralen tog många år på grund av frekventa avbrott, som orsakades av brist på pengar och andra oväntade händelser. Vid en tidpunkt fanns medel avsedda för byggandet av katedralen, men överfördes till att bekämpa Moros, den muslimska minoriteten i sydvästra Filippinerna, som man hade ständiga krig med sedan 1500-talet till dess att den spanska överheten tog slut 1898.

 

Domkyrkans interiör.

 

Domkyrkans arkitektur är typisk för spanska koloniala kyrkor i landet, nämligen med tjocka väggar för att motstå jordbävningar, tyfoner och andra naturkatastrofer. Fasaden har ett snoddformat pediment, som är dekorerat med snidade lindningar av blommotiv, en IHS-inskription och ett par gripar. Spaniens kungliga vapensköld är blasonerad i låg lättnad över huvudingången, vilket speglar kanske den spanska monarkens bidrag till dess konstruktion.

 

Spaniens kungliga vapensköld, syns ovanför ingången till domkyrkan i Cebu City.

 

Under andra världskriget förstördes mycket av katedralen av de allierade bombningarna av staden, som hölls av japanska ockupanter. Bara klostret (byggt 1835), fasaden och väggarna var kvar. Det återbyggdes snabbt på 1950-talet under överinseende av arkitekt Jose Ma. Zaragosa, under överseende av ärkebiskop Gabriel Reyes.

 

Domkyrkans interiör.

 

År 1982 byggdes ett mausoleum på baksidan av sakristian och fungerar som en sista viloplats för Cebus biskopar och prästerskap.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg tar en selfie i domkyrkan i Cebu City, den 28 juni 2018.


Bra hotellboende kring Ayala Center Cebu i Filippinerna.

Hotellkvarteren vid Ayala Center Cebu 20180626.
 
I slutet av december 2017 bodde vi på det välrenomerade Mandarin Plaza Hotel i Cebu City i Filippinerna, som låg intill köpcentret Ayala Center Cebu och även på den senaste resan valde vi att bo på två lika bra hotell intill samma köpcenter.
 
Bra hotellboende kring Ayala Center Cebu 20180701.
 
Det vill säga Quest Hotel and Conference Center Cebu och Cebu Parklane International Hotel.
 
Vy över Cebu Parklane International Hotel 20180710.
 
Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
Poolen på Cebu Parklane International Hotel 20180626.
 
Bad på Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
Interiör på Cebu Parklane International Hotel 20180627.
 
Interiörbild från Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
Frukost på Cebu Parklane International Hotel 20180701.
 
Frukost på Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
På det sistnämnda hotellet - Cebu Parklane International Hotel - bodde vi under en hel veckas tid och jag tyckte verkligen om personalen, servicen, maten och poolområdet, som till skillnad mot de andra två restaurangerna hade en uterestaurang därstädes, så man kunde sitta utomhus och äta kvällstid.
 
Uterestaurangen på Cebu Parklane International Hotel 20180627.
 
Uterestaurangen på Cebu Parklane International Hotel 20180630.
 
Poolhäng på Cebu Parklane International Hotel 20180628.
 
Poolhäng på Cebu Parklane International Hotel 20180628.
 
Filippinska tidningar i Cebu City 20180626 - Ombudsman.
 
Verkligen trevligt, dessutom var de oerhört flexibla när det behövdes få hjälp.
 
Philippine Eagles på Cebu Parklane International Hotel 20180630.
 
Philippine Eagles på Cebu Parklane International Hotel 20180630.
 
Alla tre hotellen är riktigt höga med fin utsikt över nejden och vistelserna kommer upplevas liknande, förutom då att Cebu Parklane International Hotel har sin uteservering. Man bor mitt i stan och den smått kaotiska trafiken fortgår nästan dygnet runt, men det har sin charm tycker jag och alla poolmiljöerna ligger på sådant sätt att man kan följa folklivet nedanför. Ibland kan man som en västerlänning bli lite uttittad i Filippinerna, men i dessa stadskvarter känns det inte så, då vi året runt är många som bor i och besöker området.
 
Vy från Cebu Parklane International Hotel 20180630.
 
Vy från Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 
Ayala Center Cebu är ett stort köpcentrum på Cebu Business Park i Cebu City, Filippinerna. Det är det första Ayala köpcentrumet, med 680 butiker och tjänster, som ligger utanför Metro Manila. Det öppnades i november 1994 och ägs av Ayala köpcentra.
 
Ayala Center Cebu 20180701.
 
Utanför Ayala Center Cebu 20180715.
 
Detaljhandelsytan på 5 våningar upptar 240 688 kvadratmeter och på en genomsnittlig dag besöker mer än 85 000 personer Ayala Center Cebu, medan siffran ökar till 135 000 på helgerna. Det är dessutom centrum för Cebu Business Park Complex.
 
H&M i Ayala Center Cebu 20180626.
 
H&M i Ayala Center Cebu 20180627.
 
Ayala Center Cebu 20180627.
 
Den 30 oktober 2008 öppnades dessutom "The Terraces" i Ayala Center Cebu, ett projekt som kostade 100 miljoner kronor och som omvandlade galleriets lagunområde till en förlängning av terrasser för avsalu av mat och dryck. Här älskar jag strosa bland tropiska träd, växter och lugn i detta hektiska storstadsområde.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg i Ayala Center Cebu 20180627.
 
Grön trädgård vid Ayala Center Cebu 20180701.
 
Bra mat på Ayala Center Cebu 20180701.
 
Bortsett från bra shopping i luftkonditionerade utrymmen, talrika matställen, finns även banker, bio och busstation. Sedan är det lätt och billigt att ta sig till badstränder på Mactan Island, historiska sevärdheter i stadens gamla kvarter eller i det omgivande landskapet.
 
Ayala Center Cebu 20180715.
 
Bio på Ayala Center Cebu 20180627.
 
Busstationen vid Ayala Center Cebu, sedd från Quest Hotel and Conference Center Cebu 20180710.
 

 
Ett glatt gäng besöker Ayala Center Cebu 20180715.
 


Tema Filippinerna 2.

Födelsedagsfirande, hemma hos min arbetskamrat i Cebu City i slutet av juni månad 2018. Vi firade modern som fyllde 57 år, det blev en fantastisk kväll med trevligt sällskap, god mat, fyrverkerier och karaokesång. Det sistnämnda en del av filippinskt folknöje, såsom i Finland där man också älskar karaoke.

 

I januari 2018 hade jag som tema öriket Filippinerna, då jag i somras återbesökte öarna Cebu och Luzon under tre veckors tid, känner jag att det är dags att ytterligare belysa dessa fantastiska öar i Stilla havet. Berätta om städer, landskap, mattraditioner och sevärdheter, såsom kyrkor och fantastiska hus från den spanska perioden fram till 1898.

 

Lechon (helstekt gris) och andra läckerheter på det filippinska matbordet.

 

Cebu City och Manila återbesöktes, men även den underbara staden Vigan i norra delen av ön Luzon, ett världsarv som vi ska återkomma till under denna månad. När höstmörkret faller över Norden, kan det kännas gott att få drömma sig tillbaka till det alltid tropiska Filippinerna.

 

57-års kalas i Cebu City.
 

 
Fyrverkeri på ett födelsekalas i Cebu City.

Kungliga besök i Götala 1246-2018.

Kung Erik Erikssons sigill.
 

4 november 1246

Kung Erik Eriksson (1216-1250) och svåger Birger Jarl (1210-1266), gift med kungens äldre syster Ingeborg Eriksdotter, bevistar Skarabiskopen Lars I i dennes biskopsbostad Götala. I medeltidsbrevet står det översatt till svenska bland annat… ”I närvaro av vördnadsvärde biskopen i Skara herr Laurentius och för oss älsklige herr Birger, vår svåger, och herr Peter Nefh och många andra värdiga vittnen”… senare undertecknat av kung Erik.

 

Målning föreställande kung Karl XI, av David Klöcker Ehrenstrahls hand 1685.
 

22-28 september 1685

Kung Karl XI övar 500 ryttare, samt befäl, präster och annan personal från Västgöta regemente på Götala kungsgård.

 

Kung Gustav III i drabantkårens uniform, såsom han såg ut på Revolutionsdagen den 19 augusti 1772. Avmålad 1777 av Lorens Pasch d.y.
 

16-17 december 1772

Kung Gustav III övernattar mellan den 16-17 december 1772, under sitt första regeringsår på kungsgården i Götala. Det är en ung, energisk och krigslysten nybliven regent som träder in i kungsgårdens salar på sin Eriksgata, efter att med sin beslutsamhet ha lyckats avvärja ett krig med Danmark. Han ankommer med en ”ganska liten svite” till häst, det vill säga hertig Fredrik Adolf av Östergötland – densamme som kungens yngre bror prins Fredrik Adolf (1750-1803); riksmarskalken greve Hans Henrik von Liewen och kanslipresidenten greve Ulrik Scheffer med flera till Skara, för att övernatta på kungsgården i Götala. Facklor brinner längs landsvägen för att skapa illumination ända från Skara till Götala. Ett besök som avslutas dagen därpå. Kungsgården i Götala var relativt nybyggd vid kungens övernattning, den hade uppförts som översteboställe med två flyglar på 1730-talet, varav de två flyglarna fortfarande kvarstår om flyttade till Kråks herrgård i Skara på 1960-talet, medan huvudbyggnaden brann ned 1887 och på vars plats idag finns Götala herrgård, uppförd 1889.

 

Prins Carl Philip besöker Tempelbacken i Götala utanför Skara i Västergötland, den 26 september 2018.
 

26 september 2018

Hans Kunglig Höghet Prins Carl Philip förrättar invigningen av SLU Götalas nya stall för nöt- och lammköttsforskning, vars avancerade utrustning gör den till Nordens ledande anläggning. Inledningsvis välkomnas Prins Carl Philip till Götala vid Tempelbacken av arkeologen Harri Blomberg och Götala herrgårds nestor Elof Johansson, samt guidas runt av den förstnämnde, som berättar om fornminnesplatsen.

 

Prins Carl Philip invigningstalar på SLU Götala, den 26 september 2018. Margareta Stigson, platschef för SLU i Skara, lyssnar till prinsens kloka ord om SLU Götalas betydelse för grundforskningen inom svensk nötköttsproduktion.

 

För övrigt förtäljde Elof Johansson för Harri Blomberg vid promenaden genom allén från herrgården till Tempelbacken att i mitten av 1980-talet, så var prinsessan Christina (syster till vår konung Carl XVI Gustaf) matgäst på Götala herrgård, i samband med ett arrangemang i närheten.

 

Prins Carl Philip invigningstalar på SLU Götala, den 26 september 2018.
 

 

Prins Carl Philip inviger SLU Götalas nya stall, den 26 september 2018.
 

Ett fotografi från Norway i Michigan.

Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby, avfotograferad i ateljé Solheim i Norway, Michigan.

 

I min förra blogg, skrev jag bland annat om Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby, och som for till Amerika 1924, men återkom och ingick äktenskap i Tammerfors den 23 april 1926, flyttade vidare till Björneborg den 2 mars 1928. Även hans far med samma namn, Klas Forstén, född 1876 for till Republic i Michigan via New York, som han ankom den 26 maj 1902 från Glasgow med skeppet Columbia, tillsammans med sidebyborna Frithiof Forstén, 20 år gammal, och Anders Westervik, 31 år gammal.

 

I förra veckan var jag tillbaka i Sideby och på väg hem, så tog jag med mig bilden på Klas Forstén, vilken jag nyss scannade in och ser att den är fotograferad av Peter Solheim (född den 3 juni 1874 i Bergen, Norge, död 5 maj 1956 i Fargo, North Dakota, USA) i Norway, Michigan. Solheim var verksam i Norway mellan åren 1899-1931 och hade studior på olika platser på Nelson Street. Även om Solheim dog i North Dakota, hittas hans grav i Norway.

 

Anders Myhrman skriver i sin klassiska bok Finlandssvenskar i Amerika (SLS 453), från 1972:187f om Norway att de första finländarna som bosatte sig där var bröderna Lindman från Sideby år 1890. August Lindman blev sedan förman i en gruva och i början av 1890-talet omkring 150 finländare i gruvstaden. Rolf Stenlund i Sydösterbotten har föreslagit att det kan det vara ättlingar till lotsen Joseph Lindman, född 1820, från Sideby Flada, som också var ägare till skonerten Karl Johan.

 

Swedish Lutheran Church i Norway, Michigan.
 

Åtskilliga finlandssvenskar i Norway hade inskrivit sig i den svenska lutherska församlingen, vars kyrka - Swedish Lutheran Church - hittades på 300 Iron Street, var man frikyrklig av sig fanns ytterligare två svenskspråkiga församlingar i Norway med egna kyrkor - Swedish Baptist Church och Bethany Lutheran Church.

 

Historikern Bror Åkerblom skriver i Sidebykrönikan att lotsen Joseph Lindmans son Johan Erik Lindman (född 1852) står i kommunionboken för Sideby socken som ”afviken 1871, Amerika 1871” (1875 överstruket i båda delarna). Han representerar de undantagsfall, då österbottningar som sjömän hamnat i USA och blivit bosatta där. Den egentliga början med emigrationen från Sideby, Skaftung och Ömossa inföll 1880.

 

Far och son Klas Forstén bodde cirka 60 kilometer från varandras uppehållsorter, både Republic och Norway låg i gruvdistrikten (främst järngruvor) i nordvästra delen av delstaten Michigan, orter som för ett sekel sedan hade större befolkningar än idag.
 

Norra Michigan – The Upper Peninsula, som det ofta kallas – ligger till en stor del mellan Lake Michigan i söder och Lake Superior i norr och gränsar i väster till staten Wisconsin. Naturresurserna var här i synnerhet de stora skogarna och den rikliga järnmalmen. Dessa började exploateras allt intensivare på 1880- och 1890-talen, och det var arbetsplatserna i gruvor, skogskampar och sågverk som lockade immigranter i massor dit. Finländarnas antal var synnerligen stort där under de två första decennierna av 1900-talet.

 

 

Ett stort tack till Anita Lillbäck (Forstén som flicknamn), som kände igen sin farfar Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby socken, Finland och dennes yngre syster Elna Forstén, född den 2 oktober 1908 i Sideby, på fotografierna som finns på Söderströms gård i Sideby. Deras faster Hilma Vilhelmina Söderström (1875–1959), var äldre syster till Klas Forstén (född den 16 oktober 1876 i Sideby), som åkte till norra Michigan försommaren 1902, men var hemma i Sideby senast sommaren 1906.

 

Det andra fotografiet från Söderströms gård i Sideby, föreställde Elna Forstén, född den 2 oktober 1908 i Sideby, och hennes rikssvenske man Georg Göransson, som hon träffade och gifte sig med i Kanada, dit Elna emigrerade på 1930-talet.

Amerikabrevet från New York till Sideby i Österbotten 1936.

o
Söderströms gård i Sideby, uppfördes under åren 1924-1925.

 

I augusti månad 2018, blev jag ägare till ett snart 100 år gammalt hus i min fars hemsocken Sideby i Kristinestads kommun i landskapet Österbotten, Finland. Familjen Söderström som byggde huset 1924-1925 ett stenkast från kyrkan i Sideby, hade vistats länge i USA, ty när jag bland annat har studerat passagerarlistorna via Ellis Island i New York, så verkar det som släkten redan under sent 1800-tal och under tidigt 1900-tal har bosatt sig i staden DuBois i Pennsylvania, där de i alla fall under åren 1906-1907 bor på 307 N. Third Street invid den svenskspråkiga Swedish Lutheran Church, grundad 1887.

 

Översiktsbild över staden DuBois i Pennsylvania 1895.
 
Närbild av den svenska lutherska kyrkan och kvarteren kring 3rd Street i DuBois, där familjen Söderström från Sideby bodde i början av 1900-talet.

 

Svensklutherska kyrkan blev engelskspråkig 1926, flyttade till ett nybygge efter en sammanslagning med den tyska lutherska kyrkan St Paul i staden och den gamla kyrkobyggnaden på 108 N. 3rd Street är sedan 1980 omvandlad till den ortodoxa St. Nicholas Church.

 

Ovan syns 307 N Third Street Dubois PA, där familjen Söderström från Sideby bodde och den forna svensklutherska kyrkan syns längst ned på bilden.
 

Bror Åkerblom skriver på sidorna 125f i Sideby sockens historia, utgiven i Vasa 1975 om timmermannen Jakob (Jacob) Johansson Söderström (född 1843 Puss i Munsala; hustru Emilia Sofia Karlsdotter, född 1844) som for till USA 1888, såsom timmerman hade han haft jobb på varven i Sideby socken, men då den bästa konjunkturen för skeppsbyggeri torde redan ha varit förbi på 1880-talet, så tog han som många andra timmermän vägen över Atlanten till Amerika, där yrkeskunniga gjorde goda förtjänster. Ann-Sofie Långvik har berättat att Jacob Söderström var bror till Johan "Janne" Rosendal (Blad-Janne). Namnen Söderström och Rosendal tog de nog i Sideby.

 

I Kilhamn och på många andra platser i Sideby socken byggdes talrika segelfartyg åt främst åländska beställare under stora delar av 1800-talet, behovet av goda timmermän var stort.

 

Hösten 1906 kommer tre familjemedlemmar till Jakob Söderström i DuBois, PA. Ida Söderström från Sideby är enligt passagerarlistorna 20 år gammal (hon kanske har fått fel ålder omnämnd vid ankomst, ty om det är Jacobs Söderströms dotter bör hon ha varit 30 år vid tillfället) och tituleras single och servant (tjänarinna), hon ska till sin far Jakob Söderström, dessutom reser från Sideby i Finland via Liverpool (fartyget Campania) och New York till DuBois fru Olga Söderström, 26 år gammal och hennes fyraåriga dotter Wera Söderström.

 

Fransgården på Kilens hembygdsgård i Sideby.
 

Året därpå – 1907 – åker den 33-årige timmermannen Josef Söderström (omnämns som gift) också till sin fader Jakob Söderström på ”307 Third Street i DuBois”, han ankommer New York från Liverpool den 20 december 1907 med fartyget Mauretania, som närmast anhörig i Finland nämner han farbrodern (uncle Jan Rosendall).

 

Jacob Söderströms adress i USA 1907.

 

Klockstapeln till Sideby kyrka.
 
Kyrkoboken i Sideby berättar att Josef Viktor Söderström föddes och döptes den 12 januari 1874.

 

Lokalhistorikern Gunnar Nybond skriver i boken Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2 (1984) att Josef Söderström, född den 12 januari 1874 på Lassfolk i Sideby, var skriven som yngre fyrvaktare på Yttergrund 1901-1910, senare fiskare och for två gånger till Amerika, dog i Sideby på julafton 1927, troligtvis i det nybyggda hus Söderström som han bebyggde ett par till tre år tidigare.

 

Uthus på Söderströms gård i Sideby.
 

Erik Appel berättar på sidorna 105f i boken Kom Blankus, kom Skarpus, utgiven på förlaget Scriptum i Vasa 1994 om bland annat Yttergrunds fyr utanför Fladaudden i Sideby att den med sina 41 meter är Bottenhavets högsta och invigdes hösten 1892.

 

Yttergrunds fyr pryder som motiv på plastpåsen från bybutiken i Sideby.
 

Barb Kopshina har fotograferat tre gravar på Morningside Cemetery i DuBois, som visar att Jacob och Emilia Sofia (omdöpt till Emma S.) Söderström (omdöpta till Soderstrom) lever kvar och dör i DuBois i Clearfield County under mellankrigstiden och deras dotter Ida A. Söderström, född i Sideby 1876 lever kvar ända fram till 1960.

 

Far, mor och dotter Söderström från Sideby har alla varsin gravsten på en av de större kyrkogårdarna i DuBois i delstaten Pennsylvania.
 

Därtill finns en Victor Soderstrom (1874-1928) på samma kyrkogård, som kan vara släkt med de övriga, dock oklart i nuläget.

 

Victor Söderströms (1874-1928) gravsten på Morningside Cemetery i DuBois, PA.
 

Att de fortfarande bor kvar i DuBois 1923 framgår av passagerarlistorna från Ellis Island den 8 november 1923, för då anländer de 25-årige Viktor Forstén från Sideby, med fartyget Kungsholm från Göteborg, som närmast anhörig i hemlandet hänvisar han till modern Jolanda Forstén i Sideby socken och som närmast anhörig i USA, dit han står kosan är kusinen Jacob Söderström, 303 (observera att det ej är nummer 307 som tidigare) Third St, Clearfield (samma som DuBois), PA.

 

Jacob Söderströms adress i USA 1923.

 

Josef Söderström var gift sedan den 17 mars 1900 med Vilhelmina Forstén, född den 4 januari 1875 i Sideby och död den 24 november 1959. Fyra av deras barn dör unga, men tre söner överlever. Dessa är Valter Söderström, född den 1 juni 1903 i Sideby och som emigrerar till USA som tjugoåring 1923. Sedan kommer Mikael Söderström, född på juldagen 1911 och som dör i Hofors i Gästrikland den 15 oktober 1968, vilken blev begravd i Sideby, samt den yngste brodern Bruno Söderström, född den 4 augusti 1915 i Sideby och vilken flyttar till Vårdö på Åland den 10 januari 1932.

 

Mikael Söderströms (1911-1968) gravsten i Sideby. Han emigrerade och dog i Sverige.
 

Den siste ägaren av släkten Söderström som bodde åtminstone sommartid bodde i huset, var sonen Mikael Söderström (1911-1968), vad som hände med Valter och Bruno vet jag inte, med i Söderströms gård finns två äldre släktfotografier och ett amerikabrev, skrivet av Valter till den 61 åriga modern Vilhelmina Söderström, som 1936 bodde som änka på hemgården. Brevet lyder:

 

New York July 14 1936.

 

Bästa moder

 

Får så kommo igen med en några rader och låta eder veta att jag mår bra och är frisk och att min bästa önskan är, att ni är frisk och mår bra hvilket det bästa är utav alt. Skrivade till eder en par månader till baka men har inte fått något svar så ni har vell fått brevet tillbaka nu, huvudsaken är att ni fick det. Det var lite penningar in det. Här går ju alt som förr bara i storstaden N. Y. vi haft rysligt varmt här sista väckan men att nu är det lite bättre so man kan sova på netterna. Huru står alting till der hemma alting faller vell till sammans och ingen ting reverat vell där ju inga något man folk hemma såm kan göra nogot åt det. Hur är Mikael och Bruno är dom still på Åland. Bruno är vell i militären ennu och huru står alting till i Sideby det skulle vara roligt att komma dit efter 12 långa år här i U.S.A. Kanhande jag kommer dit fortare en jag tror dom börjar och gå efter alla som har kommit hit olagligt och jag är en utav dem man får ju se hur allt steller sig. Far så sluta för denna gång med många helsningar till eder mamma från mig Walter. Helsa mina broder också mycket. Walter Soderstrom, 120 E 121 ST, New York.

 

Amerikabrevet, framsidan.

 

Koordinaterna pekar stadsdelen Harlem i New York, en av de två områden i staden där det fanns en hög koncentration av finländare, vid sidan av Finntown med drygt 10 000 finländare i södra Brooklyn.

 

Amerikabrevet, baksidan.
 

Kurt Gullberg, minns Hilma Vilhelmina Söderström från barndomen, hon kallades för Kalashilma (Kalas kan vara ett äldre gårdsnamn). Hilma Söderström hade "mjölkting" hos dem på 1950-talet. En gång var Kurts bror Lasse och han på spralligt humör och sjöng "Fru Söderström, fru Söderström och lilla mamsell Roos"... Hon tog tydligen illa upp och slutade hämta mjölk hos dem. Hon var troligen en av de sista tanterna i byn som på vintern gick klädd i en gråbrun yllesjal.

 

Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby, for till Amerika 1924, återkom och ingick äktenskap i Tammerfors den 23 april 1926, flyttat till Björneborg den 2 mars 1928. Även hans far med samma namn, Klas Forstén, född 1876 for till Republic i Michigan via New York, som han ankom den 26 maj 1902 från Glasgow med skeppet Columbia, tillsammans med sidebyborna Frithiof Forstén, 20 år gammal, och Anders Westervik, 31 år gammal. Ett stort tack till Anita Lillbäck (Forstén som flicknamn), som kände igen sin farfar Klas Forstén.

 

 

Elna Forstén, född den 2 oktober 1908, och hennes rikssvenske man Georg Göransson, som hon träffade och gifte sig med i Kanada, dit Elna emigrerade på 1930-talet. Ett stort tack till Anita Lillbäck (Forstén som flicknamn), som kände igen sin farfars syster Elna Forstén (senare Göransson).

På drift 2018.

Skara-Lundsbrunns Järnvägar 20180726.
 
Min tre veckors resa i Filippinerna för ett par veckor sedan var en dröm, så kanske även den kommande till Finland imorgon är? Jag söker och kanske finner, oavsett vad så är det en del av Livets resa, där jag följer Clive Staples Lewis (1898-1963) devis:
 
”Du är aldrig för gammal för att sätta upp ett nytt mål eller drömma en ny dröm.”
 
Skara-Lundsbrunns Järnvägar 20180726.
 

 
Skara-Lundsbrunns Järnvägar 20180726.

Arkeologisk utgrävning i Ytterby 2018.

Arkeologisk utgrävning av en järnåldersboplats i Ytterby 20180613.

 

I mitten av maj och två veckor före midsommar 2018 har åter igen arkeologistudenter från Göteborgs universitet varit på plats i Ytterby i Kungälvs kommun för att utföra arkeologiska undersökningar av en omfattande järnåldersboplats där, som under åren bland annat har resulterat i framgrävandet av en Nordens största hallbyggnader från yngre järnåldern.

 

Norrmannen Ole Christian Aslaksen, leder 2018 års utgrävningar i Ytterby.

 

Årets utgrävning har letts av projektledaren Ole Christian Aslaksen, med övrig personal från Institutionen för historiska studier vid ovannämnda universitet.

 

Arkeologen Kristina Bengtsson och hennes hund Jack, besöker utgrävningen i Ytterby 20180620.

 

Kungahällaprojektet vid gravfältet Västra Porten/Stora Smällen, med beteckningen RAÄ Ytterby 22:1, inleddes redan år 2000 då projektets initiativtagare och stora dragmotor Kristina Bengtsson, tillsammans med Mac Lundquister började forska kring Kungahällas uppkomst, före stadens tillkomst under tidigmedeltid. Hällan som gav staden sitt namn.

 

Projektledaren Ole Christian Aslaksen och Mac Lundquister samtalar i Ytterby 20180516.

 

Själv blev jag involverad 2006 och har över ett decennium arbetat med utgrävningar, inventeringar, visningar, föredrag och skrivit om denna spännande plats i den forna skärningspunkten mellan Nordens tre riken – Norge, Sverige och Danmark.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg och Fornminnesföreningen I Göteborgs ordförande Maria Persson på utgrävningen i Ytterby 20180613.
 

År 2018 har jag besökt utgrävningsplatsen tre gånger, den 16 maj och 13 respektive 20 juni. Första och sista gången med bokbindarna från Kungälv och andra gången, tillsammans med Fornminnesföreningen i Göteborg, då jag och vår ordförande Maria Persson (tillika handledare på seminarieutgrävningen) ordnade en utflyktsdag i det vackra sommarvädret.

 

Bokbindare från Kungälv besöker Ytterby 20180516.

 

Alla tre gånger har vi fått en ypperlig visning av utgrävningsområdet av arkeologistudenter från Institutionen för historiska studier. Idag har man packat ihop för sommaren, men det är möjligt att man återkommer till hösten för nya seminarieutgrävningar.

 

Visning av utgrävningsplatsen och det intilliggande gravfältet i Ytterby 20180613.

 

Fältmomentet är över och all arkeologisk utrustning förd tillbaka till Göteborgs universitet, men redan nästa vecka börjar fynd- och övrig bearbetning av all dokumentation som har gjorts och eventuella prov ska insändas till laboratorier för vetenskaplig analys.

 

I matjorden hittas ofta lösfynd från den arkeologiska boplatsen, den 16 maj 2018.
 
Arkeologen Paula Molander mäter in anläggningar på utgrävningsplatsen i Ytterby 20180613.
 

I år har man grävt fram flera anläggningar bestående av stolphål, rännor (varav en ränna, som är sidan av ett förhistoriskt hus, kan indikera en riktigt lång byggnad, men det vet vi inte förrän ytterligare matjord har avbanats framledes) och grophus, mer flinta, keramik, bränd lera, bränt ben och troligtvis en spik.

 

I den ljusa sanden på utgrävningsplatsen i Ytterby syns arkeologiska lämningar efter förhistoriska hus mycket tydligt.
 

Det finaste lösfyndet var en fin neolitisk flintskära som hittades längst ner i ett grophus, kanske såsom tidigare i Ytterby, där man har hittat stenyxor som husoffer i järnåldershus.

 

Keramik och flintskära intresserar besökare på utgrävningsplatsen i Ytterby.

 

Intill hallbyggnaden som utgrävdes i början av decenniet låg grophus och även denna gång har man hittat ett par grophus, inuti ett av dessa fanns flintavslag och en flintkärna påträffades.

 

Grophus på utgrävningsplatsen i Ytterby 20180620.
 

 

Livligt på utgrävningsplatsen i Ytterby 20180620.
 
Projektledaren Ole Christian Aslaksen visar yrkesversamma arkeologer utgrävningsplatsen i Ytterby 20180620.

Louise Brunius - liv och författarskap (1799-1880).

Ett glas champagne i Lurs socken för att fira Louise Brunius spännande liv och författarskap. 
 
Nu har vi publicerat en 68 sidors skrift om författarinnan Louise Brunius, som finns tillgänglig på flera bibliotek och arkiv i den svenska huvudstaden och i Västsverige, bland annat på Bohusläns museum, Västergötlands museum, Skara stiftsbibliotek, Tanumshede, Vänersborgs och Lidköpings bibliotek med flera, orter och landskap där hon var verksam.
 
Ån Flian vid Blombacka herrgård i Västergötland.
 
Louise Brunius föddes Carlson, den 23 januari 1799 på Blombacka herrgård, Vinköls socken, nuvarande Skara kommun och dog den 16 februari 1880 på Götala kungsgård i Skara landsförsamling, var en – idag ganska okänd – svensk författarinna. Louise Brunius ingick 1823 äktenskap med ekonomidirektören J. N. Brunius (1789–1868), en son till prosten Gomer Brunius i norra Bohuslän.
 
Detektivkollegorna Kristina Bengtsson, hunden Jack och Birgitta Hultman, har tillsammans med författaren Harri Blomberg och den amerikanske historikern John von Walter i Carver, Minnesota deltagit i jakten på Louise Brunius liv och författarskap. Bilden är från Apelsäter i Lurs socken i norra Bohuslän, där Louise senhösten 1841 debuterade anonymt med sin roman Mariana, eller försakelsens belöning, utgiven på förlaget Elmén & Granberg.
 
Under signaturen L-e utgav hon 1843 berättelserna Den unga enkan i Norrland, Systrarne och Äktenskapsskilnaden. Bland hennes andra arbeten må nämnas Rosen och resedan (1846; 2:a upplagan 1880) och Lyckans gunstlingar (1875). En del av hennes böcker översattes till tyska. Hon var bosatt i Västergötland, Bohuslän och Minnesota under sitt innehållsrika liv och i USA kvarlever ett stort antal av hennes ättlingar.
 
Götala herrgård, vari Louise Brunius dog den 16 februari 1880. Här skrev hon även sin sista roman Lyckans gunstlingar, som utkom år 1875.

Hornborgasjön runt 2018.

Naturum Hornborgasjön.
 

Under vårens resa med Fornminnesföreningen i Göteborg, den 28-29 april 2018, bekantade vi oss med kulturlandskapet vid Hornborgasjön och det säregna kamelandskapet i Valle härad. Här i Västergötlands centralbygd har ett av Sveriges största naturvårdsprojekt återskapat en levande fågelsjö ur ett igenvuxet träsk och skapat en av Europas viktigaste fågelsjöar som varje år lockar mängder av människor.

 

Naturum Hornborgasjön.

 

Vackert belägen vid platåberget Billingens fot i ett ålderdomligt natur- och kulturlandskap, där människor har brukat jorden sedan hedenhös och kvarlämnat bl a Europas nordligaste gånggrifter. Under två dagar när våren var som vackrast och himlen fylld av flyttfåglar söderifrån, guidades vi av Ewert Jonsson, en av Västergötlands kunnigaste guider, som har sina rötter i denna vackra bygd och undertecknad, som har varit reseledare för en grupp på 55 personer. Ewert Jonsson lärde vi känna i somras, då han var vår guide på Kinnekulle i Västergötland.

 

Gravfältet Brakelund i Hasslösa socken.
 
Vi besökte de tre stora gravfälten Brakelund i Hasslösa, Amundtorp i Norra Lundby och Ekornavallen i Hornborga socken.
 
Gravfälten Amundtorp och Ekornavallen vid Hornborgasjön.
 
Dessutom såg vi de fyra runstenarna på Dagsnäs gods, dit fornforskaren Pehr Tham flyttade dem från olika delar av Västergötland för drygt 200 år sedan.
 
Dagsnäs slott.
 

Under medeltiden låg sju kyrkor och två kloster runt Hornborgasjön, en kyrklig koncentration som visar bygdens betydelse vid riksbildningen under tidig medeltid, alldeles i anslutning till stiftsstaden Skara.

 

Västgötaguiden Ewert Jonsson visar Sankt Nicolai kyrkoruin och Krönikebrunnen i Skara.

 

Vi besökte under vårresan Skara domkyrka, de tvenne klostermiljöerna i Gudhem och Varnhem, inkluderande Kata gård.

 

Klostermiljöer vid Hornborgasjön - Varnhem och Gudhem.

 

Därtill fick vi starka kultur- och naturupplevelser vid talrika tillfällen, när vi reste igenom och ställvis stannade till vid omtalade platser som Axevalla – som var ett övningsfält för skaraborgska regementen, Axevalla hus och världens nordligaste gånggrifter, Höjentorp, Drottningkullen, Eggby och Karleby långa med mera.

 

Valle härad är naturskönt.
 

En härlig och vällagad lunch åt vi på Götala herrgård, där köttet som erbjöds var av Götalas egna kreatursbestånd, som betar haglandskapet med talrika forngravar.

 

Lördagslunch på Götala herrgård.

 

Söndagslunch i form av buffé på Café Doppingen som är en del av Naturum Hornborgasjön, samt middag och frukost på Flämslätts stiftsgård invid Flämsjön, där vi även övernattade gott mitt bland sjöar, ängar och mjuka kullar i det särpräglade Valleområdet. Vår västgötaguide Ewert Jonsson stod för ett trevligt kvällsprogram, efter tvårättersmiddagen på lördagskvällen. Vari även av skaraguiden Barbro Olofsson gjorde ett uppskattat gästspel med berättelser från Götala och Skara.

 

Flämslätt i Valle härad.

 

Dessutom återkom vi till Götala herrgård, strax före hemfärd för att få i oss nybryggt kaffe, smörgås och nybakad kaka efter en eftermiddag med många besöksstopp.

 

Söndagsfika på Götala herrgård.

Småskollärarinnorna i Götala 1882-1933.

Georgina Wilhelmina Berggren, från Skälvum i Västergötland var Götalas första småskollärarinna och anställdes inför vårterminen 1882.
 

Småskolan i Götala rote, upptas för första gången i husförhörslängden för Skara landsförsamling (1877-1884). Lärarinnan Georgina Wilhelmina Berggren, född den 29 december 1858 i Skälvum i Västergötland, inflyttad från Slöta i samma landskap den 21 februari 1882, då hon är 23 år gammal blir Götalas första småskollärarinna. Hennes läsförmåga är god. Hon kvarstår i sin tjänst i 8 år till den 4 februari 1890, då hon flyttar vidare till Mollösund i Bohuslän. Hon har då ingått i äktenskapet den 19 januari 1890, det är även antecknat att hon har haft eller vaccinerats mot koppor. Fröken Berggren ersätts av lärarinnan Greta Kristina Bengtsson, född den 7 november 1873 i Skara. Denna sistnämnda bor kvar i stadsförsamlingen de första fem åren och flyttar inte förrän 1895 till småskolan i Götala, hennes anteckningar i stadens husförhörsbok hittas under IV 928.

 

I Svensk Läraretidning, nr 47 1897, sidan 680, annonserar man efter en småskollärarinna till Götala med tillträde den 1 mars 1898 och erbjuder förutom lön och ved, även bostad (rum och kök) i skolhuset.

 

I Församlingsboken (vilken ersätter husförhörslängden) för Skara landsförsamling (1895-1921), hittas en lång skara småskollärarinnor, vilket nog säger mycket om ett ambulerande liv för dessa bildningens pionjärer ute i landsbygden. Under 26 år hittas 13 namn, under fastigheten Småskolan i Götala rote, de flesta är lärarinnor, men det finns även 1 broder, 1 make, 2 barn och 3 jungfrur. Alltså det kvarstår 8 lärarinnor. Greta Kristina Bengtsson, som omnämndes förut, kvarstår i sin tjänst till den 3 december 1897, då hon flyttar tillbaka till Skara stadsförsamling (se Staden II 372). Hon ersätts av Anna Lovisa Augusta Holm, född 11 januari 1876 i Fågelås i Västergötland, inflyttad från Varv i nyss nämnda landskap den 2 augusti 1898. Hon flyttar vidare till Hedvig Eleonora församling i Stockholm i början av det nya seklet, den 5 juni 1901.

Nästa småskollärarinna i Götala är Signe Mathilda Maria Dahlström, född den 27 juni 1881 i Filipstad i Värmland, inflyttad från samma stad den 2 augusti 1901. Hennes yngre broder medföljer, nämligen studenten Ingemar Ossian Dahlström, född den 20 april 1890 i Filipstad. De blir bara kvar drygt ett år, innan de båda flyttar in till Skara den 21 november 1902 (se vidare Staden II 446 & 447).

Fröken Dahlström ersattes av en skarabo, som hade namnet Märta Kristina Borg, född den 10 februari 1881 i Skara stadsförsamling, inflyttad till Skara landsförsamling den 18 september 1902 från Bjurum vid Hornborgasjön. Hon blir kvar i fem år, innan hon inflyttar till födelsestaden Skara, den 29 oktober 1907 (se vidare Staden II:447).

 

Götala småskola 1895-1921.

 

Därefter kom en hel familj inflyttandes från Skara stadsförsamling, den 3 november 1908. Småskollärarinnan Mathilda Karolina Karlsson, född Dahlström i Skara stadsförsamling, den 21 december 1870. Hon blir änkefru, den 25 oktober 1917. Hennes man, som hon gifte sig med den 28 december 1904 var byggnadssnickaren Johan Richard Karlsson, född den 29 januari 1870 i Skara stadsförsamling och gick bort hösten 1917, som nyss nämndes. Om honom finns antecknat under värnpliktsförhållanden siffrorna 180 78/91. Paret Karlsson hade en gemensam son, som fick namnet Richard Fritiof Karlsson, född den 8 november 1905 i Skara stadsförsamling. I Götala småskola föddes dessutom dottern Sonja Karolina Karlsson, hennes födelsedatum är den 15 maj 1910. Modern och de två barnen kvarstod i Götala till och med den 9 januari 1920, då de flyttade in till Skara stadsförsamling (se vidare Staden VI:1895). Under åren i Götala hade man tre jungfrur anställda, det vill säga Hildur Wilhelmina Karlsdotter, född den 10/3 1886 i Hangelösa i Västergötland; Frida Laura Johansson, född den 6 januari 1901 i Trästena i Västergötland och Signe Lovisa Lundahl, född den 18 maj 1898 i Ledsjö i Västergötland.

 

Skolhuset i Götala på en karta från 1892.

 

Nästa och sista småskollärarinnan blev Elsa Sofia Johansson, född den 13 december 1892 i Bjurum vid Hornborgasjön. Hon var inflyttad från Säfsnäs i Kopparbergs län, den 25 januari 1921. Fröken Johansson var den sista verksamma lärarinnan på Götala småskola och följde eleverna till stan, då Skara landsförsamling uppgick 1934 i Skara församling. Hon kallades Elsa i Högget, då hennes föräldrar bodde i Hygget i Stenums socken. Hon bodde inte i skolan, då den nedlades ty enligt Församlingsboken för Skara landsförsamling (1921-1933) för den 27 november 1926 inflyttade snickaren Axel Julius Larsson till fastigheten och blev vaktmästare på Götale skole, som man sa i landsförsamlingen då det begav sig. Vaktmästaren Axel Larsson var gift första gången 1918-1928 och från detta äktenskap fanns barn som senare flyttade in till Götala skola, men själv kom han ensam med sin hushållerska Ester Maria Ingeborg Jansson till skolan från Skara stad senhösten 1926, en kvinna som han äktade den 31 mars 1929 och vilken han fick en gemensam son med dopnamnet Åke Lennart, född den 21 augusti 1932.

 

Stadsguiden och författarinnan Barbro Olofsson i Skara, som har varit mycket behjälplig med denna bloggartikel berättade att pojken som föddes 1932 i skolan hette Axelsson i efternamn, efter faderns förnamn och arbetade sedermera i arkivet på Gamla biblioteket. Åke Lennart Axelssons far fick lägga ut en vit handduk på häcken så att Signe - Barbros mormor - i Stora Vadet skulle veta när det var dags att ränna över gärdena och hjälpa till med förlossningen. Historien finns också lite mer utförligt nedtecknad i Nancy Nykvists - Barbros mor - fina levnadskrönika Återblick om livet förr i Stora Vadet och Götala, utgiven i Skara 1997. Nykvist skriver:

 

"Så kommer minnet av vaktmästar´n i Götale skole. Den familjen skulle få barn. Det var samma år som Ulla föddes. Mamma var vidtalad att hålla utkik när den blivande mamman hängde ut en handduk på häcken mot Va´t. Då närmade sig stunden för att litet barn skulle födas och mamma skulle skynda sig dit. Året före hade Svenssons i Lunnatorp fått en pojke. Både i Götala skola och i Lunnatorp var mamma med när barnen föddes. Barnmorskan hade inte hunnit komma i tid till någon av förlossningarna." (Nykvist 1997:71.)

 

Avståndet mellan torpet Stora Vadet och Götala skola var inte längre än att Signe skulle kunna se den vita handduken på skolhäcken vänd mot Stora Vadet, för att kunna vara behjälplig med födseln i skolan sensommaren 1932. 

 

I boken Återblick finns fler nedslag i livet på Götala skola (se sidorna 14, 43-44 6 77-78), för den som är nyfiken. Småskolehuset vid Götala, tidigare Skara skoldistrikt, försåldes och är numera i enskild ägo. Den 5 oktober 1933 flyttade vaktmästarfamiljen ut till Skara stad och samma dag inflyttade det nygifta paret - jordbrukaren Karl Oskar Elof Johansson med sin hustru Signe Linnéa (född Svensson) och de små barnen Sven Gunnar Herbert och Kerstin Ingrid Linnea in i den forna skolan. En ny epok i huset fortsatte. Samma tid upphörde som sagt Skara landsförsamling, som till år 1934 var annexförsamling i pastorat med Skara stadsförsamling som moderförsamling. Församlingen uppgick 1934 i Skara församling. Sedan flyttade Osta-Karl och Hilda in Götala skola och döpte om skolan till Sannebo och sålde ost. Sannebo heter den forna skolan ännu idag, vilken ännu besökes av folk i bygden, då man regelbundet har loppisar där till förmån för hemlösa djur.


Bouppteckning för den avlidne torparen Lars Johansson på Stora Vadet i Götala 1867.

Johan Larsson, torpare på Stora Vadet 1925, bilden tagen vid bostadshuset. Bild ur samlingarna på Västergötlands museum i Skara.
 
Stora Vadets siste torpare blev Johan Larsson (1845-1929), han verkade som torpare från omkring åren 1870-1871, då han övertog dess besittning efter sin mor som var torparänka från och med år 1867. Modern Maria Larsdotter, född den 4 juli 1821 i Broddetorps socken flyttade tillbaka till sin hemsocken vid Hornborgasjön, den 14 november 1871. Torparen Johan Larssons andra hustru Anna Larsson (1868-1950), kom i sin tur att friköpa torpet från statens ägo den 16 november 1939.
 
Författarinnan Nancy Nykvist skrev om sin morfar Johan Larsson:
När morfars föräldrar flyttade till torpet år 1852, hade namnet ändras (från Stora Taskevad) till Stora Vadet. Morfar var det äldsta barnet i den syskonskaran. Han var född 1845. Han övertog arrendet efter sin far. Morfars andra hustru var min mormor. Det äldsta arrendekontraktet som vi har bevarat är från 1875. Morfar hade slitit hårt med att bruka de små tegarna mellan alla stenar. Att det var gamla gravfält som brukades, ansåg väl ingen som något märkvärdigt.
 
Johan Larsson, torpare på Stora Vadet 1925, bilden tagen på gårdsplanen vid ålderdomliga ladugården. Bild ur samlingarna på Västergötlands museum i Skara.
 
Torparkontraktet från 1875 finns avbildat i hennes fina bok Återblick, utgiven i Skara 1997 och handlar om livet på Stora Vadet. I förra bloggen skrev jag om kronotorparnas frigörelse på kungsgården Kastellegården mellan Ytterby och Kungälv under åren 1911-1912. Idag ska jag berätta om torparnas levnadsförhållande ett halvt sekel före, då jag i Skånings häradsrätts arkiv för bouppteckningar och arvskiften (1868-1873), hittade en på hösten 1867 förrättad bouppteckning för Johan Larssons far Lars Johansson, född i Stenums socken den 1 augusti 1814 och avliden i Skara landsförsamling, den 31 augusti 1867. Bouppteckningen skedde på Stora Vadet, den 23 oktober 1867, knappt två månader efter dödsfallet. Den registrerades dock inte förrän på hösttinget 1868 för häradet. Bouppteckningen talar för sig själv, man har det ganska bra på kronotorpet och samtida husförhörslängder berättar om att man har drängar och pigor i sin tjänst på torpet: 
 
År 1867 den 23 Oktober, blef på vederbörandes begäran Boupteckning förrättad after Torparen Lars Johansson i Stora Wadet under Göthala, som med döden afled den 31 sistlidne Augusti, och efterlämnar sig, såsom arfvingar Enkan Maria Larsdotter, samt Fem barn. Lars Johan myndig, August född den 17 Oktober 1847. Sara Karolina född den 14 November 1849. Karl Alfred född den 29. September 1852 och Hulda Kristina född den 7 Februari 1858. Wid boupteckningen var närvarande Torparen Gustaf Brandström (Johan Gustaf Brandström var född i Skara den 11 november 1826) i Motviljet under Göthala, hvilken åtog sig, att blifva förmyndare för de omyndiga. Egendomen uppgafs af Enkan, och befans i den ordning som följer. 
 
En uppräkning av föremålen och dess värde är nedtecknade i bouppteckningen som sammanlagt består av tre sidor, här nedan nämns bara föremålen (dess värde är svårt att uppföra till dagens penningvärde).
 
1 kopparkittel, 1 kopparkruka, 1 malmmortel, 1 tennljusstake, 1 bleckkruka, 3 järngrytor, 1 stekpanna i järn, 1 brannring (detsamma som brannfot/brannjärn) i järn, 6 knivar i järn, 3 järnyxor, 1 järnstång, 2 järnspadar, 1 järnhacka, 3 järnliar, 1, brannhake, 1 slipsten (veven till slipstenen kanske var i järn), av husgeråd fanns 3 bord, 1 wäggur (väggur), 3 stolar, 4 skåp, 2 soffor, 1 säng, 1 kista, 2 skrin, 1 mindre skrin, 2 spänner (plural för ordet spann), av träsaker fanns 1 ämbar, 1 stop, 1 kjärna (detsamma som smörkärna), av logeredskap fanns 1 lyckta (lykta), 1 harpa (detsamma som sädesharpa), 2 baktråg, 2 mjölfjärdingar, 1 (par?) bobiner (textilredskap, troligtvis en rulle att uppvinda gran eller dylikt), 1 harfvel (textilredskap vid härvning och nystning), 1 Wäfstol (vävstol), 1 sädesbinga, 1 gammal halvskäppa (rymdmått), 1 gammalt kar, 3 tunnor, av åker och kjörredskap (detsamma som körredskap) fanns 2 selar, 1 plog, 2 harfver (detsamma som harv), 2 slädar, 1 hökorg, vagnbråte, av kreatur fanns det 2 hästar, 2 kor, 2 kviger (detsamma som kvigor), 1 kalf (kalv), 2 får, 2 grisar, 7 gäss, av sängkläder fanns 3 täcken, 4 madrasser, 5 lakan, 1 duk, mycket ull och fjädrar, den aflidnes gångkläder och diverse böcker. Sammanlagda värdet på tillgångarna var på 354 riksdaler och 15 öre (tre poster, varav 1 körredskap och 2 logeredskap gick inte att uttolka, jordbruket har rationaliserats till den grad att det många gånger är svårt att veta vad boupptecknarna menar).
 
Dessutom fanns skulder till herr överstelöjtnanten Silfverhjälm (Silfverhjelm brukar släktnamnet stavas), som bebodde kungsgården Götala under åren 1860-1872, för 1 tunna 12 kappar råg á 33 riksdaler, kontantskuld på 28 riksdaler och 69 öre, samt en kostnad som kallas husrötebrist på 155 riksdaler och 70 öre. Till dessa tillkom skulder till nämndemannen Anders Johansson i Högetomt på sammanlagt 23 riksdaler och 75 öre, till J. Broberg i Skara 20 riksdaler, begrafningskostnad 16 riksdaler, till sonen Lars Johan 51 riksdaler, sonen August 2 årslöner på sammanlagt 75 riksdaler, samt avslutningsvis bouppteckningsarvodet på 3 riksdaler. Summan skulder blev 406 riksdaler och 14 öre. Det vill säga att skulderna var större än tillgångarna, det framgår inte hur obalansen sköttes, vem fick bli utan ersättning?
 
Bouppteckning (sidorna 2-3 av sammanlagt 3) för Lars Johansson på Stora Vadet i Götala 1867.
 
Änkan Maria Larsdotter undertecknar dokumentet med försäkran om att ingenting av värde har döljts för bouppteckningen för eget vinstintresse. Detta följes av underskrifter av värderings- och bouppteckningsmännen Anders Johansson, nämndeman i Marum och Johannes Ambiörnsson, nämndeman i Skärf (Skärv).
 
Detalj ur husförhörslängderna för åren 1867-1876, tillhörande Skara landsförsamlings kyrkoarkiv, berättar inte bara att den tillkommande torparen Johan Larssons far har avlidit 1867 och att torpet Stora Vadet får nya brukare då Johan med sin hustru tar över arrendet de första åren av 1870-talet, dessutom ser man att torparna på Vát höll sig med egna pigor och drängar, som skötte gårdsarbete och dagsverken på den intilliggande kungsgården i Götala.

Gullö - en historisk plats på norra Hisingen.

Kungälvs historia är händelserik, i denna artikel berättas om en sekelgammal händelse på den gamla kungsgården Kastellegården. Om hur ett torparuppror 1911-1912 gav Sveriges kronotorpare möjlighet att friköpa sina torp, avstyckade ur kronans marker.

 

I det sydligaste av Bohuslän, bor en god vän till mig. Hon heter Ann-Magret Olsson och har skrivit en historisk krönika om Gullö - en historisk plats. Berättelsen om torpen på en ö som flutit ihop med Hisingen. Jag har lärt känna henne i Kungälv, där hon är cirkelledare för Sveriges äldsta studiecirkel – i bokbinderi Studieförbundet Vuxenskolans regi på Rådmansgatan 30. Hon bor också granne med Kastellegården och har med sin make två domarringar på sina marker. Anledningen till att jag nämner hennes nyutkomna historik, är att den upptar ett torparuppror på den gamla kungsgårdens marker vid Nordre älv 1911–1912, som förändrade kronotorparnas villkor till den grad att även många av torparna under kungsgården Götala, också kunde friköpa sina torp såsom hade skett i Kungälv 1912, vilket för torpet Stora Vadets del i Götala skedde år 1939.

 

Kastellegården vid Nordre älv, fotografi av Harri Blomberg.
 

Ann-Magret Olsson skriver om torparna på Gullö, som har varit en ö som har tillhört Kastellegården, kungsgården som byggdes på ruinerna av det medeltida Kungahälla. Om Götala vid Skara var boställe åt översten till det beridna Västgöta regemente, så användes Kastellegården som översteboställe för Bohusläns regemente under åren 1693–1821 och är numera en statlig arrendegård. Kastellegården hade som mest cirka fyrtio torp och tjugotal backstugor. Femton av dessa torp låg på Gullö. I jordeböckerna nämns 1703 det första torpet därstädes vid namn Gullöhagen.

 

Flygfoto över Gullö, bilden är tagen den 27 oktober 2013 av Gustav Svensson, Göteborg. Gullö var den del av Kastellegården i Ytterby som låg söder om Nordre älv (det vill säga på Hisingen) hörde till Rödbo socken, men till Ytterby kommun och jordebokssocken i Inlands Södre härad. År 1887 överfördes detta område, som numera kallas Gullö, även i kyrkligt avseende till Ytterby. När Rödbo landskommun 1974 uppgick i Göteborgs kommun överfördes området Gullö från Ytterby socken i Kungälvs kommun till Säve socken i Göteborgs kommun. Området utgjorde då 13 7/16 mantal. Rödbo utgör sedan dess en stadsdel och ett primärområde i Göteborg, i vilken Gullö är inkluderad. Invånarantalet var år 2010 876 personer, varav 726 i Rödbo församlings gamla område och 150 i Gullö. En befolkningsökning, då det på 1940-talet bodde omkring 65 personer på Gullöområdet.

 

Torparna under Kastellegårdens kronoegendom utgjorde en samhällsgrupp som genom sitt likartade och jämförbara levnadsvillkor bildade en i viss mån sluten grupp inom befolkningen. Deras ihärdiga och slutligen framgångsrika kamp för att friköpa sina torp gav på 1910-talet ett livligt eko i pressen, kanske mest beroende på att detta var första gången i vårt land som staten medgav friköp av sådana kronotorp. De blev på så sätt banbrytare för sina yrkesbröder ute i landet och hedersamma genom sina strävanden för sina små hem. Olsson ger en fyllig bakgrundshistoria till konflikten mellan kungsgårdens arrendator V. Carlsten och torparna under Kastellegården, om själva striden och efterspelet. För Gullös del friköptes år 1912 torpen Hamburg, Stora Gullöslätt, Stora Brandenburg, Lilla Brandenburg, Gullö, Nybygget, Lilla Gullöslätt, Slätten nr 1, Slätten nr 2, Slätten nr 3, Askekärret, Gullöskog, Rosenberg och Tomtebacken. Olsson följer de skilda torpens öden fram till idag, illustrerade med fina bilder. Ett liknande arbete om kungsgården Götalas torp och ödetorp vore önskvärt att frambringa. Ann-Magret Olsson har visat vägen för hur ett sådant arbete kan se ut.

 

Nya ladugården uppförs intill den gamla på SLU Götala.
 

Historiken över Gullö har ISBN 978-639-5055-1. Den kommer att bli tillgänglig under våren 2018 och förmedlas av Studieförbundet Vuxenskolan, Rådmansgatan30, 442 30 Kungälv, mer information fås genom epost via gerd.samuelsson@sv.se och en arbetskopia av samma arbete ses nedan, vilken har varit grund för denna artikel.

 

Gullö - en historisk plats. Berättelsen om torpen på en ö som flutit ihop med Hisingen, skriven av kungälvsbon Ann-Magret Olsson.

Vår resa till Filippinerna.

Artikelförfattaren Harri Blomberg besöker Pantukan på ön Mindanao.

 

Efter att ha skrivit några bloggar om historiska sevärdheter i Filippinerna, ska jag avrunda temat med att delge mina egna upplevelser från vår resa dit i julas.

 

Efter en mellanlandning i Manila, for vi vidare till Davao City.
 

Vi inledde vår vistelse med att besöka den talrika släkten som är bosatt i Tagum och Pantukan på ön Mindanao. En del släktingar och vänner anslöt till släktträffen från städer som Davao City och Manila. Det var intensiva och härliga dagar, där vi bodde i Daliahs fina filippinska fritidshus.

 

Vår hemmabas i Tagum, bestod av ett nybyggt tvåvåningshus.
 

Tagum och Pantukan ligger vid norra delen av Davaobukten och är därmed väl skyddad mot tyfoner och tsunamier.

 

Julfest med släkten i Tagum, mycket mat, samtal, skratt och glädje.

 

Tagum, med sina drygt 260 000 invånare har från att ha varit ett övervägande jordbruksområde, blivit ön Mindanaos snabbast växande stad tack vare sitt strategiska läge, i korsningen mellan landsbygdens Davao del Norte, Composteladalen och Metro Davao.

 

På vägarna i Tagum.

 

Staden har en utvecklad infrastruktur, som gör att man kan exportera varor som träflis, plywood och annat trävirke. Färska bananer är emellertid fortfarande den främsta exportprodukten. Tack vare tillströmningen av människor från landsbygden i Davao del Norte och Composteladalen har stadens befolkningstillväxt ökat kraftigt.

 

Den lokala marknaden i Tagum är full av färger, lukter och smaker.

 

Turismen har också på sistone blivit en av stadens främsta ekonomiska källor. Med femton festivaler i stadens årskalender har små och medelstora företagare, samt transportsektorn gynnats av den snabba tillströmningen av inhemska och internationella besökare som besöker de olika festivalerna i staden.

 

Varuhuset G Mall of Tagum.
 
Varuhuset Robinsons Place Tagum.
 

Det finns flera trevliga varuhus och matställen i Tagum, av de första besökte vi G Mall of Tagum och Robinsons Place Tagum, medan av de andra besökte vi Penong's Barbeque Seafoods and Grill intill G Mall of Tagum (på andra sidan gatan) och restaurang Balinsasayaw, vid sidan av kaféer och restauranger inuti varuhusen.

 

Penong's Barbeque Seafoods and Grill i Tagum.
 
Restaurang Balinsasayaw i Tagum.
 

I kustkommunen Pantukan, belägen väster om staden Tagum har släkten Camporedondo sitt ursprung. Pantukan ligger i  Composteladalen, vars främsta källor till försörjning är jordbruksprodukter som ris, kokos, kakao, kaffe, papaya, mango, ananas, durian och banan. Vissa invånare fiskar och andra har fiskdammar och odlar sin egen fisk som tilapia och mjölkfisk.

 

Blommor i Pantukan.

 

Prognoser pekar på att provinsen år 2030 kommer att bli en av de rikaste i landet på grund av sina rika naturresurser. Composteladalen är rik på guldmalm, såsom i kommunen Pantukan som har ett stort antal guldgruvor.

 

Byskolan, som grundades av släkten Camporedondo i Pantukan.

 

Vi besökte släktbyn, där anfäder till dagens Camporedondo bekostade grundskolan, ett par gravplatser och så åt vi i ett fiskeläge intill Jienos Garden Beach Resort, där Daliah har sitt strandhus. Vi badade dessutom i Davaobukten, vilket var riktigt skönt.

 

Strandliv vid Davaobukten i Pantukan.
 

I Davao City bodde vi på hotell Microtel Inn &  Suites, besökte ett par varuhus och hade en rundvandring bland krokodiler, tigrar och andra vilda djur i Davao Crocodile Park. Vi åt en gemensam middag på en restaurang på varuhuset Abreeza Mall.

 

Hotell Microtel Inn &  Suites i Davao City, huvudorten på ön Mindanao.
 
En liten krokodil i Davao City.
 
En stor krokodil i Davao City.
 
En tiger i Davao City.
 
Middag på varuhuset Abreeza Mall i Davao City.
 
Davao City från ovan.
  

Därefter flög vi till ön Mactan Island, som har flygplatsen för Cebu City, vari vi bodde på Mandarin Plaza Hotel.

 

Mandarin Plaza Hotel i Cebu City.
 
Cebu City.
 
Middag i Cebu City.
 

På ön Cebu besökte vi kyrkor, en fästning, varuhuset Ayala Mall, en karaokebar och hade goda naturupplevelser med bad på ön Sumilon Island i Stilla havet, samt simning tillsammans med valhajar i Oslob, nästan så långt söderut man kommer på ön.

 

Gamla träd på ön Cebu.
 
Risfält på ön Cebu.
 
Soluppgång i öster, på ön Cebu.
 

Valhajen är världens största haj och är vanligtvis mellan 412 meter stora. Den största valhajen som uppmätts var 12,65 meter lång, även om det finns muntliga berättelser om ännu större hajar. Det var en mäktig upplevelse att få simma tillsammans med dem, samtidigt som turismen skapar goda utkomster för lokalbefolkningen.

 

Simning tillsammans med valhajar i Oslob.
 
Stranden på ön Sumilon Island.

 

Ute på bryggor ute till havs åt vi även fisk på restaurangen Taloot Wharf Floating Restaurant.

 

Middag ute till havs på fiskrestaurangen Taloot Wharf Floating Restaurant.

  

Sista stopp på resan, efter ytterligare en inrikesflygresa med Cebu Pacific Air, blev huvudstaden Manila, där vi åter träffade många av Kenneths kusiner, som var våra värdar medan vi bodde på det anrika The Manila hotel, vilket öppnade sina portar redan år 1912.

 

The Manila hotel öppnade redan år 1912 och håller stolt i sina traditioner.
 

På det fullbokade hotellet firade vi nyåret, men på dagarna hann vi bada, besöka Intramuros och gallerior, samt gå igenom de fina samlingarna på Nationalmuseet och det Antropologiska museet.

 

Nyårsafton 2017 på The Manila Hotel var fartfylld.

 

Kenneth skrev för några år sedan ett par uppsatser om det filippinska kulturarvet i ämnet arkeologi på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

 

Nationalmuseet i Manila.
 
Antropologiska museet (inkluderar arkeologiska samlingar) i Manila.
 

Ett av dem handlade om hur man framställer sitt kulturarv på de statliga museerna i Manila (i huvudsak de nyss nämnda museerna). Mycket intressant ämne, som dock är utanför ramarna för dagens skriverier.

 

Det filippinska kulturarvet presenterades genom traditionella kläder på flygplatsen i Manila.

 

Under julresan har jag blivit nyfiken på den filippinska nationalhjälten José Rizal, född 19 juni 1861 i CalambaLaguna, Filippinerna, avrättad 30 december 1896 i Fort Santiago i Manila. Han är en av Filippinernas största nationalhjältar och årsdagen av hans död firas som en nationell helgdag under namnet Rizals dag. Som filippinsk nationalhjälte tillhör han samma klass som de samtida Andrés Bonifacio och Emilio Aguinaldo

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg vid Rizal Monument i Manila.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg i Rizal Park i Manila.

 

Det fanns en stor utställning om Rizal på Fort Santiago, som vi bevistade och på Nationalmuseet i Manila hittade vi en fin teckning som Rizal hade gjort i Berlin, samt besåg flera tavlor föreställande Rizal. Han var ej allena revolutionär utan även en betydande konstnär och författare. Jag köpte en bok om honom, som jag ska läsa framledes.

 

I José Rizals fotspår på Fort Santiago i Manila, där han avrättades den 30 december 1896.
 
Vy över Gendarmenmarkt i Berlin 1886, av José Rizals hand visar vilken mångsidig man han var.

 

Det blev en utflykt på årets första dag, då vi åkte med en hyrd minibuss till restaurangen Leslie's Tagaytay vid vulkansjön Taal Lake i provinsen Batangas, på ön Luzon i Filippinerna. Sjön fyller TaalCaldera, en stor vulkanisk kaldera som bildades av ett mycket stort utbrott för 500 000100 000 år sedan. Det är landets tredje största sjö efter Laguna de Bay och Lake LanaoVolcano Island, som är platsen för Taalvulkanens historiska utbrott och orsaken till sjöns höga svavelhalt, ligger nästan i mitten av sjön. Det finns en kratersjö på vulkanön.

 

Restaurang Leslie's Tagaytay vid Vulkansjön Taal Lake i Filippinerna, den 1 januari 2018.
 

Jag bär med mig fina minnen av härliga människor i Filippinerna, ja många människor, värme, lukter, vackra vyer och god mat. Ett fantastiskt fint land, som jag gärna återvänder till och lär känna vidare.

 

Varuhuset Robinsons Place Manila.
 
 

År 

1900  

Sverige       Filippinerna 

5 116 884    7 635 426 (år 1903)  

1910  

5 499 374    -

1920  

5 875 693    10 314 310  

1930  

6 131 126    - 

1940  

6 356 350    16 000 303 (år 1939)  

1950  

7 013 950    -  

1960  

7 480 374   27 087 685  

1970  

8 042 657   36 684 486  

1980  

8 310 470   48 098 460  

1990  

8 558 774   60 703 206  

2000  

8 872 103   76 506 928  

2010  

9 373 379   92 337 852  

2017  

10 112 669  104 256 076  

Invånarantalet i Sverige och Filippinerna från år 1900 och fram till idag. Filippinerna som år 1900 bara hade en halv gång som mycket befolkning som Sverige, har idag tio gånger mer.

 

Svenska företaget Hennes & Mauritz finns på många olika platser i Filippinerna.

Birhen sa Simala - Monastery of the Holy Eucharist

Monastery of the Holy Eucharist

 

Omkring 56 kilometer söder om Cebu City finns det ett katolskt kloster - Monastery of the Holy Eucharist (vilket kan översättas till Heliga Eukaristins kloster) - som ser ut att ha byggts på medeltiden, men det är bara ett tjugotal år gammalt. Här byggs ständigt nya och ännu högre torn än tidigare, med tillhörande portar och våningsplan. Bergslandskapet omkring förhöjer upplevelsen och i fjärran ser man Stilla havets vattenspegel.

 

Stilla havet fyller horisonten, när man befinner sig i klostret Monastery of the Holy Eucharist.

 

Detta pilgrimsmål på ön Cebu lockar folk från hela Filippinerna, ty de troende vill uppleva mirakel, som sägs utspela sig här i Simala i kommunen Sibonga. Utåt sett ansvarar några nunnor för verksamheten i klostret, då munkarna inte får inte ses i folkhavet på grund av en mycket strikt klosterdisciplin. Cebuborna känner klostret som "Birhen sa Simala" (Jungfrun i Simala).

 

Monastery of the Holy Eucharist
 

Abboten för klostret heter Abelio Mangila, tillhörande Marian Monks of Eucharistic Adoration (MMEA) , där man vördar jungfru Maria och vördar Our Lady of Lindogon Shrine (Vår fru av Lindogons helgedom). Hängivenheten för den välsignade Jungfru Maria i Simala började någon gång 1997. Mangila, som tog sig det religiösa namnet Frater Martin Mary, sa att han och andra munkar blev offer för vulkanen Pinatubos utbrott i Pampanga i norra Luzon den 15 juni 1991, som var det näst största under 1900-talet efter vulkanen Novaruptas utbrott 1912 i Alaska.

 

Pilgrimer och turister på väg till Monastery of the Holy Eucharist.

 

Munkarna kunde inte lämna det drabbade området, förrän de visste att deras trosfränder hade evakuerats. I detta inferno kom en kvinna till deras kapell, bärandes på en staty av jungfru Maria. Hon sa till Frater Martin, "att jag måste ge de denna helgedom till kyrkan, då jag tror att endast här kan den skyddas från det pyroklastiska flödet". Kapellet klarade sig och när vardagen så sakta återfann sig, försökte munkarna hitta kvinnan som att hon kunde få tillbaka sin staty, men ingen hade hört talas om henne.

 

Jungfru Maria, ofta kallad Mama Mary i Filippinerna, ses inuti Simala-kyrkan Monastery of the Holy Eucharist.
 
WE LOVE MAMA MARY - Vi älskar Jungfru Maria.

Med tillstånd från Cebus ärkebiskop Ricardo Cardinal Vidal flyttade munkarna till Cebu 1996, med sig hade de statyn av jungfru Maria. Den religiösa hängivenheten kring statyn började ungefär ett år senare, då en femårig pojke  vid namn Jollibee Sejuela blev läkt från denguefeber efter att han fördes till munkarnas lilla nybyggda kapell ovanpå bergen i Simala, där statyn av jungfru Maria var uppställd. Han kom att tjäna som altarpojke i klostret en lång tid, men lever i Cebu City idag. Sejuela har fortfarande en livlig kontakt med klostret.
 
Monastery of the Holy Eucharist
 
Katolska pilgrimer i Monastery of the Holy Eucharist.
 
Efter denna dag har många troende människor begivit sig till klostret för att få bot mot jordens många krämpor, som drabbar oss. Flertal av dessa sägs ha blivit botade, så klostrets rikedomar växer lavinartat och dess byggnader likaså.
 
Pilgrimer vallfärdar till Monastery of the Holy Eucharist. Det finns möjlighet att köpa olika färgade ljus nära klostret. Intäkterna från ljusen kommer munkarna till godo. Varje enskild färg ljus ska främja ett eget syfte vid tillbedjan, exempelvis grönt ljus för välstånd / framgång (tentor, studie, ekonomi, företag), blått ljus för uthållighet (anställning, karriär, uppdrag, kampanjer), rött ljus för kärlek (verktyg, vänskap, förlovning, familj) och gult ljus för fred (mod, styrka, hopp) med mera. Bortsett från de olika färgerna utanför klostret finns också vanliga ljus tillgängliga vid ljusstationen inuti klostret.
 
Styrkan i statyn av jungfru blev ännu starkare, då hon ett flertal gånger i slutet av 1990-talet började gråta - statyn släpper tårar och miraklerna kring de som samlar kraft från henne har blivit så många, att katolska kyrkan i Cebu samlar in sig uppgifter om de antagna miraklerna åt Vatikanen för att avgöra om dessa har en himmelsk förbindelse.
 
Kenneth Camporedondo Cabunilas och artikelförfattaren Harri Blomberg besöker Monastery of the Holy Eucharist.
 
Vårt svenska katolska helgon Heliga Birgitta av Vadstena, fick sin helgonstatus mycket genom att vanligt folk tillbad henne vid svåra livsstunder och blev hjälpta. Tron kan försätta berg.
 
Monastery of the Holy Eucharist
 

 
Artikelförfattaren Harri Blomberg besöker Monastery of the Holy Eucharist.

Fort San Pedro i Cebu City.

Fästningsporten bär vapensköldar för regionerna Castilla och León i Spanien.

 

Fort San Pedro är en militär försvarsanläggning i Cebu City, ursprungligen byggd av spanjorerna under ledning av Miguel López de Legazpi (1502–1572), den första spanska generalguvernören för Filippinerna. Det ligger i det område som nu heter Plaza Indepedencia, i stadens hamnområde.

 

Intill havet i den äldsta delen av Cebu City hittas Fort San Pedro, uppförd 1565.

 

Den ursprungliga fästningen var gjord av trä och byggdes efter ankomsten av Legazpi och hans expedition år 1565. Under denna tid var fästningen huvudbas för den första spanska bosättningen i Filippinerna. I början av 1600-talet byggdes ett stenfort för att de spanska kolonisatörerna skulle kunna försvara sig mot muslimska pirater, som härjade i dessa farvatten.

 

Nuvarande stenfortet härrör från 1738, men traditionen menar att de första stenmurarna är ett sekel äldre. Höga och tjocka murar, skyddade av kanoner gjorde det så gott som ointagligt i äldre tider.
 

Dagens byggnadskonstruktion härrör från 1738 och är den äldsta triangulära bastionen i Filippinerna. Under den filippinska revolutionen i slutet av 1800-talet attackerades fortet och togs av filippinska revolutionärer från ön Cebu, som använde det som sitt högkvarter.

 

Ett äldre fotografi, som visar fortets läge vid hamnen, samt det triangulära fortet San Pedro, utritat på en stadskarta över Cebu City 1643. Fortet syns vid strandkanten i nedre högra hörnet av kartan.
 

Fortet är triangulär i sin form, med två sidor vända mot havet och en tredje sida som sträcker sig mot land. De två sidorna vända mot havet försvarades med artilleri och framsidan mot land med en stark palissad av trä, som senare byggdes i sten.

 

Promenad på fortets murar.
 

De tre bastionerna heter La Concepción (SW); Ignacio de Loyola (SE) och San Miguel (NE). Fortet har en total invändig yta på 2 025 kvadratmeter. Väggarna är 6,1 meter höga med 2,4 meter tjocka murar och tornen är 9,1 meter höga, sedda från marknivå. Omkretsen är 380 meter. Sidorna är olika långa och längs den främre delen, som vänder sig mot staden kan man hitta porten in till fortet. Fjorton kanoner skyddade fortet från angrepp, varav de flesta finns kvar ännu idag.

 

Med tiden blev Fort San Pedro en väl fungerande fästning.

 

Lite är känt om fortets äldsta tider, men från år 1739 finns en skriftlig rapport till kungen Filip V av Spanien bevarat, då denne önskade information om ön Cebu. Generalguvernören Tamón skrev att Fort San Pedro var byggt av ett stenfundament med en terreplein (plattform), där kanonerna var monterade. Fortet innehöll de nödvändiga byggnaderna, som gjorde det försvarbart. Den största av dessa byggnader var Cuerpo de Guardia, där personalen som bemannade fortet bodde. Angränsande till den var Vivienda del Teniente som var bostad åt fästningens löjtnant. Mellan de ovan nämnda byggnaderna fanns en brunn. I ett hörn, inbyggt vid murarna till bastionen San Miguel (NE) hittades krutmagasinet Almacenes de Pólvora.

 

I Vivienda del Teniente i Fort San Pedro, bodde löjtnanten och ur brunnen fick man färskvatten.

 

Det är osäkert när fortet fick sina första stenmurar, men traditionen pekar ut jesuiten Antonio Campionis byggnadsarbeten 1630, och fästningsporten anses vara uppförd 1738, den pryds med vapensköldar för regionerna Castilla och León i Spanien.

 

Fästningsporten pryds av vapensköldar för regionerna Castilla och León i Spanien.

 

Det är dock säkert att fästet genomgick stora renoveringar i slutet av 1800-talet som en del av ett byggprogram för att förbättra Cebu. År 1898 överlämnade spanjorerna fortet till filippinska frihetskämpar, men erövrades av de nya kolonisatörerna från USA, som stationerade amerikanska soldater där till slutet av 1930-talet.

 

Museimontrar i Fort San Pedro som berättar om händelserika skeenden i Filippinernas historia. Översta montern innehåller ett spanskt svärd från tidigt 1800-tal, intill ligger en väst tillhörande en filippinsk frihetskämpe ett sekel senare. Den nedersta montern innehåller en spansk flagga från den förlorande spanska flottan i slaget om Manila Bay, den 13 augusti 1898, då USA segrade.
 

Mellan åren 1937-1941 omvandlades kasernen till en skola för lokalbefolkningen. Under den japanska ockupationen övertog de kejserliga japanska styrkorna Fort San Pedro, som fungerade som sjukhus för sårade under andra världskrigets slutskede. Från självständigheten 1946 till 1950 var Fort San Pedro åter ett arméläger.

 

Fort San Pedro i Cebu City.
 

På 1950-talet fanns planer på att riva fästningsmurarna och bygga ett nytt stadshus på platsen, vilket skapade folkliga protester, som räddade fortet för eftervärlden. Först kom det i bruk som zoo, men efteråt har man återställt fortet så nära originalet som möjligt. Man använde korallstenar som togs från havet längs kuststäderna på ön Cebu, som sedan levererade blocken skurna till restaureringsplatsen, där byggnadsarbetarna gjorde den sista skärningen och poleringen för att blocken skulle passa varandra.

 

Fortet av idag är ett besöksvärt resmål.
 

Idag är fortet ett välbesökt turistmål med turistkontor, museum, scen för teater och musik, omgärdad av en fin stadspark utanför fortets murar, med bland annat en staty av Miguel López de Legazpi (1502–1572) och Antonio Pigafetta (14911531).

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg, besöker Fort San Pedro i Cebu City.

Tidigare inlägg
RSS 2.0