Med svenska HM Fregatt Vanadis till Manila 1884.

Manila, förr i tiden.
 

Alla resor har en början och ett slut, så även förberedelser och ett efterspel. Ångfregatten Vanadis delresa till den dåvarande spanska kolonin i Filippinerna 1884, blev ett officiellt besök i Manila och då prins Oscar deltog blev det nästan i form av ett statsbesök, åtminstone uppfattade det svenska manskapet detta de sex dagar skeppet var ankrat i Manilabukten, från den 1 till 6 november 1884. Filippinerna var sedan århundraden en spansk besittning och den spanska guvernören hade satsat stort för att hylla prins Oscar. Så till den grad att denne svensk prins i sin dagbok frågade sig hvad är motivet till all denna vänlighet?”.

 

Manila, förr i tiden.
 

När Vanadis kom till Manila var mottagningen överväldigande, ty den spanska guvernören ville göra intryck på den svenska kronprinsen. Och han lyckades, kronprins Oscar och officerarna blev bjudna på middagar, fester och utflykter. Man deltog i duvskytte och tuppfäktningar, samt i en monsterkonsert där 400 musiker deltog. Överallt de kom vajade flaggor och dekorationer i svenska färger och fyrverkerier avfyrades. Prins Oscar skriver i sin dagbok att en dag gjordes en utflykt per ångbåt till Santa Cruz vid en storlagunön Luzon, där även Manila ligger:

 

“Flaggor, dekorationer och äreportar prydde stranden och vägen så långt ögat nådde. Fyrspända vagnar med kusk och betjänt i de svenska färgerna förde oss upp till vår bostad hos landshövdingen (alkalden). Flera tusen människor hälsade mig med dånande hurrarop och 23 musikkårer spelade på olika ställen under vägen.”

 

Manila, förr i tiden.

 

Etnologen och arkeologen Hjalmar Stolpe, som också var med på resan ville använda tiden för att samla etnografika från öarnas äldsta lokalbefolkningnegritos, vars levnadsstil på 1800-talet kunde jämföras med Australiens aboriginer.

 

Negritos i byn Cabcaben i Marivelesbergen 1884, ett fotografi av Vanadis fotograf Oscar Ekholm.
 

Stolpe anlitade en ångbåt men efter bara några timmar till havs drabbades de av tekniska problem och de tvingades tillbaka till land nära byn Cabcaben (i svenska samtida journaler stavas byn ofta för "Cabeaben") i Marivelesbergen.

 

Filippinskor i byn Cabcaben i Marivelesbergen 1884, ett fotografi av Vanadis fotograf Oscar Ekholm. De hjälpte Hjalmar Stolpe att hitta ursprungsbefolkningen negritos, som bodde i bergen utanför byn, för avfotografering i antropologiska syften.

 

Här träffade den tagalogtalande lokalbefolkningen, som hjälpte Stolpe med att få ned omkring 20 negritos från Marivelesbergen och Vanadis fotograf Oscar Ekholm (1861-1890) tog sammanlagt 25 fotografier av dessa individer, inkluderande några bilder från byn Cabcaben och Stolpe dokumenterade tatueringar.

 

Negritos i byn Cabcaben i Marivelesbergen 1884, två fotografier av Vanadis fotograf Oscar Ekholm.

 

Stolpe inköpte en större mängdföremål från byn Cabcaben, som idag finns i Etnografiska museets samlingar i Stockholm.

 

Byn Cabcaben i Marivelesbergen 1884, två fotografier av Vanadis fotograf Oscar Ekholm.

 

Med på denna expedition fanns det med tyskar från handelshuset Heinzen i Manila och en filippinsk maskinist. Egentligen skulle man ha färdats bortom huvudön Luzon, men ångbåten havererade och man fick ta sig tillbaka med segelbåt till Manila. Hjalmar Stolpe kom senare i slutet av seklet att teckna den filippinske nationalhjälten José Rizals levnadshistoria i biografin "José Rizal. En filippinsk författare och politikers lefnadshistoria (med ett porträtt och två planscher)", ett öde som djupt berörde vår nedtecknare. Han kom också i denna långa text att översätta Rizals dödssång till svenska, som han kom att kalla Farväl till fäderneslandet.

 

Hjalmar Stolpe skrev den första svenska biografin (utgiven 1899) om frihetskämpen José Rizal (1861-1896), som var läkare, konstnär och författare - avrättad av spanjorerna 1896 i Manila.
 

Svenskarna vittnade om en förfärlig hetta i Filippinerna, så även Hjalmar Stolpe. Det finns flera vittnesskildringar av Vanadis besök därstädes, det finns skäl att återkomma till dessa i andra sammanhang, då jag har forskat om filippinsk arkeologihistoria och kultur tidigare då jag har levt med filippinare sedan 2013. Men innan dess vill jag presentera kronobåtsmannen Johan Oskar Humblas (1860-1950) dagboksanteckningar, som handlade om arbetet ombord ångfregatten Vanadis och upplevelser i hamn under expeditionen 1883-1885.

 

HM Fregatt Vanadis besättning 1883-1885.
 

Humbla skriver om besöket i Filipinernas huvudstad 1884:

 

“Klockan tolv på söndagsnatten den andra november ankrade vi på redden vid Manila, som ligger på en ögrupp som heter Filippinerna och är spansk besittning. Staden Manila har 100 000 invånare. Hamnen där är allmänt känd för sina stora glupska hajar. Fartygen måste ligga till ankars mellan två och tre engelska mil ute på redden, beroende på det heta klimatet. Värmegraderna överstiger 30 grader i skuggan och vattnets temperatur innehåller 28 grader Celsius.

 

Binondos kyrka i Manila 1905. Världens äldsta Chinatown hittas här, strax utanför Intramuros och grundades redan år 1594.
 
Jag var inne i en stor katolsk kyrka och där fanns stora ljuskronor utav glas, med ljus som var över två fot långa och mycket tjocka. Fönstren var utav röda, gröna, blåa, gula, vita och gredelina glasrutor.

 

Manila, förr i tiden.

 

Det var en stor fest i land för prins Oscar jämte chefen och prinsens adjutant, kapten Sundström. Soldaterna, som var infödingar, paraderade till fots. Och kavalleriet som nästan alla vore spanjorer, paraderade till häst.

 

Filippinska 1884, ett fotografi av Vanadis fotograf Oscar Ekholm.
 
Gatorna i staden var i så hög grad torra och dammiga, att folket måste bestänka dem med vatten. Där var mycket kineser bosatta. I Manila fanns en dryck som hette anisette (Anisette, or Anis - Aniseliqueur was also introduced to the Philippines by the Spanish, which developed into the local anisado, an anise-flavored liqueur usually made from distilled sugarcane wine. A notable variant of Filipino anisado with sugar is known as anisado Mallorca, or simply Mallorca. They were commonly used by early Chinese-Filipino immigrants, also aingredients in Filipino cuisine as a cookingwine.), och som var så rusgivande att en man som var aldrig så stark, ej tålde mera än två glas utav nämnda dryck.

 

Spanska militär uniformer i Filippinerna 1862, uppvisar behovet av stora hattar för den heta solens skull. Båtsmannen Humbla skaldade en utförlig sjömansvisa om hela expeditionens förlopp. Avsnittet som berörde Manila upptog just de stora hattarna som införskaffades till hela manskapet: "Vi framkom till Manila förutan äventyr / skeppsläkaren där tillordnat ett mycket bra bestyr. / Han sade "stark värme vi passera, våra ögon skada gör / vi må beställa hattar som skydda oss därför". / Vi sedan fick hattar med stora brätten för / och öarna där var, de Spanien tillhör. / En fest till prinsens ära, de spanska herrar gav / krigsfolket paradera till häst och fot så bra." 

 

Uppbördsläkaren ombord anordnade så att besättningen skulle få ha hattar mot solens brännande strålar, samt för att vi inte skulle skada våra ögon i de heta zoner vi kom att passera. Chefen verkställde att varje man ombord fick en hatt mot en ersättning av en halv dollar stycket.

 

 

Vi lättade ankar och gick från Manila klockan halv sex på morgonen den 6 november."

 

Filippinskor i byn Cabcaben 1884, samt två av många föremål inköpta i byn, som numera ingår i Etnografiska museets samlingar i Stockholm.
 
Föremålen som främst Hjalmar Stolpe samlade in och de cirka 700 bilderna som Oscar Ekholm fotograferade under världsomseglingen 1883-1885 finns idag på Etnografiska museet i Stockholm, som Stolpe var med att grunda och är idag en del av Statens museer för världskultur. 

 

Boksida ur Etnografiska museets generalkatalog 1887, som uppvisar föremål från Filippinerna.

 

Föremålen från bland annat Filippinerna visades dock först på separatutställningar i Sveriges två största städer.

 

Styråra från Cabcaben, saouan för mindre båt banea.
 
Bambustång från Cabcaben, tillspetsad, ett slags nödfallsvapen, som el Capitano i Cabcaben hade uppsatt innanför dörren till försvar mot rövare och tjuvar.
 
Arecamortel av bambu från Cabcaben, med järnmejsel. Begagnas av äldre. Bäres i gördel.
 
Räfsa av bambu från Cabcaben, till blad, spånor etc.
 
Amulett mot åskslag från Cabcaben, av flätade kokosblad. Uppsättes på väggen inuti husen. 
 

Vanadisutställningen 1886-1887 var en publik utställning som arrangerades först i Arvfurstens palats i Stockholm sommaren och hösten 1886, och därefter på Valands målarskola i Göteborg våren 1887.

 

Valand i Göteborg 2020, invigdes som byggnad 1886. Året efter (våren 1887) visades Vanadisutställningen där, med bland annat föremål från Filippinerna.
 

Det som visades i salarna var föremål hemförda av Hjalmar Stolpe med flera i samband med ångfregatten Vanadis världsomsegling 1883-1885. Hela samlingen bestod av omkring 7.500 föremål, men alla rymdes inte i utställningen.

 

I förordet till skriften Vägledning genom Vanadisutställningen i Valand 1887", berättar Hjalmar Stolpe bland annat Pontus Fürstenberg i Göteborg bekostade så att fotografen Oscar Ekholm kunde medfölja Vanadis världsomsegling.
 

I sin introducerande text i katalogen Vägvisare genom Vanadis-utställningen i Arffurstens Palats 1886respektive Vägledning genom Vanadisutställningen i Valand 1887 skriver Stolpe: 

"Sålunda äro hela den rika peruanska samlingen, abessinska afdelningen samt en mängd större och mindre föremål ur siamesiska och söderhafsö-afdelningarna ej medförda. En rätt betydlig del af de hitförda söderhafsösamlingarna har af brist på utrymme ej kunnat utställas. Likaså har endast en mindre del af de öfver 700 fotografierna... kunnat utställas".

 

Föremål från Filippinerna fanns dock utställda, i Göteborg i vestibulen i den nyuppförda Valands målarskola.

 

I skriften Vägledning genom Vanadisutställningen i Valand 1887", berättar Hjalmar Stolpe om de filippinska föremålen som visas i vestibulen i Valand.
 

 

Efter nio års kontinuerligt bloggande om Götala, ska jag nu lägga ned den blogg och börja studera andra platser än Skaraborgs kulturmarker. Framöver ska jag skriva om Livet vid Bottenhavet, som är en del av Bottniska viken i Östersjön. Där jag ska berätta om arkeologi, etnologi och historia ur ett lokalt och regionalt perspektiv. Det har varit trevligt att ha haft så många läsare och Götalakommer kvarstå i mitt liv, men inte med månatliga skrivna bidrag, utan som en fysisk platsr jag sköter om Stora Vadets torpmiljö och förhistoriska gravhögar, dessutomhoppas jag med åren kunna sammanställa mina gedigna kunskaper om Götalas historia i en skrift. Väl mött igen, men inte här.

  

En bild från min fars hemby Ömossa i Sideby socken i Kristinestads kommun vid Bottenhavet 1931, där bybor uppvisar Björndansen utanför Gästgivargården Skogman (Metsänheimo) invid åbron och vägskälet, tillsammans med en spelman, avfotograferad av folklivsforskaren Maximilian Stejskal som tog en massa glasplåtar i byn denna mellankrigssommar. Toivo Henrik Metsänheimo (1908-1995) gör armhävningarna på bilden, som tillhör Svenska litteratursällskapet i Finland.

Nedslag utanför Bangkok i februari månad 2020.

Vår thailändske privatchaufför och hans två bröder, samt  deras gemensamma far på den thailändska landsbygden, den 5 februari 2020.
 
Livet utanför den thailändska huvudstaden skiljer sig mycket från vardagen i Bangkok. Det märkte Saddam Tubio från Filippinerna och jag, då vår thailändske privatchaufför tog med oss hem till nordöstra Thailand, 376 kilometer från Bangkok, där vi övernattade i hans hemby.
 
En större fiskdamm vid byn, försörjer byborna med fisk större delen av året. Dammens vattenmängd skiftar beroende på säsong.
 
Vår thailändske vän var så glad att få visa sin hemmiljö, då han inte arbetar i Bangkok. Byns invånare och "Ombudsman" tog väl hand om oss. I byns lilla tempel offrades för välgång.
 
Bytempel på den thailändska landsbygden.
  
Långt in på kvällen samspråkade och sjöng vi med våra nya vänner. Temperaturen är behaglig även under natten.
 
Dag blev natt, som blev dag igen i den thailändska byn.
 
Efter frukosten gick vi ned till dammen och köpte med oss fisk, till vår privatchaufförs familj i Bangkok.
 
Fisken lades i is och fördes hem till Bangkok av vår thailändske privatchaufför.
 
Den allra största delen av årets Thailandsresa tillbringade vi i kuststaden Pattaya, där vi återsåg våra gamla vänner från förra året, men även lärde känna många nya och blev en del av Finska klubben på Ile baari på samma gata som vi bodde. Vårt hem i Pattaya från den 10 februari till den 29 i samma månad (skottår i år) var Flipper Lodge Hotel på Pattaya Beach Road, Soi 8 (Soi byter gränd/sidogata). Ett trivsamt hotell mitt i händelsernas centrum med en fin swimmingpool på taket med tillhörande solstolar, bar och vacker utsikt över Pattaya Beach. Frukost ingick i priset. Saddam Tubio från Filippinerna och jag trivdes riktigt bra.
 
Flipper Lodge Hotel i Pattaya, den 10-29 februari 2020.
 
Anledningen till att vi valde detta hotell var för att ha nära till stranden och våra vänner där. Dessutom fanns stadens alla bekvämligheter i närheten, exempelvis köpcentrum med Central Festival Pattaya Beach med sina gallerior, restauranger och biografer med mera. Där ordnades festivaler varje helg, mycket trevligt folkliv.
 
Central Festival Pattaya Beach, den 10-29 februari 2020.
 
Inte långt från strandlivet vid Pattaya Beach hittas den stora gågatan Walking Street med alla sina sidogator. Där var vi både dagtid, som på kvällarna när vi utforskade staden. Här finns givetvis även finska pubar, fast de blev aldrig några stamställen som Ile bar (baari på finska). Denna södra del av havsbukten med sitt The Strip var en gång i tiden den ursprungliga fiskebyn, som senare blev staden Pattaya. Idag finns en vräkig samling utomhusbarer, restauranger, neonupplysta go-gobarer och affärer.
 
Walking Street i Pattaya, den 10-29 februari 2020.
 
På andra sidan den södra udden ligger Jomtien Beach. Här är sandstranden bättre och de höga lägenhetshotellen har många åretboende européer, vilket bland annat ses i restaurangutbudet. Gaystranden ligger även här och badlivet är mer stillsamt än norr om udden, där Pattaya Beach ligger. Vi har flera gånger, ensamma, men även med medlemmar ur Finska klubben från Ile baari.
 
Jomtien Beach i Pattaya, den 10-29 februari 2020.
 
Vi besökte några tempel i närområdet i Pattaya, bland annat Big Buddha med intilliggande kinesisk trädgård och en utsiktsplats i stadsdelen Phra Tamnak, alltså tre olika ställen i praktiken på udden som skiljer Pattaya Beach från Jomtien Beach. Häruppe kan man få en fantastisk vy över hela Pattaya. På motsatta sidan berget finns en mäktig Buddha och ett kinesiskt tempel. Dessutom besökte vi Sanningens helgedom - The Sanctuary of Truth, norr om Pattaya Beach. Helgedomen som är under uppbyggnad är en blandning av khmeriska, hinduiska och buddhistiska arkitekturstilar.
 
Tempel och fina utsikter i Pattaya, den 10-29 februari 2020.
 
Finska klubben på Ile baari i Pattaya hyrde båt en dag, för att vi skulle få fiska och bada. Vi åkte till en liten ö med namnet Koh Sak tio kilometer västerom staden, granne med den betydligt större Koh Larn. Koh Sak är en liten hästskoformad ö, bara 600 meter från Coral Island (Koh Larn). Till skillnad från sin mycket större granne har denna idylliska lilla halvmåne inga permanenta bosättningar, men är fortfarande ett extremt populärt resmål för turister som besöker området på grund av dess underbara vita sandstränder.
 
Fisketur i Thailandviken, den 23 februari 2020.
 
Stranden som sträcker sig inuti den U-formade viken är den större på 250 meter lång, liksom den mer populära och hem till en liten restaurang där du vanligtvis kan köpa drycker och billig thailändsk mat. En gångväg löper det korta avståndet genom den trädbevuxna dungen på ön till den mycket mindre (endast 80 meter) strand på andra sidan.När du går längs denna rutt hittar du några av Koh Saks riktigt fascinerande historia. Förr brukade Koh Sak vara en extremt exklusiv semesterö, med många berömda besökare som har lämnat sina fot- och handavtryck i betongen som kantar vägen. Det inkluderar hertigen av Edinburgh, Shah Reza Palahvi från Iran, tidigare presidenter för USA och hans majestät kungen av Thailand. Till och med Neil Armstrong och Buzz Aldrin lämnade sina fotspår på Koh Sak, bara några månader efter att ha lämnat dem på månen.
 
Dagsutflykt till ön Koh Sak i Thailandviken, den 23 februari 2020.
 
Det är brukligt att bland turister i Thailand köpa skräddarsydda kostymer, så gjorde även Saddam och jag i våra kvarter i Pattaya. Vi bodde nästan tre veckor, så tiden räckte mer än väl till goda och prisvärda kostymer, som vi tog hem till Filippinerna respektive Sverige. vi var mycket nöjda kunder.
 
Nya kostymer införskaffas i Pattaya, den 10-29 februari 2020.
 
Många av våra vänner arbetar eller vistas på Boomerang Bar Soi 7 i Pattaya, alltså parallellgata till den gata vi bodde i staden under vår vistelse i år. Mycket dans, dricka och skratt gör att vi återkommer ständigt dit, en del av personalen brukar även vara med oss på fritiden.
 
Boomerang Bar på Soi 7 vid Pattaya Beach Road under olika tider på dygnet, den 10-29 februari 2020.
 
Årets höjdare i Pattaya blev alla nya finska vänner på Ile Bar på Soi 8 vid Pattaya Beach Road, där var vi många dagar och kvällar. Dans och födelsekalas för Matti från Helsingfors som fyllde 60 år. En institution för finländare på besök i Pattaya. Ägarinnans make var finne, som öppnade baren och drev den i många år innan han dog. På grund av Finnair flyger direkt mellan den finländska huvudstaden och Bangkok är det många finländare som åker en vecka eller två för att festa i Pattaya. Några vi umgicks med, som jobbade på flygplatsen i Helsingfors, hade besökt Thailand ett hundratal gånger, då de förr fick biljetter så gott som grattis och alkoholdrinkarna ombord flyget var då helt gratis.
 
Ile bar på Soi 8 vid Pattaya Beach Road med gamla och nya vänner, den 10-29 februari 2020.
 
Mattis födelsedag den 26 februari 2020 på Ile bar blev en lyckad tillställning, där det bjöds på både finsk ärtsoppa och rågbröd, svenskt kaffe och kvällens discjockey var jag, då Matti (och hans fru):s musiksmak överensstämde så bra med den finländska musik min mor och far lyssnade på. Vi gjorde även tavla åt födelsedagsbarnet. Mycket trevligt och Saddam njöt av få dricka finländska Lonkero (färdigblandad Long drink på burk, alltsedan Olympiaden i Helsingfors 1952, fast då var det väl i flaska), som han hade lärt uppskatta i Finland 2019.
 
Mattis 60 års kalas på Ile bar i Pattaya, den 26 februari 2020.
 
Det finns mycket att säga om Pattaya, men det som alltid har lockat är stranden, värmen, maten, dryckerna och de härliga thailändarna. Vi var där till slutet av februari månad 2020, strax därefter lamslog Coronan eller Covid 19 hela världen. När detta skrivs exakt nio månader efteråt så håller Coronan oss i ett hårt grepp. Thailand har klarat sig lindring från pandemin, men de ekonomiska följderna av landets nedstängning kostar det thailändska samhället oerhört mycket och en stad som Pattaya är det katastrofalt. Försörjningen som baseras på turisternas vistelser uteblir och många lider oerhört mycket. Förhoppningsvis blir 2021 ett bättre år och jag hoppas åter att få besöka solskensstaden, tillsammans med Saddam från Filippinerna. Pattayaborna och vi behöver varandra!
 
Pattaya och dess invånare har tagit plats i våra hjärtan. 

Danskar begravda på den protestantiska kyrkogården i Bangkok.

Harri Blomberg besöker den protestantiska kyrkogården i Bangkok, den 9 februari 2020 och finner ett stort antal danska gravvårdar.
 
Under 2020 års resa till Thailand fortsatte jag att upptäcka delar av staden som jag inte hade sett tidigare, men även återuppleva platser och igen möta mänskor som jag uppskattade under 2019 års resa till Thailand.

 

Bangkok i februari 2020.

 

Samma hotell och den intilliggande restaurangen Green Garden i Bangkok, med underbar personal, mat, dryck och miljö.

 

Restaurang Green Garden på Sukhumvit Soi 20 i Bangkok har en trevlig ägare, personalen är underbar och maten väl smaklig. Vi åt och drack där varje dag, hade dessutom vinprovning med ägaren och efterfest med all personal.

 

I år hann jag och Saddam att besöka ytterligare en park  - Benjakittiparken - nära Sukhumvit Road med dess sidogator, där våra liv levs i den thailändska huvudstaden. 

 

Benjakittiparken i Bangkok, den 7 februari 2020

 

I år lärde vi oss att använda oss av alla tre typer av spårbunden kollektivtrafik Bangkok har, vilka är ett smidigt, snabbt och prisvärt sätt att resa. En dag åkte jag högbanan BTS Skytrain till Charoen Krung - New road (Den nya gatan) från år 1864 som löper parallellt med ChaoPraya-floden, för att titta på många spännande byggnader och för att bese den protestantiska kyrkogården i staden. Här gick de första eldrivna spårvagnarna i Asien alltsedan 1893 (spårvagnarna slutade rulladen 30 september 1968, men tunnelbana,högbana, tåg och Airport Rail Link trafikerar staden).

 

Det är smidigt att åka med lokaltrafiken i Bangkok, i samband med ett besök på den protestantiska kyrkogården den 9 februari 2020.

 

Tidigare denna månad berättade jag i denna blogg om två danska bröder som arbetade för kungariket Siam (ett äldre namn för Thailand) 1884, men även han som införde den elektriska spårvagnen i Bangkok var också dansk och hette Aage Westenholz. För att återgå Andreas du Plessis de Richelieu, en av de nyss nämnda bröderna, så kom han till Bangkok 1875 och blev amiral och befälhavare för den siamesiska flottan. Kung Chulalongkorn sände honom också som Siams ambassadör till Europa.

 

Britten Henry Alabasters (1836-1884) grav på Bangkoks protestantiska kyrkogård är en modell av en kyrka, den 9 februari 2020. Här på kyrkogården finns protestanter från hela världen, som har verkat i Bangkok, men även på andra platser i Thailand och Sydostasien.

 

En annan dansk vid namn Hans Niels Anderson var de sista årtiondena av 1800-taleten välkänd hotellägare i Bangkok, samtidigt som han ägde en av de största utländska handelshusen i Siam. Mellan åren 1906-1947 verkade den danske officeren och etnologen Erik Seidenfaden i Bangkok, uppskattad för sina kunskaper i polisiära, historiska och antropologiska spörsmål, dessutom ledande inom Siam Society. Ett axplock av många danskar som har verkat i Thailand. Vilket återspeglas i ett större antal danska gravvårdar på den protestantiska kyrkogården i Bangkok, som inrättades 1853 nere vid floden.

 

 
Danska gravstenar på Bangkoks protestantiska kyrkogård, den 9 februari 2020.

 

Här fanns även Bangkoks första protestantiska kyrka innan Christ Church byggdes på Convent Road 1904-1905.

 

Danska namn hittas även på monumentet "In memory of the deceased members Club Concordia" på Bangkoks protestantiska kyrkogård, den 9 februari 2020.

 

Inga svenskar utmärkte sig på samma sätt som danskarna, men redan 1885 hölls en svensk utställning i Bangkok med handelsvaror. Ett resultat av det svenska statsbesöket året före. Svenska handelsmän och bolag som LM Ericssonkom med tiden att etablera sig i Thailand, så idag är det svenskthailändska utbytet livligt och livskraftigt.

 

Det svenska företaget Hennes & Mauritz i Bangkok, den 4 februari 2020.
 

 
Sveriges ambassad i Bangkok, den 9 februari 2020.

Bron över floden Kwai - en del av Dödens järnväg, den 8 februari 2020.

Ett tåg passerar bron över floden Kwai i thailändska Kanchanaburi, den 8 februari 2020. Den bombades 1945 av de allierade, men dess krökta brovalv tillhör originalkonstruktionen. Bron används fortfarande och det tar två timmar att resa till ändstationen i Nam Tok. Efter andra världskriget monterade man ner den thailändska sträckan mellan Nam Tok och De tre pagodernas pass, så idag kommer man inte fram till Burma.
 

Alltsedan jag var barn har namnet på filmen Bron över floden Kwai (1957) etsat sig fast i mitt minne och under årets Thailandsresa åkte jag, Saddam Tubio från Filippinerna och vår thailändske privatchaufför på en dagstur från Bangkok till staden Kanchanaburi 130 km väster om Bangkok. Invånarantalet är i staden cirka 54 000.

 

Filmaffisch till "Bron över floden Kwai" (1957). Umbärandena vid bygget av Dödens järnväg under andra världskriget har filmatiserats bland annat genom filmerna Bron över floden Kwai (1957), ”To end all wars (2001) och The Railway Man(2013).

 

Provinsen Kanchanaburi gränsar till Myanmar (Burma) och var också den första försvarslinjen mot burmeserna historiskt sett. Kanchanaburi är mest känd för bron över floden Kwai, som rinner igenom staden.

 

Resesällskapet intar en god lunch invid bron över floden Kwai i Kanchanaburi, den 8 februari 2020.

 

Bron över Kwai, som mäter mer än 300 meter, byggdes av betong och stål under andra världskriget (åren 1942–1943) av tusentals straffångar från de allierades sida och ännu fler asiatiska arbetare från Burma och Malaysia. Den japanska armen ville ha bron för att transportera manskap och utrustning till den burmesiska fronten, där Japan krigade mot britterna.

 

Professor Tony Pollard är konfliktarkeolog och har undersökt Dödens järnväg. Här passerar han järnvägsbron över floden Kwai i Kanchanaburi. Den hade numret 277 av 688 broar längs hela järnvägssträckan.

 

Hela järnvägssträckan mellan Burma och Thailand är 415 km lång, 16 000 krigsfångar av 60 000 och 90 000 sydasiatiska arbetare av 200 000 dog under byggandet av densamma, då den uppfördes i en nästan ogenomtränglig djungel. Begravningsplatser över de döda hittas på många platser längs järnvägen.

 

Omkring 40 000 man var internerade nära Kanchanaburi. Många av fånglägren kan man gå till och några visas även för grupper.
 

Under andra världskriget var Thailand allierad med Japan och japanska trupper fick invadera Burma och sedan vidare mot brittiska Indien från thailändskt territorium. Dödens järnväg uppfördes för att kunna genomföra invasionen.

 

Resesällskapet gör som många andra turister och förevigar sig vid och på bron över floden Kwai, den 8 februari 2020.
 
Idag är 32 procent eller 130 km av rälsen i bruk av Dödens järnväg, såsom fungerande järnväg i Thailand, trots dess obehagliga byggnadshistoria, så är det ett otroligt ingenjörsverk, som uppfördes under 15-16 månaders tid.
 
Under andra världskriget använde japanerna detta tåg på Dödens järnväg för transport av krigsmaterial till striderna i Burma och Indien.
 
På krigskyrkogården i Kanchanaburi vilar tusentals soldater från de allierades styrkor som dog vid byggandet av Dödens järnväg. Tusentals krigsfångar, främst britter, australiensare, nederländare och indier, dog av utmattning, undernäring och sjukdomar under drygt ett år det tog att bygga järnvägen genom djungler och annan svår terräng.
 
På Kanchanaburis krigskyrkogård ligger 6982 krigsfångar och ytterligare 1750 gravar finns på en annan kyrkogård på andra sidan floden Kwai, sydväst om staden.

Ett besök i den gamla thailändska huvudstaden Ayutthaya, den 5 februari 2020.

Harri Blomberg och Buddha. Wat Mahatat i Ayutthaya, den 5 februari 2020.
 
I drygt fyra hundra år (1351-1767) bodde den thailändske kungen cirka 80 kilometer norr om nuvarande huvudstaden Bangkok, alltså under slutet av den svenska medeltiden, hela vasatiden och frihetstiden.

 

Utsikt över Ayutthaya, från Wat Yai Chai Mongkol, den 5 februari 2020.
 
Ayutthaya, belägen på en ö i Chao Phraya-floden, hade föregåtts av en ännu äldre huvudstad med namnet Sukhothai, vars ruiner är belägna i den norra utkanten av den centrala slätten, där risfälten ligger som ett lapptäcke, cirka 425 kilometer norr om Bangkok. Sukhothai inkorporerades slutligen med Ayutthaya 1378, såsom vasallstat och upplöstes som lokalt kungadöme 1438 efter 200 års existens. Sukhothai kom att fortleva som stad och numera som en av Thailands mest intressanta besöksmål, såsom ett UNESCO:s världsarv.

 

Wat Mahatat i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

 

Historierna om Sukhothai och Ayutthaya som föregångare till dagens Bangkok, är på samma sätt som vi diskuterar svensk historia, inte så enkel utan det finns givetvis flera infallsvinklar på hur dagens Thailand har tagit form och andra städer i landet såsom Chiang Rai och Chiang Mai i norr har varit huvudstäder i forna kungariken med en befolkning som har talat taispråk, men såsom en nationellt förankrad historia kan man se hur riket har förflyttats från norr mot Thailandviken i söder och den mäktiga floden Chao Phraya rinner igenom både Ayutthaya och Bangkok, som också är orsaken till centrala Thailands bördiga jordmån.

 

Spåren efter thailändska huvudstadens förstörelse 1767 är synliga även idag. Wat Mahatat i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

 

År 1767 intog och förstörde den burmesiske kungens härar Ayutthaya. Staden övergavs och flyttades närmare havet, där Thonburi vid Chao Phraya i stället blev huvudstad, senare ersatt av Bangkok på andra sidan av floden, där det skulle vara lättare att försvara sig mot burmesiska invasionsförsök. Dessförinnan i tidigmodern tid var Ayutthaya minst sagt en lika kosmopolitisk stad som dagens Bangkok. Här fanns japanska, malajiska, persiska, indiska, kinesiska,nederländska, portugisiska, italienska, engelska och franska handelsmän, präster, entreprenörer, militärer och äventyrare. Thailand skickade redan under denna tid diplomatiska delegationer så långt västerut som till Europa.

 

Våra två besöksmål i Ayutthaya Historical Park är inringade på översiktskartan.

 

År 1991 invaldes Ayutthaya Historical Park i UNESCO: s världsarvslista och består av 425 arkeologiska platser, som ligger inom och utanför stadsmuren, varav många tempelområden. Vi - Saddam Tubio från Filippinerna, jag och vår privata thailändske chaufför - besökte två tempelområden - Wat Yai Chai Mongkol (även kallad Wat Yai Chai Mongkhon) och Wat Mahatat - i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

 

Ruinerna i Ayutthaya är väl värda ett dagsbesök om man besöker Bangkok på sin Thailandsresa.
 
Wat Yai Chai Mongkol är ett buddhistiskt tempelkomplex (Wat) i Ayutthaya i centrala Thailand. Wat Yai Chai Mongkol ligger sydost utanför Ayutthayas gamla stadsmur vid ett biflöde till floden ChaoPraya.

 

Byggnadsmodell över Wat Yai Chai Mongkol i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

 

Templet byggdes 1357 på order av kung Ramathibodi I, den första härskaren över Ayutthaya-riket. Ramathibodi I lät bygga tempelkomplexet för att ge ett hem för munkarna som hade återvänt från Ceylon, efter att de hade studerat buddhistiska läror med Phra Vanarat Maha Thera.

 

Harri Blomberg besöker Wat Yai Chai Mongkol i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

 

Prins Damrong Rajanubhab, en av Thailands ledande historiker, spekulerar i att kung Naresuan den store lät bygga en 80 meter hög chedi på platsen för templet till minne av hans framgångsrika elefantduell med den burmesiska kronprinsen, som han dödade. Piriya Krairiksh, 1992 års president för Siam Society, har emellertid studerat samtida kartor samt rapporter från Jaques de Coutre, som besökte Ayutthaya 1595, Jeremias Van Vliet, en holländsk krönikör och andra. Piriya drar slutsatsen att den stora chedin förmodligen inte byggdes förrän kung Narai renoverade detta tempel mellan 1656 och 1666.

 

Wat Yai Chai Mongkol i Ayutthaya, den 5 februari 2020.
 
Chedin står på en rektangulär bas med fyra mindre chedis i de fyra hörnen. På östra sidan leder en lång trappa till en liten krypta. Framför den, symmetriskt med chedin, ligger ruinerna av två Mondops, där sittande Buddha-statyer kan ses. Ursprungligen var chedin omgiven av en Phra Rabieng (ett täckt inåtöppet galleri), stödkolonnerna är fortfarande delvis bevarade. Idag sitter många Buddha-statyer från modernare tider i rad längs inneslutningsväggen.

 

Wat Yai Chai Mongkol i Ayutthaya, den 5 februari 2020.
 
I Viharn Phra Buddha Saiyas (Viharn av den vilande Buddha) finns en stor avbildning av den vilande Buddha, som också kan komma från Naresuan den stores tid. Den användes främst för tillbedjan och meditation. År 1965 genomfördes en grundlig renovering av densamma. 

 

Den liggande Buddha i Wat Yai Chai Mongkol i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

 

Wat Mahathat ligger i centrum av gamla Ayutthaya, mellan Chi Kun Road och Naresuan Road i det nordöstra hörnet av Phra Ram Park.

 

Phra Ram Park  i Ayutthaya, den 5 februari 2020.
 
Enligt den officiella thailändska historien, med hänvisning till utredningarna av Royal Chronicles of Ayutthaya av prins Damrong Rajanubhab, börjar Wat Mahathats historia 1374 när kung Borommaracha I uppförde ett tempel på denna plats med ett annat namn.
 
Wat Mahatat i Ayutthaya, den 5 februari 2020.
 

Royal Chronicles of Ayutthaya berättar:

"Under Tiger 736 CS byggde Somdet Phra Borommarachathirat och Phra Mahathera Thammakanlayan den stora, härliga, heliga, juvelerade reliken (Phra Si Rattana Mahathat) öster om palatset (lejonets kungliga gavel). Han steg 19 wah in höjd och utrustad med en nio-ledad spets som är ytterligare 3 wah i höjd."

 

Wat Mahatat i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

 

Hans brorson och efterträdare Ramesuan (1369-1370 och 1388-1395) utvidgade platsen 1384 för att bygga ett stort tempel, medan han var här som en munk mellan sina två åtskilda trontillfällen.Under denna tid fick templet sitt nuvarande namn.

 

Wat Mahatat i Ayutthaya, den 5 februari 2020.
 

Svenskthailändska förbindelser på kunglig nivå 1884-1960.

Wat Phra Kaeo i Bangkok en novemberdag 1884, fotograferad av Oscar Ekholm (1861-1890). 
 
Den 17 november 1884 nådde den svenska fregatten Vanadis Bangkok i Siam (Thailand). De möttes av det kungliga skeppet HMS Vesatri och svenskarna gick över till Vesatri där de välkomnades av skeppets danska kapten Andreas du Plessis de Richelieu och hans yngre bror löjtnant Louis. Resan till Bangkok gick förbi vad besättningen upplevde som mycket exotiska landskap och sedan uppför floden Chao Phraya. Ombord serverades lunch med underhållning av en stor orkester och efter fem timmar förtöjde båten vid Grand Palace. De mottogs av prins Bhanurangsi Savangwongse, som erbjöd vagnar till dem, och de kördes till prinsens palats (Saranrom).

 

Ångfregatten Vanadis 1884, en målning av Jacob Hägg. Vanadis världsomsegling var en svensk seglingsexpedition runt jorden med HM Fregatt Vanadis som besökte Sydamerika, Oceanien, Asien och Europa. Den genomfördes mellan åren 1883 till 1885 och var av militär, ekonomisk, diplomatisk och vetenskaplig karaktär. Staden Bangkok i Siam (nuvarande Thailand) besöktes av svenskarna 17-22 november 1884.

 

Den viktigaste officiella händelsen var audiens hos kungen Chulalongkorn, till vilken prins Oscar hade i uppdrag att överlämna storkorset av S:t Olofsorden och framföra hälsningar från den svenske kungen Oscar II.

 

Kung Chulalongkorn i Bangkok 1884, fotograferad av Oscar Ekholm (1861-1890).
 

Kapten Otto Lagerberg, prins Oscar och de andra officerarna vid sidan av arkeologen och etnografen Hjalmar Stolpe fick en inbjudan och efter audiensen erbjöds underhållning och visning av Grand Palace och Wat Phra Kaeo. 

 

Gruppbild av expedition Vanadis fotograf Oscar Ekholm (1861-1890) föreställande det svenska fartygets befäl och prins Oscars thailändska uppvaktning, alla iförda siamesiska (Thailands tidigare namn var Siam) byxor. Fotot är taget år 1884 i Bangkok, Siam (nuvarande Thailand). Sittande från vänster syns som tredje person den svenske prinsen Oscar och intill honom på höger sida den thailändske kungens broder prins Diss Warakumar. Höger om den thailändske prinsen sitter ångfregatten Vanadis kapten Otto Lagerberg, Fotograf Ekholm var för övrigt flitigt verksam i Bangkok och avbildade bland annat tempelområdet Wat Phra Kaeo och Wat Cheng, det sistnämnda som numera går under namnet Wat Arun, i Bangkok. Hjalmar Stolpe flankerar prins Oscar på den vänstra sidan och bor i Bangkok hos den svenske konsuln Wilhelm Theodor Müller, tysk till börden och Stolpe kom till Sverige hemsända fler än 400 föremål inköpta i basarer. (Eriksson 2015:324ff) 
 

Det övriga svenska manskapet ombord på Vanadis förärades ett besök i den thailändska huvudstaden mellan 20-21 november 1884, som varade ett par dagar och ordnades med ångslup på den thailändske kungens inrådan, som även bidrog med mat, dryck, övernattning och dåtida sightseeing. Mycket uppskattat av svenskarna. (Manneby 1978: 49ff)

 

Svensken Oscar Ekholm (1861-1890) fotograferade flitigt i Bangkok 1884 och avbildade bland annat tempelområden, folkliv i staden och längs dess kanaler. 

 

Under några höstdagar för drygt 60 år sedan, från den 23 till 25 september 1960 besökte kung Rama IX och hans hustru drottning Sirikit Sverige, där det thailändska kungaparet träffade vår svenske kung Gustaf VI Adolf och statsministern Tage Erlander. (Lintner 2016:214) Det var knappt 63 år efter att den thailändske kungen Chulalongkorn (Rama V) hade gjort ett längre besök i vårt land sommaren 1897. Ett folk som han kom i bekantskap med under den svenska Vanadisexpeditionens ankring i Bangkok den 17-22 november 1884.

 

Triumfporten byggdes upp inför Chulalongkorns, kungen av Siams, besök i Stockholm under den allmänna konst- och industriutställningen 1897. Siams flagga pryddes av en vit elefant, som är vänd mot stången och centrerad på ett rött fält.

 

Den 13 juli 1897 anlände kung Chulalongkorn med slupen Vasaorden till Logårdstrappan vid Kungliga slottet i Gamla stan där han mottogs av den svenske kungen Oscar II. Vid besöket stod också Ernest Florman och förevigade statsbesöket med sin filmkamera. Den en minut långa stumfilmen blev den första helt svenska filmupptagningen och hade premiär sex dagar efteråt den 19 juli 1897. Kung Oscar II uppges högligen uppskattat att se sig själv på den vita duken. (Lintner 2016:128f)

 

Den 13 juli 1897 anlände kung Chulalongkorn med slupen Vasaorden till Logårdstrappan vid Kungliga slottet i Gamla stan där han mottogs av den svenske kungen Oscar II. Ur Illustrerad tidning 1897.
 

På inbjudan av den kulturhistoriskt intresserade Oscar II besökte Chulalongkorn Sverige under den senares Europaturné från april till december 1897. Den svenska resan  under högsommaren gick först till en industrimässa i Stockholm - Stockholmsutställningen 1897. Chulalongkorn fick se nymodigheter som röntgen, rörlig spelfilm och en automobil. Därefter blev det ett besök på det närliggande Galärvarvet, där den nya pansarkryssaren HM Oden låg förtöjd. Sedan blev det besök på Biologiska museet och Skansen. Chulalongkorn skänkte en elefant till Stockholms Tivoli djurpark. Dagen efter åkte kungarna upp i (den gamla) Katarinahissen och den utländske gästen fick en överblick över Stockholm. De färdades därefter till Riddarholmen och embarkerade ångbåten Tessin för en tur på Mälaren och landade vid Drottningholms slott. Kung Oscar ville även visa andra delar av Sverige och två förslag på turer lades fram. Den ena var en resa till Norrland, den andra en resa söderut. Chulalongkorn var intresserad av svenska sågverk och ville lära sig något av nytta för den inhemska skogsindustrin, därför valde Chulalongkorn Norrlandsresan bland annat då timmer på denna tid var Siams största exportprodukt.

 

Kung Chulalongkorn i Thailändska paviljongen i Ragunda, Sverige.

 

Först tog man sig upp till Härnösand. Därifrån åkte man båt längs Ångermanälven till Sollefteå. I Sollefteå bytte man färdmedel och tog tåget till Bispgården där man intog en måltid. Efter Bispgården tog man åter båt längs Indalsälven till Sundsvall. Mellan Bispgården och ångbåtsbryggan i Utanede reste sällskapet längs med en grusväg. De utländska gästerna väckte uppmärksamhet i bygden, och den för tillfället pyntade vägen kantades av ett stort antal nyfikna människor. Kungens handsekreterare noterade den lokala uppvaktningen i anteckningarna från resan. Vid en upprustning av grusvägen 50 år senare fanns minnet fortfarande kvar efter det thailändska statsbesöket, och man beslöt att ge vägen namnet Kung Chulalongkorns väg.

 

Thailändska paviljongen i Ragunda, Sverige. 

 

Det dröjde ända till 1992 innan thailändare "upptäckte" Kung Chulalongkorns väg. Det var en grupp thailändska dansare på besök i kommunen som fick höra vägens namn. De blev förtjusta över att kung Chulalongkorn en gång varit där, och när de kom tillbaka till Thailand berättade de om vägen. Föreningen Chulalongkorns Minne (FCM) bildades 1993, och man bestämde sig att starta en insamling för att bygga en paviljong. Året efter (1994) bildades, på Ragunda kommuns initiativ och med företrädare både för svenska och thailändska intressen, en kommitté för att främja arbetet. 1997 påbörjades själva bygget av minnesbyggnaden.

 

Thailändska paviljongen i Ragunda, Sverige.

 

Platsen man hade valt för bygget visade sig vara besvärlig, då det var blålera ner till 20 meters djup. Dock hade thailändska munkar redan välsignat platsen varför den inte gick att byta. Man var därför tvungen att påla 30 meter ner i marken för att kunna bygga paviljongen. År 1999 stod byggnaden färdig, och Ragunda kommun fick då paviljongen i gåva av Thailands vice premiärminister. Paviljongen har en golvyta på 75 kvadratmeter, med en invändig takhöjd på 7 meter. Byggnadens höjd är 26 meter, inklusive den höga tornspiran. Paviljongen inramas av en stenmur av jämtländsk kalksten, med 20 kg tunga stenar. Byggnadens väggfärg är i vitt, taket i rött och både spiran och andra utsmyckningar i förgyllningsgult.

 

Thailändska paviljongen i Ragunda, Sverige.
  

Själva bygget kostade cirka sju miljoner kronor, och därutöver tillkom ungefär tre miljoner kronor för diverse utsmyckningar – inklusive den förgyllda tornspiran. Finansieringen skedde genom insamlingar och olika sponsorer i Thailand och Sverige. Thailands kung Bhumibol Adulyadejs egna hantverkare stod för utsmyckningen, medan resten av husbygget hanterades av företag från Jämtland. Thailändska paviljongen är en minnesbyggnad över kung Chulalongkorn, och inne i paviljongens mitt är en staty i brons rest över honom. Den är trots sin thailändska utformning ingen religiös helgedom (varken stupa eller pagod) och har ingen direkt koppling till buddhismen.

 

Thailändska paviljongen i Ragunda, Sverige. 

 


 

Källor:

Erikson, Bo G: Kungen av Birka. Hjalmar Stolpe – arkeolog och etnograf, Atlantis 2015. 

Lintner, Bertil: Thailands historia, Historiska media 2016. 


Studietid

Studietid
 
I höst studerar jag svensk arkeologi, historia och etnologi, samt svenskfilippinska och svenskthailändska förbindelser, vilket jag återkommer till i artikelform i denna blogg under november och december 2020.

Tranornas farväl.

Tranor flyger över torpet Stora Vadet i Götala, en septemberdag 2020.
 
Under några septemberveckor stannar tranorna i trakten av Hornborgasjön, kommunerna Skara och Falköping har tusentals med tranor som äter upp sig inför resan mot länder som Spanien, där de stannar över vintern innan det är dags att komma upp till Norden för att häcka och föda.
 
Nyfödd kalv på Lilla Vadet i Götala.
 
September månad innebär att också att jag har skördat hösthallon och årets sista rotfrukter - morötter och rödbetor i Elias Tillandz´trädgård. På Lilla Vadet kan man plocka äpplen.
 
Nyskördad rödbeta på torpet Stora Vadet 2020.
 
Hösthallon på Stora Vadet.
 
Äpplen på Lilla Vadet.
 
Stutarna betar för fullt i Götala hage och brukar hålla mig sällskap på torpet, där vi stirrar på varandra.
 
Stutar från SLU Götala betar i Götala hage.
 
Själv klipper jag gräs och snår inför vintern, möblerar om i lillstugan. Det är trivsamt att trädgårdsarbeta.
 
Trädgårdsarbete på Stora Vadet.
 
Första hälften av hösten i Skaraborg är färgrik, mild och full av liv. En ynnest är att det att få vistas i denna kulturbygd vid Götalabäcken.
 
Lönnblad i höstskrud på Stora Vadet 2020.
 
Jordbruksarbete på SLU Götala i september 2020.
 

 
Soluppgång över Götala i september 2020.

Sensommartid

Påfågelöga, en fjäril på Stora Vadet i Götala.
 
Sommaren 2020 har varit speciell på gott och ont, men den har också inneburit att jag har övernattat sex gånger på Stora Vadet och haft gäster på besök från Skara och Göteborg. Vilket har varit riktigt trevligt. Potatis, bär och grönsaker har kommit rikligt. Nu inväntar en höst där jag ska röja upp markerna, så forngravarna blir tydliga och att man kan vandra fritt i en öppen trädgård. 
 
I Skara har jag och mina vänner haft många trevliga kvällar. Väderleksmässigt har sommaren gett värme under långa perioder.
 

 
Domkyrkans torn tjugo över nio en sommarkväll i Skara.

Fiskars 10 - en finländsk plog på torpet Stora Vadet i Götala.

Plogen Fiskars 10 på Stora Vadet, den 23 juli 2020.
 
Jag har tidigare – i juni 2015 och i maj 2020 - berättat om den enskäriga plogen som har använts på torpet Stora Vadet i Götala och som jag sommartid ställer ut i trädgården, från sin vinterförvaring inomhus.
 
Plogen Fiskars 10 på Stora Vadet, den 23 juli 2020.
 
Det är den äldsta plogtypen och har endast en plogkropp. Järnplogen utvecklades under 1800-talet, och vid sekelskiftet 1900 fanns enskäriga plogar av järn, såsom denna i min ägo. Den enskäriga plogen användes vid plöjning, ett slitsamt arbete även om man hade hjälp av hästar. Två finländare - Harry Ekman och Kurt Gullberg - uppmärksammade när de såg den på bild att plogen är av finländsk modell och väl värd att bevaras, till grad att jag ska bygga ett skyddstak över den nu i sommar.
 
Plogen Fiskars 10 på Stora Vadet, den 27 maj 2020.
 
Min plog heter heter Fiskars nummer 10 (Fiskars 10) och är den mest berömda hästdrivna plogmodellen från Fiskars bruk, belägen i en bruksort med samma namn i sydvästra Nyland. Där tillverkade man över en miljon hästplogar och Fiskars 10 var en succé på sin tid på grund av dess användarvänlighet och vridbarhet.
 
Plogen Fiskars 10 på Stora Vadet, den 28 maj 2020.
 
Finländaren Harry Ekman, som arbetade på Fiskars adb-avdelning i början av 1980-talet, berättade för mig att plogen på torpet Stora Vadet kan vara från sekelskiftet 1900 och troligen var med en häst driven, vilket gör just den värdefull och rar, vanligare produktmodellen var driven av två hästar.
 
 Plogen Fiskars 10 på Stora Vadet, den 28 maj 2020.
 
År 1914 färdigställdes en plogfabrik i Fiskars och där koncentrerade man produktionen av plogar, även om en industriell plogtillverkning påbörjades på Fiskars smidfabrik redan i mitten av 1800-talet. Fyrtiotal olika plogmodeller tillverkades på Fiskars, varav ovannämnda Fiskars 10 är den mest kända. Fiskars plogproduktion toppade på 1930-talet. Totalt slutfördes drygt en miljon hästplogar vid Fiskars.
 
Plogen Fiskars 10 på Stora Vadet, den 28 maj 2020.
 
Plogarna fick erkännande och utmärkelser i stora delar av världen. Fiskars 10 rekommenderades allmänt vid plöjning av ny jungfrulig mark, exempelvis vid träsk- och gräsplogning. Finländska Centralkooperativets leverantörslista från 1924 annonserade Fiskars 10 på följande sätt: ”Tämä aura kulkee erittäin kevyesti ja tasaisesti, sillä on suuri työkyky ja se kääntää varmasti viilut.” (På svenska lyder texten "Denna plog körs mycket lätt och jämnt, har en hög arbetskapacitet och är säker på att vända jordskivorna.")
 
Plogen Fiskars 10 på Stora Vadet, den 28 maj 2020.

Hemester 2020

Cykelvimpel från Göteborg, föreställande skansen Kronan. Den inköptes på 1950-talet av familjen Andersson på Stora Vadet i Götala vid Skara i Västergötland.
 
Sommaren 2020 har inte blivit som tidigare somrar på grund av Coronavirusets framfart i världen. Min förkortade sommarsemester hade jag tänkt att tillbringa i min nyinköpta finländska stuga i Sideby i Kristinestad, men på grund av karantänsbestämmelser, har jag valt att ha min hemester i Västergötland och njuter av min tillvaro på torpet Stora Vadet i Götala, men har även hunnit fira midsommar vid Brunnhemsberget i Håkantorps socken, mycket trevligt. Dessutom har jag bott en natt på Wendelsbergs slott i Mölnlycke. Angenämt det också. Ännu en veckas semester återstår i ett högsommarvarmt Skaraborg.
 
Turistvimpeln ovan, en såkallad cykelvimpel, är nog från 1950-talet, hittade jag när jag städade i brygghuset på Stora Vadet i Götala och har troligtvis inköpts under en 50-talsskolresa eller familjesemesterutflykt till Göteborg. På 1950-talet var det vanligt med "hemestrar", de flesta svenskar åkte inte utanför Sverige. Besöket i Göteborg kändes för götalaborna så ovanligt att en vimpelsouvenir inköptes med motiv av skansen Kronan, kanske man rentav besökte densamma.

Adlercreutz' spång i Götala.

Adlercreutz' spång i Götala i maj månad 2020.
 
Det händer mycket på torpet Stora Vadet i Götala; Elias Tillandz’ trädgård och Adlercreutz' spång över Götalabäcken, så man kan nå den urgamla landsvägen mellan Skara och Axvall utan att passera Lilla Vadets hage, är nu officiellt invigda på Stora Vadet, trädgården är dessutom skyltad in i det sista.
 
Vårarbete på Stora Vadet i Götala 2020.

 

Det som återstår att göra i maj månad är att städa i uthusen och göra iordning brygghuset, som varit fylld med saker efter vinterns flytt från torpet Viljet.

 

Sköna maj på Stora Vadet i Götala 2020.
 

Jag kan se fram emot en fin sommar i Götala, då jag har mer kraft att röja upp på tomten än då jag hade två torpställen att sköta i den gamla landsförsamlingen till Skara.

 

Storhögen RAÄ Skara 48:1 på Stora Vadet i Götala är en förhistorisk gravhög, ligger alldeles sydost om torpets brygghus och forngraven mäter idag längden 20 x 11 meter och är 1,8 meter hög. Den är en av flera stora förhistoriska gravar vid Taskevad, som följer en forntida färdväg från jarlens Järnsyssla i norr till Stenum och Hornborgasjön i söder.
 

 

Enskärig plog är den äldsta plogtypen och har endast en plogkropp. Järnplogen utvecklades under 1800-talet, och vid sekelskiftet 1900 fanns enskäriga plogar av järn, såsom denna använd på Stora Vadet i Götala. Den enskäriga plogen användes vid plöjning, ett slitsamt arbete även om man hade hjälp av hästar.

Elias Tillandz' trädgård i Götala.

Våren 2020 har artikelförfattaren Harri Blomberg i Elias Tillandz' trädgård på Stora Vadet i Götala planterat potatis, rödbetor, lök, morötter, dill och persilja, vid sidan av årliga rabarber och hösthallon.
 
Lördagen den 9 maj 2020 invigs Elias Tillandz' trädgård på torpet Stora Vadet i Götala, invid Skara i Västergötland. Trädgården är tillägnad den finländska botanikens fader Elias Tillandz som redan hösten 1659 började studera vid Åbo Akademi och elva år senare, den 15 december 1670 utnämndes till professor i medicin vid samma universitet, efter rekommendation av Akademins kansler Per Brahe som motiverade sitt förslag med att denne var väl förtrogen med Finland och dess folk. Akademin godkände kanslerns förslag, och installerade Tillandz som medicine professor.
 

Elias Tillandz (född 1640 i Rogberga socken i Småland, död den 18 februari 1693 i Åbo), hette ursprungligen Tillander, men då han var med om ett skeppsbrott och lyckades med nöd och näppe ta sig till lands (Til-Landz), ändrade han sitt namn därefter.

 

Professor Tillandz inrättade en egen Anatomisk theater och var den förste som i Finland utförde dissektioner på en människokropp (1686). Han åtnjöt stort anseende även som praktiserande läkare och grundade en botanisk trädgård i Åbo, då universitetsstaden vid denna tid saknade apotek tillredde Tillandz själv medikamenter.
 
Andra upplagan av Elias Tillandz' (1640-1693) flora - Catalogus plantarum - över växter i Åbo-trakten är ett Åbotryck från 1683. Den första upplagan utkom 1673 och var det första av sitt slag i Finland och förtecknade omkring 500 arter. I 1683 års upplaga tillade han namn på svenska och finska samt kortfattade anvisningar om medicinska egenskaper. Sistnämnda år utgav han även ett botaniskt planschverk.
 
 
På detta uppslag från 1683 års flora ser man exempelvis på latin, svenska och finska trädet Rönn/Pihlaja, som också växer vid brygghuset på torpet Stora Vadet i Götala.
 

Elias Tillandz skrev det första botaniska verket över Finlands flora, ty i en plantförteckning från 1673 upptas en lång rad trädgårdsväxter som odlades i Åbotrakten; bland annat olika lök- och kålsorter, sparris, rödbeta, kålrot, gurka, morot, bönor, ärter, sallat, persilja och rabarber.

 

Potatissättning i Elias Tillandz' trädgård på Stora Vadet i Götala våren 2020.
 
Rabarber har funnits på torpet Stora Vadet, åtminstone sedan 1930-talet då dagens plantor sattes av Gustaf Andersson (1907-1985), som var gift med Signe Andersson (1905-1972), det sista bofasta paret på torpet.
 
Rabarbernas hela väg från Elias Tillandz' trädgård på Stora Vadet i Götala, till en dessert i Göteborg i maj månad 2020.

Epilog – Greningen, en man och hans odling.

Den västgötska jorden är ofta stenbunden. I samband med Laga skifte på 1800-talet anlades många av de stenmurar som idag står som monument över gångna tiders odlarmödor. Ett tiotal kilometer norr om Floby hittas herresätet Stora Höberg i Norra Vånga socken, där anlades under släkten Gyllenhaals ledning, kilometerlånga enkel- och dubbelmurar av dess torpare. Fin som en Höbergsmur, sa man om stenmurarna vid Stora Höberg. Redan år 1844 var de talrika, vilket litografin från detta år visar över Stora Höberg.

 

Under mars månad 2020 berättade jag vid tre tillfällen om stenmurslandskapet i västgötska Floby; om lantbrukaren Erik Andersson på Västertorp i Väsmestorp i Sörby socken, som under första hälften av 1900-talet skapade sevärda stenmurar; men även om hans föregångare socknen, stenarbetaren Johannes Andersson, allmänt kallad ”Greningen”. Den sistnämnde som lade många vackra stenmurar, samt byggde välvda jordkällare och broar i bygden under senare delen av 1800-talet. Han föddes den 29 september 1839 i Jäla socken, men kom att bo större delen av sitt liv på ”Sörby slätter”, som var Sörby bys tåbebyggelse, där hans hem hittas som en torplämning, bestående av två husgrunder och 1 källargrund, under den antikvariska beteckningen RAÄ Sörby 118, uppmärkt med en skylt där det står NR 46 GRENINGENS, enligt torpinventeringen utförd av Sörby-Floby hembygdsförening. Greningen dog 79 år gammal den 23 maj 1919 i Hallabo i Sörby socken.

 

En skärmdump från Dag Stålsjös program om stenmurarna och människorna bakom dessa odlingsbragder i TV-programmet "Strövtåg i Västergötland" 1981. Vi ser Erik Anderssons i Västergårdens kvarn från 1936 i Väsmestorp i Sörby socken, utanför samhället Floby i Falköpings kommun. I bakgrunden syns torpet Brobacken, där Gunnar Creutz farmors far Karl August Lindström bodde från 1922 till 1949. Stugan kvarstår än idag. Bilden efterföljs av en Falbygdstallrik från 1989 med samma motiv och avslutas med en bild från den 3 april 2020. Kvarnen byggdes 1936 och sedan början av 2000-talet står en nygammal smedja framför den.

 

Tidigare i denna månad, den 3 april satt jag åter på Västtåget till Floby, för att tillsammans med arkeologen Gunnar Creutz fortsätta att vandra i stenmurslandskapet, den här dagen skulle vi leta upp Greningens torp, mannen som var den äldre av de två mer kända stenarbetarna i trakten. Vår vandring började dock vid kvarnen på Västertorp i Väsmestorp, uppförd av ovannämnde lantbrukaren Erik Andersson, ty Gunnar Creutz ville visa en tio meter lång stensatt kulvert av äldre modell, som den ena bäckarmen går i. Vilken vi inte tidigare har sett vid besök.

 

Nyfunnen stensatt kulvert av äldre modell vid kvarnen i Väsmestorp, den 3 april 2020.

 

På vägen till Greningens torp, besåg vi flera forngravar och torplämningar, bland annat besökte vi Petterssons lycka (lokalt kallad för "Pettersson löcka"). Enligt torpinventeringen utförd i Sörby socken, antecknar Gunnar Creutz far (den välaktade hembygdsforskaren Sture Creutz), den 29 oktober 2004 att:

 

”Lägenheten Pettersson Löcka var en backstuga. De enda åkrarna var två terrasser söderut ner mot bäcken. Rallaren Gustav Pettersson var stark och drog kroken själv på sina små terrasser. När Verner Ferm fick se att Rallare-Gustav drog kroken gick han dit med sin märr så att Rallare-Gustav fick låna den. Det fanns ingen ladugård till backstugan.”

 

"Petterssons Löcka", med nummer 41 i torpinventeringen i Sörby-Floby socknar, den 3 april 2020.

 

Lycka har inget med odlarens känslor att göra, inget med lyckan han kände inför sin nya jord. Bonden eller torparens lycka betyder något annat. Att låsa ute, engelskans lock. Vi säger ännu idag lykta dörrar på svenska och finskan som står det svenska språket nära använder ordet lukko (uttalas lokkå) för lås, engelskans lock (exempelvis lockdown som är så populärt i dessa Corona-tider). Västergötlands band med England är urgamla. Man låste ute kreaturen, från de sådda åkrarna, skapade fred för djuren, som betade lösa i skogen.

 

Två forngravar - RAÄ Sörby 46-47 - i ett kalhygge i Sörby socken.
 

Intill Petterssons lycka såg vi tvenne naturliga moränhöjder med stensättningar på topparna. Det också stenarbeten. RAÄ-nr Sörby 47:1 till vänster och RAÄ-nr Sörby 46:1 till höger på båda bilderna. RAÄ Sörby 47:1 till vänster är en stensättning belägen på ett krön av en moränhöjd, 6 m i diameter och 0,3 m hög. Övermossad fyllning av 0,2-0,4 m stora stenar. Något kantskadad i sydöstra kanten, skadad av större grop, föredetta ladugård.  Den högra stensättningen RAÄ Sörby 46:1 är också belägen på ett krön av en moränhöjd, rund, 8 m i diameter och 0,5 m hög. Övermossad och lätt övertorvad fyllning av 0,2-0,4 m stora stenar. Mittgrop 1 m diameter och 0,2 m djup. Kantskadad framförallt i väster av täktgrop.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg vid resterna av en skvaltkvarn intill Storebrobäcken i Sörby socken.

 

Ännu en större stensättning besågs, innan vi undersökte ett stort område vid Storebrobäcken, där RAÄ Sörby 159 hittas, vilken är en kvarnlämning av en skvaltkvarn, inom ett område av ca 165 x 5-30 meter (NÖ-SV), bestående av 1 kvarngrund, 1 dammvall och 2 vattenrännor.

 

Kvarlämningar av stenarbetaren Greningens hem i Sörby socken (RAÄ-nr Sörby 118).

 

Det kändes hedervärt att få stå vid torppålen till Greningens (RAÄ-nr Sörby 118), här bodde stenarbetaren Johannes Andersson (1839-1919), allmänt kallad ”Greningen”. Här hittar man även kvarlämningar av uthus, bland annat rester av ett stenvalv till jordkällaren kvarstår, troligtvis Greningens verk.

 

Intill Storebrobäcken hittas lägenheten Sandhem (gula bostadshuset i bakgrunden av bilden), här murade Greningen jordkällaren och båda brunnarna. 
 

När vi lämnade torpbebyggelsen och återkom till bondgårdarna och lägenheterna i byns mer bördiga delar passerade vi ett gult hus, som var hem för Ivar Viding, som kom att avrunda Greningens livshistoria. Ivar Viding var född 1879-08-11 i Hallabos mark i Sörby. 1908 flyttade han till lägenheten Sandhem i Väsmestorp. Det gula huset, kallat för Vidings vid Storebrobäcken övertogs av sonen Erik Viding, som var skomakare och frisör, då Gunnar Creutz var barn i början av 1970-talet. Fadern Sture Creutz intervjuade skomakaren Erik Widing 1963 och Erik berättade då att Greningen har murat källaren och båda brunnarna till Vidings. Eriks far Ivar Viding var till Greningens, då han inte hörts av på länge. Sedan man brutit sig in i stugan fann man Greningen liggande död på golvet på senvåren 1919.

 

Sörby vid Stenbrobäcken, den 3 april 2020.
 

Det kan vara intressant att veta att den minsta kvarlämningen av ett boställe vi besåg i tåbebyggelsen (en tå bestod oftast av backstugor där fattiga människor bodde) Sörby slätter, var grunden efter Feska-Johannesa skjul (RAÄ-nr Sörby 158), med en golvyta på 3,5×3 meter där Johannes Sabel (född 1849) ska ha bott "sedan hanses käring fått en unge med en luffare" (antecknat av Sture Creutz 2004-12-23). Johannes Sabel var tidigare indelt soldat, men försörjde sig på att fiska i mindre vattendrag varför han kallades "Feska-Johannes". Idag är området granplanterat.

 

Feska-Johannesa skjul, den 3 april 2020.
 

 
Hallabo solsten (RAÄ-nr Sörby 57:1).
 
Nybackens jordkällare (RAÄ-nr Sörby 94).

Vandring i forntidslandskapet i Floby.

Det var en trevlig vandring med "Fornminnesföreningen i Göteborg" under överseende av undertecknad och Flobybon Gunnar Creutz, hans insats som lokalguide var mycket uppskattad. Här besöker gruppen en stor stensättning från järnåldern i Sörby socken.
 
Årets första forntidspromenad, tillsammans med Fornminnesföreningen i Göteborg, skedde i Floby i Falköpings kommun, lördagen den 28 mars 2020. Vi vandrade drygt fem kilometer i ett mycket intressant kulturlandskap med många fornminnen och ett säreget stenmurslandskap från klockan tio på förmiddagen till klockan två på eftermiddagen.
 
Invid Grisslebäcken i Sörby socken, finns en kvarn, smedja och ett par stenbroar.
 

 
Besöket i Sörby-Floby, den 28 mars 2020 är en av flera fornminnesvandringar, som "Fornminnesföreningen i Göteborg" har anordnat sedan sin tillblivelse 1886.

Stenmurslandskapet i Väsmestorp – ett livsverk av Erik Andersson.

Stenmurslandskapet i Väsmestorp, utanför samhället Floby i Falköpings kommun.
 

På Västergården i Väsmestorp i Sörby socken, utanför samhället Floby bodde lantbrukaren Erik Andersson, som född den 1 april 1895 i Marka socken, belägen väster om staden Falköping i Västergötland. Han kom under åren 1910-1930 att skapa sig ett säreget kulturlandskap invid sin gård, genom att bygga dessa stenmurar.

 

Västergården i Väsmestorp i Sörby socken.

 

Erik Andersson var alltså 15 år när han började, kanske han inspirerades av en annan stenarbetare – Greningen – som årtiondena före hade lämnat synliga spår av stenmurar, stenkällare och stenbroar i bygden.

 

Minnesstenen (RAÄ Sörby 53) från år 1920 och de intilliggande stenmurarna, som artikelförfattaren har besökt fyra gånger under mars månad 2020, inför en kommande guidning med Fornminnesföreningen i Göteborg, som har en forntidsvandring i stenmurslandskapet, den 28 mars 2020. 
 

För 100 år sedan - anno 1920 - reste lantbrukaren Erik Andersson en minnessten, då ett avsnitt i hans odlingslandskap i dalgången vid Västergården var färdigröjt och förskönat med välresta stenmurar. Minnesstenen (RAÄ Sörby 53) är 1,3 meter lång, 0,6 meter bred, 0,5 meter tjock (N-S). På östra sidan finns inhuggen en text: "1920" och sitter 0,75 meter från basen. Den får symbolisera resultatet av ett helt livs odlarmöda som kan ses i Väsmestorps stenmurslandskap.

 

Det hävdade kulturlandskapet utanför Floby med de välbevarade kraftiga stenmurarna är ett av Falköpings kommuns mest illustrativa exempel på stenmurslandskapet. De mäktiga och vackra stenmurarna i landskapet i dalgången vid Grisslebäcken (även kallad Storebrobäcken och Väsmestorpsbäcken) vittnar om en ovanlig odlarbragd. Lantbrukaren Erik Andersson i Väsmestorp i Sörby socken slet hårt under två årtionden för ett sekel sedan (1910- och 1920-talen) med att odla upp sänkan mellan de båda vackra ängssluttningarna. Marken var mycket stenbunden, men med egen kraft bröt han upp stenarna, med järnspett och trästång (vågt). Han lyfte själv upp de flesta av dem i stenmurarna. Tidvis hade han hjälp av hästsläpa och stenkran. ”En fråga inte efter hur en slet på den tiden”, brukade Erik Andersson säga.

  

Området har stort värde som ett av Falköpings kommuns mest illustrativa exempel på stenmurslandskapet, vilket kom att känneteckna stora delar av Västergötland (andra fina exempel finns i Varnhem och Göteborg) efter skiftena på 1800-talet. Det hävdade kulturlandskapet med de välbevarade kraftiga stenmurarna är av största vikt för områdets karaktär.

 

I dalgången vid Grisslebäcken (även kallad Storebrobäcken och Väsmestorpsbäcken) har det funnits flera kvarnar och smedjor under äldre tider, nuvarande kvarnen byggdes 1936 och har bakom kvarnhuset en lämning efter en kvarnränna.

 

Vattenkvarnen i dalgången byggdes 1936 av Erik Andersson, mannen som lade de stora stenmurarna, men delar i kvarnen är betydligt äldre och kommer från nedlagda kvarnar i Östra Tunhem, Gökhem, Trävattna och Torbjörntorp, alla i Falbygden. Vattnet till kvarnhjulet ledde i en numera torr kanal, som var ingrävd i åssluttningen och som fick sitt vatten från bäckenen bit uppströms. Vattentillgången var emellertid för liten en stor del av året och det var bara vår och höst som det stora kvarnhjulet orkade dra runt kvarnstenen. Sedan 1996 sköts kvarnen av Sörby-Floby hembygdsförening.

 

Gunnar Creutz som har guidat artikelförfattaren i stenmurslandskapet, berättade att huvudaxeln i ”Erika kvarn” (på rikssvenska Eriks kvarn och ses som den övre byggnaden på bilderna, den nedre är en smedja som har flyttats till Grisslebäcken på 2000-talet) från år 1936 kommer från en kvarn vid Lillegården i Östra Tunhems socken. Det stora kugghjulet kommer från en kvarn i Skår i Gökhems socken. De fyra ekstoplar som bär upp kvarnverket är från Gullåkra kvarn i Trävattna socken. En lyftanordning för att lyfta av den övre kvarnstenen kommer från en kvarn i Torbjörnstorps socken.

 

Smedjan nedanför kvarnen är betydligt yngre, även om det tidigare låg en smedja utmed bäcken ca 100 meter uppströms, men den försvann i början på 1900-talet. Senare byggdes en smedja uppe i backen bakom Västergården och när Mikael Fransson i modern tid köpte gården så skänkte han verktygen och städet från smedjan till Sörby-Floby hembygdsförening. Denna byggnad har tidigare varit gårdssmedja i Ballstorp Edsvära, och skänktes till hembygdsföreningen av ägaren Göran Brink. Nedplockad 2001 och uppbyggd 2003, godkänd till bruk av sotarmästaren tio år senare och invigd i juni 2013.

 

Den gamla kyrkvägen från Torrevalla säteri till Sörby kyrka har haft många upphovsmän under äldre tider. Här hittas även en gränssten från laga skifte och ännu i befintlig gräns (RAÄ Sörby 153) och en gropavall (RAÄ Sörby 155), markerad på Väsmestorps bys laga skifteskarta från 1852.
 

Kyrkvägen (RAÄ Sörby 152), är cirka 1070 m lång (Ö-V) och 4-15 m bred, utgör en del av kyrkvägen från Torrevalla säteri till Sörby kyrka. Den begränsas till största delen på båda sidor av stenmurar, vanligen 0,3-0,6 m höga, ställvis intill 1 m hög av vanligen 0,2-0,5 m stora stenar. Murarna utgörs både av enkel- och dubbelmurar. Vägen har i denna del karaktär av fägata. På en sträcka av 270 meter i väster är inga stenmurar. Idag framförallt nyttjad som vandringsväg och brukningsväg. Vägsträckningen fortsätter i väster in i villaområde. Vägsträckningen fortsätter i öster, men är här i permanent bruk som skogsväg.

 

Stenmurslandskapet i Sörby-Floby nås enklast om man följer den utstakade Flobyrundan, som är utmärkt som vandringsled (sammanlagt 10 km på båda sidor av Västra stambanan som delar samhället i två delar). Under mina vandringar i bygden har jag guidats av Gunnar Creutz; han och hans far Sture Creutz har forskat mycket kring Sörby-Flobys äldre tider.
 

 
Saddam Tubio från Filippinerna beskådar de vackra stenmurarna i Trolls (fi. Trolssi) den 9 juli 2019, under en resa från Sastmola i norra Satakunda till Sideby i södra Österbotten.

 

Det har också funnits imponerande stenmurar i min finländska hembygd. I Sideby fanns det flera, bland annat i Norrback, vid Söderändan och Norrändan. I området söder om Sideby kyrkby mot Appelö och vidare mot Satakunda finns det ännu många imponerande stengärdsgårdar. Stengärdesgårdarna i Sideby försvann dock till största delen när vågbrytaren i Kilhamn byggdes på 1950-talet, dock fortsätter man också att bygga nya stenmurar, varav stenbyggaren Jukka Myllyniemi i Kristinestads kommun är ett föredömligt exempel.


Greningens stenbro, jordkällare och stenmurar.

Bronsåldersröset Faxerör är det mest imponerande fornminnet i Flobytrakten. Här avbildad på ett gammalt foto i samlingarna tillhörande Falbygdens museum. Enligt sägnen vilar i gravröset kung Faxe, som var en lokal storman. Om man tittar på den gamla bilden, så ser man på stenarnas storlek att ingen är större än att den går att lyfta. Stenarna har nämligen burits upp av storgårdens befolkning, som bodde ganska nära röset. Inte långt bort ligger också ett annat stort bronsåldersröse.
 

I västgötska Sörby socken, utanför samhället Floby i Falköpings kommun finns många fina stenarbeten att beskåda, alltifrån stora bronsåldersrösen, järnåldersgravar och det för området fängslande stenmurslandskapet.

 

Greningens stenbro syns på en gammal bild i samlingarna tillhörande Falbygdens museum.

 

En av de skickligaste stenarbetarna hette Johannes Andersson, allmänt kallad ”Greningen”, som lade många vackra stenmurar, samt byggde välvda jordkällare och broar i bygden under senare delen av 1800-talet. Han föddes den 29 september 1839 i Jäla socken, men kom att bo större delen av sitt liv på ”Sörby slätter”, som var Sörby bys tåbebyggelse, där hans hem hittas som en torplämning, bestående av två husgrunder och 1 källargrund, under den antikvariska beteckningen RAÄ Sörby 118, uppmärkt med en skylt där det står NR 46 GRENINGENS, enligt torpinventeringen utförd av Sörby-Floby hembygdsförening. Greningen dog 79 år gammal den 23 maj 1919 i Hallabo i Sörby socken.

 

Fädreven i Torrevalla i Sörby socken anlades av Greningen på 1870-talet.

 

I trettioårsåldern under 1870-talet lade Greningen stenmurarna invid Torrevalla säteri i Sörby socken, som ingick i fädreven från säteriets ladugård till beteshagarna. En fädrev är en väg med stenmurar på båda sidor och det var lätt att driva korna på bete mellan de båda murarna.

 

En vacker domarring på åsen norr om Väsmestorp i Sörby socken, i backgrunden syns torpet ”Lillingens” med uthus och jordkällare. Sistnämnda byggnaden uppfördes av Greningen. Sörbys utmarker var förr ljunghedar med enbuskar, men är numera skogsbevuxna. Bilden härrör från samlingarna tillhörande Falbygdens museum.

 

I Väsmestorps utmarker i Sörby socken finns ytterligare två fina stenarbeten att beskåda, utförda av Greningen. Den första är det forna torpet ”Lillingens” (NR 22 LELLINGENS HALLEBERG) jordkällare (RAÄ Sörby 149). Källaren är 8×5 m och 2 m hög med ett mycket vackert valvslaget tak. Ingången är åt norr.

 

Domarringen och jordkällaren kvarstår vid torpet Lillingens, dessutom stengrunder från torp och uthus. I denna del av Sörby socken hittar man ett 40-tal husgrunder från gammal bebyggelse. En av de öde boplatserna är just ovanstående Lillingens. Det var när folkmängden ökade, främst under 1800-talet, som många fattiga människor tvingades slå sig ner i utmarkerna, där de byggde sig en enkel stuga och odlade små åkrar i den magra jorden. Här levde många människor under mycket knappa villkor

 

Den andra är Greningens stenbro (RAÄ Sörby 50) över Grisslebäcken (kallas även Storebrobäcken) i Väsmestorp i Sörby socken, men vadstället är betydligt äldre. Stenbron, vars konstruktion är en kallmurning av tuktade stenar 0,3 – 0,5 m långa, är 5 m lång, 3 m bred och 1,3 m hög, medan brospannet är 3 m långt och 0,7 m högt.

 

Greningens stenbro i Sörby socken.

 

Intill brovalvet syns de 5 vadstenarna från det gamla vadet i Grisslebäcken.

 

Övre bilden är fotograferad av Gunnar Creutz 2017, som också har givit mig de flesta upplysningarna om Greningens stenarbeten i Sörby socken. Här syns vadstenarna tydligt. Nedre bilden är fotograferad av Harri Blomberg 2020, på bilden syns Gunnar Creutz som guidar artikelförfattaren i Sörby och Floby socknar. Däremot syns knappt vadstenarna på grund av högt vattenstånd i bäcken.

En månad i Thailand 2020.

Pattaya 20200227.
 
Vi har härliga dagar i Thailand.
 
Pattaya 20200227.

Vardagsliv i Sukhumvit – en stadsdel i Bangkok.

Sukhumvit Road i Bangkok.

 

Den 18 januari 2019 lämnade jag Sverige för en halv månads vistelse i Thailand, bortsett från en natt i Pattaya, bodde Saddam Tubio och jag i Bangkok. En världsmetropol med oerhört många hotell, svårt att tänka sig att 60 år tidigare, år 1959 fanns det bara 871 hotellrum i hela Bangkok.

 

Längs Sukhumvit Road växer det upp många nya hotell och köpcentrum, flera av dem har skybarer att besöka för en god öl och fin utsikt över den thailändska huvudstaden.

 

Vår bas under vår vistelse i Bangkok var stadsdelen Sukhumvit, en sidogata till Sukhumvit Road, där vi bodde på det trevliga Rembrandt Towers Serviced Apartments, som är en del av det intilliggande Rembrandt Hotel & Suites på Sukhumvit Soi 18-20, mellan Phrom Pong och Asoke BTS (Skytrain)-stationer. Saddam blev försenad ett par dagar, men jag fick en vän i Steve Snowdon, som är en vikingaättling från York, men numera bosatt i Kambodja, som höll mig och sedan Saddam sällskap några dagar innan det var dags för honom att åka hem till Thailands grannland.

 

Rembrandt Towers Serviced Apartments blev vårt hem i två veckors tid i Bangkok 2019.

 

Om hotellet med swimmingpoolen och en finsk sauna var en tillflyktsort, så var restaurang Green Garden den andra vid Sukhumvit Soi 20 (Sukhumvit Alley 20). Vilken låg intill hotellet, vari dess fina grönskande trädgård med klättrande thailändska ekorrar vi åt våra flesta måltider, från frukost, till lunch och middag, men även umgicks med den underbara personalen, ordnade även två sena After work för personalen.

 

Restaurang Green Garden i stadsdelen Sukhumvit.

 

Charlie, ursprungligen från Pattaya var den person som vi kom närmast, väl kunnig i engelska och oerhört trevlig och social. Den lika trevliga ägaren Preecharwat Pholchanruang, hemmahörande i Korat, som har haft restaurangen sedan 2005, har lyckats mycket bra med sitt koncept att skapa en oas i Bangkoks myller. Även två taxichaufförer blev våra goda vänner, då vi under körningar i när och fjärran umgicks långa dagar tillsammans.

 

Restaurang Green Garden i stadsdelen Sukhumvit.
 

Green Garden har en utmärkt service och måttliga priser. En trädgårdsrestaurang med en avslappnad atmosfär. Menyn som serveras är en fin blandning av thailändsk gourmetmat, internationell mat med kaliber och schweiziska specialiteter. Från enkla Pad Thai-rätter till Cordon Bleu till schweizisk ostfondue, alla priser är prisvärda och ingredienserna är alltid färska och smakrika.

 

Vårt grannskap i Sukhumvit 2019.

 

I vårt närmaste grannskap hittade vi en restaurang i tysk tyrolerstil, flera små trevliga barer och kaféer, så också en frisör som vi besökte då Saddam klippte sig i Thailand.

 

Besök hos den lokale frisören i Sukhumvit.

 

Vi besökte IKEA Bangna, vilket imponerade Saddam Tubio som är från Filippinerna. Inte bara storleken på varuhuset, dess möbler och övriga inventarier, utan också för att man som kund får provligga sängar, sitta i soffor och liknande.  Där han första gången åt svensk mat.

 

IKEA i Bangkok blev en positiv upplevelse för Saddam från Filippinerna, ett land som inom kort ska få sitt första IKEA-varuhus i Metro Manila.

 

Hennes & Mauritz kände han till sedan tidigare, då klädkedjan är stor i Manila, men visste inte att företaget har svensk ägarstruktur. Vi handlade kläder från denna kedja i vårt lokala köpcentrum Emquartier vid Sukhumvit Road, men även i Pattaya då vi besökte kuststaden.

 

Köpcentret Emquartier vid Sukhumvit Road firade det kinesiska nyåret 2019.

 

Det stora köpcentret Central World, bortom vår stadsdel, som hade japanska temadagar vid vårt besök, är också spännande att besöka för sitt folkliv och stora utbud av varor och tjänster.

 

I Central World hittar man bland annat det finländska designmärket Marimekko.

 


 
Bangkok är fullt med sevärdheter, såsom det kungliga palatset, och sympatiska människor som vår vän och tillika chaufför i och utom Bangkok. Nationalmuseet har så många fina artefakter att se, såsom denna staty i vulkanisk bergart , som kommer från Indonesien och är drygt 1000 år gammal. Ganescha, var en gåva från den holländska generalguvernören i östra Asien till den thailändska kungen 1896, då den förre besökte den senare.

Glamour i Bangkok.

Skål på 63:e våningen i State Tower i Bangkok.

 

Under vår första resa till Bangkok i januari 2019, så upplevde vi – Harri Blomberg och Saddam Tubio – flera guldkantade stunder i den thailändska huvudstaden. Exempelvis var vi på en färgsprakande kabaré i Bangkok och fick även träffa stjärnorna efter krogshowen .

 

Efter den uppskattade dragshowen - en riktig galakväll, fick vi träffa stjärnorna.

 

En annan kväll besökte vi väl uppklädda State Tower i Bangkok, som är 247 meter högt och med 68 våningar en av stadens högsta hus, med hotell, lägenheter och kontor. Där finns på 63:e våningen en restaurang med en bar direkt under stjärnorna och som öppnar vid solnedgången, belägen på en plattform som sticker ut från själva huset.

 

Uppklätt på baren Sirocco i State Tower.

 

Baren heter Sirocco och från hissen går man ner till den på en jättelik trappa. Utsikten på kvällen är fantastisk, min bror och hans flickvän hade rekommenderat Sirocco, efter att ha bott på hotellet i samma skyskrapa. Drinkarna här är dyra, men värda sina pengar för den hänförande utsikten och med den uppkomna förstärkta upplevelsen som man får.

 

Världsmetropolen Bangkok är under ens fötter på skybaren i State Tower.

 

Vi var även ute en kväll för att bese och uppleva gaybarer och stadens mest kända gaydiskotek vid namn DJ-station, som vi hittade längs Silom Road nära Lumpiniparken, där Silom Night Market finns. Om man inte åker taxi, går det att åka tunnelbana till Silom Metrostation eller lokaltåg med Skytrain till stationen Sala Daeng och därifrån gå till det hektiska nattlivet. Denna utekväll träffade vi ett trevligt israeliskt par, fick i oss goda drinkar, mat och lät oss ha skoj i nattlivets sorgfria skeenden.

 

Nattliv i Bangkok.
 

 
Thai baht 2019.

Tidigare inlägg
RSS 2.0