Gånggrifter runt Hornborgasjön.

Megalitgravar har fascinerat människor länge, såsom i förra sekelskiftets Danmark.
 

Tidigare i juli, skrev jag om Albert Engströms besök vid Hornborgasjön, han skriver år 1925:

 

"När jag på vägen mellan Mösseberg och Skara med vördnad och under djup rörelse avtecknade en av de många gånggrifterna — jag försökte till och med få in tre gånggrifter på samma teckning, vilket lyckades — sjöngo två lärkor högt över mitt huvud och välsignade mitt arbete. De sjöngo om vår och liv över gravarna, där förfäderna sova sin långa sömn. Jag skulle ha velat uttala någon mystisk formel för att åtminstone få höra en knackning nerifrån, ett litet meddelande, men nej! Där stod jag ensam med våren, en skissbok och två lärkor, som under sången höjde sig så högt att deras toner ljödo som porl av en bäck under is, avlägset och främmande."

 

Gånggrift i Falbygden, enligt Albert Engström 1925.

 

Det finns gånggrifter längs en stor del av den forna strandlinjen av Hornborgasjön, exempelvis på Ekornavallen och de nordligaste hittas i Axvall, en halvmil österom Götala. De uppfördes för drygt 5000 år sedan. Jag har besökt många av dem och så även den allra nordligaste, som ligger norr om landsvägen mellan Skara och Skövde, sitter nu hemma och läser om danska gånggrifter eller jættestuer som de heter där.

 

Dansk litteratur om gånggrifter.

 

Utanför Frederikshavn finns Danmarks nordligaste gånggrift, Blakshøj heter den. År 2008 inventerade jag den och andra forntidsminnen i Gærums och Flade  socken, då skrev jag om den:

 

Anlæg SB 70 (Blakshøj ved Gærum), rundhøj (Diam. 26 m & højde 4, 2 m) fra Tragtbægerkultur med et kammer (megalitgrav – jættestue – fra Tragtbægerkultur), har en længde 8 m, er 1, 75 m høj og 1-2, 5 m bred. Væggene er opbygget af 15 store sten, som bærer fem svære dæksten. Ved en undersøgelse i August 1882 blev Jættestuen helt udgravet, og i gravkammeret fandtes 3 flade meisler og en flintflække. Fra gangen bronzesværdet (B 1495), sek. udnyttelse af gravrum (ældre bronzealder per.3).

 

Blakshøj, Danmarks nordligaste gånggrift. Ur boken "Jættestuer i Danmark. Konstruktion og restaurering." Se sidorna 21 och 131. Författad av Svend Hansen 1993.

 

Jag besökte Blakshøj senast tvenne gånger år 2013, då jag ordnade en sommarresa till Vendsyssel för medlemmarna i Fornminnesföreningen i Göteborgunder själva utflyktsdagen hade vi med oss ficklampor för att kunna lysa upp gravkammaren, blev mycket uppskattat.

 

Blakshøj, Danmarks nordligaste gånggrift i augusti 2013. Den är lika hög - 4,2 meter - som bostadshuset intill. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg.

 

Gånggriften Blakshøj är intakt med gång, gravkammare och omgärdade gravhög. Den ska man passa på att besöka vid besök till vårt grannland, då förstår man gravhögens utseende bättre än de avskalade högar som det finns många av i Falbygden. 

 

Blakshøj, Danmarks nordligaste gånggrift i augusti 2013.  Ingången till kammaren. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg.

 

Gånggrifterna kring Hornborgasjön är också sevärda, till den grad att jag tycker att de tillsammans med övriga megalitgravar i Falbygden skulle kunna klassificeras som ett världsarv. Mer information finns att få på Falbygdens museum i Falköping.

 

Inuti gravkammaren i gånggriften Blakshøj i augusti 2013. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg.

Stora Bjurum – Potatisriket vid Hornborgasjön.

Bjurums kyrka, vid Hornborgasjön.

 

I samband med de fem sjösänkningarna av Hornborgasjön, var herrarna till de stora gårdarna Dagsnäs och Stora Bjurum på den västra stranden drivande, då de hade mycket att vinna genom att mer mark kom under plogen eller kunde ge föda till kreaturen, medan många småbönder på den östra sidan av sjön var mer kritiska till dessa tilltag, som sänkte sjön med över två meter, men efter restaurering på 1990-talet höjdes vattnet till ett medelvattendjup idag på knappt en meter, för att förstå hur djup den fortfarande var på slutet av 1800-talet är att en mindre ångare, vid namn Ellen, trafikerade Hornborgasjön.

 

Karta över trakten kring Hornborgasjön 1887. Stora Bjurum hittas till vänster på nedre delen av kartan, medan Götala hittas mellan Skara och Stenum.

 

Biljer i Bolum, var en av motståndarna till sjösänkningarna, då vanligt folk hade större nytta av en levande sjö, med fångst av fisk och jakt på fågel, som viktiga binäringar. Dock var sjösänkningen inget unikt, sjön Tåkern i Östergötland sänktes också nästan två meter. Dikningsföretaget i Götala i slutet av 1800-talet var också en del av dessa företag, då Götalamaden försvann och blev det dike som Götalabäcken är idag, som bland annat rinner förbi torpet Stora Vadet.

 

Bjurumsån

 

Under mina år vid Göteborgs universitet, har jag kommit i kontakt med en massa intressanta människor, en av dessa är historikern Lars Nyström, som jag blev bekant med redan för tio år sedan, involverade som vi bland annat var i Skatåsprojektet, en samtidsarkeologisk utgrävning i Göteborg, som senare resulterade i boken Skatås – utgrävningen av en minneslucka, där jag är medförfattare.

 

Harri Blomberg, längst upp till höger, framför en av de Vita bussarna, som inlånades till Skatås i maj 2008.
 

Nyström skrev sin avhandling 2003 om Stora Bjurum i boken Potatisriket  - Stora Bjurum 1857-1917. Jorden, makten, samhället.

 

Historikern Lars Nyström, samspråkar med Goran, framför en av Vita bussarna, som inlånades till Skatås i maj 2008.
 

Jag läste den i våras och den lärde mig mycket i sitt resonemang om hur en storgård fungerade för över ett sekel sedan, många paralleller kan göras med Götala. Här fanns också ett herresäte med underlydande torpare och statare, men det som skiljde åt var att Götala var en gård som tillföll översten på Västgöta regemente, som inte i huvudsak var jordägare.

 

Arbetarbostad på Stora Bjurum.
 
Ekonomibyggnader på Stora Bjurum.
 
Jordkällare på Stora Bjurum. 

 

Kom att prata om detta igår, då jag besökte Stora Bjurum och talade bland annat med den nuvarande ägaren Louise Sjödahl, som övertog egendomen för två år sedan, efter sin far Georg Sjödahl som köpte densamma 2003. Han bebor Gudhems kungsgård, sedan sommaren 2013. Tidigare var han verksam i Skara kommun. Slottsbyggnaden på Stora Bjurum har renoverats varsamt under denna ägarfamiljs tid.

 

Huvudbyggnaden på Stora Bjurum, omvandlades av arkitekt Helgo Zettervall 1870.
 
Stora Bjurum är en av de större gårdarna vid Hornborgasjön i Västergötland.
 

Jordbruksmarken på Stora Bjurum, utarrenderas till Johan Tell (hemmahörande i trakten av Varnhem), som driver en ranch med kreatur som går ute året om, dessa ingår i en stor djurbesättning som också betar arrenderad mark tillhörande grannen Dagsnäs. Det ekologiska köttet säljs via Skövde slakteri.  Louise Sjödahl berättade även att Lars Nyström har varit inbjuden till Stora Bjurum för att berätta om tiderna förr.

 

Stora Bjurums bränneri.

 

Under långa tider odlades potatis på Stora Bjurum, som förädlades till brännvin och ännu under mellankrigstiden producerades drygt 1000 liter om dagen eller 375 000 liter om året. Brännvinsbränneriet, vars äldsta delar är från 1857, lades inte ner förrän 1971, då antalet brännerier i Sverige minskade från 32 till 2.  

 

Ladugården till Stora Bjurum 

 

På mejeriet på godset framställdes länge en uppskattad cheddarost.

 

Bjurums kyrka, vid Hornborgasjön.

Gånggrifter, Hornborgasjön och Kinnekulle, enligt Albert Engström.

Tre gånggrifter i Falbygden, enligt konstnären Albert Engström 1925.

 

I söndags satt jag i min vilstol på torpet Viljet i Götala och läste om Albert Engströms resa till Kinnekulle och att Birger Sjöberg gjorde sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed. Det kunde jag läsa i skaraförfattaren Sven Axel Hallbäcks (1915-2002) dedikerade bok Gränsbygd i Västergötland, utgiven 1983.

 

Harri Blomberg läser om Albert Engström.

 

Till yrket var Hallbäck landsantikvarie och författade vetenskapliga och populärvetenskapliga arbeten i konsthistoria, arkeologi och geografi, av vilka jag senast läste I platåbergens landskap : en bok om Västergötland, utgiven 1980.

 

Birger Sjöberg (1885-1929), var en svensk författare och journalist, som föddes i Vänersborg i Västergötland, kom enligt Hallbäck i början av 1900-talet att göra sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed, alltså bara drygt en halvmil från Götala. Sjöberg är känd för vissamlingen Fridas bok (ibland felaktigt kallad "Fridas visor"), romanen Kvartetten som sprängdes och det modernistiska diktverket Kriser och kransar.

 

Författaren Birger Sjöbergs födelsehem (Kronogatan-Edsgatan) i Vänersborg, den 5 juli 2006. Fotografi av Harri Blomberg.
  

I Läsebok för svenska folket, som författaren och konstnären Albert Engström (1869-1940) publicerade 1938, kan man i kapitlet Konstnärsfolk, läsa om Engströms tid som informator hos en officersfamilj i södra Västergötland. Efter ett par månaders flitigt arbete belönades Engström och hans elever med hela sjuttio kronor för en fotvandring till Kinnekulle. Tre veckor skulle turen räcka och redan efter ett par dagars marsch fingo de i sällskap en man, som delade deras enkla kost och billiga logi i hölador och i prekära fall i någon gästgivargård. Men där visades deras sällskap ut i ladugården, ty han kunde icke has i rum. Han var nämligen luffare, den prekära fortsättningen kan man läsa vidare i följande digitaliserade version av Engströms verk.

 

Albert Engströms luffare i Skaraborg.
 

Albert Engström återkommer till Skaraborg och har vid minst två tillfällen skrivit om Hornborgasjön, den kulturmiljö som Götala är en del av, belägen endast en halvmil norr om sjön. Åtminstone påminns man om det vid tranornas flyttningar under vår och höst, då himlen ibland är svart av fåglar. I boken Agnarna och vetet, som utkom 1925, berättar Engström om "Biljer i Bolum":

 

Biljer i Bolum, enligt Albert Engström.

 

Sommaren gästar Västergötland välvilligare och intensivare än på många år. Himlen skickar sol och regn, det rika landet blir rikare och bönderna glömma nästan att klaga över ogynnsam väderlek; ty när har en bonde varit nöjd?

Aurea Mediocritas, det Gyllene Lagom, finns ej i hans föreställningsvärld. Och bära åkrarna många år i följd feta skördar, suger ymnigheten ut jorden. Vår Herre tycks förstå sig dåligt på lantbruk. Och när jag frågar en bonde om han skulle vilja överta jordbruksavdelningen i den stora världshushållningen, så menar han att han nog skulle tota till det utmärkt åt sig själv. Men han glömmer grannarna.

Sådan är dock icke Biljer i Bolum, ty han har koxat in litet i det stora maskineriet.

Luften darrar av het ånga efter härligt regn och ängarna spraka av färg. Skogar av rosenbuskar blomma just i alla nyanser från blek rosa till blod. Och det gula i blommornas mitt, denna obeskrivliga orgie, raffinerat skönt utförd av ståndare och pistiller med hjälp av färg och doft, bin och humlor, tyckes mig som en sol, en värld för sig, ett landskap i förstoring, där den lilla människan vandrar omkring bland väldiga stänglar, över blanka lysande blekgröna berg glänsande och hala av livssaft. Hon stapplar över pollenkorn och gömmer sig förskräckt när en bevingad mammut surrande och sugande sätter sin blåa skugga över blombottnens väldiga vidd.

Ängarna stråla. Violett är kanske grundtanken, men alla färger trängas. Klöverbollarnas purpur, scabiosans hundratungade huvuden, ängsbollarnas smör, epilobiernas mäktiga stänglar, geraniernas rika snår — jag har glömt alla botaniska namn, men jag kan väl få älska färgen och förstå den och dess mening ändå? En svensk äng! Vad finnes skönare? frågade Zorn Calle Larsson.

 

Allt det där äger Biljer i Bolum, ty han bor mitt i en sådan ängstrakt på sluttningen ner till Hornborgasjön. Och han har sett skönheten också, fast han är född och uppfödd mitt i den. Det är ovanligt Men han är för diskret att skräna om dess fägring, som jag gör. Hans gråa stuga ligger i en dunge av fruktträd, körsbär, äpplen, plommon. På ett bigarråträd rodna de första bären på en gren, som druckit mera sol än de andra och jag får det största. Det är hårt ännu men dess fasta kött är fullt av förnäm arom, en börjande sötma, en aning, en soupçon! En svällande hälsa, unga kinders rodnad — ännu intet sorgligt förebud om höst. I krusbärsbuskarnas yviga rikedom surrade bina och kupor stodo i en lång rad. Lade man örat till en kupa dånade det av arbete och nervöst liv där inne. Allt var i ordning för svärmningen, ty i denna hetta måste de svärma, snart, när som helst. Några samhällen hade redan svärmat. Men vem skall ta in svärmarna? Biljer i Bolum är ju själv enarmad!

 

Åjo, Biljer kan allt, således också ta in en bisvärm, Biljer, den enarmade, bonden, jägaren, fiskaren, snickaren, svarvaren, vars högra arm ända från axeln varit borta sedan han var pojke, reder nog upp en så enkel sak. Han hade varit på jakt ute på sjön, något hände, han gjorde en oöverlagd rörelse och hagel-skottet gick av i armhålen. Många skulle ha lagt upp för all framtid efter en sådan händelse, men Biljer var icke av den arten. Han började sedan han kommit från lasarettet lära vänstra armen utföra två armars arbete. Det är icke lätt, då man som han var utpräglat högerhänt. Det dröjer länge innan man kan glömma att högra handen är borta. Man gör omedvetet rörelser med handen som icke finns och när man inom bråkdelen av en sekund insett att man har bara vänstra handen kvar för att utföra det som bör ske, kan det vara för sent. Vänstra handen kommer för sent.

 

Mästerskytten Biljer i Bolum, enligt Albert Engström.
 

Men nu är Biljer mästerskytt på sträckänder. Han gör flera mäns arbete, ty han är ensam om grovsysslorna om man kan bortse från hans far som är åttiofyra år, och det kvinnliga elementet i hushållet. Han bygger stengärdesgårdar, timrar, snickrar stolar med vackra ornament och svarvar, när det behövs. Han sköter jordbruket med plöjning, såning, harvning och skörd. Han gräver bättre och snabbare än de flesta med två händer — men framför allt jagar han. I jakten har han sin glädje och han känner Hornborgasjön, hans barndoms och mannaålders sjö, känner djurens vanor och förstår jaktlig ekonomi. Han är den bästa källan till kunskap för den som allvarligt vill studera Hornborgasjöns saga, både före dess sänkning och numera. Han förstår vad Bruno Liljefors menar med sitt arbete.

 

Nu ha doktorn och jag rest från Mösseberg för att tillbringa en dag ensamma med naturen och vi ta in hos Biljer i Bolum. Doktorn har fått tillstånd att skaffa några fåglar av skilda slag att befolka sina dammar med — en dröm om ett Skansen i miniatyr svävar kanske för hans tanke, ty han älskar naturen och vill att andra skola förstå den också. Därvidlag är Biljer i Bolum hans hjälp, ty ingen kan som han infånga de snart flygfärdiga andungarna, skrattmåsarna, vipungarna eller strandpiparna.


Biljer har sin egen metod. Han har gjort ett par breda skidor och på dem ger han sig ut på dyn — ett felsteg och han skulle ligga där och sjunka. Hur han tar fåglarna i vassen, förstår jag inte. Jag vet bara att min själ brann av oro när han gick ut i denna dysjö med ryggsäcken på och den tomma högerärmen i rockfickan. Snart var han försvunnen bland vassruggarna. Viporna skreko, änderna lyfte, långt borta skrevo ett par tranor sina mystiska linjer mot luften. Han gick som en naturkraft, ogenerat, ungefär på samma sätt som man går på skidor i snön, fast litet tyngre. Då flög det i doktorn att han måste söka sig väg bland den vass, vars grund var bärig, och träffa Biljer ute i sjön och om en stund var också han försvunnen.


Där gick jag på stranden med min skissbok för vilken jag inte hade någon användning, ty jag varför orolig för mitt sällskap. Om doktorn stigit fel och kommit ned i ett dyhål hade han varit hjälplös, ty det lär vara svårt att arbeta sig upp ur sådan materia. Det påstås att man i stället arbetar sig ned. Och Biljer med sin ena arm!


Flera timmar gick jag och väntade. Visserligen studerade jag en strandpiparhona som lagt fyra ägg och med automatisk regelbundenhet avlägsnade sig ifrån eller gick tillbaka till boet allteftersom jag kom närmare eller gick därifrån, men jag ville icke störa henne i hennes vällovliga gärning utan gick och gjorde mig i stället till vän med de betande hästarna eller studerade floran i vasskanten, båtarna av den särskilda typ som varje säregen sjö framtvingar — eller också dök jag in i rosensnåren och lade mig i buskarnas skugga bland markens fågelbon och krypfänas visten.

 

Båt vid Hornborgasjön, enligt Albert Engström.


Men hettan och åskluften tvungo mig upp. Ty över sjöns andra sida tornade sig moln, mörkblå makter kämpade med böljande rosenfärgade och violetta dunkla ting — något skulle ske, kanske regnet eller något annat. Viporna skreko och deras svartvita flykt verkade hotande.

Intet ljud från doktorn eller Biljer! Jag började inbilla mig det hemskaste. Tills jag äntligen fick se två mörka punkter fjärran borta i vassen åtskilliga kilometer från min observationspunkt och något som blänkte och blixtrade vitt alldeles som när en svan springer på vattnet. Jag trodde att det var en svan. Men plötsligt framträdde de två punkterna utan vita blixtar.

Om en timme eller så kommo Biljer och doktorn. Det vita hade varit Biljers årslag — ty han kan ro också! De hade lånat en eka någonstans i ena ändan av sjön. I sin ryggsäck bar Biljer ett par andungar, snart flygfärdiga, som han fångat med sin vänstra hand, och en liten vipunge. Båda jägarna voro brunmålade av dy och kanske litet trötta också.

Detta är mitt sista minne av Hornborgasjön: Biljer och doktorn, åskluften, vassruggarna som liknade linealer, vipornas skönt ödsliga skrik, och rosenskogen med den gröna stigen tvärsigenom.

 

Hornborgasjön 1908.
 

Bolums socken ligger i nordöstra delen av Hornborgasjön, i samma bok som Albert Engström skriver om Biljer i Bolum, finns ännu en episod om hans relation till den berömda fågelsjön, men nu mer ur ett arkeologiskt perspektiv. Vem visste att Engström så frenetiskt har försökt avbilda gånggrifter? Kapitlet Vår i Västergötland, publicerades i boken Agnarna och vetet, som utkom 1925. Här återkommer han till sin vandring till Kinnekulle från Mullsjö i slutet av 1880-talet:

 

Jag ser ut över ett landskap, som äger senvinterns och försommarens diskreta, med varandra besläktade och förnämt närliggande färger, något gråbrungult med plötsliga och brutala inslag av smaragdgrönt — det sista är odlingarna, som skola ge västgöterna bröd. Men vi ha icke fått någon vinter i år, intet av detta vilt kalla som är ljuvt att inandas, som drar ihop näsborrarna och kyler ögonlocken. Icke heller något av den snö som lägger sig på ögonbrynen när vi gå mot vinden och som gör våra skägg till drivor. Intet av den kyla som stundom gör att vi känna oss som friska och modiga män, där vi sträva fram mot något mål, mogna att möta fiender.

Längesen är det jag gick i dessa ängder. Jag var ung student, i min värld funnos inga sorger, min mössa var vit och dess kokard blågul, jag var informator för två pojkar och vårt mål var Kinnekulle. Vi hade sjuttiofem kronor att leva på och vi sjöngo på vägarna. Trakten genljöd av våra sånger. Vi träffade en underbar luffare, som var tjuv och spelade fiol. Vi gingo rytmiskt med honom några dagar, ända tills vi upptäckte att han var tjuv. Då bleknade vi inför livets allvar och fasa och fortsatte vår väg på egen hand.

Jag hade då ingen aning om att jag gick i en av vårt lands äldsta kulturbygder.

 

Gånggrift i Falbygden, enligt Albert Engström.

 

Långt innan egypterna byggde pyramider åt sina konungar, långt mer än 3,000 år före Kristi födelse, var denna trakt bebyggd av människor som älskade och gjorde konst. Kunniga smeder hamrade underbara redskap och smycken. Jorden odlades och offereldar stego mot skyn glödande och rykande av fett och tro och rädsla. Vi ha icke kommit mycket längre nu — åtminstone icke i konst. Och vi begripa ungefär lika litet av tillvaron som dessa våra förfäder. Jag tror till och med att de kunde reda sig bättre i livet än vi nu och voro händigare, mera praktiska, listigare. De voro mindre vidskepliga än vi, klokare bönder och förnämare hantverkare än vi. Och de begrepo ungefär lika litet om radions verkliga innebörd som vi.

 

Luften är full av röster. Allt är mystik. Galdrar från främmande världar trumma på våra trumhinnor.

Men nu är det ju frågan om Västergötlands vår.

 

Vårblomman här är Pulmonaria, lungörten, som brinner med violetta lågor i det grågröna gräset, som ännu icke fått regnets välsignelse. Säg mig någon ört som fått så mycket färg i sitt ansikte och sin blick. Violett är Guds mening med denna mystiska blomma. Men det violetta flammar till ibland och blir purpur, rosa, rött, orange, och det gröna i växten lyser upp till gult eller sjunker till Caput Mortuum, järnoxid eller vad ni vill. En bukett av Pulmonaria är en symfoni — jag hör en melodi, jag vill luta mig mot denna spektrala orgie, känna den mot mina ögonlock och tro på något skönt.

 

Hornborgasjön 1936.


Men plötsligt blixtrar i gräset en Gagea, en Anemon viskar ljuvt om blå sentimentalitet, en Tussilago skriker gult mot himlen, och det första solregnet hälles ur mörktskockade moln ner över den törstiga jorden. Det är solregn, en vacker handling av makterna, kanske något av det skönaste som finns och som vi få utan all förskyllan eller värdighet. Molnen välva sig som åskmoln, men utan buller och brak, och mellan dem skymtar den oändliga rymden i lysande blått — bleu celeste säger jag som fuskare i målning — och lovar att snart, snart, o, små människobarn, skall himlavalvet sopas rent av goda och vänliga vindar och låta oss ana oändligheten. Och för att vi lättare skola förstå detta obegripliga begrepp, ska vi låta ett vitt ensamt moln segla över oss — å så högt och vackert och mjukt, att vi skulle vilja lägga oss på dess dunkuddar och fara till sagans land och sluta ögonen och drömma drömmar som annars höra vaggor till.

 

Homeros besjöng det hundraportade Thebe, dess makt och ära och dess tjugutusen stridsvagnar. Vi hade nog skalder också här i Falbygden, som på vestrogotisk tunga samtidigt besjöngo sina storbönders liv och bragder. För fyrtio århundraden sedan fiskade våra förfäder i Hornborgasjön och gjorde affärer med folk, som kom seglande uppför de väldiga floderna. Våra falbönder gingo icke av för hackor på den tiden. De voro rika och välklädda och glänste av guld på helgdagarna. Deras vapen voro ädelt och rikt ornerade, deras husgeråd var praktiskt, och deras kvinnor voro klädda enligt den tidens dernier cri. Ty kvinnan är strängt taget den enda varelse, som fullkomligt målmedvetet och knivrätt går genom liv och århundraden, alltid följande med sin tid. Vi män äro rena barnungar mot henne, löjliga figurer, som endast äro skapade för grovarbete.

När Kambyses förstörde Thebe och grusade dess tempel, var Falbygdens kultur minst lika hög som nu.

 

Hornborgasjön, sedd från Mössebergs utsiktstorn i Falköping, den 7 juli 2013. Fotografi av Harri Blomberg.

 

Jag har konstaterat detta faktum på allra sista tiden, under det jag studerade vårens framfart. När jag på vägen mellan Mösseberg och Skara med vördnad och under djup rörelse avtecknade en av de många gånggrifterna — jag försökte till och med få in tre gånggrifter på samma teckning, vilket lyckades — sjöngo två lärkor högt över mitt huvud och välsignade mitt arbete. De sjöngo om vår och liv över gravarna, där förfäderna sova sin långa sömn. Jag skulle ha velat uttala någon mystisk formel för att åtminstone få höra en knackning nerifrån, ett litet meddelande, men nej!

 

Där stod jag ensam med våren, en skissbok och två lärkor, som under sången höjde sig så högt att deras toner ljödo som porl av en bäck under is, avlägset och främmande.

 

Jag är väl för gammal — för skeptisk — tänkte jag. Jag begriper inte våren. Hösten är min årstid, månaderna av guld och koppar och hektiskt rosafärgad död. Men en liten fågelunge längst inne i mitt hjärta satt ändå och stammade, melodiskt härmande de två lärkorna, som så småningom försvunno i rymden och togo med sig sin vårdikt.

 

Harri Blomberg besöker Gudhems kloster 2012.


Jag kom till Gudhems nunnekloster — ruinerna efter det. Och min chaufför upplyste, att från Gudhems nunnekloster gick i forna tider en underjordisk gång under Hornborgasjön till Varnhems munkkloster. Jag fick till och med upplysning om var denna underjordiska gång började. Full av glädje krälade jag ur automobilen och släpade mig på mina reumatiska ben fram till ingången samt tecknade av den. Här nedanför är den — en vacker teckning — icke sant?

 

Den underjordiska gången i Gudhem, enligt Albert Engström.
 
Och jag tänkte: Det var väl mest under vårarna den spelade någon allvarlig roll!

Vår över Västergötland!
 
Betesdjur i Götala.

Kristna vikingar i Varnhem – arkeologisk utgrävning av Kata gård 2017.

Slaggrester i Varnhem, framgrävda av arkeologistudenten Paula Molander, intresserar de västgötska arkeologerna Tony Axelsson, Maria Vretemark och Karl-Göran Sjögren. Forngravar från järnåldern, syns bakom stengärdesgården.
 

För två år sedan besökte jag de arkeologiska utgrävningarna i Varnhem 2015. Igår – tisdagen den 4 juli 2017 – gjorde jag ett återbesök till de nyupptagna utgrävningarna vid den vikingatida och tidigmedeltida kyrkoruinen med tillhörande kristna kyrkogård, vars äldsta gravar är från 900-talet. Sedan dess har kyrkoruinen med sin för svenska förhållande ovanlig krypta, fått en fin överbyggnad med tillhörande intressant utställning om platsens historia.

 

Överbyggnaden till den 1000-åriga kyrkoruinen, invigdes och öppnades den 7 maj 2017. Skyddstaket rymmer också utställningen "Kristna vikingar i Varnhem".
 

Min ciceron var arkeologistudenten Paula Molander, österbottning såsom jag. Jag hade en jättetrevlig och innehållsrik dag tillsammans med henne och 30-tal andra arkeologistudenter från sommarkursen Publik arkeologi från Göteborgs universitet, som tillsammans med Västergötlands museum utgräver vad man tror är en storgård från vikingatiden i Varnhem. Huvudbyggnaden antas vara cirka 30-35 meter lång.

 

Ett 30-tal arkeologistudenter och -lärare från Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet, utgräver 26 juni - 7 juli 2017 i Varnhem, tillsammans med personal från Västergötlands museum.
 

Under två veckors tid ska man försöka fastställa eventuella byggnaders karaktär, samt hitta avgränsningen av den tidigmedeltida kyrkogården, med sina omkring 3000 gravplatser. Stolphål, varav vissa stenskodda, och väggrännor, samt eventuella eldstäder och ingångar, samt artefakter brukar hittas vid liknande utgrävningar. Jag är oerhört nyfiken av storhusets utseende, men det var igår alldeles för tidigt att få sig en bild av, dock kunde jag studera hur arkeologistudenterna snittade stolphål, grävde i en eventuell framställningsplats för järn eller dylikt, samt vördsamt tog fram barnskelett.

 

Slaggrester.
 
Beskådandet av ett stenskott stolphål.
 
Kranium till ett ännu ej framgrävt barnskelett, från tidigkristen tid.
 
På denna tidigkristna kyrkogård ”innehåller nästan hälften av gravarna kvarlevor efter barn, som var yngre än 12 år. På de förkristna gravfälten från vikingatiden finns däremot bara enstaka barngravar. Var barnen begravdes då vet vi faktiskt inte. Här blir skillnaden efter kristendomens införande under 900-talet markant – alla oavsett ålder skulle begravas i vigd jord. Det gör att den höga barndödligheten avspeglas bland gravarna i Varnhem”, läser jag i en förträfflig katalog till utställningen Kristna vikingar i Varnhem, som kan fås på Kata gård intill klosterkyrkan.
 
Förmodad avgränsing till tidigmedeltida kyrkogårdsmur, begravningsplatsen antas ligga höger om stenmuren.
 

Bland artefakter och övriga kvarlämningar har bland annat arkeologistudenten Linda Wihlborg hittat en fin bronsring, med ornament vid ringslutet som kan tidsbestämma den till vikingatid, dessutom finns ännu mindre metallföremål, keramik, slipsten, samt ben, horn och tänder av djur såsom ko och svin funna under denna utgrävningssäsong.

 

Arkeologistudenten Paula Molander uppvisar den framgrävda bronsringen från vikingatiden, då det kommer 700-800 besökare varje dag, ingår det i studieuppgiften att också att publikt visa utgrävningsplatsen och arkeologiska föremål.
 
Det kommer hundratals med besökare till utgrävningsplatsen i Varnhem varje dag.
 
Stolphål, är ett arkeologisk begrepp av en kvarlämning efter en rest stolpe till bland annat ett långhus från järnåldern såsom i detta fall. Käppen är isatt, för att under utgrävningen ha en översyn över vilka hål som troligen har haft takbärande stolpar under forntiden. De brukar följa varandra i rad i en eller två rader, beroende på hur många skepp huset hade. Husen kan även vara fyrkantiga (i betydelsen kvadratiska) eller runda, allt utifrån tid och funktion.
 
Arkeologen Maria Vretemark guidar i Varnhem, den 4 juli 2017.
 

Efter att jag hade lämnat Varnhem igår, för att åka till Götala för att klippa gräset på torpet Viljet, så fann man en liten järnkniv i en vikingagrav.

 

Varnhems kloster.
 

Det finns skäl till att återvända till Varnhem, dess förhistoria och medeltidshistoria har likheter med utvecklingen i Götala, såsom tidigt biskopsboställe och rik järnåldersbygd. När övergången mellan hedendom och kristendom skedde i Götala, kan diskuteras. Jag vill som avslutning i denna juliblogg hänvisa till en blogg, som upptar Götala ur ett hedniskt perspektiv, den skrevs hösten 2015 och handlar om Götala och fler heliga platser i den svenska tillvaron. Jag ska senare i år fortsätta diskutera tings- och kultplatser, med utgångspunkt i Götala, som också har haft en idag försvunnen tidigmedeltida kyrka, biskopens fysiska närvaro i Götala under samma tid torde ha krävt en gårdskyrka. Lite märkligt att den ännu inte har hittats, samtidigt som hedningarnas gravplatser på Tempelbacken, i Götala hage och vid vadstället Taskevadet (vid nuvarande torpet Stora Vadet) syns fortfarande så tydligt idag.

 

Forngravar i Varnhem, från den tid innan man övergick till kristendomen på 900-talet.

Adlercreutz gamla ljusstake på Nordiska museet.

Nordiska museet, den 18 juni 2017.
 
Huvudliggaren för Nordiska museet för år 1875 berättar att såsom föremål 6226 har inskrivits:

"6226 Ljusstake fr. Skånings hd. Västergötland. Från Götala. Af mässing. "Hög. Mycket gammal. Skall ha tillhört general Adlercreutz.' Ink. ss. 6188 - 1:50. 10/3 1875. Bil. Nilsson 43."
 
Den är 20,5 cm hög och har diametern 11cm, drivning såsom teknik. Förmedlades av A. Nilsson 1875. Tål att tittas på någon gång vid besök.

En husesyn på Götala 1775.

Laverad tuschteckning av kungsgården/herrgården Götala utanför Skara, daterad 1835. Det står "Göthala 1835" på teckningen och konstnären är Johan Gustaf Thun, född i Medelplana 1798. Han utförde en mängd laverade tuschteckningar på platser han besökte mellan åren 1830 och 1839. Thun blev sedemera komminister i Husaby 1840 och avled 1843. Hans 51 teckningar, huvudsakligen med motiv och vyer från Västergötland, visar hur dessa trakter såg ut under 1830-talet i en ritbok som fått den handskrivna titeln "För ro skull." Teckningarna mäter 10,5 x 17 cm och är samlade i en bok som förvaras på Stifts- och landsbiblioteket i Skara, med hyllsignum: MS Geografi Västergötland 1.

 

Kungsgården Götala, mellan Skara och Axvall, var ursprungligen ryttmästareboställe vid överstens kompani (Livkompaniet) av Västgöta regemente. Genom interna omdispositioner blev det senare översteboställe och sist överstelöjtnantsboställe.

 

Götala 20170519.
 

Såsom boställe åt översten blev det helt om- och nybyggt 1735 och i tidstypisk karolinsk herrgårdsstil med friliggande symmetriska flyglar. Huvudbyggnaden härjades av eld 1887, medan däremot de båda flyglarna klarade sig och har fram till vår tid legat kvar på sin ursprungliga plats och inramat den nyare manbyggnaden från 1889. De tvenne flyglarna plockades ned i februari 1966 och flyttades till Västergötlands museum i Skara och invigdes som museum respektive festvåning 1968, där de nu är tidsenliga pendanger till en annan flyttad herrgårdsbyggnad – Kråks herrgård, som förr stod söder om Karlsborg.

 

Götala herrgård 20170519.

 

I aprilbloggen 2017 lovade jag att jag redan denna månad skulle skriva om den stridbare götalabon Adlercreutz år 1836 utkomna bok, skriven på kungsgården i Götala, men väntar tills nästa månads blogg, då jag först vill beskriva den miljö där boken tog form.

 

Uniformsknapp för Västgöta regemente från 1812, då finländaren Adlercreutz styrde och ställde på Götala.

 

Eftersom den äldre huvudbyggnaden är borta, kan det vara av intresse att studera protokollet från en husesyn 1775, då ny boställsinnehavare skulle tillträda. För övrigt samma tid, som Peter Hernquist startade den första svenska veterinärutbildningen i Skara. Husesynen har beskrivits av Göthe Rosenberg i Västgöta regemente genom tiderna. En minnesskrift, utgiven av kamratföreningen 1977, sidan 41:

 

Protokollet är till sin skrivning tidstypiskt med sitt ordval och sin titulatur. Syneförrättningen skedde den 29 och 30 juni 1775. Ortens häradshövding jämte sex nämndemän var utsedda till synenämnd. Protokollet nämner inledningsvis att ”Öfverstesätet Giötala” vid Västgöta reg:te till häst bestod av tvenne hemman och med en kronovärderingsränta av 75 Rd Banko. Parterna var företrädda genom ombud: För avträdaren Generalmajoren och Riddaren av Kungliga Svärdsorden Högvälborne Baron Herr Lars Hierta som innehaft bostället från midfastan 1770 och nu skulle lämna detta, svarade regementskommissarien välbetrodde herr Peter Norenberg.

 

Premiärmajoren vid Västgöta kavalleri Lars Hierta, vilken tjänat (tjänstgjort) ifrån år 1734 och år 1758 blivit premiärmajor, bevistat Finska kampanjen och den i Bohuslän, år 1743 varit kommenderad mot de upproriska av dalallmogen, samt distingerat sig i fälttåget på tyska bottnen, erhåller överstelöjtnantens fullmakt av samma datum som överstelöjtnanten baron Falkenberg. Utdrag ur Riksdags Tidningar 1760-1762, no 127, sidan 506.

  

Den tillträdande Generalmajoren och Riddaren etc Högvälborne Herr Greven Carl Bohlen representerades genom Ryttmästaren och Riddaren etc välborne Herr E G von Schultze. Som Krono- och regementsfullmäktige deltog Överstelöjtnanten och Riddaren etc välborne Herr Nils Strömhielm samt kronobefallningsmannen, välbetrodde herr Per Sundén. Dessutom var å ämbetets vägnar regementsskrivaren välbetrodde herr Carl Höggren närvarande att bistå vid förrättningen. Man konstaterade genom uppvisade handlingar att förra synen skett 1769, då Presidenten mm Axel Wrede Sparre lämnat bostället till ovannämnde Hierta.

 

SLU Götala 20170519.

 

”Caractersbyggningen” beskrivs som ett trähus, uppbyggt 1735, på stenfot. Det var 47 alnar långt, 18 alnar brett och 7 alnar högt. Man konstaterade att väggarna var väl behållne, medan taket (av bräder) var skadat av röta och förfallet ”så att vid regn giver dropp på flera ställen”. Detta var ju både allvarligt och anmärkningsvärt, och tydde kanske på bristande underhåll. Von Schultze påpekade att taket, som inte var mer än tio år gammalt, och lagt av ”mogne och duglige bräder” tillika bestruket med vitriol och rödfärg, hade trots detta tagit skada och borde utdömas helt och Kronan bekosta ett nytt tak lagt med tegel.

 

Torpet Stora Vadet i Götala 20170519.
 

Regementsombudet Strömhielm instämde i detta senare förslag. Synerätten delade dock inte de båda herrarnas mening, utan förklarade att ”desto mindre tilltro sig att belasta Kungl Majt och Kronan med kostnaden för ett nytt eller tegeltaks anläggning, enär det nuvarande taket 1765 på Kronans bekostnad nyanlagts”. Synerätten fastslog att avträdaren skulle bekosta takets iståndsättande och protokollet uppvisar en ytterst detaljerad kostnadsberäkning härför och med en slutsumma av 429 Rd, rappning av skorstenen då inräknad.

 

Ladan på torpet Stora Vadet 20170519.

 

Synen fortsatte därefter till byggnadens inre och rumsvis. Man började följaktligen i förstugan, där trappor till vin och källare också fanns. Här skulle fyra golvtiljor utbytas, och fyllning samt lister vid dörren lagas. Öster om förstugan fanns en stor sal med bl a ett inbyggt skänkskåp vid spisen, en långkammare och två hörnkammare. Väster förstugan fanns en motsvarande situation, d v s en liten sal i vilken fanns en kakelugn (övriga rum angiver endast spis), en långkammare och två hörnkammare. Innanför förstugan fanns dessutom en liten kammare. Under husets västra del fanns 2:ne välvda källare. De noterade bristerna i rummen kostnadsberäknades till 16 Rd.

 

Torpet Viljet i Götala 20170518.
 

Protokollet fortsätter därefter med övriga ”laga byggnader”, av vilka de båda flyglarna kommer närmast i ordningsföljden. Beträffande dessa uppgives att de är uppförda samtidigt med huvudbyggnaden (1735). Den västra var nyttjad som köksflygel.

 

Artikelförfattaren fascineras av de två välvda valven under huset som nämns 1775 och han undrar hur gamla var de. Kanske de var återanvända rester av Kronans 1600-talsfängelse från landshövdingen Harald Stakes tid, vanligen kallat "Götala kista"?

 

Torpet Motviljet i Götala 20170519.
 

 
Nyfikna kor på SLU Götala 20170519.
 
Betning på SLU Götala 20170519.
 
Byväg i Götala 20170519.
 
Hage i Götala 20170519.
 
Ekhage i Götala 20170519.
 
Järnåldersgravfält i Götala 20170519.
 
Stora Vadets gravfält 20170519.
 
Storhögen på Stora Vadet 20170519.
 
Forngravar från järnåldern i Götala 20170519.

Götalas Gustaf Magnus Adlercreutz i strid med Krigshovrätten 1832.

Aftonbladet 1832-02-20, sidan 2.

 

Kungsgården Götalas herre Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) tog ofta strid, både militärt och i skrift. I tidningspressen kan man i början av 1830-talet följa att han har skymfat och missfirmat Krigshovrätten med Clas Livijn i spetsen. Upprinnelsen till historien och den hastiga vändningen framgår i nedanstående urklipp från Aftonbladet 1832-1833, där man ser att självaste konungen Karl XIV Johan lägger sig i det juridiska skeendet och benådar honom i förskott, på så sätt att Adlercreutz blir befriad från både dom och undersökning, eller som det står i Aftonbladet den 20 december 1832, på sidan 3:

”Detta mål har nyligen blifvit föredraget hos Konungen, och fått den sällsynta utgången, att Kongl. Maj:t skall förklarat det åtalet emot Herr General-Majoren Adlercreutz kommer att helt och hållet nedläggas.”

 

 Aftonbladet 1832-12-20, sidan 3.

 

Gustaf Magnus Adlercreutz torde ha stått högt i gunst hos konungen.

 

Aftonbladet 1832-12-29, sidan 2.
 
I januari 1833 raljerar Aftonbladet över konungens snabba benådning året dessföre.
 
Aftonbladet 1833-01-26, sidan 2.
 
Själv kommer götalabon Adlercreutz att snart vara ute i hetluften igen, då han år 1836 utkommer med en bok, gällande en annan strid, som vi i maj månad 2017 ska återkomma till.

”Di klövrade”.

Enligt liggaren på Västergötlands museum i Skara, där föremålet har inventarienummer 44748, beskrivs det som "Yxa, märkt F A L K, spets el. tunga under skafthålet", införskaffad på "Auktion i St. Vadet, Götala 17/4 1928".

 

När Nancy Nykvist (född 1927) i Skara år 1997 skriver sina minnen från torpet Stora Vadet i Götala, ger hon boken titeln Återblick, med underrubriken Livets väv - Händelser som stannat kvar i minnet. Minnen som i det vi kallar för tiden bärs fram från gångna tider och i skriftlig form ska bevaras till kommande generationer. Hennes skriverier betyder oerhört mycket för min upplevelse av det torp, beläget i det som fram till 1935 hette Skara landsförsamling, som sedan november månad 2011 har varit i min ägo. Stora Vadet som länge hette Stora Taskevadet, efter det vadställe som fordom var så djupt att den nådde upp till naveln och såsom vid många andra vadställen hade en tusenårig väg och ett forntida gravfält, spåren av vägen och gravfältet kvarstår på Stora Vadet. Livets väv är inte bara minnen, utan varvas med synliga stormannagravar, vägstumpar och stengärdesgårdar som följer landskapets buktningar.

 

Ostform med intappade sidor och skuret mönster med bl.a. cirklar. Inköpspris 1 kr, förvärvat från Stora Vadet i Götala, av Sven Olof Sterneman, Skara. I Västergötlands museum i Skara, där ostformen förvaras har den inventarienummer 42741. Sakord: OSTFORM, Tillverkningstid: 1750-1880, Material: FUR, Teknik: TAPPAT SKURET, Mått: L=207  B=175  H=130.

 

Nancy Nykvist har med sina återblickar på livets väv räddat minnen kring släkter med sekellång förankring i såväl hembygden härhemma, som i återknutna Amerikakontakter. Det har blivit en hyllning först och främst till mor, mormor och mormorsmor, men också en dokumentation av en bit av hembygdens kulturarv. Som barn tolkar hon händelser och iakttar människor med en psykologisk skärpa, ofta i bjärt kontrast till vuxenvärlden. I det rika persongalleriet träder original och vanligt folk fram. Här finns politiska möten med Per Albin Hansson och Tage Erlander. Här finns det mesta från barnafödande till dödsriter. Matkultur och kvinnoarbete har en framträdande plats. Det råder en helgdagsstämning även över hennes vardagsbilder. Nancy Nykvist skildrar allt detta med en berättarglädje som ibland spränger svenska språkets gränser. Hon går då över till att böja orden enligt den västgötska grammatiken. Men därigenom har hon också bevarat dialektord och talesätt som annars hade gått förlorade. Släkt-, hembygds- och folklivsforskare i Skaraborg har såsom jag mycket att hämta hos henne.

 

Heimløsa Rus sjösattes vid Kilens hembygdsgård i Sideby, den 10 juli 1996. Artikelförfattaren Harri Blomberg, ses med en randig kasse intill skeppet.
 

Hembygdsskildraren Gunnar Nybond (född 1909) är en annan författare, fast från min hembygd som finns på andra sidan havet, såsom vår enkrona från år 2009 så fint avbildar symboliskt med ett hav – förbindelselänken mellan Sverige och Finland, samt myntpräglingen som lyder Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet. Nybond berättar i så många böcker, på ett liknande sätt som Nancy Nykvist om de människor som levde där, for till Amerika eller till Sverige. Det som förenar Nykvist och Nybond är att de har gett mig hembygder att älska, hembygder att bli en del av och hembygder som jag återgäldat med egna skriverier om.

 

Kilhamn vid Kilens hembygdsgård i Sideby, den 10 juli 1996. Fotografi av Harri Blomberg.
 

Alla dessa år som jag har flyttat runt och platser som jag har bebott, dit hör Norrköping, Kullerstad, Motala, Bona, Götala, Skänninge, Vadstena, Virserum, Malmö, Göteborg, Stockholm, Skärhamn, Sankt Petersburg, Sideby, Ömossa, Dagsmark, Kristinestad, Vasa, Uleåborg, Dalsbruk, Helsingfors, Mariehamn och Finström. Jag har alltid haft en strategi att erövra min rättmätiga plats i det nya hemmet och det är att ta del av hembygdshyllan på det lokala biblioteket. Böckerna med levnadsberättelser och historiska fakta har hjälpt mig att befolka platserna och ge dem en mening för mig. Även när jag reser på veckoslutsresor till europeiska storstäder eller veckovis till chartermål, är jag redo med förkunskaper. Jag gillar inte att resa förutsättningslöst. Kunskap är makt och efter några år blir man riktigt duktig på att reda upp lokala förhållanden, skilja agnarna från vetet. I Sideby arbetade jag på Kilens hembygdsgård och skrev i lokalpressen och en bok om barkbrödets historia, på Norrköpings stadsmuseum var jag guide och på Lebellska köpmannagården i Kristinestad har jag hållit öppet i veckovis, då intendenten har varit på studieresor. I Skänninge har jag byggt medeltida stadsmodeller och skrivit en mindre historik om konvent och stadsfrihet, för att nämna några exempel. Göteborg är min nuvarande hemstad och här har jag forskat om det finländska kulturarvet i stadens snart 400-åriga historia och i Götala vid Skara, där min sambo och jag har två fastigheter att sköta (vi bebor inte Stora Vadet, utan på andra sidan Götala hage intill den forna kungsgården) på vår fritid, har jag grupper på besök, föreläser i Göteborg och på Lödöse museum om Götalas historia och arkeologi, skriver i bloggform, tidskrifter och utbildningsmaterial om detsamma alltsedan januari 2012.

 

Konventsmodellen till vänster är ett arbete av artikelförfattarens hand, utställd på Skänninge stadsbibliotek. 

 

Över fem års forskande har lett till ett enormt grundmaterial, som jag förhoppningsvis kan bygga vidare på och göra något mer bestående verk. Många års akademiska studier, påbörjade mina studier vid Göteborgs universitet redan hösten 1989, då jag läste ekonomisk historia och sociologi, gör att jag kan se platsen Götala med så många olika perspektiv, såsom historiker, etnolog eller arkeolog, för att nämna några exempel. Nancy Nykvist skrev om Livets väv, i Götala finns verkligen det på så många plan. Orten utpekas som platsen för Alla Götars Ting och däromkring finns Skaras rikaste fornminnesbestånd, Skara som blir plats för Västergötlands katedral. Det betyder någonting att den första kända bostadsorten för skarabiskopen var Götala. Här har kungar som Erik den läspe och halte, Karl XI och Gustav III bott. De två senare, när biskopsgården blev kungsgård. Jag ser forngravarna och jag ser historiken, som betyder någonting mer än på det lokalhistoriska planet, men jag ser också i de historiska källorna torparna och statarna, samt de talrika ödetorpen. Hälften av torpen har blivit ruiner och är i bästa fall en registrerad fornlämning med ett nummer i Riksantikvarieämbetets arkiv. Fem års forskande har lett mig märkliga historier, såsom då 200 skräddare anlände till kungsgården Götala 1619, för att bekläda nya truppstyrkor i Västergötland, men även i dagarna då jag upptäckte att en av Sveriges tidigaste kvinnliga författare vid namn Louise Brunius (1799-1880), amerikafarare även hon minst två gånger, bodde sina sista 8 år på Götala kungsgård. En av två 1800-talsförfattare, som har bott där, den andra var finländaren Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845). Han och hans bror är kända från Runebergs Fänrik Ståls sägner. Alla dessa människor, såsom kungar, torpare och författare vävs samman med gamla kartor, sägner och förhoppningsvis ljudupptagningar eller uppteckningar från nejden, bevarade på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Under ett studiebesök där nyligen, samtalade jag med personalen och ska inom kort skicka in en skriftlig förfrågan om vilka områden jag vill undersöka. Åter igen trådar i det som Nancy Nykvist kallar för Livets väv.

 

Stora Vadet i Götala. Fotografi i Barbro Olofssons familjealbum.

 

När man kommer gåendes på den tusenåriga vägen över vadstället, passerar man en torpruin innan man kommer över till Stora Vadet som heter Lilla Vadet. Där finns en lada vid Gamla Axevallavägen, som brukas av nutida bönder i närheten, medan bostadshuset är ruin, jordkällaren raserad och den gamla brunnen tom. Halvtorra äppelträd pryder hagen, vars marker betas av kvigor på somrarna. Egentligen inget märkvärdigt, om det inte vore för Nancy Nykvist, som i sin bok, men även i bidrag i Skara Gilles tidskrift har berättat om Fredrik Edström (1882-1957), som bebodde torpet och som Västgöta-Bengtsson kallade för Filosofen i skuggan av Domkyrkan. Om detta original och hans häst Klefas, som var mycket närstående, har jag genom nedteckningarna fått något att berätta vidare om när jag får besök av grupper. Under två tillfällen har Nancy Nykvists två döttrar Barbro och Inger, som båda bor i Skara, varit med och ytterligare levandegjort denna märkliga man, dock mycket beläst och kunde det isländska sagamaterialet och deklamerade ur Eddan. Sokrates och Platon kände han också till och ibland sjöng han skillingatryck. Nancy berättar i boken Återblick om ”Fredrek”:

 

”Aldrig tvättade sig Fredrek. Någon gång så torkade han av kroppen med en trasa indränkt i fotogen. Det gjorde kroppen ren och höll ohyra borta. Städa var också ett sådant påfund som han tyckte var onödigt. Någon gång varje vinter kunde han ta in snö och strö över köksgolvet och sedan sopade han upp. Det var hans sätt att klara av städningen. Katter, men också råtter åt upp smuler och annat ätbart som råkade hamna på golvet. Han hade inget emot att dessa djur fanns i hans stuga. Han till och med lät råtterna bygga bo i köket och råkade någon råtta få ungar i hans säng så flyttade han på sig några nätter tills ungarna blev såpass stora så de klarade sig på egenhand.” (Nykvist 1997:5)

 

Min far Hjalmar Blomberg (1938-2012) gästas av sin kusin i Ömossa, sommaren 1996.
 

Liknade historier från min fars hemby Ömossa i Finland har jag fått ta del av, delvis via Gunnar Nybonds skriverier, men också genom historier som min far Hjalmar Blomberg (1938-2012) berättade. Han tillhörde en talrik syskonskara på tio och en av hans äldre bröder hette Arthur Blomberg och var för ett kvarts sekel sedan ofta i sin hemby, tillsammans med hustrun Ingegärd, bördig från Sorunda socken i Sörmland. Jag satt många sena sommarkvällar tillsammans med Arthur och Ingegärd i den blombergska verandan och hörde historier om livet förr, om människor liknande Lilla Vadets Fredrek och Klefas. Alltid kanske inte historierna var historiskt sanna, utan ett par levnadsöden kunde under åren vävas tillsammans till ett. Det viktiga under sådan här berättarstunder är att historierna är mustiga och får lyssnaren att fascineras eller att skratta. Den muntliga traditionen var dåtidens filmepos, som vi idag inmundigar på biograferna. Nancy Nykvist hade en morfar som hette Johan Larsson (1845-1929), vilken bebodde Stora Vadet och det sägs att efter att han hade berättat något otroligt så tillade Johan Larsson på västgötska:

 

”Inte vet ja om dä ä sant men den sôm sist sa´t, sa så.”

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg, första sommaren framför det stora huset i småländska Hjortöström 1988. 

 

Stora Vadet är inte den första märkliga platsen som jag har ägt, i min ungdom införskaffade jag tillsammans med två vänner ett kråkslott på 17 rum vid en sjö i Småland och det var så behäftat med skrönor. Vi ägde det mellan åren 1988-1998 och ännu idag har jag nog inte slutsummerat mina intryck. Det tar år att bebo en plats, att bli en del – samhörig – med en bygd. Mitt så kallade Götalaprojektet är inne på sitt sjätte år och redan nu börjar jag nog bli lite av original i bygden, delvis från de otaliga tillfällen jag sprungit runt i Götala hage i jakt på forngravar, stensträngar och husgrunder. Dock är jag ännu inte så omtalad som Selma som ägde och bebodde det stora huset vid sjön i Småland under mellankrigstiden, exempelvis lokförarna på den 187 km långa järnvägssträckan mellan Växjö och Västervik som går under namnet Smalspåret, visste alla vem hon var, men det är inte en historia som ska berättas idag. Inte nedtecknade historier är delvis oberättade historier, då de faller i glömska den dag de ej mer återberättas. Det muntliga berättandets tillstånd är ej mer detsamma, när samhällsomdaningarna fortgår.

 

Byte av golv i stugan i Ömossa sommaren 1996, tillsammans med min far Hjalmar Blomberg (1938-2012).

 

Jag har inget konsekvent förhållande till min omvärld, är både rotlös och hembygdsälskande. Min hembygd är nog mer vida och omfattar begrepp som är både geografiska i stora mått, men även naturmässiga; ljusa sommarnätter, ek- och björklandskapet delar vi med många andra i Nordeuropa och Nordamerika. Kyrkan mitt i byn finns här, men även i Baltikum, Ryssland och USA. När min far Hjalmar Blomberg begrovs i den tidigmedeltida Östra Eneby kyrka senvåren 2012, hade vi en tvåspråkig svenskfinsk gudstjänst där prästen berättade om att min far aldrig riktigt släppte sin hembygd i Sydösterbotten på andra sidan havet och hur han hittade ett litet Finland i sin svenska hemstad Norrköping, han sökte och han fann. Min far hade också ett projekt därhemma i Finland, att få i ordning föräldrahemmet i Ömossa. Jag var honom behjälplig, det var delvis vårt gemensamma projekt. När han gick bort, så fallerade allt, då platser är så mycket mer än hus och träd, det är de människor som bebor platsen också. Lite märkligt det där, sådan far också sådan son. Jag forskar mycket kring de finländare som bott Götala och på närbelägna Brunsbo biskopsgård. Finland finns även i Skara kommun, extra viktigt att poängtera när Finland som nation fyller 100 år 2017. Finlands sak är vår, anser jag.

 

Min far Hjalmar Blomberg (1938-2012) byter golv i stugan i Ömossa, sommaren 1996.

 

Jag är öppen mot världen, trots min navelskådning kring det lokala. Jag menar att människor, oavsett varifrån man kommer ifrån, kan göra platser som Götala till sitt hem. Alla vi mänskor har förmåga att anpassa oss och jag tror att vi får ett större utbyte av vårt nya hem, om vi tar del av de seder, bruk och den historia som är platsens historia. Min sambo kommer från Filippinerna och vet mer om det svenska kulturlandskapet, än mången svenskfödd. Efter 3 terminers studier i nordeuropeisk arkeologi och utgrävningar i Falbygdens Karleby och inventeringar i hällristningsrika det bohuslänska Tanum, så finns det inga oklarheter om vad gånggrifter, domarringar eller stensättningar är. Torplämningar hittas lika enkelt, som en svampletare finner kantareller. Vi nordbor har också lärt att älska Sydostasien, exempelvis hur många svenskar känner sig inte hemma i Thailand? De åker dit år efter år och vissa fall skaffar sig ett andra hem, bortom Sveriges trygga invanda gränser.

 

Min far Hjalmar Blomberg (1938-2012) byter golv i stugan i Ömossa, sommaren 1996.
 

Fredrik Edström på Lilla Vadet brukade visa stjärnhimlen för grannarna som bodde på Stora Vadet då det var stjärnklart, han hade en stjärnkarta där hemma. Någon gång då det var norrsken så kom Fredrik över bäcken och manade grannarna att gå ut och se det vidunderligt vackra fenomenet. I slutändan är hem som Götala, Ömossa och vad vi nu vill kalla det några av de otaliga platser som fyller marken under den oändliga stjärnhimlen, som vi också är en del av. Finns det andra hem någon annanstans i Universum syns vår värld i deras stjärnhimmel.

 

Högåsens sanatorium i Kristinestad 1952.

 

För några år sedan blev jag intervjuad av en finländsk släktforskningstidskrift, vi besökte emigrantmuseet i Göteborg. När reportern fick höra att mina föräldrar träffades på Högåsens sanatorium i Kristinestad åren omkring 1960, blev hon oerhört fascinerad över historien. Det finns ett sken av sekelskiftet 1900 över sanatoriekulturen, om ett Europa som fortfarande andades 1800-tal och talrika kejsardömen. En av Nordens stora litterära gestalter är Edith Södergran, ett av dessa i evigheten ihågkomna bleka sanatoriepatienter, i sammanhanget är det intressant att Södergrans far kom från Närpes i min finländska hembygd, egentligen hette han Södergrann. Sommarteatern därstädes hade i början av 1990-talet en föreställning om Ediths liv, och många av scenerna utspelade sig på olika sanatorier och där i stillheten, bland trädgårdsgångarna i de parker som omgärdade institutionerna flödade ofta romantiken. Nancy Nykvist skriver om en liknande situation i Återblick, ty inte långt ifrån Götala låg Stora Ekebergs sanatorium för Skaraborgs län, beläget mellan Götala och Axvall. Ett slottsliknande komplex, som idag (2017) är mest känt för att det är huvudförläggningen för Bert Karlssons flyktingförläggningar.

 

Stora Ekebergs sanatorium vid Skara.

 

Här arbetade Nancy Nykvists moster Maja Larsson (1907-1995) under mellankrigstiden, i sina återblickar får läsaren följa med till Stora Ekeberg ett flertal gånger, då Nancy Nykvist beskriver denna speciella miljö i ord och bild. Inledningsvis som sjukvårdsbiträde och sedan som patient 1937. Det framgår i ett stycke, där Nancy Nykvist beskriver hur hon blev vän med Märta:

 

”På senare år så kom Märta till Ekeberg och blev Majas och vår vän. Det var 1937 som hon flyttade dit. Då var Maja patient och hon klövrade med en man som hette John Larsson. Han var från Essunga. Han blev så småningom frisk och flyttade hem. En kväll var han ute och cyklade och då kom det en bil som var på väg till BB med en kvinna och av någon anledning så kom Larsson ivägen för bilen och han skadades så svårt att han avled. Maja hade hans fotografi stående på sitt rum när hon bodde i Götene. Medan de båda var kvar på Ekeberg, det var den 22 juni 1937 så cyklade jag till sanatoriet för att lämna blommor till Maja. Det var hennes födelsedag och vi hade plockat en fin midsommarbukett, som jag hade med mig, om jag hade något paket minns jag inte. När Märta har berättat om det, så är det viktiga, att det var första gången, som hon och jag träffades. När hon nyss ringde, nästan 60 år efteråt så sa´ hon att jag hade parisersmörgåsar med mig som sedan Maja bjöd på. Det var Majas älsklingsbakelse. Under den tid Maja var patient på Ekeberg så ordnade mamma att Maja varje lördag fick bakelser. Ekeberg hade en buss som gick till stan på lördagar. Bussen hade hållplats vid domkyrkan. Vi köpte bakelse och fick dem i kartong och med Majas namn skrivet på översidan så var det bara att gå in i bussen och ställa kartongen där. Aldrig var bussen låst och aldrig kom det bort något. (Etnologisk kommentar 2017 – hur ofta återkommer vi inte i vår samtid att Sverige förr var ett samhälle, där man inte behövde låsa och saker trots detta fick kvarstå.)

 

Liggbalkongerna på Stora Ekebergs sanatorium i modern tid, fotograferade av Harri Blomberg den 16 juni 2012.
 

När jag cyklade till Ekeberg var det vanligt att jag stannade till utanför liggbalkongerna och väntade tills Maja fick se mej. Den här dagen hade hon vidtalat Märta att titta efter mej och säga till att Maja snart skulle komma. Hon och Larsson var ute och gick, - di klövrade. Det var nog bara på Ekeberg, de använde det uttrycket om ett par som höll ihop. Jag minns inte mycket av den dagen, men Märta har flera gånger påmint mej om hur det var. Vi har ju varit bekanta sedan dess.” (Nykvist 1997:47)

 

Sanatoriet (slottet) Högåsen i Kristinestad 1942, ur Harriet Hakkarainens familjealbum.

 

Även mina föräldrar klövrade kring 1960 på Högåsens sanatorium, gifte sig snart efter sanatorievistelsen på Lappfjärds prästgård i december 1961 och for för gott till Sverige (båda vistades här på 1950-talet – i Ludvika respektive Norrköping) våren 1962. Jag har i min tur från den svenska östkusten flyttat till västkusten, fortsatt deras resa västerut och så som Livets väv binder sina trådar, har sanatoriepatienten Maja Larsson och sanatoriepatienternas son Harri Blomberg korsat sina vägar på Stora Vadet, inte nog med att hon hade sitt föräldrahem där. Idag finns även hennes gravsten vid brygghuset vid vadstället på Stora Vadet, hon har legat begravd tillsammans med sin far och mor, så på stenen står:

 

”Vilorum för Makarna Johan och Anna Larsson St. Vadet 1845-1929 1868-1950. Maja 1907-1995.”

 

Nancy Nykvists ena dotter Barbro och jag flyttade gravstenen från Marie kyrkogård i Skara till Stora Vadet en vårdag för något år sedan, då gravrätten återgick till upplåtaren. Johan, Anna och Maja Larsson ligger alltså kvar i vigd jord, medan gravstenen har blivit en minnessten på deras hemgård intill en stengärdesgård och med en upplysande minnestext och fotografier reproducerade på en informationstavla. Jag brukar berätta deras levnadsöden när jag har gäster på besök i Götala, samtidigt som jag berättar min egen livshistoria. Det går att skapa nya själsliga hem, genom att väva in sitt liv i den väv som redan finns där i hembygden sedan förut.

 

Stora Ekebergs sanatorium i modern tid, fotograferad av Harri Blomberg den 16 juni 2012. 

Finländaren Carl Edvard Wiens på Apelsäter i Lurs socken.

Utsikt från Kragenäs i Tanums socken mot Måksund, mot Resö, Galtösundet och Galtö i Lurs socken, tisdagen den 14 februari 2017.
 

För en vecka sedan besökte jag åter Lurs socken i norra Bohuslän, vilket jag för övrigt skrev om i somras angående den finländska skonerten Toivotars förlisning vid Tanums kust i Bohuslän hösten 1883.

 

Utsikt mot Lilla Rösholmen, från bronsåldersröset RAÄ Tanum 1030:1. På Lilla Rösholmen finns förövrigt bronsåldersröset RAÄ Tanum 1187:1.
 

Denna gång var det för att diskutera arkeologins historia i Kungälv med min goda vän Kristina Bengtsson, som har lett Kungahällaprojektet under en lång tid.

 

Bronsåldersröset RAÄ Tanum 1030:1 i Kragenäs i Tanums socken. Gravröset är 9 meter i diameter och är 0.1 meter högt. Stenarna är vanligen 0.3-0.5 meter stora. På krönet är en grop, 1 meter i diameter och 1 meter djup. Röset är starkt skadat så att sydvästra delen är nästan helt borta intill centrum. En del sten ligger på sluttningen öster om röset. Gravkistans stenar hittas kringspridda i den centrala delen av röset.
 

En riktigt fin februaridag, som förutom en intervju även innebar en längre exkursion till Kragenäs vid havet, där vi fikade vi ett bronsåldersröse med RAÄ-nr Tanum 1030:1, vi hade det en behaglig utsikt över kustlandskapet, dessutom stannade vi till vid en herrgårdsruin i Lurs socken – Apelsäter. Sockengränsen mellan Lurs och Tanums socknar går om lott vid kustbandet.

 

Utsikt från Kragenäs mot Lilla Rösholmen, bakom syns Stora Rösholmen. Stenpyramiden torde har upprests av scouter på läger.
 

I första bandet av Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, utgiven i Stockholm 1859, kan man på sidan 64 läsa om Apelsäter:

 

Trädgårdens anläggare, som nämns ovan, hette inte H. J. Brunius, som är fel. Han hette N. J. Brunius eller Niklas Johan Brunius (1789-1864).
 

Apelsäter. Gård i Bohuslän, Lurs socken af Tanums härad, väl bebyggd och försedd med en utmärkt vacker trädgård, anlagd af Direkt. H. J. Brunius (obs, bör vara N. J. Brunius), som egde gården i början af 1840-talet.

 

Rester av trädgården på herresätet Apelsäter i Lurs socken, tisdagen den 14 februari 2017.  

 

Aftonbladet 1845-03-18, sid 1. Niklas Johan Brunius (1789-1864) intygar på Apelsäter den 2 mars 1845 saltvattnets höga halt i Grebbestad. Samma år - 1845 - säljer han gården till Carl Edward Wiens, som denna blogg handlar om. Dock bör det i sammanhanget ges en kort presentation av de tidigare ägarna som verkligen är kulturhistoriskt intressanta. Ekonomidirektören Niklas Johan Brunius, föddes den 27 augusti 1789 i Tanum socken, son till kyrkoherden Gomer Brunius därstädes. Niklas Johan vigdes 1823 i Vinköls socken, med sin hustru Louise Carlsson (1799-1880), som var född 23 januari 1799 på Blombacka herrgård, numera en del av Skara kommun. Under åren 1823 till 1846 bodde paret på Apelsäter i Lurs socken, där hon såsom Louise Brunius blev en väl etablerad författare Under signaturen L-e utgav hon 1843 berättelserna Den unga enkan i Norrland, Systrarne och Äktenskapsskilnaden. Bland hennes andra arbeten må nämnas Rosen och resedan (1846; 2:a upplagan 1880) och Lyckans gunstlingar (1875). Flera av hennes böcker översattes till tyska. Det gifta paret flyttade runt i Västergötland, men bodde även under åren 1859-1865 i Amerika, troligen vistades hon och maken hos sonen Johan (John) Oswald (1824-1897) i Dahlgren, Carver, Minnesota (uppkallat efter en svenskättling med rötter i Norrköping). Han deltog som infanteriofficer i det amerikanska inbördeskriget, för sin delstat Minnesota som han bodde i. De hade även en dotter – Louise Amanda Brunius (1827 - 1851) – som också föddes på Apelsäter. Väl hemma i Sverige bosatte de sig i Flämslätt i Öglunda socken, numera en del av Skara kommun. Här dog Niklas Johan Brunius den 13 april 1868, medan hustrun Louise Brunius flyttade till Götala (sic!) i Skara landsförsamling 1872 via Amerika (kanske hon for på nytt till sin son), hon avled på Götala kungsgård den 16 februari 1880. Hon är vid sidan av finländaren Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845), den andra kända 1800-tals författaren som har bott på Götala.

 

Aftonbladet 1846-03-31, sidan 1. Hänvisar till ett intyg som Niklas Johan Brunius skrev på Apelsäter, den 27 augusti 1844.
 
 

Gården är gammal och nämnes redan i Hakon Hakonssons saga, der den kallas Abalsæter. Det var här som Skule Jarl år 1221 under en nattlig öfverrumpling dödade 90 Ribbungar med deras anförare Gunnar Aserson, men sjelf dervid förlorade sin banérförare, Araund Åkaft, som blef skjuten genom strupen med ett spjut.

 

Lågt vattenstånd i Kragenäs i Tanums socken, den 14 februari 2017.
 

Såsom de stupade Ribbungarnas grafställe uppgifvas en rund ättekulle och spår efter 3 förstörda dylika, som finnas vid gården, och det synes icke omöjligt, att de stupade blifvit jordade i eller omkring dessa gamla hednagrifter. Vid gården finnes äfven en rund krets, bildad af 9 st. stenar, af hvilka likväl 2 äro bortförda. — Apelsäters gård består af 1 mantal kronoskatte, och till egendomen höra qvarnar i den förbiflytande ån. Nuvarande egaren är förre kapten-löjtnanten vid flottan, C. G. Wiens.

 

Ruiner av en ladugård på Apelsäter, tisdagen den 14 februari 2017.
 

C. G. Wiens som ägde gården år 1859 är inte helt obekant, då jag tidigare har skrivit om honom och gården Apelsäter, men det var första gången jag besökte platsen. Nu när det i år är Finlandstema på denna blogg, på grund av jubileumsåret, ska jag kort redogöra om Wiens illustrerade med bilder från vårt besök.

 

Fyra skorstenar fanns på Apelsäter, herrgården brann ner i december 1919. En lada därstädes brann ner i juli 1923.
 
Ruiner efter herrgårdsbyggnaden på Apelsäter, den 14 februari 2017. Det har funnits tegelbruk på Apelsäter under 1800-talet.

 

I min C-uppsats i historia vid Göteborgs universitet – Fragment av ett finländskt Göteborg. En studie av finländarnas vardagsliv i Göteborg med omnejd under första hälften av 1800-talet enligt examinationslistorna, jämte en vidare undersökning om Göteborgs finländare under tiden 1750-1900 – som blev färdig höstterminen 2004, forskade jag om det finländska Göteborg och skriver om Carl Edvard Wiens, varav det mesta nedan kommer ifrån.

 

En fjärde finländsk officer (på Nya varvet i Göteborg) hette Carl Edvard Wiens, som föddes den 18 september 1794 i Somero i Egentliga Finland och var son till "hovrätts extra notarie" Karl Gustav Wiens (1772-1839) och Margareta Sofia Kask (1757-1824). Wiens blev student vid Åbo Akademi med betyg i maj 1816, därefter gick han i militärtjänst i Sveriges flotta och kom med tiden till Nya varvet vid Göteborg, där han verkade som marinofficer eller mer officiellt underlöjtnant vid Arméns flotta den 11 mars 1823, premiärlöjtnant den 13 september 1834 och kaptenlöjtnant 1841. Om Wiens tid i Göteborgseskadern berättas bland annat att han år 1831 såsom sekundlöjtnant förde befäl över kuttern (däckade kanonjollen) Malmö som bevakade området norr om Känsö i Göteborgs skärgård. Fienden som man denna gång skulle mota bort var koleran, som sommaren 1831 hade brutit ut i ryska östersjöhamnar och var varvsadjutant från den 1 april 1832 till den 31 december samma år. Den 14 juli 1834 styrde premiärlöjtnanten Wiens kungaslupen i Göta älv, med stopp på Nya varvet. Ombordvarande var dåvarande svenska kronprinsen med familj och hertig Max av Leuchtenberg. Sommarhalvåret 1836 var han chef på bombkanonskonerten Pollux. Kaptenlöjtnanten Wiens var i juni 1842 divisionschef under exercisexpedition med Göteborgseskadern.

 

Carl Edvard Wiens var en stridbar man, i krig som i fred. Dom i mål den 20 april 1860, varav Wiens på Apelsäter var en av parterna. Ur Jönköpingsbladet 1860-04-21, sidan 3.
 

Den 14 november 1830 gifte Wiens sig i Göteborg med Amanda Emilia Braune, född 1808. Hon var dotter till kaptenlöjtnant Gustav Adolf Braune och Kristina Antoinette Wefverstedt. Deras gemensamma dotter Hilda Amanda, föddes på Nya varvet den 11 maj 1833 och kom att dö ogift i Anderslöv i Skåne 1890. Carl Edvard Wiens första maka dog på Nya Varvet den 1 augusti 1834.

 

Carl Edvard Wiens gifte sig med två av Kristina Antoinette Braunes döttrar, som änkefru bosatte sig modern hos sin dotter och svärson på Apelsäter. Hon var en flitig badgäst i Grebbestad. Ur Göteborgs Posten 1859-08-17, sidan 2.
 
Blekingsposten 1870-02-01, sidan 1.
 
Dagens Nyheter 1870-01-31, sidan 3.
 
Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1870-01-28, sid 1.
 
Göteborgs Posten 1870-02-05, sidan1.
 

Knappt två år senare gifte Carl Edvard Wiens om sig med sin svägerska Sophie Antoinette Braune, vilken var född 1811 och kom att överleva sin make då hon dog i Malmö den 25 november 1885. De fick åtta barn tillsammans, de fyra första föddes på Nya varvet mellan åren 1836-1842, det femte barnet föddes i Forshälla hösten 1844 och de tre sista i Lurs socken i Göteborgs och Bohus län, där Carl Edvard Wiens sedan cirka 1845 var ägare till gården Apelsäter.

 

Carl Edvard Wiens arbetade mycket med frågor på kommunal nivå. Ur Göteborgs Posten 1862-11-14, sidan 2.

 

Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1862-11-13, sidan 2.
 
 
Carl Edvard Wiens var suppleant i landstinget, enligt Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1864-08-18, sidan 3.
 
Göteborgs Posten 1865-07-25, sidan 2.
 

Avsked från det militära hade han fått den 23 november 1855, med gradbeteckningen kaptenlöjtnant i reservstat som han hade fått två år tidigare. Ett år före sin död 1871 var han på väg att avveckla verksamheten på Apelsäter, framgår av tidningsurklipp.

 

Aftonbladet 1870-09-02, sidan 4, berättar att "I anseende till tillernad afflyttning från orten försäljes under hand egendomen Apelsäter, om ett mantal kronoskatte båtmanshåll, i Tanums härad och Lurs socken, 1/4 mil från lastageplats vid saltsjön och 2 1/4 mil söder om Strömstad. Egendomen, med ett naturskönt läge och bebyggd för ståndspersoner, innehåller 217 tunnlands egovidd, hvaraf 70 tunnland väl häfdad och i cirkulationsbruk lagd åker, skog och torftägt till husbehof samt vidsträckt trädgård. Såväl åbyggnaderna som till egendomen hörande två mjölqvarnar med tillsammans 6 par stenar och grynverk äro i godt skick och alla, utom manshuset, hvilket innehåller 16 rum, under de senare åren nybyggda. I egendomen finnes intecknadt hypotekslån. Närmare underrättelser erhållas af egaren, kapten C. E. Wiens, adress Uddevalla och Apelsäter."
 
Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1870-08-31, sidan 4.
 

Där dog han också den 3 juni 1871. Tidningarna skrev ett gott eftermäle om honom, veteran från vårt senaste krig.

 

I Göteborgs Posten 1871-06-20, på sidan 1, kan man läsa dödsrunan om aflidna veteraner: "F.d. kaptenlöjtnanten C. E. Wiens på Apelsäter i Bohuslän slutade d. 3 d:s sina dagar, i en ålder af nära 77 år. Redbarhet och flärdfrihet voro de drag som isynnerhet utmärkte denne allmänne afhållne och aktade veteran från våra sista strider, säger Strömstads tidn."
 
Barometern 1871-06-23, sidan 2.
 
 
Dagens Nyheter 1871-06-10, sidan 3.
 
I Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1871-06-08, sidan 1, står det i dödsannonsen: "Att Konungens Trotjenare f. d. Kapten-Löjtnanten vid Kongl. Flottan, Herr C. E. Wiens, född i Finland den 18 Sept. 1794, stilla afled å Apelsäter uti Bohuslän den 3 Juni 1871, kl. half 10 e. m., djupt sörjd af maka, barn, barnbarn, syster, slägt och talrika vänner, varder endast på detta sätt tillkännagifvet."
 
Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1871-06-07, sidan 1.
 

Carl Edvard Wiens barn klarade sig bra i livet, några av dem blev framgångsrika affärsmän.

 

Dagens Nyheter 1872-12-12, sidan 1.

 

Barn med första hustrun:
Hilda Amanda, f. på Nya varvet vid Göteborg 11.5.1833, död ogift i Anderslöv i Skåne 1890.

Barn med andra hustrun:
Ida Sofia Emilia, f. på Nya varvet 31.12.1836, död ogift i Malmö 7.2.1919.

Carl Gustaf Ivar, f. på Nya varvet 31.8.1838. Bosatt i Göteborg, död där 8.4.1870. – Gift med Anna Margareta Lundin i hennes första gifte, f. i Haag 12.5.1844, död på Löberöd i Hammarlunda sn. 31.8.1918, dotter till brukspatronen Per Lundin och Maria Zetterström samt omgift med sin svåger Oskar Hjalmar Wiens.
Antoinette Carolina Fredrika, f. på Nya varvet 18.9.1840, död i Lur 14.11.1849.
Julia Oskara Wilhelmina,f. på Nya varvet 13.8.1842, död i Malmö 13.5.1893. – Gift i Lur 20.10.1865 med sjökaptenen, tobaksfabrikören Georg Fredrik Vilhelm von Gegerfelt, f. på Nya varvet 15.3.1836, död i Stockholm 14.5.1902.
Axel Edvard Fingal, f. i Forshälla 11.10.1844. Affärsman i Malmö, död 1896.
Oskar Hjalmar, f. i Lur 22.4.1846. Skeppsredare, grosshandlare, död 1923.

 

Hjalmar Wiens (1842-1923), som var gift med Margaratha Lundin sprider i Göteborgs Posten 1872-12-14, på sidan 2, glädjen över "en sons lyckliga födelse den 3 december (1872), hafva vi glädjen slägt och vänner tillkännagifva. Uddevalla & Apelsäter."


Albert Napoleon, f. i Lur 8.3.1848. Affärsman i Kristiania i Norge. Var gift och hade åtminstone sönerna Carl och Marius. Marius i sin tur hade döttrarna Grethe och Reidun.
Carolina Charlotta, f. i Lur 7.3.1850, död ogift i Malmö 3.6.1933.

 

I Tidning För Wenersborgs Stad Och Län 1874-02-05, sid 3, kan man läsa Apelsäter har sålts av släkten Wiens till majoren S. Neiglick. Tidningen skriver: Egendomshandel. Egendomen Apelsäter i Lurs socken af norra Bohuslän har af herr C. Wiens försålts till majoren S. Neiglick mot en köpesumma af, som Bohusl. tidn. hört uppgifwas, 36.000 kronor. I köpet ha ingått åtskilliga inventarier." Den äldste brodern Carl Gustaf Ivar Wiens hade avlidit i Göteborg 1870 och Hjalmar Wiens bebodde Apelsäter, så sent som år 1872, misstänker därför också att han var den som skötte försäljningen i årskiftet 1873-1874.

 

Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1874-02-02, sidan 3.
 

Carl Edvard Wiens gravsten ska finnas att bese på kyrkogården i Lur, så i samband med nästa besök, ska Kristina och jag åka och leta upp den, återkommer då med en rapport därifrån.

 


 

Källor:

 

* Pousar, Jarl, släkten "Wiens". Genos 64 utgiven i Helsingfors 1993. Tidskrift utgiven av Genealogiska Samfundet i Finland, s 123-128, 136.

 

* Ribbing, Olof RED, Göteborgs eskader och örlogsstation 1523-1870. Göteborg 1949, s 415-422, 525.

 

I Tidning För Wenersborgs Stad Och Län 1880-01-19, sidan 4, finns en utarrenderas egendomen Apelsäter, i annonsen framkommer det att egendomen Apelsäter och dertill hörande Qwarnar med 6 par stenar, i Lurs socken, Bohuslän, kunna, antingen tillsammans eller hwar för sig, från instundande fardag få på arrende öfwertagas å wilkor som uppgifwas af öfwerstelöjtnant Carl Neiglick i Uddewalla. 

 

* I Malmö stadsarkiv finns släkten Wiens arkiv på 1,5 hyllmeter, en släkt som härleder från Åbo. Hovrättsnotarien Carl Gustaf Wiens (1772-1839), var ägare till Sarja rusthåll samt Votila i Somero socken. Han fick i sitt första äktenskap, med Maria Sofia Kask, sonen Carl Edward (1794-1871). Carl Edward Wiens var kaptenlöjtnant i flottan, 1845 köpte han Apelsäter herrgård i Lurs socken, Göteborgs- och Bohuslän, och var verksam här inom pastoratets fattigvård. Vigdes med Sophie Antoinette Braune (1811-1885). I arkivet finns Carl Edvard Wiens bouppteckning från 1871 och handlingar om Apelsäter 1827-1876, bland annat en karta över Apelsäter, som förvaras i magasin 1221. Det intressanta är att det även finns familjebilder (fotosamling) från 1800-talets mitt till första halvan av 1900-talet. Förutom bouppteckningshandlingar rörande tre bröder Wiens från 1600-talet, innehåller arkivet handlingar från 1800-talets första hälft fram till 1995. Arkivet består till största delen av en familjebrevsamling, vilken delvis är renskriven; serie 1 och 2. Övriga handlingar; serie 3, berör släktens tillgångar och verksamheter. En fotosamling; serie 4, med familjebilder från 1800-tal och tidigare 1900-tal ingår även i arkivet. Arkivet överlämnades till Malmö stadsarkiv som deposition av Jurgen Wiens den 1 juli 1981. Tilläggsleverans 1995 samt av Christer Wiens 1996. Konceptförteckning utförd av Ingrid Andersson i januari 1997.

 

* Dödboken för Skara landsförsamling 1880, berättar om änkefru Louise Brunius, förr Carlsson, död på Götala kungsgård den 16 februari.

 

Utdrag ur Dödboken för Skara landsförsamling 1880, som berättar om änkefru Louise Brunius, förr Carlsson, död på Götala kungsgård den 16 februari.
 

* Skara landsförsamlings kyrkoarkiv, Husförhörslängder (1867-1876), berättar om hur Louise Brunius flyttar in till kungsgården Götala från Amerika 1872.

 

Utdrag ur Skara landsförsamlings kyrkoarkiv, Husförhörslängder (1867-1876), berättar om hur Louise Brunius flyttar in till kungsgården Götala från Amerika 1872.
 

* Skara landsförsamlings kyrkoarkiv, Husförhörslängder, (1877-1884), berättar födelse- och dödsdatum för  Louise Brunius.

 

Utdrag ur Skara landsförsamlings kyrkoarkiv, Husförhörslängder, (1877-1884), berättar födelse- och dödsdatum för  Louise Brunius.

Min far var kustartillerist i Finland.

Turun Rannikkotykistörykmentti 1958. På gruppfotot hittas min far som tre person från höger, tredje raden räknad nerifrån.

 

Min far Hjalmar Blomberg (född i Ömossa 1938, död i Norrköping 2012) utbildades till kustartillerist i regementet Turun Rannikkotykistörykmentti på ön Kuuskajaskari utanför Raumo, under sin militärtjänstgöring i Finland från den 20 januari 1958 till 14 oktober 1958, tillsammans med artilleristerna Aarne Sillanpää och Matti Sevón, båda från Back by i Ömossa; men även Touko Salmiketo från Lillsund i Lappfjärd och någon vars namnunderskrift jag inte ännu lyckats tyda, men som bodde på Strandgatan 30 i Kristinestad, de kom alla från min finländska hemkommun Kristinestad i sydligaste Österbotten.

 

Hjalmar Blomberg 1958.

 

Matti Sevón är den enda jag har lärt känna, då han med sin familj hade handelsbutiken i bycentrum av Ömossa och fortfarande innehar vägbaren vid riksväg 8. Min mor har berättat att far trivdes bra i Kuuskajaskari (jämför med svenska ordet för skär).

 

Bybutiken i Ömossa i slutet av 1990-talet.

 

Min far – Hjalmar, Josef, Valdemar Blomberg – var en av tio syskon från en tvåspråkig familj i sydligaste Österbotten, fem pojkar som alla fick svenska förnamn och fem flickor som alla fick finska förnamn, de äldsta barnen gick den svenska skolan i Ömossa i Sideby socken, men de yngsta undervisades i den finska skolan i samma by. Hans förfader Olof Pehrsson Rääf i rakt nedstigande led på farssidan hade grundat Ömossa 1590, en nybyggare som kom från Rääfs hemman i Norrnäs by i Närpes socken och föddes sannolikt omkring 1560. Min farmor Ida dog redan 1950, så min farfar Hemming blev ensamstående förälder då min far var 12 år gammal och åtta av tio barn kom att emigrera till Sverige, medan den äldsta dottern flyttade till Åland och den yngsta dottern dog endast två år gammal under Andra världskriget.

 

Hjalmar Blomberg, Edvard Blomberg och en norrman i Ludvika 1957.

 

Hjalmar Blomberg i Ludvika 1957.
 

År 1957, året före sin militärtjänst 1958 arbetade min far på en såg i Ludvika i Dalarna, många ömossabor hade flyttat tidigt över till denna del av Sverige, men kom under åren att flytta runt mellan svenska städer, Åland och Finlands västkust.

 

Hjalmar Blombergs soldatminnen från år 1958.

 

Hjalmar Blomberg kom vid sidan av den huvudsakliga förläggningsorten Kuuskajaskari , i Raumos kustband, att utkommenderas till hamnområdet Janhuas kaserner i Nystad och något liknande i staden Åbo. Ungefär 4½ månader in i militärutbildningen insjuknade Hjalmar i tuberkulos och kommer i början av juni månad 1958 att skrivas in på den finländska försvarsmaktens militärsjukhus i Punkaharju (Pungaharju på svenska) i östra Finland, till skillnad mot tidigare var tuberkulosen i slutet av 1950-talet botbar och soldaterna som kom dit vistades i snitt under 3 månader. Min far tog vistelsen där ganska friktionsfritt, skrev i sin militärdagbok den 6 juni 1958:

”Punkaharjulla Sp (Sotilasparantola) ollesaan viettämässä vähäsen kesäloma. Hj. B.”

Översatt till svenska lyder notisen "På Punkaharjus Ms (Militärsanatorium) spenderar jag lite semester. Hj. B."

 

Hjalmar Blomberg (till vänster) i Punkaharju 1958.
 
Hjalmar Blomberg (till höger) i Punkaharju 1958.
 
Hjalmar Blomberg (till höger) i Punkaharju 1958.
 
Hjalmar Blomberg (i mitten) i Punkaharju 1958.
 
Hjalmar Blomberg (andra personen från vänster) i Punkaharju 1958.
 
Hjalmar Blomberg (till höger) i Punkaharju 1958. Tavlan ovanför sängen avbildar han i sin soldatbok, se nedan.
 
Olofsborg i Nyslott, avbildad i Hjalmar Blombergs soldatbok 1958.
 
Sommaren 1958 besöker Hjalmar sin hemby Ömossa, vilket framkommer av ett stort antal svartvita bilder som finns i ett familjealbum, där han avfotograferades i sydvästra delen av byn. Jag tycker att det är en mycket idylliska bild med stengärdesgården, byvägen, staketet och det vackra bostadshuset i Tallsveden i Ömossa, som var Gunnar Öhmans hemgård. Vikbergs hus, beboddes bl a av Selma och Veikko Vikberg, är till höger om där min far står och idag bor Anita Hansas där. Öhmans hus finns inte kvar längre, torde ha blivit bortrivet någon gång i slutet av 1980-talet.
 
Hjalmar Blomberg i Tallsveden i Ömossa 1958.
 
Hjalmar Blomberg i Tallsveden i Ömossa 1958.
 
Hjalmar Blomberg i Tallsveden i Ömossa 1958.
 
Hjalmar Blomberg, soldatklädd, i Tallsveden i Ömossa 1958. Längst till vänster syns Harry Sandvik, medan personen längst till höger skulle kunna vara Risto Sevón eller Pentti Sevón.
 
Jag tog reda lite om Gunnar Öhman/Öman i Gunnar Nybonds bok om Ömossa, på sidan 156 framkommer det sammanfattningsvis att Gunnar Öman (1915-1986), en tid var småbrukare på faderns lägenhet/huset i bakgrunden, tillsammans med hustrun Inga Vestervik (1916-1965), innan de flyttade till Stockholmsområdet i Sverige. Gunnars föräldrar bodde nog kvar i huset då bilden togs 1958, om de på ålderns höst inte hade flyttat någon annanstans. I alla fall ser huset bebott ut på bilden. Gunnars föräldrar Frans Öman (1884-1961) och Selma Sandvik (1877-1961), levde som jordbrukare på Tallsveden i Ömossa. Frans for till Amerika 1900, men återkom och gifte sig 1911 med sin hustru Selma.
 
Ömans stuga i Tallsveden i Ömossa 1958.
 
Journalisten Benita Hansas-Mattila har berättat att hon minns denne Frans från sin barndom då de som barn deltog i skötseln av det stora morotsland de hade på Tallsveden. Frans förundrade sig över att dessa barn var så duktiga som jobbade med att rensa och gallra hela dagen. Benitas mamma kontrade med att det var hårt sommarnöje vilket ju förargade barnen. Hellre skulle barnen ju ha velat simma i Näckgropen med de andra barnen men icke. Työt ensin ja sitten vasta huvit var det som gällde.

 

Ömossa by i början av 1990-talet.

 

Familjetraditionen berättar att Veikko Vikberg, torde ha varit skolkamrat med Hjalmar. Veikko torde dessutom ha flyttat till Sverige, eventuellt var den nya hemorten Västerås, Hallstahammar eller i Stockholmstrakten. De brukade träffas när far var på semester i Finland, vi bodde mestadels i Dagsmark, därifrån min mor kom, men då Hjalmar själv ibland var ensam i Ömossa, brukade han fråga i byaffären om Vikberg var hemma på semester. Hjalmar hade i sin ungdom, såsom andra av blombergssyskonen också umgåtts mycket med familjen Sandvik, som också hade en stor barnskara.

 

Lappfjärds å i Dagsmark 1965.

 

Hjalmar blev hemförlovad efter vistelsen på militärsjukhuset i Punkaharju, men då han endast hade varit inkallad i knappt nio månader, fast militärtjänsten omfattade egentligen i elva månader, ville den finländska militären inkalla honom den resterande perioden, vilket inte blev så lätt att genomföra när ett tiotal år hade gått och han hade skaffat sig familj i Sverige, ett land där han var verksam sedan 1962. Han åkte till Vasa för att diskutera med de militära myndigheterna om det vanvettiga att rycka in på nytt för två månaders tid, genom läkaren Torvald Hohenthal på Högåsens sanatorium fick han till slut ett fribrev. Ingen annan i Blombergsfamiljen hade tuberkulos, så han fick det i det militära och hade därför hela sitt liv en liten invaliditetspension från den finländska staten, samt möjlighet att besöka militära vilohem i Finland om han så önskade, vilket han inte gjorde. Tuberkulosen blev botad i en tid då den gick att botas och vi får hoppas att den inte återkommer som en mer allmän farsot i Norden, vilket det tyvärr finns små tecken på då den på vissa platser utanför vår omvärld visar sig vara delvis resistent mot antibiotika.

 

Hjalmar Blomberg i Punkaharju 1996.

 

Aili Blomberg i Punkaharju 1996.

 

Hjalmar Blomberg i Punkaharju 1996.
 
Hjalmar Blomberg i Punkaharju 1996.
 
Punkaharju 1996.
 
Aili och Hjalmar Blomberg i Punkaharju 1996.
 
Punkaharju 1996.
 
Punkaharju 1996.
 
Harri Blomberg i Punkaharju 1996.
 

Sommaren 1996 besökte jag med min far och mor det forna militärsjukhuset i Punkaharju i södra Savolaks, på en resa som även omfattade Karelen och Nyslott med mera. Vi kom att prata om tiden där i hans ungdom, för tjugo år sedan var Punkaharju militärsjukhus ombyggt till ett rehabiliteringssjukhus och vi tog där en fika, samt åkte och tittade på den 7 kilometer långa rullstensåsen med sjön Puruvesi på ena sidan och sjön Pihlajavesi på den andra. Den skär igenom Saimens vattensystem och tillhör i sin naturskönhet Finlands traditionella nationallandskap. Längs åsen går landsvägen Imatra—Nyslott.

 

Olofsborg i Nyslott 1996.
 
Olofsborg i Nyslott 1996.
 
Hjalmar och Aili Blomberg vid Olofsborg i Nyslott 1996.
 
Harri Blomberg i Olofsborg i Nyslott 1996.
 
Efter sin militärtid bodde Hjalmar Blomberg några år i Sydösterbotten, träffade sin hustru Aili från Dagsmark på Högåsens sanatorium i Kristinestad, jobbade ett tag på ett tegelbruk i Nederbyn i Bötom och gifte sig i december 1961 på Lappfjärds prästgård och flyttade våren 1962 till Sverige, meningen var det nygifta paret skulle flytta till Stockholm där Hjalmar hade sin bröder, men av tillfälligheter hamnade de istället i Östergötland, där hustrun hade sina syskon, där släkten lever vidare och frodas. Hjalmar avled våren 2012 och är begravd på kyrkogården vid Östra Eneby tidigmedeltida kyrka i Norrköping.
 
Högåsens sanatorium i Kristinestad. Ett vykort i familjealbumet.
 
Hjalmar Blomberg besöker Helsingfors i maj 1995.
 
Hjalmar Blomberg med sin fru Aili och svägerska Aune vid riksdagshuset i Helsingfors i maj 1995. Finlands nationalmuseum syns i bakgrunden.

Generallöjtnanten Gustaf Magnus Adlercreutz dödsruna 1845.

Nekrologen i "Det tjugondeförsta Aftonbladet", måndagen den 28 juli 1845, sidan 2.
 
Nekrologen lyder "Generallöjtnanten, kommendören af svärdsorden med stora korset och riddare i andra klassen af samma ordens stora kors, Gust. M. Adlercreutz, har den 19 dennes aflidit å Leckö i Westergöthland. Han var född i Borgå den 7 Februari 1775, och innehade, från den tid han var chef för Westgötha regemente, fordna chefsbostället vid bemälde regemente, Göthala, hvilket nu, genom hans död, kommer gå till löningskassan."

 

Tidigare i veckan skrev jag om hur man utförde åtskilliga reparationer på Götala kungsgård under åren 1846-1847, det föranleddes att man snart skulle husera en ny överste där på bostället för regementschefen för Västgöta regemente, som fram till dess hade bebotts av Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) under åren 1812-1845, alltså i 33 års tid. Han och hans bror Carl Johan Adlercreutz, båda födda på Kiala gård vid Borgå i södra Finland, är knutna till Västergötlands historia, genom sina tillhörigheter till kungsgårdarna Götala och Läckö. Vid sitt frånfälle den 19 juli 1845 var Gustaf Magnus Adlercreutz hemma hos sin dotter Margaretha Charlotta Christina Sophia Adlercreutz (1806-1850) och svärsonen Carl Rudenschöld (1795-1864), som hade köpt förläningsrätten till Läckö av Gustaf Magnus Adlercreutz år 1828, vilken han i sin tur hade innehaft alltsedan 1819. Dottern och svärsonen hade för övrigt gift sig den 13 oktober 1826 på överstebostället Götala i Skara landsförsamling, då Carl Rudenschöld var knuten till Västgöta regemente mellan åren 1814-1830. Den förra avled på Läckö kungsgård 1850 och den senare på Gudhems prästgård 1864.

 

Dödsrunan i "Jönköpingsbladet" 1845-08-02, sidan 2.

 

Dödsrunan lyder "Från Westergötland. Den 19 sistl. afled Generallöjtnanten m. m. G. M. Adlercreutz på Leckö. Han var född i Borgå de. 7 Febr. 1775."


Åtskilliga reparationer på Götala kungsgård på 1840-talet.

Huvudbyggnaden på Götala kungsgård reser sig över trädstammarna på denna teckning från 1835. Den kom att renoveras kraftigt åren 1846-1847, efter att en förrättning sommaren 1844 hade hittat många brister i byggnadens tillstånd. En laverad tuschteckning av prästen Johan Gustaf Thun. Originalet förvaras på Stifts- och landsbiblioteket i Skara.

 

Det äldre karaktärshuset för översten i Götala renoverades på 1840-talet, vilket framgår av tvenne tidningsnotiser om Götala i Post- och inrikes tidningar från samma tid. Inledningsvis sommaren 1844, då man hade ett förrättande av syn å bostället:

 

Inrikes underrättelser, Stockholm. Domare, hvilka under sistlidne Juni månad undfått tjenstledighet, samt de i deras ställe tjensförrättande under Göta Hof-Rätt:

T. F. Domhafvanden, vice Häradshöfdingen J. M. Lindgren, från förrättande af syn å bostället Göthala i Skånings Härad; tjensf.: Regements-Auditören, vice Häradshöfdingen A. Risberg.

 

Post- och inrikes tidningar 1844-07-25 (torsdag), sidan 1.

 

Av tidningsnotisen framgår inte om det var denna förrättning som två år senare, på hösten 1846, ledde till anbudsförfarande för åtskilliga reparationer av karaktärshuset. Dock så skulle enligt tidplanen Götala kungsgård, vara upprustad senast den 1 september 1847:

 

Auktioner.

Uti Kongl. Maj:ts och Rikets Krigs-Kollegium, inför Konungens Befallningshafvande i Skaraborgs Län samt å Förste Majorsbostället under Westgötha Regemente, Göthala, förrättas Tisdagen den 27 nästkommande Oktober, kl. 12 förmiddagen, Entreprenad-auktion uppå verkställigheten af åtskilliga reparationer å nämde Boställes karaktershus; varande förslagskostnaden antagen till 167 R:dr 32 sk. Banko och tiden för arbetets fullbordan utsatt till den 1 September 1847.

Uti Kongl. Kollegii Indelnings-Kontor, å Lands-Kansliet i Mariestad samt hos Auktionsförrättaren vid Bostället äro projekt-kontrakt, materialförslag och formulär till borgen, till närmare upplysning för hugade Spekulanter att tillgå; och erinras, att Inroparen genast bör aflemna efter nämde formulär inrättad, till vederhäftigheten behörigen styrkt borgensförbindelse, samt att blifvande Entreprenör får i förskott uppbära hälften af Entreprenadssumman. Stockholm den 8 September 1846.

 

Post- och inrikes tidningar 1846-10-01 (torsdag), sidan 4.

Stora Vadet, sett ur ett nytt perspektiv.

Stora Vadet i Götala 2017-01-03.

 

Stora Vadet brukar ofta framvisas på detta sätt (se bilden ovan), men det finns flera andra intressanta perspektiv. Ett är i jämförelse med grannarna i Götala. Tomten Stora Vadet med fastighetsbeckningen Götala 4:2, avstyckades 1939 från Domänverkets marker, avskild från Götala kungsgård upptar den drygt 1 hektar eller drygt 2 tunnland.

 

 Stora Vadet.

 

Betydligt mindre än grannen SLU Götala, med fastighetsbeteckningen Götala 4:1, som är 200 gånger större än Stora Vadet. SLU Götala är en del Sveriges lantbruksuniversitet och därmed statlig egendom, som Götala mestadels har varit sedan 1280-talet, då den övergick från biskopsstolen i Skara.

 

SLU Götala.
 

Huvudbyggnaden på kungsgården i Götala, styckades av 1996 från Skaraborgs läns hushållningssällskaps ladugård, som var dåvarande ägare till den forna kungsgården. Tomten till Götala herrgård, med fastighetsbeteckningen Götala 4:11, är obetydligt större än Stora Vadets 10 422 kvadratmeter, det vill säga på 13 434 kvadratmeter.

 

 Götala herrgård.

 

Däremot är grannen Lilla Vadet (namnet till trots) en 4 gånger större fastighet än Stora Vadet, den har fastighetsbeteckningen Götala 4:7 och är på drygt 4 hektar eller mer exakt 43 095 kvadratmeter.

 

 Lilla Vadet.

 

För att denna gång avsluta resonemanget kring ett eller kanske flera nya perspektiv på torpet. Många besökare på Stora Vadet har fått möjligheten att njuta av fina solnedgångar över hag- och jordbruksmarkerna i Götala, under juni månad har man en massa soltimmar och solen går alltid ned nordväst om brygghuset.

 

Soltimmar på Stora Vadet i Götala under en junidag.

Stormen Urd slog till i Götala.

Stormen Urd fällde en tall på Stora Vadet.
 
För andra året i rad har en storm passerat Sverige under juldagen och annandag jul. 2015 var det stormen Staffan och år 2016 stormen Urd. Av dessa var Urd snäppet kraftigare och välte en lång tall, som i sitt fall tog med sig ytterligare en halv tall, på Stora Vadet i Götala. Denna del av tomten har sin väl beskärda del av naturkrafter. För ett par år sedan välte en annan storm en annan tall och 2013 slog blixten ned i en tall. Insekterna älskar döda träd.
 
Blixtnedslag på Stora Vadet 2013.
 
Jag sitter på torpet Viljet och sammanfattar en arbetsdag i Götala. Kom i förmiddags och såg att man förskönar Marie kyrkogård, genom utbyggnad.
 
Marie kyrkogård.
 
Kyrkogården är närmast granne med Götala.
 
Götala allé.
 
På torpet Viljet var det bara björkkvistar att plocka upp på tomten. Förmiddagen bjöd på sol.
 
Torpet Viljet.
 
Efter en snabb lunch, njöt jag av naturupplevelserna i Götala hage, på väg till Stora Vadet.
 
Götala ladugård.
 
Eklandskapet var lätt fruset, så det var lätt att vandra. Man förstår att det var populärt att resa förr under denna årstid.
 
Götala hage.
 
På Stora Vadet röjde jag lite kring den falne tallen, den föll snyggt.
 
Eld.
 
Eldade lite och röjde vidare kring bron, Götalabäcken var frusen.
 
Röjning vid Götalabäcken.
 
Jag gick tillbaka över Götala hage i skymningen, har nu ätit middag och ska i kväll bada på Vilan, som avslutning på en fin dag i början av januari 2017.
 
Götala hage.

Julfrid i Götala.

I eftermiddag har jag krattat färdigt på torpet Viljet anno 2016.
 
Denna sköna eftermiddag har jag jobbat färdigt i trädgården på torpet Viljet i Götala, krattade färdigt och kan nu här bara låta vintern ta över och sedan i vår åter sätta spaden i jorden.
 
Juldagen 2016.
 
Det har varit cirka + 5 C ute (till kvällen har de lovat ytterligare värme och upp till + 9 C) och solen har lyst ganska flitigt denna korta dag, en av årets kortaste. Frid att få arbeta lite ute.
 
Götala herrgård och ladugård lyses av decembersolen.
 
Nu ska jag äta julmat och skriva ett par julbrev, samt hålla liv i elden i köksspisen.
 
Julfrid på torpet Viljet i Götala.
 
Detta är årets sista blogg, så jag får önska mina läsare en fortsatt fin jul och ett Gott Nytt År 2017, så hörs och kanske även ses vi kommande år.
 
Torpet Motviljet på Juldagen 2016.

Nybyggnation i Götala.

Vinterljus i Götala.
 
Juldagen 2016 skiner solen på torpet Viljet i Götala och snart lämnar vi ett spännande år bakom oss. Jag sitter i köket och eldar i vedspisen.
 
Vintervärme.
 
I nyheterna om Götala är den senaste att SLU:s styrelse vill ersätta ett av de gamla slitna stallarna på Götala nöt- och lammköttscentrum, med ett nytt för att höja ribban i verksamheten, för att få fler forskare att driva och engagera sig i projekt här i Götala.
 
SLU Götala juldagen 2016.
 
Nöt- och lammköttsproduktion är ett av de fyra framtidsområden som SLU och Västra Götalandsregionen, tillsammans med Hushållningssällskapet, satsar på vid SLU Skara sedan 2015.
 
Ladugården på SLU Götala.
 
Nästa steg i processen är upphandling och ansökan om regeringens tillstånd till investeringen.
 
Den forna kungsgården Götala.
 

 
Torpet Viljet i Götala Juldagen 2016.

Allt för Sverige.

I årets säsongsfinal av serien Allt för Sverige, så återstod bara fyra av de tio amerikanerna som kom till Sverige för att leta sina svenska rötter och en efter en slogs de ut i finalens tre deltävlingar. Vinnaren i den sista, avslutande, tävlingen var Skara-ättling och fick det fina priset, en stor släktträff med sin svenska släkt på Götala herrgård vid Skara. Inslaget kan ses på Svt Play fram till den 14 januari 2017.

Clas Livijns Västergötland.

Den 7 december 1808 utnämndes Clas Livijn (1781-1844) till auditör vid Skaraborgs regemente (1).

 

För tjugo år sedan hade jag möjlighet att i projektform forska om Clas Livijns Östergötland, vilket bland annat resulterade i Clas Livijn-sällskapet, med säte i Skänninge, där Livijn föddes den 12 november 1781. Han var en svensk författare, jurist, ämbetsman och fängelsereformator, mest känd som en av de tidiga banbrytarna inom svensk romantik och för sin roman Spader Dame. Skänninge påminner mycket om Skara, som en medeltida centralort på slätten och min bostad vid Vårfrukyrkan, blev ett kulturellt nav för diskussioner om historia, litteratur och arkitektur.

 

Follingegatan i Skänninge, den 20 maj 2007. Fotografi av Harri Blomberg.
 

Clas Livijn var även västgöte i nästan ett decennium, då han blev 1808 auditör vid Skaraborgs regemente (vars överste bodde på Kungslena kungsgård), som hade sina övningar på Axevalla hed såsom Västgöta regemente (vars överste bodde på Götala kungsgård) mellan Skara och Skövde, och följde med på fälttågen till Tyskland, bevistade bland annat Slaget vid Leipzig (1813) och Norge under åren 1813–1814.

 

Slaget vid Dennewitz 1813, ett minnesmärke rest därstädes. Avfotograferat våren 1996 av Harri Blomberg. Jag reste i Clas Livijns och Skaraborgs regementets fotspår i Tyskland och Norge, besåg slagfält och studerade på arkiv.

 

Som militärjurist upprördes han bland annat över att rätten dömde mildare då de anklagade var adliga. År 1817 tog han formellt avsked från regementet, även om han informellt flyttade från Västergötland till Stockholm 1815, och övergick till Krigshovrätten. Hans karriär fortsatte med utnämningar till krigshovrättsråd 1827 och generaldirektör i Fängelsestyrelsen 1835. På denna post visade han sig som en drivande organisatorisk kraft och genomförde en rad humanitära reformer på fångvårdens område, delvis då han såsom auditör hade genom tjänsteförrättningarna i Skaraborgs regemente fört honom till Varbergs, Elfsborgs och Carlstens fästningar och till Jönköping På dessa platser kom han i tillfälle att få se på fästningsfångarnas leverne. (2)

 

Kungslena kungsgård eller Bosgården, i Kungslena i Kungslena socken och Tidaholms kommun, har mellan åren 1691-1876 tjänat som översteboställe för Skaraborgs regemente. Huvudbyggnaden som uppfördes i två etapper, 1731-1732 och 1766, är till stora delar uppförd av byggnadsstenar från det närbelägna Lenaborg. Fotografi av Harri Blomberg, den 23 augusti 2006.

 

Under fredstid hade Livijn som uppgift att föra protokoll och få ordning på regementets rättsvårdsärenden, bl a då det gällde disciplin, ersättningar och liknande. Han fick vistas mycket på landsvägarna, enär han hade ständiga syneförättningar och mönstringar, samt fick följa regementet från den ena förläggningsorten till den andra. Han var nära knuten regementets chef, första året under översten greve Carl Mörner och från år 1809 baron Carl Henrik Posse (1767-1843), som ville se dugligt folk ikring sig, och fann vilken utmärkt förmåga han hade i sin auditör. Vagn och ridhäst ställdes till Livijns förfogande, och han fick bo i regementets kansli invid överstens eget boställe, varest han hade allt fritt. Den 10 mars 1811 flyttade Clas Livijn till Kungslena kungsgård och kvarstod där till 1815.

 

Kungslena kyrkoarkiv, Husförhörslängder, (1797-1822), på den nedersta bilden syns auditör Clas Livijns namn på den nästnedersta raden med födelseåret 1781 och avflyttningsår från socknen till Stockholm 1815.

 

Under denna tid verkar det såsom i Västgöta regemente, ha funnits flera finländare stationerade bland officerare och manskap. Ett namn som uppkommer i litteraturen är en finländsk kapten, tillika fältkommissarie vid namn Wallens. Den 8 december 1812 utnämndes Livijn tillika till assessor, ett sätt för översten Posse att kvarhålla honom i Skaraborgs regemente. (3)

 

Utsikt mot överstebostället Götala, från Stora Vadet 20161206.
 

Liksom Clas Livijn var Carl Henrik Posse av ett häftigt och uppbrusande lynne, varför ständiga sammanstötningar, omväxlande med perioder av stor hjärtlighet, ägde mellan båda. (4)

 

Torrdass och övriga ekonomibyggnader på överstebostället Kungslena. Fotografi av Harri Blomberg, den 23 augusti 2006.

 

Den 2 april 1811 var en stor dag i Livijns liv: Johan David Libergs Lefverne, hans första tryckta bok, hade äntligen nått fram till Kungslena. Den stora händelsen hade festligt firats, i ty att författaren tömt några glas malvoisier till middagen och därovanpå en flaska tokajer på tu man hand med sin överste. Han befann sig nu i ett så strålande lynne, att om man också i Wallmarks Journal elakt recenserat hans roman, skulle han endast skrattat recensenten ”midt i fysionomejan”. Med stolta steg genomvandrade han sin kammare vid kungsgården i Kungslena, därunder erinrande sig alla sina berömda förfäders bokliga bedrifter, vilka av hans kanske missledda faderskänsla ansågs överträffade av hans eget opus. (5)

 

Kungslena kungsgård, fotografi av Harri Blomberg, den 23 augusti 2006.

 

De kommande krigsåren blev brytningspunkten i Clas Livijns liv. Under dessa ströverier genom Tyskland, Holland och Belgien och sedan tillbaka över Sverige till Norge mognade han. Dessutom under det norska fälttåget upphöjdes Livijn, enligt ett förordnande av den 3 september 1814 i högkvarteret vid Fredrikshald, till överauditör vid första divisionen. (6) Clas Livijn var författare till dikten Dödsoffer åt Lieutenanten vid Kongl. Skaraborgs Regemente F. G. Silfversparre, tryckt i Zerbst 1813. (7) Starkast framkommer dock hans skildringar i de brev han skriver, bland annat till barndomsvännen Leonard Fredrik Rääf (1786-1872) i södra Östergötland, i följande länk om slaget i Dennewitz  som jag la upp på Wikisource 2004 kan man ta del av ett av dem där han bland annat också berättar att han har sin bror i samma regemente (Carl Alexander Livin, 1790- 1858, löjtnant vid Skaraborgs regemente, sedan tullförvaltare i Kungälv).

 

Utsikt mot överstebostället Götala, från Stora Vadet 20161206.

 

Efter hemkomsten från kriget i Norge, bosatte han sig tidigt på hösten i Skara, för att senare under året återta sin gamla bostad på överstebostället Kungslena, som hade varit Livijns huvudkvarter under de år han var auditör vid Skaraborgs regemente. (8)

 

Överstebostället Götala i solnedgången 20161206.

 

Det framgår bland annat av två brev som Livijn skriver till sin gode vän Lorenzo Hammarsköld (1785-1827):

 

”Skara den 24 september 1814.

Du ser af öfverskriften, hvarest jag är, och jag skyndar att upplösa gåtan. Jag lär förut berättat dig, det jag förmodade att, då general Sandels stab upplöstes, få gå hem, men sådant har ej lyckats. Man gjorde en förtolkning på ordet ”Civile embetsmän” vid de upplöste divisionerna och inbegrep ej derunder mig såsom utcommenderad i egenskap af auditör. Jag var sjelf i detta ämne hos general Gyllenstolpe, och som vår nu varande generalauditeur (en af Exc. V. Essen dertill förordnad häradshöfdinge) är ungefär hvad salig Landerbeck (N. Landerbeck 1735-1810, professor i matematik vid Uppsala universitet) i Uppsala ej ville vara i consistorium, så fruktade jag, att man skulle lyckas uti en för händerna varande anställning att få mig åter till regementet och der draga, som ordspråket lyder, hunden af mig. I så fatta omständigheter tog jag det efter utseendet äfventyrligaste partiet, men som likväl tog en god vändning. Jag gick som justitiarie till första division under general Posse, dit ingen ville, sedan han för fel i domare embetet arresterat auditeur Finér, hvarom jag vidare skall tala. Min ankomst till tit(ulus) var merkvärdig. Höflighet å hans sida samt complimenter för min ovanliga arbetsdrift, som ensam i arméen skulle kunna medhinna de mångdubblade göromålen. Tacksamhet å min samt anhållan om nådigt biträde och isande köld hos en viss i dessa angelägenheter ganska verksam mignon. När jag nu grep saken ann, och från den sjunde till den trettondes haft fem sessioner och ett conceptprotokoll  på tjugutvå ark, fann jag vid betragtande deraf, att jag sedan min tjenstgöring vid general Sandels division hade en dombok på trehundra ark, det jag skulle ådraga mig en arbetslast, som tryckte mig kanske ett halft år efter krigets slut utan att deraf draga någon vinning, då jag dels måste blifva qvarliggande i Fredriksstad, hvarest dyrheten på lifsmedel hindrade all besparing, dels ej kunde i likhet med andre civilister påräkna någon särdeles merit häraf, emedan ännu ingen civil i de lägre graderne under fälttåget fått någon befordran, och collegierna, om man ock arbetat två gånger mera än någon annan, likväl alltid framdraga sine bekanta och i allt mak arbetande herrar. Under förebärande af min orenoverade dombok begärde och fick jag två månaders tjensteledighet, dem jag ernar att använda ej mindre att bringa i ordning allt, hvad som rört min befattning i Tyskland än att bereda mig till min sluteliga  afresa.

 

Överstebostället Götala 20161206.

 

Kongslena den 20 october 1814.

Nära halfannan månad har förflutit, utan att vi å ömse sidor låtit höra utaf oss. Felet kan så väl vara mitt som ditt.” (9)

 

Där blev han inte kvar länge, då han den 12 mars 1815 beviljades tjänsteledighet för att fara upp till Stockholm i två år med full lön, med villkor att han under tiden ställde vikarie för sig. I maj månad 1815 lämnade han Skövde och for via sitt hemlandskap Östergötland, där han stannade över sommaren. (Han lämnade Skövde troligen den 6 maj, såsom framgår av en rekvisition på tvenne hästar till Smedby i närheten av Norrköping den 5 maj 1815.) (10)

 

Götala hage vid Skara 20161206. Under hösten 1813 sköttes en del av Clas Livijns räkenskaper, under den tid han var i fält, av revisor Högberg i Skara. (11)
 

 

Källmaterial till texten om Clas Livijns Västergötland.
 

1) Mortensen, Johan (1911). Clas Livijns dramatiska författarskap. Stockholm, sidan 118. Clas Livijn, efter en anonym handteckning.

2) Hallman, Mila (1909). Clas Livijn: en studie ; bihang: Spader dame. Stockholm, sidan 80-81.

3) Mortensen, Johan (1913). Clas Livijn: ett nyromantiskt diktarefragment. Stockholm, sidan 130-131, 139-140 och 183.

4) Livijn, Clas, Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814. Stockholm 1909. - Utgivna med en inledning av Johan Mortensen, sidan 26.

 

Slaget vid Dennewitz 1813, ett minnesmärke rest därstädes. Avfotograferat våren 1996 av Harri Blomberg.

 

5) Mortensen, Johan (1913). Clas Livijn: ett nyromantiskt diktarefragment. Stockholm, sidan 162.

6) Mortensen, Johan (1913). Clas Livijn: ett nyromantiskt diktarefragment. Stockholm, sidan 182.

7) Livijn, Clas, Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814. Stockholm 1909. - Utgivna med en inledning av Johan Mortensen, sidan 83-84.

8) Hallman, Mila (1909). Clas Livijn: en studie ; bihang: Spader dame. Stockholm, sidan 74.

9) Livijn, Clas, Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814. Stockholm 1909. - Utgivna med en inledning av Johan Mortensen, sidan 253-254.

10)  Mortensen, Johan (1913). Clas Livijn: ett nyromantiskt diktarefragment. Stockholm, sidan 184.

11) Livijn, Clas, Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814. Stockholm 1909. - Utgivna med en inledning av Johan Mortensen, sidan 79.

 

Ett monument rest till minne av den preussiske generalen Bogislav Friedrich Emanuel von Tauentzien som deltog i slaget vid Dennewitz 1813. Ett fotografi, taget våren 1996 av Harri Blomberg.

Eric Arvidson (1768-1834) - den begåvade torparpojken från torpet Hagen i Götala, som blev garnisonsläkare i Göteborg.

Götala herrgård 2016.

I maj 2016 berättade jag om att på ett av torpen i Götala föddes Eric Arvidson och om honom berättar alingsåskrönikören G A Bohlin år 1920:
 

"Under det sista årtiondet av 1700-talet tjänstgjorde chirurgie magistern Eric Arvidson som stads- och manufakturläkare i Alingsås. Det var professorn vid veterinärinrättningen i Skara, Hernqvist, som ”upptäckte” den begåvade torparpojken från Göthala kungsgård, sedermera ägnade sig den unge Arvidson åt studier och sjukhustjänst i Stockholm. Han tjänstgjorde en tid vid armén och flottan innan han år 1792 slog sig ner i Alingsås. Arvidson tog avsked år 1799 från befattningen i Alingsås och flyttade till Göteborg. Där blev han militärläkare och bedrev enskild praktik till i december 1834 då han avled 72 år gammal. I Alingsås ägde han och bebodde tomten 158, där posthuset låg år 1920." (1)

 

Alingsås landsortskyrka 2016.

 

Jag har sökt få reda lite mer om denne regementsläkare från Götala och har mer spännande att berätta, dock vill jag börja med att säga att Bohlin hade fel om födelseår, ty han föddes inte 1762, utan 1768 och var bara 66 år gammal vid sitt frånfälle. Det fastslår inte bara kyrkböckerna, utan även historiken skriven för Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg, där han avslutar sitt händelserika liv, såsom regementsläkare 1834:

 

”Eric Arwidson, föddes den 13 februari 1768 i Skara landsförsamling och var son av ryttare Arwid Fox och Catharina Eriksdotter, dog den 14 december 1834 i Göteborgs garnisonsförsamling.

 

Götala ladugård 2016.
 

Elev hos vetenskapsprofessorn Peter Hernqvist i Skara 1783, hos professor Hagström i Stockholm i kirurgi 1786, kirurgstudentexamen 1789, student vid Serafimerlasarettet och Allmänna barnbördshuset i Stockholm 1781, kirurgie magister 1804, Skvadronsfältskär vid Västgöta kavalleri 1788, underläkare vid Garnisonsregementet i Göteborg 1799, fältskärsgesäll vid Göta artilleriregemente 15 juni 1801, underläkare 1806, regementsläkare vid Göta och Wendes artilleriregementets styrkor under kriget i Pommern 1805-1807, avsked 1810, bataljonsläkare vid Göta artilleriregemente 10 november 1825, regementsläkares namn, heder och –värdighet 1834. Stadsläkare i Alingsås 1792, tillförordnad adjunkt vid Veterinärinrättningen i Skara 1795, läkare i Marstrand 1807-1810, praktiserande läkare i Göteborg 1810-1834.” (2)

 

Dopbok för Skara landsförsamling 1768.
 

Eric Arvidson var son till ryttaren Arvid Fox vid Västgöta regemente, men omnämns senare som styvson, då hans mor Catharina Ericsdotter (född 1733) gifte om sig, efter att Erics fader Arvid Fox (född 1722) hade dött, med Lars Nilsson (född 1745) som övertar torpet Hagen i Götala. I denna nedanstående husförhörslängd från den aktuella tiden står det även att han – styvsonen – är ”bortf til Prof Hernqvist”.

 

Husförhörslängd över torpet Hagen i Götala, i samband med att styvsonen Eric Arvidson bortflyttade till professor Hernquist i Skara.
 

Professor Peter Hernquist (1726-1808) i Skara, upptäckte nämligen Eric Arvidsons begåvning och tog sig an götalasonen till elev 1783. Själv var Hernquist son till rusthållaren Gunnar Jonsson i Skrelunda by, Härlunda socken, Västergötland och blev student vid Uppsala universitet 1750 och filosofie magister vid Greifswalds universitet 1756. Han ägnade sig därefter åt naturvetenskapliga studier i Uppsala och kom då i kontakt med Carl von Linné. Denne förmedlade ett anbud att bli professor i botanik vid Sankt Petersburgs universitet, men Hernquist avstod för att i stället 1763-1766 studera vid veterinärskolan i Lyon (som nyligen grundats av Claude Bourgelat) och arbetade därefter som lärare i Paris där han anlade en botanisk trädgård som kom att bli Jardin des Plantes.

 

Peter Hernquist, litografi av Johan Elias Cardon (1802-1878).
 

Hernquist hemkallades av den svenska regeringen 1769 och fick i uppdrag att inrätta en svensk veterinärskola. Men då medel till en sådan saknades, utnämndes han 1772 till lektor i matematik vid Skara gymnasium. Han fick även en pension, mot löfte att vart tredje år utbilda två veterinärelever. Han höll föreläsningar i veterinärvetenskap och lyckades till sist utverka en fastighet för en tilltänkt veterinärutbildning. Men han fick inte regeringens bifall förrän han lyckats bota en smittsam hästsjukdom. Därefter fick han kungens medgivande att grunda Sveriges första veterinärutbildning, som 1775 organiserades i form av Veterinärinrättningen. År 1778 utsågs han till professor och verkade på Veterinärinrättningen fram till sin död 1808.

 

Alldeles söder om landsvägen till Axvall låg tre torp 1852, numera är två borttagna och en flyttad söderut.

 

Men var någonstans i Götala låg torpet Hagen, som var Eric Arvidsons föräldrahem? Det fanns namn på flera stugor och torp i Götala längs den gamla vägen till Axvall från Skara, som det inte finns några spår av idag, exempelvis ”Krogen vid Göthalavägen” (ofta bara omnämnd som Krogen) år 1760, men även torpet Nybygget och torpet Hagen som Eric Arvidson föddes på, den låg med andra torp längs den södra sidan av landsvägen, men som numera är uppodlade såsom lantegendomen Götalas jordbruksmarker. Även torpet Stora Ledet (tidigare Göthala Led alternativt Ledet) i Götala låg tidigare alldeles invid landsvägen, men flyttades under andra hälften av 1800-talet till sin nuvarande plats invid Götalabäcken.

 

Lantmäterikartorna från 1852 och 1892 visar omorganiseringen av torpbebyggelsen nordväst om kungsgården i Götala. Garnisonsläkaren Eric Arvidson föddes på det numera rivna torpet Hagen vid landsvägen i Götala.
 

Det framgår när man studerar 1852 års lantmäterikarta över kungsgården och jämför den med år 1892 års dito. Den senare kartan ritades förövrigt av lantmätare Gabriel Alfred Borgstedt (gift med Anna Sofia Arvedson). Torpet Ekedalen invid Tempelbacken, finns exempelvis inte år 1852, men däremot år 1892. Bör påpekas att torpen Stora och Lilla Vadet finns alltsedan 1600-talets andra hälft, då de första detaljerade kartorna upprättades över Götala.

 

Platserna för tre försvunna torp i Götala. Torpet Ledet flyttades söderut till Götalabäcken och heter Stora Ledet idag.
 
Garnisonsläkaren Eric Arvidsons födelseplats Hagen i Götala. Marken brukas till åker år 2016.
 

Eric Arvidson gifte sig då han var skvadronsfältskär vid Västgöta kavalleri, den 4/2 1791 i Skara med Margaretha Larsdotter Wallgren, född 1765 i Skara; död 15 september 1823 i Göteborg (Garn).

 

Kompanifältskär vid Kungliga Västgöta Kavalleri Eric Arvidson gifter sig med skarabon Margaretha Larsdotter Wallgren, enligt Vigselboken för Skara den 4 februari 1791.
 

Eric Arvidson dog 11 år efter sin hustru, den 14 december 1834 i Göteborgs garnisonsförsamling och dödsorsaken var ålderdom, inte av kolera som jag först misstänkte, då 78 procent (496 av 633) av garnisonsförsamlingens församlingsbor detta koleraår dog av sjukdomen.

Garnisonsregementets dödbok 1834.
 
Förmodligen fick regementsläkaren Eric Arvidson sin grav på garnisonskyrkogården, som från 1721 till 1835 låg vid nuvarande polishuset i Göteborg.
 
Invid polishuset i Göteborg finns en idag en minnessten rest över Garnisonskyrkogården.
 
Eventuellt bredvid sin tidigare bortgångna hustru, om det var brukligt att begravas invid varandra under denna tid. Göteborgs magistrat övertog besittningsrätten för kyrkogården år 1835, då plats på allmän kyrkogård erbjudits vid Stampen inte så långt därifrån. Mer om denna militära begravningsplats och dess kyrka i Kronhuset som jag har skrivit om i min forskning angående garnisonsregementet (GU 2004) kan man också läsa i Caroline Arcini och Carina Bramstång Pluras bok Garnisonens gravar i Göteborg (RAÄ 2011).
 
Götalabon Eric Arvidson blev eventuellt en av de sista som blev begravd på den forna kyrkogården för Göteborgs militärer. Idag finns en minnessten rest över Garnisonskyrkogården i staden, med inskriften ”Här låg garnisonskyrkogården 1721-1835”.
 

 
Stad i ljus - Norrköping 2016.

 

Källor:

1)      G A Bohlin, Bidrag till Alingsås stads historia. Minnesskrift vid stadens 300-års jubileum 1919. Alingsås Tryckeri AB 1920, sidan 500.

2)      Kungl. Göta Artilleriregemente II, Regementets personhistoria 1794-1962. Utgiven av regementets historiekommitté. Uppsala 1962, sidan 437 (under Underläkare och bataljonsläkare, nr 1648).

 

Stad i ljus - Norrköping 2016.

Alla dessa finnar i Västgöta regemente under befäl av överste Adlercreutz.

Kungsgården Götala vid den tid då borgåbon Gustaf Magnus Adlercreutz bebodde överstebostället, laverad tuschteckning av prästen Johan Gustaf Thun 1835. Originalet förvaras på Stifts- och landsbiblioteket i Skara. I samma gårdsmiljö bodde även borgåborna löjtnanten Gustaf Stjernschantz åtminstone från 1816 till 1822 (kom till Västgöta regemente 1812) och sergeanten Erik Ek (Eklund) från 1812 till sin död 1825.  

 

Efter att ha publicerat senaste bloggen om tre finländska officersöden på kungsgården Götala på 1800-talet, tog jag kontakt med Borgå museum, då Borgå var hemort för alla tre. Jag fick två välvilliga svar från både museidirektören Marina Catani och amanuensen Synnöve Bergholm-Kullström, vilket har sporrat mig att söka vidare kring dessa finländare, placerade i Västgöta regemente efter Finska krigets slut 1809. Borgå har en central plats i den finländska historien, då Borgå lantdag sammankallades av kejsar Alexander I av Ryssland medan 1808-1809 års krig ännu pågick. De enligt svensk riksdagsordning i Borgå samlade finska ständerna svor kejsaren trohet och denne avgav sin regentsförsäkran den 29 mars 1809. Kejsaren bibehöll landets lagar, religion och språk från den svenska tiden. Finland blev inte en del av Ryssland, utan ett autonomt storfurstendöme under ryska kejsaren "upphöjd för framtiden bland nationernas antal, under sina lagars skydd", såsom kejsaren uttryckte det i sitt avslutningstal. Samma regentförsäkran om att styra Finland i enlighet med landets egna lagar upprepades av samtliga Alexanders efterföljare.

 

Kejsar Alexander I öppnar Borgå lantdag i stadens domkyrka 1809. Målningen är utförd av den svenske konstnären Emanuel Thelning mellan åren 1809-1812, Thelning var född 24 januari 1767 i Västergötland, död 8 maj 1831 i Sankt Petersburg.
  

Efter Finska kriget fanns det massor av finska officerare och soldater kvar i Sverige, många blev här hela sin levnad och andra åkte tillbaka till Finland som hade sett dem födas. Som levande legender vistades nära 300 finländska officerare i Sverige. Några av dem nådde höga befattningar inom den fredstida militären, andra valde så småningom civila yrken. De fanns utspridda i hela landet i skilda regementen och sysselsättningar. Högst bland dem tronade krigshjälten Carl Johan Adlercreutz från Borgå, han som med sin bror Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) medverkat i 1809 års revolution. Carl Johan Adlercreutzs bragder i krigen i Tyskland och Norge 1813-1814 var betydligt beskedligare än de i Finska kriget, som hade brutit ner hans hälsa. Han avled redan 1815 upphöjd till greve och innehavare av Läckö slott, som han hade döpt om till Siikajoki. (1)

 

Läckö slott, som Carl Johan Adlercreutz officiellt döpte om till Siikajoki, fotograferad av Harri Blomberg den 13 juli 2006.

 

Det svenska statssekreteraren Gustaf Fredrik Wirsén, född 1779 på Sveaborg utanför Helsingsfors, räknade i ett brev 1815 till den svenske hovkanslern och biträdande utrikesministern Gustaf af Wetterstedt, född 1776 i Vasa i mitt fädernelandskap Österbotten, sig själv, brevmottagaren och den samma år bortgångne Carl Johan Adlercreutz till finnar. År 1818 blev Wirsén svenskt statsråd och år 1824 blev af Wetterstedt Sveriges utrikesminister. Gustaf Fredrik Wirsén var för övrig yngre bror till chefen för Göteborgseskadern, vid namn Karl Johan af Wirsén, som jag skrev om år 2004. (2)

 

I min forskning av finnarnas Sverige har jag bl a skrivit en akademiska uppsats om finländare i Göteborg och ett större arbete om finländare i Östergötland, men även i bokform i exempelvis om politiska fångar på Bohus, som var finländare.

 

Västgöta regemente under den tid regementet i början av 1800-talet hade många finländare i tjänst.

 

I det här sammanhanget är en akademisk uppsats som heter Grön, Hjort, Last, Nord, Ståhl, Tjäder & Täck… En studie av finska artillerister i Göteborg med omnejd kring år 1820 intressant, då den berör dagens bloggämne.

 

En författare som mer än de flesta behandlade finska teman i 1800-talets Sverige var Gustaf Henrik Mellin (1803-1876). Mellin tvangs som barn lämna sin österbottniska hembygd under dramatiska förhållanden. Hemmet förstördes under drabbningen vid Revolaks i april 1808, där för övrigt Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) utmärkte sig, och Mellins fader, som var traktens präst, följde de retirerande trupperna till Västerbotten.  Hans föräldrar var den sedan år 1810 utnämnde kyrkoherden i Tun i Västergötland Abraham Mellin, född 6 januari 1772 i Uleåborg, död 26 september 1815 i Tun, samt dennes hustru Sara Margareta Henriksdotter Wacklin född 15 maj 1771 i Uleåborg, död 8 augusti 1816 i Tun.

 

Historik över Mellin.

 

Deras son Gustaf Henrik Mellin var en känd präst, konstnär och författare i Sverige under sin levnad, då hans föräldrar dog så tidigt blev han fosterson hos kyrkoherden och poeten Frans Mikael Franzén, också född i Uleåborg såsom Mellins föräldrar, som var moderns släkting och blev hjälpt på många olika sätt hela livet av denna välgörare, sedermera biskop i Härnösand.  Förövrigt hette Mellins första publicerade novell Blomman på Kinnekulle (142 sidor), utgiven i Stockholm 1829. (3)

 

Minnesmedalj över Västgöta regemente 1926.
 

I den publicerade personhistoriken kring Västgöta regemente, hittar man under dessa år flera finländska officerare, vid sidan av de tre från Borgå som jag har nämnt tidigare. Om dragonen Erik Ek från Borgå, finns ingenting nedtecknat, men desto mer om regementschefen Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845):

 

Gustaf Magnus Adlercreutz blev volontär vid Nylands infanteri regemente 1783, sergeant 1788, fänrik 2/12 1790, tog examen i artilleri och fortifikation 1791, var student i Uppsala 1791-1793, genom tjänstebyte fänrik vid Stackelbergs regemente 26/11 1794, löjtnant 26/10 1796, transport till Nylands dragonregemente 16/6 1801, kapten i armén 11/5 1803, ryttmästares indelning 4/5 1805, Riddare av Svärdsorden 27/4 1808, överadjutant och major i armén 30/8 1808, överstelöjtnant 26/6 1809, major vid Smålands dragonregemente 5/9 samma år, andre major vid Livgrenadjärregementets rusthållsdivision 6/5 1810, tills han den 3 december 1811 utnämndes till överste och chef för Västgöta regemente och till generaladjutant den 14 juni 1814, blev Kommendör av Svärdsorden den 24 juni 1819, generalmajor i armén den 5 november 1821, chef för 8 infanteri brigaden med bibehållen översteindelning vid regementet den 9 november 1824, generallöjtnant (namnet till trots är generallöjtnant en högre militär grad än generalmajor, motsvarande viceamiral i flottan) den 26 januari 1839, död den 19 juli 1845 på Läckö kungsgård, vid denna tid benämnd Siikajoki, och begraven på gamla Skara kyrkogård.

 

Gustaf Magnus Adlercreutz familjegrav på Gamla kyrkogården i Skara den 30 mars 2013.
 
Han tjänstgjorde i Sveaborgs garnison 1795-1801, adjutant hos ambassadören greve Curt von Stedingk i Sankt Petersburg 1802-1803, gjorde 1808-1809 års finska fälttåg mot ryssarna, därunder blesserad vid Revolaks den 27 april 1808 och för välförhållande på stridsfältet utnämnd till RSO (Riddare av Svärdsorden), adjutant hos generalen Fabian Wrede (1760-1824) 1809.
 
Harri Blomberg besöker Sveaborg, utanför Helsingfors i februari 1990. En av skärgårdsflottans dockor ses nedanför fönstret.
 

Adlercreutz förde Västgöta regemente under fälttågen i Tyskland och Nederländerna 1813-1814, därunder kommenderat i förpostaffären vid bron över Moldau mellan Rosslau och Dessau den 29 september 1813, samt med Västgöta regemente ett detachement Smålands husarer och 100 kosacker repousserat fransmännen, som från Maastricht gjorde ett utfall för att bemäktiga sig byn Montenacken den 25 mars månad 1814, affären varade i tre timmar.

 

Han förde under fälttåget i Norge 1814 2 fördelningens avantgarde, med två bataljoner Västgöta regemente, en bataljon Skaraborgs regemente, en skvadron Livregementets husarer och en division artilleri verkställt övergången av Glommen och intagit Tunölandet, varvid kapten Mannerstråle, en underofficer och 10 man sårades samt 2 dödsskjutna. Belöningen för dessa bedrifter blev generaladjutants fullmakt, storkors av svärdsorden och den preussiska orden Pour le mérite militaire. Adlercreutz förrättade generalmönstring med Livregementets grenadjärkår och Västmanlands regemente 1815.

 

”Innerligt tillgiven Konung och Fädernesland, tapper utan skryt, kamrat utan förbehåll, vän utan beräkning, ihärdig i sina företag, ytterst ömtålig i hederssaker, lika villig att giva som att taga upprättelse – så skildras Gustaf Magnus Adlercreutz av en man, som noga kände honom och som vitsordar att hans karaktär även under kämpandet med sjuklighet och lidande var sig lik.” (KrVA handl 1846). (4)

 

Drabbningen i Montenacken (stavas även Montenaken) var en del av de svenska truppernas blockad av fästningen Maastricht på högra stranden av Maas-floden i mars och april 1814. I regementshistoriken omnämns drabbningar i Montenacken, både den 9 och 25 mars. Den 9 mars är mycket intressant, då jag i den senaste bloggen berättade om hur Gustaf Stjernschantz tilldelades Tapperhetsmedaljen i guld 1813, enligt uppgifter från Svenska adelns ättar-taflor, afdelning 4, adliga ätten Stjernschantz, tab 3 (utgiven 1858-1864, sidan 194). Det stämmer, bortsett att medaljen utdelades först år 1814, vilket framgår nedan.

 

Julen 1813 och nyåret var Västgöta regemente förlagt i trakten av Kiel, och där slöts freden den 14 januari 1814. Ett par dagar senare uppbröt armén och marscherade över Lübeck, Lüneburg, Hannover, Düsseldorf, där Rhen övergicks, till Liége på belgiskt område, en marsch på över 60 mil. Därifrån avdelades den 7 mars 1814 2 fördelningen att observera fästningen Maastricht och skydda arméns förläggning mot utfall från garnisonens sida. Regementet avgick från Vise vid Maasfloden den 8 mars 1814 och intog förpostställningar mellan Castré och Weldtvesel med regementschefen Gustaf Magnus Adlercreutzs kvarter i Montenacken. Vid ett utfall följande morgon, den 9 mars 1814, utkämpades strider, vari regementet framgångsrikt deltog. Överste Adlercreutz anmälde till nådevedermälen: majoren N. G. Gillner till RSO, löjtnanterna M. I. Mannerstråle och S. G. Reenstierna, fänriken A. G. Stiernschantz (alltså Gustaf Stjernschantz från Borgå, som bodde på överstebostället Götala vid Skara) och ett par underofficerare till tapperhetsmedalj i guld. Under den fortsatta inneslutningen, som varade till den 9 april 1814, avlöste brigadens regementen varandra i vakttjänsten. I slutet av månaden organiserades Västgöta regemente på sex fältkompanier fördelade på två bataljoner. Överste Adlercreutz jämte övertaligt befäl lämnade armén och hemreste för att tjänstgöra vid reservarmén. Kriget var inte slut för Adlercreutz, sensommaren 1814 fortsatte man att kriga genom fälttåget mot Norge, där avantgardet bestående av infanteri, jägare och husarer, fördes av överste Adlercreutz. Västgöta regemente deltog i strider vid övergångarna av älven i Tistedalen den 1 augusti 1814 och en vecka senare (8-10 augusti 1814) fördrev norrmännen från Tunö kyrka och från den östra stranden till den västra av Glommens västra mynningsgren. Detta var den sista strid i vilken Västgöta regemente deltog i innan den långa freden tog vid. (5)

 

Harri Blomberg besöker Sveaborg, utanför Helsingfors i februari 1990.
 

För att återgå till den på överstebostället bosatta Anders Gustaf Stiernschantz, född den 25 mars 1794 på Sköldvik i Borgå socken, Finland, så framgår det i regementets personhistoria att hans far Johan Gustaf Stiernschantz var major vid Stackelbergs regemente (vars förbandschef var Bernt Fredrik Stackelberg under åren 1788-1801), som från år 1751 till 1808 var förlagt till Svartholm och Sveaborg i Finland. Samma regemente som Gustaf Magnus Adlercreutz tjänstgjorde i under åren 1794-1801. Troligtvis var han mycket god vän med Johan Gustaf Stiernschantz och en anledning till att Anders Gustaf Stiernschantz bodde på överstebostället Götala vid Skara i Västergötland. Modern hette Sofia Maria de Frese. Anders Gustaf Stiernschantz blev redan vid åtta års ålder sergeant vid Jägerhorns värvade regemente (detsamma som Stackelbergs regemente, men som bytte namn när man bytte förbandschef 1801), fänrik vid Västgöta regemente den 3 mars 1812, första adjutant med fältväbels indelning och löjtnant i armén den 24 september 1816, stabslöjtnant den 20 februari 1821, avsked med kaptens namn, heder och värdighet den 2 maj 1826, överuppsyningsman och tullinspektor vid tullbevakningen i Laholm samma år, dog ogift den 16 augusti 1834 i nämnda stad av kolera. Stiernschantz deltog i fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1814, tillförordnad guldmedalj den 22 maj 1814. (6)

 

Övriga finländska officerare vid Västgöta regemente under åren 1811-1829.

 

Johan Jakob Ahlander, född 15/10 1783 i Finland. Sergeant vid Savolaks jägarregemente 15/7 1802, regementstrumslagare där 1804, hautboist (som trakterade blåsinstrument) vid Svea livgarde 1810, transport till Västgöta regemente 1812, musikdirektör där 1/1 1816, entledigad 1818 och återvände samma år till Finland. Vidare öden okända. (7)

 

Harri Blomberg besöker Sveaborg, utanför Helsingfors i februari 1990.
 

Lars Fredrik Aminoff, född 28/3 1779 på Hindraböle säteri i Pojo socken, Nyland, son till godsägaren Bernt Vilhelm Aminoff och Christina Lindcrantz. Gift 29/9 1822 med Eva Charlotta Lauriston, som var född 24/12 1795.

Sergeant vid Nylands jägarbataljon 1795, fänrik på extra stat 30/4 1798, adjutant med lön 18/6 1800, sekundlöjtnant vid Adlercreutz´ regemente 29/6 1804, premiärlöjtnant 5/12 1807, i rysk fångenskap vid Sveaborgs fall 3/5 1808, löjtnant vid Dalregementet 19/6 1810, transport till Västgöta regemente med exspektanslön 15/5 1811, löjtnants indelning och kapten vid armén 3/3 1812, stabskapten 21/7 samma år, majors avsked 17/9 1816. Han var då så ”förlamad av giktplågor”, att han icke kunde göra tjänst, död 25/1 1825 på Mäkelä i Mäntälä socken, Nyland. Bevistade 1813-1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. (8)

 

Officerspaviljongen för Västgöta regemente på Axevalla hed, utanför Skara i Västergötland. 
 

Axel Fredrik Freidenfelt, född 31/7 1785 i Vasa, Österbotten. Son till kaptenen vid Österbottens regemente Axel Reinhold Freidenfelt och Anna Beata Strengberg. Gift 29/12 1814 med Anna Charlotta Lagerheim, född 1/9 1791, död 6/6 1864, dotter till biskopen i Skara stift Ture Weidman, adlad Lagerheim, och Inga Lovisa von Celse.

Sergeant i Österbottens regemente 1796, kadett vid krigsakademin 25/9 1799, fänrik i Finska gardet 27/12 1803, stabslön där 15/12 1806, löjtnants indelning 16/3 1808, transport till af Paléns regemente 23/2 1809, transport till Livregementets husarkår 10/4 1811 genom tjänstebyte, avsked 13/4 samma år med tillstånd att kvarstå i armén, löjtnant i Västgöta regemente 18/6 1811, stabskapten 3/3 1812, kapten och chef för Barne kompani 24/9 1816, major i armén 11/5 1818, RSO (Riddare av Svärdsorden) 12/7 1820, 3 major 19/4 1825, överstelöjtnants avsked 21/3 1829, död 22/10 1853 i Jönköping.

Till Åland 1808, bevistade 1813-1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. (9)

 

Kronoparkssten belägen söder om Skärvs kyrka, som utpekar Wallen Cronans jägareplats 1690, sedermera Axevalla hed. Se likheten med den samtida kronoparksstenen vid Lilla Vadet i Götala. Fotografi av Nils Belfrage 1945, som utgav 1947 historiken över Västgöta regemente 1, tiden 1540-1723.
 

Carl Johan Gylling, född 1/3 1791 i Heinola i Tavastland. Son till landskamreraren Carl Fredrik Gylling och Margareta Sofia Gylling. Gift i Lappträsk 13/9 1835 med Laura Wallgren, född 31/12 1811, död 12/8 1876, dotter till kaplanen Georg Gustaf Wallgren och Maria Helena Ursin.

Kadett vid krigsakademin 1/10 1804, officersexamen 11/4 1808, kornett vid Nylands dragonregemente 21/4 samma år, Transport till sekundbefäl vid Västgöta regemente med penninglön 3/3 1812, stabslöjtnant 19/2 1813, avsked 27/8 1816 med kaptens karaktär, dog 14/12 1878 i Lappträsk i östra Nyland, dit han överflyttade efter avskedet.

Gylling bevistade 1808-1809 års fälttåg i Finland, Västerbotten och Jämtland, samt 1813-1814 års krig. Han ägde Petas och Påvals frälsehemman i Rudoms by i Lappträsk, samt Rutalaks såg i Korpilaks kapell. Han stiftade en fond för värnlösa barns uppfostran inom Lappträsks kommun, vars behållning 1910 uppgick till 61433,86 mark. (10)

 

Gustaf Adolf von Kraemer, född 7/10 1785 på Gammelgård i Lampis socken, Tavastland. Son till översten vid arméns flotta Carl Gustaf von Kraemer och Christina Lovisa Stiernvall.

Kadett vid krigsakademin 1/4 1799, officersexamen 24/9 1802, fänrik i Livregementets värvade infanteri bataljon (sedermera Finska gardet), sekundlöjtnant 12/2 1807, kapten i armén 23/8 1808, löjtnant vid af Paléns regemente 23/2 1809 (så benämndes Finska gardet efter överflyttningen till Sverige 12/10 1808), stabskapten vid Andra gardesregementet 19/6 1810, transport till kapten vid Västgöta regemente 4/6 1811, transport till Norra skånska infanteriregementet 10/12 samma år, RSO (Riddare av Svärdsorden) 11/12 1811, major 2/2 1813, överstelöjtnants karaktär 9/1 1816 och överstelöjtnant vid regementet 22/10 samma år, dog ogift 5/10 1819 i Köpenhamn, Danmark.

 

Gustaf Adolf von Kraemer

 

Bevistade 1808-1809 års finska krig och blev 3/3 1808 stabsadjutant hos fältmarskalken Klingspor, bevistade striderna vid Pyhäjoki 16/4 1808, Siikajoki 18/4 1808, Nykarleby 24/6 1808, Lappo 14/7 1809, Alavo 17/8 1808, Ruona bro 1/9 1808 m fl under krigsåret 1808 och benådades med tillförordnad guldmedalj 21/10 samma år, var från 1/5 1809 kommendant i excellensen greve Fabian Wredes högkvarter till krigets slut. Deltog i fälttåget mot Norge 1814 och synes ha varit chef för 1 fältbataljonen av Norra skånska infanteriregementet, som utgjorde garnison i fästningen Fredrikstad. Han överlämnade fästningen med därunder lydande skansar till norske generalen Ome 28/3 1815, varefter bataljonen jämte en artilleriavdelning anträdde återmarschen till hemorten. (11)

 

Nils Henrik Longé, född 21/8 1774 på Innala i Kristina socken, Savolaks. Son till kaptenen vid Savolaks infanteriregemente Nils Longé och Brita Maria Calonius. Gift 29/12 1822 med Anna Christina von Becker, född 8/9 1790, död 12/1 1836, dotter till kaptenen Abraham Gideon von Becker och Margareta Catharina Jernefelt.

Volontär vid Savolaks infanteriregemente 21/8 1781, rustmästare vid Savolaks jägare 15/7 1790, fältväbel 1797, extra fänrik 7/7 1802, underlöjtnant vid regementet 9/10 1804, sekundlöjtnant 12/4 1806, RSO (Riddare av Svärdsorden) 19/5 1808, kapten i armén 1/5 1810, efter Finska krigets slut placerad på exspektansstat vid Västgöta regemente 19/3 1811, 2 löjtnant med fänriks lön 3/3 1812, 2 kapten 21/7 samma år, stabskaptens indelning vid Livkompaniet 24/9 1816, avsked med pension och majors karaktär 20/12 1820. Återvände efter avskedet till Finland, dog den 14 november 1826 på sin gård Innala.

Bevistade med mannamod under Finska kriget affärerna vid Jynkkä, där han nämnes med beröm, Kuopio, Pulkkila, Laivalinna (Varkaus), Toivala och Hörnefors. Särskilt utmärkte han sig vid Pulkkila, där han anförde skarpskyttarna och verksamt understödde Joachim Zachris Duncker (1774-1809) vid dennes stormning av det fientliga batteriet. Blev härför RSO 19/5 1808. I striden vid Hörnefors 5/7 1809, där han var vittne till Dunckers hjältedöd, blev han fången, återkom dock snart till Sverige och placerades först vid Svenska fältbataljonen och efter dess upplösning vid Västgöta regemente. Longé, en glad och trevlig man, var omtyckt av sin frände från samma hemsocken och tillika kompanichef Duncker, vilken ock på dödsbädden anmodade sergeant Axel Eberhard Argillander, som mottog hjältens dyrbarheter, att överlämna sitt ur åt denne.

Longé deltog med Västgöta regemente i 1813-1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. Släkten uppges vara av hugenottiskt ursprung. En hans yngre broder, Didrik Johan Longé (1779-1863), blev överste och bidrog till organiserandet av Preussens sjöförsvar. (12)

 

Fakta om brodern Didrik Johan Longé (1779-1863) i det finska uppslagsverket Tietosanakirja 5, (1909-1922), spalterna 1115-1116.
 

 
Källor:

1) Tarkiainen, Kari, Finnarnas historia i Sverige 2. Nordiska museet 1993, sidorna 76-77.

2) Tarkiainen, Kari, Finnarnas historia i Sverige 2. Nordiska museet 1993, sidorna 44-46.

3) Tarkiainen, Kari, Finnarnas historia i Sverige 2. Nordiska museet 1993, sidorna 82-84.

4) Kocken, Carl Thorsten, Kungl. Västgöta Regemente II. Personhistoria 1724-1927. Stockholm 1948, sidorna 225-226.

5) Kocken, Carl Thorsten, Kungl. Västgöta Regemente II. Personhistoria 1724-1927. Stockholm 1948, sidorna 216-218.

6) Kocken 1948:252.

7) Kocken 1948:408.

8) Kocken 1948:250.

9) Kocken 1948:251.

10) Kocken 1948:252.

11) Kocken 1948:250-251.

12) Kocken 1948:249.


Tidigare inlägg
RSS 2.0