Minnesbilder från 1950-talets Skara.

Riksmarschen i Skara 1955. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Att växa upp som barn i 50-talets Skara, måste ha känts bra med allt framtidshopp och utvecklingsdrömmar man i gemen hade i Sverige. Det framgår när man läser götalapojken Lars Anderssons skolböcker, vilket jag har delgett av i de tre senaste bloggarna denna novembermånad, då det förövrigt är sex år sedan jag köpte torpet Stora Vadet och blev fritidsboende skarabo. Det torp som var Lars Anderssons barndomshem, en plats där man byggde nytt garage för bilen på 1950-talet och var man även uppförde ett brygghus, intill vattenpumpen invid Götalabäcken.

 

Skolåret 1953-1954 

 

Stora Vadet i Götala 1982. Ett foto av Georg Svantesson, ur Västergötlands museums samlingar. 

 

I skoluppsatserna skildras livet på torpet Stora Vadet, exempelvis skolåret 1953-1954, då Lars Andersson gick i klass 5A på Skara Folkskola. I uppsatsen "Nu är det vinter", inleder han uppsatsen med att skriva om vintersporternas Skara, innan han övergår till vardagssysslor i Götala: 

 

"Länge har vi väntat på vintern, och nu har den kommit på allvar. Igår hade vi ledigt halva dagen. Då spelade vi ishockey. Det blev oavgjort 2-2. Vi spelade på Petersburg. Det är Skaras ishockeybana. Vi spelade mot klass 4e. Jag stod i mål och släppte in ett mål. Det andra släppte Buffis in. Han stod i mål före mig. 

Jag brukar gärna gå i skogen om vintern. En söndag var jag med ett par farbröder och jagade. De sköt ett rådjur och en hare. Vi såg också en älg. Han var ungefär 200 meter ifrån oss. Det var en mycket rolig söndag. 

Det kan vara ganska arbetsamt på vintern, när det blir mycket snö. Då får jag hjälpa pappa att dra snöplogen. Vi har ungefär 400 meter till stora landsvägen. Ibland får vi skotta upp höga vallar utmed vägen. När det snöar för fullt, kan det vara ganska besvärligt att få bort snön. Ibland kan man inte köra med snöplogen, utan man får skotta väg." 

 

Gustaf Andersson vid sin stuga på Stora Vadet i Götala 1982. Ett foto av Georg Svantesson, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Skolåret 1953-1954, hade Lars Andersson också haft en trafikdag, som han beskriver enligt följande:

 

"För ett par veckor sedan hade vi en trafiktävling i skolan. Vi startade på morgonen. Var och en fick sitt nummer att sätta på ryggen. Det gällde först och främst att ha sina cyklar i ordning. En polis granskade våra cyklar. Det fick inte fattas kattöga, kedjeskygg eller bra bromsar. Om de sakerna fattades på cykeln, fick vi fem prickar. Vi fick åka på Bommagatan, Järnvägsgatan, Skaraborgsgatan, Marumsgatan, Stora Torget, Skolgatan och åter till skolan. Det var många kontroller. Sju lärare samt ett par poliser stod som kontroller. Först startade sjunde klassen, sen sjätte och sist femte.  

Ett par dagar efter fick vi ett teoretiskt prov genom radion. Det var tio frågor, som vi skulle besvara. De svaren skickades till Stockholm. De som hade kört prickfritt, fick gå ner till överläraren och svara på frågor. Skolmästare blev Pekka Gröhn. Han kan kanske bli distriktsmästare. Det var en mycket rolig dag, då vi körde i stan."

 

Marumsgatan i Skara 1956. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Om denna trafikdag berättar Lars Andersson i ett annat sammanhang samma skolår, då han får till uppgift att beskriva sin hemstad Skara:

 

"Nu ska vi berätta lite om vår stad. Skara blev tidigt bebyggd. De människor som kom till Skara, bytte varor med varandra. En del bosatte sig här. Så kom staden att växa upp. Den blev också en tingsplats. Skara har en mycket vacker domkyrka. Mitt emot kyrkan ligger biblioteket. Vid stationen är en stor fontän som vi kallar för Spegeldammen. Det är härligt att sitta vid Spegeldammen på sommaren, då det är vackert väder. 

För en tid sen hade vi en trafiktävling här i skolan. Vi startade på skolgården. Där stod en polis, som granskade våra cyklar. Ute i stan var det hemliga och synliga kontroller, som såg efter, så att vi inte gjorde något fel. 

I Skara har det varit mycket bra skridskois, så vi har kunnat åka skridskor. Jag har spelat ishockey. Det är så trevligt. Ibland vinner vi, men ibland går det inte så bra för oss. Skara har ett bra ishockeylag. Här finns många bra ishockeyspelare. I Skara väntar vi bara på våren. Nu smälter snön och solen skiner."

 

Vinterkväll, Hallbergs gård, Marumsgatan i Skara 1956. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Redan detta skolår dåLars Andersson går femte klass, vet han vad han vill bli när han blir stor, en lastbilschaufför och så här i efterhand att det är intressant att kommentera att han blev det, en uppskattad sådan i Skaranejden. Våren 1954 skrev han att:

 

"Jag skulle vilja bli lastbilschaufför. Jag har åkt mycket stora lastbilar. Mest har jag åkt med tegelbrukets bil. Jag har varit med i Göteborg, Alingsås, Uddevalla och Jönköping. För det mesta när vi kör från Göteborg har vi med oss kol hem till Skara. En gång då vi for till Jönköping mötte vi en bil som körde så nära att han skrapade mot framskärmen. Det blev långa revor i skärmen."  

 

1952-1953

Kråks herrgård i museiparken invid Västergötlands museum, Skara domkyrka i bakgrunden, en teckning av Lars Anderssons hand. Teckningen från första hälften av 1950-talet gjordes innan herrgårdsflyglarna på 1960-talet flyttades från Götala herrgård till museiparken.

 

Lars Andersson reste ofta runt i sin hembygd i Skaraborg, det framgår i många skolberättelser. Från skolåret 1952-1953, då han gick i klass 4a i Skara Folkskola finns en uppsats om en studieresa runt Hornborgasjön, som torde ha skett våren 1953:

 

"Vi for med buss från Skara en dag. Vi skulle fara ut och se oss omkring. Först for vi till Varnhem. Där besåg vi klosterkyrkan. Med detsamma man kommer in i kyrkan, ser man Birger Jarls grav. Lekbrödraaltaret står alldeles intill. Vid båda pelarraderna hänger det målningar, som föreställer Jesu apostlar. Längst fram ser man det stora altaret med ett vackert krucifix. Vid båda sidor om altaret finns det kungsstolar. Bakom altaret är en korsgång med många gravar. Till höger om altaret är det De la Gardieska gravkoret. Munkarnas gamla kyrka från 1100-talet blev förstörd. Den nuvarande kyrkan grundades i mitten av 1200-talet. I Varnhem ligger Jesper Svedberg begraven. Vi såg också den fattige torparpojken Sven Lundblads grav. Han har bott på Bernstorp utanför Skara. Utanför kyrkan ser man ruinerna av det gamla klostret. I parken omkring kyrkan är det vackert. 

 

Vi for med buss från Varnhem till Bjällums kalkbruk. Där såg vi, hur vagnar kom och stjälpte ur kalken i ugnarna. Vi såg också ett par ugnar, som sedan var fyllda med kalksten och skiffer. En gång har det varit hav över hela slätten. Då bildades dessa lagrade bergarter. 

 

Sedan for vi till Ekornavallen. Där finns en gånggrift, som heter Girommen. Den är från stenåldern. Där finns också ett bronsåldersröse, samt gravar från järnåldern, alltså från alla tre perioderna. Sen for vi till Karleby. Där finns en av Nordens största gånggrifter. Den har en cirka 20 meter lång kammare och 10 meter lång gång. 

 

När vi hade varit i Karleby och sett på gånggriften där, for vi till Ålleberg. På sluttningen åt vi vår frukost. Sen åkte vi upp till krönet av Ålleberg. Där uppe ligger segelflygsskolan. Det är mycket bra utsikt därifrån. Vi for sedan till Falköping, där blev det ett kort uppehåll inne på stationen. Den är något större än Skaras station. Vi stannade också vi Gudhem och tittade på ruinerna av det gamla klostret. Det var roligt att se på alla hästarna, som just släpptes ut på bete. Det är fina ridhästar, som födes upp här för regementenas räkning."

 

1954-1955

Vikingaskepp, en teckning av Lars Anderssons hand. 

  

Sommaren 1954 reste Lars Andersson med sina föräldrar Signe och Gustaf Andersson till Göteborg, det framgår i uppsatsen "En resa jag gjort i sommar", från uppsatsboken i klass 6a i Skara Folkskola skolåret 1954-1955:

 

"Pappa, mamma och jag har varit i Göteborg. Vi var där en hel vecka. Jag var och tittade på många ställen. Den dagen jag kom till Göteborg, var jag uppe i utsiktstornet vid Sjöfartsmuseet. En dag var jag också nere och tittade i fiskhamnen. Jag var där klockan 6 på morgonen. Där fanns det mycket fisk och många båtar. En annan dag var jag i Långedrag. Jag var och tittade på alla segelbåtar och motorbåtar i G.K.S.S.-hamnen. Därefter for jag med en annan båt i södra skärgården. Det var en rolig resa."

 

Barnens dag i Skara 1954. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Lars Andersson beskriver "Barnens dag i Skara":

 

"På lördag eftermiddag var jag och tittade på läroverksgården. Senare på kvällen var jag på tivolit. Där var det skoj. Jag åkte radiobil och virvelvind, och så var jag och såg på mycket annat på tivolit. På söndagen såg jag karnevalståget. Det var mycket skoj att se på. Senare var jag inne på Skaravallen och såg på gymnasterna."

 

Julteckning, av Lars Anderssons hand.

 

Julen 1954, läste Lars Andersson jullektyr på torpet Stora Vadet i Götala:

 

"Jag har läst många trevliga böcker i jul, då det har varit dåligt väder. Jag har läst Nittiett Karlsson och många andra trevliga jultidningar. Sen har jag läst en del trevliga böcker, såsomKalle Blomkvists Den hemliga tunneln och flera sådana liknande böcker." 

 

Om "Vintersport i Skara" skrev han vintern 1954-1955:

 

"Nu har det varit rätt så kallt en lång tid i Skara. Då har det bedrivits en hel del vintersport här. Det har varit ishockey, bandy, skidåkning och skridskosport. I fredags var det ishockey här i Skara. Skara vann med 13-4 över Vara. Det var en mycket spännande match, och mycket folk var det och tittade på matchen. I nästa månad ska det bli ungdomslandskamp på Skaravallen mellan Finland och Norge. På Marknadslyckan får alla barn åka skridskor. På söndagarna spelar man bandy på Marknadslyckan. Här i Skara finns det många som åker till Billingen för att åka skidor."

 

Ishockeyteckning, av Lars Anderssons hand.

 

Många barn drömde redan då om att bli hockeystjärnor, såsom Lars Andersson, vilket framgår av uppsatsen "Min högsta önskan", skriven måndagen den 28 februari 1955:

 

"Min högsta önskan är att få bli ishockeyspelare och få komma upp i landslaget. Det skulle också vara roligt att få åka med på turné till utlandet och spela ishockey på främmande planer. För att komma upp i landslaget måste man träna mycket hårt, så man får kondition. Jag skulle vilja bli en lika bra spelare som Lasse Björn. Han är en av det svenska landslagets bästa spelare. Nu är det svenska landslaget i Tyskland. De håller på att spela om VM i ishockey. I lördags (den 26 februari 1955) spelade Sverige mot Sovjet. Då fick de stryk med 2-1. Igår kväll (söndagen den 27 februari 1955) spelade Sverige mot Schweiz och vann med 10-0. Idag (måndagen den 28 februari 1955) har Sverige vilodag."

 

Ishockeyteckning, av Lars Anderssons hand.

 

Innan vi lämnar läsåret 1954-1955, får Lars Andersson beskriva sin klass 6A i Skara Folkskola:

 

"Vi är en klass på 26 elever och går i Skara Folkskola. Vår fröken heter Svantesson. Här i vår klass får vi lära oss engelska och det är roligt. Vi får också lära oss att slöjda. Det är roligast av alla ämnen vi har i skolan. Där får vi göra mycket bra saker. Lördagen är den bästa dagen i veckan. Då har vi bäst timmar. På lördagarna har vi kristendom, räkning, gymnastik och två timmars slöjd. På lästimmen är det ett par, som får spela pjäs och underhålla de andra i klassen. Det är mycket roligt." 

 

1955-1956

Lastbil i vattenfärg, av Lars Anderssons hand.

 

Götalabon Lars Andersson gick sitt sista skolår 1955-1956, såsom folkskoleelev i klass 7A i Skara Folkskola. I uppsatsen "Inför mitt sista skolår", skriven hösten 1955, ser han fram emot att snart få börja arbeta och göra rätt för sig i samhället:

 

"Det känns inte alls konstigt att börja sista läsåret. Det ska bli riktigt skönt att få gå ur skolan till våren. Jag tror att det här läsåret blir mycket svårare än när vi gick i sjätte klass. De roligaste ämnena vi har är räkning, geografi, naturlära och hushållsgöromål. När jag har gått ur skolan, ska jag börja arbeta. Då skall jag försöka få arbete på någon bilverkstad och om det inte går, ska jag försöka få plats på någon bensinstation. När jag blir så gammal, att jag får ta körkort, ska jag göra det. Sen ska jag ut och köra långtradare. Det kan också hända, att jag ändrar mig och inte kommer att göra något av de arbeten jag tänkt mig."

 

Lastbilsteckning, av Lars Anderssons hand.

 

Nu blev det inte så, Lars kom att köra lastbilar som han så önskade, det ser man av alla teckningar han gjorde på långtradare och dylikt, hittade i garaget på Stora Vadet i Götala 2012. I afton plastade jag in bilderna, då jag ska sätta upp dem i samma garage vid kommande besök denna månad.

 

Uppsättning av juldekorationer i Skara 1954. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Om "Julhandeln i Skara" 1955, skriver Lars Andersson:

 

"Strax före jul brukar handlarna få det mycket arbetsamt. Då ska alla handla till jul. Springpojkarna får det också mycket svårt med att köra ut alla varor, som folk ringer efter eller sådana mängder, som inte folk orkar bära hem. När de kör hem varor, brukar de få bra med slantar. Folk handlar så mycket, att de får ont om pengar fram i januari. Folk köper också en del speciella maträtter, såsom skinka och frukt. De brukar också bli mycket dyra. Sen köper folk mycket julklappar, som de ger bort till släktingar och vänner."

 

Owe Wilén, "springschas" hos Skara pappershandel. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Det finns många små uppsatser som jag skulle kunna delge av Lars Anderssons hand, men avslutar nu med en sista om "En utflykt till Kinnekulle", skriven hösten 1955. Det bör i sammanhanget nämnas att han brås på sin syster Nancy Nykvist, båda hade lätt för att skriva. Man får tänka att Lars Andersson inte ens är 15 år fyllda: 

 

"Vi for från skolan klockan åtta på måndag morgon den 26 september (1955). Vi skulle fara till Kinnekulle och titta på en del saker. Första platsen vi kom till var svampodlingen vid Kinne-Kleva. Det var i skifferoljeverkens grottor, som man odlade svamp. Från svampodlingen upp till toppen på Kinnekulle. Vi kunde inte åka ända upp till toppen, utan vi fick gå sista biten. Från utsiktstornet kunde vi se långt ut på Vänern. Sedan for vi till Gössäter. Där skulle vi se på ett stensliperi, men det var stängt. Då for vi till Österäng och där åt vi frukost. Därifrån for vi till Årnäs. På Årnäs fick vi se hur de gjorde glasbuteljer. Den glödande glasmassan kom från ugnar och droppade i stora klumpar i formar, sedan gick de vidare ut i ett kylrum. När vi hade sett allting på Årnäs, for vi till Lundsbrunn och tittade på Kronhöns konservfabrik, och därifrån for vi hem till Skara." 

 

Storms fröhandel, broschyr från 1950-talets Skara, funnen i garaget på Stora Vadet i Götala år 2012.

En motocrosstävling 1953.

Ett programblad för Moto-Crosstävlingarna å Dalabanan i Lundsbrunn, söndagen den 28 augusti 1955, som har varit i Lars Anderssons ägo, funnet i ett garage på Stora Vadet i Götala år 2012.

 

I höstas (1953) var det en motocrosstävling i Lundsbrunn, ett par mil ifrån Skara. Skara har sin motocrossbana där. Matchen skulle börja klockan 13.00 Till att börja med körde alla förarna ett varv på banan för att visa sig. Först startade 125 cc klassen. De skulle köra fem varv på banan. Jag minns inte, vad segraren heter, men han körde på Puch.

 

Motocross på Dala-banan, Lundsbrunn, den 17 april 1955. Fotograf Stig Rehn, bild i Västergötlands museums ägo. 

 

Nästa heat gick för 500 cc klassen i juniorer. De skulle köra tjugo varv. Han som vann, heter Raymond Sigvardson. Han är ifrån Älvängen. Tvåa blev Rune Magnuson, Skara M.K.

 

Motocross på Dala-banan, Lundsbrunn, 17 april 1955. I mitten Raymond Sigvardsson, Älvbygdens motorklubb, Älvängen. Sigvardsson var landslagsförare i motocross. Fotograf Stig Rehn, bild i Västergötlands museums ägo.

 

Sen blev det final. Då skulle seniorerna köra tjugofem varv. Jag kommer inte ihåg, vad segraren heter. Teddy Gustavson, en av Skaras bästa förare, gick det inte bra för. Han körde inte på sin egen maskin. När maskinen gick sönder, låg han först. Han hade då kört bara sex varv.

 

Ett programblad för Moto-Crosstävlingarna å Dalabanan i Lundsbrunn, söndagen den 28 augusti 1955, som har varit i Lars Anderssons ägo, funnet i ett garage på Stora Vadet i Götala år 2012.

 

Lika illa gick det för Bernt Johanson, Skaras bästa förare. Bakaxeln på hans maskin gick av på tjugotredje varvet. Han hade legat först, sedan Tedde Gustavson hade gått ur. När alla var i mål, fick segraren köra ett ärevarv.

 

Författad skolåret 1953-1954 av Lars Andersson, klass 5A i Skara Folkskola.

 

Ett programblad för Moto-Crosstävlingarna å Dalabanan i Lundsbrunn, söndagen den 28 augusti 1955, som har varit i Lars Anderssons ägo, funnet i ett garage på Stora Vadet i Götala år 2012.
 

En rolig sommar 1953.

Stora Vadets jordkällare, den 6 november 2017.
 

I min förra blogg skrev jag om skolbarnet Lars Andersson från Stora Vadet i Götala, som i sina skoluppsatser skrev trevliga historier om livet på torpet och i 1950-talets Skara. Skolböckerna hittade jag i en låda när jag rensade i garaget för femår sedan, ett garage som tillkom under samma tid i det som var hans föräldrahem. Jag delger här ännu en kort historia, skriven hösten 1953 då Lars Andersson gick i klass 5A i Skara Folkskola:

 

Skara
 

"I sommar har det regnat och åskat mycket. Men till Skara kom det mycket turister ändå. Det har kommit bussar från alla möjliga städer och många turister från utlandet. Jag har också varit ute och åkt buss.

 

Ålleberg

 

Då var vi på Ålleberg och såg, när man körde med segelflyg.

 

Skövde
 

Därifrån for vi till Skövde och från Skövde till Flämslätt. Där badade vi. När vi hade badat färdigt for vi hem.

 

Flämslätt

 

Jag har hjälp till i Qvänsels affär med att köra ut varor.

 

Qvänsels 1941

 

Så har jag också hjälp till på en gård hemma i sommar. Där har jag fått vara med om att köra in klöver. Jag har också fått mjölka korna. Det var mycket roligt. Det har i alla fall varit en trevlig sommar i år."

 

Stora Vadets brygghus, den 6 november 2017.

Ett trevligt sommarlov 1952.

Skara folkskola.

 

Lars Andersson var det sista barnet, som växte upp på Stora Vadet i Götala. I en skoluppsats för klass 4A i Skara Folkskola hösten 1952, skrev han i uppsatsen "Ett trevligt sommarlov" om hur han tillsammans med sin mor Signe Andersson (1905-1972) och far Gustaf Andersson (1907-1985) cyklade iväg på en Skaraborgsresa sommaren 1952:

 

I en av skolböckerna från år 1952, skriver Lars Andersson alla familjemedlemmar som bor på Stora Vadet i Götala och vilken postadress man har.
 

"Strax efter skolans slut var det vackert väder. Då for mamma, pappa och jag ut på cykel. Vi åkte från Skara vid tolvtiden. Vi for åt Lundsbrunn och Husaby. Från Husaby tog vi vägen till utsiktstornet på Kinnekulle. Där var vi uppe och såg utsikten. Sedan åkte vi ned till Råbäck och Gössäter. Där låg vi över natten.

 

Utsikt från Kinnekulle, ett vykort poststämplat 1952.

 

Andra dagen for vi till Årnäs glasbruk. Det var roligt att se. Där gör de glas till läskedrycker. Allt arbetet gick med maskin. Alla flaskorna kom på löpande band och fördes in i en kylugn.

 

Mariestad, ett vykort poststämplat 1951.

 

När vi hade varit där, for vi till Mariestad och sedan till våra släktingar i Låstad. Där vi stannade ett par dagar. På en söndag for vi hem. Då for vi över Binneberg. Där var vi inne och såg i Binnebergs tingshus. Sedan for vi hem till Skara. Det var en trevlig resa, som jag fick vara med om."

 

Låstads kyrka, en socken där Lars Andersson i sin sommarbetraktelse hade släktingar 1952. Om man läser Lars storasyster Nancy Nykvists minnesbok "Återblick" från år 1997, skriver hon om familjen Svensson som bebodde Sörgården i Låstad. Inte släkt, men mycket nära vänner till familjen på Stora Vadet. Nancy Nykvist har även med en bild från Sörgårdens trappa i Låstad år 1937, där uppsatsförfattaren Lars Anderssons mormor Anna Larsson är på besök hos Gustaf och Helga Svensson, hon reser tillsammans med sin son Gerhard och dennes hustru Elsa, som vanligtvis bodde i Stockholm. Familjen Svensson med barnen Dagmar och Harry, hade bebott granngården Lunnatorp vid Axevallavägen, tvärs över Lilla Vadet, men på våren 1935 flyttade Svenssons från Lunnatorp till Finnatorp i Norra Vings socken. Det var i närheten av Tubbetorps station. Svenssons hyrde bara ett år på Finnatorp. De köpte en gård, Sörgården Låstad, och flyttade dit, så förmodligen var det här Gustaf, Signe och Lars Andersson bodde ett par dagar sommaren 1952, värdparet kallades ju för farbror Gustaf Svensson och tant Helga Svensson av folket på Stora Vadet, fast man inte var släkt. (Ett par dagar efter att denna blogg hade publicerats, skrev Nancy Nykvists dotter Inger Paulsson i Skara till mig och upplyste att familjen Andersson från Stora Vadet bodde nog hos Eva och Knut i Låstad. Eva var Lars’ halvsyster, Signes äldsta dotter.)

Tidaholmskonstnären Evald Gillbrand.

Vår första Gillbrandstavla, som hänger på torpet i Götala.
 

En novemberdag för fyra år sedan inköpte jag vid Hötorget i Skara en tavla från mellankrigstiden, föreställande Billingen, sedd från Kungslena. Evald Gillbrand (född Carlsson) från Tidaholm, köpman, arkitekt och allkonstnär, hade målat tavlan. Han finns representerad med bl a en väggmålning från 1941 i Tidaholms kyrka och dessutom med flera alster i dess församlingshem, Mobackens kapell (som dessutom uppfördes 1939 efter Gillbrands ritningar), Blåhults kapell (även här stod Gillbrand bakom ritningarna, kapellet invigdes 1936) och Östra kyrkogårdens kapell, samt i den klassiska Sagabiografen i Tidaholm från 1917. Idag köpte jag i Kortedala ytterligare en tavla av Evald Gillbrand, målad så sent som 1981 och föreställande Gamla Torget med Basarlängan i Tidaholm, i bakgrunden syns stadskyrkan. Köpmannen Gillbrand hade en färgbutik ett stenkast bort, på Torggatan 10. Fadern Gillis Carlsson (1858-1941) var en lokalkänd handlare med färdigheter i dekorations-, skylt-, vagns- och möbelmåleri, medan sonen Per Gillbrand (1934-2016) blev en världskänd motoringenjör, kallad för Turbo-Pelle.

 

Vår andra Gillbrandstavla, som från och med söndag ska hänga på torpet i Götala.

DNA-revolutionen og arkæologien.

Professor Kristian Kristiansen vid "Institutionen för historiska studier" vid Göteborgs universitet föreläser för "Fornminnesföreningen i Göteborg", den 16 oktober 2017. Han redogör för tre stora folkvandringar in i Europa, som förändrar världsdelens förhistoria. Ny forskning som har möjliggjorts av DNA-revolutionen.
 
Idag ska vi lyfta lite på huvudet och titta bortom Götalas horisont eller egentligen inte, då även Götala är en del av detta allmäneuropeiska. Igår eftermiddags kom jag hem från Berlin, som jag besökte tillsammans med min sambo detta veckoslut och igår kväll lyssnade jag på en föreläsning i Fornminnesföreningen i Göteborgs regi, där vår danske arkeologiprofessor Kristian Kristiansen vid Göteborgs universitet höll en föreläsning om de senaste landvinningarna inom arkeologin, utifrån rubriken "DNA-revolutionen og arkæologien", med underrubriken ”Arkeologi, genetik och folkevandringer: En nytolkning af kultur- og sprokforandring i Eurasien under det tredje og andet årtusinde før vor tidsregning.”
 
Artikelförfattaren vid floden Spree i Berlin, den 15 oktober 2017.
 

Berlin är en stad, kanske mer än många som ständigt arbetar med sin historia och sin historieskrivning. Öppnare än många andra europeiska städer för alternativa kulturyttringar och mångfald – Europas själ och styrka. Arkeologin i Tyskland och i Europa står också inför nya utmaningar, då tidigare sanningar inte ser ut att hålla, då den naturvetenskapliga revolutionen förändrar arkeologins möjligheter till nästan tidigare otänkbara nivåer. Sedan år 2000 har disciplinen börjat använda sig av strontium- och blyisotopanalyser, samt år 2010 började DNA-revolutionen (vilken svensken bl a Svante Pääbo har varit framdrivande i, bland annat genom att visa att vi européer till 2-3 % i vår genbank är alla ättlingar till neandertalare) förändra hela vår europeiska förhistoria, till den grad att den visar att vår mobilitet har haft helt andra dimensioner än vad vi ens kunnat drömma oss till, efter andra världskriget har det varit kutym att det främst har varit idéer som rört sig, inte människor (annat var synsättet under mellankrigstiden) i förhistorien. Folkvandringar som idé satt inte högt på dagordningen, men idag ser vi via den naturvetenskapliga revolutionen att människor, djur och ting (metaller och textilier) har rört på sig i Europa genom ett hittills okänt omfång, så de senaste 50 årens arkeologiska forskning omkring kulturförändringar har varit grundläggande felaktig. Hur kunde så många arkeologer ta fel så länge? Det betyder också en omkalibrering av arkeologiska teorier och metoder.

 

Artikelförfattaren den 15 juni 2017 vid Nordens äldsta boplats - Varggrottan i Bötombergen i Lappfjärds socken, Kristinestads kommun, Finland. I grottan fann man under åren 1996-2006 artefakter (föremål) som daterar den till paleolitisk tid, för ca 120 000 - 130 000 år sedan. Detta skall i så fall vara de enda kända lämningarna av Neandertalmänniskor som hittats i Norden. Varggrottan är inte färdiggrävd arkeologiskt.

 

Professor Kristian Kristiansen berättade att sedan år 2010 har det efter 20 års famlande blivit möjligt att göra analyser av arkeologiska DNA, som går att jämföra med forskningen kring modern DNA. Det visar att européernas genbank i huvudsak består av tre stora invasioner av folk, som kom för att stanna… idag uppblandade i oss alla. Dessa tre folkrörelser till Europa är:

 

1) Första gruppen var mörkskinnade jägare-samlare som kom från Afrika för 50 000 år sedan, som även gav oss blå ögon.

 

2) Andra gruppen var ljusskinnade anatoliska bönder, som kom för drygt 8 000 år sedan. De gav oss jordbruket och resan upp till Västergötland tog cirka 2 000 år att göra, då neolitiseringen började och gånggrifter uppfördes. Inledningsvis håller man sig genetiskt för sig själva i centrala och sydöstra Europa, skilda från de omliggande jägarsamhällena, men ca 4000 f Kr expanderar man åt alla vädersträck och börjar blanda upp sig med ursprungsbefolkningen i Europa. Under sin kulturella höjdpunkt byggs neolitiska städer på Iberiska halvön och i Sydösteuropa.

 

3) Tredje gruppen var ett rörligt folk som kom från stäpperna i öster för 5 000 år sedan, vilken gjorde oss laktostoleranta och långa (de neolitiska bönderna hade börjat minska i längd på grund av en för ensidig kost). Den dramatiska historien om hur de invaderade Europa har presenterats nyligen i den forskning som Kristian Kristiansen har lett på Göteborgs och Köpenhamns universitet under åren 2011-2016 och vars forskning fortsätter, numera bekostade av Riksbanken 2017-2022.

 

Stridsyxekulturens utbredning i norra Europa, för omkring 4500-5000 år sedan.

 

När denna tredje invasion, som även kom till Västergötland har vi namngett den för Stridsyxekulturen (tidigare hette den Båtyxekulturen, för sina karaktäristiska yxor), medan den rent allmänt i Europa heter Snörkeramisk kultur och i vårt grannland Danmark för Enkeltgravskulturen, för sin nya typ av familjebaserade gravar som ersatte de kollektiva megalitgravarna. Gravskicket i enkeltgravkulturen avviker något från stridsyxekulturens gravar. Vissa föremålsformer skiljer sig också något åt, men i det stora hela är det samma massinvasion som sker, snörkeramikerna brukade anses vara de första som talade indoeuropeiska i Baltikum-Polen-Tyskland-Skandinavien. De anses ha varit ett ryttarfolk, som införde tamhästen till våra trakter. Bara på Jylland uppfördes 30 000 enkelgravar under åren 2800-2400 f Kr.

 

Jylland under Enkeltgravskulturen.

 

Det var en massiv immigration, som även pollendiagram från nordvästra Jylland bekräftar och visar den dramatiska och plötsliga skogsavverkningen för att skapa betesmarker för stridsyxekulturens stora djurbesättningar. Sådana grässtäpper, man hade hemmavid österut.

 

Enkeltgravskulturen förändrar Jyllands landskap, skogen ersätts av betesmark.

 

Det är samma östeuropeiska folk med ett indoeuropeiskt ursprung, som faktiskt för med sig det indoeuropeiska språk som vi talar idag. De neolitiska bönderna vars marker invaderades, talade ett annat språk, vars rester vi hittar sammanblandade i dagens europeiska språk. Den snörkeramiska kulturen är ursprungligen homogen, men kom inom seklernas lopp skapa fristående kulturområden, vars befolkning och språk, blandas med de två tidigare invandrade folkgrupperna. Hemifrån den eurasiska stäppen tar man med sig pesten, som faktiskt är 3500 år äldre än den julianska som tog död på en stor del av europeiska befolkningen ca 500 e Kr och som förändrade vår egen järnålder, ty redan 3000 f Kr tog sig stridsyxefolket med sig pesten, som under denna tid smittade som lungpest (loppburen blir inte pesten förrän 1000 f Kr) och delvis krossade de megalitiska samhällena, som var mer kollektivistiska än stridsyxekulturen/enkelgravkulturen och hade dominerat vår kontinent före den tredje stora invasionen.

 

Förhistoriska språk i Europa.

 

I Danmark uppträdde hjulet för första gången under denna tid, stridsyxefolket i dess ursprung fick sin styrka genom sin mobila rörlighet med ekonomi som var baserad på vagnar, boskap och hästar. Stäppfolkets kontakter med Mesopotamien/Uruks metallframställning, öppnade gruvor och metallens användning till verktyg och vapen, skapade en ekonomi baserad på privat ägande och istället för kollektiva massgravar som exempelvis gånggrifter var, övergick man till mer individuella.

 

Nio av tio av de tidiga enkeltgravarna i Danmark är manliga.

 

I gravar i Eulau i centrala Tyskland, har strontiumanalyser visat att de tidigaste snörkeramiska eller som vi kallar dem i Västergötland stridsyxeinvandrarna gift sig med kvinnor från närområden, som inte delat kulturursprung med männen, men gravmaterial visar också fientligheter mellan folkgrupperna var vanliga där flera familjer hade dödats brutalt. Dessutom kan man i denna del av Tyskland se att de nyinvandrade åt mer av kött- och mejeriprodukter, samt hade sina gravfält närmare gräslandskapet i norr.

 

Snörkeramiska kulturen i Tyskland.

 

Kontentan för denna sista stora invandring till Europa av stridsyxefolket, visar att en ny diet i kombination med en mobil livsstil skapade en bättre hälsa och överlevnad för barnen. Pestepidemier från de eurasiska stäpperna minskade den tidigare europeiska befolkningen. Invandrarna hade ett större proteinintag av kött, mjölkprodukter och blod från djuren, men ett mycket lågt intag av stärkelse och kolhydrater, som i sin tur minskade karies i tänderna.

 

Befolkningens längd ökade drastiskt för knappt 5000 år sedan.

 

Detta gjorde invandrarnas fysiskt starka, vilket stärktes av mobiliteten i boskaps- och hästkulturen. Man var betydligt högre och starkare än ursprungsbefolkningen, vilket i kombination med minskad spädbarnsdödlighet gör att vi i Nordeuropa idag till hälften bär dessa invandrares gener och ännu idag talar deras språk. Övrigt DNA som bärs av dagens européer visar släktskap med europeiska jägare-samlare, av den anatoliska DNA-banken har lite överlevt.

 

Gemensamma textiltraditioner sträckte sig från Tarim i västra Kina till norra Europa under bronsåldern.

 

Neolitikum övergår till bronsålder för cirka 4000 år sedan och DNA-revolutionen har även gett oss så många nya fakta, som vänder upp och ned på tidigare uppfattningar. Professor Kristian Kristiansen berättade om att bronsåldern var en minst sagt lika expansiv period som vikingatiden, ty handel och folkförflyttningar ter sig liknande, forskningen har visat att under bronsåldern kunde man inte alls väva i Norden, utan folket i norr importerade balar med ylletyger till Norden (fram till nyligen trodde man att avsaknaden av vävtyngder och sländtrissor på nordiska boplatser från bronsåldern berodde på att man ännu inte hade tagit åt sig den stående vävstolen, vilken användes här under järnåldern, utan att man vävde på en liggande vävstol, som ej behövde vägtyngder, men så är det inte, ty man saknade helt vävstolar och importerade omkring 3 x 3 meter stora tygstycken, som man färdigställde här.

 

Europa var väl sammanhållet under bronsåldern, med ett rikt utbyte av varor, tjänster och människor.
 

I norra Medelhavsområdet har man hittat stora textilverkstäder från denna tid som exporterade sina varor till nordborna) ett enormt nätverk av handel och kontakter som band hela Europa från Finland i norr till Medelhavet i söder... koppar och tenn var drivmotorn (på ett liknande sätt som olja och gas är idag), men där alla hade något att sälja… i syd var bärnsten och pälsverk från norr populära.

 

Artikelförfattaren den 14 juni 2017 vid bronsåldersgravrösena i Sammallahdenmäki, som hittas i byn Kivikylä i Raumo i Västra Finlands län i Finland. Sammallahdenmäki består av totalt 33 gravrösen från bronsåldern (i Finland 1500–500 f.Kr.), vid den tiden låg området vid kusten. Gravarna är gjorda i tre olika mönster, låga och runda smårösen, stora stackformade och runda ringformade rösen. En enda av gravarna är fyrkantig och kallas ”Kyrkgolvet” (finska: Kirkonlaattia). Fyrkantiga stenrösen är inte kända från andra delar av Finland och formen är ovanlig inom hela den skandinaviska bronskulturens område. Enligt folksägnen tävlade jättar med några kristna om vem som kunde bygga en kyrka fortast. De kristna jobbade snabbast, och det fyrkantiga röset är grunden till den kyrka som jättarna påbörjade. Bronsåldersgravrösena i Sammallahdenmäki skrevs in som Finlands första arkeologiska objekt på Unescos världsarvslista 1999.

 

Kulturutbytet var så starkt att vi i stora delar delade samma kosmologiska världsbild, inte bara i hela Europa, utan även med Indien och så långt som till Tarim i västra Kina. Inte bara tron, utan exempelvis samma stridsvagnar som vägde omkring 25 kg fanns bland eliten i hela den kända världen.

 

Stridsvagnen under bronsåldern.

 

Gravritualerna utfördes på liknande sätt med uppförda gravhögar över trä- och stenkistor, samt att man beklädde kistan eller den döde med oxskinn (eller andra oxartefakter). Handeln från väst till öst under bronsåldern var början till den senare tillkomna Sidenvägen. Rörligheten i Europa och till/från Europa har alltid varit stor.

 

Europeiska folkvandringar österut gör att vi delvis under bronsåldern har en gemensam kultursfär i hela Eurasien.

Kungahällaprojektet 2017.

Den första av tre utgrävningsytor vid Kyrkbäcken i Ytterby socken, den 21 september 2017.
 

Inom ramen för Kungahällaprojektet, som leds av arkeolog Kristina Bengtsson, genomfördes under hösten 2017 en seminarieutgrävning i Ytterby med utgrävningsansvarige Martin Rundkvist. Jag var där tillsammans med Kristina, torsdagen den 21 september och en vecka efteråt lyssnade jag på Martins föreläsning ”Mellan järnåldershallen och medeltidsstaden vid Kungahälla. Arkeologiska undersökningar vid Kyrkbäcken”, som han höll i GASTs - Göteborgs arkeologiska studentförenings regi. En sammanfattning av 3 veckors fältkurs för B-studenter i arkeologi vid Göteborgs universitet, men delgav också återblickar till tidigare års utgrävningar i Ytterby och vid Kastellegården, där medeltidsstaden Kungahälla växte upp invid Nordre älvs strand, namngiven efter den hälla med Bohusläns näststörsta förhistoriska gravfält och den kungsgård av hallkaraktär som fanns i trakten av dagens Ytterby under yngre järnåldern och tidigmedeltid. Jag har medverkat i Kungahällaprojektet alltsedan 2006 och i vår höll jag i Kungälv en studiecirkel om Arkeologins historia i Kungälvs kommun, där vi pratade om arkeologins framväxt och landvinningar i kommunen de senaste 100-150 åren.

 

Arkeologen Martin Rundkvist gjorde den 28 september 2017 en bra sammanfattande utblick över det arkeologiska fältet i Ytterbydalen och kring Kungahälla. Det var intressant att höra hans reflektioner och nu är höstens seminarieutgrävning en del av den omfattande Kungahällaforskningen som har fortgått sedan slutet av 1800-talet.

 

Det senaste året (2016-2017) har det kommit ut ett par intressanta tryckta texter om järnålderns Kungahälla i Ytterby socken, varav den första skrevs av Kristina Bengtsson i tidskriften Fynd – Aktuell forskning 2016, utgiven av Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. Där hon redogör för Handel och hantverk i Kungahälla Yttre, som också föranledde seminarieutgrävningen vid Kyrkbäcken (som bestod av tre utgrävningsytor på 9 kvadratmeter vardera i de områden där lösfynden har varit mest talrika) förra månaden, då systematiska metalldetektorundersökningar av Kenth Lärk, Frank Leverin och Svante Tibell under åren 2013-2015 i den tunga lerjorden på båda sidor av Kyrkbäckens dalgång hade framvisat en förhållandevis omfattande hantverks- och handelsverksamhet på platsen under järnåldern och medeltiden. Metallfynden indikerar en eventuell förskjutning neråt Nordre älv från tidsperioden romersk järnålder till yngre järnålder. Om detta, men även höstens utgrävningsresultat och nyttiga jämförelser med andra centralplatser i Norden gavs av Rundkvist i lokalerna för Institutionen för historiska studier, som jag själv har varit knuten till i så många år. Senare kan man ta del av höstens forskningsresultat i en utgrävningsrapport, vilka skrivs efter arkeologiska undersökningar.

 

Den andra av tre utgrävningsytor vid Kyrkbäcken i Ytterby socken, den 21 september 2017.

 

Den andra intressanta texten är skriven av göteborgsarkeologen Ulf Ragnesten i In Situ Archaeologica, vol. 12 och heter Järnåldersbebyggelsen vid Västra Porten/Smällen och omfattar ett tjugotal sidor. Han var utgrävningsansvarig då jag bland annat var med och grävde huslämningar vid den stora hallbyggnaden i Ytterby åren 2011 och 2012, ett område som i dags datum har frambringat 17 förhistoriska byggnader från slutet av bronsåldern fram i vendeltid. Det är en läsvärd text, som framledes ska kunna laddas hem via internet, men kan idag lånas på universitets- och andra forskningsbibliotek.

 

Omslaget till In Situ Archaeologica, vol 12 pryds av kvarlämningar från stora järnåldershus i Ytterby.
 

 
Den tredje av tre utgrävningsytor vid Kyrkbäcken i Ytterby socken, den 21 september 2017.

Höstdagjämning på Stora Vadet.

Höst i Götala.
 
Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp rakt i öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.
 
Götalas ekhagmarker.
 
Denna höst är det oerhört många tranor vid Hornborgasjön, igår räknade man 18550 stycken och därför är det inte osannolikt som min granne på torpet Motviljet sa, att för några dagar sedan så kunde det var uppemot 1000 som höll till i Götala, som jag skrev igår så övernattar de invid Hornborgasjöns trygga vatten, men äter upp sig på dagarna i närområdet, såsom Götala. Tranorna lyfte vid torpet Stora Vadet i Götala hage, då jag gick mellan våra två stugor i området och under hela dagen syntes och hördes de över nejden.
 
Tranorna blir alltmer talrika vid Hornborgasjöns närområden, exempelvis Götala, vår som höst.
 
Idag var dock inte huvudsyftet att se på tranor, utan göra ett halvt dagsverke på Stora Vadet. Se över torpet och börja höströjningen, öppna upp markerna så att det tusenåriga gravfältet kan gå i vinteridé och för att besökare ska kunna strosa runt som i en park. Mycket återstår, men hann med en hel del idag.
 

Jag har inte varit så mycket på Stora Vadet i år, men det blir ändring kommande år, då jag ska öppna upp mer av den igenväxta trädgården och plantera grödor, vilket jag avstod att göra i år. Jag var även och hälsade på kreaturen, både hos SLU Götala och Lilla Vadet, på granntorpet har kalvar fötts av kvigorna.
 
SLU:s ungdjur i Götala hage.
 
Kvigor som har kalvat på Lilla Vadet.
 
Kreatursbesättningen på SLU Götala kommer till våren 2018 att ha få en ny fin ladugård, nybygget pågick hela dagen.
 
På en lantgård finns det alltid något att göra.
 
Det är bara att instämma med Sigmund Freud, att allt som betyder något är kärlek och arbete.
 
Kulturlandskapet i Götala.

Fågelsång?

 
Redan före klockan 09.00 på morgonen var ett hundratal tranor samlade på Götalas västliga fält.
 
 
Detta sällsamma skådespel, som återkommer i några veckors tid, vår som höst i markerna som omger Hornborgasjön. Naturens egen musikaliska upplevelse såsom en mycket speciell fågelsång, som på våren ger hopp om ljusare tider och nu på hösten, en påminnelse om vinterns dvala som väntar.
 
 
Jag träffade en gång en man som inte stod ut att bo kvar vid Hornborgasjön, då tranorna trumpetade från morgon till kväll. Han tyckte inte att det var fågelsång, bara outhärdligt.
 
 
Olika utstakar vi våra vägar... min går ända fram till Kungälv idag.
 
 
Det blir ett arkeologiskt studiebesök, tillsammans med min vän Kristina Bengtsson. Dessförinnan och därefter passerar jag Skara. I afton är jag tillbaka i Götala för kvällsvard och tystnaden, ty inför mörkrets ankomst återvänder tranorna till Hornborgasjöns trygga vatten, bortom rovdjurens och människornas nyfikna blickar.
 

Tranornas trumpetande.

 
Det är en sådan höstdag då hela dagen är i tranornas tecken, redan vid ankomst till Götala hörs trumpetandet och då vet man att det är höst.
 
 
De fyller fälten på den gamla kungsgårdens marker och motvilligt lyfter de när de ser vandrarens anlete.
 
 
SLU Götala har till våren en ny ladugård och i den gamla ska man förvara hö, efter en anpassad renovering.
 
 
På torpet Viljet hade jag ett långt och trevligt samtal om dåtid, nutid och framtid med en av ladugårdens anställda. En sak kom vi fram till, utan kreatur inga svenska hagar... ett samtal som fördes under tranornas trumpetande.
 
 
Om aftonen när en hade blivit två på torpet Viljet stannade vi upp vid Götala allé och fortsatte skåda det spel som hade pågått sedan förmiddagen. Det kommer en dag då fältet är tomt, bortsett ett vilset rådjur och en långörad hare.
 

Ny forskning kring svårfångade ting - rättens namn och platser.

Tingshögen Larva bäsing i Västergötland.
 

Det är härligt att ta del av ny litteratur som lyfter fram forskningen kring tings- och galgplatser. Ola Svenssons förträffliga avhandling Nämnda ting men glömda. Ortnamn, landskap och rättsutövning, från år 2015 är en god utgångspunkt kring vissa funderingar om Götala, som tings- och centralplats under järnåldern och medeltiden. Ola Svensson använder sig av ortnamnsforskning i kombination av historia och arkeologi för att få fram rättsindicerande ortnamn. Skåne har genom riktigt gott ortnamnsmaterial getts möjlighet att forska i ämnet. Betydligt rikare än någon annan del av Sverige.

 

I historisk tid har tingsplatserna flyttat många gånger, kanske det har varit så även under förhistorien och medeltiden. Inom varje härad har det funnits en häradsrätt. Häradsbegreppet härstammar från Danmark och hade den administrativa funktionen för kungamakten och kyrkan. I ett dokument från slutet av 1000-talet omnämns att häradsindelningen på Själland var genomförd. I Skåne var indelningen klar 1231.

 

Ola Svenssons avhandling Nämnda ting men glömda. Ortnamn, landskap och rättsutövning, som han disputerade med år 2015 vid Linnéuniversitetet.

 

Tingen i Götaland är mycket svårfångade, men Ola Svensson har kommit långt i forskningen, genom att fastslå att ting är ett mångfacetterat begrepp som omfattar en bredd av gemensamma identitets- och gemenskapsrelaterade aktiviteter. Att ett samband mellan å ena sidan sammankomst för överläggning och rådslag och andra sidan sådant som vi är vana att kalla kult, det vill säga offerhandlingar, ceremoniella måltider, vissa typer av spel och lekar har förelegat i förkristen tid behöver vi knappast betvivla. (Svensson 2015:46)

 

Tingsplats i Gulde i Schleswig-Holstein, Tyskland. Foto av Clemens Franz.
 

På germanernas ting (ofta med en avgränsad och ingärdad tingsplats), omnämnda redan i romerska verk av Ceasar och Tacitus, samlades man återkommande för att idka rättsutövning och tillkännande av beslut, med tillhörande diskussioner och röstningar om bland annat krigsförklaringar och fred med tillhörande förhandlingar mellan krigande parter, gemensamma angelägenheter som byte av religion, kungaval och kröningar. Dessutom ingick riter kring liv och död av skilda slag, samt såsom vid alla mänskliga samlingsplatser har ord som mat, dryck, hantverk och handel varit nära förknippade med sammankomster som hållits under germanska ord som ting, thing och ding med mera, oavsett om det har varit ting inom lagsagan eller på härads- och sockennivå.

 

Tinget omnämns på denna romersk-germanska stenpelare från 200 e Kr.

 

Ting-ordet förekommer indirekt på en romersk-germansk inskrift på en altarliknande pelare, som har använts som en dörrkarm, från 200-talet e Kr, upphittad år 1883 vid Hadrianus mur i norra England. På den står det på latin DEO MARTI THINCSO DVABVS ET ALAISAGIS BEDE ET FIMMILENE ET N AVG GERM CIVES TVIHANTI VSLM, varav uttrycket Deo Marti Thincso kan betyda tingsguden Mars. På svenska skulle hela texten översättas till:

Till gud Mars Thincsus och de två Alaisagae, Beda och Fimmilena, och kejsarens gudomliga anda, fullgör de germanska stammarna från Tuihantis (området Twente i östra Nederländerna) villigt och förtjänt sitt löfte.

 

Man antar att det är legosoldater från germanska områden på kontinenten, som har rest stenen till ära åt gudarna. Frisisk keramik har också hittats på utgrävningsplatsen, där stenpelaren hittades, vilket förstärker ovanstående teori, Beda och Fimmilena kan i sin tur syfta på frisiska bodthing och fimelthing (Iversen 2013:10f).

 

Konstnären John Claytons tolkning från 1857 av hur Hadrianus mur i norra England uppfördes av romarna.

 

Frågan är om Götala någon gång har haft funktioner som tingsplats, traditionen som platsen för alla Götars ting, antingen på Tempelbacken eller vid Taskevadet är stark och bara föreställningen om den är värd en akademisk uppsats. Tinget var en folkförsamling som samlades på bestämda platser och förbestämda tider. Nordbornas tingsplatser är mer lättfunna i väster än i öster. Tingsplatserna där var en viktig hörnsten i vikingarnas kolonisation av västra Europas övärld. Legitimitet skapades genom uppförande och användande av arkaiska monument i form av under vikingatiden nyuppförda gravliknande tingsplatser, speciella rättskretsar och tingsplatser på öarna i Nordatlanten. (Svensson 2015:43 & 46f).

 

Det som indikerar att Götala var en gammal centralplats redan under järnåldern, är att en stor del av medeltidens centralplatser även under järnåldern hade den rollen. Ty tidigmedeltidens huvudgårdar – kungliga, kyrkliga eller adliga (vilket Götala var som det äldsta kända boplatsen för Skarabiskopen, innan den övergick i kunglig ägo och blev kungsgård under andra hälften av 1200-talet) – kan oftast ”ses som en direkt förlängning av det förkristna, med nya lager påförda, men med en underliggande konstans och seghet, uttryckt både i påverkan från kristet område under järnåldern och i kvardröjande strukturer ifråga om godsbildning och bebyggelse under tidigmedeltid.” (Svensson 2015:38f) Arkeologiskt uppvisar området Götala – Brunsbo – Järnsyssla, öster om E20 under järnåldern och medeltiden tydliga aristokratiska drag, som jag har uppvisat ett flertal gånger i denna blogg om Götala med omland. Det är intressant att notera att Götala och Skara ligger på gränsen mellan tre härader och som kuriosa att Ola Svensson omnämner den från 1500-talet belagda Tempilsbacken (jämför med Götalas kultplats Tempelbacken), en rättsplats i Ljunits härad i Skåne (Svensson 2015:261).

 

På den östsjälländska Snoldelevstenen (800-talet), omnämns thulen Roald på Salhaugum, det senare Salløv – Ramsø härads gamla tingsplats. Thul är beteckningen på en förkristen hednapräst och magiker, dock inte sejdman. Ordet kommer av thulr, som inte direkt betyder "talare" utan snarare "tyljare", d.v.s. mumlande uppräknare", "en som rabblar besvärjelser". J. Bröndum-Nielsen antar att speciellt Odinspräster kallades "thul". På yngre hedniska danska runstenar står det istället "gode".  Goden figurerar bland annat som domare i västnordiska sammanhang. Senare har man i närheten av runstenens ursprungsplats (den står numera på Nationalmuseet i Köpenhamn), utgrävt forngravar från yngre järnåldern. (Svensson 2015:49f).

 

Många medeltida katedralstäder såsom Skara kan förmodas ha ursprung i äldre förkristna samlingsplatser, i vårt grannland Danmark uppkom domkyrkor på orter som Odense, Viborg och Lund (Arendala – Örndalen – öster om Lund har ofta utpekats för Skånes landsting i äldsta tid, vilket ett par historiska uppgifter från tidigt 1100-tal ger stöd för tanken,strax intill passerar det gamla färdstråket mellan Lund och Dalby. Se vidare Svensson 2015:247).

 

Runnevål vid Kil är Värmlands största gravfält med ett 90-tal bevarade gravhögar och stensättningar från järnåldern, men Värmlands landsting höll till söderut på Laghberget i Thingwalla under medeltiden, där dagens domkyrka finns i Karlstad, staden som grundades 1584. Tingvalla omnämns redan i slutet av 1200-talet, då en kyrkoherde Laurencius Arwidi omtalas. Tingvalla nämns i ytterligare ett 60-tal medeltidshandlingar som en centralort och en gemensam mötesplats för värmlänningar och fler än 40 medeltida dokument har utfärdats där mellan 1347-1520. En kungsgård var knuten till tingsplatsen som blev stad och Tingvalla socken finns dokumenterad i skrift alltsedan 1347.

 

Ola Svensson ser i sin forskning ”att de höjder, oftast gravhögar, som har ting- i förleden har en nära rumslig knytning till själva tinget eller föreställningar om själva tinget, men att de inte nödvändigtvis är de platser på vilka tingsstockarna har varit placerade. Tingshögarnas roll kan snarare ha varit att bidra till gestaltningen av landskapsutsnitt som har associerats med tinget. De har varit en viktig del av tingets scenografi, monument som genom traditioner och myter har utvisat det rätta geografiska närområdet för tinget och skänkt rättshandlingarna historisk hävd och legitimitet. En sådan roll kan även gravhögar eller gravhögsliknande lämningar som inte har namn innehållande ting ha uppburit.” (Svensson 2015:219f)

 

En utveckling från tingshögar - som kan ha manifesterat införandet av större enhetlighet och gemensamma föreställningar om tinget, kanske under sen vikingatid eller medeltid – över stockbackar – platsnamn som innehåller ordet stock plus höjdbeteckning – till tingshus är en möjlig utveckling när man tittar på namnen på häradstingsplatserna. (Svensson 2015:222f)  Fjäl och stock förekommer i äldre texter, som benämningar på enkla träbänkar som rätten satt på vid tinget (Svensson 2015:48).

 

Nedan presenteras några skånska tingsplatser, som kan beläggas arkeologiskt:

 

Gamla ting i Albo härad

Den mytomspunna högen Gamla ting, söder om Ravlunda kyrka i Albo härad heter i de arkeologiska sammanhangen även RAÄ Ravlunda 58:1. Det är rest av en hög, utgörande en oval förhöjning, 17 x 12 meter (N-S) och 1.5 meter hög. I ytan har den enstaka stenar, 0.2-0.5 meter stora. Västra delen av högen är bortschaktad, troligen vid grustäkt. I östra delen är högen delvis bortschaktad, 4 meter in i högen, på en sträcka av 5 meter. I övrigt är högen yt- och kantskadad. Krönet av höjd i flack NÖ-sluttning, grusmark. Belägen på en åkerholme.

 

Ravlunda kyrka.

 

Carl von Linné besöker tingshögen, han skriver om trakten runt Ravlunda kyrka den 29 maj 1749:

Kullar, lika ätteplatsar, lågo åtskilliga överst på höjderna omkring Ravlunda kyrka mitt i sädesfälten. Om desse äro rätta ätteplatsar, eller om de förorsakats av åkermannens körande kring backen, då jorden alltid stjälpes nederåt och det höga eller branta bliver kvarstående och ännu brantare, är svårt att säga. Men den höga kullen, som var rund lik ett halvklot och låg väster om prästegården, var med otrolig möda hopbragt av ålderdomen. En gammal sägen är här om denna, att sjöfarande i hedenhös upprättat högen till Neptuni ära.

Storating kallades en kulle av klappur söder om Ravlunda. Om denna varit grav till danske kong Halvdan den svarte eller någon annan, skall gör mig lika.

Svärtingkulle var en annor dylik hög av samma art, som ej låg långt ifrån den förra. Folket berättade, att en konung Svart här skolat blivit begraven.

Stenar till gamla minnesmärken voro många upprättade på ett fält sudost ifrån Ravlunda.

 

Tinget vid vadstället i Färs härad

Färs härads tingsplats i Skåne var sannolikt lokaliserad i äldsta tid vid ett vadställe över Galgbäcken i Araskog i Brandstads socken och häradsnamnets uppkomst härleder eventuellt härifrån. En tingsplats vid en gammal våtmarkspassage på gränsen mellan Östra Kärrtorps och Brandstads socknar. Landsvägen som korsade här hade tidigt en särskilt anlagd väg och vägbank, vars kulturmiljö påminner om Taskevadet i Götala, utanför Skara.

 

Denna förmodade tingsplats i Skåne innehåller många tingsindicerande och rättsanknutna ortnamn och muntliga traditioner. Platsen motsvaras av fornlämningarna RAÄ Brandstad 5:1 och RAÄ Brandstad 1:1. Vid vadstället har en av klumpstenar uppbyggd vägbank funnits – nu är den bortgrävd på södersidan. På ägorna till Araskoga 4:2 ska det ha funnits några stenar, som lära utgöra lämningar av en gammal tingsplats – Kämpatoften, belägen söder om vadstället. (Svensson 2015:161-173). De arkeologiska journalerna på Riksantikvarieämbetet förtydligar de tvenne fornlämningstyperna vägbank och tingsplats:

 

Brandstad 5:1. Vägbank, 17 meter lång, 3 meter bred och 0.2-0.5 meter hög. Sidorna utgörs av klumpsten, 0.3 - 1 meter stora, vanligen 0.5 - 0.8 meter stora, mellan vilka är utfyllt med jord. Raserad invid bäckfåra och SÖ och SV om vägbanken är löst liggande stenar. Beväxt med gräs. Är vägbank N om bäckfåra och har haft en motsvarande fortsättning S om bäckfåran, som är borttagen i samband med avlägsnande av närbelägen naturbildning, (Se RAÄ Brandstad 1:1). Här tillsammans med de i bäcken placerade klumpstenarna fungerat som transportväg till gårdens marker belägna N om bäcken.

 

Brandstad 1:1 Naturbildning vid ängsmark invid bäckfåra, borttagen och förstörd i modern tid i samband lantbruksförbättringar. Enligt inventeringen 1971 bestående av ca 10 stora regelbundet liggande stenar, 1 - 2 meter stora och intill 1 meter höga. I "Svenska Gods och Gårdar, Malmöhus län mellersta delen" finns följande beskrivning för Argskoga 4:2:

”På ägorna finnas några stenar, som lära utgöra lämningar av en gammal tingsplats".

 

I närheten av Lyngsjö bro och kyrka har Gärds härads tingsplats varit belägen under mycket lång tid. Lyngsjö i Gärds härad är knutet till en åövergång, där flera viktiga vägar möttes. Kring kyrkan och fästet till näset har ett omfattande järnåldersgravfält med stensättningar, inkluderande en stor domarring påvisats. Lyngsjö hade karaktären av en centralbygd under förhistorisk tid. (Svensson 2015:186).

 

De äldre tingsplatserna som Ola Svensson kunde påvisa i Skåne är som regel strategiskt placerade i förhållande till förmodade äldre vägnät. Man finner ofta vid intill älvfåror, med mer eller mindre betydande vattendrag. Ett exempel är Tingstad, idag en åker invid en bro som förbinder Ingelstads härader. Under medeltiden fanns där en kungsgård. (Svensson 2015:230 & 245)

 

Tingshögen i Bjäre härad

Det finns en tingshög vid Grevie kyrka i Bjäre härad, omnämnd i en skrivelse från 1510 som ”Tingshöigsager” (Tingshögsåkern). (Svensson 2015:104)

 

Tingsplatsen i Harjagers härad

I Stora Harrie, där Harjagers härads gamla tingsplats var belägen finns flera neolitiska megalitgravar, som gav en historisk inramning till tinget.

 

Megalitgrav från bondestenåldern i Stora Harrie.
 
Trots att häradets vapen föreställer en hare har namnet ingenting med hare och harjakt att göra. Häradsnamnet skrevs på 1300-talet Harthakærsheret. Häradet bär sitt namn efter socknarna Stora och Lilla Harrie med kyrkbyn och den gamla tingsplatsen Stora Harrie, som 1310 skrevs de Harthakræ och 1394 Harthakre magle. Harthakre betyder de hårda åkrarna. Magle kommer av det forndanska meghle, stora. (Svensson 2015:197)

 


  

Diverse artiklar om tingsplatser i Norden och på öarna i Nordatlanten:

 

Tingvalla och andra tingsplatser under vikingatiden. 

Tingsplatser på Åland och Irland.

* Tingstraditioner bland vikingaättlingar i västerled.

* Tingshögarna i Norrala och Söderala i Hälsingland.

* Inglinge hög – Sydsmålands äldsta tingsplats.

* Tingsplatser i Sverige.

* Fortsatta funderingar om tingsplatser i Götaland.

* Domarringen Bredesten i Norrköping – tings-, kult- och offerplats från hednatid.

* Tvenne föreläsningar om Götala, hållna i Göteborg och på Lödöse museum.

* Tänk om västgötarnas tingsplats låg i anslutning till Stora Vadet i Götala?

* Skaramonument i Götala domarelund.


Skördetid i september.

Höbalar i Götala 2017.
 

Denna milda soldag i september, har det varit tid att plocka tomater, chilipeppar och äpplen till mos och bak på torpet Viljet. En dag då nyponen rodnade i Götala hage, tranorna trumpetade och åt upp sig på åkrarna runt Hornborgasjön, medan getingarna flög sina sista färder. Götala försöksgård byggde vidare på sin nya ladugård och själv blev man glad över lite sol mellan regniga dagar.

 

Skördetid i Götala 2017.

Sommarresa till Kinnekulle.

Ett 50-tal medlemmar från Fornminnesföreningen i Göteborg, lyssnar på västgötaguiden Ewert Jonsson vid ingången till Husaby kyrka. De två gravar i form av två stora stenkistor, som än i dag återfinns framför kyrkans huvudport sägs tillhöra Olof Skötkonung och biskop Unni, men huruvida det stämmer eller ej är omöjligt att fastslå (biskopens grav är dock fastslagen som biskopsgrav).
 

I min senaste blogg besökte jag Varnhem, för att införskaffa material till sommarresan med Fornminnesföreningen i Göteborg, som i år skulle Kinnekulle. Igår, den 19 augusti 2017, var vi där på det blommande berget vid Vänerns strand, med en fullsatt buss på 55 personer, som besökte hällristningar, medeltidskyrkor, borgruiner, hedlandskap, urgamla källor, kalkstensbrott och herresäten såsom Hällekis, Trolmen, Hjälmsäter , Råbäck – där Selma Lagerlöf år 1901 skrev första delen av sin roman Jerusalem – och Blomberg, där vi eftermiddagsfikade gott på Café på klostret, under ledning av en av Västergötlands kunnigaste guider – Ewert Jonsson, från Källby utanför Lidköping.

 

Husaby kyrka.
 
Husaby källa.
 
Vår busschaufför Erland Olsson, från Ljungskile buss bodde under flera års tid i Forshem. Här passerar vi en stenvalvsbro.
 
Byggnad i Hjelmsäter, från 1590. Källarvalven i huvudbyggnaden är ännu äldre, dateras till 1450-talet.
 
Utsikt över Skaraborg från Kinnekulle.
 
Aranäs var en medeltida stormansborg som låg på en udde i Vänern vid Årnäs i Forshems socken och ägdes av marsken Torgils Knutsson, grundare av den forna finländska staden Viborg, där han ännu idag står staty.
 
Arkeologiprofessorn Elisabeth Arwill-Nordbladh från Göteborgs universitet och vår eminente västgötaguide Ewert Jonsson vid Aranäs ruin i Årnäs 20170819.
 
Ljungskile buss stannar till i Årnäs.
 
Milsten i Årnäs.
 

I sommar är det femton år sedan jag upptäckte Kinnekulle, som öppnades upp turistmässigt efter att romanerna om korsriddaren Arn Magnusson, skrivna av Jan Guillou hade utkommit åren dessförinnan. Östgöte till börden hade jag haft Omberg som kuliss i många år, med en lika färgstark historia, så jag kunde lätt känna mig hemma runt Kinnekulle bland fornminnen, gamla kyrkor, sägner och övrigt kulturlandskap vid en stor sjö. Att Kinnekulle dessutom har en järnvägsstation som heter Blomberg gjorde inte det blommande berget svårare att ta till sig. Numera med vårt fritidshus i Götala, utanför Skara, gör att vi årligen brukar besöka någon av Kinnekulles sevärdheter med våra inresta gäster. Kinnekulle har varit ett populärt besöksmål, så länge folk har rört sig på vägarna. Historierna är många, flera av dem fick vi höra av Ewert Jonsson, som berättade om det kulturhistoriskt intressanta Kinnekulle.

 

Forshems kyrka, den enda kyrkan i Norden, som är tillägnad Kristi grav, med stenreliefer från 1100-talet och ett stenmuseum med liljestenar.
 

I Husaby förmiddagsfikade vi i byns hembygdsgård och uppe på Högkullen besåg vi den vidunderliga utsikten, samt spisade en trerätters buffélunch på Kinnekullegården. Dessutom fick vi under resans gång möjlighet att se två flockar av de talrika dovhjortar, som finns på Kinnekulle. Vår busschaufför Erland Olsson från Ljungskile buss, hade med sin hustru Blå pensionatet i Forshem under många års tid i början av detta millenium, så ni kan förstå vilken givande dag det var att ordna en utflyktsdag för våra föreningsmedlemmar tillsammans med Kinnekulleproffs som Ewert och Erland.

 

Bloggförfattaren Harri Blomberg tyckte om ortnamnsskylten i Blomberg.
 
Flyhov är Västergötlands största hällristningslokal. Här finns över 450 figurer från bronsåldern på ett tiotal hällar. Dessa förevisades av Ewert Jonsson, som berättade att figurerna föreställer människofigurer, skepp, hjul, fotsulor, älvkvarnar och djurfigurer, samt svärdslipningsrännor orsakade av istiden. Den mest omtalade bronsåldersfiguren är den internationellt kända "yxguden".
 

 
 

En busstur till Varnhem.

Avfärd från Götala mot Varnhem.
 
Buss 211 från Skara passerar Axvall.
 
I helgen som kommer har jag tillsammans med lokalguiden Ewert Jonsson planerat en bussresa till Kinnekulles sevärdheter, själv i egenskap av programansvarig för Fornminnesföreningen i Göteborg. Vi kommer att bl a besöka Husaby och därför tyckte jag att skriften "Kristna vikingar i Varnhem" skulle passa som reselektyr till våra deltagare, då både Varnhem och Husaby är så förknippade med Västergötlands mycket tidiga kristnande. Sagt och gjort åkte jag till Varnhem för att införskaffa den nya skriften till våra deltagare, så har de möjlighet att diskutera nya rön med Ewert. Fornminnesföreningens deltagare är alerta och frågvisa resedeltagare. Vem vet, kanske det blir en resa runt Hornborgasjön med föreningen någon vår eller sommar framledes?
 
Varnhems klosterkyrka.
 
Varnhems klosterkyrka.
 
Kata gård.
 
Vikingatida hallbyggnaden vid Kata gård.
 
Vikingatida hallbyggnaden vid Kata gård.
 
Vikingatida hallbyggnaden vid Kata gård.
 
På väg tillbaka till busshållplatsen i Varnhem, passade jag på att titta på gamla stationsområdet. En fin byggnad kvarstår från denna järnvägsepok.
 
Varnhems station.
 
Varnhems station.
 
Uthus i Varnhem.

Det händelserika året 1836 – då Gustaf Magnus Adlercreutz skrev en bok om Finska kriget, höll bröllop för sin dotter och tvingades se sin fru avlida på kungsgården i Götala.

Bloggförfattaren Harri Blomberg, som en sommardag 2017 tillsammans med sin kusin Tore besöker Vilhelm von Schwerins monument i fädernebyn Ömossa i Kristinestads kommun.

 

Carl Johan Holm (1781-1867), var en av många finländska militärer som blev kvar i Sverige efter Finska kriget 1808-1809. Han var bataljonspredikant vid Savolaks jägarregemente alltsedan 1806 och följde med det under krigsåren, sedermera från 1810-talet var Holm verksam som regementspastor vid Hälsinge regemente. Större delen av sitt liv (1824-1867) tjänstgjorde han som kyrkoherde i Själevad i Ångermanland, där han också dog. Under denna tid var han två gånger ledamot av prästeståndet i riksdagarna, under åren 1834-1835 och 1850-1851.

 

Wilhelm von Schwerins död, målning av den finländske konstnären Albert Edelfelt från 1893. Han började skissa olika versioner redan 1874. Kompositionen Edelfelt tänkt måla är Wilhelm von Schwerin på bår, ett ämne som lockar Edelfelts fantasi; han föreställer sig att Carl Johan Adlercreutz - storebroder till Gustaf Magnus Adlercreutz på Götala kungsgård - böjer sig över båren, "de gamla barska krigarna" Ebehard von Vegesack och Thure Drufva står sorgsna omkring liket av unge Schwerin, vädret är mulet som man tänker sig dagen efter det olyckliga slaget i Oravais. Konstnären Edelfelt föddes den 27 juli 1854 på Kiala gård utanför Borgå, samma herrgård bröderna Adlercreutz hade som hem före flytten till Västergötland efter Finska kriget 1808-1809.
 

År 1836 utkom Holm med Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809, utgiven på P.A. Norstedt & Söner och dessa anteckningar bestod av 146 tryckta sidor. Ett verk som skapade ramaskri på överstebostället Götala vid Skara, innan året ens var slut hade det utkommit en motskrift på förlaget H. G. Nordström i Stockholm och dess omfång var på knappt 50 sidor, skriven av Finska krigets hjälte Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845). Dess namn var Anmärkningar och nödvändiga upplysningar vid Herr C. J. Holms Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809, utgiven af G. Adlercreutz, såsom Medlem af Finska Arméen.

 

Motivet Wilhelm von Schwerins död, av den finländska konstnärinnan Helene Schjerfbeck 1886. Den finns i tre versioner, från 1879, 1886 och 1927. Även här är Carl Johan Adlercreutz avbildad. Dennes släkting  -  som var son till bröderna Adlercreutz syssling lagmannen Carl Henrik Adlercreutz (1772-1832) - vid namn Tomas Adlercreutz (1819-1887) på herrgården Sjundby i Finland, var förövrigt gudfar till konstnären Helene Schjerfbeck, som vistades mycket på Sjundby i sin barn- och ungdom.

 

Holger Wichman (1913-1999) berättar i början av 1970-talet i Svenskt biografiskt lexikon om Carl Johan Holm, att han hade med hjälp av en landsman från Finland - amanuensen Adolf Iwar Arwidsson på Kungliga Biblioteket – gett en beskrivning av krigshändelserna och omdömen om dessa, grundade på egna erfarenheter och samtal med krigskamrater. Efter en bearbetning publicerades dessa 1836 på föranstaltande av löjtnant Rabbe Wrede, som året förut översatt Johan Peter van Suchtelens Kriget mellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809 och måhända därunder kommit i kontakt med Holm, som detta år deltog i riksdagen i Stockholm. Bearbetningen omfattade främst en språklig översyn samt en förkortning, som med bibehållande av fakta huvudsakligen rörde en del allmänna reflexioner och något mildrade Holms ganska bistra kritik av framför allt det högsta befälets åtgärder. Även i sitt tryckta skick är skriften dock starkt kritisk mot krigsledningen, främst mot Klingspor och Adlercreutz, och formar sig till ett äreminne över den finska armén, särskilt Savolaxbrigaden, de finska soldaternas och enskilda officerares bedrifter. I bägge avseendena torde den ganska väl avspegla uppfattningen och stämningarna inom Savolaxbrigaden. Arbetet recenserades välvilligt i både liberal och konservativ press men blev samma år föremål för ett våldsamt angrepp i en skrift av Götalas herre Gustaf Magnus Adlercreutz, som tog sin avlidne bror och militärledningen i försvar och stämplade Holm som en usel lögnare.

 

Nytryck av Gustaf Magnus Adlercreutz skrift om Finska kriget.

 

Jag har i anledning av nationen Finlands 100 års firande 2017, gett en mindre nyutgåva av Gustaf Magnus Adlercreutz skrift, som skrevs på Götala det för honom händelserika året 1836, som jag ska återkomma till senare, men först vill jag återge hans egna ord varför han tog till orda. Vi har tidigare i denna blogg, sett att Gustaf Magnus Adlercreutz inte backade, varken vid riktiga slag som andliga. Adlercreutz skriver 1836 på sidorna 5-6:

 

Gerna skulle jag med tystnad lemnat Herr Holms anteckningar åt deras förtjenta öde, om han icke med så ovanlig oförsynthet påbördat min aflidne Broder Hans Exellence m. m. Grefve Adlercreutz och alla Arméens högre Befälhafvare: att hafva afgifvit falska rapporter, att hafva anställt gyckelspel, der det gällde menniskolif och att på andras bekostnad hafva sökt upphöja sin ära.

 

Familjen Adlercreutz familjegrav på Gamla kyrkogården i Skara. Fotograferad av Harri Blomberg 20170807.

Den respectiva Allmänheten må ursäkta: att jag icke med tillräcklig kallsinnighet kan se en Broders minne sålunda angripas; och ehuru ringa jag erkänner min stilistiska förmåga vara, för att mätas med Herr Holms, hvilken synes vara lika stor i det militära som i det evangeliska vetandet, så nödgas jag likväl våga mig till strids med denna Buse, och sålunda blottställa mig för alla de obehag Herr Holm förmår åstadkomma på ett stridsfält, der han redan är mera hemmastadd än jag, och som han nyligen med några så vackra recognosceringar ecclairerat.

 

Götala kungsgård 20170807.


Hedersamt att ta sin bror i försvar, får hänvisa läsarna att själva ta del av ordstriden i dessa tvenne skrifter, kyrkoherden kom för övrigt att replikera Adlercreutz skrift på sidan 2 i nummer 28 av Det sjette Aftonbladet 1837, utgiven fredagen den 3 februari 1837. Avslutningsvis vill jag ur Adlercreutz skrift från år 1836 ge lite vetskap om Götalas Gustaf Magnus Adlercreutz egna bedrifter under Finska kriget, nedanstående utdrag är taget ur sidorna 17-19:

 

”Ehuru motbjudande det är, att göra en framställning som kan hafva något utseende af skryt, nödgas jag här undertrycka äfven denna grannlagenhets-känsla för att tillrättavisa den oförsynta Presten.


Med posteringen i Laukinen under Lieutenanten Blums vid Björneborgs Regemente Befäl, bestående af 100 man utaf nämnde Regemente och 50 man af Tavastehus Regemente med nödigt Öfver- och Under-Befäl, uppbröt Genèral-Adjutant Adlercreutz omkring kl. ½ 2 om morgonen den 27 April 1808. Under tyst och sakta marsch nalkades vi Revolax, gjorde ofta halter för alt höra om Fjerde Brigadens anfall hade börjat. Klockan omkring 3 upptäcktes vi af en Cosack-Patrull helt nära Cosack-vakten. — Valet emellan att återvända eller attaquera, var hastigt tagit. Jag och Lieutenant Blum, med 40 man hvardera, beordrades att genast rusa på Cosack-vakten, hvilken flydde med sadlarne i hand. Vi formerade Jägarekedja och fortsatte marschen framåt circa 1,600 alnar genom en gles småskog. Fremkomne till slätten stötte vi på Ryssarnes infanteri Fältvakt omkring 100 man stark. Betäckta i skogsbrynet, der vi stadnade, underhölls här en liflig eld nära en timma, allt i förväntan på 4:de Brigadens ankomst, eller ock att Ryssarne åtminstone med någon betydligare styrka skulle vända sig emot oss och vi sålunda kunde lätta 4:de Brigadens anfall. Men då ingendera inträffade, beordrades jag och Lieutenant Blum att med bajonetten bemägtiga oss de Rijbyggnader, hvarifrån Ryssarne underhöllo en ganska häftig eld emot vår troupp; detta verkställdes med vanligt hurrarop och lyckades väl. Ryssarne öfvergåfvo sin fördelaktiga ställning; uti Rijan togs några och 30 fångar, hvaraf flera blesserade, hvilka dock i början ville försvara sig; men sedan några blifvit nedskjutne in i Rijan sträckte de öfriga gevär.

 
Byggnation av en ny ladugård till SLU Götala 20170807.

Ännu skiljde oss en skogstrakt ifrån åkerfälten som omgifva Prestgården, och vi erhöllo ordres att genast framtränga dit. Uti skogen stötte vi på en stark Jägar-kedja, som 2:ne gångor repousserade oss. — Vi hade redan icke obetydligt blesserade, då vi erhöllo en förstärkning af 30 man Björneborgare, hvarefter vi med bajonetten och med de muntra hurraropen hastigt nog rensade skogen; åtskilliga Ryska blesserade tillfångatogos här. — Ankomne till skogsbrynet gjorde vi halt, och rapport insändes att hela Ryska styrkan var under gevär, uppställd framför Prestgården, då vi genast med förnyad ammunition, fingo ordres att från skogsbrynet underhålla en liflig eld med Ryssarnes Jägar-kedja, men att ingalunda framrycka på slätten.

 

Götala allé 20170807.

 

Till höger om mig hade jag en liten i åkern utskjutande skogsbacke, hvarifrån jag trodde kunna derigera min troupps eld med bättre fördel och äfven bältre observera fiendens företag på andra sidan backen. Slätten, som skiljde mig ifrån backen, hade icke öfver 30 alnars bredd, men vid öfvergången deraf erhöll jag en svår blessur som afbröt min vidare verksamhet härstädes. — Jag har således med min blod besannat denna enkla berättelse och att kl. nu vår nära sju kan jag med godt samvete intyga, Herr Holm till föga heder, som sedan min broder 21 år hvilat i grafven, vill belasta honom med vanäran att hafva gifvit falsk rapport.


Sedan jag genom badning med kallt vatten för att hindra förblödning, enär ingen förbindning här kunde äga rum i brist af Fältskär, dragit mig ur striden, affördes jag af min broders betjent uti hans släde till Lumijocki. Då jag under vägen hörde första kanonskottet, frågade jag min brors betjent, hvad klockan var, och han svarade ½ till 9. Om man afdrar den halfva timman för ljudet att hinna mitt öra och någon skillnad mellan urens gång medgifves, så var kl. åtminstone 8 då 4:de Brigaden började sitt anfall.”

 

År 1836 var ett händelserikt år för Götalas Gustaf Magnus Adlercreutz, vilket hade föregåtts av riksdagen 1834-1835 i Stockholm, där han hade medverkat och tagit ställning i frågor som berörde det militära, vilket bland annat framgår ur riksdagsunderrättelser från den 15 augusti 1834, där han förespråkade ökade anslag gällande arméns material, som delvis handlade om manskapets torftiga beklädnad. Se vidare sidorna 1-2 i nr 193 av Aftonbladet 1834, utgiven fredagen den 22 augusti 1834. Även den 28 augusti 1834 yttrar sig Adlercreutz i försvarsfrågorna, där man på sidan 1 i Aftonbladet, måndagen den 1 september 1834 kan läsa:

 

”Hr Adlercreutz började med att uppsöka det onda, d.v.s. sparsamhetens sjelfva rot i publicisternas bemödande att väcka missnöje. Detta bemödande tycktes hafva verkat på reservanterne, hvarföre deras handlingssätt blifvit omedborgerligt.”

 

Gustaf Magnus Adlercreutz reste ofta till Stockholm från Götala, under 1800-talet var det vanligt att i dagspressen meddela anmälda resande till städer, såsom Stockholm, Göteborg och Norrköping, som alltsedan 1700-talet hade en dags- eller veckopress. Onsdagen den 27 januari 1836 står det på sidan 4 i Det fjerde Aftonbladet att han har tagit in på Stora Nygatan i Gamla stan:

 

Anmälde resande den 27 januari, General-major G. Adlercreutz från Skaraborgs Län, N:o 4 Stora Nygatan.

 

En bild från år 1903 föreställande Stora Nygatan 4, portalen med omgivande skyltfönster, i Gamla stan i Stockholm, fotograferad av Larssons Ateljé. Här bodde Gustaf Magnus Adlercreutz vid sitt Stockholmsbesök i slutet av januari 1836. Elva år tidigare, den 4 februari 1825 hade han – General-Majoren Adlercreutz från Westergöthland - bott i Huset N:o 3 wid Stora Nygatan, Qwart. Milon, medan han exempelvis onsdagen den 8 december 1824 hade anmält sig som boende på Källaren Noriges Wapen i Stockholm, som låg på Lilla Nygatan 10 i Gamla stan. Vinskänken Norges Vapen, med fullt ordnad mathållning, var ett gammalt och bra ställe, vilket hade sin särskilda märkvärdighet där att Emilie Högqvists bror, skådespelaren och den store slarvern Jean Högqvist, en tid där var kypare. Omnämnt i August Blanches roman En skådespelares äventyr från 1864, som dock skildrar första hälften av 1800-talets Stockholm som Adlercreutz så ofta bevistade.

 

Under det händelserika året 1836, då Adlercreutz försvarsskrift utkom, hade ett stort bröllop på överstebostället Götala den 23 september 1836, då Henrietta Carolina Mathilda Adlercreutz (1816-1840) och kaptenen vid Bohus läns regemente Georg Arsenius vigdes samman i hennes föräldrahem strax utanför Skara.

 

Götala kungsgård, en laverad tuschteckning från år 1835 av prästen Johan Gustaf Thun i Skara stift. Den förvaras på Stifts- och landsbiblioteket i Skara.

 

Det var glädjens tid, men endast två månader och fyra dagar efteråt kom sorgen, då hans älskade finländska hustru Margareta Elisabet Charlotta Arbin dog på Götala kungsgård den 27 november 1836.

 

Herr och fru Adlercreutz på Göthala Kungsgård - Husförhörslängder 1834-1844 för Skara landsförsamling. Längst till höger framgår dödsdatum för hustrun den 27/11 1836, men även att år 1845 lämnar maken Gustaf Magnus Adlercreutz Götala för Läckö slott, som förvaltas av en dotter och svärson till honom. År 1845 är dödsåret för Gustaf Magnus, så han vill nog dö nära sina anhöriga. Läckö eller Siikajoki, som brodern har döpt om slottet ligger i Otterstads socken i Västergötland. 

 

I husförhörslängder 1834-1844 för Skara landsförsamling, hittas en storasyster till Gustaf Magnus Adlercreutz på Götala kungsgård. Hon heter Eva Sofia, född 1765. Död ogift 1840-03-05 i Mariestad.

 

Byggnation av en ny ladugård till SLU Götala 20170807.
 

Eva Adlercreutz kom 1834 från Finland och stannade fem år på Götala kungsgård, innan hon 1839 flyttade vidare till Mariestad. Hon hade med sig en egen finländsk jungfru vid namn Wilhelmina Stjernqwist, född den 10 maj 1820 i Tavastehus i Finland och som kom därifrån 1834. Tillsammans flyttade Eva Adlercreutz och Vilhelmina Stjernqvist till Mariestad 1839, vari Eva kom att bo endast i ett år innan hon dog 1840 omkring 75 år gammal.

 

Göthala Kungsgård - Husförhörslängder 1834-1844 för Skara landsförsamling.

 

Här har jag kanske kommit på lösningen på en gåta, ty på Signedagen på torpet Stora Vadet i Götala den 23 augusti 2015 gav Inger Paulsson i Skara mig ett grytlock i gjutjärn som kommer ursprungligen från kungsgården i Götala via Ingers släkt på Stora Vadet. På det står E.A. 1837 och kanske blev Eva Adlercreutz husmor på kungsgården Götala, efter sin brors hustrus död senhösten 1836? Eller så skaffade hon dem till sitt eget hushåll därstädes, kungsgården hade många byggnader att bo i.

 

Grytlock från Götala kungsgård, kan ha gjutits för bröderna Adlercreutz syster Eva Adlercreutz 1837, bosatt vid Skara 1834-1839, tillsammans med sin finländska jungfru.
 

 
Familjen Adlercreutz familjegrav på Gamla kyrkogården i Skara - framsida.
 
Familjen Adlercreutz familjegrav på Gamla kyrkogården i Skara - baksida.


Hornborgasjön - som först försvann och sedan återuppstod.

Detta vykort över Hornborgasjön, med de tvenne herresätena  Stora Bjurum och Dagsnäs på den västra stranden visar hur grön sjön var efter andra världskriget. Nedre bilden till vänster visar inte mycket till vattenspegel.  

 

Om man hade besökt Hornborgasjön i mitten på 1900-talet hade man inte sett någon sjö utan snarare ett hav av vass. Mellan 1802-1933 försökte man sänka sjön fem gånger för att slippa få sina marker översvämmade och för att vinna mer jord att bruka. De tre första försöken på 1800-talet gav inga större resultat. De två sänkningarna på 1900-talet ledde däremot till att sjön nästan helt tappades på vatten och började växa igen med vass, buskar och träd. Vid den sista sänkningen på 1930-talet grävdes ett nät av kanaler i sjöns södra delar. På så vis leddes vattnet effektivt ut ur sjön. Totalt sänktes vattennivån med 2 ½ meter mellan åren 1802-1935.

 

Ett STF-vykort från mellankrigstiden visar en utsikt över Hornborgasjön, det står under utsiktsbilden att "den stora slättsjön vid Billingens fot var en gång Sveriges märkligaste fågelsjö, men har nu genom sänkning nästan fullständigt fördärvats, även om den bibehållit en rest av sin forna vattenyta."
 

Redan 1920, såg man vart det barkade, Alarik Behm skriver på sidan 173 i Jaktlexikon: praktisk uppslagsbok för jägare och naturvänner om den 11 km långa och 2,7 km breda insjön att ”stränderna delvis är mycket sanka och jämte sjön hemvist för ett rikt fågelliv, som dock genom flera sänkningsföretag numera mycket förminskats”.

 

Harald Schillers (1898-1982) bok "Kring Hornborgasjön. En försvinnande sjö", utkom på förlaget Wahlström & Widstrand i Stockholm 1926.

 

I början av 1800-talet hade Hornborgabygden sett ut som den hade gjort i kanske tusen år. Längs den östra sidan låg byar med små gårdar. Men på den västra stranden hade det tillkommit några herresäten och större jordbruk.

 

Domarring, norr om Hornborgasjön, den 22 juli 2017. Runt Hornborgasjön finns gravrösen, stenmurar, vasstak och gamla fina ängsmarker. Tecken på att människor varit här under en mycket lång tid. Än idag slås gräs på ängarna, och djur betar på stränderna. Till glädje för fåglar och allt som lever runt sjön. Gullviva och jungfrulin är två av fina blomster med rötter i det gamla bondelandskapet. Idag behöver de och många andra arter hjälp. Annars trängs de bort av högt gräs, hundkäx och nässlor. När markerna växer igen är det inte bara blommor som drabbas. Miljön blir sämre också för tofsviporna, sånglärkorna, många fjärilar och humlor. Även rovfåglarna som jagar över de öppna ängarna påverkas.

 

Sjön var viktig för människorna. Där fanns fisk att fånga och äta. Fågellivet var rikt och gav ägg, kött och dun. Gräs, starr och säv slogs och blev till vinterfoder åt djuren. Vassen skördades och lades på hustaken.

 

Jordbruksbygd norr om Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

Under 1800-talet växte Sveriges befolkning snabbt. Nya metoder provades för att göra jordbruket mer effektivt. För att minska problem med översvämningar och skapa mer åkermark försökte man torrlägga sjöar och våtmarker. Alla gynnades inte av sjösänkningarna, mycket missnöje uppstod i bygderna.

 

Jordbruksbygd norr om Hornborgasjön, den 22 juli 2017.
 

Hornborgasjön var inget undantag, men när traktorer och konstgödning började användas i mitten av 1900-talet övergavs många av markerna närmast sjön, andra områden blev mer lönsamma. Sjön växte igen med buskar och vass. Det gjorde att många våtmarksfåglar försvann och en av Europas finaste fågelsjöar försvann.

 

Den riksbekante zoologen Carl Fries (1895-1982) beskrev Hornborgasjön 1954 som ”ett misshandlat och skändat stycke av Sveriges land.”

 

Han som förövrigt var född i Rejmyre i Östergötland, en ort som jag skrev mitt examensarbete om i ämnet etnologi. Nåja, till saken naturvänner hade börjat arbeta för att fågelsjön skulle räddas. Man tog fram uppgifter som visade att 90 procent av alla änder och många av vadarfåglarna hade försvunnit. År 1965 beslöt regeringen att möjligheterna att återställa Hornborgasjön som fågelsjö skulle undersökas. Efter många utredningar, möten och förhandlingar bestämdes att fågelsjön skulle återställas.

 

Minnessten vid Naturum Hornborgasjön med texten "Per Olof Swanberg (1908-2001), initiativtagare till Hornborgasjöns restaurering. Filosofie hedersdoktor, ornitolog, ekolog, naturfotograf, författare. Plaketten avtäcktes 2003-04-12." 

 

För att återställa Hornborgasjön till den fågelsjö som den en gång varit genomfördes här Sveriges största restaureringsprojekt. Ungefär 2400 fotbollsplaner vass brändes och rotsystemet frästes sönder, en yta av ca 1600 fotbollsplaner buskar och träd avverkades, en dryg mil (11 km) kanal fylldes igen, och ett utskov konstruerades. Därefter höjdes vattenytan i etapper. Restaureringen avslutades 1995. Arbetet tog trettio år. Det är Sveriges största naturvårdsprojekt genom tiderna.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

För att fåglarna ska fortsätta att trivas här vid Hornborgasjön krävs att man sköter om reservatet. Länsstyrelsen har egna naturvårdsarbetare som arbetar med att röja buskage, slå gräs med stora maskiner och bygga häckningsöar till fåglarna.

 

Länsstyrelsens båt vid Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

Det finns även fyrbenta naturvårdsarbetare runt om sjön i form av kor. Länsstyrelsen har en egen besättning av Väneko, en gammal svensk lantras, sammanlagt betar ungefär 700 kor runt Hornborgasjön, de flesta tillhörande privata markägare. Betet hjälper till att bibehålla de öppna strandängarna så att de inte växer igen.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

Det är inte bara fåglar som trivs vid Hornborgasjön. Det finns också mycket småkryp och insekter, inte minst fjädermyggen (inga stickmyggor), som är mycket talrika och en god födokälla för många fåglar.

 

Fågelspår vid Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.
 

Dessutom finns gott om fisk i sjön. Abborre, gädda och mört är de vanligaste arterna. Eftersom att sjön är grund och klar når solens strålar långt ner och undervattensvegetation och plankton frodas. Dessa äts i sin tur av småkryp, insekter, fisk och fågel.

 

Vattenspegeln är vida vid Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017. Hornborgasjön ligger mitt i ett kulturlandskap skapat av människor. På flera platser har man hittat spår av stenåldersfolk som levde här för cirka 10 000 år sedan, under dess äldsta delar var sjön en havsvik tillhörande Västerhavet.
 
Drömmen om nya åkrar, drabbade inte bara Hornborgasjön.  Utanför Axvall, på väg mot Norra Lundby från Hornborgasjön, finns sedan ett par år Spånnsjön som  efter 123 år har  återuppstått. På ett område som till alldeles nyligen var sankt och igenvuxet med sly finns nu en fin vattenspegel. Spånnsjön sänktes första gången 1892. I början av 1950-talet sänktes sjön igen och då upphörde den att existera och området blev mer träsklikt. Slättsjön med de vidsträckta slåtterängarna var helt borta och så skulle det förbli fram tills i dag. Markägarna i området återskapade sjön 2015, som numera är 13 hektar stor. Tanken med att återskapa sjön är inte bara att få en vattenspegel i landskapet, utan också att den nya sjön ska förbättra vattenkvaliteten i närliggande Vingsjön. Spånnsjön förväntas också locka till sig ett rikt fågelliv.
 
Spånnsjön vid Axvall, den 22 juli 2017.
 
Hornborgasjön kan upplevas väl vid Trandansen på västra sidan av sjön eller på Naturum Hornborgasjön på den östra sidan av sjön, där platåberget Billingen reser sig som fond. Här har landskapet en ålderdomlig prägel med mängder av gamla stenmurar.
 
Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.
 
I Naturum Hornborgasjön finns en utställning om sjöns historia och dess fågelliv, ett vackert bildspel, utsiktstorn med hiss och souvenirförsäljning.
 
Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017. 
 

Följer man spången ut på Fågeludden passeras två gömslen, där man kan se fåglar på mycket nära håll.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

Fåglarna och sjön kan också avnjutas från Minnesstenskullen, som ligger väster om informationsanläggningen. På kullen står en vacker plattform, kallad för Utsikten, byggd i ek och kalksten.
 
Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.
 
Intill Naturum Hornborgasjön ligger nybyggnaden Doppingen. I Doppingen drivs Café Doppingen, men här finns också hörsal.
 
Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.
 

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

Gevärshantverkaren vid Västgöta regemente - Carl Johan Fröjdstedt 1853-1914.

Carl Johan Fröjdstedts gravsten på Marie kyrkogård i Skara. Kyrkogården ligger alldeles nordväst om Götala.

 

I oktober 2016 skrev jag om hur Västgöta regemente annonserade onsdagen den 10 september 1856 i tidningen Aftonbladet, efter en gevärshantverkare och ansökningarna skulle sändas till Chefsämbetet på överstebostället i Götala. I mitten av denna månad hittade jag en kulturhistorisk intressant gravsten på Marie kyrkogård i Skara, över gevärshantverkaren vid Kungliga Västgöta regemente Carl Johan Fröjdstedt 1853-1914 och hans hustru Emma Kristina Larsdotter 1852-1946, då den är återlämnad och riskerar att försvinna, vill jag kort berätta om Carl Johan. Han föddes Petersson den 27 september 1853 på Smedjan under Anderstorp i Skara och dog den 22 april 1914 i Skara stadsförsamling. Han gifte sig den 19 november 1878 med Emma Kristina Fröjdstedt, född Larsdotter den 11 februari 1852 i Skarke eller det som senare kom heta Varnhems församling. Hon dog 1946. De fick 8 barn, varav sex söner och två döttrar. Ättlingar kvarlever i Västsverige.

 

På gravstenen står det:

Gevärshandtverkaren

vid Kungl. Västgöta Reg:te

CARL JOHAN FRÖJDSTEDT

f. 1853 - d. 1914

hans maka

EMMA KRISTINA LARSDOTTER

f. 1852 - d. 1946

 

Gevärshantverkaren var vid truppförband en anställd beställningsman med motsvarande sergeants grad som utförde reparationer av gevär och andra handeldvapen. Att vara beställningsman i den svenska armén, innebar att man tjänstgjorde i en befattning (beställning) som krävde särskild yrkesskicklighet, exempelvis som sjukvårdare, gevärshantverkare eller hovslagare.

 

Västgöta regemente övades från 1689 på Eggby ängar, öster om Skara och från 1745 på Axevalla hed, mellan Skara och Skövde. Förbandets klassiska övningsplats var Axevalla hed, där kasernbyggnaderna har övertagits av Axevalla folkhögskola, men blev senare förlagt i Vänersborg. På Eggby ängar, står sedan 1939 en minnessten erinrande om den forna övningsplatsen, vars text lyder "Konung Karl XI mönstrade på Eggby ängar Västgöta ryttare och knektar..." Ewert Jonsson och Mats Pettersson har i modern tid uppfört staketet som kringgärdar monumentet. Bilden är fotograferad vid ett besök i Valle härad den 22 juli 2017.

 

Västgöta regemente, som ursprungligen var ett regemente till häst, överfördes 1811 från kavalleriet till infanteriet och blev officiellt den 1 oktober 1816 Infanteriregemente 6 (I6). Västgöta regementets lägerplats var Axevalla hed mellan Skövde och Skara. Infanteriets behov av hantverksbefäl inskränkte sig till en gevärshantverkare per regemente, som hade sergeants tjänsteklass. Denne var placerad i regementsstaben. År 1892 fanns det 55 gevärshantverkare vid infanteriet, men 1901 endast 33. Dessa hade då fått titeln vapenhantverkare. Carl Johan Fröjdstedt torde ha varit en av de sista gevärshantverkarna i landet.

 

Överstebostället Götala, hemvist för Västgöta regementets chef. Solnedgång den 21 juli 2017.

Gånggrifter runt Hornborgasjön.

Megalitgravar har fascinerat människor länge, såsom i förra sekelskiftets Danmark.
 

Tidigare i juli, skrev jag om Albert Engströms besök vid Hornborgasjön, han skriver år 1925:

 

"När jag på vägen mellan Mösseberg och Skara med vördnad och under djup rörelse avtecknade en av de många gånggrifterna — jag försökte till och med få in tre gånggrifter på samma teckning, vilket lyckades — sjöngo två lärkor högt över mitt huvud och välsignade mitt arbete. De sjöngo om vår och liv över gravarna, där förfäderna sova sin långa sömn. Jag skulle ha velat uttala någon mystisk formel för att åtminstone få höra en knackning nerifrån, ett litet meddelande, men nej! Där stod jag ensam med våren, en skissbok och två lärkor, som under sången höjde sig så högt att deras toner ljödo som porl av en bäck under is, avlägset och främmande."

 

Gånggrift i Falbygden, enligt Albert Engström 1925.

 

Det finns gånggrifter längs en stor del av den forna strandlinjen av Hornborgasjön, exempelvis på Ekornavallen och de nordligaste hittas i Axvall, en halvmil österom Götala. De uppfördes för drygt 5000 år sedan. Jag har besökt många av dem och så även den allra nordligaste, som ligger norr om landsvägen mellan Skara och Skövde, sitter nu hemma och läser om danska gånggrifter eller jættestuer som de heter där.

 

Dansk litteratur om gånggrifter.

 

Utanför Frederikshavn finns Danmarks nordligaste gånggrift, Blakshøj heter den. År 2008 inventerade jag den och andra forntidsminnen i Gærums och Flade  socken, då skrev jag om den:

 

Anlæg SB 70 (Blakshøj ved Gærum), rundhøj (Diam. 26 m & højde 4, 2 m) fra Tragtbægerkultur med et kammer (megalitgrav – jættestue – fra Tragtbægerkultur), har en længde 8 m, er 1, 75 m høj og 1-2, 5 m bred. Væggene er opbygget af 15 store sten, som bærer fem svære dæksten. Ved en undersøgelse i August 1882 blev Jættestuen helt udgravet, og i gravkammeret fandtes 3 flade meisler og en flintflække. Fra gangen bronzesværdet (B 1495), sek. udnyttelse af gravrum (ældre bronzealder per.3).

 

Blakshøj, Danmarks nordligaste gånggrift. Ur boken "Jættestuer i Danmark. Konstruktion og restaurering." Se sidorna 21 och 131. Författad av Svend Hansen 1993.

 

Jag besökte Blakshøj senast tvenne gånger år 2013, då jag ordnade en sommarresa till Vendsyssel för medlemmarna i Fornminnesföreningen i Göteborgunder själva utflyktsdagen hade vi med oss ficklampor för att kunna lysa upp gravkammaren, blev mycket uppskattat.

 

Blakshøj, Danmarks nordligaste gånggrift i augusti 2013. Den är lika hög - 4,2 meter - som bostadshuset intill. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg.

 

Gånggriften Blakshøj är intakt med gång, gravkammare och omgärdade gravhög. Den ska man passa på att besöka vid besök till vårt grannland, då förstår man gravhögens utseende bättre än de avskalade högar som det finns många av i Falbygden. 

 

Blakshøj, Danmarks nordligaste gånggrift i augusti 2013.  Ingången till kammaren. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg.

 

Gånggrifterna kring Hornborgasjön är också sevärda, till den grad att jag tycker att de tillsammans med övriga megalitgravar i Falbygden skulle kunna klassificeras som ett världsarv. Mer information finns att få på Falbygdens museum i Falköping.

 

Inuti gravkammaren i gånggriften Blakshøj i augusti 2013. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg.

Stora Bjurum – Potatisriket vid Hornborgasjön.

Bjurums kyrka, vid Hornborgasjön.

 

I samband med de fem sjösänkningarna av Hornborgasjön, var herrarna till de stora gårdarna Dagsnäs och Stora Bjurum på den västra stranden drivande, då de hade mycket att vinna genom att mer mark kom under plogen eller kunde ge föda till kreaturen, medan många småbönder på den östra sidan av sjön var mer kritiska till dessa tilltag, som sänkte sjön med över två meter, men efter restaurering på 1990-talet höjdes vattnet till ett medelvattendjup idag på knappt en meter, för att förstå hur djup den fortfarande var på slutet av 1800-talet är att en mindre ångare, vid namn Ellen, trafikerade Hornborgasjön.

 

Karta över trakten kring Hornborgasjön 1887. Stora Bjurum hittas till vänster på nedre delen av kartan, medan Götala hittas mellan Skara och Stenum.

 

Biljer i Bolum, var en av motståndarna till sjösänkningarna, då vanligt folk hade större nytta av en levande sjö, med fångst av fisk och jakt på fågel, som viktiga binäringar. Dock var sjösänkningen inget unikt, sjön Tåkern i Östergötland sänktes också nästan två meter. Dikningsföretaget i Götala i slutet av 1800-talet var också en del av dessa företag, då Götalamaden försvann och blev det dike som Götalabäcken är idag, som bland annat rinner förbi torpet Stora Vadet.

 

Bjurumsån

 

Under mina år vid Göteborgs universitet, har jag kommit i kontakt med en massa intressanta människor, en av dessa är historikern Lars Nyström, som jag blev bekant med redan för tio år sedan, involverade som vi bland annat var i Skatåsprojektet, en samtidsarkeologisk utgrävning i Göteborg, som senare resulterade i boken Skatås – utgrävningen av en minneslucka, där jag är medförfattare.

 

Harri Blomberg, längst upp till höger, framför en av de Vita bussarna, som inlånades till Skatås i maj 2008.
 

Nyström skrev sin avhandling 2003 om Stora Bjurum i boken Potatisriket  - Stora Bjurum 1857-1917. Jorden, makten, samhället.

 

Historikern Lars Nyström, samspråkar med Goran, framför en av Vita bussarna, som inlånades till Skatås i maj 2008.
 

Jag läste den i våras och den lärde mig mycket i sitt resonemang om hur en storgård fungerade för över ett sekel sedan, många paralleller kan göras med Götala. Här fanns också ett herresäte med underlydande torpare och statare, men det som skiljde åt var att Götala var en gård som tillföll översten på Västgöta regemente, som inte i huvudsak var jordägare.

 

Arbetarbostad på Stora Bjurum.
 
Ekonomibyggnader på Stora Bjurum.
 
Jordkällare på Stora Bjurum. 

 

Kom att prata om detta igår, då jag besökte Stora Bjurum och talade bland annat med den nuvarande ägaren Louise Sjödahl, som övertog egendomen för två år sedan, efter sin far Georg Sjödahl som köpte densamma 2003. Han bebor Gudhems kungsgård, sedan sommaren 2013. Tidigare var han verksam i Skara kommun. Slottsbyggnaden på Stora Bjurum har renoverats varsamt under denna ägarfamiljs tid.

 

Huvudbyggnaden på Stora Bjurum, omvandlades av arkitekt Helgo Zettervall 1870.
 
Stora Bjurum är en av de större gårdarna vid Hornborgasjön i Västergötland.
 

Jordbruksmarken på Stora Bjurum, utarrenderas till Johan Tell (hemmahörande i trakten av Varnhem), som driver en ranch med kreatur som går ute året om, dessa ingår i en stor djurbesättning som också betar arrenderad mark tillhörande grannen Dagsnäs. Det ekologiska köttet säljs via Skövde slakteri.  Louise Sjödahl berättade även att Lars Nyström har varit inbjuden till Stora Bjurum för att berätta om tiderna förr.

 

Stora Bjurums bränneri.

 

Under långa tider odlades potatis på Stora Bjurum, som förädlades till brännvin och ännu under mellankrigstiden producerades drygt 1000 liter om dagen eller 375 000 liter om året. Brännvinsbränneriet, vars äldsta delar är från 1857, lades inte ner förrän 1971, då antalet brännerier i Sverige minskade från 32 till 2.  

 

Ladugården till Stora Bjurum 

 

På mejeriet på godset framställdes länge en uppskattad cheddarost.

 

Bjurums kyrka, vid Hornborgasjön.

Gånggrifter, Hornborgasjön och Kinnekulle, enligt Albert Engström.

Tre gånggrifter i Falbygden, enligt konstnären Albert Engström 1925.

 

I söndags satt jag i min vilstol på torpet Viljet i Götala och läste om Albert Engströms resa till Kinnekulle och att Birger Sjöberg gjorde sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed. Det kunde jag läsa i skaraförfattaren Sven Axel Hallbäcks (1915-2002) dedikerade bok Gränsbygd i Västergötland, utgiven 1983.

 

Harri Blomberg läser om Albert Engström.

 

Till yrket var Hallbäck landsantikvarie och författade vetenskapliga och populärvetenskapliga arbeten i konsthistoria, arkeologi och geografi, av vilka jag senast läste I platåbergens landskap : en bok om Västergötland, utgiven 1980.

 

Birger Sjöberg (1885-1929), var en svensk författare och journalist, som föddes i Vänersborg i Västergötland, kom enligt Hallbäck i början av 1900-talet att göra sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed, alltså bara drygt en halvmil från Götala. Sjöberg är känd för vissamlingen Fridas bok (ibland felaktigt kallad "Fridas visor"), romanen Kvartetten som sprängdes och det modernistiska diktverket Kriser och kransar.

 

Författaren Birger Sjöbergs födelsehem (Kronogatan-Edsgatan) i Vänersborg, den 5 juli 2006. Fotografi av Harri Blomberg.
  

I Läsebok för svenska folket, som författaren och konstnären Albert Engström (1869-1940) publicerade 1938, kan man i kapitlet Konstnärsfolk, läsa om Engströms tid som informator hos en officersfamilj i södra Västergötland. Efter ett par månaders flitigt arbete belönades Engström och hans elever med hela sjuttio kronor för en fotvandring till Kinnekulle. Tre veckor skulle turen räcka och redan efter ett par dagars marsch fingo de i sällskap en man, som delade deras enkla kost och billiga logi i hölador och i prekära fall i någon gästgivargård. Men där visades deras sällskap ut i ladugården, ty han kunde icke has i rum. Han var nämligen luffare, den prekära fortsättningen kan man läsa vidare i följande digitaliserade version av Engströms verk.

 

Albert Engströms luffare i Skaraborg.
 

Albert Engström återkommer till Skaraborg och har vid minst två tillfällen skrivit om Hornborgasjön, den kulturmiljö som Götala är en del av, belägen endast en halvmil norr om sjön. Åtminstone påminns man om det vid tranornas flyttningar under vår och höst, då himlen ibland är svart av fåglar. I boken Agnarna och vetet, som utkom 1925, berättar Engström om "Biljer i Bolum":

 

Biljer i Bolum, enligt Albert Engström.

 

Sommaren gästar Västergötland välvilligare och intensivare än på många år. Himlen skickar sol och regn, det rika landet blir rikare och bönderna glömma nästan att klaga över ogynnsam väderlek; ty när har en bonde varit nöjd?

Aurea Mediocritas, det Gyllene Lagom, finns ej i hans föreställningsvärld. Och bära åkrarna många år i följd feta skördar, suger ymnigheten ut jorden. Vår Herre tycks förstå sig dåligt på lantbruk. Och när jag frågar en bonde om han skulle vilja överta jordbruksavdelningen i den stora världshushållningen, så menar han att han nog skulle tota till det utmärkt åt sig själv. Men han glömmer grannarna.

Sådan är dock icke Biljer i Bolum, ty han har koxat in litet i det stora maskineriet.

Luften darrar av het ånga efter härligt regn och ängarna spraka av färg. Skogar av rosenbuskar blomma just i alla nyanser från blek rosa till blod. Och det gula i blommornas mitt, denna obeskrivliga orgie, raffinerat skönt utförd av ståndare och pistiller med hjälp av färg och doft, bin och humlor, tyckes mig som en sol, en värld för sig, ett landskap i förstoring, där den lilla människan vandrar omkring bland väldiga stänglar, över blanka lysande blekgröna berg glänsande och hala av livssaft. Hon stapplar över pollenkorn och gömmer sig förskräckt när en bevingad mammut surrande och sugande sätter sin blåa skugga över blombottnens väldiga vidd.

Ängarna stråla. Violett är kanske grundtanken, men alla färger trängas. Klöverbollarnas purpur, scabiosans hundratungade huvuden, ängsbollarnas smör, epilobiernas mäktiga stänglar, geraniernas rika snår — jag har glömt alla botaniska namn, men jag kan väl få älska färgen och förstå den och dess mening ändå? En svensk äng! Vad finnes skönare? frågade Zorn Calle Larsson.

 

Allt det där äger Biljer i Bolum, ty han bor mitt i en sådan ängstrakt på sluttningen ner till Hornborgasjön. Och han har sett skönheten också, fast han är född och uppfödd mitt i den. Det är ovanligt Men han är för diskret att skräna om dess fägring, som jag gör. Hans gråa stuga ligger i en dunge av fruktträd, körsbär, äpplen, plommon. På ett bigarråträd rodna de första bären på en gren, som druckit mera sol än de andra och jag får det största. Det är hårt ännu men dess fasta kött är fullt av förnäm arom, en börjande sötma, en aning, en soupçon! En svällande hälsa, unga kinders rodnad — ännu intet sorgligt förebud om höst. I krusbärsbuskarnas yviga rikedom surrade bina och kupor stodo i en lång rad. Lade man örat till en kupa dånade det av arbete och nervöst liv där inne. Allt var i ordning för svärmningen, ty i denna hetta måste de svärma, snart, när som helst. Några samhällen hade redan svärmat. Men vem skall ta in svärmarna? Biljer i Bolum är ju själv enarmad!

 

Åjo, Biljer kan allt, således också ta in en bisvärm, Biljer, den enarmade, bonden, jägaren, fiskaren, snickaren, svarvaren, vars högra arm ända från axeln varit borta sedan han var pojke, reder nog upp en så enkel sak. Han hade varit på jakt ute på sjön, något hände, han gjorde en oöverlagd rörelse och hagel-skottet gick av i armhålen. Många skulle ha lagt upp för all framtid efter en sådan händelse, men Biljer var icke av den arten. Han började sedan han kommit från lasarettet lära vänstra armen utföra två armars arbete. Det är icke lätt, då man som han var utpräglat högerhänt. Det dröjer länge innan man kan glömma att högra handen är borta. Man gör omedvetet rörelser med handen som icke finns och när man inom bråkdelen av en sekund insett att man har bara vänstra handen kvar för att utföra det som bör ske, kan det vara för sent. Vänstra handen kommer för sent.

 

Mästerskytten Biljer i Bolum, enligt Albert Engström.
 

Men nu är Biljer mästerskytt på sträckänder. Han gör flera mäns arbete, ty han är ensam om grovsysslorna om man kan bortse från hans far som är åttiofyra år, och det kvinnliga elementet i hushållet. Han bygger stengärdesgårdar, timrar, snickrar stolar med vackra ornament och svarvar, när det behövs. Han sköter jordbruket med plöjning, såning, harvning och skörd. Han gräver bättre och snabbare än de flesta med två händer — men framför allt jagar han. I jakten har han sin glädje och han känner Hornborgasjön, hans barndoms och mannaålders sjö, känner djurens vanor och förstår jaktlig ekonomi. Han är den bästa källan till kunskap för den som allvarligt vill studera Hornborgasjöns saga, både före dess sänkning och numera. Han förstår vad Bruno Liljefors menar med sitt arbete.

 

Nu ha doktorn och jag rest från Mösseberg för att tillbringa en dag ensamma med naturen och vi ta in hos Biljer i Bolum. Doktorn har fått tillstånd att skaffa några fåglar av skilda slag att befolka sina dammar med — en dröm om ett Skansen i miniatyr svävar kanske för hans tanke, ty han älskar naturen och vill att andra skola förstå den också. Därvidlag är Biljer i Bolum hans hjälp, ty ingen kan som han infånga de snart flygfärdiga andungarna, skrattmåsarna, vipungarna eller strandpiparna.


Biljer har sin egen metod. Han har gjort ett par breda skidor och på dem ger han sig ut på dyn — ett felsteg och han skulle ligga där och sjunka. Hur han tar fåglarna i vassen, förstår jag inte. Jag vet bara att min själ brann av oro när han gick ut i denna dysjö med ryggsäcken på och den tomma högerärmen i rockfickan. Snart var han försvunnen bland vassruggarna. Viporna skreko, änderna lyfte, långt borta skrevo ett par tranor sina mystiska linjer mot luften. Han gick som en naturkraft, ogenerat, ungefär på samma sätt som man går på skidor i snön, fast litet tyngre. Då flög det i doktorn att han måste söka sig väg bland den vass, vars grund var bärig, och träffa Biljer ute i sjön och om en stund var också han försvunnen.


Där gick jag på stranden med min skissbok för vilken jag inte hade någon användning, ty jag varför orolig för mitt sällskap. Om doktorn stigit fel och kommit ned i ett dyhål hade han varit hjälplös, ty det lär vara svårt att arbeta sig upp ur sådan materia. Det påstås att man i stället arbetar sig ned. Och Biljer med sin ena arm!


Flera timmar gick jag och väntade. Visserligen studerade jag en strandpiparhona som lagt fyra ägg och med automatisk regelbundenhet avlägsnade sig ifrån eller gick tillbaka till boet allteftersom jag kom närmare eller gick därifrån, men jag ville icke störa henne i hennes vällovliga gärning utan gick och gjorde mig i stället till vän med de betande hästarna eller studerade floran i vasskanten, båtarna av den särskilda typ som varje säregen sjö framtvingar — eller också dök jag in i rosensnåren och lade mig i buskarnas skugga bland markens fågelbon och krypfänas visten.

 

Båt vid Hornborgasjön, enligt Albert Engström.


Men hettan och åskluften tvungo mig upp. Ty över sjöns andra sida tornade sig moln, mörkblå makter kämpade med böljande rosenfärgade och violetta dunkla ting — något skulle ske, kanske regnet eller något annat. Viporna skreko och deras svartvita flykt verkade hotande.

Intet ljud från doktorn eller Biljer! Jag började inbilla mig det hemskaste. Tills jag äntligen fick se två mörka punkter fjärran borta i vassen åtskilliga kilometer från min observationspunkt och något som blänkte och blixtrade vitt alldeles som när en svan springer på vattnet. Jag trodde att det var en svan. Men plötsligt framträdde de två punkterna utan vita blixtar.

Om en timme eller så kommo Biljer och doktorn. Det vita hade varit Biljers årslag — ty han kan ro också! De hade lånat en eka någonstans i ena ändan av sjön. I sin ryggsäck bar Biljer ett par andungar, snart flygfärdiga, som han fångat med sin vänstra hand, och en liten vipunge. Båda jägarna voro brunmålade av dy och kanske litet trötta också.

Detta är mitt sista minne av Hornborgasjön: Biljer och doktorn, åskluften, vassruggarna som liknade linealer, vipornas skönt ödsliga skrik, och rosenskogen med den gröna stigen tvärsigenom.

 

Hornborgasjön 1908.
 

Bolums socken ligger i nordöstra delen av Hornborgasjön, i samma bok som Albert Engström skriver om Biljer i Bolum, finns ännu en episod om hans relation till den berömda fågelsjön, men nu mer ur ett arkeologiskt perspektiv. Vem visste att Engström så frenetiskt har försökt avbilda gånggrifter? Kapitlet Vår i Västergötland, publicerades i boken Agnarna och vetet, som utkom 1925. Här återkommer han till sin vandring till Kinnekulle från Mullsjö i slutet av 1880-talet:

 

Jag ser ut över ett landskap, som äger senvinterns och försommarens diskreta, med varandra besläktade och förnämt närliggande färger, något gråbrungult med plötsliga och brutala inslag av smaragdgrönt — det sista är odlingarna, som skola ge västgöterna bröd. Men vi ha icke fått någon vinter i år, intet av detta vilt kalla som är ljuvt att inandas, som drar ihop näsborrarna och kyler ögonlocken. Icke heller något av den snö som lägger sig på ögonbrynen när vi gå mot vinden och som gör våra skägg till drivor. Intet av den kyla som stundom gör att vi känna oss som friska och modiga män, där vi sträva fram mot något mål, mogna att möta fiender.

Längesen är det jag gick i dessa ängder. Jag var ung student, i min värld funnos inga sorger, min mössa var vit och dess kokard blågul, jag var informator för två pojkar och vårt mål var Kinnekulle. Vi hade sjuttiofem kronor att leva på och vi sjöngo på vägarna. Trakten genljöd av våra sånger. Vi träffade en underbar luffare, som var tjuv och spelade fiol. Vi gingo rytmiskt med honom några dagar, ända tills vi upptäckte att han var tjuv. Då bleknade vi inför livets allvar och fasa och fortsatte vår väg på egen hand.

Jag hade då ingen aning om att jag gick i en av vårt lands äldsta kulturbygder.

 

Gånggrift i Falbygden, enligt Albert Engström.

 

Långt innan egypterna byggde pyramider åt sina konungar, långt mer än 3,000 år före Kristi födelse, var denna trakt bebyggd av människor som älskade och gjorde konst. Kunniga smeder hamrade underbara redskap och smycken. Jorden odlades och offereldar stego mot skyn glödande och rykande av fett och tro och rädsla. Vi ha icke kommit mycket längre nu — åtminstone icke i konst. Och vi begripa ungefär lika litet av tillvaron som dessa våra förfäder. Jag tror till och med att de kunde reda sig bättre i livet än vi nu och voro händigare, mera praktiska, listigare. De voro mindre vidskepliga än vi, klokare bönder och förnämare hantverkare än vi. Och de begrepo ungefär lika litet om radions verkliga innebörd som vi.

 

Luften är full av röster. Allt är mystik. Galdrar från främmande världar trumma på våra trumhinnor.

Men nu är det ju frågan om Västergötlands vår.

 

Vårblomman här är Pulmonaria, lungörten, som brinner med violetta lågor i det grågröna gräset, som ännu icke fått regnets välsignelse. Säg mig någon ört som fått så mycket färg i sitt ansikte och sin blick. Violett är Guds mening med denna mystiska blomma. Men det violetta flammar till ibland och blir purpur, rosa, rött, orange, och det gröna i växten lyser upp till gult eller sjunker till Caput Mortuum, järnoxid eller vad ni vill. En bukett av Pulmonaria är en symfoni — jag hör en melodi, jag vill luta mig mot denna spektrala orgie, känna den mot mina ögonlock och tro på något skönt.

 

Hornborgasjön 1936.


Men plötsligt blixtrar i gräset en Gagea, en Anemon viskar ljuvt om blå sentimentalitet, en Tussilago skriker gult mot himlen, och det första solregnet hälles ur mörktskockade moln ner över den törstiga jorden. Det är solregn, en vacker handling av makterna, kanske något av det skönaste som finns och som vi få utan all förskyllan eller värdighet. Molnen välva sig som åskmoln, men utan buller och brak, och mellan dem skymtar den oändliga rymden i lysande blått — bleu celeste säger jag som fuskare i målning — och lovar att snart, snart, o, små människobarn, skall himlavalvet sopas rent av goda och vänliga vindar och låta oss ana oändligheten. Och för att vi lättare skola förstå detta obegripliga begrepp, ska vi låta ett vitt ensamt moln segla över oss — å så högt och vackert och mjukt, att vi skulle vilja lägga oss på dess dunkuddar och fara till sagans land och sluta ögonen och drömma drömmar som annars höra vaggor till.

 

Homeros besjöng det hundraportade Thebe, dess makt och ära och dess tjugutusen stridsvagnar. Vi hade nog skalder också här i Falbygden, som på vestrogotisk tunga samtidigt besjöngo sina storbönders liv och bragder. För fyrtio århundraden sedan fiskade våra förfäder i Hornborgasjön och gjorde affärer med folk, som kom seglande uppför de väldiga floderna. Våra falbönder gingo icke av för hackor på den tiden. De voro rika och välklädda och glänste av guld på helgdagarna. Deras vapen voro ädelt och rikt ornerade, deras husgeråd var praktiskt, och deras kvinnor voro klädda enligt den tidens dernier cri. Ty kvinnan är strängt taget den enda varelse, som fullkomligt målmedvetet och knivrätt går genom liv och århundraden, alltid följande med sin tid. Vi män äro rena barnungar mot henne, löjliga figurer, som endast äro skapade för grovarbete.

När Kambyses förstörde Thebe och grusade dess tempel, var Falbygdens kultur minst lika hög som nu.

 

Hornborgasjön, sedd från Mössebergs utsiktstorn i Falköping, den 7 juli 2013. Fotografi av Harri Blomberg.

 

Jag har konstaterat detta faktum på allra sista tiden, under det jag studerade vårens framfart. När jag på vägen mellan Mösseberg och Skara med vördnad och under djup rörelse avtecknade en av de många gånggrifterna — jag försökte till och med få in tre gånggrifter på samma teckning, vilket lyckades — sjöngo två lärkor högt över mitt huvud och välsignade mitt arbete. De sjöngo om vår och liv över gravarna, där förfäderna sova sin långa sömn. Jag skulle ha velat uttala någon mystisk formel för att åtminstone få höra en knackning nerifrån, ett litet meddelande, men nej!

 

Där stod jag ensam med våren, en skissbok och två lärkor, som under sången höjde sig så högt att deras toner ljödo som porl av en bäck under is, avlägset och främmande.

 

Jag är väl för gammal — för skeptisk — tänkte jag. Jag begriper inte våren. Hösten är min årstid, månaderna av guld och koppar och hektiskt rosafärgad död. Men en liten fågelunge längst inne i mitt hjärta satt ändå och stammade, melodiskt härmande de två lärkorna, som så småningom försvunno i rymden och togo med sig sin vårdikt.

 

Harri Blomberg besöker Gudhems kloster 2012.


Jag kom till Gudhems nunnekloster — ruinerna efter det. Och min chaufför upplyste, att från Gudhems nunnekloster gick i forna tider en underjordisk gång under Hornborgasjön till Varnhems munkkloster. Jag fick till och med upplysning om var denna underjordiska gång började. Full av glädje krälade jag ur automobilen och släpade mig på mina reumatiska ben fram till ingången samt tecknade av den. Här nedanför är den — en vacker teckning — icke sant?

 

Den underjordiska gången i Gudhem, enligt Albert Engström.
 
Och jag tänkte: Det var väl mest under vårarna den spelade någon allvarlig roll!

Vår över Västergötland!
 
Betesdjur i Götala.

Tidigare inlägg
RSS 2.0