Gånggrifter runt Hornborgasjön.

Megalitgravar har fascinerat människor länge, såsom i förra sekelskiftets Danmark.
 

Tidigare i juli, skrev jag om Albert Engströms besök vid Hornborgasjön, han skriver år 1925:

 

"När jag på vägen mellan Mösseberg och Skara med vördnad och under djup rörelse avtecknade en av de många gånggrifterna — jag försökte till och med få in tre gånggrifter på samma teckning, vilket lyckades — sjöngo två lärkor högt över mitt huvud och välsignade mitt arbete. De sjöngo om vår och liv över gravarna, där förfäderna sova sin långa sömn. Jag skulle ha velat uttala någon mystisk formel för att åtminstone få höra en knackning nerifrån, ett litet meddelande, men nej! Där stod jag ensam med våren, en skissbok och två lärkor, som under sången höjde sig så högt att deras toner ljödo som porl av en bäck under is, avlägset och främmande."

 

Gånggrift i Falbygden, enligt Albert Engström 1925.

 

Det finns gånggrifter längs en stor del av den forna strandlinjen av Hornborgasjön, exempelvis på Ekornavallen och de nordligaste hittas i Axvall, en halvmil österom Götala. De uppfördes för drygt 5000 år sedan. Jag har besökt många av dem och så även den allra nordligaste, som ligger norr om landsvägen mellan Skara och Skövde, sitter nu hemma och läser om danska gånggrifter eller jættestuer som de heter där.

 

Dansk litteratur om gånggrifter.

 

Utanför Frederikshavn finns Danmarks nordligaste gånggrift, Blakshøj heter den. År 2008 inventerade jag den och andra forntidsminnen i Gærums och Flade  socken, då skrev jag om den:

 

Anlæg SB 70 (Blakshøj ved Gærum), rundhøj (Diam. 26 m & højde 4, 2 m) fra Tragtbægerkultur med et kammer (megalitgrav – jættestue – fra Tragtbægerkultur), har en længde 8 m, er 1, 75 m høj og 1-2, 5 m bred. Væggene er opbygget af 15 store sten, som bærer fem svære dæksten. Ved en undersøgelse i August 1882 blev Jættestuen helt udgravet, og i gravkammeret fandtes 3 flade meisler og en flintflække. Fra gangen bronzesværdet (B 1495), sek. udnyttelse af gravrum (ældre bronzealder per.3).

 

Blakshøj, Danmarks nordligaste gånggrift. Ur boken "Jættestuer i Danmark. Konstruktion og restaurering." Se sidorna 21 och 131. Författad av Svend Hansen 1993.

 

Jag besökte Blakshøj senast tvenne gånger år 2013, då jag ordnade en sommarresa till Vendsyssel för medlemmarna i Fornminnesföreningen i Göteborgunder själva utflyktsdagen hade vi med oss ficklampor för att kunna lysa upp gravkammaren, blev mycket uppskattat.

 

Blakshøj, Danmarks nordligaste gånggrift i augusti 2013. Den är lika hög - 4,2 meter - som bostadshuset intill. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg.

 

Gånggriften Blakshøj är intakt med gång, gravkammare och omgärdade gravhög. Den ska man passa på att besöka vid besök till vårt grannland, då förstår man gravhögens utseende bättre än de avskalade högar som det finns många av i Falbygden. 

 

Blakshøj, Danmarks nordligaste gånggrift i augusti 2013.  Ingången till kammaren. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg.

 

Gånggrifterna kring Hornborgasjön är också sevärda, till den grad att jag tycker att de tillsammans med övriga megalitgravar i Falbygden skulle kunna klassificeras som ett världsarv. Mer information finns att få på Falbygdens museum i Falköping.

 

Inuti gravkammaren i gånggriften Blakshøj i augusti 2013. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg.

Stora Bjurum – Potatisriket vid Hornborgasjön.

Bjurums kyrka, vid Hornborgasjön.

 

I samband med de fem sjösänkningarna av Hornborgasjön, var herrarna till de stora gårdarna Dagsnäs och Stora Bjurum på den västra stranden drivande, då de hade mycket att vinna genom att mer mark kom under plogen eller kunde ge föda till kreaturen, medan många småbönder på den östra sidan av sjön var mer kritiska till dessa tilltag, som sänkte sjön med över två meter, men efter restaurering på 1990-talet höjdes vattnet till ett medelvattendjup idag på knappt en meter, för att förstå hur djup den fortfarande var på slutet av 1800-talet är att en mindre ångare, vid namn Ellen, trafikerade Hornborgasjön.

 

Karta över trakten kring Hornborgasjön 1887. Stora Bjurum hittas till vänster på nedre delen av kartan, medan Götala hittas mellan Skara och Stenum.

 

Biljer i Bolum, var en av motståndarna till sjösänkningarna, då vanligt folk hade större nytta av en levande sjö, med fångst av fisk och jakt på fågel, som viktiga binäringar. Dock var sjösänkningen inget unikt, sjön Tåkern i Östergötland sänktes också nästan två meter. Dikningsföretaget i Götala i slutet av 1800-talet var också en del av dessa företag, då Götalamaden försvann och blev det dike som Götalabäcken är idag, som bland annat rinner förbi torpet Stora Vadet.

 

Bjurumsån

 

Under mina år vid Göteborgs universitet, har jag kommit i kontakt med en massa intressanta människor, en av dessa är historikern Lars Nyström, som jag blev bekant med redan för tio år sedan, involverade som vi bland annat var i Skatåsprojektet, en samtidsarkeologisk utgrävning i Göteborg, som senare resulterade i boken Skatås – utgrävningen av en minneslucka, där jag är medförfattare.

 

Harri Blomberg, längst upp till höger, framför en av de Vita bussarna, som inlånades till Skatås i maj 2008.
 

Nyström skrev sin avhandling 2003 om Stora Bjurum i boken Potatisriket  - Stora Bjurum 1857-1917. Jorden, makten, samhället.

 

Historikern Lars Nyström, samspråkar med Goran, framför en av Vita bussarna, som inlånades till Skatås i maj 2008.
 

Jag läste den i våras och den lärde mig mycket i sitt resonemang om hur en storgård fungerade för över ett sekel sedan, många paralleller kan göras med Götala. Här fanns också ett herresäte med underlydande torpare och statare, men det som skiljde åt var att Götala var en gård som tillföll översten på Västgöta regemente, som inte i huvudsak var jordägare.

 

Arbetarbostad på Stora Bjurum.
 
Ekonomibyggnader på Stora Bjurum.
 
Jordkällare på Stora Bjurum. 

 

Kom att prata om detta igår, då jag besökte Stora Bjurum och talade bland annat med den nuvarande ägaren Louise Sjödahl, som övertog egendomen för två år sedan, efter sin far Georg Sjödahl som köpte densamma 2003. Han bebor Gudhems kungsgård, sedan sommaren 2013. Tidigare var han verksam i Skara kommun. Slottsbyggnaden på Stora Bjurum har renoverats varsamt under denna ägarfamiljs tid.

 

Huvudbyggnaden på Stora Bjurum, omvandlades av arkitekt Helgo Zettervall 1870.
 
Stora Bjurum är en av de större gårdarna vid Hornborgasjön i Västergötland.
 

Jordbruksmarken på Stora Bjurum, utarrenderas till Johan Tell (hemmahörande i trakten av Varnhem), som driver en ranch med kreatur som går ute året om, dessa ingår i en stor djurbesättning som också betar arrenderad mark tillhörande grannen Dagsnäs. Det ekologiska köttet säljs via Skövde slakteri.  Louise Sjödahl berättade även att Lars Nyström har varit inbjuden till Stora Bjurum för att berätta om tiderna förr.

 

Stora Bjurums bränneri.

 

Under långa tider odlades potatis på Stora Bjurum, som förädlades till brännvin och ännu under mellankrigstiden producerades drygt 1000 liter om dagen eller 375 000 liter om året. Brännvinsbränneriet, vars äldsta delar är från 1857, lades inte ner förrän 1971, då antalet brännerier i Sverige minskade från 32 till 2.  

 

Ladugården till Stora Bjurum 

 

På mejeriet på godset framställdes länge en uppskattad cheddarost.

 

Bjurums kyrka, vid Hornborgasjön.

Gånggrifter, Hornborgasjön och Kinnekulle, enligt Albert Engström.

Tre gånggrifter i Falbygden, enligt konstnären Albert Engström 1925.

 

I söndags satt jag i min vilstol på torpet Viljet i Götala och läste om Albert Engströms resa till Kinnekulle och att Birger Sjöberg gjorde sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed. Det kunde jag läsa i skaraförfattaren Sven Axel Hallbäcks (1915-2002) dedikerade bok Gränsbygd i Västergötland, utgiven 1983.

 

Harri Blomberg läser om Albert Engström.

 

Till yrket var Hallbäck landsantikvarie och författade vetenskapliga och populärvetenskapliga arbeten i konsthistoria, arkeologi och geografi, av vilka jag senast läste I platåbergens landskap : en bok om Västergötland, utgiven 1980.

 

Birger Sjöberg (1885-1929), var en svensk författare och journalist, som föddes i Vänersborg i Västergötland, kom enligt Hallbäck i början av 1900-talet att göra sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed, alltså bara drygt en halvmil från Götala. Sjöberg är känd för vissamlingen Fridas bok (ibland felaktigt kallad "Fridas visor"), romanen Kvartetten som sprängdes och det modernistiska diktverket Kriser och kransar.

 

Författaren Birger Sjöbergs födelsehem (Kronogatan-Edsgatan) i Vänersborg, den 5 juli 2006. Fotografi av Harri Blomberg.
  

I Läsebok för svenska folket, som författaren och konstnären Albert Engström (1869-1940) publicerade 1938, kan man i kapitlet Konstnärsfolk, läsa om Engströms tid som informator hos en officersfamilj i södra Västergötland. Efter ett par månaders flitigt arbete belönades Engström och hans elever med hela sjuttio kronor för en fotvandring till Kinnekulle. Tre veckor skulle turen räcka och redan efter ett par dagars marsch fingo de i sällskap en man, som delade deras enkla kost och billiga logi i hölador och i prekära fall i någon gästgivargård. Men där visades deras sällskap ut i ladugården, ty han kunde icke has i rum. Han var nämligen luffare, den prekära fortsättningen kan man läsa vidare i följande digitaliserade version av Engströms verk.

 

Albert Engströms luffare i Skaraborg.
 

Albert Engström återkommer till Skaraborg och har vid minst två tillfällen skrivit om Hornborgasjön, den kulturmiljö som Götala är en del av, belägen endast en halvmil norr om sjön. Åtminstone påminns man om det vid tranornas flyttningar under vår och höst, då himlen ibland är svart av fåglar. I boken Agnarna och vetet, som utkom 1925, berättar Engström om "Biljer i Bolum":

 

Biljer i Bolum, enligt Albert Engström.

 

Sommaren gästar Västergötland välvilligare och intensivare än på många år. Himlen skickar sol och regn, det rika landet blir rikare och bönderna glömma nästan att klaga över ogynnsam väderlek; ty när har en bonde varit nöjd?

Aurea Mediocritas, det Gyllene Lagom, finns ej i hans föreställningsvärld. Och bära åkrarna många år i följd feta skördar, suger ymnigheten ut jorden. Vår Herre tycks förstå sig dåligt på lantbruk. Och när jag frågar en bonde om han skulle vilja överta jordbruksavdelningen i den stora världshushållningen, så menar han att han nog skulle tota till det utmärkt åt sig själv. Men han glömmer grannarna.

Sådan är dock icke Biljer i Bolum, ty han har koxat in litet i det stora maskineriet.

Luften darrar av het ånga efter härligt regn och ängarna spraka av färg. Skogar av rosenbuskar blomma just i alla nyanser från blek rosa till blod. Och det gula i blommornas mitt, denna obeskrivliga orgie, raffinerat skönt utförd av ståndare och pistiller med hjälp av färg och doft, bin och humlor, tyckes mig som en sol, en värld för sig, ett landskap i förstoring, där den lilla människan vandrar omkring bland väldiga stänglar, över blanka lysande blekgröna berg glänsande och hala av livssaft. Hon stapplar över pollenkorn och gömmer sig förskräckt när en bevingad mammut surrande och sugande sätter sin blåa skugga över blombottnens väldiga vidd.

Ängarna stråla. Violett är kanske grundtanken, men alla färger trängas. Klöverbollarnas purpur, scabiosans hundratungade huvuden, ängsbollarnas smör, epilobiernas mäktiga stänglar, geraniernas rika snår — jag har glömt alla botaniska namn, men jag kan väl få älska färgen och förstå den och dess mening ändå? En svensk äng! Vad finnes skönare? frågade Zorn Calle Larsson.

 

Allt det där äger Biljer i Bolum, ty han bor mitt i en sådan ängstrakt på sluttningen ner till Hornborgasjön. Och han har sett skönheten också, fast han är född och uppfödd mitt i den. Det är ovanligt Men han är för diskret att skräna om dess fägring, som jag gör. Hans gråa stuga ligger i en dunge av fruktträd, körsbär, äpplen, plommon. På ett bigarråträd rodna de första bären på en gren, som druckit mera sol än de andra och jag får det största. Det är hårt ännu men dess fasta kött är fullt av förnäm arom, en börjande sötma, en aning, en soupçon! En svällande hälsa, unga kinders rodnad — ännu intet sorgligt förebud om höst. I krusbärsbuskarnas yviga rikedom surrade bina och kupor stodo i en lång rad. Lade man örat till en kupa dånade det av arbete och nervöst liv där inne. Allt var i ordning för svärmningen, ty i denna hetta måste de svärma, snart, när som helst. Några samhällen hade redan svärmat. Men vem skall ta in svärmarna? Biljer i Bolum är ju själv enarmad!

 

Åjo, Biljer kan allt, således också ta in en bisvärm, Biljer, den enarmade, bonden, jägaren, fiskaren, snickaren, svarvaren, vars högra arm ända från axeln varit borta sedan han var pojke, reder nog upp en så enkel sak. Han hade varit på jakt ute på sjön, något hände, han gjorde en oöverlagd rörelse och hagel-skottet gick av i armhålen. Många skulle ha lagt upp för all framtid efter en sådan händelse, men Biljer var icke av den arten. Han började sedan han kommit från lasarettet lära vänstra armen utföra två armars arbete. Det är icke lätt, då man som han var utpräglat högerhänt. Det dröjer länge innan man kan glömma att högra handen är borta. Man gör omedvetet rörelser med handen som icke finns och när man inom bråkdelen av en sekund insett att man har bara vänstra handen kvar för att utföra det som bör ske, kan det vara för sent. Vänstra handen kommer för sent.

 

Mästerskytten Biljer i Bolum, enligt Albert Engström.
 

Men nu är Biljer mästerskytt på sträckänder. Han gör flera mäns arbete, ty han är ensam om grovsysslorna om man kan bortse från hans far som är åttiofyra år, och det kvinnliga elementet i hushållet. Han bygger stengärdesgårdar, timrar, snickrar stolar med vackra ornament och svarvar, när det behövs. Han sköter jordbruket med plöjning, såning, harvning och skörd. Han gräver bättre och snabbare än de flesta med två händer — men framför allt jagar han. I jakten har han sin glädje och han känner Hornborgasjön, hans barndoms och mannaålders sjö, känner djurens vanor och förstår jaktlig ekonomi. Han är den bästa källan till kunskap för den som allvarligt vill studera Hornborgasjöns saga, både före dess sänkning och numera. Han förstår vad Bruno Liljefors menar med sitt arbete.

 

Nu ha doktorn och jag rest från Mösseberg för att tillbringa en dag ensamma med naturen och vi ta in hos Biljer i Bolum. Doktorn har fått tillstånd att skaffa några fåglar av skilda slag att befolka sina dammar med — en dröm om ett Skansen i miniatyr svävar kanske för hans tanke, ty han älskar naturen och vill att andra skola förstå den också. Därvidlag är Biljer i Bolum hans hjälp, ty ingen kan som han infånga de snart flygfärdiga andungarna, skrattmåsarna, vipungarna eller strandpiparna.


Biljer har sin egen metod. Han har gjort ett par breda skidor och på dem ger han sig ut på dyn — ett felsteg och han skulle ligga där och sjunka. Hur han tar fåglarna i vassen, förstår jag inte. Jag vet bara att min själ brann av oro när han gick ut i denna dysjö med ryggsäcken på och den tomma högerärmen i rockfickan. Snart var han försvunnen bland vassruggarna. Viporna skreko, änderna lyfte, långt borta skrevo ett par tranor sina mystiska linjer mot luften. Han gick som en naturkraft, ogenerat, ungefär på samma sätt som man går på skidor i snön, fast litet tyngre. Då flög det i doktorn att han måste söka sig väg bland den vass, vars grund var bärig, och träffa Biljer ute i sjön och om en stund var också han försvunnen.


Där gick jag på stranden med min skissbok för vilken jag inte hade någon användning, ty jag varför orolig för mitt sällskap. Om doktorn stigit fel och kommit ned i ett dyhål hade han varit hjälplös, ty det lär vara svårt att arbeta sig upp ur sådan materia. Det påstås att man i stället arbetar sig ned. Och Biljer med sin ena arm!


Flera timmar gick jag och väntade. Visserligen studerade jag en strandpiparhona som lagt fyra ägg och med automatisk regelbundenhet avlägsnade sig ifrån eller gick tillbaka till boet allteftersom jag kom närmare eller gick därifrån, men jag ville icke störa henne i hennes vällovliga gärning utan gick och gjorde mig i stället till vän med de betande hästarna eller studerade floran i vasskanten, båtarna av den särskilda typ som varje säregen sjö framtvingar — eller också dök jag in i rosensnåren och lade mig i buskarnas skugga bland markens fågelbon och krypfänas visten.

 

Båt vid Hornborgasjön, enligt Albert Engström.


Men hettan och åskluften tvungo mig upp. Ty över sjöns andra sida tornade sig moln, mörkblå makter kämpade med böljande rosenfärgade och violetta dunkla ting — något skulle ske, kanske regnet eller något annat. Viporna skreko och deras svartvita flykt verkade hotande.

Intet ljud från doktorn eller Biljer! Jag började inbilla mig det hemskaste. Tills jag äntligen fick se två mörka punkter fjärran borta i vassen åtskilliga kilometer från min observationspunkt och något som blänkte och blixtrade vitt alldeles som när en svan springer på vattnet. Jag trodde att det var en svan. Men plötsligt framträdde de två punkterna utan vita blixtar.

Om en timme eller så kommo Biljer och doktorn. Det vita hade varit Biljers årslag — ty han kan ro också! De hade lånat en eka någonstans i ena ändan av sjön. I sin ryggsäck bar Biljer ett par andungar, snart flygfärdiga, som han fångat med sin vänstra hand, och en liten vipunge. Båda jägarna voro brunmålade av dy och kanske litet trötta också.

Detta är mitt sista minne av Hornborgasjön: Biljer och doktorn, åskluften, vassruggarna som liknade linealer, vipornas skönt ödsliga skrik, och rosenskogen med den gröna stigen tvärsigenom.

 

Hornborgasjön 1908.
 

Bolums socken ligger i nordöstra delen av Hornborgasjön, i samma bok som Albert Engström skriver om Biljer i Bolum, finns ännu en episod om hans relation till den berömda fågelsjön, men nu mer ur ett arkeologiskt perspektiv. Vem visste att Engström så frenetiskt har försökt avbilda gånggrifter? Kapitlet Vår i Västergötland, publicerades i boken Agnarna och vetet, som utkom 1925. Här återkommer han till sin vandring till Kinnekulle från Mullsjö i slutet av 1880-talet:

 

Jag ser ut över ett landskap, som äger senvinterns och försommarens diskreta, med varandra besläktade och förnämt närliggande färger, något gråbrungult med plötsliga och brutala inslag av smaragdgrönt — det sista är odlingarna, som skola ge västgöterna bröd. Men vi ha icke fått någon vinter i år, intet av detta vilt kalla som är ljuvt att inandas, som drar ihop näsborrarna och kyler ögonlocken. Icke heller något av den snö som lägger sig på ögonbrynen när vi gå mot vinden och som gör våra skägg till drivor. Intet av den kyla som stundom gör att vi känna oss som friska och modiga män, där vi sträva fram mot något mål, mogna att möta fiender.

Längesen är det jag gick i dessa ängder. Jag var ung student, i min värld funnos inga sorger, min mössa var vit och dess kokard blågul, jag var informator för två pojkar och vårt mål var Kinnekulle. Vi hade sjuttiofem kronor att leva på och vi sjöngo på vägarna. Trakten genljöd av våra sånger. Vi träffade en underbar luffare, som var tjuv och spelade fiol. Vi gingo rytmiskt med honom några dagar, ända tills vi upptäckte att han var tjuv. Då bleknade vi inför livets allvar och fasa och fortsatte vår väg på egen hand.

Jag hade då ingen aning om att jag gick i en av vårt lands äldsta kulturbygder.

 

Gånggrift i Falbygden, enligt Albert Engström.

 

Långt innan egypterna byggde pyramider åt sina konungar, långt mer än 3,000 år före Kristi födelse, var denna trakt bebyggd av människor som älskade och gjorde konst. Kunniga smeder hamrade underbara redskap och smycken. Jorden odlades och offereldar stego mot skyn glödande och rykande av fett och tro och rädsla. Vi ha icke kommit mycket längre nu — åtminstone icke i konst. Och vi begripa ungefär lika litet av tillvaron som dessa våra förfäder. Jag tror till och med att de kunde reda sig bättre i livet än vi nu och voro händigare, mera praktiska, listigare. De voro mindre vidskepliga än vi, klokare bönder och förnämare hantverkare än vi. Och de begrepo ungefär lika litet om radions verkliga innebörd som vi.

 

Luften är full av röster. Allt är mystik. Galdrar från främmande världar trumma på våra trumhinnor.

Men nu är det ju frågan om Västergötlands vår.

 

Vårblomman här är Pulmonaria, lungörten, som brinner med violetta lågor i det grågröna gräset, som ännu icke fått regnets välsignelse. Säg mig någon ört som fått så mycket färg i sitt ansikte och sin blick. Violett är Guds mening med denna mystiska blomma. Men det violetta flammar till ibland och blir purpur, rosa, rött, orange, och det gröna i växten lyser upp till gult eller sjunker till Caput Mortuum, järnoxid eller vad ni vill. En bukett av Pulmonaria är en symfoni — jag hör en melodi, jag vill luta mig mot denna spektrala orgie, känna den mot mina ögonlock och tro på något skönt.

 

Hornborgasjön 1936.


Men plötsligt blixtrar i gräset en Gagea, en Anemon viskar ljuvt om blå sentimentalitet, en Tussilago skriker gult mot himlen, och det första solregnet hälles ur mörktskockade moln ner över den törstiga jorden. Det är solregn, en vacker handling av makterna, kanske något av det skönaste som finns och som vi få utan all förskyllan eller värdighet. Molnen välva sig som åskmoln, men utan buller och brak, och mellan dem skymtar den oändliga rymden i lysande blått — bleu celeste säger jag som fuskare i målning — och lovar att snart, snart, o, små människobarn, skall himlavalvet sopas rent av goda och vänliga vindar och låta oss ana oändligheten. Och för att vi lättare skola förstå detta obegripliga begrepp, ska vi låta ett vitt ensamt moln segla över oss — å så högt och vackert och mjukt, att vi skulle vilja lägga oss på dess dunkuddar och fara till sagans land och sluta ögonen och drömma drömmar som annars höra vaggor till.

 

Homeros besjöng det hundraportade Thebe, dess makt och ära och dess tjugutusen stridsvagnar. Vi hade nog skalder också här i Falbygden, som på vestrogotisk tunga samtidigt besjöngo sina storbönders liv och bragder. För fyrtio århundraden sedan fiskade våra förfäder i Hornborgasjön och gjorde affärer med folk, som kom seglande uppför de väldiga floderna. Våra falbönder gingo icke av för hackor på den tiden. De voro rika och välklädda och glänste av guld på helgdagarna. Deras vapen voro ädelt och rikt ornerade, deras husgeråd var praktiskt, och deras kvinnor voro klädda enligt den tidens dernier cri. Ty kvinnan är strängt taget den enda varelse, som fullkomligt målmedvetet och knivrätt går genom liv och århundraden, alltid följande med sin tid. Vi män äro rena barnungar mot henne, löjliga figurer, som endast äro skapade för grovarbete.

När Kambyses förstörde Thebe och grusade dess tempel, var Falbygdens kultur minst lika hög som nu.

 

Hornborgasjön, sedd från Mössebergs utsiktstorn i Falköping, den 7 juli 2013. Fotografi av Harri Blomberg.

 

Jag har konstaterat detta faktum på allra sista tiden, under det jag studerade vårens framfart. När jag på vägen mellan Mösseberg och Skara med vördnad och under djup rörelse avtecknade en av de många gånggrifterna — jag försökte till och med få in tre gånggrifter på samma teckning, vilket lyckades — sjöngo två lärkor högt över mitt huvud och välsignade mitt arbete. De sjöngo om vår och liv över gravarna, där förfäderna sova sin långa sömn. Jag skulle ha velat uttala någon mystisk formel för att åtminstone få höra en knackning nerifrån, ett litet meddelande, men nej!

 

Där stod jag ensam med våren, en skissbok och två lärkor, som under sången höjde sig så högt att deras toner ljödo som porl av en bäck under is, avlägset och främmande.

 

Jag är väl för gammal — för skeptisk — tänkte jag. Jag begriper inte våren. Hösten är min årstid, månaderna av guld och koppar och hektiskt rosafärgad död. Men en liten fågelunge längst inne i mitt hjärta satt ändå och stammade, melodiskt härmande de två lärkorna, som så småningom försvunno i rymden och togo med sig sin vårdikt.

 

Harri Blomberg besöker Gudhems kloster 2012.


Jag kom till Gudhems nunnekloster — ruinerna efter det. Och min chaufför upplyste, att från Gudhems nunnekloster gick i forna tider en underjordisk gång under Hornborgasjön till Varnhems munkkloster. Jag fick till och med upplysning om var denna underjordiska gång började. Full av glädje krälade jag ur automobilen och släpade mig på mina reumatiska ben fram till ingången samt tecknade av den. Här nedanför är den — en vacker teckning — icke sant?

 

Den underjordiska gången i Gudhem, enligt Albert Engström.
 
Och jag tänkte: Det var väl mest under vårarna den spelade någon allvarlig roll!

Vår över Västergötland!
 
Betesdjur i Götala.

Kristna vikingar i Varnhem – arkeologisk utgrävning av Kata gård 2017.

Slaggrester i Varnhem, framgrävda av arkeologistudenten Paula Molander, intresserar de västgötska arkeologerna Tony Axelsson, Maria Vretemark och Karl-Göran Sjögren. Forngravar från järnåldern, syns bakom stengärdesgården.
 

För två år sedan besökte jag de arkeologiska utgrävningarna i Varnhem 2015. Igår – tisdagen den 4 juli 2017 – gjorde jag ett återbesök till de nyupptagna utgrävningarna vid den vikingatida och tidigmedeltida kyrkoruinen med tillhörande kristna kyrkogård, vars äldsta gravar är från 900-talet. Sedan dess har kyrkoruinen med sin för svenska förhållande ovanlig krypta, fått en fin överbyggnad med tillhörande intressant utställning om platsens historia.

 

Överbyggnaden till den 1000-åriga kyrkoruinen, invigdes och öppnades den 7 maj 2017. Skyddstaket rymmer också utställningen "Kristna vikingar i Varnhem".
 

Min ciceron var arkeologistudenten Paula Molander, österbottning såsom jag. Jag hade en jättetrevlig och innehållsrik dag tillsammans med henne och 30-tal andra arkeologistudenter från sommarkursen Publik arkeologi från Göteborgs universitet, som tillsammans med Västergötlands museum utgräver vad man tror är en storgård från vikingatiden i Varnhem. Huvudbyggnaden antas vara cirka 30-35 meter lång.

 

Ett 30-tal arkeologistudenter och -lärare från Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet, utgräver 26 juni - 7 juli 2017 i Varnhem, tillsammans med personal från Västergötlands museum.
 

Under två veckors tid ska man försöka fastställa eventuella byggnaders karaktär, samt hitta avgränsningen av den tidigmedeltida kyrkogården, med sina omkring 3000 gravplatser. Stolphål, varav vissa stenskodda, och väggrännor, samt eventuella eldstäder och ingångar, samt artefakter brukar hittas vid liknande utgrävningar. Jag är oerhört nyfiken av storhusets utseende, men det var igår alldeles för tidigt att få sig en bild av, dock kunde jag studera hur arkeologistudenterna snittade stolphål, grävde i en eventuell framställningsplats för järn eller dylikt, samt vördsamt tog fram barnskelett.

 

Slaggrester.
 
Beskådandet av ett stenskott stolphål.
 
Kranium till ett ännu ej framgrävt barnskelett, från tidigkristen tid.
 
På denna tidigkristna kyrkogård ”innehåller nästan hälften av gravarna kvarlevor efter barn, som var yngre än 12 år. På de förkristna gravfälten från vikingatiden finns däremot bara enstaka barngravar. Var barnen begravdes då vet vi faktiskt inte. Här blir skillnaden efter kristendomens införande under 900-talet markant – alla oavsett ålder skulle begravas i vigd jord. Det gör att den höga barndödligheten avspeglas bland gravarna i Varnhem”, läser jag i en förträfflig katalog till utställningen Kristna vikingar i Varnhem, som kan fås på Kata gård intill klosterkyrkan.
 
Förmodad avgränsing till tidigmedeltida kyrkogårdsmur, begravningsplatsen antas ligga höger om stenmuren.
 

Bland artefakter och övriga kvarlämningar har bland annat arkeologistudenten Linda Wihlborg hittat en fin bronsring, med ornament vid ringslutet som kan tidsbestämma den till vikingatid, dessutom finns ännu mindre metallföremål, keramik, slipsten, samt ben, horn och tänder av djur såsom ko och svin funna under denna utgrävningssäsong.

 

Arkeologistudenten Paula Molander uppvisar den framgrävda bronsringen från vikingatiden, då det kommer 700-800 besökare varje dag, ingår det i studieuppgiften att också att publikt visa utgrävningsplatsen och arkeologiska föremål.
 
Det kommer hundratals med besökare till utgrävningsplatsen i Varnhem varje dag.
 
Stolphål, är ett arkeologisk begrepp av en kvarlämning efter en rest stolpe till bland annat ett långhus från järnåldern såsom i detta fall. Käppen är isatt, för att under utgrävningen ha en översyn över vilka hål som troligen har haft takbärande stolpar under forntiden. De brukar följa varandra i rad i en eller två rader, beroende på hur många skepp huset hade. Husen kan även vara fyrkantiga (i betydelsen kvadratiska) eller runda, allt utifrån tid och funktion.
 
Arkeologen Maria Vretemark guidar i Varnhem, den 4 juli 2017.
 

Efter att jag hade lämnat Varnhem igår, för att åka till Götala för att klippa gräset på torpet Viljet, så fann man en liten järnkniv i en vikingagrav.

 

Varnhems kloster.
 

Det finns skäl till att återvända till Varnhem, dess förhistoria och medeltidshistoria har likheter med utvecklingen i Götala, såsom tidigt biskopsboställe och rik järnåldersbygd. När övergången mellan hedendom och kristendom skedde i Götala, kan diskuteras. Jag vill som avslutning i denna juliblogg hänvisa till en blogg, som upptar Götala ur ett hedniskt perspektiv, den skrevs hösten 2015 och handlar om Götala och fler heliga platser i den svenska tillvaron. Jag ska senare i år fortsätta diskutera tings- och kultplatser, med utgångspunkt i Götala, som också har haft en idag försvunnen tidigmedeltida kyrka, biskopens fysiska närvaro i Götala under samma tid torde ha krävt en gårdskyrka. Lite märkligt att den ännu inte har hittats, samtidigt som hedningarnas gravplatser på Tempelbacken, i Götala hage och vid vadstället Taskevadet (vid nuvarande torpet Stora Vadet) syns fortfarande så tydligt idag.

 

Forngravar i Varnhem, från den tid innan man övergick till kristendomen på 900-talet.

RSS 2.0