Småskollärarinnorna i Götala 1882-1933.

Georgina Wilhelmina Berggren, från Skälvum i Västergötland var Götalas första småskollärarinna och anställdes inför vårterminen 1882.
 

Småskolan i Götala rote, upptas för första gången i husförhörslängden för Skara landsförsamling (1877-1884). Lärarinnan Georgina Wilhelmina Berggren, född den 29 december 1858 i Skälvum i Västergötland, inflyttad från Slöta i samma landskap den 21 februari 1882, då hon är 23 år gammal blir Götalas första småskollärarinna. Hennes läsförmåga är god. Hon kvarstår i sin tjänst i 8 år till den 4 februari 1890, då hon flyttar vidare till Mollösund i Bohuslän. Hon har då ingått i äktenskapet den 19 januari 1890, det är även antecknat att hon har haft eller vaccinerats mot koppor. Fröken Berggren ersätts av lärarinnan Greta Kristina Bengtsson, född den 7 november 1873 i Skara. Denna sistnämnda bor kvar i stadsförsamlingen de första fem åren och flyttar inte förrän 1895 till småskolan i Götala, hennes anteckningar i stadens husförhörsbok hittas under IV 928.

 

I Svensk Läraretidning, nr 47 1897, sidan 680, annonserar man efter en småskollärarinna till Götala med tillträde den 1 mars 1898 och erbjuder förutom lön och ved, även bostad (rum och kök) i skolhuset.

 

I Församlingsboken (vilken ersätter husförhörslängden) för Skara landsförsamling (1895-1921), hittas en lång skara småskollärarinnor, vilket nog säger mycket om ett ambulerande liv för dessa bildningens pionjärer ute i landsbygden. Under 26 år hittas 13 namn, under fastigheten Småskolan i Götala rote, de flesta är lärarinnor, men det finns även 1 broder, 1 make, 2 barn och 3 jungfrur. Alltså det kvarstår 8 lärarinnor. Greta Kristina Bengtsson, som omnämndes förut, kvarstår i sin tjänst till den 3 december 1897, då hon flyttar tillbaka till Skara stadsförsamling (se Staden II 372). Hon ersätts av Anna Lovisa Augusta Holm, född 11 januari 1876 i Fågelås i Västergötland, inflyttad från Varv i nyss nämnda landskap den 2 augusti 1898. Hon flyttar vidare till Hedvig Eleonora församling i Stockholm i början av det nya seklet, den 5 juni 1901.

Nästa småskollärarinna i Götala är Signe Mathilda Maria Dahlström, född den 27 juni 1881 i Filipstad i Värmland, inflyttad från samma stad den 2 augusti 1901. Hennes yngre broder medföljer, nämligen studenten Ingemar Ossian Dahlström, född den 20 april 1890 i Filipstad. De blir bara kvar drygt ett år, innan de båda flyttar in till Skara den 21 november 1902 (se vidare Staden II 446 & 447).

Fröken Dahlström ersattes av en skarabo, som hade namnet Märta Kristina Borg, född den 10 februari 1881 i Skara stadsförsamling, inflyttad till Skara landsförsamling den 18 september 1902 från Bjurum vid Hornborgasjön. Hon blir kvar i fem år, innan hon inflyttar till födelsestaden Skara, den 29 oktober 1907 (se vidare Staden II:447).

 

Götala småskola 1895-1921.

 

Därefter kom en hel familj inflyttandes från Skara stadsförsamling, den 3 november 1908. Småskollärarinnan Mathilda Karolina Karlsson, född Dahlström i Skara stadsförsamling, den 21 december 1870. Hon blir änkefru, den 25 oktober 1917. Hennes man, som hon gifte sig med den 28 december 1904 var byggnadssnickaren Johan Richard Karlsson, född den 29 januari 1870 i Skara stadsförsamling och gick bort hösten 1917, som nyss nämndes. Om honom finns antecknat under värnpliktsförhållanden siffrorna 180 78/91. Paret Karlsson hade en gemensam son, som fick namnet Richard Fritiof Karlsson, född den 8 november 1905 i Skara stadsförsamling. I Götala småskola föddes dessutom dottern Sonja Karolina Karlsson, hennes födelsedatum är den 15 maj 1910. Modern och de två barnen kvarstod i Götala till och med den 9 januari 1920, då de flyttade in till Skara stadsförsamling (se vidare Staden VI:1895). Under åren i Götala hade man tre jungfrur anställda, det vill säga Hildur Wilhelmina Karlsdotter, född den 10/3 1886 i Hangelösa i Västergötland; Frida Laura Johansson, född den 6 januari 1901 i Trästena i Västergötland och Signe Lovisa Lundahl, född den 18 maj 1898 i Ledsjö i Västergötland.

 

Skolhuset i Götala på en karta från 1892.

 

Nästa och sista småskollärarinnan blev Elsa Sofia Johansson, född den 13 december 1892 i Bjurum vid Hornborgasjön. Hon var inflyttad från Säfsnäs i Kopparbergs län, den 25 januari 1921. Fröken Johansson var den sista verksamma lärarinnan på Götala småskola och följde eleverna till stan, då Skara landsförsamling uppgick 1934 i Skara församling. Hon kallades Elsa i Högget, då hennes föräldrar bodde i Hygget i Stenums socken. Hon bodde inte i skolan, då den nedlades ty enligt Församlingsboken för Skara landsförsamling (1921-1933) för den 27 november 1926 inflyttade snickaren Axel Julius Larsson till fastigheten och blev vaktmästare på Götale skole, som man sa i landsförsamlingen då det begav sig. Vaktmästaren Axel Larsson var gift första gången 1918-1928 och från detta äktenskap fanns barn som senare flyttade in till Götala skola, men själv kom han ensam med sin hushållerska Ester Maria Ingeborg Jansson till skolan från Skara stad senhösten 1926, en kvinna som han äktade den 31 mars 1929 och vilken han fick en gemensam son med dopnamnet Åke Lennart, född den 21 augusti 1932.

 

Stadsguiden och författarinnan Barbro Olofsson i Skara, som har varit mycket behjälplig med denna bloggartikel berättade att pojken som föddes 1932 i skolan hette Axelsson i efternamn, efter faderns förnamn och arbetade sedermera i arkivet på Gamla biblioteket. Åke Lennart Axelssons far fick lägga ut en vit handduk på häcken så att Signe - Barbros mormor - i Stora Vadet skulle veta när det var dags att ränna över gärdena och hjälpa till med förlossningen. Historien finns också lite mer utförligt nedtecknad i Nancy Nykvists - Barbros mor - fina levnadskrönika Återblick om livet förr i Stora Vadet och Götala, utgiven i Skara 1997. Nykvist skriver:

 

"Så kommer minnet av vaktmästar´n i Götale skole. Den familjen skulle få barn. Det var samma år som Ulla föddes. Mamma var vidtalad att hålla utkik när den blivande mamman hängde ut en handduk på häcken mot Va´t. Då närmade sig stunden för att litet barn skulle födas och mamma skulle skynda sig dit. Året före hade Svenssons i Lunnatorp fått en pojke. Både i Götala skola och i Lunnatorp var mamma med när barnen föddes. Barnmorskan hade inte hunnit komma i tid till någon av förlossningarna." (Nykvist 1997:71.)

 

Avståndet mellan torpet Stora Vadet och Götala skola var inte längre än att Signe skulle kunna se den vita handduken på skolhäcken vänd mot Stora Vadet, för att kunna vara behjälplig med födseln i skolan sensommaren 1932. 

 

I boken Återblick finns fler nedslag i livet på Götala skola (se sidorna 14, 43-44 6 77-78), för den som är nyfiken. Småskolehuset vid Götala, tidigare Skara skoldistrikt, försåldes och är numera i enskild ägo. Den 5 oktober 1933 flyttade vaktmästarfamiljen ut till Skara stad och samma dag inflyttade det nygifta paret - jordbrukaren Karl Oskar Elof Johansson med sin hustru Signe Linnéa (född Svensson) och de små barnen Sven Gunnar Herbert och Kerstin Ingrid Linnea in i den forna skolan. En ny epok i huset fortsatte. Samma tid upphörde som sagt Skara landsförsamling, som till år 1934 var annexförsamling i pastorat med Skara stadsförsamling som moderförsamling. Församlingen uppgick 1934 i Skara församling. Sedan flyttade Osta-Karl och Hilda in Götala skola och döpte om skolan till Sannebo och sålde ost. Sannebo heter den forna skolan ännu idag, vilken ännu besökes av folk i bygden, då man regelbundet har loppisar där till förmån för hemlösa djur.


Bouppteckning för den avlidne torparen Lars Johansson på Stora Vadet i Götala 1867.

Johan Larsson, torpare på Stora Vadet 1925, bilden tagen vid bostadshuset. Bild ur samlingarna på Västergötlands museum i Skara.
 
Stora Vadets siste torpare blev Johan Larsson (1845-1929), han verkade som torpare från omkring åren 1870-1871, då han övertog dess besittning efter sin mor som var torparänka från och med år 1867. Modern Maria Larsdotter, född den 4 juli 1821 i Broddetorps socken flyttade tillbaka till sin hemsocken vid Hornborgasjön, den 14 november 1871. Torparen Johan Larssons andra hustru Anna Larsson (1868-1950), kom i sin tur att friköpa torpet från statens ägo den 16 november 1939.
 
Författarinnan Nancy Nykvist skrev om sin morfar Johan Larsson:
När morfars föräldrar flyttade till torpet år 1852, hade namnet ändras (från Stora Taskevad) till Stora Vadet. Morfar var det äldsta barnet i den syskonskaran. Han var född 1845. Han övertog arrendet efter sin far. Morfars andra hustru var min mormor. Det äldsta arrendekontraktet som vi har bevarat är från 1875. Morfar hade slitit hårt med att bruka de små tegarna mellan alla stenar. Att det var gamla gravfält som brukades, ansåg väl ingen som något märkvärdigt.
 
Johan Larsson, torpare på Stora Vadet 1925, bilden tagen på gårdsplanen vid ålderdomliga ladugården. Bild ur samlingarna på Västergötlands museum i Skara.
 
Torparkontraktet från 1875 finns avbildat i hennes fina bok Återblick, utgiven i Skara 1997 och handlar om livet på Stora Vadet. I förra bloggen skrev jag om kronotorparnas frigörelse på kungsgården Kastellegården mellan Ytterby och Kungälv under åren 1911-1912. Idag ska jag berätta om torparnas levnadsförhållande ett halvt sekel före, då jag i Skånings häradsrätts arkiv för bouppteckningar och arvskiften (1868-1873), hittade en på hösten 1867 förrättad bouppteckning för Johan Larssons far Lars Johansson, född i Stenums socken den 1 augusti 1814 och avliden i Skara landsförsamling, den 31 augusti 1867. Bouppteckningen skedde på Stora Vadet, den 23 oktober 1867, knappt två månader efter dödsfallet. Den registrerades dock inte förrän på hösttinget 1868 för häradet. Bouppteckningen talar för sig själv, man har det ganska bra på kronotorpet och samtida husförhörslängder berättar om att man har drängar och pigor i sin tjänst på torpet: 
 
År 1867 den 23 Oktober, blef på vederbörandes begäran Boupteckning förrättad after Torparen Lars Johansson i Stora Wadet under Göthala, som med döden afled den 31 sistlidne Augusti, och efterlämnar sig, såsom arfvingar Enkan Maria Larsdotter, samt Fem barn. Lars Johan myndig, August född den 17 Oktober 1847. Sara Karolina född den 14 November 1849. Karl Alfred född den 29. September 1852 och Hulda Kristina född den 7 Februari 1858. Wid boupteckningen var närvarande Torparen Gustaf Brandström (Johan Gustaf Brandström var född i Skara den 11 november 1826) i Motviljet under Göthala, hvilken åtog sig, att blifva förmyndare för de omyndiga. Egendomen uppgafs af Enkan, och befans i den ordning som följer. 
 
En uppräkning av föremålen och dess värde är nedtecknade i bouppteckningen som sammanlagt består av tre sidor, här nedan nämns bara föremålen (dess värde är svårt att uppföra till dagens penningvärde).
 
1 kopparkittel, 1 kopparkruka, 1 malmmortel, 1 tennljusstake, 1 bleckkruka, 3 järngrytor, 1 stekpanna i järn, 1 brannring (detsamma som brannfot/brannjärn) i järn, 6 knivar i järn, 3 järnyxor, 1 järnstång, 2 järnspadar, 1 järnhacka, 3 järnliar, 1, brannhake, 1 slipsten (veven till slipstenen kanske var i järn), av husgeråd fanns 3 bord, 1 wäggur (väggur), 3 stolar, 4 skåp, 2 soffor, 1 säng, 1 kista, 2 skrin, 1 mindre skrin, 2 spänner (plural för ordet spann), av träsaker fanns 1 ämbar, 1 stop, 1 kjärna (detsamma som smörkärna), av logeredskap fanns 1 lyckta (lykta), 1 harpa (detsamma som sädesharpa), 2 baktråg, 2 mjölfjärdingar, 1 (par?) bobiner (textilredskap, troligtvis en rulle att uppvinda gran eller dylikt), 1 harfvel (textilredskap vid härvning och nystning), 1 Wäfstol (vävstol), 1 sädesbinga, 1 gammal halvskäppa (rymdmått), 1 gammalt kar, 3 tunnor, av åker och kjörredskap (detsamma som körredskap) fanns 2 selar, 1 plog, 2 harfver (detsamma som harv), 2 slädar, 1 hökorg, vagnbråte, av kreatur fanns det 2 hästar, 2 kor, 2 kviger (detsamma som kvigor), 1 kalf (kalv), 2 får, 2 grisar, 7 gäss, av sängkläder fanns 3 täcken, 4 madrasser, 5 lakan, 1 duk, mycket ull och fjädrar, den aflidnes gångkläder och diverse böcker. Sammanlagda värdet på tillgångarna var på 354 riksdaler och 15 öre (tre poster, varav 1 körredskap och 2 logeredskap gick inte att uttolka, jordbruket har rationaliserats till den grad att det många gånger är svårt att veta vad boupptecknarna menar).
 
Dessutom fanns skulder till herr överstelöjtnanten Silfverhjälm (Silfverhjelm brukar släktnamnet stavas), som bebodde kungsgården Götala under åren 1860-1872, för 1 tunna 12 kappar råg á 33 riksdaler, kontantskuld på 28 riksdaler och 69 öre, samt en kostnad som kallas husrötebrist på 155 riksdaler och 70 öre. Till dessa tillkom skulder till nämndemannen Anders Johansson i Högetomt på sammanlagt 23 riksdaler och 75 öre, till J. Broberg i Skara 20 riksdaler, begrafningskostnad 16 riksdaler, till sonen Lars Johan 51 riksdaler, sonen August 2 årslöner på sammanlagt 75 riksdaler, samt avslutningsvis bouppteckningsarvodet på 3 riksdaler. Summan skulder blev 406 riksdaler och 14 öre. Det vill säga att skulderna var större än tillgångarna, det framgår inte hur obalansen sköttes, vem fick bli utan ersättning?
 
Bouppteckning (sidorna 2-3 av sammanlagt 3) för Lars Johansson på Stora Vadet i Götala 1867.
 
Änkan Maria Larsdotter undertecknar dokumentet med försäkran om att ingenting av värde har döljts för bouppteckningen för eget vinstintresse. Detta följes av underskrifter av värderings- och bouppteckningsmännen Anders Johansson, nämndeman i Marum och Johannes Ambiörnsson, nämndeman i Skärf (Skärv).
 
Detalj ur husförhörslängderna för åren 1867-1876, tillhörande Skara landsförsamlings kyrkoarkiv, berättar inte bara att den tillkommande torparen Johan Larssons far har avlidit 1867 och att torpet Stora Vadet får nya brukare då Johan med sin hustru tar över arrendet de första åren av 1870-talet, dessutom ser man att torparna på Vát höll sig med egna pigor och drängar, som skötte gårdsarbete och dagsverken på den intilliggande kungsgården i Götala.

Gullö - en historisk plats på norra Hisingen.

Kungälvs historia är händelserik, i denna artikel berättas om en sekelgammal händelse på den gamla kungsgården Kastellegården. Om hur ett torparuppror 1911-1912 gav Sveriges kronotorpare möjlighet att friköpa sina torp, avstyckade ur kronans marker.

 

I det sydligaste av Bohuslän, bor en god vän till mig. Hon heter Ann-Magret Olsson och har skrivit en historisk krönika om Gullö - en historisk plats. Berättelsen om torpen på en ö som flutit ihop med Hisingen. Jag har lärt känna henne i Kungälv, där hon är cirkelledare för Sveriges äldsta studiecirkel – i bokbinderi Studieförbundet Vuxenskolans regi på Rådmansgatan 30. Hon bor också granne med Kastellegården och har med sin make två domarringar på sina marker. Anledningen till att jag nämner hennes nyutkomna historik, är att den upptar ett torparuppror på den gamla kungsgårdens marker vid Nordre älv 1911–1912, som förändrade kronotorparnas villkor till den grad att även många av torparna under kungsgården Götala, också kunde friköpa sina torp såsom hade skett i Kungälv 1912, vilket för torpet Stora Vadets del i Götala skedde år 1939.

 

Kastellegården vid Nordre älv, fotografi av Harri Blomberg.
 

Ann-Magret Olsson skriver om torparna på Gullö, som har varit en ö som har tillhört Kastellegården, kungsgården som byggdes på ruinerna av det medeltida Kungahälla. Om Götala vid Skara var boställe åt översten till det beridna Västgöta regemente, så användes Kastellegården som översteboställe för Bohusläns regemente under åren 1693–1821 och är numera en statlig arrendegård. Kastellegården hade som mest cirka fyrtio torp och tjugotal backstugor. Femton av dessa torp låg på Gullö. I jordeböckerna nämns 1703 det första torpet därstädes vid namn Gullöhagen.

 

Flygfoto över Gullö, bilden är tagen den 27 oktober 2013 av Gustav Svensson, Göteborg. Gullö var den del av Kastellegården i Ytterby som låg söder om Nordre älv (det vill säga på Hisingen) hörde till Rödbo socken, men till Ytterby kommun och jordebokssocken i Inlands Södre härad. År 1887 överfördes detta område, som numera kallas Gullö, även i kyrkligt avseende till Ytterby. När Rödbo landskommun 1974 uppgick i Göteborgs kommun överfördes området Gullö från Ytterby socken i Kungälvs kommun till Säve socken i Göteborgs kommun. Området utgjorde då 13 7/16 mantal. Rödbo utgör sedan dess en stadsdel och ett primärområde i Göteborg, i vilken Gullö är inkluderad. Invånarantalet var år 2010 876 personer, varav 726 i Rödbo församlings gamla område och 150 i Gullö. En befolkningsökning, då det på 1940-talet bodde omkring 65 personer på Gullöområdet.

 

Torparna under Kastellegårdens kronoegendom utgjorde en samhällsgrupp som genom sitt likartade och jämförbara levnadsvillkor bildade en i viss mån sluten grupp inom befolkningen. Deras ihärdiga och slutligen framgångsrika kamp för att friköpa sina torp gav på 1910-talet ett livligt eko i pressen, kanske mest beroende på att detta var första gången i vårt land som staten medgav friköp av sådana kronotorp. De blev på så sätt banbrytare för sina yrkesbröder ute i landet och hedersamma genom sina strävanden för sina små hem. Olsson ger en fyllig bakgrundshistoria till konflikten mellan kungsgårdens arrendator V. Carlsten och torparna under Kastellegården, om själva striden och efterspelet. För Gullös del friköptes år 1912 torpen Hamburg, Stora Gullöslätt, Stora Brandenburg, Lilla Brandenburg, Gullö, Nybygget, Lilla Gullöslätt, Slätten nr 1, Slätten nr 2, Slätten nr 3, Askekärret, Gullöskog, Rosenberg och Tomtebacken. Olsson följer de skilda torpens öden fram till idag, illustrerade med fina bilder. Ett liknande arbete om kungsgården Götalas torp och ödetorp vore önskvärt att frambringa. Ann-Magret Olsson har visat vägen för hur ett sådant arbete kan se ut.

 

Nya ladugården uppförs intill den gamla på SLU Götala.
 

Historiken över Gullö har ISBN 978-639-5055-1. Den kommer att bli tillgänglig under våren 2018 och förmedlas av Studieförbundet Vuxenskolan, Rådmansgatan30, 442 30 Kungälv, mer information fås genom epost via gerd.samuelsson@sv.se och en arbetskopia av samma arbete ses nedan, vilken har varit grund för denna artikel.

 

Gullö - en historisk plats. Berättelsen om torpen på en ö som flutit ihop med Hisingen, skriven av kungälvsbon Ann-Magret Olsson.

Vår resa till Filippinerna.

Artikelförfattaren Harri Blomberg besöker Pantukan på ön Mindanao.

 

Efter att ha skrivit några bloggar om historiska sevärdheter i Filippinerna, ska jag avrunda temat med att delge mina egna upplevelser från vår resa dit i julas.

 

Efter en mellanlandning i Manila, for vi vidare till Davao City.
 

Vi inledde vår vistelse med att besöka den talrika släkten som är bosatt i Tagum och Pantukan på ön Mindanao. En del släktingar och vänner anslöt till släktträffen från städer som Davao City och Manila. Det var intensiva och härliga dagar, där vi bodde i Daliahs fina filippinska fritidshus.

 

Vår hemmabas i Tagum, bestod av ett nybyggt tvåvåningshus.
 

Tagum och Pantukan ligger vid norra delen av Davaobukten och är därmed väl skyddad mot tyfoner och tsunamier.

 

Julfest med släkten i Tagum, mycket mat, samtal, skratt och glädje.

 

Tagum, med sina drygt 260 000 invånare har från att ha varit ett övervägande jordbruksområde, blivit ön Mindanaos snabbast växande stad tack vare sitt strategiska läge, i korsningen mellan landsbygdens Davao del Norte, Composteladalen och Metro Davao.

 

På vägarna i Tagum.

 

Staden har en utvecklad infrastruktur, som gör att man kan exportera varor som träflis, plywood och annat trävirke. Färska bananer är emellertid fortfarande den främsta exportprodukten. Tack vare tillströmningen av människor från landsbygden i Davao del Norte och Composteladalen har stadens befolkningstillväxt ökat kraftigt.

 

Den lokala marknaden i Tagum är full av färger, lukter och smaker.

 

Turismen har också på sistone blivit en av stadens främsta ekonomiska källor. Med femton festivaler i stadens årskalender har små och medelstora företagare, samt transportsektorn gynnats av den snabba tillströmningen av inhemska och internationella besökare som besöker de olika festivalerna i staden.

 

Varuhuset G Mall of Tagum.
 
Varuhuset Robinsons Place Tagum.
 

Det finns flera trevliga varuhus och matställen i Tagum, av de första besökte vi G Mall of Tagum och Robinsons Place Tagum, medan av de andra besökte vi Penong's Barbeque Seafoods and Grill intill G Mall of Tagum (på andra sidan gatan) och restaurang Balinsasayaw, vid sidan av kaféer och restauranger inuti varuhusen.

 

Penong's Barbeque Seafoods and Grill i Tagum.
 
Restaurang Balinsasayaw i Tagum.
 

I kustkommunen Pantukan, belägen väster om staden Tagum har släkten Camporedondo sitt ursprung. Pantukan ligger i  Composteladalen, vars främsta källor till försörjning är jordbruksprodukter som ris, kokos, kakao, kaffe, papaya, mango, ananas, durian och banan. Vissa invånare fiskar och andra har fiskdammar och odlar sin egen fisk som tilapia och mjölkfisk.

 

Blommor i Pantukan.

 

Prognoser pekar på att provinsen år 2030 kommer att bli en av de rikaste i landet på grund av sina rika naturresurser. Composteladalen är rik på guldmalm, såsom i kommunen Pantukan som har ett stort antal guldgruvor.

 

Byskolan, som grundades av släkten Camporedondo i Pantukan.

 

Vi besökte släktbyn, där anfäder till dagens Camporedondo bekostade grundskolan, ett par gravplatser och så åt vi i ett fiskeläge intill Jienos Garden Beach Resort, där Daliah har sitt strandhus. Vi badade dessutom i Davaobukten, vilket var riktigt skönt.

 

Strandliv vid Davaobukten i Pantukan.
 

I Davao City bodde vi på hotell Microtel Inn &  Suites, besökte ett par varuhus och hade en rundvandring bland krokodiler, tigrar och andra vilda djur i Davao Crocodile Park. Vi åt en gemensam middag på en restaurang på varuhuset Abreeza Mall.

 

Hotell Microtel Inn &  Suites i Davao City, huvudorten på ön Mindanao.
 
En liten krokodil i Davao City.
 
En stor krokodil i Davao City.
 
En tiger i Davao City.
 
Middag på varuhuset Abreeza Mall i Davao City.
 
Davao City från ovan.
  

Därefter flög vi till ön Mactan Island, som har flygplatsen för Cebu City, vari vi bodde på Mandarin Plaza Hotel.

 

Mandarin Plaza Hotel i Cebu City.
 
Cebu City.
 
Middag i Cebu City.
 

På ön Cebu besökte vi kyrkor, en fästning, varuhuset Ayala Mall, en karaokebar och hade goda naturupplevelser med bad på ön Sumilon Island i Stilla havet, samt simning tillsammans med valhajar i Oslob, nästan så långt söderut man kommer på ön.

 

Gamla träd på ön Cebu.
 
Risfält på ön Cebu.
 
Soluppgång i öster, på ön Cebu.
 

Valhajen är världens största haj och är vanligtvis mellan 412 meter stora. Den största valhajen som uppmätts var 12,65 meter lång, även om det finns muntliga berättelser om ännu större hajar. Det var en mäktig upplevelse att få simma tillsammans med dem, samtidigt som turismen skapar goda utkomster för lokalbefolkningen.

 

Simning tillsammans med valhajar i Oslob.
 
Stranden på ön Sumilon Island.

 

Ute på bryggor ute till havs åt vi även fisk på restaurangen Taloot Wharf Floating Restaurant.

 

Middag ute till havs på fiskrestaurangen Taloot Wharf Floating Restaurant.

  

Sista stopp på resan, efter ytterligare en inrikesflygresa med Cebu Pacific Air, blev huvudstaden Manila, där vi åter träffade många av Kenneths kusiner, som var våra värdar medan vi bodde på det anrika The Manila hotel, vilket öppnade sina portar redan år 1912.

 

The Manila hotel öppnade redan år 1912 och håller stolt i sina traditioner.
 

På det fullbokade hotellet firade vi nyåret, men på dagarna hann vi bada, besöka Intramuros och gallerior, samt gå igenom de fina samlingarna på Nationalmuseet och det Antropologiska museet.

 

Nyårsafton 2017 på The Manila Hotel var fartfylld.

 

Kenneth skrev för några år sedan ett par uppsatser om det filippinska kulturarvet i ämnet arkeologi på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

 

Nationalmuseet i Manila.
 
Antropologiska museet (inkluderar arkeologiska samlingar) i Manila.
 

Ett av dem handlade om hur man framställer sitt kulturarv på de statliga museerna i Manila (i huvudsak de nyss nämnda museerna). Mycket intressant ämne, som dock är utanför ramarna för dagens skriverier.

 

Det filippinska kulturarvet presenterades genom traditionella kläder på flygplatsen i Manila.

 

Under julresan har jag blivit nyfiken på den filippinska nationalhjälten José Rizal, född 19 juni 1861 i CalambaLaguna, Filippinerna, avrättad 30 december 1896 i Fort Santiago i Manila. Han är en av Filippinernas största nationalhjältar och årsdagen av hans död firas som en nationell helgdag under namnet Rizals dag. Som filippinsk nationalhjälte tillhör han samma klass som de samtida Andrés Bonifacio och Emilio Aguinaldo

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg vid Rizal Monument i Manila.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg i Rizal Park i Manila.

 

Det fanns en stor utställning om Rizal på Fort Santiago, som vi bevistade och på Nationalmuseet i Manila hittade vi en fin teckning som Rizal hade gjort i Berlin, samt besåg flera tavlor föreställande Rizal. Han var ej allena revolutionär utan även en betydande konstnär och författare. Jag köpte en bok om honom, som jag ska läsa framledes.

 

I José Rizals fotspår på Fort Santiago i Manila, där han avrättades den 30 december 1896.
 
Vy över Gendarmenmarkt i Berlin 1886, av José Rizals hand visar vilken mångsidig man han var.

 

Det blev en utflykt på årets första dag, då vi åkte med en hyrd minibuss till restaurangen Leslie's Tagaytay vid vulkansjön Taal Lake i provinsen Batangas, på ön Luzon i Filippinerna. Sjön fyller TaalCaldera, en stor vulkanisk kaldera som bildades av ett mycket stort utbrott för 500 000100 000 år sedan. Det är landets tredje största sjö efter Laguna de Bay och Lake LanaoVolcano Island, som är platsen för Taalvulkanens historiska utbrott och orsaken till sjöns höga svavelhalt, ligger nästan i mitten av sjön. Det finns en kratersjö på vulkanön.

 

Restaurang Leslie's Tagaytay vid Vulkansjön Taal Lake i Filippinerna, den 1 januari 2018.
 

Jag bär med mig fina minnen av härliga människor i Filippinerna, ja många människor, värme, lukter, vackra vyer och god mat. Ett fantastiskt fint land, som jag gärna återvänder till och lär känna vidare.

 

Varuhuset Robinsons Place Manila.
 
 

År 

1900  

Sverige       Filippinerna 

5 116 884    7 635 426 (år 1903)  

1910  

5 499 374    -

1920  

5 875 693    10 314 310  

1930  

6 131 126    - 

1940  

6 356 350    16 000 303 (år 1939)  

1950  

7 013 950    -  

1960  

7 480 374   27 087 685  

1970  

8 042 657   36 684 486  

1980  

8 310 470   48 098 460  

1990  

8 558 774   60 703 206  

2000  

8 872 103   76 506 928  

2010  

9 373 379   92 337 852  

2017  

10 112 669  104 256 076  

Invånarantalet i Sverige och Filippinerna från år 1900 och fram till idag. Filippinerna som år 1900 bara hade en halv gång som mycket befolkning som Sverige, har idag tio gånger mer.

 

Svenska företaget Hennes & Mauritz finns på många olika platser i Filippinerna.

Birhen sa Simala - Monastery of the Holy Eucharist

Monastery of the Holy Eucharist

 

Omkring 56 kilometer söder om Cebu City finns det ett katolskt kloster - Monastery of the Holy Eucharist (vilket kan översättas till Heliga Eukaristins kloster) - som ser ut att ha byggts på medeltiden, men det är bara ett tjugotal år gammalt. Här byggs ständigt nya och ännu högre torn än tidigare, med tillhörande portar och våningsplan. Bergslandskapet omkring förhöjer upplevelsen och i fjärran ser man Stilla havets vattenspegel.

 

Stilla havet fyller horisonten, när man befinner sig i klostret Monastery of the Holy Eucharist.

 

Detta pilgrimsmål på ön Cebu lockar folk från hela Filippinerna, ty de troende vill uppleva mirakel, som sägs utspela sig här i Simala i kommunen Sibonga. Utåt sett ansvarar några nunnor för verksamheten i klostret, då munkarna inte får inte ses i folkhavet på grund av en mycket strikt klosterdisciplin. Cebuborna känner klostret som "Birhen sa Simala" (Jungfrun i Simala).

 

Monastery of the Holy Eucharist
 

Abboten för klostret heter Abelio Mangila, tillhörande Marian Monks of Eucharistic Adoration (MMEA) , där man vördar jungfru Maria och vördar Our Lady of Lindogon Shrine (Vår fru av Lindogons helgedom). Hängivenheten för den välsignade Jungfru Maria i Simala började någon gång 1997. Mangila, som tog sig det religiösa namnet Frater Martin Mary, sa att han och andra munkar blev offer för vulkanen Pinatubos utbrott i Pampanga i norra Luzon den 15 juni 1991, som var det näst största under 1900-talet efter vulkanen Novaruptas utbrott 1912 i Alaska.

 

Pilgrimer och turister på väg till Monastery of the Holy Eucharist.

 

Munkarna kunde inte lämna det drabbade området, förrän de visste att deras trosfränder hade evakuerats. I detta inferno kom en kvinna till deras kapell, bärandes på en staty av jungfru Maria. Hon sa till Frater Martin, "att jag måste ge de denna helgedom till kyrkan, då jag tror att endast här kan den skyddas från det pyroklastiska flödet". Kapellet klarade sig och när vardagen så sakta återfann sig, försökte munkarna hitta kvinnan som att hon kunde få tillbaka sin staty, men ingen hade hört talas om henne.

 

Jungfru Maria, ofta kallad Mama Mary i Filippinerna, ses inuti Simala-kyrkan Monastery of the Holy Eucharist.
 
WE LOVE MAMA MARY - Vi älskar Jungfru Maria.

Med tillstånd från Cebus ärkebiskop Ricardo Cardinal Vidal flyttade munkarna till Cebu 1996, med sig hade de statyn av jungfru Maria. Den religiösa hängivenheten kring statyn började ungefär ett år senare, då en femårig pojke  vid namn Jollibee Sejuela blev läkt från denguefeber efter att han fördes till munkarnas lilla nybyggda kapell ovanpå bergen i Simala, där statyn av jungfru Maria var uppställd. Han kom att tjäna som altarpojke i klostret en lång tid, men lever i Cebu City idag. Sejuela har fortfarande en livlig kontakt med klostret.
 
Monastery of the Holy Eucharist
 
Katolska pilgrimer i Monastery of the Holy Eucharist.
 
Efter denna dag har många troende människor begivit sig till klostret för att få bot mot jordens många krämpor, som drabbar oss. Flertal av dessa sägs ha blivit botade, så klostrets rikedomar växer lavinartat och dess byggnader likaså.
 
Pilgrimer vallfärdar till Monastery of the Holy Eucharist. Det finns möjlighet att köpa olika färgade ljus nära klostret. Intäkterna från ljusen kommer munkarna till godo. Varje enskild färg ljus ska främja ett eget syfte vid tillbedjan, exempelvis grönt ljus för välstånd / framgång (tentor, studie, ekonomi, företag), blått ljus för uthållighet (anställning, karriär, uppdrag, kampanjer), rött ljus för kärlek (verktyg, vänskap, förlovning, familj) och gult ljus för fred (mod, styrka, hopp) med mera. Bortsett från de olika färgerna utanför klostret finns också vanliga ljus tillgängliga vid ljusstationen inuti klostret.
 
Styrkan i statyn av jungfru blev ännu starkare, då hon ett flertal gånger i slutet av 1990-talet började gråta - statyn släpper tårar och miraklerna kring de som samlar kraft från henne har blivit så många, att katolska kyrkan i Cebu samlar in sig uppgifter om de antagna miraklerna åt Vatikanen för att avgöra om dessa har en himmelsk förbindelse.
 
Kenneth Camporedondo Cabunilas och artikelförfattaren Harri Blomberg besöker Monastery of the Holy Eucharist.
 
Vårt svenska katolska helgon Heliga Birgitta av Vadstena, fick sin helgonstatus mycket genom att vanligt folk tillbad henne vid svåra livsstunder och blev hjälpta. Tron kan försätta berg.
 
Monastery of the Holy Eucharist
 

 
Artikelförfattaren Harri Blomberg besöker Monastery of the Holy Eucharist.

Fort San Pedro i Cebu City.

Fästningsporten bär vapensköldar för regionerna Castilla och León i Spanien.

 

Fort San Pedro är en militär försvarsanläggning i Cebu City, ursprungligen byggd av spanjorerna under ledning av Miguel López de Legazpi (1502–1572), den första spanska generalguvernören för Filippinerna. Det ligger i det område som nu heter Plaza Indepedencia, i stadens hamnområde.

 

Intill havet i den äldsta delen av Cebu City hittas Fort San Pedro, uppförd 1565.

 

Den ursprungliga fästningen var gjord av trä och byggdes efter ankomsten av Legazpi och hans expedition år 1565. Under denna tid var fästningen huvudbas för den första spanska bosättningen i Filippinerna. I början av 1600-talet byggdes ett stenfort för att de spanska kolonisatörerna skulle kunna försvara sig mot muslimska pirater, som härjade i dessa farvatten.

 

Nuvarande stenfortet härrör från 1738, men traditionen menar att de första stenmurarna är ett sekel äldre. Höga och tjocka murar, skyddade av kanoner gjorde det så gott som ointagligt i äldre tider.
 

Dagens byggnadskonstruktion härrör från 1738 och är den äldsta triangulära bastionen i Filippinerna. Under den filippinska revolutionen i slutet av 1800-talet attackerades fortet och togs av filippinska revolutionärer från ön Cebu, som använde det som sitt högkvarter.

 

Ett äldre fotografi, som visar fortets läge vid hamnen, samt det triangulära fortet San Pedro, utritat på en stadskarta över Cebu City 1643. Fortet syns vid strandkanten i nedre högra hörnet av kartan.
 

Fortet är triangulär i sin form, med två sidor vända mot havet och en tredje sida som sträcker sig mot land. De två sidorna vända mot havet försvarades med artilleri och framsidan mot land med en stark palissad av trä, som senare byggdes i sten.

 

Promenad på fortets murar.
 

De tre bastionerna heter La Concepción (SW); Ignacio de Loyola (SE) och San Miguel (NE). Fortet har en total invändig yta på 2 025 kvadratmeter. Väggarna är 6,1 meter höga med 2,4 meter tjocka murar och tornen är 9,1 meter höga, sedda från marknivå. Omkretsen är 380 meter. Sidorna är olika långa och längs den främre delen, som vänder sig mot staden kan man hitta porten in till fortet. Fjorton kanoner skyddade fortet från angrepp, varav de flesta finns kvar ännu idag.

 

Med tiden blev Fort San Pedro en väl fungerande fästning.

 

Lite är känt om fortets äldsta tider, men från år 1739 finns en skriftlig rapport till kungen Filip V av Spanien bevarat, då denne önskade information om ön Cebu. Generalguvernören Tamón skrev att Fort San Pedro var byggt av ett stenfundament med en terreplein (plattform), där kanonerna var monterade. Fortet innehöll de nödvändiga byggnaderna, som gjorde det försvarbart. Den största av dessa byggnader var Cuerpo de Guardia, där personalen som bemannade fortet bodde. Angränsande till den var Vivienda del Teniente som var bostad åt fästningens löjtnant. Mellan de ovan nämnda byggnaderna fanns en brunn. I ett hörn, inbyggt vid murarna till bastionen San Miguel (NE) hittades krutmagasinet Almacenes de Pólvora.

 

I Vivienda del Teniente i Fort San Pedro, bodde löjtnanten och ur brunnen fick man färskvatten.

 

Det är osäkert när fortet fick sina första stenmurar, men traditionen pekar ut jesuiten Antonio Campionis byggnadsarbeten 1630, och fästningsporten anses vara uppförd 1738, den pryds med vapensköldar för regionerna Castilla och León i Spanien.

 

Fästningsporten pryds av vapensköldar för regionerna Castilla och León i Spanien.

 

Det är dock säkert att fästet genomgick stora renoveringar i slutet av 1800-talet som en del av ett byggprogram för att förbättra Cebu. År 1898 överlämnade spanjorerna fortet till filippinska frihetskämpar, men erövrades av de nya kolonisatörerna från USA, som stationerade amerikanska soldater där till slutet av 1930-talet.

 

Museimontrar i Fort San Pedro som berättar om händelserika skeenden i Filippinernas historia. Översta montern innehåller ett spanskt svärd från tidigt 1800-tal, intill ligger en väst tillhörande en filippinsk frihetskämpe ett sekel senare. Den nedersta montern innehåller en spansk flagga från den förlorande spanska flottan i slaget om Manila Bay, den 13 augusti 1898, då USA segrade.
 

Mellan åren 1937-1941 omvandlades kasernen till en skola för lokalbefolkningen. Under den japanska ockupationen övertog de kejserliga japanska styrkorna Fort San Pedro, som fungerade som sjukhus för sårade under andra världskrigets slutskede. Från självständigheten 1946 till 1950 var Fort San Pedro åter ett arméläger.

 

Fort San Pedro i Cebu City.
 

På 1950-talet fanns planer på att riva fästningsmurarna och bygga ett nytt stadshus på platsen, vilket skapade folkliga protester, som räddade fortet för eftervärlden. Först kom det i bruk som zoo, men efteråt har man återställt fortet så nära originalet som möjligt. Man använde korallstenar som togs från havet längs kuststäderna på ön Cebu, som sedan levererade blocken skurna till restaureringsplatsen, där byggnadsarbetarna gjorde den sista skärningen och poleringen för att blocken skulle passa varandra.

 

Fortet av idag är ett besöksvärt resmål.
 

Idag är fortet ett välbesökt turistmål med turistkontor, museum, scen för teater och musik, omgärdad av en fin stadspark utanför fortets murar, med bland annat en staty av Miguel López de Legazpi (1502–1572) och Antonio Pigafetta (14911531).

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg, besöker Fort San Pedro i Cebu City.

Intramuros och Fort Santiago i Manila.

Filippinernas historia före spanjorernas ankomst på 1500-talet, kan studeras på den arkeologiska avdelningen på det nationella antropologiska museet i Manila. Gravurnorna hittades i en grotta i Filippinerna full av kvarlevor från de första århundradena av vår tideräkning (romersk järnålder i svensk arkeologisk räkning).

Långt innan spanjorerna anlände till Filippinerna, blomstrade samhällen längs floden Pasigs stränder på ön Luzon. En av dessa var Selurong, med ett palissadomgärdat fort. Malajerna (dagens filippinare) grundade denna stad, där Manila är belägen idag. Namnet Manila är en förvrängning av Maynilad, som betyder det finns mangrove. Selurong hade tidigt handelsförbindelser med kineserna.
 
Kenneth Camporedondo Cabunilas vid floden Pasig i Manila. Här fanns det före spanjorernas ankomst det palissadomgärdade inhemska fortet Selurong, som beboddes av förfäder till dagens manilabor. Man hade handelskontakter så långt västerut som till Kina.
 
Den 24 juni 1571 grundade conquistadoren Miguel López de Legazpi den spanska staden Manila ruinerna av den gamla befästa filippinska bosättningen Selurong, efter att ha avsatt den lokala monarken Rajah Sulayman, som hade förlorat slaget i Bankusay den 3 juni samma år. 
 
Filippinerna har alltid varit ett havsbundet folk, vilket framgår av arkeologiska artefakter.
 
De spanska erövrarna förklarade området tillhörande dem, som ett territorium underlydande vicekungadömet Nya Spanien, som styrdes av en vicekung i Mexico City, som utsetts av den spanske monarken. Den lokala makteliten avrättades eller förvisades bl a  till Mexico efter en misslyckad revolt 1587-1588.
 
Inhemska filippinska båtkanoner, utställda på Antropologiska museet i Manila.
 
Intramuros i Manila växte fram och skyddades av fort, kyrkor och stadsmurar. Filippinerna styrdes från Manila, som var en del av Nya Spanien tills Mexiko blev självständigt 1821.
 
Intramuros - försvarsposten Baluarte de San Diego, sedd från The Manila Hotel.
 

Spanjorernas erövrande av den filippinska övärlden hade ett mönster. Augustiner och franciskaner följde med de spanska soldaterna, stödda av lojala inhemska trupper, från ö till ö för att leta efter inhemska byar och människor.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg besöker en filippinsk byggnad, uppförd enligt inhemsk tradition, på Antropologiska museet i Manila.

 

Spanjorerna byggde snart upp kyrkor och fästningar, medan de letade efter guld och kryddor. Katolicismen infördes och antogs av majoriteten. Sporadiska uppror skedde från stamgrupper i norra Luzons högländer och i kustområden.

 

Inhemska stridsvapen på Antropologiska museet i Manila.

 

En del muslimer gjorde motstånd i Mindanao i södra Filippinerna. Den spanska militären slog tillbaka kinesiska pirater, japanska och portugisiska, nederländska och brittiska styrkor, som alla också hade intresse av Filippinerna.

 

Intramuros yttre murar.
 
Intramuros yttre murar.
 
Intramuros inre murar.
 
Intramuros inre murar.

 

För att försvara Manila uppfördes 4,5 kilometer långa stenmurar, bålverk och vallgravar omslutande ett femkantigt område på cirka 64 hektar. Området bestod av bostäder, kyrkor, palats, skolor och offentliga byggnader.

 

Casa Manila i Intramuros.
 

Innanför stadsmurarna kom man genom stadsportar med klaffbroar, vilka stängdes innan midnatt och öppnades vid gryningen. Det var på detta sätt att staden fick namnet Intramuros - vilket betyder "inom murarna".

 

 Översikt över Intramuros i Manila.

 

Dessa avskräckte dock inte från erövringsförsök från europeiska stormakter, holländska pirater attackerade ett flertal gånger filippinska farvatten. Britterna invaderade Intramuros 1762 och regerade där i nästan två år innan de återlämnade Manila till Spanien.

 

Fort Santiago, port vid floden Pasig i Manila.
 

Fort Santiagos besättning använde porten som ledde ned som en passage till floden Pasig. År 1762 flydde generalguvernören Simon de Anda här med viktiga spanska dokument och skatter då engelsmännen erövrade och besatte staden. Han flydde till Pampanga, där han etablerade sig som generalguvernör över Filippinerna och ledde motståndet ända fram till britternas ockupation tog slut 1764.

 

Harri och Kenneth vid floden Pasig i Manila, som användes som flyktväg av den filippinska generalguvernören Simon de Anda i samband med engelsmännens ockupation av Intramuros för drygt 250 år sedan.
 
Fort Santiago i Manila är en av de äldsta befästningarna i Filippinerna, byggt 1571 på platsen för ursprungsbefolkningens bosättning, som styrdes av Rajah Sulayman.
 
Fiskeredskap på Antropologiska museet i Manila.
 
Det första fortet var en palissadkonstruktion av stockar och jord. Förstörd i Limahongs attack 1574. Ett stenfort byggdes mellan åren 1589-1592. Förstördes i 1645 års jordbävning. Reparerades och förstärktes från 1658 till 1663. Blev högkvarter för den brittiska ockupationen 1762-1764. Reparerad och renoverad 1778.
 
 
 
 
Besökare bland marinarkeologiska skatter på Antropologiska museet i Manila. Intramuros historia är förbundet med havet.
 

Efter det spansk-amerikanska kriget 1898 tog amerikanerna över Filippinerna. Intramuros  överlämnades till dem formellt efter slaget om Manila samma år.

 

Det spanska kulturarvet är påtagligt på Filippinerna, detalj ur en tavla på Nationalmuseet i Manila.

Efter att ha överlevt ett antal jordbävningar, tyfoner, bränder och krig genom århundradena, drabbades Intramuros nästan av total förstörelse då amerikanerna befriade Manila från japanska trupper 1945, som hade invaderat och ockuperat Filippinerna några år tidigare. Amerikanskt artilleri och pansarvagnar reducerade stadsmurarna och dess byggnader till aska, vid befrielsenTusentals människor dog under den åtta dagar långa belägringen av Intramuros, men siffror på upp till 100 000 döda människor nämns i samband med slaget om Manila 1945 som varade i en månads tid från den 3 februari 1945 till den 3 mars 1945.
 
Ruiner med tydliga spår av kriget i Fort Santiago i Manila.
 
Plazuela de Santa Isabel i Intramuros, hedrar dödsoffren som skördades under slaget om Manila 1945.

När andra världskriget var slut var Intramuros en död stadsdel i Manila. År 1946 erkände Förenta staterna Filippinernas självständighet, men Intramuros var till stora delar övergivet. Flera årtionden efter kriget var det ett stort ödemarksområde, vars förstörelse fortsatte successivt och riskerade rasera de få byggnader som trots allt hade klarat sig innanför stadsmurarna.
 
Kenneth promenerar i den gamla staden i Manila. Dagens Intramuros är väl värt ett besök.
 
Harri vid en liten kanon på Baluartillo De San Francisco, som är en av försvarsposterna i stadsmuren runt Intramuros i Manila.
 
Försvarsposten Reducto de Francisco i Fort Santiago i Intramuros.
 
Därför skapades den 10 april 1979 presidentdekretet 1616 för skapandet av Intramuros Administration (I.A.), som ska genomföra restaureringen och utvecklingen av Intramuros, som ett monument för den spanska perioden i den filippinska historien. Intramuros Administration är knutet till Department of Tourism (DOT). 
 
Vaktpostering i Fort Santiago i Manila.
 

 

Harri och Kenneth vid vallgraven intill huvudingången till Fort Santiago i Manila.
 
En vattenbrunn vid huvudporten till Fort Santiago i Manila.
 
Välvda gångar i Fort Santiago i Manila.

Filippinernas barockkyrkor.

Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.

 

I Filippinerna, i det som var Spanska östindien, infördes under andra hälften av 1500-talet den europeiska koloniala arkitekturen. Den var speciellt lämpad för de heta tropikerna i det nya östra området, den europeiska arkitekturen transponerades via Acapulco, Mexiko till en unik filippinsk stil.

 

Interiörbild från Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.

 

Filippinernas barockkyrkor är uppförda i en säregen arkitekturstil, i ett land som ofta har drabbats av destruktiva jordbävningar, exempelvis under 1700-talet, där stora offentliga byggnader, såsom kyrkor, fick byggas om i barockstil.

 

Katedralen i Manila har skadats och förstörts flera gånger sedan den ursprungliga uppfördes 1581, katedralens åttonde uppbyggnad slutfördes 1958.

 

I Filippinerna har förstörelsen av kyrkor av frekventa jordbävningar, gjort att kyrkornas form lägre och bredare än i Europa; sidoväggar gjordes tjockare och kraftigt pressade för skapa stabilitet under de seismologiska skakningarna. De övre strukturerna av kyrkobyggnaderna byggdes med lättare material, delvis för att inte skada vid nedfall.

 

Katedralen i Manila.

 

Klocktornen är vanligen lägre och stela jämfört med torn i mindre seismiskt aktiva regioner i världen. Tornen har tjockare konstruktion i de nedre nivåerna, med en gradvis förminskning till den översta nivån.  I vissa kyrkor i Filippinerna, förutom att fungera som vakttorn mot pirater, är några klocktorn fristående från huvudbyggnaden för att undvika skador vid fallande klocktorn på grund av jordbävningarna.

 

Katedralen i Cebu City - Cebu Metropolitan Cathedral.

 

Fyra av dessa kyrkor har valts ut till ett gemensamt världsarv, under beteckningen Filippinernas barockkyrkor. Följande kyrkor ingår i världsarvet:

San Agustins kyrka i Manila, La Nuestra Senora de la Asuncions kyrka i Santa Maria, San Agustins kyrka i Paoay och Santo Tomas de Villanuevas kyrka i Miagao.

 

San Agustins kyrka i Manila.

 

Vi besåg den första - San Agustins kyrka i Manila - under vårt besök på nyårsafton 2017, men dessutom fick vi se många liknande kyrkor exteriört och interiört, byggda under den spanska kolonialtiden i samband med våra resor på öarna Mindanao, Cebu och Luzon i Filippinerna.

 

San Agustins kyrka i Manila.

 

San Agustins kyrka i Manila ligger i den muromgärdade stadsdelen Intramuros. Det är en av de äldsta existerande stenkyrkorna i Filippinerna och den enda kyrkobyggnaden som hölls intakt efter att Intramuros brändes till marken under befrielsen av Manila 1945. Den har överlevt bombningar och naturkatastrofer, inklusive två världskrig och en rad jordbävningar under åren 1645, 1754, 1852, 1863 och 1880.

 

Murarna runt Intramuros i Manila.

 

San Agustins kyrka och dess kloster i Intramuros Manila har varit de augustinska missionärernas högkvarter i Augustinorden på Filippinerna (kallas för Augustinian Province of the Most Holy Name of Jesus of the Philippines) sedan grundandet år 1571.

 

San Agustins kyrka i Manila.

 

Augustinorden är också starkt knutna till Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City, som jag berättade om i förra bloggen om Magellans kors i Cebu City. Den augustinska provinsen Santo Niño i Cebu separerades från moderprovinsen i Manila 1983.

 

Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.

 

År 1904 etablerade augustinerna universitetet i San Agustin - University of San Agustin - i Iloilo City som så småningom framträdde som den största augustinska utbildningsinstitutionen i världen när det gäller antalet studenter och det enda augustinska universitetet i Asien och Stillahavsområdet.

 

Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.

 

De har också fungerat som förvaltare av Santo Niño-helgedomen i Cebu City, som rymmer den flera hundra århundraden gamla träfiguren av barnet Jesus, som återfanns av Legazpi's män 1565.

 

Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.

 

Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City på Filippinerna byggdes på det ställe där man 1565 fann en träfigur av Santo Niño (Jesusbarnet). Denna figur hade den 14 april 1521 getts till Hara Amihan av världsomseglaren Ferdinand Magellan (1480-1521), efter hans ankomst till ön Cebu. Hon var hustru till härskaren Raja Humabon, i anledning av att härskarparet och många av dess undersåtar lät sig döpas. Kort efter omkom Magellan i en strid på grannön Mactan.

 

Santo Niño (Jesusbarnet) i Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.

 

44 år senare återkom Miguel López de Legazpi från Spanien och erövrade Cebu. Befolkningen på platsen var denna gång fientligt inställd till spanjorernas ankomst och han brände ned deras byar och grundade på området de första spanske bosättningarna på Filippinerna, Villa del Santísimo Nombre de Jesús och Villa de San Miguel. Skulpturen blev funnen i en svedd trädlåda, under röjningen efter en av dessa anlagda bybränder, och Jesusskulpturen var nästen helt oskadd.

 

Sankt Peter - interiörbild från katedralen i Manila.

 

Omedelbart efter ankomsten i april 1565 grundlade en präst som hade ledsagt Legazpi, fader Andrés de Urdaneta, klosteret Santo Niño, det första augustinerkloster på Filippinerna. På upptäcksstället för den ovannämnda skulpturen byggde så augustinerbrodern Diego de Herrera 1566 en kyrka av trä och nypa (palmartad växt, som man lokalt i Filippinerna bygger hus med), men den blev inte långt efter ödelagd vid en brand.

 

Pilgrimer tänder ljus vid Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.

 

År 1605 påbörjade man under Pedro Torres att bygga en ny kyrka på samme ställe. Också denna var av trä och nypa, och stod färdig 1626. Två år efteråt brann också denna kyrka.

 

Interiörbild från Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.

 

Redan samma år, 1628, påbörjade så Juan Medina att återuppbygga gudshuset. Byggmaterialet var denna gång en slags lersten, kallad adobe – något nytt under denna tid. Men detta byggnadsmaterial gick inte att använda i Filippinerna, till skillnad mot många delar av ett torrare Latinamerika, för i kontakt med luft i detta fuktiga tropiska klimat upplöstes lerstenarna. Därför fullförde man inte byggandet av denne tredje kyrka.

 

Kyrkliga inventarier på Nationalmuseet i Manila.

 

Först i februari 1735 blev så fundamentet lagt för den nuvarande basilikan. Det massiva stenbyggnadsverket var färdigt år 1739. Stenarna som användes, kom sjövägen från stenbrottet i Capiz på ön Panay till Cebu. Kyrkan fick namnet San Agustin. År 1889 fick den fönster och år 1965 följde en omfattande renovering, men utan på att ändra på strukturen från 1700-talet.

 

Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City stod färdig 1739, men har föregångare på samma plats alltsedan 1566.

 

År 1965, i samband med 400-årsminnet av fader Urdanetas ankomst till Filippinerna, förhöjde påve Paul VI kyrkan till Basilica minor (på svenska betyder det mindre basilika). Vilket är en kanonisk/kyrkorättslig term för att beteckna vissa kyrkobyggnader som av historiska eller andra skäl åtnjuter en särskild status inom den katolska världen. Dessa kyrkor är vanligtvis undantagna från den ordinarie kyrkliga jurisdiktionen. Denna upphöjning innebar samtidig en namnändring, till Basilica Minore del Santo Niño.

 

Ett pilgrimscentrum uppfördes vid Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City 1990.

 

År 1990 blev ett pilgrimscentrum byggt intill kyrkan, där finns också ett museum, som skildrar kristnandet av Filippinerna. Träfiguren av Jesusbarnet är bevarad och är som populärt pilgrimsmål utställt i ett stort solitt skrin med glassfönster i basilikans inre, skyddad av vakter. Den räknas som Filippinernas äldsta relik.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg besöker Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.

 

År 2013 blev basilikans klocktorn ödelagt av det kraftiga jordskalvet som drabbade grannön Bohol och Cebu City, men är nu restaurerat.

 

Kenneth Camporedondo Cabunilas besöker Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City.
 

 
Katedralen i Manila.
 
Valvbågar i katedralen i Manila.

Obefläckade avlelsen i katedralen i Manila - Immaculata conceptio är namnet på en bildframställning av Jungfru Maria som blev vanlig i västerlandet från 1500-talet, och där Maria framställs som en ung flicka i väntan på att motta bebådelsen.
 
Ärkebiskopslängden i katedralen i Manila.

Katedralen i Manila.

Magellans kors i Cebu City.

Magellans kors i Cebu City.

 

Magellans kors är beläget vid basilikan Basilica del Santo Niño i Cebu City. Detta är ett av Filippinernas viktigaste kristna landmärken och därmed också en viktig helgedom. Ferdinand Magellan (1480-1521) var en känd upptäcksresande och det var han som förde kristendomen till Filippinerna.

 

Fresk som visar hur korset uppfördes 1521 i dagens Cebu City.

 

Enligt traditionen uppfördes 1521 ett kors för att markera starten för kristnandet i Filippinerna. Det ursprungliga korset försämrades gradvis under åren och många besökare tog bitar av korset som souvenirer.

 

Magellans kors, den 29 december 2017.

 

År 1845 placerade man ett annat kors på platsen och i detta kors kom man att sticka in bitar från det ursprungliga korset.

 

Mycket folk samlas runt den lilla vita byggnaden med tegeltak, som skyddar Magellans kors i Cebu City.

 

I dag är korset en helig plats och man har uppfört en vacker byggnad för att förstärka platsens betydelse. Spanjorerna, under ledning av spanske conquistadoren Miguel López de Legazpi med 500 soldater, grundade 45 år senare den 27 april 1565 sin första permanenta koloni här i Cebu City på Filippinerna, ett land som fick namn efter Spaniens kung Filip II (1527-1598).

 

Katolska pilgrimer vid Magellans kors.
 

Efter att spanjorerna koloniserade arkipelagen, så fick katolicismen fäste och en intensiv och bitter attack mot animismen, som i huvudsak rådde på de över 7000 öarna (sydligaste delen var påverkad av islam), tog fart de närmaste decennierna.

 

Interiörbild från den intilliggande basilikan Basilica del Santo Niño.

 

I kombination med kristna dop, förstördes animistiska idoler, gravmonument och ersattes av kristna kors. Ferdinand Magellan kom själv att dö under en strid mot en filippinsk stam på ön Mactan intill Cebu, den 27 april 1521, som leddes av den filippinske stamhövdingen Lapu-Lapu (1491-1542) och räknas som Filippinernas förste frihetskämpe. Lapu-Lapu City, en förort till Cebu City, ligger idag där striden ägde rum. Där finns ett monument på platsen, med en staty av Lapu-Lapu.

 

En utställning på Fort San Pedro i Cebu City om Filippinernas förste frihetskämpe Lapu-Lapu, vars manskap dräpte Ferdinand Magellan 1521.

 

Historien om Lapu-Lapu och Ferdinand Magellan, har berättats av italienaren Francesco Antonio Pigafetta (1491-1534), som medföljde 1519 Ferdinand Magellan på den första världsomseglingen till bland annat Cebu. Vid det olyckliga härnadståget mot Filippinerna, då Ferdinand Magellan dödades, blev Pigafetta svårt sårad, men räddade sig efter många faror och återkom 1522 till expeditionens utgångsort i Spanien.

 

Italienaren Pigafetta deltog i Magellans världsomsegling och bevittnade händelserna i Filippinerna 1521.

 

Ett par år senare författade han en berättelse över denna världsomsegling, som gavs ut av Carlo Amoretti på italienska år 1800 och franska 1801, jämte kopior av sjökort som Pigafetta tecknat, samt en av denne uppgjord ordbok över språken/tungomålen på Filippinerna och Moluckerna. Pigafetta dog som kommendör av johanniternas orden.

 

En karta från 1525 av Antonio Pigafetta som visar den centrala delen av Visayaöarna i Filippinerna, där Magellan dog fyra år tidigare.
 

 
Magellans kors i Cebu City.

Tema Filippinerna

"Intramuros" – staden innanför Manilas murar - i Filippinerna, motivet är skapat 1684 av Alain Manesson Mallet (1630–1706), som är Frankrikes motsvarighet till den svenske Erik Dahlbergh  (1625-1703). 
 
År 2018 inleds med en utblick till Filippinerna, med ett antal artiklar om landet, då jag vid senaste årsskiftet besökte öarna Mindanao, Cebu och Luzon, tillsammans med min filippinska familj. Ett land som har så mycket att berätta.
 
Huvudporten till Fort Santiago i Manila, efter krigsslutet 1945. Tavlan (olja på canvas) ”Mained Gate of Port Santiago” på Nationalmuseum i Filippinerna, målades av Simplicia "Nena" L. Saguil (född 19 september 1924 i Manila, död i februari 1994 i Paris), som var en filippinsk abstrakt målare.
 

 
Artikelförfattaren Harri Blomberg vid huvudporten till Fort Santiago, efter dess rekonstruktion och restaurering.

Julhälsning från Götala.

Götala herrgård.

 

Jul är ute, jul är inne. 

Signe Gud den glada tid! 

Är det ej, som varje sinne 

Värmdes nu av fröjd och frid?

 

Bilder från SLU Götala, den 30 november 2017.

 

Som om du en skogsdoft kände 

Från ditt hem i Nordanskog, 

Det, vars bild, trots allt elände, 

Du i fjärran med dig tog?

 

Stora Vadet i Götala,den 30 november 2017.
 
Jul har kommit. Farmarens stuga 

Är dess friska gammans tolk. 

Kring en eld, som heter duga, 

Skockas lustigt gårdens folk.

 

Tomtar på Stora Vadet.
 
Här behöver ingen frysa, 

Ingen lida hunger här. 

Händer tryckas, ögon lysa, 

Hjärtats fröjd uppriktig är.

 

Tomtar på Stora Vadet.
 

Husets dräng och farmarens son 

Skämta smått vid eldens glöd. 

Barnen smörja sig med gotter. 

Julöl finns i överflöd.

 

Julbord på Götala herrgård, den 30 november 2017. 

 

Farmaren dricker märg i benen, 

Stryker sig om skägget, nöjd, 

Blickar ut åt åkerrenen, 

Full av dämpad kraft och fröjd.

 

Julbord på Götala herrgård, den 30 november 2017.

 

John tar ned fiolen från kroken, 

Spelar polskor då och då. 

Ur den gamla goda boken 

Läser mormor i sin vrå.

 

Julbord på Götala herrgård, den 30 november 2017.
 

Mor har brått; ty nu i gryta 

Här skall doppas, det är klart. 

Ingenting i dag får tryta; 

Allt är rikligt, fett och rart.

 

Tomtar på Stora Vadet.
 

Vänner, jag förstår er gamman. 

Svingom julens klara bloss! 

Låt oss vara nu tillsamman, 

Fastän havet skiljer oss!

 

Tomtar på Stora Vadet.
 

Luft och ljus! Låt ölet fragga 

Kring ert stolta stjärnbanér! 

Under gamla Sveriges flagga 

Klingar jag i kväll med er...

 

Tomtar på Stora Vadet.
 

En decemberblogg av Magnus Elmblad & Harri Blomberg (bilderna är fotograferade i Götala, den 30 november 2017).

 

Skara domkyrka, den 30 november 2017.
 

 

Ett stort tack till Gisella Pheiffer i Skara för alla tomtar, som fick ett nytt hem på Stora Vadet i Götala!

 

En brinnande tomte, på torpet Viljet i Götala, den 1 december 2017.

Minnesbilder från 1950-talets Skara.

Riksmarschen i Skara 1955. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Att växa upp som barn i 50-talets Skara, måste ha känts bra med allt framtidshopp och utvecklingsdrömmar man i gemen hade i Sverige. Det framgår när man läser götalapojken Lars Anderssons skolböcker, vilket jag har delgett av i de tre senaste bloggarna denna novembermånad, då det förövrigt är sex år sedan jag köpte torpet Stora Vadet och blev fritidsboende skarabo. Det torp som var Lars Anderssons barndomshem, en plats där man byggde nytt garage för bilen på 1950-talet och var man även uppförde ett brygghus, intill vattenpumpen invid Götalabäcken.

 

Skolåret 1953-1954 

 

Stora Vadet i Götala 1982. Ett foto av Georg Svantesson, ur Västergötlands museums samlingar. 

 

I skoluppsatserna skildras livet på torpet Stora Vadet, exempelvis skolåret 1953-1954, då Lars Andersson gick i klass 5A på Skara Folkskola. I uppsatsen "Nu är det vinter", inleder han uppsatsen med att skriva om vintersporternas Skara, innan han övergår till vardagssysslor i Götala: 

 

"Länge har vi väntat på vintern, och nu har den kommit på allvar. Igår hade vi ledigt halva dagen. Då spelade vi ishockey. Det blev oavgjort 2-2. Vi spelade på Petersburg. Det är Skaras ishockeybana. Vi spelade mot klass 4e. Jag stod i mål och släppte in ett mål. Det andra släppte Buffis in. Han stod i mål före mig. 

Jag brukar gärna gå i skogen om vintern. En söndag var jag med ett par farbröder och jagade. De sköt ett rådjur och en hare. Vi såg också en älg. Han var ungefär 200 meter ifrån oss. Det var en mycket rolig söndag. 

Det kan vara ganska arbetsamt på vintern, när det blir mycket snö. Då får jag hjälpa pappa att dra snöplogen. Vi har ungefär 400 meter till stora landsvägen. Ibland får vi skotta upp höga vallar utmed vägen. När det snöar för fullt, kan det vara ganska besvärligt att få bort snön. Ibland kan man inte köra med snöplogen, utan man får skotta väg." 

 

Gustaf Andersson vid sin stuga på Stora Vadet i Götala 1982. Ett foto av Georg Svantesson, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Skolåret 1953-1954, hade Lars Andersson också haft en trafikdag, som han beskriver enligt följande:

 

"För ett par veckor sedan hade vi en trafiktävling i skolan. Vi startade på morgonen. Var och en fick sitt nummer att sätta på ryggen. Det gällde först och främst att ha sina cyklar i ordning. En polis granskade våra cyklar. Det fick inte fattas kattöga, kedjeskygg eller bra bromsar. Om de sakerna fattades på cykeln, fick vi fem prickar. Vi fick åka på Bommagatan, Järnvägsgatan, Skaraborgsgatan, Marumsgatan, Stora Torget, Skolgatan och åter till skolan. Det var många kontroller. Sju lärare samt ett par poliser stod som kontroller. Först startade sjunde klassen, sen sjätte och sist femte.  

Ett par dagar efter fick vi ett teoretiskt prov genom radion. Det var tio frågor, som vi skulle besvara. De svaren skickades till Stockholm. De som hade kört prickfritt, fick gå ner till överläraren och svara på frågor. Skolmästare blev Pekka Gröhn. Han kan kanske bli distriktsmästare. Det var en mycket rolig dag, då vi körde i stan."

 

Marumsgatan i Skara 1956. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Om denna trafikdag berättar Lars Andersson i ett annat sammanhang samma skolår, då han får till uppgift att beskriva sin hemstad Skara:

 

"Nu ska vi berätta lite om vår stad. Skara blev tidigt bebyggd. De människor som kom till Skara, bytte varor med varandra. En del bosatte sig här. Så kom staden att växa upp. Den blev också en tingsplats. Skara har en mycket vacker domkyrka. Mitt emot kyrkan ligger biblioteket. Vid stationen är en stor fontän som vi kallar för Spegeldammen. Det är härligt att sitta vid Spegeldammen på sommaren, då det är vackert väder. 

För en tid sen hade vi en trafiktävling här i skolan. Vi startade på skolgården. Där stod en polis, som granskade våra cyklar. Ute i stan var det hemliga och synliga kontroller, som såg efter, så att vi inte gjorde något fel. 

I Skara har det varit mycket bra skridskois, så vi har kunnat åka skridskor. Jag har spelat ishockey. Det är så trevligt. Ibland vinner vi, men ibland går det inte så bra för oss. Skara har ett bra ishockeylag. Här finns många bra ishockeyspelare. I Skara väntar vi bara på våren. Nu smälter snön och solen skiner."

 

Vinterkväll, Hallbergs gård, Marumsgatan i Skara 1956. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Redan detta skolår dåLars Andersson går femte klass, vet han vad han vill bli när han blir stor, en lastbilschaufför och så här i efterhand att det är intressant att kommentera att han blev det, en uppskattad sådan i Skaranejden. Våren 1954 skrev han att:

 

"Jag skulle vilja bli lastbilschaufför. Jag har åkt mycket stora lastbilar. Mest har jag åkt med tegelbrukets bil. Jag har varit med i Göteborg, Alingsås, Uddevalla och Jönköping. För det mesta när vi kör från Göteborg har vi med oss kol hem till Skara. En gång då vi for till Jönköping mötte vi en bil som körde så nära att han skrapade mot framskärmen. Det blev långa revor i skärmen."  

 

1952-1953

Kråks herrgård i museiparken invid Västergötlands museum, Skara domkyrka i bakgrunden, en teckning av Lars Anderssons hand. Teckningen från första hälften av 1950-talet gjordes innan herrgårdsflyglarna på 1960-talet flyttades från Götala herrgård till museiparken.

 

Lars Andersson reste ofta runt i sin hembygd i Skaraborg, det framgår i många skolberättelser. Från skolåret 1952-1953, då han gick i klass 4a i Skara Folkskola finns en uppsats om en studieresa runt Hornborgasjön, som torde ha skett våren 1953:

 

"Vi for med buss från Skara en dag. Vi skulle fara ut och se oss omkring. Först for vi till Varnhem. Där besåg vi klosterkyrkan. Med detsamma man kommer in i kyrkan, ser man Birger Jarls grav. Lekbrödraaltaret står alldeles intill. Vid båda pelarraderna hänger det målningar, som föreställer Jesu apostlar. Längst fram ser man det stora altaret med ett vackert krucifix. Vid båda sidor om altaret finns det kungsstolar. Bakom altaret är en korsgång med många gravar. Till höger om altaret är det De la Gardieska gravkoret. Munkarnas gamla kyrka från 1100-talet blev förstörd. Den nuvarande kyrkan grundades i mitten av 1200-talet. I Varnhem ligger Jesper Svedberg begraven. Vi såg också den fattige torparpojken Sven Lundblads grav. Han har bott på Bernstorp utanför Skara. Utanför kyrkan ser man ruinerna av det gamla klostret. I parken omkring kyrkan är det vackert. 

 

Vi for med buss från Varnhem till Bjällums kalkbruk. Där såg vi, hur vagnar kom och stjälpte ur kalken i ugnarna. Vi såg också ett par ugnar, som sedan var fyllda med kalksten och skiffer. En gång har det varit hav över hela slätten. Då bildades dessa lagrade bergarter. 

 

Sedan for vi till Ekornavallen. Där finns en gånggrift, som heter Girommen. Den är från stenåldern. Där finns också ett bronsåldersröse, samt gravar från järnåldern, alltså från alla tre perioderna. Sen for vi till Karleby. Där finns en av Nordens största gånggrifter. Den har en cirka 20 meter lång kammare och 10 meter lång gång. 

 

När vi hade varit i Karleby och sett på gånggriften där, for vi till Ålleberg. På sluttningen åt vi vår frukost. Sen åkte vi upp till krönet av Ålleberg. Där uppe ligger segelflygsskolan. Det är mycket bra utsikt därifrån. Vi for sedan till Falköping, där blev det ett kort uppehåll inne på stationen. Den är något större än Skaras station. Vi stannade också vi Gudhem och tittade på ruinerna av det gamla klostret. Det var roligt att se på alla hästarna, som just släpptes ut på bete. Det är fina ridhästar, som födes upp här för regementenas räkning."

 

1954-1955

Vikingaskepp, en teckning av Lars Anderssons hand. 

  

Sommaren 1954 reste Lars Andersson med sina föräldrar Signe och Gustaf Andersson till Göteborg, det framgår i uppsatsen "En resa jag gjort i sommar", från uppsatsboken i klass 6a i Skara Folkskola skolåret 1954-1955:

 

"Pappa, mamma och jag har varit i Göteborg. Vi var där en hel vecka. Jag var och tittade på många ställen. Den dagen jag kom till Göteborg, var jag uppe i utsiktstornet vid Sjöfartsmuseet. En dag var jag också nere och tittade i fiskhamnen. Jag var där klockan 6 på morgonen. Där fanns det mycket fisk och många båtar. En annan dag var jag i Långedrag. Jag var och tittade på alla segelbåtar och motorbåtar i G.K.S.S.-hamnen. Därefter for jag med en annan båt i södra skärgården. Det var en rolig resa."

 

Barnens dag i Skara 1954. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Lars Andersson beskriver "Barnens dag i Skara":

 

"På lördag eftermiddag var jag och tittade på läroverksgården. Senare på kvällen var jag på tivolit. Där var det skoj. Jag åkte radiobil och virvelvind, och så var jag och såg på mycket annat på tivolit. På söndagen såg jag karnevalståget. Det var mycket skoj att se på. Senare var jag inne på Skaravallen och såg på gymnasterna."

 

Julteckning, av Lars Anderssons hand.

 

Julen 1954, läste Lars Andersson jullektyr på torpet Stora Vadet i Götala:

 

"Jag har läst många trevliga böcker i jul, då det har varit dåligt väder. Jag har läst Nittiett Karlsson och många andra trevliga jultidningar. Sen har jag läst en del trevliga böcker, såsomKalle Blomkvists Den hemliga tunneln och flera sådana liknande böcker." 

 

Om "Vintersport i Skara" skrev han vintern 1954-1955:

 

"Nu har det varit rätt så kallt en lång tid i Skara. Då har det bedrivits en hel del vintersport här. Det har varit ishockey, bandy, skidåkning och skridskosport. I fredags var det ishockey här i Skara. Skara vann med 13-4 över Vara. Det var en mycket spännande match, och mycket folk var det och tittade på matchen. I nästa månad ska det bli ungdomslandskamp på Skaravallen mellan Finland och Norge. På Marknadslyckan får alla barn åka skridskor. På söndagarna spelar man bandy på Marknadslyckan. Här i Skara finns det många som åker till Billingen för att åka skidor."

 

Ishockeyteckning, av Lars Anderssons hand.

 

Många barn drömde redan då om att bli hockeystjärnor, såsom Lars Andersson, vilket framgår av uppsatsen "Min högsta önskan", skriven måndagen den 28 februari 1955:

 

"Min högsta önskan är att få bli ishockeyspelare och få komma upp i landslaget. Det skulle också vara roligt att få åka med på turné till utlandet och spela ishockey på främmande planer. För att komma upp i landslaget måste man träna mycket hårt, så man får kondition. Jag skulle vilja bli en lika bra spelare som Lasse Björn. Han är en av det svenska landslagets bästa spelare. Nu är det svenska landslaget i Tyskland. De håller på att spela om VM i ishockey. I lördags (den 26 februari 1955) spelade Sverige mot Sovjet. Då fick de stryk med 2-1. Igår kväll (söndagen den 27 februari 1955) spelade Sverige mot Schweiz och vann med 10-0. Idag (måndagen den 28 februari 1955) har Sverige vilodag."

 

Ishockeyteckning, av Lars Anderssons hand.

 

Innan vi lämnar läsåret 1954-1955, får Lars Andersson beskriva sin klass 6A i Skara Folkskola:

 

"Vi är en klass på 26 elever och går i Skara Folkskola. Vår fröken heter Svantesson. Här i vår klass får vi lära oss engelska och det är roligt. Vi får också lära oss att slöjda. Det är roligast av alla ämnen vi har i skolan. Där får vi göra mycket bra saker. Lördagen är den bästa dagen i veckan. Då har vi bäst timmar. På lördagarna har vi kristendom, räkning, gymnastik och två timmars slöjd. På lästimmen är det ett par, som får spela pjäs och underhålla de andra i klassen. Det är mycket roligt." 

 

1955-1956

Lastbil i vattenfärg, av Lars Anderssons hand.

 

Götalabon Lars Andersson gick sitt sista skolår 1955-1956, såsom folkskoleelev i klass 7A i Skara Folkskola. I uppsatsen "Inför mitt sista skolår", skriven hösten 1955, ser han fram emot att snart få börja arbeta och göra rätt för sig i samhället:

 

"Det känns inte alls konstigt att börja sista läsåret. Det ska bli riktigt skönt att få gå ur skolan till våren. Jag tror att det här läsåret blir mycket svårare än när vi gick i sjätte klass. De roligaste ämnena vi har är räkning, geografi, naturlära och hushållsgöromål. När jag har gått ur skolan, ska jag börja arbeta. Då skall jag försöka få arbete på någon bilverkstad och om det inte går, ska jag försöka få plats på någon bensinstation. När jag blir så gammal, att jag får ta körkort, ska jag göra det. Sen ska jag ut och köra långtradare. Det kan också hända, att jag ändrar mig och inte kommer att göra något av de arbeten jag tänkt mig."

 

Lastbilsteckning, av Lars Anderssons hand.

 

Nu blev det inte så, Lars kom att köra lastbilar som han så önskade, det ser man av alla teckningar han gjorde på långtradare och dylikt, hittade i garaget på Stora Vadet i Götala 2012. I afton plastade jag in bilderna, då jag ska sätta upp dem i samma garage vid kommande besök denna månad.

 

Uppsättning av juldekorationer i Skara 1954. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Om "Julhandeln i Skara" 1955, skriver Lars Andersson:

 

"Strax före jul brukar handlarna få det mycket arbetsamt. Då ska alla handla till jul. Springpojkarna får det också mycket svårt med att köra ut alla varor, som folk ringer efter eller sådana mängder, som inte folk orkar bära hem. När de kör hem varor, brukar de få bra med slantar. Folk handlar så mycket, att de får ont om pengar fram i januari. Folk köper också en del speciella maträtter, såsom skinka och frukt. De brukar också bli mycket dyra. Sen köper folk mycket julklappar, som de ger bort till släktingar och vänner."

 

Owe Wilén, "springschas" hos Skara pappershandel. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.

 

Det finns många små uppsatser som jag skulle kunna delge av Lars Anderssons hand, men avslutar nu med en sista om "En utflykt till Kinnekulle", skriven hösten 1955. Det bör i sammanhanget nämnas att han brås på sin syster Nancy Nykvist, båda hade lätt för att skriva. Man får tänka att Lars Andersson inte ens är 15 år fyllda: 

 

"Vi for från skolan klockan åtta på måndag morgon den 26 september (1955). Vi skulle fara till Kinnekulle och titta på en del saker. Första platsen vi kom till var svampodlingen vid Kinne-Kleva. Det var i skifferoljeverkens grottor, som man odlade svamp. Från svampodlingen upp till toppen på Kinnekulle. Vi kunde inte åka ända upp till toppen, utan vi fick gå sista biten. Från utsiktstornet kunde vi se långt ut på Vänern. Sedan for vi till Gössäter. Där skulle vi se på ett stensliperi, men det var stängt. Då for vi till Österäng och där åt vi frukost. Därifrån for vi till Årnäs. På Årnäs fick vi se hur de gjorde glasbuteljer. Den glödande glasmassan kom från ugnar och droppade i stora klumpar i formar, sedan gick de vidare ut i ett kylrum. När vi hade sett allting på Årnäs, for vi till Lundsbrunn och tittade på Kronhöns konservfabrik, och därifrån for vi hem till Skara." 

 

Storms fröhandel, broschyr från 1950-talets Skara, funnen i garaget på Stora Vadet i Götala år 2012.

En motocrosstävling 1953.

Ett programblad för Moto-Crosstävlingarna å Dalabanan i Lundsbrunn, söndagen den 28 augusti 1955, som har varit i Lars Anderssons ägo, funnet i ett garage på Stora Vadet i Götala år 2012.

 

I höstas (1953) var det en motocrosstävling i Lundsbrunn, ett par mil ifrån Skara. Skara har sin motocrossbana där. Matchen skulle börja klockan 13.00 Till att börja med körde alla förarna ett varv på banan för att visa sig. Först startade 125 cc klassen. De skulle köra fem varv på banan. Jag minns inte, vad segraren heter, men han körde på Puch.

 

Motocross på Dala-banan, Lundsbrunn, den 17 april 1955. Fotograf Stig Rehn, bild i Västergötlands museums ägo. 

 

Nästa heat gick för 500 cc klassen i juniorer. De skulle köra tjugo varv. Han som vann, heter Raymond Sigvardson. Han är ifrån Älvängen. Tvåa blev Rune Magnuson, Skara M.K.

 

Motocross på Dala-banan, Lundsbrunn, 17 april 1955. I mitten Raymond Sigvardsson, Älvbygdens motorklubb, Älvängen. Sigvardsson var landslagsförare i motocross. Fotograf Stig Rehn, bild i Västergötlands museums ägo.

 

Sen blev det final. Då skulle seniorerna köra tjugofem varv. Jag kommer inte ihåg, vad segraren heter. Teddy Gustavson, en av Skaras bästa förare, gick det inte bra för. Han körde inte på sin egen maskin. När maskinen gick sönder, låg han först. Han hade då kört bara sex varv.

 

Ett programblad för Moto-Crosstävlingarna å Dalabanan i Lundsbrunn, söndagen den 28 augusti 1955, som har varit i Lars Anderssons ägo, funnet i ett garage på Stora Vadet i Götala år 2012.

 

Lika illa gick det för Bernt Johanson, Skaras bästa förare. Bakaxeln på hans maskin gick av på tjugotredje varvet. Han hade legat först, sedan Tedde Gustavson hade gått ur. När alla var i mål, fick segraren köra ett ärevarv.

 

Författad skolåret 1953-1954 av Lars Andersson, klass 5A i Skara Folkskola.

 

Ett programblad för Moto-Crosstävlingarna å Dalabanan i Lundsbrunn, söndagen den 28 augusti 1955, som har varit i Lars Anderssons ägo, funnet i ett garage på Stora Vadet i Götala år 2012.
 

En rolig sommar 1953.

Stora Vadets jordkällare, den 6 november 2017.
 

I min förra blogg skrev jag om skolbarnet Lars Andersson från Stora Vadet i Götala, som i sina skoluppsatser skrev trevliga historier om livet på torpet och i 1950-talets Skara. Skolböckerna hittade jag i en låda när jag rensade i garaget för femår sedan, ett garage som tillkom under samma tid i det som var hans föräldrahem. Jag delger här ännu en kort historia, skriven hösten 1953 då Lars Andersson gick i klass 5A i Skara Folkskola:

 

Skara
 

"I sommar har det regnat och åskat mycket. Men till Skara kom det mycket turister ändå. Det har kommit bussar från alla möjliga städer och många turister från utlandet. Jag har också varit ute och åkt buss.

 

Ålleberg

 

Då var vi på Ålleberg och såg, när man körde med segelflyg.

 

Skövde
 

Därifrån for vi till Skövde och från Skövde till Flämslätt. Där badade vi. När vi hade badat färdigt for vi hem.

 

Flämslätt

 

Jag har hjälp till i Qvänsels affär med att köra ut varor.

 

Qvänsels 1941

 

Så har jag också hjälp till på en gård hemma i sommar. Där har jag fått vara med om att köra in klöver. Jag har också fått mjölka korna. Det var mycket roligt. Det har i alla fall varit en trevlig sommar i år."

 

Stora Vadets brygghus, den 6 november 2017.

Ett trevligt sommarlov 1952.

Skara folkskola.

 

Lars Andersson var det sista barnet, som växte upp på Stora Vadet i Götala. I en skoluppsats för klass 4A i Skara Folkskola hösten 1952, skrev han i uppsatsen "Ett trevligt sommarlov" om hur han tillsammans med sin mor Signe Andersson (1905-1972) och far Gustaf Andersson (1907-1985) cyklade iväg på en Skaraborgsresa sommaren 1952:

 

I en av skolböckerna från år 1952, skriver Lars Andersson alla familjemedlemmar som bor på Stora Vadet i Götala och vilken postadress man har.
 

"Strax efter skolans slut var det vackert väder. Då for mamma, pappa och jag ut på cykel. Vi åkte från Skara vid tolvtiden. Vi for åt Lundsbrunn och Husaby. Från Husaby tog vi vägen till utsiktstornet på Kinnekulle. Där var vi uppe och såg utsikten. Sedan åkte vi ned till Råbäck och Gössäter. Där låg vi över natten.

 

Utsikt från Kinnekulle, ett vykort poststämplat 1952.

 

Andra dagen for vi till Årnäs glasbruk. Det var roligt att se. Där gör de glas till läskedrycker. Allt arbetet gick med maskin. Alla flaskorna kom på löpande band och fördes in i en kylugn.

 

Mariestad, ett vykort poststämplat 1951.

 

När vi hade varit där, for vi till Mariestad och sedan till våra släktingar i Låstad. Där vi stannade ett par dagar. På en söndag for vi hem. Då for vi över Binneberg. Där var vi inne och såg i Binnebergs tingshus. Sedan for vi hem till Skara. Det var en trevlig resa, som jag fick vara med om."

 

Låstads kyrka, en socken där Lars Andersson i sin sommarbetraktelse hade släktingar 1952. Om man läser Lars storasyster Nancy Nykvists minnesbok "Återblick" från år 1997, skriver hon om familjen Svensson som bebodde Sörgården i Låstad. Inte släkt, men mycket nära vänner till familjen på Stora Vadet. Nancy Nykvist har även med en bild från Sörgårdens trappa i Låstad år 1937, där uppsatsförfattaren Lars Anderssons mormor Anna Larsson är på besök hos Gustaf och Helga Svensson, hon reser tillsammans med sin son Gerhard och dennes hustru Elsa, som vanligtvis bodde i Stockholm. Familjen Svensson med barnen Dagmar och Harry, hade bebott granngården Lunnatorp vid Axevallavägen, tvärs över Lilla Vadet, men på våren 1935 flyttade Svenssons från Lunnatorp till Finnatorp i Norra Vings socken. Det var i närheten av Tubbetorps station. Svenssons hyrde bara ett år på Finnatorp. De köpte en gård, Sörgården Låstad, och flyttade dit, så förmodligen var det här Gustaf, Signe och Lars Andersson bodde ett par dagar sommaren 1952, värdparet kallades ju för farbror Gustaf Svensson och tant Helga Svensson av folket på Stora Vadet, fast man inte var släkt. (Ett par dagar efter att denna blogg hade publicerats, skrev Nancy Nykvists dotter Inger Paulsson i Skara till mig och upplyste att familjen Andersson från Stora Vadet bodde nog hos Eva och Knut i Låstad. Eva var Lars’ halvsyster, Signes äldsta dotter.)

Om

Min profilbild

Harri Blomberg

Göteborgare, född i Östergötland och med rötter i Österbotten, vilken har skaffat sig en oas i Västergötlands centralbygd. Denna blogg handlar om livet på torpstället Stora Vadet i Götala, då jag den 28 november 2011 blev ägare till drygt en hektar mark, lite skruttiga hus och tillika fornminnesägare till tvenne stora gravhögar på 20 x 11 x 1,8 m + 17 x 15 x 1,5 m och en tusenårig färdväg från jarlarnas Järnsyssla till Stenum vid Hornborgasjön, som passerar "Taskevadet" i Götalabäcken. Min utsikt från höjden omges av forngravar åt nästan alla vädersträck, Götala herrgård och Tempelbacken "Alla Götars ting".

RSS 2.0