Götala

En av Finska krigets hjältar – finlandssvensken Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845), lillebror till den omsjungne Adlercreutz i Fänrik Ståls sägner, bodde alltsedan början av 1810-talet fram till mitten av 1830-talet på överstebostället Götala utanför Skara. Här levde familjen i åtminstone i ett kvarts sekel, men kom sedan få sin fasta punkt på Läckö slott och kungsgård, som hade varit släkten Adlercreutz förläning alltsedan 1810, då det gavs till baronen och greven Carl Johan Adlercreutz (1757-1815), för sina insatser för fäderneslandet. 

Den senare var segrare vid Siikajoki, Lappo och Alavo med flera ställen, för vilken sistnämnde batalj han blev upphöjd till friherrestånd; samt bidrog huvudsakligen till statskuppen den 13 mars 1809; tillsammans med sex andra, varav Gustaf Magnus Adlercreutz var en av dessa.

Tillsammans hade de två bröderna Adlercreutz stridit alltsedan vårvintern i Finland 1808, där Gustaf Magnus Adlercreutz blev själv sårad, fick en svår blessyr i halsen i slaget vid Revolaks vid Siikajoki älv.

Storebrodern Carl Johan Adlercreutz erhöll 1810, såsom ett vedermäle av Riksens Ständer, Läckö kungsgård i förläning under femtio år för sig och efterkommande, vilken kungsgård han lät ge namnet Sijkajocki, efter vad han ansåg vara sin största seger, även om han tillsammans med sin bror var med att krossa Napoleon 1813 i slag som Dennewitz och Leipzig och erövrade Norge 1814.

Gustaf Magnus Adlercreutz kom att överta förläningsrättigheten och förvaltade Läckö 1819-1828, vid sidan av sitt innehav av överstebostället Götala. Sistnämnda år sålde han förläningen Läckö till svärsonen kapten Carl Rudenschöld (1795-1864), som hade gift sig med den äldsta dottern hösten 1826. Carl Rudenschöld innehade Läckö 1828-1860 och vars arrende togs över av Gustaf Magnus Adlercreutz barnbarn Axel Rudenschöld under åren 1860-1914. Själva slottet undantogs från resten av egendomen vid den senares tillträde 1860 och har därefter förvaltats av Kungliga Överintendentsämbetet och dess efterföljare.

Läckö och Götala går hand i hand i Gustaf Magnus Adlercreutz senare del av livet, därför går inte att utlämna den ena platsen och nämna den andra. Lika lite verkar det att gå och berätta om den ena brodern och inte den andra, så för att förstå Gustaf Magnus Adlercreutz en aning bättre ges här lite levnads- och släkthistorik.

Han föddes på Kiala gård i Borgå den 7 februari 1775 och var son till en sergeant med kornetts avsked vid Nylands dragonregemente i södra Finland, som hette Thomas Adlercreutz (1733-1796) och dennes hustru Hedvig Catharina Barthels (1736-1804). Gustaf Magnus Adlercreutz hade två bröder och tre systrar. Den äldste – Carl Johan – är redan omtalad, medan den nästäldste vid namn Thomas Henric Adlercreutz (1760-1827), levde hela sitt liv i Finland, blev överstelöjtnant och var knuten till Tavastehus Jägarebataljon.

I Post- och Inrikes Tidningar, torsdagen den 13 mars 1834, sidan 4, kan man läsa en annons där Gustaf Magnus Adlercreutz meddelar att eventuella fordringsägare gentemot hans döde bror Thomas 24-årige son Carl Thomas Otto Adlercreutz (född 1810), ska rikta sig med fordringarna till Gustaf Magnus Adlercreutz under adressen ”Skara och Göthala”:

”Under den 19 sistl. Febr Kongl. Maj:ts och Rikets HofrRätt öfwer Skåne och Blekinge, efter derom ansökning af Underlöjtnanten wid Wendes Kongl. Artilleri-Regemente, Carl Thomas Otto Adlercreutz, ställt honom under dess Farbroders, General-Majoren m. m. Adlercreutz , förmynderskap.

I anledning av förestående, anhåller jag, att alla de, som med ofwanbemälte k. Brorson hafwa oafgjorda penningaffärer, behagade, inom nästk. Juli månads utgång, derom wända sig till mig, under adress: Skara och Göthala.    G. Adlercreutz.”

Två systrar blev kvar i Finland, medan en tredje dog i Mariestad. Själv gifte sig Gustaf Magnus Adlercreutz luciadagen 1805 på Sveaborg, med Margareta Elisabet Charlotta Arbin på hennes 27-årsdag. Strax innan hon skulle fylla 58 år gammal, den 27 november 1836, dog hon på Götala kungsgård. Endast två månader och fyra dagar efter att man hade haft ett stort bröllop på överstebostället Götala mellan Henrietta Carolina Mathilda Adlercreutz (1816-1840) och kaptenen vid Bohus läns regemente Georg Arsenius. Gustaf Magnus Adlercreutz hann uppleva födslar, bröllop och dödsfall i Götala. Fem barn kom till jorden och den mest kände av dem var justitiestatsministern Axel Gustaf Adlercreutz, som föddes den 2 mars 1821 på Götala kungsgård och dog den 20 maj 1880 i Stockholm.

Gustaf Magnus Adlercreutz dog högsommardagen den 19 juli 1845 på Läckö kungsgård hos sin dotter och svärson, hustrun hade han förlorat nio år tidigare och överstebostället Götala torde ha övergått till en ny chef för Västgöta regemente, men likt sin broder som fick en egen dikt* i Fänriks Ståls sägner mindes han nog sina goda kampanjer under det Finska kriget 1808-1809, samt fälttåget i Tyskland och Norge 1813 och 1814.

Finland stod nog honom fortfarande nära de sista levnadsdagarna på kungsgården Siikajoki på Kållandsö i Västergötland. De livliga kontakterna fortsatte mellan de två rikshälfterna Sverige-Finland efter skilsmässan, vilket framgår av en tidningsannons av hans hand. Den hittas i Post- och Inrikes Tidningar, måndagen den 10 oktober 1825, sidan 4:

”Under d. 29. Sistl. Maj har Bergsrådet Hr Johan Solitander E:son i Borgå uthändigat en anwisning stor R:dr 666: 32 S. B:co, att af Hrr J.C. A. Scharp i Stockholm utbetalas till Majoren A. E. Bove, som samma anwisning på mig transporterat, och per posto ifrån Finland under d. 5 sistl. Junii skall öfwersändt, men hwilken aldrig mig tillhanda kommit; och då den således endera gått alldeles förlorad, eller i orätta händer fallit, så warder den härmed till all kraft och werkan dödad. Götala d. 29 Sept. 1825.   G. Adlercreutz (Sigill)”

*) Adlercreutz heter den sjuttonde och sista dikten i andra samlingen, från 1860, ur Johan Ludvig Runebergs (1804–1877) nationalepos Fänrik Ståls sägner. Titelpersonen är dåvarande generaladjutanten Carl Johan Adlercreutz. Den finns att läsa på http://sv.wikisource.org/wiki/Adlercreutz

Den 18-20 juni 1883, strax före midsommaren, hölls Svenska Fornminnesföreningens sjunde allmänna möte i Skara med omkring 170 deltagare, de flesta tillhörde den lokala eliten med biskop, domprost och läroverksanställda, men även inresta fanns närvarande och den för eftervärlden mest kände var arkeologen Oscar Montelius (1843-1921) från Stockholm.

Christoffer Eichhorn (1837-1889) kom från samma stad och var en nitisk fornforskare, en av Svenska Fornminnesföreningens stiftare och flera år dess vice ordförande. Eichhorn hopförde med stor iver och trots små tillgångar betydande samlingar av svenska porträtt, möbler, gravyrer, böcker och autografer. Samlingarna såldes efter hans död, den 3 december 1889 i Stockholm, på auktioner och tilldrog sig stor uppmärksamhet. Hans efterlämnande anteckningar till svenska konsthistorien, som han testamenterade till Kungliga biblioteket, Nationalmuseum och Nordiska museet, är av stort värde.

Intendenten Gustaf Upmark (1844-1900), kom också från huvudstaden.  Han var intendent vid Nationalmuseum 1880-1900 och tog under sin särskilda vård handtecknings- och gravyrsamlingarna, och bidrog även till att organisera museisamlingarna på ett modernt sätt. Uppmark var också den drivande kraften bakom renoveringen av Gripsholms slott som på 1800-talet var kraftigt förfallet. Han var initiativtagare till Föreningen för Grafisk Konst, och dess förste ordförande 1887-1900. Upmark kom att betyda mycket för svensk konstslöjd under slutet av 1800-talet. Han utgav ett antal bildverk med stilexempel att användas vid olika typer av hemslöjdsarbete. Annars är hans mest kända verk Svensk byggnadskonst 1539-1760, som först utgavs på tyska 1897-1900. 1904 kom en svensk översättning.

Från Göteborg kom kammarherren och museimannen Magnus Lagerberg (1844-1920), där han var intendent för Myntkabinettet på Göteborgs Museum och bosatt på Råda säteri.

Peter August Gödecke (1840-1890) var från 1880 rektor för Växjö folkskollärarseminarium och bland Gödeckes skrifter märks en översättning av Eddan (1877).

En annan utomsocknes, ifall man bortser från landshövdingen Cornelius Sjöcrona (1835-1917), som var verksam som sådan i Skaraborgs län 1880-1906 och bosatt i Mariestad, var Nils August Lundgren (1821-1901), kamrer åt släkten Bonde på Säfstaholm i Vingåker och författare till boken Beskrifning öfver Vestra Vingåkers Socken (Örebro 1873) m m.

Oklart var tidningsmannen och godsägaren Oscar Norén (1844-1923) från Västergötland bodde just då, men att han ständigt var i kontakt med sin hembygd, framgår bland annat av att med sitt samlande av västgötska dialekter grundade den första landsmålsföreningen i landet, Västgöta landsmålsförening, 1872.

Herr Werner torde vara historiemålaren Gotthard Werner (1837-1903) och inte samlaren och personhistorikern Karl Fredrik Werner (1830-1905), då ritningar af Werner var utställda i läroverkets festsal. I tävlingen 1884 och 1891 om utsmyckningen av trapphallen i Nationalmuseum fick han tredje priset.

Av skaraborna som deltog på Svenska fornminnesföreningens sjunde allmänna möte kan räknas den i Brunsbo biskopsgård bosatta Skarabiskopen Anders Fredrik Beckman (1812-1894), domprosten Anders Fredrik Sondén (1807-1885) och läroverksadjunkten och bibliotekarien i Skara vid namn Carl Johan Laurentius Torin (1826-1908), samt adjunkten och samlaren Andreas Nilsson (1832-1904).

Ur ett arkeologiskt perspektiv var nog direktör Fredik Nordin (1852-1920) i Skara mest intressant och var till profession föreståndare och förste lärare vid Läroanstalten i Skara för överåriga dövstumma. På sin fritid fick han utlopp för sitt förhistoriska intresse, såsom många andra samtida arkeologer och var Västergötlands Fornminnesförenings mångårige styrelseledamot och sekreterare. År 1874 hade Nordin läst en arkeologisk kurs för Oscar Montelius och genomförde två år senare i Svenska Fornminnesföreningens regi en arkeologisk utgrävning på Gotland. Gotlänning som han var till börden utförde han flera utgrävningar där och gjorde studier av det gotländska kulturarvet. Han undersökte och skrev bland annat om öns bildstenar. Västergötland och det närliggande Dalsland fick också sin arkeologiska skärv.

Om dessa seminariedagar i Svenska Fornminnesföreningens regi kan man läsa en annons två veckor före sammankomsten i Tidning för Wernesborgs stad och län, måndagen den 4 juni 1883, nummer 43, sidan 3:

Vid svenska fornminnesföreningens möte i Skara den 18, 19 och 20 juni komma följande frågor under öfwerläggning:

1 ) Hwilka förut okända grafwar från stenåldern hafwa under de sista åren upptäckts i Westergötland?

2) När började jernet blifwa känt i Swerige?

3) Kunna spår af Thors och andra hednagudars dyrkan ännu uppwisas i Westergötland?

4) Hwilka källor i Westergötland äro kända såsom offerkällor? Besökas de företrädeswis på bestämda dagar?

5) Hwilka äro de äldsta till wår tid bewarade kyrkor i Westergötland?

6) Hwilka upplysningar kunna lemnas om Skara domkyrkas ursprungliga byggnadsstil och kyrkans byggnadshistoria?

7) Äro särskilda åtgärder önskvärda för bewarandet af runinskrifterna?

8) På hwad sätt skulle tillfälle beredas skolorna att erhålla lämpligt åskådningsmaterial, som kunde göra det möjligt att wid underwisningen i fäderneslandets historia gifwa en föreställning om fornlemningarnas betydelse?

Dessutom äro följande föredrag hittills anmälda:

af direktör Nordin: Arkeologiska undersökningar på Gotland år 1882; af amanuensen Eichhorn: Om Warnhems klosterkyrka; af d:r Montelius: Hwad wi weta om Westergötland under hednatiden; samt af densamme: Sweriges förbindelse med westra Europa under äldre tider.

Första mötesdagen företages en utmarsch till det nära Skara belägna Götala. Andra dagen besökas Axewalls slottsruin och Warnhems kyrka, samt tredje dagen Kinnekulle och Husaby.

Till Götala Tempelbacke – Skaras motsvarighet till Uppsala högar – kom det stora sällskapet redan den första aftonen och tillbringade i ett par timmar med att dricka skålar under sång av en dubbelkvartett. En afton som förövrigt avslutades på stadshotellet i Skara för att intaga en gemensam sup.

Det klargör den i Finland utgivna tidningen Morgonbladet, fredagen den 22 juni 1883, nummer 142, sidan 2:

Svenska fornminnesföreningens sjunde allmänna möte öppnades i Skara i måndags kl. 10 f.m. Deltagarne uppgingo till omkring 170 damer och herrar, hvaribland märktes landshöfding Sjöcrona, biskop Beckman, domprosten Sondén, intendenten Upmark, kammarherren Lagerberg från Göteborg, kamrer Lundgren från Vingåker, d:r Oscar Montelius, amanuensen Eichhorn m. fl. kända personer.

– Talarestolen bestegs först af amanuensen Eichhorn, som, sedan han erinrat om de senast hädangångne fornforskarne Sylvander, Wiberg, Cl. Joh. Ljungström* och Hofberg, förklarade mötet öppnadt.

– Till ordförande valdes landshöfding Sjöcrona, till vice ordförande bibliotekarien Torin, samt till sekreterare d:r Montelius och direktör Nordin.

– Öfverläggningarna började med fjerde frågan: ”Hvilka källor i Vestergötland äro kända som offerkällor? Besökas de företrädesvis på bestämda daga?” Den besvarades af hr Werner, som omtalade Ingemo, Åsbro, Marie källa, Odins källa m. fl., alla besökta vissa tider af allmoge. Äfven d:r Montelius och litteratören Oscar Norén yttrade sig i denna fråga.

– Frågan n:r 5: ”Hvilka äro de äldsta till vår tid bevarade kyrkor i Vestergötland?” uppkallade hr Eichhorn, som erinrade om Vestergötland såsom Sveriges äldsta kristna bygd, påpekade Husaby och Skälfvum samt många andra särdeles gamla kyrkor, till vilka hr werner lade Forshem, Göthlunda, Ofva och Hörja. Spörsmålet om figuren i Göthlunda framkallade någon öfverläggning.

– Frågan n:r 2: ”När började jernet blifva kändt i Sverige?” besvarade hr Montelius i ett längre anförande, hvarunder han visade, att jemförande öfversigter tillåta antagande, att jernet hunnit Norden omkring 300 år före Kristi födelse. Hr Torin beskref romerska grafhällar och stenar, visande, att Vestergötland haft en egen bildhuggareskola under hednatiden.

– Derefter höll d:r Montelius ett föredrag om Vestergötland under hednatiden.

– Efter sammankomsten besågs adjunkten Nilssons stora samling af konstföremål och kuriosa, vidare domkyrkan och läroverkets museum. Kl. 6 på aftonen företogs en utfärd till Götala, en höjd utom staden, der mötesdeltagarne tillbragt ett par angenäma timmar under skålar, omvexlande med sång af en utmärkt dubbelqvartett, hvarefter man tågade tillbaka till staden för att intaga en gemensam sexa å stadshotellet.

Mötet fortsattes om tisdag. Möteslokalen utgöres af läroverkets festsal, som i fonden prydes af en dekoration af flaggor, omgifvande riksvapnet, och en runsten, omgifven af granar. Ritningar af Werner och Gotlandsfynd af Nordin äro utstälda.

*) Initiativtagare till Västergötlands Fornminnesförening, som bildades år 1863, var kyrkoherden Claes Johan Ljungström. Dess samlingar, inkluderande de föremål Skara läroverk deponerade 1866, blev grunden till Västergötlands museum i Skara, som invigdes 1919.

Den enda avbildningen jag känner till av kungsgården Götala, som den såg ut före den häftiga eldsvådan som ödelade den forna huvudbyggnaden 1887, är en laverad tuschteckning från år 1835 av prästen Johan Gustaf Thun i Skara stift. Han utförde en mängd laverade tuschteckningar på platser han besökte mellan åren 1830 och 1839. Hans 51 teckningar, huvudsakligen med motiv och vyer från Västergötland, visar hur dessa trakter såg ut under 1830-talet i denna ritbok som fått den handskrivna titeln För ro skull. Teckningarna mäter 10,5 x 17 cm och förvaras på Stifts- och landsbiblioteket i Skara. (1)

Torparen Johan Larsson på torpet Stora Vadet underlydande kungsgården, var född 1845 och hade blivit 42 år gammal då den stora branden skedde på Götala. Han måste under denna sensommartid för 125 år sedan ha sett och nog även deltagit i det släcknings- och röjningsarbete som skedde nästgårds, tillika hos den arbetsgivare som troligtvis lät Johan Larsson att vara med på ett flertal dagsverken då den nya herrgården uppfördes två år senare och intrycken från denna tid, främst branddagen 1887, måste ha satt sig till den grad att torparen Johan Larsson levde med dessa minnen och återberättade dem ända fram till sin dödsdag under mellankrigstiden. (2)

Den stora branden i Götala kom att omnämnas flitigt i svensk dagspress den 8 augusti 1887 och två dagar senare i finländsk dagspress, enligt de tre källor som jag i dags datum har att tillgå. Fler exempel skulle vara roligt att få tag på, då de här tre artiklarna verkligen skiljer sig åt från varandra.

Tidning för Wenersborgs stad och län skriver på sidan tre, måndagen den 8 augusti 1887:

Nedbränd kungsgård. En eldsvåda ödelade natten till sistlidne torsdag hufvudbygnaden å den i Skara landssocken belägna, historiskt kända kungsgården Göthala, skrifver Tidning f. Skaraborgs län.

Bygnaden hyrdes af häradshöfdingen C. G. Vennberg. Nästan hela hans rika lösörebo blef lågornas rof och det var under de största ansträngningar, som han lyckades rädda häradsrätternas i Skåning, Vilkse och Valle häraders arkiv och öfriga handlingar.

Den gamla bygnaden, uppförd 1734 och förbättrad 1799 enligt dåtidens tunga och smaklösa stid, var för kronans räkning brandförsäkrad i Skaraborgs läns brandstodsbolag; lösegendomen var försäkrad i bolaget Svea.

Egendomen arrenderas af öfverstelöjtnant B. Mörcke.

K. m:t och kronan torde näppeligen komma att uppbygga någon hufvudbygnad i den nu nedbrunnas ställe, och kungsgården Göthala skall sålunda för framtiden varda ett minne blott.

Göthala (Göthes hall) har under hednatiden varit säte för vestgötalagmännen. Vestgöta jarlar hafva äfven der residerat.

Tidningen Kalmar skriver på sidan 4 samma dag:

En häftig eldsvåda ödelade totalt under natten till sistlidne torsdag hufwudbyggnaden å den 1/8 mil från Skara belägna historiskt ryktbara kungsgården Göthala, skrifwes till Wårt Land. Kl. 2 upptäcktes olyckan af en tjensteflicka. Elden hade då wunnit stark utbredning och inom kort stod hela byggnaden i brand. De inneboende hunno med nöd rädda sig och twenne qwinnor måste i blotta linnet störta ut genom fönstren. Byggnaden förhyrdes af häradshöfdingen C. G. Wennberg, hwars rika lösörebo nästan helt och hållet blef lågornas rof. Till all lycka förmådde man under de största ansträngningar rädda häradsrätternas i Skånings, Wilske och Walle häraders arkiv, äfwensom andra wigtiga handlingar.

Då husets räddning war ej att tänka och det från Skara anlända brandmanskapet kunde intet uträtta. Om eldens uppkomst har man sig intet bekant. Den gamla byggnaden war uppförd 1734 enligt dåtidens tunga och smaklösa stil samt war för kongl. m:t ock kronans räkning försäkrad uti Skara läns brandstodsbolag. Häradshöfding Wennberg hade sin lösegendom försäkrad i bolaget Swea. Arrendator af egendomen är öfwerstelöjtn. B. Mörcke, som bor uti en flygelbyggnad.

Den i Helsingfors utgivna tidningen Finland skrev två dagar senare än de andra om branden i Götala. På sidan 3 onsdagen den 10 augusti 1887 kan man läsa under delen De Skandinaviska länderna:

En häftig eldsvåda ödelade totalt under natten till sistlidne torsdag hufvudbyggnaden å den 1/8 mil från Skara belägna, historiskt ryktbara kungsgården Göthala.

Göthala (Göthes hall) har under hednatiden varit säte för Vestgötalagmännen. Äfven hafva vestgötajarlar der residerat. På Göthala höllos Allergötha ting, då skatter eller krigsrustningar skulle utskrifvas. År 1188 byggde biskop Bengt den Gode der en kyrka. Under tionde seklet residerade konung Erik Segersäll på Göthala och styrde derifrån 3 riken; Sverige, Danmark och Norge. Sonen konung Olof Skötkonung höll der ofta hof. Från Göthala utfärdade konung Erik XI Läspe och Halte den november 1245 gåvobref å sin gård Spanahult vid Vettern till systrarna i Gudhems kloster. Gården har varit befästad med borg och fästning. Då konungarna höll hof på det stortartade Skaraborgs slott var Göthala derunder kungsladugård. Sedermera blef det landshöfdingsäte. År 1730 blef det boställe åt chefen för Vestgöta ryttare.. Då refvos de gamla byggnaderna. Ny hufvudbyggning uppsattes för 5,649 daler 12½ st. silfvermynt. Generalmajoren grefve Axel Spens ditflyttade derefter 1735. Under generallöjtnant G. V. Focks tid reparerades byggnaden åren 1799-1800 för 866 riksdaler.

Bland dem, som under senare tiden bott på Göthala, förtjenar särskildt nämnas general Carl Johan Adlercreutz.

 

 

1) Johan Gustaf Thun var son till komministern Lars Thun i Husaby och föddes i Medelplana den 11 mars 1798; blev student i Uppsala 1817 och prästvigdes 1821; predikant i Händene 1826 och komminister i Husaby 1840, men erhöll K. Maj:ts tillstånd att återlämna fullmakten och dog 1843. Johan Gustaf Thun var gift sedan 1827 med Fredrika Wilh. Josefina Lindskog, dotter till lektorn och domkyrkosysslomannen Peter Lindskog i Skara.

Bilden ”Göthala 1835” är en laverad tuschteckning av kungsgården Götala utanför Skara, daterad 1835 och tillika bild 47 i Johan Gustaf Thuns ”För ro skull”, som förvaras i Stifts- och landsbibliotekets samlingar i Skara, hyllsignum: MS Geografi Västergötland 1, bild 47. ”Göthala 1835” är även utlagd på Internetadressen:

http://www.flickr.com/photos/63794459@N07/7183060805/in/set-72157630051444931/

2) Arrendator av kungsgården Götala vid den stora branden, natten till torsdagen den 4 augusti 1887, var överstelöjtnant Bror Mörcke (1821-1892), gift med Ida Hildegard von Hall (1825-1897). De fick sonen Bror Birger Emil Mörcke (1861-1951), som också blev överstelöjtnant. Dessutom var den sistnämnde krigsminister under världskrigsåren 1914-1917 och har fått äran att vara förebild för general Bääfvenhjelm i serietidningen 91:an av Rudolf Peterssons hand. Alla de tre familjemedlemmarna - far, mor och son - är begravda på Norra begravningsplatsen i Stockholm, kvarter 16A4, gravnummer 1098. Dagens herrgård i Götala är uppförd år 1889, av kapten Leonard Svensson som samma år övertog arrendet av kungsgårdens marker. Huvudbyggnaden dessförinnan uppfördes 1734, strax efter att regementschefen för Västgöta kavalleriregemente flyttade in från Orreholmen 1731 och huvudbyggnaden kom under åren 1799-1800 att renoveras. Den äldre huvudbyggnaden brann som sagt ned 1887, medan de två flyglarna från den äldre mangårdsbyggnaden fick stå kvar i nästan åtta decennier, då de plockades ned i februari 1966 för att återuppföras vid Kråks herrgård invid Västergötlands museum och återinvigdes som museum respektive festvåning 1968.

I föregående novemberblogg 2012 berättade jag om funna skolböcker på Stora Vadet i Götala, för att ge ett exempel på vilka förståndiga barn som har vuxit på torpet därstädes, ska jag återge en reseberättelse av Eva Larssons hand. Hon gick i Fortsättningsskolan, motsvarade årsklass 7-8 i folkskolan och det innebar att Eva Larsson torde ha varit född omkring 1919 och i femtonårsåldern då Fortsättningsskolan åkte iväg österut från folkskolan i Skara den 20 juni 1934. Hon var sannolikt dotter eller på annat sätt släkting till den Anna Larsson som den 16 november 1939 friköpte torpet från kungsgårdens ägor, därmed också släkt med den mycket spännande torparen Johan Larsson (1845-ca 1925) på Stora Vadet, förmodligen barnbarn till densamme.

Det är en underbar liten historia, som berättar om ett Götaland (Västergötland, Småland och Östergötland) under ett år då Adolf Hitler konsoliderar sin makt och blir Führer, efter att bland annat ha avrättat meningsmotståndare under de långa knivarnas natt i Tyskland den 30 juni; då den svenska industrin passerar jordbruket i antal sysselsatta och de svenska beredskapsarbetena når en topp med 40 000 sysselsatta, för att nämna något. En rolig notis vilket kommer framgå i berättelsen är skolflickorna från Skara bor på ett vandrarhem i Gränna, vilket hade öppnat i maj 1933 på Brahegatan 56, såsom Sveriges första. En övernattning i Gränna kostade 50 öre, om man hade medtagit egna lakan. Reseberättelsen slutar abrupt i Vadstena, ingen fortsättning följer. I slutet lägger jag till två rättelser i hennes berättelser om byggherrar, då jag själv har varit vadstenabo.

Något om vår skolresa… Onsdagen den 20 juni samlades vi, som skulle vara med på skolresan. Vi voro fjorton flickor och två ledare, nämligen fröknarna Hammargren och Brandström.

Då alla voro samlade utanför folkskolan, och vi tagit farväl av de anhöriga, som följt oss, startade vi efter många viftningar söderut mot Falköping. Vi besågo icke Falköping emedan det regnade så, att det var omöjligt för oss att stiga ur bussen. Då vi kommit till trakten av Mullsjö eller närmare bestämt vid sjön Stråken, stannade vi första gången för att beundra den härliga utsikten. Trots det ihärdiga regnet tog Fröken Brandström ett kort, som blev rätt bra. Alla önskade vi att solen skulle börja stråla, och därför sjöngo vi en liten visa, där vi manade solen titta fram. Det dröjde icke heller länge, förrän solen kröp fram. Det var precis då, vi körde över gränsen till Småland. En fru Gustavsson, vilken reste med oss till Huskvarna, utbrast stolt: ”Där ser ni, vad Småland har att bjuda på.” Hon var nämligen smålänning. Nu fingo vi se Smålands stora skogar, omväxlande med de små åkertegarna. Länge fingo vi dock inte njuta av den härliga landsbygden, ty snart körde vi in den för oss småstadsbor stora Jönköping. Här fingo många av oss för första gången se en spårvagn och ett elektriskt tåg. Men vi fingo snart erfara att det finns något, som kallas hunger, och därför bar det allra först av upp i Jönköpings härliga stadspark, där en del av vår medhavda matsäck inmundigades. Därefter uppsökte vi en fågeldamm, där några svarta svanar varmt beundrades av oss. Här voro vi i tillfälle att från en höjd i stadsparken, där några kanoner var uppställda, njuta av den härliga utsikten över Jönköping. Långt bort vid synranden skönjades Visingsös sydligaste udde. Vi kommo även i tillfälle att få bese Jönköpings läroverk, med deras massor av uppstoppade djur och deras kemi- och fysiklaboratorium. Korridorväggarna voro på en del ställen prydda med utomordentligt smakfulla målningar. Men allt för länge fingo vi dock icke stanna och beundra detta utan efter en promenad i staden och utåt hamnpiren fortsatte vi färden till Huskvarna.

Hela vägen mellan Jönköping och Huskvarna är som en enda villastad. Vi beslöto att avvika från vår bestämda plan och åka en bit uppåt den för sin skönhet så berömda Ådalsvägen. Då vi åkt en bit uppåt, skickade vi chauffören och bussen i förväg till Huskvarna. Själva promenerade vi, och den promenaden är något som vi nog icke glömma så lätt. I Huskvarna bjöd fru Gustavsson på kaffe i sin makes föräldrahem. Eftersom det var det första kaffet vi drucko sedan vi lämnade Skara, smakade det så bra, att bättre kaffe hade vi aldrig känt. Sedan vi som tack utbringat ett leve för värdfolket, bröto vi upp. Så gick färden vidare; nu uppåt norr till Gränna. Nu regnade den inte längre, utan aftonsolens strålar förgyllde Vätterns sköna stränder. Långa sträckor bestod vägen av snörräta åker. Gränna har ej förbindelse med någon annan plats genom järnväg, men plötsligt fingo vi höra någon, som sade: ”Le Grännatåget”! Tåget var ungefär hälften så stort som ett vanligt tåg och till passagerare hade det kol. Men snart fingo vi syn på reklamskyltar för Gränna polkagrisar. Om en stund skymtade Gränna och det härliga pensionat Ribbagården. Det skulle dock inte bli vår hemvist under natten, utan vi åkte vidare genom staden till ett vandrarhem, där vi åto en sen middag. Därefter begåvo vi oss ut i staden och upp på Gränna-berget där vi sågo solen krypa ned i Vätterns vatten.

Nästa dag måste vi använda väl, och därför stego vi upp tidigt, och voro sedan vid hamnen kl. halv tio för att med någon lämplig båt fara över till Visingsö. Vi hade tur och voro snart över på Visingsö strand. Gubbarna, som körde remmarlag överhopade oss med böner om att taga just deras remmarlag. Ledarna utvalde två passande remmarlag, och så begåvo vi oss ut på landsvägarna, som oftast voro omgivna med lummig lövskog. Från tornet av Kumlaby kyrka, hade vi en härlig utsikt över ön. Vidare besågo vi Brahekyrkan med dess märkliga samlingar från flydda tider, såsom bysterna av Per Brahe samt hans maka, målningar, skrin och dräkter funnos också. Länge fingo vi dock inte fördjupa oss i detta, ty vi måste passa på båten. Det dröjde ej länge, förrän vi voro i Gränna och uppsökte vår buss, och foro till Vadstena. Vägen mellan Gränna och Vadstena var alldeles utomordentligt naturskön; den gick långa sträckor alldeles utmed Vätterns strand. Snart nog stannade vi dock, för att inmundiga något av vår medhavda matsäck. Vi hade turen att stanna alldeles intill den sten; som Oscar II uppreste vid vägens invigning. Där stod ungefär detta: ”Under ett av Oscar II:s första regeringsår byggdes denna väg. Med Guds hjälp övervunno vi de väldiga naturhinder, som här mötte.” Snart kommo vi till Alvastra ruiner. Utsikten från Omberg kommo vi dock icke att se, emedan ett ihärdigt regn hindrade utsikten. Tåkern sågo vi endast mycket suddigt, dock kunde vi urskilja några småfåglar, vilka rörde sig på vattenytan.

Snart körde vi in i Vadstena. Vi flickor blevo fasligt förvånade, då vi fingo se, att det antagligen fanns spårvagnar i Vadstena. På gatorna funnos nämligen några skenor utlagda. Då vi aldrig fingo se någon spårvagn, frågade vi Fröken Hammargren hur det förhöll sig och hon sade: ”Spårvagnar finns inga i den här lilla staden, men förr i tiden funnos ett slags hästdroskor, som gingo på dessa skenor.”

Efter det vi installerat oss något på det pensionat, där vi skulle ligga över natten och ätit middag, begåvo vi oss ut för att se på staden. Vår vänliga värd följde oss; sämre vägvisare kunde vi fått. Det viktigaste av allt vi skulle se här, var ju givetvis klostret och klosterkyrkan. Då vi kommo in i kyrkan, kände jag mig så liten inför dess väldiga storlek. Något som särskilt fångade våra blickar, var en madonnabild, huggen i trä. Den var så naturlig, att då vi sett på den en stund, tyckte vi, att den var levande. Även den heliga Birgittas relikskrin sågo vi. Många byster av olika slag funnos. Altardukar och dräkter, sydda av medeltidens munkar och nunnor, funnos bevarade. I klostret fanns den kista vari Birgittas lik fraktades från Rom till Vadstena. I taket fanns på ett ställe målat de fyra evangelisterna, med deras symboler. Då vi sett oss nöjda på klostret, begåvo vi oss till det hus, som Per Skinnare (sic! Ska vara Mårten Skinnare) byggde under medeltiden. Bland andra sevärdheter i Vadstena är också Vadstena slott, vilket byggdes på Johan III:s tid. (sic! Bör vara Gustav Vasas tid, även om Johan III planerade slottets tredje våning med rikssalar och slottskyrka. Hela bygget stod klart under första hälften av 1600-talet.) Gick man utåt fyren såg man det ståtliga Naddö. Nu nalkades dock tiden för att gå till vila, och därför begåvo vi oss hem till Strandpensionatet.