Götala

När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.



Jag tackar dig, du vårens ljus, för glädjen som du gav.
Blodsmörk och sträng står rymden än kring slaktingsplats och grav!



Dock är som sände du, o sol, en hälsning fjärran från,
som mitt i vapenbraket gick en nyfödd himlens son.



En himlens son, en fadrens son med ljust och lockigt hår,
du väcker upp bland blad och ben allt gräset där du går.
Du kommer ej från hämndens gud till dyster räfst och dom,
men sår kring hatets gravar ut ditt rikes vita blom.



Bland järn som vittrar, kors som rests, du vandrar stilla hän,
och låter saven svälla högt i blodbestänkta trän.



Där tusen kroppar bli till jord i jättegravens ro
du låter vallmons vilda frön i fröjd mot solen gro.



Jag frågar ej vad hända kan mitt i ditt glada ljus,
om än skall gå från rymd till rymd ett dödens vingesus.
Blir det till döds, jag tackar dig dock för ditt ljus ändå,
mitt i mitt hjärta skiner du, fast döden själv ser på.



Av vilda dalar har du gjort till sist ett söderland,
där solen ler och vågen slår mot fruktbelastad strand.



Gå före dit och lys oss väg, o ljus, bland lövens gull, och
spela, vind, på harpan din min gård av toner full!



Kanhända når ditt ögas glans långt bortom tidens led,
där dödas skuggor röra sig i liljeängars fred!
Kanhända kan du läka sår, dem ingen hela vet, du
ögonljus från det som var och är i evighet.



Nu sjunger jag: kom, ljumma regn, kring blad och nya barr,
och spela milt på säv och strå din dämpade gitarr!



Mitt hjärtas port jag låtit upp för vind som dansar in,
i vår, i vår, o bröder, är all världens glädje min!

 

En dikt av Dan Andersson (1888-1920), med bilder från Lilla & Stora Vadet i Götala 20120520.

Under åren 1988-1998 var jag delägare till ett kråkslott på 17 rum i Hjortöström, intill smalspåret som gick mellan Växjö och Västervik via Virserum, som var vår närmaste tätort. Sommartid gick persontrafik med både rälsbussar och ånglok, som drevs av smalspårsföreningen. Bilden ovan tog jag sommaren 1989, då ångloket på Smalspåret fyller på vatten från dammen i byn Hjortöström, ett samhälle 2-3 kilometer söder om Virserum i Småland. Det stora trähuset i bakgrunden ägdes av mig till en tredjedel. Bilden nedan vid samma hus och järnvägsräls är tagen av min vän – konstnärinnan Katti Brolin i Virserum - i januari i år.

 

Idag är trafiken på vissa av delar av bansträckan Växjö – Hultsfred begränsad till dressin, men önskan finns hos smalspårsfantaster att hela banan åter ska trafikeras, vilket vore lovvärt. För att ta mig till och från Virserum brukade jag vandra längs rälsen längs Virserumssjön, då trafiken inte kördes, vilket man hade gjort fordom också, då det gick att lösa årskort för att vandra på spåret. En genväg istället för landsvägen.

 

Därför blev jag glad att en del av smalspåret finns kvar i Skara, den som leder till brunnsorten Lundsbrunn och drivs av föreningen Skara - Lundsbrunns Järnvägar.



Skara var under 1900-talet navet i det smalspåriga järnvägsnätet i Skaraborgs län med linjer i fem riktningar.



De sträckor som intresserar mig mest kördes av Lidköping-Skara-Stenstorps Järnväg (LSSJ) & Skara-Timmersdala Järnväg (STJ), då den första hade hållplats intill landsvägen, som avviker åt norr från Götala till Brunsbo biskopsgård. Den hette Brunsbo och den andra järnvägslinjen hade en hållplats i Brunsbo äng. Den hette Brunsboäng.



På kartan nedan, där vägnätet är från 1933, syns ingen hållplats i Brunsbo äng, det beror på att persontrafiken på Skara-Timmersdala Järnväg upphörde året dessförinnan.

 

Om jag kliver av bussen vid nya Katedralskolan intill köpcentret Jula i Skara och går till idrottsarenorna söder om busshållplatsen, så börjar en rätt så nyligen anlagd cykel- och vandringsbana som leder rakt österut mot Axvall, dess start är norrom Marie kyrkogård och är resterna av den gamla banvallen Lidköping-Skara-Stenstorps Järnväg.



Pilgrimsleden Skara – Varnhem passerar på järnvägsbanken, så boken Pilgrimsvandra i Skaraborg. Vägledning för yttre och inre vandring (2010) är ypperlig för den som vill fortsätta österut efter Brunsbo hållplats och vill veta vad det är för intressanta platser man passerar.



Författaren Agne Josefsson skriver för övrigt om Götala:

 

Söderut ligger Göta gamla kungsgård, idag herrgård med gästgiveri och möjlighet till logi. I närheten ligger en anspråkslös kulle som rymmer en rik historia: Den så kallade Tempelbacken, en forntida kult- och tingsplats.

 

Lidköping-Skara-Stenstorps Järnväg öppnades redan den 19 november 1874 och lades ned helt 1966. Godstrafik enligt tidtabell upphörde 1960 mellan Stenstorp och Axvall och 1961 upphörde all person- och godstrafik, inkluderande sträckan Brunsbo hållplats och Skara, förutom godstrafiken mellan Skara och Lidköping som pågick till 1966.



Järnvägsspåren Stenstorp-Axvall revs 1962, Skara-Axvall före 1967 och Lidköping-Skara 1969.



Av banvallen återstår bara delar mellan Skara och Axvall och på vilken jag vandrade tur och retur lördagen den 12 maj 2008, då jag arbetade med att synliggöra storhögen på Stora Vadet.



Jag sågade ned mycket slån, men även det nedersta grenverket i skogsdungen som finns därstädes.



Alltmer liknar den en pelarsal i skogen, som också finns i John Bauers (1882-1918) målningar, långt ifrån en svensk urskog.



Två stänger rabarber hade förövrigt börjat växa på storhögen.

På vägen till Skara centrum passade jag på att på Julavaruhuset köpa arbetskläder till de arkeologiska utgrävningarna inom Kungahällaprojektet som för 2012 sätter igång i Ytterby, måndagen den 14 maj.

 

Jag brukar ofta gena genom Marie kyrkogård och inte gå ända fram till platsen för Brunsbo hållplats, men varierar emellanåt vandringen och då tänker jag på ett grupporträtt av fotograf Sven Wilsson på Västergötlands museum, från Västarvets bildarkiv, där det står tre kvinnor vid Brunsbo hållplats, den låg intill landsvägen mellan Skara station och Tubbetorps hållplats.



Den sistnämnda hållplatsen livligt frekventerad då Skaraborgs läns sanatorium låg norr därom. Många militärer hade fordom använt sig av järnvägen mellan stiftsstaden och Axvall för att ta sig till regementsplatsen Axevalla hed, innan den 1917 flyttades till Vänersborg.

 

Det finns ytterligare en bild från järnvägarnas Brunsbo på Västergötlands museum i Västarvets bildarkiv, fotografen är okänd, men fotografiet föreställer i alla fall ett ånglok och rallare i Brunsbo äng, då Skara-Timmersdala Järnväg byggdes under första decenniet av 1900-talet.



Bygget påbörjades hösten 1907 och banan öppnade för allmän trafik den 24 oktober 1909.



Persontrafiken lades ner 1932, medan godstrafiken fortsatte ytterligare i två decennier till 1952.

I sydvästra delen av Götala, väster om landsvägen från Marie kyrkogård i Skara till Stenum, finns en beteshage med två stensättningar, varav den ena är avvikande, då den saknar fyllning, men har en kantkedja, där innandömet är lägre beläget.



Stensättningen, som nu är beväxt med två ekar, har av närboende sedan långt tillbaka kallats för kôrka. Det finns inga arkeologiska bekräftelser att det var här som skarabiskopen Bengt den Gode, på 1100-talets slut lät bygga och inreda Götala kyrka. Oklart om det var en sockenkyrka eller gårdskyrka.

 

Det har varit liksom bortglömt att platsen finns, men på kartan efter fornminnesinventeringen 1984 finns platsen markerad som Götala kyrka. Den mångsidige forskaren Hjalmar Kylén (1862-1933) förmodade att den runda stenkretsen var en rest av Götalas tidigmedeltida kyrka. Han var enligt lokalhistorikern Nancy Nykvist, en släkting till henne via morfadern torparen Johan Larsson (1845-ca 1925) på Stora Vadet i Götala (1).

 

Söndagen den 6 maj 2012 åkte jag med Bengt Wadbring till Götala kyrka, som bevisligen har funnits enligt äldre Västgötalagens uppräkningar av kyrkobyggnader på 1220-talet. Om biskop Bengt den gode heter det i Västgötalagens biskopskrönika; han læt gøræ kyrkynæ i gøtalum oc bo hanæ (han lät bygga kyrkan i Götala och inreda den). Om kyrkan var en gårdskyrka och inte sockenkyrka kan den eventuellt ha legat vid platsen för nuvarande kungsgården (under äldsta medeltiden skiftade ägandet av Götala mellan att vara hos skarabiskopen och i kungligt innehav) och kanske inte på den traditionsbundna platsen, men vid Götala kyrka finns en 110 meter lång stensatt terrasskant som är 0,3-1 meter hög.



Det kan vara så att Götalas äldsta kungsgård under sin tid som västgötalagmannens bostad låg sydväst om den nuvarande, vid traditionsplatsen Götala kyrka? Den yngre järnålderns bebyggelse av hallbyggnader, men även i övergången till tidigmedeltid, byggdes gärna på terrasser.

 

Maj månad kanske inte är den bästa tiden att inspektera fornplatser, men vi var lite skeptiska till det som eventuellt skulle ha varit en rundkyrka. Fundamentet liknande alltför mycket en stenkrets, istället för kyrkogrund med huggen sten. Dock om det var en gårdskyrka, kanske enkelt byggd. Alldeles intill låg en klar stensättning, så kanske båda är forngravar om olikt uppförda eller under modern tid förändrade på grund av odlingslandskapet, ty vid sidan av Götala kyrka heter platsen även Torparelyckorna.

 

Götala kyrka heter RAÄ Skara 38:1 och beskrivs enligt 1984 års inventering som en rund övertorvad stensättning, 10 meter i diameter och 0,7 meter hög. Den har en 0,4 meter hög kantkedja av 0,4-1 meter långa stenar och dess kyrkogrundsliknande form kan bero på att längs kanterna är även påförd odlingssten, som bildar närmast en vall runt stensättningen, dessutom är stensättningen beväxt med två ekar.

 

Den runda stensättningen RAÄ Skara 38:2 intill, sex meter sydöst om Götala kyrka, är 9 meter i diameter och 0,3 meter hög. Även denna är övertorvad av i ytan rikligt med 0,4-0,6 meter stora stenar. I nordvästra delen av forngraven är ett 1,3 meter stort och 0,2 meter högt block alternativt är det berg i dagen.

 

Kring Götala kyrka finns gravfält, en hög, stensättningar, gamla färdvägar och stensträngar, skålgropar och en domarring. Bengt och jag var och tittade på en del av detta.

 

RAÄ Skara 37:1 är en 1,3 meter hög gravhög, som är 12 meter i diameter och har ett mittblock som är 1,3 x 0,9 meter stor och 0,25 meter hög.

 

Fyra meter åt sydväst finns den runda övertorvade stensättningen RAÄ Skara 37:2, 6 meter i diameter och 0,4 meter hög. Idag beväxt med 1 ek, den andre som stod därpå är numera nedhuggen, men roten kvarstår.

 

Vid vägskälet till Marie kyrkogård-Stenum, finns på sydvästra sidan en kulle och där tittade vi på ett mindre gravfält som heter Skara 58:1 och som består 3 runda stensättningar, 1 rektangulär stensättning och 1 rest sten. I samband med 1984 års inventering gjorde den halvhöga granplanteringen gravfältet svårrekognoserat, men i maj 2012 var det lätt att gå i och utsikten över fälten i Götala vida.

 

---

 

1) Filosfie kandidaten Nils Hjalmar Kylén (stavas ibland Hjalmar Kyhlén), föddes 1862 i Skara och torde rimligtvis tagit realen i sin födelsestad, men kom att bosätta sig i Stockholm, där han var läroverksadjunkt och tillika erkänd forskare. Första gången hittar jag honom i journalerna var i början av seklet 1900. Åtminstone åren 1901-1902 var han rektor vid Allmänna läroverket i Askersund, om för dessa år på grund av styrkt sjukdom beviljad tjänstledighet, from och med år 1903 anställd som adjunkt i Nyköping. Enligt Sveriges rikskalender 1908 läroverksadjunkt på Kungsholmens realskola med 284 lärjungar, senare 1917 på Kungsholms Elementarskola för flickor.

 

*Gemensam undervisning af olika årsklasser (1900).

*Swedenborgsreformation i Sverige under 1800-talets första decennier (1910).

*Bidrag till kännedom om svensk personlighetsfilosofi : Beiträge zur Kenntnis der schwedischen Persönlichkeitsphilosophie (1910).

*Boström och Swedenborg : några erinringar (1910).

*Svenskt tänkande eller indiskt? : vidräkning med en ny förkunnelse / Hjalmar Kylén. Överensstämmer Platos sedelära med kristendomens? / C. Y. Sahlin 1910.

*Hjalmar Kylén: Heidenstams Swedenborg / Hans Edfeldt: Förtjänar Boström en plats bland svenskarnas höfdingar? Ett stycke ur en afhandling. Jämte ett tillägg infördt af G. J. K. Smärre skrifter utgifva af Boströmsförbundet XXX (1911).

 

Hjalmar Kylén har också publicerat sig i tidskrifter som Pedagogisk tidskrift 1900 och Idun 1910, även gjort inlägg i SvD 1924-11-26 om Kung Inge den äldre i Västergötland. Bilden ovan på den 19 årige Hjalmar Kylén 1881 och de två bilderna nedan på Nils Johan Kylén är från Västergötlands museums samlingar och visas på Västarvets hemsida. Porträttet av fadern är fotograferad av O. W. Malmström. Övriga fotografer är okända.

 

 

Hans far Nils Johan Kylén (Stavenius kallad av djäknarna i Skara), föddes 1825-12-29 i Svarttorp (F), var adjunkt på läroverket i Skara och var också läroboksförfattare, med boken Rättskrifnings- och satslära jämte skriföfningar, till tjenst för folkskolan och elementar-läroverkets lägre afdelningar på 79 sidor och utgiven 1865. Denne hade gift sig med Jakobina Gabriella Ridderbjelke, född 1843-11-03 i Ryda och fick dessutom dottern Gerda Maria, född år 1869 i Skara. Gerda Kylén (1869-1935) utmärker sig genom att vara den första kvinnliga privatisten vid Skara läroverk. Hon avlade mogenhetsexamen 1887. Läraren var hennes far och tillsammans med denne och rektor Ödberg trädde hon efter examen ut på läroverkets stora trappa för att mottaga mängdens hyllningar. Inte förrän 1927 tilläts flickor att officiellt börja studera vid läroverket i Skara.

Stora Vadet är för mig en kultur- och naturupplevelse, vilken ger mig en värdefull rekreation, som inte egentligen har något värde i pengar utan skapar för mig en lokal identitet, hälsa och välbefinnande. Stora Vadet ger mig motion, avkoppling och kultur- och naturupplevelser. Mitt liv har blivit bättre, efter inköpet av fastigheten för knappt ett halvår sedan. Jag tänkte på det när jag idag närmade Götalabäcken på den urgamla kör-, rid- och gåvägen på Lilla Vadets marker, när jag öppnade grinden och gick över bron exploderade himlen av fågelkvitter. Småfågellivet är intensivt nu i maj.

Idag provade jag grillen för första gången, tre Chorizokorvar som jag tillsammans med juice köpte på Netto, två grillpinnar hittade jag i loppisen på Hötorget, inne i Skara, före buss 211:s avfärd från Skara station i förmiddags. Varm mat har nog inte tillagats på Stora Vadet på mycket länge, grillen sattes fyr av ett marsnummer av Dagens Nyheter och en hög med plockved.



Det brann bra, så jag hade en balja med vatten intill. Korvarna var superba.


 

Dessföre och därefter röjde jag vidare, från ladugården har jag hämtat en gammal stege som gör att jag kommer 1-2 meter högre upp i trädens grenverk.



Detta skymmer storhögen från ljus och insyn.



Vilket successivt avverkas med såg.

 

I östra delen av bäckfåran bar jag dessutom bort ett hundratal döda träd, grenar och kvistar som fällts för ett antal år sedan, men vars sly ej bortförts. Strandkanten ska bli helt tillgänglig.

Förr var det vanligt att på gårdarna dumpa sitt avfall av plåthinkar, flaskor, metall- och glasburkar på ett och samma ställe på tomten, min hög ligger nära grillplatsen, men vid varje bussavgång tillbaka till Skara från hållplatsen i Örnsro, tar jag med mig en kasse eller två av detta för djuren farligt skräp, som jag återvinner i returstationen vid Skaraverken, intill lokstallarna för smalspåret… så även idag. Bilden nedan är tagen i slutet av april, idag ser det mycket bättre ut.



Jag avslutade min eftermiddag med en långfika på det trevliga Blombacka Hembageri i Skara, läste lokalpressen och hem till Göteborg köpte jag tre stycken av deras finska rågbröd, som jag fryser in och har det upptinat som frukostmat.

 

I Skaraborgs Läns Tidning från igår stod det i artikeln ”Okända fynd ska bli kända” på sidan tre, att arkeolog Tony Axelsson har fått ett stipendium från Lennart J Hägglunds stiftelse som stödjer arkeologisk forskning i Syd- och Västsverige, för att tillgängliggöra Leif Arvidssons fyrtioåriga forskning om de 130 funna stenåldersboplatserna kring Hornborgasjön. Intressant även ur ett Götalaperspektiv, då sjön ligger bara en halvmil söderom, tidigare då sjön var större, ännu närmre.



Artikelförfattaren Karin Kvarnlöf skriver att arbetet att göra Arvidssons forskning känd kommer att inledas 2012 och slutföras 2013. Projektet ska innehålla två delar. En där boplatser ska föras in så att de går att hitta i RAÄ: s register Fornsök. Av boplatserna har bara ett 50-tal blivit införda i offentliga fornlämningsregister, resten är helt okänd för forskningen. I den andra delen ska en publikation produceras där Tony och Leif ska beskriva fynden och lyfta fram särskilda kategorier som är speciella för Hornborgasjön.

Efter andra världskriget blev torpfastigheter som Lilla och Stora Vadet i Götala olönsamma. Staten önskade basjordbruk som var tio till tjugofaldigt större än Stora Vadets dryga hektar och medel gavs inte mer till drift av småbruk, med förhoppningen att de dessa istället skulle slukas upp av de större.



Rationaliseringarna de närmaste två årtiondena skulle även frigöra arbetskraft åt den växande industrin och den stora flytten in till större samhällen satte fart. Landsbygden utarmades och blev i bästa fall ett fritidsparadis för stadsbor. Statare som kogubbar försvann också från storgårdarna. Med detta innebar att många kohagar blev granåkrar.

Storgårdsdriften kring Götala med kungsgården och inseminationscentret i Örnsro har dock räddat de öppna vyerna kring Stora Vadet.



Även om torpfastigheten i sig har ordentligt växt igen, dock försöker den en gång rika blomsterprakten ännu ta sig upp, även om den inte är lika riklig som förr.

 

Det märker jag vid min ständigt pågående tomtröjningen, som förhoppningsvis kan för en mansålder i alla fall hålla liv i ett landskap med högre biologiska och kulturella värden än den monokultur som lätt tar över av de livskraftigaste snårväxterna.



Tyvärr kommer jag inte att kunna hinna slå med lie efter blomningstid, men tänker på växtligheten när jag röjer upp markerna, exempelvis låter jag vitsipporna få blomma ut och sprida sig vidare, innan jag med trimmer ska gå över årets första grönska som har tagit fart efter mitt trädgårdsarbete.



Däri växer bland annat blå hyacint och pingstliljor, medan kabbleka växer i Götalabäcken.



Nu är det ännu inte riktigt möjligt, då mycket röjning återstår.

Exempelvis rensningen av storhögen tar betydligt mycket längre tid än jag hade väntat mig, där växer hagtorn eller slån, lite svårt att veta när de inte har börjat blomma ännu. I alla fall taggiga buskar och träd, som varsamt får flyttas över till rishögen.



Dock börjar storhögen så smått ta form.

Röjningen längs Götalabäcken fortsätter också, likaså vid den norra stengärdsgården på tomten som skiljer storhögen från bäcken. Den syntes knappt tidigare, vilket jag tyckte var synd, då så mycket manskraft har lagts på denna och de andra stenmurarna runt torpet.

Jag har varit i Götala under några dagar i maj och vid mitt senaste besök kom Internets motsvarighet till Västgöta-Bengtsson (1908-2000) och hälsade på.



Bengt Wadbring från Lagmansholm i Vårgårda kommun, som har Västergötlands bästa arkeologi- och historiehemsida och vilken förlovade sig på Tempelbacken i Götala för något år sedan, var en mycket uppskattad gäst och vi besökte ett flertal intressanta platser såsom Götala kyrka, Tubbetorp, Stenum och Dagsnäs slott, vid sidan av sevärdheterna kring Stora Vadet. Hans kunskaper om det västgötska kulturlandskapet är ovärderliga och jag ser fram emot fler besök.

När vi kom till torpruinen av Lilla Vadet, diskuterade vi skillnader och likheter mellan brunnen därstädes och den på Stora Vadet. Brunnslocken är inte av samma stenart, men båda är nog huggna för ändamålet, min av sandsten, sannolikt från Kinnekulle eller Billingen.



För övrigt hann jag före Wadbrings besök söndagen den 6 maj 2012, rensa fram den återstående delen av brunnslocket. Omkring 200 liter mossa, gräs och annan växtlighet fick jag bära bort.

 

Min arkeologiska vardag kretsar inte bara kring Götala, utan i stora delar av Götaland. Lördagen den 5 maj 2012 var jag reseledare för Fornminnesföreningen i Göteborgs vårresa till Småländska höglandet, där Lars Ljungberg och Michael Wallin från Höglandets Fornminnesförening tog emot oss och gav oss en mycket trevlig dag bland fornminnena i Aneby, Eksjö och Nässjö kommuner.



I Rommenområdet i Forserums socken bland alla gravfält och andra fornlämningar fanns en brôtehôla, såsom i storhögen på Stora Vadet. Linberedningsgropen i Rommen hittades ungefär 10 meter västnordväst om det runda röset i gravfält R17. Det var en rektangulär stensatt grop – två meter lång, en halv meter bred och en meter djup och enligt 1954 års inventering klassificerad som linberedningsgrop. Fascinerande hur allting hänger ihop, hur man kan lära sig av jämförande studier.