Slåttertid på Brunsbo äng.
Efter den goda frukosten på Brunsbo Gästgiveri – där Malin Hansson från Östergötland och jag var inkvarterade under ett par nätter i samband med röjnings- och renoveringsarbete på Stora Vadet i det närbelägna Götala – tog jag tisdagen den 31 juli 2012 en promenad till Brunsbo äng. Det tar bara fem minuter att gå mot norr och ett sagolikt eklandskap öppnar sig.
Slåttern där skedde som brukligt mitt under högsommaren. Traditionellt ängsbruk med slåtter på Brunsbo äng skedde från 1400-talet i 500 år fram till 1920-talet, under den tid då biskoparna i Skara stift bodde på Brunsbo biskopsgård.
Driften på biskopsgården var i huvudsak inriktad på kreatursskötsel och på Storängen samlade man in foder åt djuren, genom att skörda hö, ty på ängen växte en mängd olika sorters gräs och örter som efter lieslåtter och torkning under högsommaren blev hö, dessutom skars späda kvistar och löv till ytterligare foder.
Två bilder från de allra sista åren då Brunsbo äng användes till slåtter under skarabiskoparna fotograferades av K. G. Andersson på Västergötlands museum och hittas i Västarvets bildarkiv.
Bilderna är intressanta, då de visar att på storängen växte ek och hassel, vars de förras löv samlades in på försommaren åt kreaturen, då eklöven smakade bäst och de senare gav förutom löv som foder även hasselspön och värdefulla hasselnötter.
Storängen utnyttjades därmed också effektivt, då längst ned växte gräs och örter, medan i mellanskiktet fick hasseln verka och högst upp bredde ekarna ut sina lövkronor.
Brunsbo äng fick sedan växa igen i ett halvt sekel, tills området blev naturreservat på 1970-talet. Idag har man låtit den norra ängen att fortsätta växa igen och den södra ängen används som hage, medan mellersta ängen slås såsom förr av arbetslag, men med moderna maskinella liar.
Annat var det förr på Brunsbo äng, då man samlades vid en slåtterpåle som kallades för Kungen, som var en utsågad ur en stående ekrot och kan beses ännu idag.
Innan slåttern på ängen började, samlades man kring ekpålen. Slåtterfolket utgick därefter från och återkom till denna samlingspunkt, då det var dags att ta raster. Vilka behövdes, då slåttern var ett drygt arbete som krävde allas medverkan. Männen slog gräset med liar och kvinnorna räfsade ihop detsamma.
