Kung Erik Eriksson skriver medeltidsbrev i Götala 1246.
Det finns vissa svenska kungar, som har fått oförtjänt dåligt rykte. I dessa fall inte som elaka regenter, utan som viljesvaga och då i skuggan av efterkommande regenter som har lyst på den historiska arenan. Kung Gustav IV Adolf (1778-1837) är en sådan, en blek skugga jämfört med Karl XIV Johan (1763-1844) och kung Erik Eriksson läspe och halte (1216-1250) jämfört med Birger Jarl (1210-1266).
Inte hjälper Erik Erikssons tillnamn hans eftermäle, lika lite att han har fått äran att tillskrivas som den fiktiva orten Grönköpings grundläggare, där han bland annat står staty på stadens torg och har namngett både skola och andra institutioner i staden. I verklighetens Hjo står han som trästaty i stadsparken.
Erik läspe och halte var en allvarlig och rättrådig kung, då han bland annat gav bönderna godhan friid, dock var han ingen synnerligen kraftfull regent. Den verkliga makten utövades av hans jarlar, först av Ulf Fase och sedan Birger Jarl. Erik gifte sig som 28-åring med den ett år yngre Katarina Sunesdotter av Bjälboätten, dotterdotter till Sverker den yngre.
Birger Jarl som var gift med Eriks syster, Ingeborg såg till att Bjälboätten kom att bli Sveriges regenter en lång tid framöver. Erik Eriksson dog nämligen barnlös på Visingsö 1250 och begravdes i Varnhems klosterkyrka, medan hustrun Katarina som dog något år efter, såg till att få sin gravplats i Gudhems kloster.
Erik Eriksson är intressant ur ett Götalaperspektiv, då det i Riksarkivet finns ett medeltidsbrev bevarat där han kungör den 4 november 1246 i Götala att han till nunnorna i Gudhem skänkt en jordlott vid sjön Vättern med tillägor, vilken gränsar till hans gods Spånhult i Grevbäcks socken, Skara stift.
”… för framtida generationer vet att vi kommer tillägga så mycket mark till alla nunnorna i Gudhem i längd och bredd på norra sidan som ligger intill egendomen Spanaholth, så mycket mark som framgår av berget till sjön Wetur dem i längd. Och ändå i enlighet med bredden av nämnda sjö. Ån som flyter mellan broarna har hittills varit fri att ta i besittning…”
Sigillet till det är mesta bortfallet; några små stycken därav finnas på tvinnade vita linnetrådar. Närvarande vittnen är bland annat ärevördiga skarabiskopen Lars I (1240/1241–1257), vilket framgår av den latinska texten i dess helhet:
Ericus dei gracia rex swethie. Vniuersis christi fidelibus presens scriptum uisuris uel audituris. in perpetuum. Qui iustis hominum desiderijs facili tenemur assensu concurrere. tanto facilius debemus admittere pia negocia ihesu christi, quanto deus noscitur hominibus preferendus. Proinde tam presentes quam eciam posteros scire uolumus. quod sanctimonialibus de guthem tantam terram cum omnibus attinenciis. in longitudine & latitudine ex parte aquilonari adjacentem predijs earum que dicuntur spanaholth. quantam terram constat eas a monte usque ad stagnum wetur in longitudine. & in latitudine tamen iuxta dictum stagnum. quantum est inter pontes riuulorum. actenus libere possedisse. presentibus venerabili domino Laurencio skarensi episcopo & dilecto nobis domino Birgero genero nostro. & domino petro Nefh. & aliis quam plurimis testibus ydoneis. contulimus. quieto jure in perpetuum absque calumpnia possidendam. Et hoc litterarum nostrarum & sigilli nostri munimine roboramus. Quicumque autem hanc nostram dationem quacumque occasione infirmare. uel eciam dictas dominas super hac molestare presumpserit. Indignacionem seueritatis regie. & insuper omnipotentis dei cui inferre conatur iniuriam. se merito nouerit incurrisse. Datum gøtalie pridie Nonarum nouembris. Anno domini. M°. CC°.XLVI°. Anno uero regni nostri. XXIIII°.
