I nordmännens spår…
I Kungälv har vi inom Kungahällaprojektet diskuterat mycket om de norska kungarna som satt på kungsgården i dagens Ytterby fram till Sigurd Jorsalfarares tid, vilken under 1100-talets första hälft flyttade in med sin kungsgård till den tidigmedeltida stadsbildningen Kungahälla, vars stadsnamn hade hämtats från kungsgården som låg vid den stora hällen, där man har begravt folk alltsedan bronsåldern och vars gårdsgravfält är landskapets näststörsta förhistoriska begravningsplats.
En av de färgstarka norska kungarna som brukade bo kungsgården, medan den fortfarande låg i Ytterby var Magnus Barfot (1073-1103). År 1101 deltog Magnus Barfot i fredssamtalen som kung av Norge i trekungamötet i Kungahälla tillsammans med Inge den äldre från Sverige och Erik Ejegod från Danmark. Han gifte sig, som en bekräftelse på freden, med Margareta Fredkulla som var kung Inges dotter. Två år senare dog han den 24 augusti efter att ha fått en yxa i halsen under ett slag i Ulster på norra Irland.
Därmed var ett av resmålen på Irland givna, att finna Magnus Barfots grav på Irland, ty till skillnad mot sin föregångare Olav Kyrre (den fredlige) och efterkommande Sigurd Jorsalfarare blev han inte begravd i Norge.
Men vem var Magnus Barfot? Regionmuseet Down County Museum i Downpatrick i Nordirland ger en beskrivning och ger nordirländarnas syn på saken:
”Kung Magnus Barfot (Barelegs eller Barfoot) föddes 1073 i Norge. Hans far var kung Olaf. Hans farfar var kung Harald Hardrada. Magnus var kristen, såsom de flesta vikingar under denna tid.
Han tog del av den gamla traditionen att plundra längs kusterna av Irland, Britannien och Skottland. Han invaderade Isle of Man 1098.
År 1103 härjade Muirchetach och Magnus längs den norra kusten av Irland. På vägen hem, stannade Magnus i fjorden Strangford Lough, nära floden Quoile, för att införskaffa proviant för hemresan. När hans män kom tillbaka blev de attackerade av folket som bebodde Ulaidh (vilka namngav provinsen Ulster).
Magnus blev dödad i striden. Vilket återberättas i de norröna annalerna (varur ett stycke gick att läsa, men även lyssna på regionmuseet).
Legenden säger att Magnus är begravd nära Downpatrick på en plats kallad Magnus´Grave. Vissa historiker tror att han att han kan ha blivit begravd i Downs katedral, då han var en kristen kung.”
Jag hittade efter vissa praktiska problem platsen som utpekas som kung Magnus gravhög, vilken finns med på lokala kartor alltsedan 1859, alldeles intill en förskansning med vallar på tre sidor.
Detta utpekande har sin orsak i den danske arkeologen Jens Jacob Asmussen Worsaae (1821-1885) under den danske kungen Christian VIII:s (1786-1848) beskydd besökte Irland i jakten på vikingatida spår. I flera månaders tid kring årsskiftet 1846-1847 reste han runt på ön och även till Downpatrick, vilket den veckoutgivna lokaltidningen Downpatrick Recorder uppmärksammade och skrev i juli 1852:
”Mr Worsaae, den norske historikern (sic), besökte den här staden för en tid sedan i anledning av att finna den exakta platsen var Magnus blev begraven, och, efter en hängiven efterforskning bland manuskripten på biblioteket i Köpenhamn, kom han fram till den slutsatsen att graven är en liten hög, som gränsar till en träddunge på änden av platsen som tidigare var känd som Island Maister och numera är känd genom namnet Horse Island.”
Anledningen till omnämnandet i lokalpressen har sin orsak i att Worsaaes bok Minder om de Danske og Nordmændene i England, Skotland og Irland, utkom 1851 och var en frukt av hans vistelse på de brittiska öarna 1846-1847. Boken utgavs också på engelska och tyska och hade en stor och långvarig inverkan på studiet i ämnet, då Worsaae vid sidan av skriftliga studier och forskning, även besökte de antikvariska monumenten i dessa länder. En stor mängd tidigare okända uppgifter insamlades, och med en för tiden förnuftig relation i spörsmålen kring det arkeologiska ämnet, hade han ofta rätt i sina antagande. Dock var inte den förste som omnämnde att Magnus var begravd i trakten, ty det gjorde redan W. Harris i boken The Ancient and Present State of the County of Down, utgiven i Dublin 1744.
Harris utgick ifrån 1200-talskrönikan Chronica Regum Manniæ et Insularum (Chronicles of the Kings of Mann and the Isles - Krøniken om kongene av Mann og Øyene), som på latin berättar om tiden omkring 1000-1250, samt omnämner att Magnus Barfot var ”begravd nära kyrkan St Patrick, i Down”.
Hur det är med den saken, finns det anledning att återkomma till i andra sammanhang, men för Götalabloggen är den intressant då man ganska lätt kan ge en gravhög turistiskt innehåll och idag används Magnus gravhög som en station vid museijärnväg och nyligen har en runsten rests på den jordvall som finns intill gravhögen och som eventuellt kan vara en rest av en vikingatida longphort, för nordbornas långskepp.
Konduktören på museitåget mellan Downpatrick och cisterciensklostret Inch Abbey, sa att den större jordvallen var gravplats åt Magnus Barfots mannar. I trakten fanns för övrigt också två vikingasällskap, en norsk och en svensk (sic), den senare var hans brorson med i. Deras verksamhet visas bland annat upp på den årliga maritima festivalen i Strangford Lough.
Varje museum med historisk tema på Irland har något att berätta och visa upp om nordbornas aktiviteter på ön. Alltifrån de få raderna på Tower Museum i Londonderry (Derry), som endast berättade att The Vikings raided Derry in 990 and again in 997 (Vikingarna plundrade klostret Derry år 990 e Kr och återigen sju år senare, resterna av klostret finns under kyrkan Saint Augustine´s Church i den 1600-tals befästa staden Londonderry), till nationalmuseets magnifika vikingautställning i Dublin.
I sökandet av kunskap om exempelvis om Alla Götars ting i Götala och tempelbackens förmodade funktion, hade jag nytta av att besöka Dublin, bland annat klargjorde utställningen Dublinia (ej förväxlas med nationalmuseums utställning) om lag och ordning i avsnittet Law and Order:
De utvecklade mycket av de legala idéer som vi idag tar för självklara, såsom jury och majoritetsbeslut. Även ordet ´law’ (lag) kommer i sig själv kommer från det gamla norröna ordet. Deras versioner av våra lagsamlingar (domstolar) kallade de för Thing. De hölls regelbundet och varje fri man med egendom kunde ta del, även om domaren i allmänhet var kungar eller lokala stormän. Tingen (The Things) hölls ibland på specialbyggda kullar med trappstegsavsatser och en flat topp. Dublins var 13 meter hög, 25 meter i diameter och var senare känd som Thingmount. Den förstördes 1685, men en liknande existerar på Isle of Man.
Väl hemma i Sverige har jag efter Irlandsvistelsen varit i Skara och Götala, tillsammans med min sambo och dennes syster och systerson. Tisdagen den 18 juni fick vi finfrämmande från Bohuslän som hade besökt Östra Götaland.
Spörsmål om tingsplatsen, forngravar och skålgropar på Tempelbacken i Götala och vadstället och forngravarna vid Stora Taskevadet fördes med arkeologerna Kristina och Lasse Bengtsson, samtidigt som intrycken från Magnus Barfots gravhög delgavs, då det är Kristina Bengtsson som har fört in mig i den spännande värld som finns i Snorre Sturlassons norröna sagamaterial.
Med torpet Viljet som utgångspunkt gjordes även resa runt Hornborgasjön, där jag tillsammans med Kenneth och familj besökte vattenkvarn, hällkista och hembygdsgård, Gudhems kloster, Falbygdens museum, gånggrifterna i Karlebylånga och Ekornavallen, samt Våmbs kyrka. Resan i tid och rum kommer att fortsätta…
