Götala

En turist i 1800-talets Norrköping, innan hällristningarna blev allmänt kända hade två kända fornlämningar att besöka. I Per David Widegrens Försök till en beskrivning över Östergötland, utgiven i Linköping 1817, beskrivs inledningsvis ruinerna av det forna slottet Johannisborg (Widegren 1817:172-173) och sedan domarringen, belägen på sydvästliga delen av stadens mark och ägor, vid dess gränsskillnad på en höjd, varifrån hela staden ses liggande liksom i en däld, har i forntiden varit ett rättegångsställe, varefter ännu några stenar är i behåll, sedan platsen, genom regeringens kraftiga åtgärd, undgått den vanhelgden att öka en karg hushållares plogland. (Widegren 1817:174)

Därefter avslutar Widegren stycket med att citera ur Petrus Vilhelmus Lithzenius (1719-1789) avhandling om Norrköping från år 1742. Under mitt senaste besök i Norrköping, letade jag fram en översättning av Lithzenius Dissertationis Academica De Norkopia... (Den akademiska dissertationen om Norrköping - Östgötarnas främsta stad), gjord av Yvonne Sörbom i början av 1950-talet, för att slutligen få mig en bild om vad denne egentligen skrev i sin avhandling:

”Men vi stanna icke här. Låt oss försöka draga fram bevis för att vår stads vagga stod ännu längre tillbaka i tiden. Jag skall således först tala om den ring, som man ännu kan se vid vår stads västra sida, ej långt från stadsgränsen, och som är sammansatt av 26 stenar, vilken folket ihärdigt fasthållande vid traditionerna från förfäderna på allvar förklarar ha varit stadens första invånares tingsplats och vilken ännu plägar kallas Domare Ringen (1). Alldeles i närheten ligger den nutida avrättningsplatsen, som enligt våra stadsinvånares påstående i alla tider varit densamma (2).

1)    Jag skall icke nu säga något om Mora-stenar, som äro så ryktbara i vår historia på grund av det högtidliga konungavalet. Se själv, vad följande personer ha att säga om sina domarringar, nämligen Joseph. Thun i Vita Palmsköldiana, mitt på sidan 8; och den gode herr Joh. Ryding i sin diss. Om Linköping, sidan 7. Jämför också diss. Om Husaby i Västergötland, sidan 46. Vad angår våra stenar, skall jag såsom synnerligen tungt vägande anföra det, för vilket jag har att tacka vår stads mycket kunnige sekreterare i ett brev till mig av den 30 april 1740:

”Af  tradition och sägn har jag så mycket, at en stark hushållare här å orten har i förra seculo fått behag, att göra åker af denna, ifrån hedenhös fredade, och från alt privat bruk helgade, gröna parken, samt gick fördenskul til, och lät opgräfwa, ja äfwen afföra, domstenarna, som derpå lågo. Men det drögde intet länge, förr än sådant kom för den, om Sweriges heder så ömhjertade, Stora Konungen Carl den XI, hwilken lät straxt befalla Landshöfdingen Lovisin fara hit, och sjelf se på, at vastator lade stenarna på sina gamla ställen igen, der de förr legat; som äfwen skal hafwa skett, och mannen derofwanpå måst blåsa wackert i bössan, för höfligt tilbåd.”

I brev från densamma till mig av den 24 maj 1741 finnes dessutom en synnerligen noggrann beskrivning av detta betydelsefulla fornminnesmärke. Där står bland annat:

”Detta merkwärdiga fornwerket eller antiqviteten, Domare Ringen, är belägen på stadsens mark och ägor, wid dess gräntsskilnad på et högländt ställe, derifrån hela staden ses liggande likasom i en dal. När man in loco tager detta minningsmerke i närmare skärskådande, så kan man föreställa sig, huruledes, der öpningen finnes, både Domare och misgärningsmannen gåt derigenom in i ringen, och de förnämste af Domarena sedan wänt sina ansigten i öster, och ryggarna åt wäster när de sutit på sina stenhårda och jordfasta säten, men den dödskyldiga måst wända sit ansigte åt wäster, liksom til döden, och med ryggen anse solen eller lifwet.”

2)    ”Merkwärdigt är ock det, at de gamla, så snart de ärkänt misdådaren döden wärd, hafwa de icke långt derifrån straxt låtit ställa sådant i werket; ty wid pass 170 steg ifrån denna Domare Ring, i wäster, bakom en liten sandig hög, der marken gör en däld, finnes sjelfwe rätteplatsen, så at Domarena kunnat stiga op ifrån sina domstenar eller säten, sedan de afsagt dödsdomen, och gå på den derwid belägna kullen, at sjelfwe se, huru han blef exeqverad. Samma rätteplats har staden sedan i alla tider enskildt nyttjat, och än nyttjar för dem, som här förwerka lifwet. På stadsens  södwästra staqvete finnes en liten port, just der wägen til merbemelte ställen, och sedermera til Klingsberg, afwiker, hwilken ordenteligen ej warder oftare nu öpnad, än när någon dödsfånge utföres til at aflifwas.

Eventuellt åskådarplatsen för vittnen vid galgen på Galgberget i Norrköping, den 28 januari 2016.

”Till bevis för stadens höga ålder åberopar Litzenius äfven några fornlemningar. Bland dessa intager den s. k. Domare-ringen främsta rummet. Denna, belägen på en kulle sydvest från staden vid dess gräns-skilnad, skall hafva bestått af 26 i rundel satta stenar och varit en gammal tingsplats. Fordom sutto nemligen de dömande under fri himmel i en helig krets på stenar. Derom erinrar de gamla lagarnas uttryck: ’komma till tings och rings’. Ett stycke från ifrågavarande domare-ring har legat en rätte- eller afrättsplats, hvarest förmodligen domen, genast efter dess afkunnande, blifvit verkställd. Häraf har man velat sluta, att Norrköping ’ända från hedendomen haft större samhälle med särskild lagskipning’. – Efter domare-ringen, rubbad af odlingsfliten redan i slutet af 1600-talet, synes nu mer knappt något spår. (1)

1)      I Krogaregärdet utom Vester Tullport: Rättareplats och straxt dervid – säges varit Domställe: Karta år 1719 af Sven Ryding.

– Domare-ringen beskrifves omständligt af Litzenius, a. st., 1:29, och Sundelius, a. st., 2: 450. Magistraten förordnade år 1756, att en stenmur skulle sättas omkring ”thet gamla minnesmärket, Domare-ringen kalladt”. Derå följde likväl ingen verkställighet. Sednast år 1836, då ännu några stenar skola funnits i behåll, fästades uppmärksamhet på bevarandet af denna fornlemning: Norrköpings Tidningar n:o 70. – Afrättsplatsen har begagnats till sednare tider. Å stadens sydvestra stakett, der äfven går en väg till omförmälta ställen, skall hafva varit en liten port (Krans-porten?), som icke öppnats oftare, än då någon fånge blifvit utförd att aflivas. (Hertzman 1866:17-18).

Utsikt från Galgberget mot Helgeberg i Norrköping, torsdagen den 28 januari 2016.

När man forskar uppstår alltid nya frågor när man har fått ett svar och nu ser jag att jag inom kort måste skriva ihop en epilog till denna epilog, ty alldeles ovan kan man hos Hertzman läsa att Domare-ringen beskrifves omständligt af Sundelius, så nu måste jag vid mitt kommande besök i Norrköping alternativt på stiftsbiblioteket i Skara få tag på Norrköpings minne, skriven av Hans Olof Sundelius (1764-1821), tryckt  i Norrköping år 1798 och se om jag där  kan hitta ytterligare rön om domarringen Bredesten, innan det dags i kommande marsblogg 2016 att fördjupa sig i andra tingsplatser.

Källor:

Hertzman, Fredrik, Historisk-statistisk beskrifning öfver Norrköpings stad från äldre till närvarande tid. Första delen. Norrköping 1866.

Lithzenius, P. V.,  Dissertationis De Norcopia I, II, Upsala 1742, 1743. Översättning av Fil Mag Yvonne Sörbom. Föreningen Gamla Norrköping 1953.

Nordén, Arthur, Domarringar. Östergötlands järnålder, del II. Enskilda fyndgrupper och problem. Norrköping/Stockholm 1943:152-153.

Sundelius, Hans Olof, Norrköpings minne.Norrköping 1798.

Widegren, Per David, Försök till en beskrifning öfver Östergöthland. Linköping 1817.