Götala

Kalesan är en färggrann hästdragen vagn, som erinrar om det spanska koloniala styret i Filippinerna på 1700- och 1800-talet.

 

 

Även om den nästan försvann ur gatubilden efter andra världskriget till förmån för motoriserade fordon, har den senare tid återkommit i turiststäder som Manila och i städer som Vigan, som är Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, försvann den aldrig utan lämpar sig väl för trafik i stadens historiska centrum, med vackert bevarade kullerstensgator och kantade av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor.

I svenskan använder vi begreppet kalesch, även kallad barouche, för dessa hästdrivna vagnar. Det är en fjädrad vagn med två eller fyra hjul där sätena är vända mot varandra. Vagnen är öppen fram och har en sufflett bak. Det finns flera olika varianter av denna typ av vagn, både med och utan kuskbock. 

 

Det finns även en typ av diligens som har en fast kur som kallas postkalesch. Även andra typer av finare vagnar kan ibland kallas kalesch. En variant av denna vagn utvecklades under 1800-talets senare hälft och kallades barouche eller barouchette.

 

 

I bland annat Québec i Kanada och på Filippinerna används kalesch eller "kalesa" om de i dessa länder vanligt använda tvåhjulig vagnarna.

 

 

En kalesa (även känd som carromata, caritela eller karitela) är en hästdragen ”kalash” som används i Filippinerna. Det var ett transportsätt som introducerades på de filippinska öarna på 1700-talet av de spanska kolonisatörerna och var ursprungligen endast reserverade för adelsmän och andra högt ansedda medborgare.

 

 

 

 

De används mer sällan på gatorna idag, förutom i de turistfrekventa områdena i gamla städer och i vissa landsbygdsområden. Den filippinska kompositören Ambrosio Del Rosario komponerade originalmusiken och konstnären Levi Celério skrev texterna till en sång om Kalesa, där man ärade transportmedlet.

 

 

 

Ordet, också stavat calesa, kom till Filippinerna från spanskan, som i sitt äldsta ursprung i Europa härrör från ett kyrkoslaviskt ord som betyder hjul, ty även det svenska ordet kalesch kommer utifrån, från tyskans ord Kalesche, som härstammade från tjeckiskans kolesa, som betydde vagn eller hjul.

 

 

En kalesa ser ut som en lutande vagn, och dras av en enda häst. Den har två runda hjul på varje sida och två rader säten som rymmer fyra personer. Föraren sitter på ett träblock som ligger på framsidan av vagnen nära hästen.

 

När kalesa introducerades under 1700-talet, växte det till ett betydande transportsätt på de filippinska öarna. Rika, utbildade filippiner som kallas ilustrados använde kalesan för personliga resor, såväl som för transport av varor till närliggande områden.

 

Under den amerikanska ockupationen höll Manila stad med kalesas, men dessa sjönk i popularitet efter förödelsen av Intramuros under andra världskriget.

 

Kutsero kallas kalesa-föraren i Manila. Här på väg till Intramuros från The Manila hotel.

 

Kalesa-föraren kallas vanligtvis kutsero (tagaloiserad från cochero, "bilförare"). 

 

När en kutsero vill att hästen ska svänga till höger säger han "mano",  medan han säger "silla" för att få hästen att svänga åt vänster.

 

Kalesa-förare i Vigan, vagnen är registrerad och föraren namngiven. Vår kutsero hette Cris.

 

Även om kalesa har blivit en alltmer sällsynthet, finns de kvar i Filippinerna, till exempel i Vigan och Laoag. Kalesas finns också i Intramuros, där de tillgodoser turister i Manila, liksom i Iligan, där man med dekorerade kalesas kan ta en tur längs en viss gata.

 

I Cagayan är kalesas vanliga, särskilt i Tuao och andra kommuner i provinsen. I Tuguegarao är vagnarna en del av trafiken tillsammans med privata bilar, motorcyklar, trehjulingar, jeepneys, lastbilar och cyklar.

 

 

På huvudön Luzon heter det Calesa, medan ordet Tartanilla är en tvåhjulig hästvagn som används som kollektivtrafik i många cebuano-talande städer i centrala och södra Filippinerna, inklusive Cagayan de Oro.  Medan i calesan så möts både föraren och passageraren längs samma riktning som hästen står inför, sitter i tartanillan passageraren mot sidan av vägen; tartanillas passagerarstolar är ordnade som i en standard jeepney.

 

Det var tartanillan som var kungen av vägen och styrde de små kullerstensgatorna i städerna med sin klippety-klopp.

 

I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.

 

Idag har de försvunnit helt, men inte i städerna Iligan, Ozamis och Tangub, där de fortsätter att dela stadsrummet med modern motoriserade kollektivtrafik.