Götala

I oktoberbloggen 2015 avrundade jag med att berätta om den märkliga domarringen Bredesten vid Galgberget i Norrköping, som med stor sannolikhet var Lösings härads tingsplats, dit Norrköping inledningsvis tillhörde. Den kan jämföras med Tempelbacken i Götala, som anses vara platsen för Alla Götars Ting och är därmed knuten till staden Skara. Götala låg i Skara landsförsamling, vilken uppstod efter reformationen, men hade under medeltiden en egen kyrka och var Skarabiskoparnas första kända boställe under äldre medeltid.

Tempelbacken i Götala har nästan en lika händelserik historia såsom fornminnesplats, som domarringen Bredesten vid Galgberget i Norrköping, och besöktes redan på 1800-talet av samtidens fornforskare, såsom Pehr Arvid Säve 1862 och Oscar Montelius 1883 med flera, men ännu i modern tid söker sig verksamma arkeologer och historiker sig till Tempelbacken på landsbygden i Götala, alldeles öster om Skara. Ett exempel finner vi i arkeologen och historikern Mats G. Larsson, som under de sista åren av 1900-talet bevistade Skara och såg dess samband med Götala och Järnsyssla. Han skriver i boken Svitjod, resor till Sveriges ursprung:

Nu, på 1000-talet, träder alltså äntligen en verklig huvudort fram i Västergötland – Skara, den plats som enligt Snorre Sturlasson var säte för Ragnvald Jarl i början av samma sekel. Snorre kallar den för en handelsplats, och som sådan betecknas den också i en annan isländsk saga. Vi kan ana samma mönster som vid Birka; en plats för handel och kanske hantverk under överhöghet och i skydd av en mäktig hövding. Men till skillnad från i Mälardalen var det inte sjövägarna som bestämde var den skulle ligga. För västgötarna, inlandsfolket, var landsvägarna viktigare, och sett från den synpunkten låg lika Skara lika centralt i västgötabygden som Birka i svealandskapen. När man vandrar omkring i dagens Skara är det svårt att känna historiens vingslag. Det är i stort sett bara gatunätet och den på 1800-talet restaurerade domkyrkan som finns kvar av den medeltida staden. Vid grävningar kommer det dock ibland fram föremål, som bestyrker de gamla uppgifterna om att här har varit en handelsplats på vikingatiden. Och inte långt från staden finns åter ett par ortnamn som ger antydningar om traktens betydelse under forntiden.

Den ena är Järnsyssla, tolkat som ”jarlens distrikt”, och det andra Götala, som troligen betyder ”götarnas helgedom”. Till den senare platsen har många forskare velat förlägga ”alla götars ting”, den plats där Västergötlands lagman skulle döma kungen till hans ämbete när han kom ridande på sin eriksgata. Men inga storslagna monument bekräftar platsens betydelse; en stensättning och ett par så kallade domarringar – troligen gravar – är allt som återstår. (Mats G. Larsson, Svitjod, resor till Sveriges ursprung. Atlantis (Stockholm) 1998:163-164.)

Mats G. Larsson har missat att i Götala finns mycket fler fornminnesplatser än Tempelbacken, exempelvis Stora Vadets gravfält med kompletterande forngravar och gravfält i Götala hage, belägen vid vadstället i Götala. Vägarnas sträckning och därmed samlingsplatsernas belägenhet kom till en början att bestämmas av möjligheten att ta sig över de samtida vattendragen, vilka idag kan vara svåra att hitta då landskapet har förändrats mycket sedan 1000 år.

Oavsett Mats G. Larssons analys, visar ovanstående text att han har besökt Götala, vilket visar Tempelbackens vikt såsom traditionsplats för Alla Götars Ting, men det finns faktiskt även samtida historiska dokument som åtminstone omkring 1230 utpekar Skara som platsen för Alla Götars Ting, även om Götala inte nämns som plats. Detta dokument är ett lagmansbrev från ca 1230 för Gudhems kloster, som omtalar att en gränsläggning mot en allmänning kungjorts av lagmannen på tinget i Skara inför alla västgötar.

Det handlar alltså om när G. såsom Västergötlands lagman och tillika häradshövding i Kåkinds härad som sannolikt år 1230 (det bör noteras att Eskil var västgötalagman år 1229 och Folke år 1231, så rollen som lagman verkar ha skiftat flitigt mellan de lagkunniga i landskapet under dessa år) tillkännager att man beträffande systrarnas i Gudhem ägogränser i ”spanahwltu” (Spånhult i Grevbäcks socken, norr om Hjo) vid häradstinget i Kåkind, dit Grevbäcks socken tillhörde, beslutat att fiskebäcken ”creplyng” och en markremsa invid sjön Vättern, vilken i bredd motsvarar avståndet mellan bron över nämnda fiskebäck och gårdens egen bäck, skulle vara deras egendom, och att han vidare vid tinget i Skara inför alla västgötar kungjort och lagenligt dömt att systrarna skulle äga gods av sådan och så stor utsträckning. Det är för övrigt samma Spånhult som omnämns i kung Erik Eriksson läspe och haltes (1216-1250) medeltidsbrev daterat på biskopsgården i Götala 1246. Medeltidsbrevet från 1230, som omnämner alla götars ting i Skara ser ut enligt följande latinska skrivelse:

G. uesgotorum legifer. & prolucutor de prouincia kakynd. Vniuersis apud quos presens scriptum innotuerit Salutem. Cum displiceret quibusdam sorores de Gudhem predia sua. spanahwltu in latitudine communium prediorum prouincie kakynd amplificasse. consilio sapiencium. in prouinciali placito conueniencium. stabiliuimus. quod riuulum piscacionis. creplyng. & tantam latitudinem terre iuxta stagnum. quanta est inter pontem predicti riuuli. & riuulum ipsius mansionis essent libere possessure. & huic stabilitati prouinciales omnes astantes assensum adhibuerunt & fauorem. Denunciauimus eciam in scarensi placito. coram omnibus uesgotis. & legitime iudicauimus. quod predicte sorores. tali & tanta prediorum latitudine fruerentur possidenda. Huius rei gracia rogamus omnes in christo fideles. & ueritatis amatores. quatinus si quis fortuitu predicta predia sororum iam sepius dictarum calumpniatus fuerit. bilinguium & inuidorum relatui non credalis. sed presentis scripti testimonio. inuiolabiliter conseruando. Valete. (Liljegren, Johan Gustaf, DS 836 Svenskt diplomatarium: Åren 817 - 1285, Volym 1. Stockholm 1829, sid 692-693.)

I Äldre Västgötalagens Rättlösabalk, omnämns nyss nämnda alþragøtæ þíng, men det framgår inte om platsen är ambulerande eller om Götala alternativt Skara är platsen för densamma?

Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ · han skal mæþ gíslum ovan fara ok í ·østrægøtland · þa skal han sændí mæn híngæt tíl aldragøta þíngs · þa skal laghmaþær gíslæ skíptæ · tua sunnan af landí · ok tua norþæn af lanþe · síþan skal aþra fíuræ mæn af landí gæræ med þem · þer skulu tíl íunæbækær · motæ faræ · Østgøta gísla skulu þíngat fylgíæ ok víttní bæræ at han ær sva ínlændær sum lægh þerræ · síghíæ · þa skal alþragøtæ · þíng í gen hanum næmnæ þa han tíl þíngs kombær þa skal han síc allum gøtom trolekæn sværíæ at han skal eígh ræt lægh a landí varu brytæ · þa skal lagmaþær han fyrst tíl konungs dømæ ok síþen aþrír · þer · ær han biþær · K · skal þa þrim mannum friþ giuæ þem ær eig hava niþingsværk giort.

Stora Vadets gravfält i Götala. Bild av Harri Blomberg.

Det kan nämnas att Eskil Magnusson (ca 1170 -1227), var enligt Västgötalagens lagmanslängd författare till Äldre Västgötalagen och till skillnad mot de efterträdande lagmännen, verkar han suttit ganska länge på sin post. Han var son till Magnus Minnisköld i dennes första kända äktenskap och således halvbror till Birger jarl. Eskil gifte sig omkring 1217 med Kristina Nilsdotter Blake, som var dotterdotter till Erik den helige och änka efter den norske jarlen Hakon galen. Eskil Magnusson framträder i skriftliga dokument redan i slutet av Knut Erikssons regeringstid. Han var lagman i Västergötland senast från 1217. Under 1220-talet första år deltog han i förhandlingar med den norske kungen Håkon Håkonsson gällande Ribbungarnas användande av Värmland som basområde för plundringståg in i Norge. Baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget vid Gestilren förvarades hos Eskil Magnusson i Skara, som år 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande isländske lagmannen Snorre Sturlasson.

Tingens, häradens och landslagens utveckling är intressant, då efterhand som uppodlingen fortgått och byar och bygder kommit närmare varandra, har större enheter bildats. Det för en bygd gemensamma judiciella och administrativa organet blev tinget, som under hednisk tid även hade en viktig uppgift i kultsammanhang. De olika landen, som sålunda uppstod, kom att i det närmaste sammanfalla med de senare lagsagorna. Dessa delades i härader (hundare i Mälardalen, men ersattes även där under senmedeltiden med häradsbegreppet). Härads- och hundaresindelningarna, som förmodligen båda införts väsentligen av militära skäl, har även fått betydelse för kult och rättväsen. På östkusten fanns även skeppslag, enligt samma princip. Från och med Magnus Erikssons landslag vid 1300-talets mitt infördes benämningen härad i hela det svenska riket (Sten Carlsson & Jerker Rosén, Svensk historia 1, Scandinavian University Books / Esselte Studium 1978:117).

Det finns stora likheter med tings- och offerplatsen Bredesten i Norrköping och Götala vid Skara, båda har domarringar, en offermosse (Helgemosse jämte Götalamadet), skålgropar (på Såpkullen jämte Tempelbacken).

Offerseden i sjöar och mossar som var vanligt alltsedan tidigneolitikum till stora delar av järnåldern, även om den kom att överges för nya offertraditioner i lundar och i hallar under slutet av forntiden, men namnen för den gamla kulten levde kvar länge, exempelvis finns Helgemosse och Helgeberg (betyder Helige mossen och Helige berget) vid Bredesten i Norrköping, utritade redan på 1600-talskartorna (åtminstone Helligh Måssan finns med på lantmätare Jean de Rogiers karta av Norrköpings södra stadsägor från 1636, intilliggande Helgeberg har också funnits i stadens fastighetsbeteckningar och den muntliga traditionen, men mer om det framledes) och Bredesten är känd redan i stadens medeltida dokument, vilken jag ska presentera mer utförligt i december månads blogg.

Avslutningsvis kan nämnas att domarringarna är en säregen gravform med viss tyngdpunkt under folkvandringstiden. Att domarringar är gravar är helt klart, men möjligt är ju att vissa av de mest monumentala har haft samband med rättskipning, såsom av traditionen utpekade Tempelbacken i Götala och enligt de historiska källorna Bredesten i Norrköping, men fler exempel finns.

Alldeles sydväst om Linköping nära Slaka kyrka, finns en av traktens mest monumentala domarringar, med sex stora, resta stenar, som är rester av en betydligt större samling. Även på flera andra håll i området förekommer domarringar, dock av mera blygsamma dimensioner. Tingsplatsen vid Slaka kyrka är känd sedan 1400-talet, och avrättningsplatsen påstås ha funnits strax söder om den stora domarringen, såsom Bredesten i Norrköping (Damell, David, Linköpings historia 1. Från äldsta tid till 1567. Linköpingsbygden under förhistorisk tid, av. Linköping 1976, sidan 34).