Götala

För en vecka sedan besökte jag åter Lurs socken i norra Bohuslän, vilket jag för övrigt skrev om i somras angående den finländska skonerten Toivotars förlisning vid Tanums kust i Bohuslän hösten 1883.

Denna gång var det för att diskutera arkeologins historia i Kungälv med min goda vän Kristina Bengtsson, som har lett Kungahällaprojektet under en lång tid.

En riktigt fin februaridag, som förutom en intervju även innebar en längre exkursion till Kragenäs vid havet, där vi fikade vi ett bronsåldersröse med RAÄ-nr Tanum 1030:1, vi hade det en behaglig utsikt över kustlandskapet, dessutom stannade vi till vid en herrgårdsruin i Lurs socken – Apelsäter. Sockengränsen mellan Lurs och Tanums socknar går om lott vid kustbandet.

I första bandet av Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, utgiven i Stockholm 1859, kan man på sidan 64 läsa om Apelsäter:

Apelsäter. Gård i Bohuslän, Lurs socken af Tanums härad, väl bebyggd och försedd med en utmärkt vacker trädgård, anlagd af Direkt. H. J. Brunius (obs, bör vara N. J. Brunius), som egde gården i början af 1840-talet.

Aftonbladet 1846-03-31, sidan 1. Hänvisar till ett intyg som Niklas Johan Brunius skrev på Apelsäter, den 27 augusti 1844.

 

Gården är gammal och nämnes redan i Hakon Hakonssons saga, der den kallas Abalsæter. Det var här som Skule Jarl år 1221 under en nattlig öfverrumpling dödade 90 Ribbungar med deras anförare Gunnar Aserson, men sjelf dervid förlorade sin banérförare, Araund Åkaft, som blef skjuten genom strupen med ett spjut.

Såsom de stupade Ribbungarnas grafställe uppgifvas en rund ättekulle och spår efter 3 förstörda dylika, som finnas vid gården, och det synes icke omöjligt, att de stupade blifvit jordade i eller omkring dessa gamla hednagrifter. Vid gården finnes äfven en rund krets, bildad af 9 st. stenar, af hvilka likväl 2 äro bortförda. — Apelsäters gård består af 1 mantal kronoskatte, och till egendomen höra qvarnar i den förbiflytande ån. Nuvarande egaren är förre kapten-löjtnanten vid flottan, C. G. Wiens.

Ruiner av en ladugård på Apelsäter, tisdagen den 14 februari 2017.

 

C. G. Wiens som ägde gården år 1859 är inte helt obekant, då jag tidigare har skrivit om honom och gården Apelsäter, men det var första gången jag besökte platsen. Nu när det i år är Finlandstema på denna blogg, på grund av jubileumsåret, ska jag kort redogöra om Wiens illustrerade med bilder från vårt besök.

Ruiner efter herrgårdsbyggnaden på Apelsäter, den 14 februari 2017. Det har funnits tegelbruk på Apelsäter under 1800-talet.

 

I min C-uppsats i historia vid Göteborgs universitet – Fragment av ett finländskt Göteborg. En studie av finländarnas vardagsliv i Göteborg med omnejd under första hälften av 1800-talet enligt examinationslistorna, jämte en vidare undersökning om Göteborgs finländare under tiden 1750-1900 – som blev färdig höstterminen 2004, forskade jag om det finländska Göteborg och skriver om Carl Edvard Wiens, varav det mesta nedan kommer ifrån.

En fjärde finländsk officer (på Nya varvet i Göteborg) hette Carl Edvard Wiens, som föddes den 18 september 1794 i Somero i Egentliga Finland och var son till "hovrätts extra notarie" Karl Gustav Wiens (1772-1839) och Margareta Sofia Kask (1757-1824). Wiens blev student vid Åbo Akademi med betyg i maj 1816, därefter gick han i militärtjänst i Sveriges flotta och kom med tiden till Nya varvet vid Göteborg, där han verkade som marinofficer eller mer officiellt underlöjtnant vid Arméns flotta den 11 mars 1823, premiärlöjtnant den 13 september 1834 och kaptenlöjtnant 1841. Om Wiens tid i Göteborgseskadern berättas bland annat att han år 1831 såsom sekundlöjtnant förde befäl över kuttern (däckade kanonjollen) Malmö som bevakade området norr om Känsö i Göteborgs skärgård. Fienden som man denna gång skulle mota bort var koleran, som sommaren 1831 hade brutit ut i ryska östersjöhamnar och var varvsadjutant från den 1 april 1832 till den 31 december samma år. Den 14 juli 1834 styrde premiärlöjtnanten Wiens kungaslupen i Göta älv, med stopp på Nya varvet. Ombordvarande var dåvarande svenska kronprinsen med familj och hertig Max av Leuchtenberg. Sommarhalvåret 1836 var han chef på bombkanonskonerten Pollux. Kaptenlöjtnanten Wiens var i juni 1842 divisionschef under exercisexpedition med Göteborgseskadern.

Den 14 november 1830 gifte Wiens sig i Göteborg med Amanda Emilia Braune, född 1808. Hon var dotter till kaptenlöjtnant Gustav Adolf Braune och Kristina Antoinette Wefverstedt. Deras gemensamma dotter Hilda Amanda, föddes på Nya varvet den 11 maj 1833 och kom att dö ogift i Anderslöv i Skåne 1890. Carl Edvard Wiens första maka dog på Nya Varvet den 1 augusti 1834.

Blekingsposten 1870-02-01, sidan 1.

 

Dagens Nyheter 1870-01-31, sidan 3.

 

Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1870-01-28, sid 1.

 

Göteborgs Posten 1870-02-05, sidan1.

Knappt två år senare gifte Carl Edvard Wiens om sig med sin svägerska Sophie Antoinette Braune, vilken var född 1811 och kom att överleva sin make då hon dog i Malmö den 25 november 1885. De fick åtta barn tillsammans, de fyra första föddes på Nya varvet mellan åren 1836-1842, det femte barnet föddes i Forshälla hösten 1844 och de tre sista i Lurs socken i Göteborgs och Bohus län, där Carl Edvard Wiens sedan cirka 1845 var ägare till gården Apelsäter.

Carl Edvard Wiens arbetade mycket med frågor på kommunal nivå. Ur Göteborgs Posten 1862-11-14, sidan 2.

 

Carl Edvard Wiens var suppleant i landstinget, enligt Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1864-08-18, sidan 3.

 

Göteborgs Posten 1865-07-25, sidan 2.

 

Avsked från det militära hade han fått den 23 november 1855, med gradbeteckningen kaptenlöjtnant i reservstat som han hade fått två år tidigare. Ett år före sin död 1871 var han på väg att avveckla verksamheten på Apelsäter, framgår av tidningsurklipp.

 

Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1870-08-31, sidan 4.

 

Där dog han också den 3 juni 1871. Tidningarna skrev ett gott eftermäle om honom, veteran från vårt senaste krig.

 

Dagens Nyheter 1871-06-10, sidan 3.

 

I Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1871-06-08, sidan 1, står det i dödsannonsen: "Att Konungens Trotjenare f. d. Kapten-Löjtnanten vid Kongl. Flottan, Herr C. E. Wiens, född i Finland den 18 Sept. 1794, stilla afled å Apelsäter uti Bohuslän den 3 Juni 1871, kl. half 10 e. m., djupt sörjd af maka, barn, barnbarn, syster, slägt och talrika vänner, varder endast på detta sätt tillkännagifvet."

 

Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1871-06-07, sidan 1.

 

Carl Edvard Wiens barn klarade sig bra i livet, några av dem blev framgångsrika affärsmän.

Dagens Nyheter 1872-12-12, sidan 1.

Barn med första hustrun:
Hilda Amanda, f. på Nya varvet vid Göteborg 11.5.1833, död ogift i Anderslöv i Skåne 1890.

Barn med andra hustrun:
Ida Sofia Emilia, f. på Nya varvet 31.12.1836, död ogift i Malmö 7.2.1919.

Carl Gustaf Ivar, f. på Nya varvet 31.8.1838. Bosatt i Göteborg, död där 8.4.1870. – Gift med Anna Margareta Lundin i hennes första gifte, f. i Haag 12.5.1844, död på Löberöd i Hammarlunda sn. 31.8.1918, dotter till brukspatronen Per Lundin och Maria Zetterström samt omgift med sin svåger Oskar Hjalmar Wiens.
Antoinette Carolina Fredrika, f. på Nya varvet 18.9.1840, död i Lur 14.11.1849.
Julia Oskara Wilhelmina,f. på Nya varvet 13.8.1842, död i Malmö 13.5.1893. – Gift i Lur 20.10.1865 med sjökaptenen, tobaksfabrikören Georg Fredrik Vilhelm von Gegerfelt, f. på Nya varvet 15.3.1836, död i Stockholm 14.5.1902.
Axel Edvard Fingal, f. i Forshälla 11.10.1844. Affärsman i Malmö, död 1896.
Oskar Hjalmar, f. i Lur 22.4.1846. Skeppsredare, grosshandlare, död 1923.

Hjalmar Wiens (1842-1923), som var gift med Margaratha Lundin sprider i Göteborgs Posten 1872-12-14, på sidan 2, glädjen över "en sons lyckliga födelse den 3 december (1872), hafva vi glädjen slägt och vänner tillkännagifva. Uddevalla & Apelsäter."

Albert Napoleon, f. i Lur 8.3.1848. Affärsman i Kristiania i Norge. Var gift och hade åtminstone sönerna Carl och Marius. Marius i sin tur hade döttrarna Grethe och Reidun.
Carolina Charlotta, f. i Lur 7.3.1850, död ogift i Malmö 3.6.1933.

I Tidning För Wenersborgs Stad Och Län 1874-02-05, sid 3, kan man läsa Apelsäter har sålts av släkten Wiens till majoren S. Neiglick. Tidningen skriver: Egendomshandel. Egendomen Apelsäter i Lurs socken af norra Bohuslän har af herr C. Wiens försålts till majoren S. Neiglick mot en köpesumma af, som Bohusl. tidn. hört uppgifwas, 36.000 kronor. I köpet ha ingått åtskilliga inventarier." Den äldste brodern Carl Gustaf Ivar Wiens hade avlidit i Göteborg 1870 och Hjalmar Wiens bebodde Apelsäter, så sent som år 1872, misstänker därför också att han var den som skötte försäljningen i årskiftet 1873-1874.

Carl Edvard Wiens gravsten ska finnas att bese på kyrkogården i Lur, så i samband med nästa besök, ska Kristina och jag åka och leta upp den, återkommer då med en rapport därifrån.

Källor:

* Pousar, Jarl, släkten "Wiens". Genos 64 utgiven i Helsingfors 1993. Tidskrift utgiven av Genealogiska Samfundet i Finland, s 123-128, 136.

* Ribbing, Olof ^RED, Göteborgs eskader och örlogsstation 1523-1870. Göteborg 1949, s 415-422, 525.

* I Malmö stadsarkiv finns släkten Wiens arkiv på 1,5 hyllmeter, en släkt som härleder från Åbo. Hovrättsnotarien Carl Gustaf Wiens (1772-1839), var ägare till Sarja rusthåll samt Votila i Somero socken. Han fick i sitt första äktenskap, med Maria Sofia Kask, sonen Carl Edward (1794-1871). Carl Edward Wiens var kaptenlöjtnant i flottan, 1845 köpte han Apelsäter herrgård i Lurs socken, Göteborgs- och Bohuslän, och var verksam här inom pastoratets fattigvård. Vigdes med Sophie Antoinette Braune (1811-1885). I arkivet finns Carl Edvard Wiens bouppteckning från 1871 och handlingar om Apelsäter 1827-1876, bland annat en karta över Apelsäter, som förvaras i magasin 1221. Det intressanta är att det även finns familjebilder (fotosamling) från 1800-talets mitt till första halvan av 1900-talet. Förutom bouppteckningshandlingar rörande tre bröder Wiens från 1600-talet, innehåller arkivet handlingar från 1800-talets första hälft fram till 1995. Arkivet består till största delen av en familjebrevsamling, vilken delvis är renskriven; serie 1 och 2. Övriga handlingar; serie 3, berör släktens tillgångar och verksamheter. En fotosamling; serie 4, med familjebilder från 1800-tal och tidigare 1900-tal ingår även i arkivet. Arkivet överlämnades till Malmö stadsarkiv som deposition av Jurgen Wiens den 1 juli 1981. Tilläggsleverans 1995 samt av Christer Wiens 1996. Konceptförteckning utförd av Ingrid Andersson i januari 1997.

* Dödboken för Skara landsförsamling 1880, berättar om änkefru Louise Brunius, förr Carlsson, död på Götala kungsgård den 16 februari.

Utdrag ur Dödboken för Skara landsförsamling 1880, som berättar om änkefru Louise Brunius, förr Carlsson, död på Götala kungsgård den 16 februari.

 

* Skara landsförsamlings kyrkoarkiv, Husförhörslängder (1867-1876), berättar om hur Louise Brunius flyttar in till kungsgården Götala från Amerika 1872.

* Skara landsförsamlings kyrkoarkiv, Husförhörslängder, (1877-1884), berättar födelse- och dödsdatum för  Louise Brunius.

Min far Hjalmar Blomberg (född i Ömossa 1938, död i Norrköping 2012) utbildades till kustartillerist i regementet Turun Rannikkotykistörykmentti på ön Kuuskajaskari utanför Raumo, under sin militärtjänstgöring i Finland från den 20 januari 1958 till 14 oktober 1958, tillsammans med artilleristerna Aarne Sillanpää och Matti Sevón, båda från Back by i Ömossa; men även Touko Salmiketo från Lillsund i Lappfjärd och någon vars namnunderskrift jag inte ännu lyckats tyda, men som bodde på Strandgatan 30 i Kristinestad, de kom alla från min finländska hemkommun Kristinestad i sydligaste Österbotten.

Matti Sevón är den enda jag har lärt känna, då han med sin familj hade handelsbutiken i bycentrum av Ömossa och fortfarande innehar vägbaren vid riksväg 8. Min mor har berättat att far trivdes bra i Kuuskajaskari (jämför med svenska ordet för skär).

Min far – Hjalmar, Josef, Valdemar Blomberg – var en av tio syskon från en tvåspråkig familj i sydligaste Österbotten, fem pojkar som alla fick svenska förnamn och fem flickor som alla fick finska förnamn, de äldsta barnen gick den svenska skolan i Ömossa i Sideby socken, men de yngsta undervisades i den finska skolan i samma by. Hans förfader Olof Pehrsson Rääf i rakt nedstigande led på farssidan hade grundat Ömossa 1590, en nybyggare som kom från Rääfs hemman i Norrnäs by i Närpes socken och föddes sannolikt omkring 1560. Min farmor Ida dog redan 1950, så min farfar Hemming blev ensamstående förälder då min far var 12 år gammal och åtta av tio barn kom att emigrera till Sverige, medan den äldsta dottern flyttade till Åland och den yngsta dottern dog endast två år gammal under Andra världskriget.

Hjalmar Blomberg, Edvard Blomberg och en norrman i Ludvika 1957.

År 1957, året före sin militärtjänst 1958 arbetade min far på en såg i Ludvika i Dalarna, många ömossabor hade flyttat tidigt över till denna del av Sverige, men kom under åren att flytta runt mellan svenska städer, Åland och Finlands västkust.

Hjalmar Blomberg kom vid sidan av den huvudsakliga förläggningsorten Kuuskajaskari , i Raumos kustband, att utkommenderas till hamnområdet Janhuas kaserner i Nystad och något liknande i staden Åbo. Ungefär 4½ månader in i militärutbildningen insjuknade Hjalmar i tuberkulos och kommer i början av juni månad 1958 att skrivas in på den finländska försvarsmaktens militärsjukhus i Punkaharju (Pungaharju på svenska) i östra Finland, till skillnad mot tidigare var tuberkulosen i slutet av 1950-talet botbar och soldaterna som kom dit vistades i snitt under 3 månader. Min far tog vistelsen där ganska friktionsfritt, skrev i sin militärdagbok den 6 juni 1958:

”Punkaharjulla Sp (Sotilasparantola) ollesaan viettämässä vähäsen kesäloma. Hj. B.”

Översatt till svenska lyder notisen "På Punkaharjus Ms (Militärsanatorium) spenderar jag lite semester. Hj. B."

Hjalmar Blomberg (till höger) i Punkaharju 1958.

 

Hjalmar Blomberg (till höger) i Punkaharju 1958.

 

Hjalmar Blomberg (i mitten) i Punkaharju 1958.

 

Hjalmar Blomberg (andra personen från vänster) i Punkaharju 1958.

 

Hjalmar Blomberg (till höger) i Punkaharju 1958. Tavlan ovanför sängen avbildar han i sin soldatbok, se nedan.

 

Olofsborg i Nyslott, avbildad i Hjalmar Blombergs soldatbok 1958.

 

Sommaren 1958 besöker Hjalmar sin hemby Ömossa, vilket framkommer av ett stort antal svartvita bilder som finns i ett familjealbum, där han avfotograferades i sydvästra delen av byn. Jag tycker att det är en mycket idylliska bild med stengärdesgården, byvägen, staketet och det vackra bostadshuset i Tallsveden i Ömossa, som var Gunnar Öhmans hemgård. Vikbergs hus, beboddes bl a av Selma och Veikko Vikberg, är till höger om där min far står och idag bor Anita Hansas där. Öhmans hus finns inte kvar längre, torde ha blivit bortrivet någon gång i slutet av 1980-talet.

 

Hjalmar Blomberg i Tallsveden i Ömossa 1958.

 

Hjalmar Blomberg i Tallsveden i Ömossa 1958.

 

Hjalmar Blomberg i Tallsveden i Ömossa 1958.

 

Hjalmar Blomberg, soldatklädd, i Tallsveden i Ömossa 1958. Längst till vänster syns Harry Sandvik, medan personen längst till höger skulle kunna vara Risto Sevón eller Pentti Sevón.

Ömans stuga i Tallsveden i Ömossa 1958.

 

Journalisten Benita Hansas-Mattila har berättat att hon minns denne Frans från sin barndom då de som barn deltog i skötseln av det stora morotsland de hade på Tallsveden. Frans förundrade sig över att dessa barn var så duktiga som jobbade med att rensa och gallra hela dagen. Benitas mamma kontrade med att det var hårt sommarnöje vilket ju förargade barnen. Hellre skulle barnen ju ha velat simma i Näckgropen med de andra barnen men icke. Työt ensin ja sitten vasta huvit var det som gällde.

Familjetraditionen berättar att Veikko Vikberg, torde ha varit skolkamrat med Hjalmar. Veikko torde dessutom ha flyttat till Sverige, eventuellt var den nya hemorten Västerås, Hallstahammar eller i Stockholmstrakten. De brukade träffas när far var på semester i Finland, vi bodde mestadels i Dagsmark, därifrån min mor kom, men då Hjalmar själv ibland var ensam i Ömossa, brukade han fråga i byaffären om Vikberg var hemma på semester. Hjalmar hade i sin ungdom, såsom andra av blombergssyskonen också umgåtts mycket med familjen Sandvik, som också hade en stor barnskara.

Hjalmar blev hemförlovad efter vistelsen på militärsjukhuset i Punkaharju, men då han endast hade varit inkallad i knappt nio månader, fast militärtjänsten omfattade egentligen i elva månader, ville den finländska militären inkalla honom den resterande perioden, vilket inte blev så lätt att genomföra när ett tiotal år hade gått och han hade skaffat sig familj i Sverige, ett land där han var verksam sedan 1962. Han åkte till Vasa för att diskutera med de militära myndigheterna om det vanvettiga att rycka in på nytt för två månaders tid, genom läkaren Torvald Hohenthal på Högåsens sanatorium fick han till slut ett fribrev. Ingen annan i Blombergsfamiljen hade tuberkulos, så han fick det i det militära och hade därför hela sitt liv en liten invaliditetspension från den finländska staten, samt möjlighet att besöka militära vilohem i Finland om han så önskade, vilket han inte gjorde. Tuberkulosen blev botad i en tid då den gick att botas och vi får hoppas att den inte återkommer som en mer allmän farsot i Norden, vilket det tyvärr finns små tecken på då den på vissa platser utanför vår omvärld visar sig vara delvis resistent mot antibiotika.

Hjalmar Blomberg i Punkaharju 1996.

 

Punkaharju 1996.

 

Aili och Hjalmar Blomberg i Punkaharju 1996.

 

Punkaharju 1996.

 

Punkaharju 1996.

 

Harri Blomberg i Punkaharju 1996.

 

Sommaren 1996 besökte jag med min far och mor det forna militärsjukhuset i Punkaharju i södra Savolaks, på en resa som även omfattade Karelen och Nyslott med mera. Vi kom att prata om tiden där i hans ungdom, för tjugo år sedan var Punkaharju militärsjukhus ombyggt till ett rehabiliteringssjukhus och vi tog där en fika, samt åkte och tittade på den 7 kilometer långa rullstensåsen med sjön Puruvesi på ena sidan och sjön Pihlajavesi på den andra. Den skär igenom Saimens vattensystem och tillhör i sin naturskönhet Finlands traditionella nationallandskap. Längs åsen går landsvägen Imatra—Nyslott.

Olofsborg i Nyslott 1996.

 

Hjalmar och Aili Blomberg vid Olofsborg i Nyslott 1996.

 

Harri Blomberg i Olofsborg i Nyslott 1996.

 

Efter sin militärtid bodde Hjalmar Blomberg några år i Sydösterbotten, träffade sin hustru Aili från Dagsmark på Högåsens sanatorium i Kristinestad, jobbade ett tag på ett tegelbruk i Nederbyn i Bötom och gifte sig i december 1961 på Lappfjärds prästgård och flyttade våren 1962 till Sverige, meningen var det nygifta paret skulle flytta till Stockholm där Hjalmar hade sin bröder, men av tillfälligheter hamnade de istället i Östergötland, där hustrun hade sina syskon, där släkten lever vidare och frodas. Hjalmar avled våren 2012 och är begravd på kyrkogården vid Östra Eneby tidigmedeltida kyrka i Norrköping.

 

Högåsens sanatorium i Kristinestad. Ett vykort i familjealbumet.

 

Hjalmar Blomberg besöker Helsingfors i maj 1995.

 

Hjalmar Blomberg med sin fru Aili och svägerska Aune vid riksdagshuset i Helsingfors i maj 1995. Finlands nationalmuseum syns i bakgrunden.

Tidigare i veckan skrev jag om hur man utförde åtskilliga reparationer på Götala kungsgård under åren 1846-1847, det föranleddes att man snart skulle husera en ny överste där på bostället för regementschefen för Västgöta regemente, som fram till dess hade bebotts av Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) under åren 1812-1845, alltså i 33 års tid. Han och hans bror Carl Johan Adlercreutz, båda födda på Kiala gård vid Borgå i södra Finland, är knutna till Västergötlands historia, genom sina tillhörigheter till kungsgårdarna Götala och Läckö. Vid sitt frånfälle den 19 juli 1845 var Gustaf Magnus Adlercreutz hemma hos sin dotter Margaretha Charlotta Christina Sophia Adlercreutz (1806-1850) och svärsonen Carl Rudenschöld (1795-1864), som hade köpt förläningsrätten till Läckö av Gustaf Magnus Adlercreutz år 1828, vilken han i sin tur hade innehaft alltsedan 1819. Dottern och svärsonen hade för övrigt gift sig den 13 oktober 1826 på överstebostället Götala i Skara landsförsamling, då Carl Rudenschöld var knuten till Västgöta regemente mellan åren 1814-1830. Den förra avled på Läckö kungsgård 1850 och den senare på Gudhems prästgård 1864.

Dödsrunan lyder "Från Westergötland. Den 19 sistl. afled Generallöjtnanten m. m. G. M. Adlercreutz på Leckö. Han var född i Borgå de. 7 Febr. 1775."

Huvudbyggnaden på Götala kungsgård reser sig över trädstammarna på denna teckning från 1835. Den kom att renoveras kraftigt åren 1846-1847, efter att en förrättning sommaren 1844 hade hittat många brister i byggnadens tillstånd. En laverad tuschteckning av prästen Johan Gustaf Thun. Originalet förvaras på Stifts- och landsbiblioteket i Skara.

Det äldre karaktärshuset för översten i Götala renoverades på 1840-talet, vilket framgår av tvenne tidningsnotiser om Götala i Post- och inrikes tidningar från samma tid. Inledningsvis sommaren 1844, då man hade ett förrättande av syn å bostället:

Inrikes underrättelser, Stockholm. Domare, hvilka under sistlidne Juni månad undfått tjenstledighet, samt de i deras ställe tjensförrättande under Göta Hof-Rätt:

T. F. Domhafvanden, vice Häradshöfdingen J. M. Lindgren, från förrättande af syn å bostället Göthala i Skånings Härad; tjensf.: Regements-Auditören, vice Häradshöfdingen A. Risberg.

Av tidningsnotisen framgår inte om det var denna förrättning som två år senare, på hösten 1846, ledde till anbudsförfarande för åtskilliga reparationer av karaktärshuset. Dock så skulle enligt tidplanen Götala kungsgård, vara upprustad senast den 1 september 1847:

Auktioner.

Uti Kongl. Maj:ts och Rikets Krigs-Kollegium, inför Konungens Befallningshafvande i Skaraborgs Län samt å Förste Majorsbostället under Westgötha Regemente, Göthala, förrättas Tisdagen den 27 nästkommande Oktober, kl. 12 förmiddagen, Entreprenad-auktion uppå verkställigheten af åtskilliga reparationer å nämde Boställes karaktershus; varande förslagskostnaden antagen till 167 R:dr 32 sk. Banko och tiden för arbetets fullbordan utsatt till den 1 September 1847.

Uti Kongl. Kollegii Indelnings-Kontor, å Lands-Kansliet i Mariestad samt hos Auktionsförrättaren vid Bostället äro projekt-kontrakt, materialförslag och formulär till borgen, till närmare upplysning för hugade Spekulanter att tillgå; och erinras, att Inroparen genast bör aflemna efter nämde formulär inrättad, till vederhäftigheten behörigen styrkt borgensförbindelse, samt att blifvande Entreprenör får i förskott uppbära hälften af Entreprenadssumman. Stockholm den 8 September 1846.

Stora Vadet brukar ofta framvisas på detta sätt (se bilden ovan), men det finns flera andra intressanta perspektiv. Ett är i jämförelse med grannarna i Götala. Tomten Stora Vadet med fastighetsbeckningen Götala 4:2, avstyckades 1939 från Domänverkets marker, avskild från Götala kungsgård upptar den drygt 1 hektar eller drygt 2 tunnland.

Betydligt mindre än grannen SLU Götala, med fastighetsbeteckningen Götala 4:1, som är 200 gånger större än Stora Vadet. SLU Götala är en del Sveriges lantbruksuniversitet och därmed statlig egendom, som Götala mestadels har varit sedan 1280-talet, då den övergick från biskopsstolen i Skara.

Huvudbyggnaden på kungsgården i Götala, styckades av 1996 från Skaraborgs läns hushållningssällskaps ladugård, som var dåvarande ägare till den forna kungsgården. Tomten till Götala herrgård, med fastighetsbeteckningen Götala 4:11, är obetydligt större än Stora Vadets 10 422 kvadratmeter, det vill säga på 13 434 kvadratmeter.

Däremot är grannen Lilla Vadet (namnet till trots) en 4 gånger större fastighet än Stora Vadet, den har fastighetsbeteckningen Götala 4:7 och är på drygt 4 hektar eller mer exakt 43 095 kvadratmeter.

För att denna gång avsluta resonemanget kring ett eller kanske flera nya perspektiv på torpet. Många besökare på Stora Vadet har fått möjligheten att njuta av fina solnedgångar över hag- och jordbruksmarkerna i Götala, under juni månad har man en massa soltimmar och solen går alltid ned nordväst om brygghuset.

För tjugo år sedan hade jag möjlighet att i projektform forska om Clas Livijns Östergötland, vilket bland annat resulterade i Clas Livijn-sällskapet, med säte i Skänninge, där Livijn föddes den 12 november 1781. Han var en svensk författare, jurist, ämbetsman och fängelsereformator, mest känd som en av de tidiga banbrytarna inom svensk romantik och för sin roman Spader Dame. Skänninge påminner mycket om Skara, som en medeltida centralort på slätten och min bostad vid Vårfrukyrkan, blev ett kulturellt nav för diskussioner om historia, litteratur och arkitektur.

Clas Livijn var även västgöte i nästan ett decennium, då han blev 1808 auditör vid Skaraborgs regemente (vars överste bodde på Kungslena kungsgård), som hade sina övningar på Axevalla hed såsom Västgöta regemente (vars överste bodde på Götala kungsgård) mellan Skara och Skövde, och följde med på fälttågen till Tyskland, bevistade bland annat Slaget vid Leipzig (1813) och Norge under åren 1813–1814.

Som militärjurist upprördes han bland annat över att rätten dömde mildare då de anklagade var adliga. År 1817 tog han formellt avsked från regementet, även om han informellt flyttade från Västergötland till Stockholm 1815, och övergick till Krigshovrätten. Hans karriär fortsatte med utnämningar till krigshovrättsråd 1827 och generaldirektör i Fängelsestyrelsen 1835. På denna post visade han sig som en drivande organisatorisk kraft och genomförde en rad humanitära reformer på fångvårdens område, delvis då han såsom auditör hade genom tjänsteförrättningarna i Skaraborgs regemente fört honom till Varbergs, Elfsborgs och Carlstens fästningar och till Jönköping På dessa platser kom han i tillfälle att få se på fästningsfångarnas leverne. (2)

Under fredstid hade Livijn som uppgift att föra protokoll och få ordning på regementets rättsvårdsärenden, bl a då det gällde disciplin, ersättningar och liknande. Han fick vistas mycket på landsvägarna, enär han hade ständiga syneförättningar och mönstringar, samt fick följa regementet från den ena förläggningsorten till den andra. Han var nära knuten regementets chef, första året under översten greve Carl Mörner och från år 1809 baron Carl Henrik Posse (1767-1843), som ville se dugligt folk ikring sig, och fann vilken utmärkt förmåga han hade i sin auditör. Vagn och ridhäst ställdes till Livijns förfogande, och han fick bo i regementets kansli invid överstens eget boställe, varest han hade allt fritt. Den 10 mars 1811 flyttade Clas Livijn till Kungslena kungsgård och kvarstod där till 1815.

Under denna tid verkar det såsom i Västgöta regemente, ha funnits flera finländare stationerade bland officerare och manskap. Ett namn som uppkommer i litteraturen är en finländsk kapten, tillika fältkommissarie vid namn Wallens. Den 8 december 1812 utnämndes Livijn tillika till assessor, ett sätt för översten Posse att kvarhålla honom i Skaraborgs regemente. (3)

Liksom Clas Livijn var Carl Henrik Posse av ett häftigt och uppbrusande lynne, varför ständiga sammanstötningar, omväxlande med perioder av stor hjärtlighet, ägde mellan båda. (4)

Den 2 april 1811 var en stor dag i Livijns liv: Johan David Libergs Lefverne, hans första tryckta bok, hade äntligen nått fram till Kungslena. Den stora händelsen hade festligt firats, i ty att författaren tömt några glas malvoisier till middagen och därovanpå en flaska tokajer på tu man hand med sin överste. Han befann sig nu i ett så strålande lynne, att om man också i Wallmarks Journal elakt recenserat hans roman, skulle han endast skrattat recensenten ”midt i fysionomejan”. Med stolta steg genomvandrade han sin kammare vid kungsgården i Kungslena, därunder erinrande sig alla sina berömda förfäders bokliga bedrifter, vilka av hans kanske missledda faderskänsla ansågs överträffade av hans eget opus. (5)

De kommande krigsåren blev brytningspunkten i Clas Livijns liv. Under dessa ströverier genom Tyskland, Holland och Belgien och sedan tillbaka över Sverige till Norge mognade han. Dessutom under det norska fälttåget upphöjdes Livijn, enligt ett förordnande av den 3 september 1814 i högkvarteret vid Fredrikshald, till överauditör vid första divisionen. (6) Clas Livijn var författare till dikten Dödsoffer åt Lieutenanten vid Kongl. Skaraborgs Regemente F. G. Silfversparre, tryckt i Zerbst 1813. (7) Starkast framkommer dock hans skildringar i de brev han skriver, bland annat till barndomsvännen Leonard Fredrik Rääf (1786-1872) i södra Östergötland, i följande länk om slaget i Dennewitz  som jag la upp på Wikisource 2004 kan man ta del av ett av dem där han bland annat också berättar att han har sin bror i samma regemente (Carl Alexander Livin, 1790- 1858, löjtnant vid Skaraborgs regemente, sedan tullförvaltare i Kungälv).

Efter hemkomsten från kriget i Norge, bosatte han sig tidigt på hösten i Skara, för att senare under året återta sin gamla bostad på överstebostället Kungslena, som hade varit Livijns huvudkvarter under de år han var auditör vid Skaraborgs regemente. (8)

Det framgår bland annat av två brev som Livijn skriver till sin gode vän Lorenzo Hammarsköld (1785-1827):

”Skara den 24 september 1814.

Du ser af öfverskriften, hvarest jag är, och jag skyndar att upplösa gåtan. Jag lär förut berättat dig, det jag förmodade att, då general Sandels stab upplöstes, få gå hem, men sådant har ej lyckats. Man gjorde en förtolkning på ordet ”Civile embetsmän” vid de upplöste divisionerna och inbegrep ej derunder mig såsom utcommenderad i egenskap af auditör. Jag var sjelf i detta ämne hos general Gyllenstolpe, och som vår nu varande generalauditeur (en af Exc. V. Essen dertill förordnad häradshöfdinge) är ungefär hvad salig Landerbeck (N. Landerbeck 1735-1810, professor i matematik vid Uppsala universitet) i Uppsala ej ville vara i consistorium, så fruktade jag, att man skulle lyckas uti en för händerna varande anställning att få mig åter till regementet och der draga, som ordspråket lyder, hunden af mig. I så fatta omständigheter tog jag det efter utseendet äfventyrligaste partiet, men som likväl tog en god vändning. Jag gick som justitiarie till första division under general Posse, dit ingen ville, sedan han för fel i domare embetet arresterat auditeur Finér, hvarom jag vidare skall tala. Min ankomst till tit(ulus) var merkvärdig. Höflighet å hans sida samt complimenter för min ovanliga arbetsdrift, som ensam i arméen skulle kunna medhinna de mångdubblade göromålen. Tacksamhet å min samt anhållan om nådigt biträde och isande köld hos en viss i dessa angelägenheter ganska verksam mignon. När jag nu grep saken ann, och från den sjunde till den trettondes haft fem sessioner och ett conceptprotokoll  på tjugutvå ark, fann jag vid betragtande deraf, att jag sedan min tjenstgöring vid general Sandels division hade en dombok på trehundra ark, det jag skulle ådraga mig en arbetslast, som tryckte mig kanske ett halft år efter krigets slut utan att deraf draga någon vinning, då jag dels måste blifva qvarliggande i Fredriksstad, hvarest dyrheten på lifsmedel hindrade all besparing, dels ej kunde i likhet med andre civilister påräkna någon särdeles merit häraf, emedan ännu ingen civil i de lägre graderne under fälttåget fått någon befordran, och collegierna, om man ock arbetat två gånger mera än någon annan, likväl alltid framdraga sine bekanta och i allt mak arbetande herrar. Under förebärande af min orenoverade dombok begärde och fick jag två månaders tjensteledighet, dem jag ernar att använda ej mindre att bringa i ordning allt, hvad som rört min befattning i Tyskland än att bereda mig till min sluteliga  afresa.

Kongslena den 20 october 1814.

Nära halfannan månad har förflutit, utan att vi å ömse sidor låtit höra utaf oss. Felet kan så väl vara mitt som ditt.” (9)

Där blev han inte kvar länge, då han den 12 mars 1815 beviljades tjänsteledighet för att fara upp till Stockholm i två år med full lön, med villkor att han under tiden ställde vikarie för sig. I maj månad 1815 lämnade han Skövde och for via sitt hemlandskap Östergötland, där han stannade över sommaren. (Han lämnade Skövde troligen den 6 maj, såsom framgår av en rekvisition på tvenne hästar till Smedby i närheten av Norrköping den 5 maj 1815.) (10)

1) Mortensen, Johan (1911). Clas Livijns dramatiska författarskap. Stockholm, sidan 118. Clas Livijn, efter en anonym handteckning.

2) Hallman, Mila (1909). Clas Livijn: en studie ; bihang: Spader dame. Stockholm, sidan 80-81.

3) Mortensen, Johan (1913). Clas Livijn: ett nyromantiskt diktarefragment. Stockholm, sidan 130-131, 139-140 och 183.

4) Livijn, Clas, Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814. Stockholm 1909. - Utgivna med en inledning av Johan Mortensen, sidan 26.

5) Mortensen, Johan (1913). Clas Livijn: ett nyromantiskt diktarefragment. Stockholm, sidan 162.

6) Mortensen, Johan (1913). Clas Livijn: ett nyromantiskt diktarefragment. Stockholm, sidan 182.

7) Livijn, Clas, Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814. Stockholm 1909. - Utgivna med en inledning av Johan Mortensen, sidan 83-84.

8) Hallman, Mila (1909). Clas Livijn: en studie ; bihang: Spader dame. Stockholm, sidan 74.

9) Livijn, Clas, Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814. Stockholm 1909. - Utgivna med en inledning av Johan Mortensen, sidan 253-254.

10)  Mortensen, Johan (1913). Clas Livijn: ett nyromantiskt diktarefragment. Stockholm, sidan 184.

11) Livijn, Clas, Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814. Stockholm 1909. - Utgivna med en inledning av Johan Mortensen, sidan 79.

Götala herrgård 2016.

I maj 2016 berättade jag om att på ett av torpen i Götala föddes Eric Arvidson och om honom berättar alingsåskrönikören G A Bohlin år 1920:

 

"Under det sista årtiondet av 1700-talet tjänstgjorde chirurgie magistern Eric Arvidson som stads- och manufakturläkare i Alingsås. Det var professorn vid veterinärinrättningen i Skara, Hernqvist, som ”upptäckte” den begåvade torparpojken från Göthala kungsgård, sedermera ägnade sig den unge Arvidson åt studier och sjukhustjänst i Stockholm. Han tjänstgjorde en tid vid armén och flottan innan han år 1792 slog sig ner i Alingsås. Arvidson tog avsked år 1799 från befattningen i Alingsås och flyttade till Göteborg. Där blev han militärläkare och bedrev enskild praktik till i december 1834 då han avled 72 år gammal. I Alingsås ägde han och bebodde tomten 158, där posthuset låg år 1920." (1)

Jag har sökt få reda lite mer om denne regementsläkare från Götala och har mer spännande att berätta, dock vill jag börja med att säga att Bohlin hade fel om födelseår, ty han föddes inte 1762, utan 1768 och var bara 66 år gammal vid sitt frånfälle. Det fastslår inte bara kyrkböckerna, utan även historiken skriven för Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg, där han avslutar sitt händelserika liv, såsom regementsläkare 1834:

”Eric Arwidson, föddes den 13 februari 1768 i Skara landsförsamling och var son av ryttare Arwid Fox och Catharina Eriksdotter, dog den 14 december 1834 i Göteborgs garnisonsförsamling.

Elev hos vetenskapsprofessorn Peter Hernqvist i Skara 1783, hos professor Hagström i Stockholm i kirurgi 1786, kirurgstudentexamen 1789, student vid Serafimerlasarettet och Allmänna barnbördshuset i Stockholm 1781, kirurgie magister 1804, Skvadronsfältskär vid Västgöta kavalleri 1788, underläkare vid Garnisonsregementet i Göteborg 1799, fältskärsgesäll vid Göta artilleriregemente 15 juni 1801, underläkare 1806, regementsläkare vid Göta och Wendes artilleriregementets styrkor under kriget i Pommern 1805-1807, avsked 1810, bataljonsläkare vid Göta artilleriregemente 10 november 1825, regementsläkares namn, heder och –värdighet 1834. Stadsläkare i Alingsås 1792, tillförordnad adjunkt vid Veterinärinrättningen i Skara 1795, läkare i Marstrand 1807-1810, praktiserande läkare i Göteborg 1810-1834.” (2)

Eric Arvidson var son till ryttaren Arvid Fox vid Västgöta regemente, men omnämns senare som styvson, då hans mor Catharina Ericsdotter (född 1733) gifte om sig, efter att Erics fader Arvid Fox (född 1722) hade dött, med Lars Nilsson (född 1745) som övertar torpet Hagen i Götala. I denna nedanstående husförhörslängd från den aktuella tiden står det även att han – styvsonen – är ”bortf til Prof Hernqvist”.

Professor Peter Hernquist (1726-1808) i Skara, upptäckte nämligen Eric Arvidsons begåvning och tog sig an götalasonen till elev 1783. Själv var Hernquist son till rusthållaren Gunnar Jonsson i Skrelunda by, Härlunda socken, Västergötland och blev student vid Uppsala universitet 1750 och filosofie magister vid Greifswalds universitet 1756. Han ägnade sig därefter åt naturvetenskapliga studier i Uppsala och kom då i kontakt med Carl von Linné. Denne förmedlade ett anbud att bli professor i botanik vid Sankt Petersburgs universitet, men Hernquist avstod för att i stället 1763-1766 studera vid veterinärskolan i Lyon (som nyligen grundats av Claude Bourgelat) och arbetade därefter som lärare i Paris där han anlade en botanisk trädgård som kom att bli Jardin des Plantes.

Hernquist hemkallades av den svenska regeringen 1769 och fick i uppdrag att inrätta en svensk veterinärskola. Men då medel till en sådan saknades, utnämndes han 1772 till lektor i matematik vid Skara gymnasium. Han fick även en pension, mot löfte att vart tredje år utbilda två veterinärelever. Han höll föreläsningar i veterinärvetenskap och lyckades till sist utverka en fastighet för en tilltänkt veterinärutbildning. Men han fick inte regeringens bifall förrän han lyckats bota en smittsam hästsjukdom. Därefter fick han kungens medgivande att grunda Sveriges första veterinärutbildning, som 1775 organiserades i form av Veterinärinrättningen. År 1778 utsågs han till professor och verkade på Veterinärinrättningen fram till sin död 1808.

Men var någonstans i Götala låg torpet Hagen, som var Eric Arvidsons föräldrahem? Det fanns namn på flera stugor och torp i Götala längs den gamla vägen till Axvall från Skara, som det inte finns några spår av idag, exempelvis ”Krogen vid Göthalavägen” (ofta bara omnämnd som Krogen) år 1760, men även torpet Nybygget och torpet Hagen som Eric Arvidson föddes på, den låg med andra torp längs den södra sidan av landsvägen, men som numera är uppodlade såsom lantegendomen Götalas jordbruksmarker. Även torpet Stora Ledet (tidigare Göthala Led alternativt Ledet) i Götala låg tidigare alldeles invid landsvägen, men flyttades under andra hälften av 1800-talet till sin nuvarande plats invid Götalabäcken.

Lantmäterikartorna från 1852 och 1892 visar omorganiseringen av torpbebyggelsen nordväst om kungsgården i Götala. Garnisonsläkaren Eric Arvidson föddes på det numera rivna torpet Hagen vid landsvägen i Götala.

 

Det framgår när man studerar 1852 års lantmäterikarta över kungsgården och jämför den med år 1892 års dito. Den senare kartan ritades förövrigt av lantmätare Gabriel Alfred Borgstedt (gift med Anna Sofia Arvedson). Torpet Ekedalen invid Tempelbacken, finns exempelvis inte år 1852, men däremot år 1892. Bör påpekas att torpen Stora och Lilla Vadet finns alltsedan 1600-talets andra hälft, då de första detaljerade kartorna upprättades över Götala.

Garnisonsläkaren Eric Arvidsons födelseplats Hagen i Götala. Marken brukas till åker år 2016.

Eric Arvidson gifte sig då han var skvadronsfältskär vid Västgöta kavalleri, den 4/2 1791 i Skara med Margaretha Larsdotter Wallgren, född 1765 i Skara; död 15 september 1823 i Göteborg (Garn).

Eric Arvidson dog 11 år efter sin hustru, den 14 december 1834 i Göteborgs garnisonsförsamling och dödsorsaken var ålderdom, inte av kolera som jag först misstänkte, då 78 procent (496 av 633) av garnisonsförsamlingens församlingsbor detta koleraår dog av sjukdomen.

Invid polishuset i Göteborg finns en idag en minnessten rest över Garnisonskyrkogården.

Götalabon Eric Arvidson blev eventuellt en av de sista som blev begravd på den forna kyrkogården för Göteborgs militärer. Idag finns en minnessten rest över Garnisonskyrkogården i staden, med inskriften ”Här låg garnisonskyrkogården 1721-1835”.

Källor:

1)      G A Bohlin, Bidrag till Alingsås stads historia. Minnesskrift vid stadens 300-års jubileum 1919. Alingsås Tryckeri AB 1920, sidan 500.

2)      Kungl. Göta Artilleriregemente II, Regementets personhistoria 1794-1962. Utgiven av regementets historiekommitté. Uppsala 1962, sidan 437 (under Underläkare och bataljonsläkare, nr 1648).

Efter att ha publicerat senaste bloggen om tre finländska officersöden på kungsgården Götala på 1800-talet, tog jag kontakt med Borgå museum, då Borgå var hemort för alla tre. Jag fick två välvilliga svar från både museidirektören Marina Catani och amanuensen Synnöve Bergholm-Kullström, vilket har sporrat mig att söka vidare kring dessa finländare, placerade i Västgöta regemente efter Finska krigets slut 1809. Borgå har en central plats i den finländska historien, då Borgå lantdag sammankallades av kejsar Alexander I av Ryssland medan 1808-1809 års krig ännu pågick. De enligt svensk riksdagsordning i Borgå samlade finska ständerna svor kejsaren trohet och denne avgav sin regentsförsäkran den 29 mars 1809. Kejsaren bibehöll landets lagar, religion och språk från den svenska tiden. Finland blev inte en del av Ryssland, utan ett autonomt storfurstendöme under ryska kejsaren "upphöjd för framtiden bland nationernas antal, under sina lagars skydd", såsom kejsaren uttryckte det i sitt avslutningstal. Samma regentförsäkran om att styra Finland i enlighet med landets egna lagar upprepades av samtliga Alexanders efterföljare.

Efter Finska kriget fanns det massor av finska officerare och soldater kvar i Sverige, många blev här hela sin levnad och andra åkte tillbaka till Finland som hade sett dem födas. Som levande legender vistades nära 300 finländska officerare i Sverige. Några av dem nådde höga befattningar inom den fredstida militären, andra valde så småningom civila yrken. De fanns utspridda i hela landet i skilda regementen och sysselsättningar. Högst bland dem tronade krigshjälten Carl Johan Adlercreutz från Borgå, han som med sin bror Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) medverkat i 1809 års revolution. Carl Johan Adlercreutzs bragder i krigen i Tyskland och Norge 1813-1814 var betydligt beskedligare än de i Finska kriget, som hade brutit ner hans hälsa. Han avled redan 1815 upphöjd till greve och innehavare av Läckö slott, som han hade döpt om till Siikajoki. (1)

Det svenska statssekreteraren Gustaf Fredrik Wirsén, född 1779 på Sveaborg utanför Helsingsfors, räknade i ett brev 1815 till den svenske hovkanslern och biträdande utrikesministern Gustaf af Wetterstedt, född 1776 i Vasa i mitt fädernelandskap Österbotten, sig själv, brevmottagaren och den samma år bortgångne Carl Johan Adlercreutz till finnar. År 1818 blev Wirsén svenskt statsråd och år 1824 blev af Wetterstedt Sveriges utrikesminister. Gustaf Fredrik Wirsén var för övrig yngre bror till chefen för Göteborgseskadern, vid namn Karl Johan af Wirsén, som jag skrev om år 2004. (2)

I min forskning av finnarnas Sverige har jag bl a skrivit en akademiska uppsats om finländare i Göteborg och ett större arbete om finländare i Östergötland, men även i bokform i exempelvis om politiska fångar på Bohus, som var finländare.

I det här sammanhanget är en akademisk uppsats som heter Grön, Hjort, Last, Nord, Ståhl, Tjäder & Täck… En studie av finska artillerister i Göteborg med omnejd kring år 1820 intressant, då den berör dagens bloggämne.

En författare som mer än de flesta behandlade finska teman i 1800-talets Sverige var Gustaf Henrik Mellin (1803-1876). Mellin tvangs som barn lämna sin österbottniska hembygd under dramatiska förhållanden. Hemmet förstördes under drabbningen vid Revolaks i april 1808, där för övrigt Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) utmärkte sig, och Mellins fader, som var traktens präst, följde de retirerande trupperna till Västerbotten.  Hans föräldrar var den sedan år 1810 utnämnde kyrkoherden i Tun i Västergötland Abraham Mellin, född 6 januari 1772 i Uleåborg, död 26 september 1815 i Tun, samt dennes hustru Sara Margareta Henriksdotter Wacklin född 15 maj 1771 i Uleåborg, död 8 augusti 1816 i Tun.

Historik över Mellin.

Deras son Gustaf Henrik Mellin var en känd präst, konstnär och författare i Sverige under sin levnad, då hans föräldrar dog så tidigt blev han fosterson hos kyrkoherden och poeten Frans Mikael Franzén, också född i Uleåborg såsom Mellins föräldrar, som var moderns släkting och blev hjälpt på många olika sätt hela livet av denna välgörare, sedermera biskop i Härnösand.  Förövrigt hette Mellins första publicerade novell Blomman på Kinnekulle (142 sidor), utgiven i Stockholm 1829. (3)

I den publicerade personhistoriken kring Västgöta regemente, hittar man under dessa år flera finländska officerare, vid sidan av de tre från Borgå som jag har nämnt tidigare. Om dragonen Erik Ek från Borgå, finns ingenting nedtecknat, men desto mer om regementschefen Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845):

Gustaf Magnus Adlercreutz blev volontär vid Nylands infanteri regemente 1783, sergeant 1788, fänrik 2/12 1790, tog examen i artilleri och fortifikation 1791, var student i Uppsala 1791-1793, genom tjänstebyte fänrik vid Stackelbergs regemente 26/11 1794, löjtnant 26/10 1796, transport till Nylands dragonregemente 16/6 1801, kapten i armén 11/5 1803, ryttmästares indelning 4/5 1805, Riddare av Svärdsorden 27/4 1808, överadjutant och major i armén 30/8 1808, överstelöjtnant 26/6 1809, major vid Smålands dragonregemente 5/9 samma år, andre major vid Livgrenadjärregementets rusthållsdivision 6/5 1810, tills han den 3 december 1811 utnämndes till överste och chef för Västgöta regemente och till generaladjutant den 14 juni 1814, blev Kommendör av Svärdsorden den 24 juni 1819, generalmajor i armén den 5 november 1821, chef för 8 infanteri brigaden med bibehållen översteindelning vid regementet den 9 november 1824, generallöjtnant (namnet till trots är generallöjtnant en högre militär grad än generalmajor, motsvarande viceamiral i flottan) den 26 januari 1839, död den 19 juli 1845 på Läckö kungsgård, vid denna tid benämnd Siikajoki, och begraven på gamla Skara kyrkogård.

Harri Blomberg besöker Sveaborg, utanför Helsingfors i februari 1990. En av skärgårdsflottans dockor ses nedanför fönstret.

 

Adlercreutz förde Västgöta regemente under fälttågen i Tyskland och Nederländerna 1813-1814, därunder kommenderat i förpostaffären vid bron över Moldau mellan Rosslau och Dessau den 29 september 1813, samt med Västgöta regemente ett detachement Smålands husarer och 100 kosacker repousserat fransmännen, som från Maastricht gjorde ett utfall för att bemäktiga sig byn Montenacken den 25 mars månad 1814, affären varade i tre timmar.

Han förde under fälttåget i Norge 1814 2 fördelningens avantgarde, med två bataljoner Västgöta regemente, en bataljon Skaraborgs regemente, en skvadron Livregementets husarer och en division artilleri verkställt övergången av Glommen och intagit Tunölandet, varvid kapten Mannerstråle, en underofficer och 10 man sårades samt 2 dödsskjutna. Belöningen för dessa bedrifter blev generaladjutants fullmakt, storkors av svärdsorden och den preussiska orden Pour le mérite militaire. Adlercreutz förrättade generalmönstring med Livregementets grenadjärkår och Västmanlands regemente 1815.

”Innerligt tillgiven Konung och Fädernesland, tapper utan skryt, kamrat utan förbehåll, vän utan beräkning, ihärdig i sina företag, ytterst ömtålig i hederssaker, lika villig att giva som att taga upprättelse – så skildras Gustaf Magnus Adlercreutz av en man, som noga kände honom och som vitsordar att hans karaktär även under kämpandet med sjuklighet och lidande var sig lik.” (KrVA handl 1846). (4)

Drabbningen i Montenacken (stavas även Montenaken) var en del av de svenska truppernas blockad av fästningen Maastricht på högra stranden av Maas-floden i mars och april 1814. I regementshistoriken omnämns drabbningar i Montenacken, både den 9 och 25 mars. Den 9 mars är mycket intressant, då jag i den senaste bloggen berättade om hur Gustaf Stjernschantz tilldelades Tapperhetsmedaljen i guld 1813, enligt uppgifter från Svenska adelns ättar-taflor, afdelning 4, adliga ätten Stjernschantz, tab 3 (utgiven 1858-1864, sidan 194). Det stämmer, bortsett att medaljen utdelades först år 1814, vilket framgår nedan.

Julen 1813 och nyåret var Västgöta regemente förlagt i trakten av Kiel, och där slöts freden den 14 januari 1814. Ett par dagar senare uppbröt armén och marscherade över Lübeck, Lüneburg, Hannover, Düsseldorf, där Rhen övergicks, till Liége på belgiskt område, en marsch på över 60 mil. Därifrån avdelades den 7 mars 1814 2 fördelningen att observera fästningen Maastricht och skydda arméns förläggning mot utfall från garnisonens sida. Regementet avgick från Vise vid Maasfloden den 8 mars 1814 och intog förpostställningar mellan Castré och Weldtvesel med regementschefen Gustaf Magnus Adlercreutzs kvarter i Montenacken. Vid ett utfall följande morgon, den 9 mars 1814, utkämpades strider, vari regementet framgångsrikt deltog. Överste Adlercreutz anmälde till nådevedermälen: majoren N. G. Gillner till RSO, löjtnanterna M. I. Mannerstråle och S. G. Reenstierna, fänriken A. G. Stiernschantz (alltså Gustaf Stjernschantz från Borgå, som bodde på överstebostället Götala vid Skara) och ett par underofficerare till tapperhetsmedalj i guld. Under den fortsatta inneslutningen, som varade till den 9 april 1814, avlöste brigadens regementen varandra i vakttjänsten. I slutet av månaden organiserades Västgöta regemente på sex fältkompanier fördelade på två bataljoner. Överste Adlercreutz jämte övertaligt befäl lämnade armén och hemreste för att tjänstgöra vid reservarmén. Kriget var inte slut för Adlercreutz, sensommaren 1814 fortsatte man att kriga genom fälttåget mot Norge, där avantgardet bestående av infanteri, jägare och husarer, fördes av överste Adlercreutz. Västgöta regemente deltog i strider vid övergångarna av älven i Tistedalen den 1 augusti 1814 och en vecka senare (8-10 augusti 1814) fördrev norrmännen från Tunö kyrka och från den östra stranden till den västra av Glommens västra mynningsgren. Detta var den sista strid i vilken Västgöta regemente deltog i innan den långa freden tog vid. (5)

För att återgå till den på överstebostället bosatta Anders Gustaf Stiernschantz, född den 25 mars 1794 på Sköldvik i Borgå socken, Finland, så framgår det i regementets personhistoria att hans far Johan Gustaf Stiernschantz var major vid Stackelbergs regemente (vars förbandschef var Bernt Fredrik Stackelberg under åren 1788-1801), som från år 1751 till 1808 var förlagt till Svartholm och Sveaborg i Finland. Samma regemente som Gustaf Magnus Adlercreutz tjänstgjorde i under åren 1794-1801. Troligtvis var han mycket god vän med Johan Gustaf Stiernschantz och en anledning till att Anders Gustaf Stiernschantz bodde på överstebostället Götala vid Skara i Västergötland. Modern hette Sofia Maria de Frese. Anders Gustaf Stiernschantz blev redan vid åtta års ålder sergeant vid Jägerhorns värvade regemente (detsamma som Stackelbergs regemente, men som bytte namn när man bytte förbandschef 1801), fänrik vid Västgöta regemente den 3 mars 1812, första adjutant med fältväbels indelning och löjtnant i armén den 24 september 1816, stabslöjtnant den 20 februari 1821, avsked med kaptens namn, heder och värdighet den 2 maj 1826, överuppsyningsman och tullinspektor vid tullbevakningen i Laholm samma år, dog ogift den 16 augusti 1834 i nämnda stad av kolera. Stiernschantz deltog i fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1814, tillförordnad guldmedalj den 22 maj 1814. (6)

Övriga finländska officerare vid Västgöta regemente under åren 1811-1829.

Johan Jakob Ahlander, född 15/10 1783 i Finland. Sergeant vid Savolaks jägarregemente 15/7 1802, regementstrumslagare där 1804, hautboist (som trakterade blåsinstrument) vid Svea livgarde 1810, transport till Västgöta regemente 1812, musikdirektör där 1/1 1816, entledigad 1818 och återvände samma år till Finland. Vidare öden okända. (7)

Lars Fredrik Aminoff, född 28/3 1779 på Hindraböle säteri i Pojo socken, Nyland, son till godsägaren Bernt Vilhelm Aminoff och Christina Lindcrantz. Gift 29/9 1822 med Eva Charlotta Lauriston, som var född 24/12 1795.

Sergeant vid Nylands jägarbataljon 1795, fänrik på extra stat 30/4 1798, adjutant med lön 18/6 1800, sekundlöjtnant vid Adlercreutz´ regemente 29/6 1804, premiärlöjtnant 5/12 1807, i rysk fångenskap vid Sveaborgs fall 3/5 1808, löjtnant vid Dalregementet 19/6 1810, transport till Västgöta regemente med exspektanslön 15/5 1811, löjtnants indelning och kapten vid armén 3/3 1812, stabskapten 21/7 samma år, majors avsked 17/9 1816. Han var då så ”förlamad av giktplågor”, att han icke kunde göra tjänst, död 25/1 1825 på Mäkelä i Mäntälä socken, Nyland. Bevistade 1813-1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. (8)

Axel Fredrik Freidenfelt, född 31/7 1785 i Vasa, Österbotten. Son till kaptenen vid Österbottens regemente Axel Reinhold Freidenfelt och Anna Beata Strengberg. Gift 29/12 1814 med Anna Charlotta Lagerheim, född 1/9 1791, död 6/6 1864, dotter till biskopen i Skara stift Ture Weidman, adlad Lagerheim, och Inga Lovisa von Celse.

Sergeant i Österbottens regemente 1796, kadett vid krigsakademin 25/9 1799, fänrik i Finska gardet 27/12 1803, stabslön där 15/12 1806, löjtnants indelning 16/3 1808, transport till af Paléns regemente 23/2 1809, transport till Livregementets husarkår 10/4 1811 genom tjänstebyte, avsked 13/4 samma år med tillstånd att kvarstå i armén, löjtnant i Västgöta regemente 18/6 1811, stabskapten 3/3 1812, kapten och chef för Barne kompani 24/9 1816, major i armén 11/5 1818, RSO (Riddare av Svärdsorden) 12/7 1820, 3 major 19/4 1825, överstelöjtnants avsked 21/3 1829, död 22/10 1853 i Jönköping.

Till Åland 1808, bevistade 1813-1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. (9)

Carl Johan Gylling, född 1/3 1791 i Heinola i Tavastland. Son till landskamreraren Carl Fredrik Gylling och Margareta Sofia Gylling. Gift i Lappträsk 13/9 1835 med Laura Wallgren, född 31/12 1811, död 12/8 1876, dotter till kaplanen Georg Gustaf Wallgren och Maria Helena Ursin.

Kadett vid krigsakademin 1/10 1804, officersexamen 11/4 1808, kornett vid Nylands dragonregemente 21/4 samma år, Transport till sekundbefäl vid Västgöta regemente med penninglön 3/3 1812, stabslöjtnant 19/2 1813, avsked 27/8 1816 med kaptens karaktär, dog 14/12 1878 i Lappträsk i östra Nyland, dit han överflyttade efter avskedet.

Gylling bevistade 1808-1809 års fälttåg i Finland, Västerbotten och Jämtland, samt 1813-1814 års krig. Han ägde Petas och Påvals frälsehemman i Rudoms by i Lappträsk, samt Rutalaks såg i Korpilaks kapell. Han stiftade en fond för värnlösa barns uppfostran inom Lappträsks kommun, vars behållning 1910 uppgick till 61433,86 mark. (10)

Gustaf Adolf von Kraemer, född 7/10 1785 på Gammelgård i Lampis socken, Tavastland. Son till översten vid arméns flotta Carl Gustaf von Kraemer och Christina Lovisa Stiernvall.

Kadett vid krigsakademin 1/4 1799, officersexamen 24/9 1802, fänrik i Livregementets värvade infanteri bataljon (sedermera Finska gardet), sekundlöjtnant 12/2 1807, kapten i armén 23/8 1808, löjtnant vid af Paléns regemente 23/2 1809 (så benämndes Finska gardet efter överflyttningen till Sverige 12/10 1808), stabskapten vid Andra gardesregementet 19/6 1810, transport till kapten vid Västgöta regemente 4/6 1811, transport till Norra skånska infanteriregementet 10/12 samma år, RSO (Riddare av Svärdsorden) 11/12 1811, major 2/2 1813, överstelöjtnants karaktär 9/1 1816 och överstelöjtnant vid regementet 22/10 samma år, dog ogift 5/10 1819 i Köpenhamn, Danmark.

Bevistade 1808-1809 års finska krig och blev 3/3 1808 stabsadjutant hos fältmarskalken Klingspor, bevistade striderna vid Pyhäjoki 16/4 1808, Siikajoki 18/4 1808, Nykarleby 24/6 1808, Lappo 14/7 1809, Alavo 17/8 1808, Ruona bro 1/9 1808 m fl under krigsåret 1808 och benådades med tillförordnad guldmedalj 21/10 samma år, var från 1/5 1809 kommendant i excellensen greve Fabian Wredes högkvarter till krigets slut. Deltog i fälttåget mot Norge 1814 och synes ha varit chef för 1 fältbataljonen av Norra skånska infanteriregementet, som utgjorde garnison i fästningen Fredrikstad. Han överlämnade fästningen med därunder lydande skansar till norske generalen Ome 28/3 1815, varefter bataljonen jämte en artilleriavdelning anträdde återmarschen till hemorten. (11)

Nils Henrik Longé, född 21/8 1774 på Innala i Kristina socken, Savolaks. Son till kaptenen vid Savolaks infanteriregemente Nils Longé och Brita Maria Calonius. Gift 29/12 1822 med Anna Christina von Becker, född 8/9 1790, död 12/1 1836, dotter till kaptenen Abraham Gideon von Becker och Margareta Catharina Jernefelt.

Volontär vid Savolaks infanteriregemente 21/8 1781, rustmästare vid Savolaks jägare 15/7 1790, fältväbel 1797, extra fänrik 7/7 1802, underlöjtnant vid regementet 9/10 1804, sekundlöjtnant 12/4 1806, RSO (Riddare av Svärdsorden) 19/5 1808, kapten i armén 1/5 1810, efter Finska krigets slut placerad på exspektansstat vid Västgöta regemente 19/3 1811, 2 löjtnant med fänriks lön 3/3 1812, 2 kapten 21/7 samma år, stabskaptens indelning vid Livkompaniet 24/9 1816, avsked med pension och majors karaktär 20/12 1820. Återvände efter avskedet till Finland, dog den 14 november 1826 på sin gård Innala.

Bevistade med mannamod under Finska kriget affärerna vid Jynkkä, där han nämnes med beröm, Kuopio, Pulkkila, Laivalinna (Varkaus), Toivala och Hörnefors. Särskilt utmärkte han sig vid Pulkkila, där han anförde skarpskyttarna och verksamt understödde Joachim Zachris Duncker (1774-1809) vid dennes stormning av det fientliga batteriet. Blev härför RSO 19/5 1808. I striden vid Hörnefors 5/7 1809, där han var vittne till Dunckers hjältedöd, blev han fången, återkom dock snart till Sverige och placerades först vid Svenska fältbataljonen och efter dess upplösning vid Västgöta regemente. Longé, en glad och trevlig man, var omtyckt av sin frände från samma hemsocken och tillika kompanichef Duncker, vilken ock på dödsbädden anmodade sergeant Axel Eberhard Argillander, som mottog hjältens dyrbarheter, att överlämna sitt ur åt denne.

Longé deltog med Västgöta regemente i 1813-1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. Släkten uppges vara av hugenottiskt ursprung. En hans yngre broder, Didrik Johan Longé (1779-1863), blev överste och bidrog till organiserandet av Preussens sjöförsvar. (12)

1) Tarkiainen, Kari, Finnarnas historia i Sverige 2. Nordiska museet 1993, sidorna 76-77.

2) Tarkiainen, Kari, Finnarnas historia i Sverige 2. Nordiska museet 1993, sidorna 44-46.

3) Tarkiainen, Kari, Finnarnas historia i Sverige 2. Nordiska museet 1993, sidorna 82-84.

4) Kocken, Carl Thorsten, Kungl. Västgöta Regemente II. Personhistoria 1724-1927. Stockholm 1948, sidorna 225-226.

5) Kocken, Carl Thorsten, Kungl. Västgöta Regemente II. Personhistoria 1724-1927. Stockholm 1948, sidorna 216-218.

6) Kocken 1948:252.

7) Kocken 1948:408.

8) Kocken 1948:250.

9) Kocken 1948:251.

10) Kocken 1948:252.

11) Kocken 1948:250-251.

12) Kocken 1948:249.

Husförhörs- och mantalslängder från Skara landsförsamling från 1800-talets början berättar om tre spännande levnadsöden som har sin utgångspunkt i staden Borgå på Finlands sydkust, därifrån översten Gustaf Magnus Adlercreutz, född 7 februari 1775 i Kiala, Borgå, hade sin härkomst. Hustrun Margareta Elisabeth Charlotta von Arbin, föddes i sin tur den 13 december 1778 i Helsingfors, drygt 50 kilometer väster om Borgå.

I husförhörs- och mantalslängderna från åren 1810-1830 finner man på Götala kungsgård en massa människor som tillhör översteboställets familj, men även vänner och personal. Finländaren Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845), som utnämndes till chef och överste för Västgöta regemente 1811, finns med i Skara landsförsamlings mantalslängder från och med år 1813, men verkar ha kommit till socknen året innan, såsom underofficeren Erik Ek (1771-1825) och officeren Gustaf Stjernschantz (1795-1834).

Dragonen Erik Ek från Borgå

Sergeant Erik Ek, föddes den 27 april 1771 på Simons i Tarkis, Borgå. Han var son till Samuel Samuelsson och Karin Henriksdotter. Inflyttad till kungsgården Götala, då han lämnade attest till prästen 1812, vari framgick att han var gift, men hustrun rusthållardottern Anna Matsdotter var kvar i Borgå. I HisKi kan man läsa att i Kullo, Borgå den 11 oktober 1791 gifte sig Drag.af Kongl. Nylands Cav. Reg. och Borgå Comp. Erik Eklund (sic!), med rusthållardottern Anna Matsdotter.

Drygt ett år senare får de sonen Johannes, i födelseboken framgår det att hustrun är några år äldre än maken, då hon vid barnets födelse den 3 november 1792 är 27 år gammal och torde ha fötts åren omkring 1765. Han omnämns som dragonen Erik Eklund på Lavers i byn Kullo, Borgå. Barnet döps dagen därpå.

Underofficeren Erik Ek (Eklund) omnämns första gången 1813 i mantalslängden, inskriven under den sida som berör själva kungsgården Götala i Skara landsförsamling. Enligt husförhörslängden tar han nattvarden 19/8 1821 och i husförslängden gällande kungsgården i Götala för tidsperioden 1824-1829 noteras som anmärkning att han är avliden 1825. Det märkliga är att i HisKi så kan man läsa att även hustrun dör samma år i Finland, här under efternamnet Ek och inte Eklund som tidigare. Det står att den 20 mars 1825 har hustrun Anna Mattsdotter Ek dött 62 år gammal av andtäppa i Finnby, Borgå. Hon blev begravd en vecka efteråt. Om maken sergeanten Ek, står det i Borgå dödbok att ”Hennes man vistas i Sverige”.

Översten Gustaf Magnus Adlercreutz från Borgå

Finska krigets hjälte Carl Johan Adlercreutz, brodern till Gustaf Magnus Adlercreutz, hade under åren 1793-1805 varit förbandschef för Nylands dragoner, så med stor sannolikhet dragonen Erik Ek följt med familjen Adlercreutz till Sverige efter kriget 1808-1809 och var nog nära bunden till desamma, av ännu idag en okänd anledning.

Carl Johan Adlercreutz i striden vid Salmi.

 

Bröderna Adlercreutz som båda var starkt knutna till Skaraborgs län, ändrade den svenska historien 1809, då de båda med fem andra personer varav några var officerare som tjänstgjort i regementen placerade i den finländska rikshälften, den 13 mars 1809 arresterade kungen som sattes i husarrest på Gripsholms slott. Man hade störtat konungen, vilket med tiden resulterar att Sverige får familjen Bernadotte som nya regenter.

Statskuppen 1809, då bröderna Adlercreutz avväpnar och fängslar Gustav IV Adolf. 

Gustaf Magnus Adlercreutz, som deltog i striderna med Ryssland 1808-1809, fick en svår blessyr i halsen i striden i slaget vid Revolax, där han såsom ryttmästare biträdde sin bror som var överste därstädes. Just denna episod där Gustaf Magnus Adlercreutz blev illa sårad den 27 april 1808, skapade oreda, ty Carl Johan Adlercreutz kunde ej lämna sin bror utan vård. Han, biträdd av major von Otter, skaffade honom undan till närmaste hus och söka där förbinda honom. Gustaf Magnus Adlercreutz klarade sig och deltog i fler slag framledes, såsom chef för Västgöta regemente i fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814.

Carl Johan Adlercreutz i slaget vid Siikajoki 1808.

Löjtnanten Gustaf Stjernschantz från Borgå

Löjtnanten Gustaf Stjernschantz, föddes den 25 mars 1795 i Borgå. Han finns med i husförhörs- och mantalslängden för kungsgården Götala i Skara landsförsamling 1816, såsom fänrik. Även 1817 dito. Omnämns såsom löjtnant från och med år 1818, sedan framgår det att han flyttade till Synnerby pastorat, utanför Skara 1822. Anders Gustaf (med tilltalsnamnet Gustaf) Stjernschantz, föddes den 25 mars 1795 (inte 1794, som det står i mantalslängden för Skara landsförsamling eller i inflyttningsboken för Skallmeja socken i Synnerby pastorat, den 14 oktober 1822) i Sköldvik utanför Borgå i Nyland. Son till kaptenen Johan Gustaf Stjernschantz (1749-1825) och dennes hustru Sophia Maria de Frese (1765-1835).

Gustaf Stjernschantz blev fänrik vid Västgöta regemente 1812; erhöll Tapperhetsmedaljen i guld 1813, troligtvis i samband med fälttåget mot Napoleon på kontinenten, vari Västgöta regemente deltog; löjtnant i armén 1816 och vid nyssnämnda regemente 1821; flyttade till det lilla säteriet Hästhalla i Skallmeja socken vid Skara; kaptens avsked 1826; överuppsyningsman och inspektor vid tullbevakningen i Laholm; dog ogift den 16 augusti 1834 i kolera.

Huspredikanten och bataljonspredikanten Gustaf Gideon Norlin från Lidköping

Koleran tog livet av många på 1830- och 1840-talet, Gustaf Gideon Norlin (1804-1849) omnämns i husförslängden gällande kungsgården i Götala för tidsperioden 1824-1829, såsom huspredikant. Han var son av assessorn och regementsläkaren P. A. Norlin och C. G. Colling, född i Lidköping den 3 juni 1804; blev student i Uppsala 1823; prästvigd 1827 till huspredikant hos generalmajoren Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) på överstebostället Götala kungsgård; extra ordinarie bataljonspredikant vid Västgöta regemente 1830; vice kollega i Vänersborg 1832; ordinarie dito 1834; tillträdde 1835; kyrkoherde i Åsled i Vartofta kontrakt 1849. Död före tillträdet den 27 oktober samma år av kolera. Gift 1836 med Anna Carolina Augusta Lindskog, dotter av domkyrkosysslomannen Peter Lindskog i Skara. De fick barnen Augusta Charlotta, gift med rektor T. Lindskog i Hjo och Carolina Antonia, gift med C. O. Klefbeck, rektor vid seminarium i Skara (Se Johan Wilhelm Warholm, Skara stifts herdaminne 1871, sidan 511.)

Arkitekten och ämbetsmannen Erik Dahlbergs dagbok (1625-1699) utgavs första gången fullständigt av Herman Lundström i Stockholm 1912 (i mindre fullständigt skick har dagboken i tryck utgivits av S. Lundblad 1823) och i den kan man följa Dahlberg  som åker runt i det stormaktstida Sverige, som omfattade de mesta av Östersjöns stränder. Han förde ett synnerligen rörligt liv och befanns sig hela livet, må man säga, på resande fot i olika uppdrag och befattningar. Ur ett Götala-perspektiv är det intressant att notera att han passerade de tvenne torpen Lilla och Stora Vadet sammanlagt sex gånger under en 15 års period, mellan åren 1678-1693, då landsvägen från Skara till Stockholm passerade Götala på väg mot Skärv, som förövrigt var tingsplats i Valle härad från år 1640 till år 1905, då den flyttades till Skara.

Dagboken berättar:

1678. Han for förbi Götala den 5 januari 1678, då han reste från Skärv till Skara. (1)

1680. Två år senare åkte han från Larv, Vånga, Skara och till Skärv den 31 oktober 1680. Dagen därpå skriver han i sin dagbok: ”Den 1 november ifrån Skärv till Höjentorp, varest Hans Excellens greve Magnus de la Gardie, som nyligen blivit riksdrots, med sin furstinna vistades, ¼ mil. Och ehuru väl, sedan jag på honom hälsat, straxt ärnade fortsätta min resa, kunde jag dock inte icke slippa, utan som Hans Excellens av Hans Majestät till riksdagen och kröningen var förskriven och följande dagen ärnade resa, bad Hans Excellens mig göra honom sällskap. Den 2 dito reste jag i Hans Excellens följe till Katrineberg, 2 mil. Den 3 till Hova, 4 mil. Den 4 till Bodarne, 2½, varest Hans Excellens om natten förblev, men jag reste till Stavå, 1 ½ mil.” (2)

Därefter passerar han Götala den 4 maj 1682 (3); 26 september 1683 (4); 21 maj 1687 (5) och avslutningsvis den 6 juni 1693 (6).

Sistnämnda datum, den 6 juni 1693, måste han ha kommit farande med häst förbi kronoparksstenen som står vid Lilla Vadet, som restes tre år tidigare, alltså anno 1690, så nästa ni läsare ser den vid vägkanten, kan tänka på att med stor sannolikhet såg Erik Dahlberg densamma för drygt 323 år sedan.

Källa (Erik Dahlbergs dagbok (1625-1699), utgiven av Herman Lundström i Stockholm 1912): 

1)      Lundström 1912:205.

2)      Lundström 1912:230.

3)      Lundström 1912:240.

4)      Lundström 1912:245.

5)      Lundström 1912:251.

6)      Lundström 1912:267.

I mitten av 1800-talet fanns åtminstone en gevärssmed per regemente, vars huvudsakliga uppgift var att reparera regementets vapen. Mest att göra var nog när olika regementen samlades på sina respektive mönstrings- och mötesplatser såsom Axevalla hed, behovet fanns även för Västgöta regemente. För 160 år sedan, kunde man i Aftonbladet nummer 211 läsa följande annons:

Tanken är nästan hisnande, men inte min egen utan från en kulturhistorisk inventering av Skara kommun, gjord av Skaraborgs länsmuseum 1983, vari man kan läsa kanske låg götarnas tingsplats i anslutning till vadet och den bebyggelse som måste ha funnits i området öster om Götala.

En kulturhistorisk inventering av Skara kommun, från 1983, skapad av Skaraborgs länsmuseum (nuvarande Västergötlands museum) i Skara.

För drygt tre decennier sedan utkom en kulturhistorisk inventering av Skara kommun, utgiven av Skaraborgs länsmuseum 1983. Byggnadsinventeringen utfördes av amanuens Thomas Carlquist. Utvärderingen av miljöer och byggnader har skett i samråd med antikvarie Eva Björkman. Analysen av fornlämningsbeståndet utfördes av fil. dr. Åke Hyenstrand, Riksantikvarieämbetet, eftergranskades i fält och bearbetades av förste antikvarie Birgitta Hjohlman. Fotograf av bilder var den förstnämnde Carlquist.

Om Götalas fornlämningsområde kan man läsa: 

Fornlämningarna vid Götala är koncentrerade till beteslandskapet. På de stora odlade ytorna i centrum vid gården är eventuella fornlämningar sedan gammalt förstörda. Områdets traditionella tyngdpunkt ligger i väster med de s.k. Tempelbacken som enligt traditionen är götarnas gamla tingsplats. Tempelbacken är ett litet gravfält som domineras av två domarringar.

Den största mängden fornlämningar emellertid öster om gården och i anslutning till en bäck. Här finns sammanlagt 43 förhistoriska gravar. De flesta ligger samlade i ett större och ett mindre gravfält nära varandra. Eventuellt har de en gång varit sammanhängande. Bland de få ensamt liggande gravarna finns en stor stensättning med mittröse som kan vara från bronsåldern. De övriga gravarna är från järnåldern. Högar är ett karakteristiskt inslag i området.

Utöver de förhistoriska gravarna finns ett gammalt vad, Stora Vadet, i anslutning, i anslutning till några av gravarna i östra området. Vadet kan ha sina rötter i forntiden. Ett lämpligt vadställe kan ha varit en lokaliseringsfaktor för den bebyggelse som hört ihop med gravarna. Kanske låg götarnas tingsplats i anslutning till vadet och den bebyggelse som måste ha funnits i området öster om Götala. (1)

När jag har gäster på Taskevadets gravfält i Götala, poängterar jag att arkeologiskt är miljön omkring torpet Stora Vadet, mycket intressant för sin stormannakaraktär och tycker att det är synd att många som skriver om Tempelbacken missar den stora mängden gravar som finns bara 1 km österom den utpekade tings- och kultplatsen för Alla Götars ting. Ett exempel har jag i en kandidatuppsats i arkeologi, skriven vid Stockholms universitet för knappt två år sedan, som jag hade reselektyr på resan till Skara från Göteborg i fredags, vilken belyser Götalas roll under järnåldern. Det var trevlig läsning, men uppsatsen – Skara före Skara. Fanns här en centralplats under järnåldern? – innehåller brister i och med att författaren Patrick Holmene missar den arkeologiska helhetsbilden över Götala och bara upptar Tempelbacken, då han skriver om Götala som plats, men till hans försvar upptar han bland annat arkeologiska platser som Göransberg mellan Götala och Skara, som vanligtvis inte får ett utrymme i översikter av Skaraområdet.

Holmene skriver: 

Göransbergsfynden dateras till järnåldern, folkvandringstid enligt Wideen. I en grav ska man ha hittat: ett krossat lerkärl av fin kvalitet, ytan är svart till färgen och ornerad med horisontella och vinkelställda linjer och med grupper av små gropar. Två krukskävor. Två korsformiga spännen av brons. Två fragment av korsformiga spännen. Tretton bärstenspärlor. Långt föremål av järn, oklart om detta är ett vapen eller verktyg, föremålet beskrivs vara rostskadat. Fragment av ett skaft till en järnkniv. Vid en senare undersökning hittades två bärnstenspärlor till i denna grav. Vid en annan utgrävning av Göransberg så hittades: fyra järnfragment, två brons fragment och tre krukskärvor. Förekomsten av bl.a. svärd, bärnstenspärlor, ornerade lerkärl, spännen av brons samt järn och bronsfragment som har hittats i Göransberg kan indikera på att individer av hög social status ligger begravda här. (2)

Holmene upptar också fornlämningsplatsen Järnsyssla och Djurgårdsängsskatten, så därför kandidatuppsats ger jag gett den godkänt och tycker att den är läsvärd, ges sällan mer tid för studenterna att göra större fördjupningar. När man skriver platsrelaterad arkeologi bör man även besöka platserna man skriver om. Det som är ytterligare ett plus är att han såsom jag antar att Skara med omnejd redan under förhistorien var en centralplats.

Den ovanstående kulturhistoriska inventeringen, som jag inledde dagens blogg med upptar också Göransberg:

Området öster om Skara stad har en del fornlämningar fördelade på några mindre koncentrationer. En sådan ansamling ligger mellan Göransberg och Skinntorp i ett delvis uppodlat område, delvis är där skog. Fornlämningarna består av 15 förhistoriska gravar, varav 5 ligger samlade till ett litet gravfält. Samtliga gravar är från järnåldern. Ett litet gravfält vid Göransberg, som undersöktes och karterades 1932, har sedan förstörts. Det tillhör folkvandringstiden, ca 400 e. Kr. Området har alltså varit rikare på fornlämningar än de som nu finns kvar. (3)

Fornsök berättar om RAÄ Skara 64:1 vid Göransberg:

Gravfält, överlagrat, ca 30x25 m (NV-SÖ), bestående av 7 runda eller närmast runda stensättningar, varav 1 osäker, ca 4-5 m diam och ursprungligen intill 0,3 m h. En stensättning är undersökt och återställd av G-A Hellman 1932. Fynden utgjordes av 1 svärd, pärlor, lerskärvor, järn och bronsfragment. Idag (1984) syns inga rester av gravfältet, då platsen utgörs av gårdsplan och trädgård. Stensättningarnas ovan mark belägna delar är sedan 1930-talet borta, men enligt G-A Hellmans beskrivning och kartan finns anledning förmoda att gravar och fynd finns kvar under markytan.

1)      Område 16. Götala – fornlämningsnivå. Ek. kartblad 8D 5C, d, Skara kommun, kulturhistorisk inventering. Skaraborgs länsmuseum 1983, sidan 97.

2)      Patrick Holmene, Skara före Skara. Fanns här en centralplats under järnåldern? Stockholms universitet, kandidatuppsats i arkeologi, ht 2014, sidan 11

3)      Område 17. Mosstorp m.fl. – fornlämningsmiljö. Ek. kartblad 8D 4C, 5C, Skara kommun, kulturhistorisk inventering. Skaraborgs länsmuseum 1983, sidan 98.

Man hade ett stort bröllop på överstebostället Götala den 23 september 1836, då Henrietta Carolina Mathilda Adlercreutz (1816-1840) och kaptenen vid Bohus läns regemente Georg Arsenius vigdes samman i hennes föräldrahem strax utanför Skara.

VIGDE I LANDSORTERNE: Kaptenen och RegementsQvartermästaren vid Bohusläns Regemente, G. Arsenius och Fröken M. Adlercreutz, på Göthala Kongsgård, den 23 September.

Georg Arsenius blev sedermera överstelöjtnant vid Bohus läns regemente. Äktenskapet blev relativt kort, då Mathilda Adlercreutz avled redan 1840. Hon kom att begravas på Gamla kyrkogården i Skara, tillsammans med sin far Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) och mor Margareta Elisabeth Charlotta von Arbin (1778-1836). Gravstenen finns ännu att bese.

Kristian Kull* låg ständigt i trakasserier med biskop Weideman**; ingendera kunde rätt förlikas med den andre, och den förstnämnde hade alla påhitt för att förarga den senare. En gång hade Kull narrat en beskedlig landtman, som var i bryderi för penningar, att skrifva till djefvulen och anhålla om ett lån. Denna papperslapp sattes nattetid i nyckelhålet till kyrkan. Den försvann, men i dess ställe fanns en annan lapp instucken i samma nyckelhål, såsom svar åt lånesökanden. Denna lapp var skrifven med rödt bläck och af innehåll, att några pengar icke kunde fås, förrän biskop Weideman och friherre Fock på Göthala betalt satan sina skulder. Lappen, som föll i biskopens händer, förrådde, ehuru stilen var förvänd, Kulls hand, och han blef uppkallad till hrr consistoriales. Inkommen i sessionsrummet, antog han en trotsande hållning, der han stod vid ändan af det långa svarta bordet. Under det konsistoriinotarien var sysselsatt med uppläsandet af anklagelsen, betraktade Kull, hållande händerna bakom ryggen och smått knäppande med fingren, väggarne i salen, hvarifrån reveteringen nedfallit. – ”Nå”, röt biskopen slutligen ”hör direktören inte på hvad som uppläses, eller hvad tänker herrn på!” Kull spände sina ögon genomborrande i biskopens och genmälde temligen skarpt: ”Jo, jag funderar på att konsistorium behöfde rappas”. Derpå aflägsnade han sig.

 

*) Christian Kull (1765—1815) var domkyrkoorganist först i Skara och från 1813 i Göteborg och gjorde sig känd genom sin slagfärdighet och sina upptåg.

**) Skåningen Thure Weidman (1744-1828) hade professur i teologiska fakulteten vid Lunds universitet, tills han 1789 utnämndes till biskop i Skara stift. Hans skrifter inskränker sig nästan uteslutande till disputationer av teologiskt och filologiskt innehåll. Han dog den 15 augusti 1828 på Brunsbo biskopsgård.

I måndags på väg till min goda vän Kristina Bengtsson i Lurs socken i Bohuslän, läste jag att ett av de många fartyg som gått sin undergång till mötes i Bohusläns farvatten, var den finländska skonerten Toivotar (Hoppet skulle den ha hetat på svenska), som i oktoberstormen 1883 strandade på Gåsebådarna i Tanums socken. Enligt min skriftliga källa så kunde fyrväktarna på Svangens fyrplats höra besättningens ångestfyllda rop, men då Skagerrak var en häxkittel fanns intet att göra – samtliga omkom. Det sägs att finländarna fortfarande hörs ropa därutifrån, när det drar ihop sig till storm:

”Je hör finnarne roba – de blir snart uwär.”

Toivotars namnbräda sägs finnas bevarad på det närbelägna Lindö. (1)

Jag har i denna krönikasvit skrivit om finländare som har bott på Brunsbo respektive Götala, men då det är sommartider och många skarabor är på västkusten, gör jag också ett gästspel i skären i Tanums kommun för att berätta om detta tragiska öde som drabbade den finländska besättningen för 133 år sedan, först lite bakgrundshistoria. Skonerten Toivotar byggdes 1875 i byn Helsinge i Tövsala i landskapet Egentliga Finland, den döptes ursprungligen till Impi och var på 118 skeppsläster. Skonertens delägare var till början 17 stycken lokalbor från socknarna Tövsala, Gustavs och Lokalax. År 1881 köptes densamma av urmakaren Evert Viktor Heerman och B. G. Wikström från Nystad, men skonerten kom dock att förlisa i Skagerrak två år senare. (2)

Förlisningsplatsen är utmärkt i Fornsök och har beteckningen RAÄ Tanum 2050 och förliste den 20 oktober 1883. (3) I beskrivningen framgår det att fartyget slogs sönder omedelbart vid strandningen i hård sydvästlig storm på Gåsebådarna (syd om Svangens fyr och nordväst om Havstensund) och att hela besättningen omkom.

Sägnen som säger att fyrväktarna på Svangens fyrplats kunde höra besättningens ångestfyllda rop, verkar inte stämma då fyren inte uppfördes förrän 6 år senare och tändes första gången den 1 november 1889. (4)

Samtida finländsk massmedia upptar den tragiska olyckan. Exempelvis skriver Åbo Posten, torsdagen den 25 oktober 1883, på sidan 2:

"Skeppsbrott. Enligt telegram från ryska konsuln i Strömstad har skonerten ”Toiwotar”, hemma från Nystad och förd af sjökapten Karl henrik Wikström, på resa från Trouville till hemorten totalt förolyckats i närheten af Strömstad. Besättningens öde är obekant. Endast sjömansrullan, namnbrädet och några fartygseffekter hafwa påfunnits. Fartyget var försäkradt i sjöförsäkringsbolaget ”Ägir” till 12 000 mark. Kaptenen, styrmannen Frisk och kocken Lundelin woro hemma från Nystad. Den öfriga besättningen dermot från andra orter.”

Ett par dagar senare skriver den finskspråkiga Rauman lehti, lördagen den 27 oktober 1883, på sidan 2 om samma olycka:

”Haaksirikko. Kuunari Toiwotar, kapt. Wikström, kotoisin Uudestakaupungista, kuuluu musertuneen rikki Lind´ön ulkopuolella Ruotsin rannikolla ja koko laiwawäen hukkuneen.”

Översatt till svenska lyder notisen:

Skeppsbrott. Skonaren Toiwotar, under kapt. Wikström och hemmahörande i Nystad, har krossats sönder utanför Lindö vid Sveriges kust och hela besättningen har drunknat.

Just nu är jag i Göteborg, men imorgon ska jag lämna kusten och fara tillbaka till Götala för att njuta av några sköna sensommardagar tillsammans med mina familjemedlemmar. Väl mött igen!

Fiskebodar i Resö hamn i Lurs socken, den 2 augusti 2016.

1) Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, skrönor och fakta för båtfarare och andra skärgårdsälskare. Warne förlag 2005:301.

2) Kuunari Toivotar

Nystads sjömanshus 1881-1882

Se även

Niilo Jussila: Uudenkaupungin laivat Uusikaupunki 1987. Uudenkaupungin Kirjapaino Oy. ISBN 951-99912-9-8

Marja Klemelä: Pro gradu -tutkielma Helmikuu 1991. Uudenkaupungin kauppalaivasto ja merenkulku vuosina 1856-1887.

Tenho Hella: Länsisuomalaista merenkulkuperinnettä. Newprint Oy 2001 ISBN 951-26645-4-8

3) RAÄ Tanum 2050

Se även Björn Åkerlund, Vrak på Västkusten 1870-1895:från Strömstad till Helsingborg, sid 66. Onsala : Skandinaviskt Vrakarkiv 1992.

4) Svangens fyr.