Götala

På Västergården i Väsmestorp i Sörby socken, utanför samhället Floby bodde lantbrukaren Erik Andersson, som född den 1 april 1895 i Marka socken, belägen väster om staden Falköping i Västergötland. Han kom under åren 1910-1930 att skapa sig ett säreget kulturlandskap invid sin gård, genom att bygga dessa stenmurar.

Västergården i Väsmestorp i Sörby socken.

Erik Andersson var alltså 15 år när han började, kanske han inspirerades av en annan stenarbetare – Greningen – som årtiondena före hade lämnat synliga spår av stenmurar, stenkällare och stenbroar i bygden.

Minnesstenen (RAÄ Sörby 53) från år 1920 och de intilliggande stenmurarna, som artikelförfattaren har besökt fyra gånger under mars månad 2020, inför en kommande guidning med Fornminnesföreningen i Göteborg, som har en forntidsvandring i stenmurslandskapet, den 28 mars 2020. 

 

För 100 år sedan - anno 1920 - reste lantbrukaren Erik Andersson en minnessten, då ett avsnitt i hans odlingslandskap i dalgången vid Västergården var färdigröjt och förskönat med välresta stenmurar. Minnesstenen (RAÄ Sörby 53) är 1,3 meter lång, 0,6 meter bred, 0,5 meter tjock (N-S). På östra sidan finns inhuggen en text: "1920" och sitter 0,75 meter från basen. Den får symbolisera resultatet av ett helt livs odlarmöda som kan ses i Väsmestorps stenmurslandskap.

Det hävdade kulturlandskapet utanför Floby med de välbevarade kraftiga stenmurarna är ett av Falköpings kommuns mest illustrativa exempel på stenmurslandskapet. De mäktiga och vackra stenmurarna i landskapet i dalgången vid Grisslebäcken (även kallad Storebrobäcken och Väsmestorpsbäcken) vittnar om en ovanlig odlarbragd. Lantbrukaren Erik Andersson i Väsmestorp i Sörby socken slet hårt under två årtionden för ett sekel sedan (1910- och 1920-talen) med att odla upp sänkan mellan de båda vackra ängssluttningarna. Marken var mycket stenbunden, men med egen kraft bröt han upp stenarna, med järnspett och trästång (vågt). Han lyfte själv upp de flesta av dem i stenmurarna. Tidvis hade han hjälp av hästsläpa och stenkran. ”En fråga inte efter hur en slet på den tiden”, brukade Erik Andersson säga.

Området har stort värde som ett av Falköpings kommuns mest illustrativa exempel på stenmurslandskapet, vilket kom att känneteckna stora delar av Västergötland (andra fina exempel finns i Varnhem och Göteborg) efter skiftena på 1800-talet. Det hävdade kulturlandskapet med de välbevarade kraftiga stenmurarna är av största vikt för områdets karaktär.

I dalgången vid Grisslebäcken (även kallad Storebrobäcken och Väsmestorpsbäcken) har det funnits flera kvarnar och smedjor under äldre tider, nuvarande kvarnen byggdes 1936 och har bakom kvarnhuset en lämning efter en kvarnränna.

Vattenkvarnen i dalgången byggdes 1936 av Erik Andersson, mannen som lade de stora stenmurarna, men delar i kvarnen är betydligt äldre och kommer från nedlagda kvarnar i Östra Tunhem, Gökhem, Trävattna och Torbjörntorp, alla i Falbygden. Vattnet till kvarnhjulet ledde i en numera torr kanal, som var ingrävd i åssluttningen och som fick sitt vatten från bäckenen bit uppströms. Vattentillgången var emellertid för liten en stor del av året och det var bara vår och höst som det stora kvarnhjulet orkade dra runt kvarnstenen. Sedan 1996 sköts kvarnen av Sörby-Floby hembygdsförening.

Gunnar Creutz som har guidat artikelförfattaren i stenmurslandskapet, berättade att huvudaxeln i ”Erika kvarn” (på rikssvenska Eriks kvarn och ses som den övre byggnaden på bilderna, den nedre är en smedja som har flyttats till Grisslebäcken på 2000-talet) från år 1936 kommer från en kvarn vid Lillegården i Östra Tunhems socken. Det stora kugghjulet kommer från en kvarn i Skår i Gökhems socken. De fyra ekstoplar som bär upp kvarnverket är från Gullåkra kvarn i Trävattna socken. En lyftanordning för att lyfta av den övre kvarnstenen kommer från en kvarn i Torbjörnstorps socken.

Smedjan nedanför kvarnen är betydligt yngre, även om det tidigare låg en smedja utmed bäcken ca 100 meter uppströms, men den försvann i början på 1900-talet. Senare byggdes en smedja uppe i backen bakom Västergården och när Mikael Fransson i modern tid köpte gården så skänkte han verktygen och städet från smedjan till Sörby-Floby hembygdsförening. Denna byggnad har tidigare varit gårdssmedja i Ballstorp Edsvära, och skänktes till hembygdsföreningen av ägaren Göran Brink. Nedplockad 2001 och uppbyggd 2003, godkänd till bruk av sotarmästaren tio år senare och invigd i juni 2013.

Den gamla kyrkvägen från Torrevalla säteri till Sörby kyrka har haft många upphovsmän under äldre tider. Här hittas även en gränssten från laga skifte och ännu i befintlig gräns (RAÄ Sörby 153) och en gropavall (RAÄ Sörby 155), markerad på Väsmestorps bys laga skifteskarta från 1852.

 

Kyrkvägen (RAÄ Sörby 152), är cirka 1070 m lång (Ö-V) och 4-15 m bred, utgör en del av kyrkvägen från Torrevalla säteri till Sörby kyrka. Den begränsas till största delen på båda sidor av stenmurar, vanligen 0,3-0,6 m höga, ställvis intill 1 m hög av vanligen 0,2-0,5 m stora stenar. Murarna utgörs både av enkel- och dubbelmurar. Vägen har i denna del karaktär av fägata. På en sträcka av 270 meter i väster är inga stenmurar. Idag framförallt nyttjad som vandringsväg och brukningsväg. Vägsträckningen fortsätter i väster in i villaområde. Vägsträckningen fortsätter i öster, men är här i permanent bruk som skogsväg.

Stenmurslandskapet i Sörby-Floby nås enklast om man följer den utstakade Flobyrundan, som är utmärkt som vandringsled (sammanlagt 10 km på båda sidor av Västra stambanan som delar samhället i två delar). Under mina vandringar i bygden har jag guidats av Gunnar Creutz; han och hans far Sture Creutz har forskat mycket kring Sörby-Flobys äldre tider.

 

---

 

Saddam Tubio från Filippinerna beskådar de vackra stenmurarna i Trolls (fi. Trolssi) den 9 juli 2019, under en resa från Sastmola i norra Satakunda till Sideby i södra Österbotten.

Det har också funnits imponerande stenmurar i min finländska hembygd. I Sideby fanns det flera, bland annat i Norrback, vid Söderändan och Norrändan. I området söder om Sideby kyrkby mot Appelö och vidare mot Satakunda finns det ännu många imponerande stengärdsgårdar. Stengärdesgårdarna i Sideby försvann dock till största delen när vågbrytaren i Kilhamn byggdes på 1950-talet, dock fortsätter man också att bygga nya stenmurar, varav stenbyggaren Jukka Myllyniemi i Kristinestads kommun är ett föredömligt exempel.