Götala

På Västergården i Väsmestorp i Sörby socken, utanför samhället Floby bodde lantbrukaren Erik Andersson, som född den 1 april 1895 i Marka socken, belägen väster om staden Falköping i Västergötland. Han kom under åren 1910-1930 att skapa sig ett säreget kulturlandskap invid sin gård, genom att bygga dessa stenmurar.

 

 

Erik Andersson var alltså 15 år när han började, kanske han inspirerades av en annan stenarbetare – Greningen – som årtiondena före hade lämnat synliga spår av stenmurar, stenkällare och stenbroar i bygden.

 

För 100 år sedan - anno 1920 - reste lantbrukaren Erik Andersson en minnessten, då ett avsnitt i hans odlingslandskap i dalgången vid Västergården var färdigröjt och förskönat med välresta stenmurar. Minnesstenen (RAÄ Sörby 53) är 1,3 meter lång, 0,6 meter bred, 0,5 meter tjock (N-S). På östra sidan finns inhuggen en text: "1920" och sitter 0,75 meter från basen. Den får symbolisera resultatet av ett helt livs odlarmöda som kan ses i Väsmestorps stenmurslandskap.

 

  

Området har stort värde som ett av Falköpings kommuns mest illustrativa exempel på stenmurslandskapet, vilket kom att känneteckna stora delar av Västergötland (andra fina exempel finns i Varnhem och Göteborg) efter skiftena på 1800-talet. Det hävdade kulturlandskapet med de välbevarade kraftiga stenmurarna är av största vikt för områdets karaktär.

 

 

Vattenkvarnen i dalgången byggdes 1936 av Erik Andersson, mannen som lade de stora stenmurarna, men delar i kvarnen är betydligt äldre och kommer från nedlagda kvarnar i Östra Tunhem, Gökhem, Trävattna och Torbjörntorp, alla i Falbygden. Vattnet till kvarnhjulet ledde i en numera torr kanal, som var ingrävd i åssluttningen och som fick sitt vatten från bäckenen bit uppströms. Vattentillgången var emellertid för liten en stor del av året och det var bara vår och höst som det stora kvarnhjulet orkade dra runt kvarnstenen. Sedan 1996 sköts kvarnen av Sörby-Floby hembygdsförening.

 

 

Smedjan nedanför kvarnen är betydligt yngre, även om det tidigare låg en smedja utmed bäcken ca 100 meter uppströms, men den försvann i början på 1900-talet. Senare byggdes en smedja uppe i backen bakom Västergården och när Mikael Fransson i modern tid köpte gården så skänkte han verktygen och städet från smedjan till Sörby-Floby hembygdsförening. Denna byggnad har tidigare varit gårdssmedja i Ballstorp Edsvära, och skänktes till hembygdsföreningen av ägaren Göran Brink. Nedplockad 2001 och uppbyggd 2003, godkänd till bruk av sotarmästaren tio år senare och invigd i juni 2013.

 

Kyrkvägen (RAÄ Sörby 152), är cirka 1070 m lång (Ö-V) och 4-15 m bred, utgör en del av kyrkvägen från Torrevalla säteri till Sörby kyrka. Den begränsas till största delen på båda sidor av stenmurar, vanligen 0,3-0,6 m höga, ställvis intill 1 m hög av vanligen 0,2-0,5 m stora stenar. Murarna utgörs både av enkel- och dubbelmurar. Vägen har i denna del karaktär av fägata. På en sträcka av 270 meter i väster är inga stenmurar. Idag framförallt nyttjad som vandringsväg och brukningsväg. Vägsträckningen fortsätter i väster in i villaområde. Vägsträckningen fortsätter i öster, men är här i permanent bruk som skogsväg.

 

 

Det har också funnits imponerande stenmurar i min finländska hembygd. I Sideby fanns det flera, bland annat i Norrback, vid Söderändan och Norrändan. I området söder om Sideby kyrkby mot Appelö och vidare mot Satakunda finns det ännu många imponerande stengärdsgårdar. Stengärdesgårdarna i Sideby försvann dock till största delen när vågbrytaren i Kilhamn byggdes på 1950-talet, dock fortsätter man också att bygga nya stenmurar, varav stenbyggaren Jukka Myllyniemi i Kristinestads kommun är ett föredömligt exempel.