Vår resa till Filippinerna.
Artikelförfattaren Harri Blomberg besöker Pantukan på ön Mindanao.
Efter att ha skrivit några bloggar om historiska sevärdheter i Filippinerna, ska jag avrunda temat med att delge mina egna upplevelser från vår resa dit i julas.
Vi inledde vår vistelse med att besöka den talrika släkten som är bosatt i Tagum och Pantukan på ön Mindanao. En del släktingar och vänner anslöt till släktträffen från städer som Davao City och Manila. Det var intensiva och härliga dagar, där vi bodde i Daliahs fina filippinska fritidshus.
Tagum och Pantukan ligger vid norra delen av Davaobukten och är därmed väl skyddad mot tyfoner och tsunamier.
Tagum, med sina drygt 260 000 invånare har från att ha varit ett övervägande jordbruksområde, blivit ön Mindanaos snabbast växande stad tack vare sitt strategiska läge, i korsningen mellan landsbygdens Davao del Norte, Composteladalen och Metro Davao.
Staden har en utvecklad infrastruktur, som gör att man kan exportera varor som träflis, plywood och annat trävirke. Färska bananer är emellertid fortfarande den främsta exportprodukten. Tack vare tillströmningen av människor från landsbygden i Davao del Norte och Composteladalen har stadens befolkningstillväxt ökat kraftigt.
Turismen har också på sistone blivit en av stadens främsta ekonomiska källor. Med femton festivaler i stadens årskalender har små och medelstora företagare, samt transportsektorn gynnats av den snabba tillströmningen av inhemska och internationella besökare som besöker de olika festivalerna i staden.
Det finns flera trevliga varuhus och matställen i Tagum, av de första besökte vi G Mall of Tagum och Robinsons Place Tagum, medan av de andra besökte vi Penong's Barbeque Seafoods and Grill intill G Mall of Tagum (på andra sidan gatan) och restaurang Balinsasayaw, vid sidan av kaféer och restauranger inuti varuhusen.
I kustkommunen Pantukan, belägen väster om staden Tagum har släkten Camporedondo sitt ursprung. Pantukan ligger i Composteladalen, vars främsta källor till försörjning är jordbruksprodukter som ris, kokos, kakao, kaffe, papaya, mango, ananas, durian och banan. Vissa invånare fiskar och andra har fiskdammar och odlar sin egen fisk som tilapia och mjölkfisk.
Prognoser pekar på att provinsen år 2030 kommer att bli en av de rikaste i landet på grund av sina rika naturresurser. Composteladalen är rik på guldmalm, såsom i kommunen Pantukan som har ett stort antal guldgruvor.
Vi besökte släktbyn, där anfäder till dagens Camporedondo bekostade grundskolan, ett par gravplatser och så åt vi i ett fiskeläge intill Jienos Garden Beach Resort, där Daliah har sitt strandhus. Vi badade dessutom i Davaobukten, vilket var riktigt skönt.
I Davao City bodde vi på hotell Microtel Inn & Suites, besökte ett par varuhus och hade en rundvandring bland krokodiler, tigrar och andra vilda djur i Davao Crocodile Park. Vi åt en gemensam middag på en restaurang på varuhuset Abreeza Mall.
Därefter flög vi till ön Mactan Island, som har flygplatsen för Cebu City, vari vi bodde på Mandarin Plaza Hotel.
På ön Cebu besökte vi kyrkor, en fästning, varuhuset Ayala Mall, en karaokebar och hade goda naturupplevelser med bad på ön Sumilon Island i Stilla havet, samt simning tillsammans med valhajar i Oslob, nästan så långt söderut man kommer på ön.
Valhajen är världens största haj och är vanligtvis mellan 4–12 meter stora. Den största valhajen som uppmätts var 12,65 meter lång, även om det finns muntliga berättelser om ännu större hajar. Det var en mäktig upplevelse att få simma tillsammans med dem, samtidigt som turismen skapar goda utkomster för lokalbefolkningen.
Ute på bryggor ute till havs åt vi även fisk på restaurangen Taloot Wharf Floating Restaurant.
Sista stopp på resan, efter ytterligare en inrikesflygresa med Cebu Pacific Air, blev huvudstaden Manila, där vi åter träffade många av Kenneths kusiner, som var våra värdar medan vi bodde på det anrika The Manila hotel, vilket öppnade sina portar redan år 1912.
På det fullbokade hotellet firade vi nyåret, men på dagarna hann vi bada, besöka Intramuros och gallerior, samt gå igenom de fina samlingarna på Nationalmuseet och det Antropologiska museet.
Nyårsafton 2017 på The Manila Hotel var fartfylld.
Kenneth skrev för några år sedan ett par uppsatser om det filippinska kulturarvet i ämnet arkeologi på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.
Ett av dem handlade om hur man framställer sitt kulturarv på de statliga museerna i Manila (i huvudsak de nyss nämnda museerna). Mycket intressant ämne, som dock är utanför ramarna för dagens skriverier.
Under julresan har jag blivit nyfiken på den filippinska nationalhjälten José Rizal, född 19 juni 1861 i Calamba, Laguna, Filippinerna, avrättad 30 december 1896 i Fort Santiago i Manila. Han är en av Filippinernas största nationalhjältar och årsdagen av hans död firas som en nationell helgdag under namnet Rizals dag. Som filippinsk nationalhjälte tillhör han samma klass som de samtida Andrés Bonifacio och Emilio Aguinaldo.
Det fanns en stor utställning om Rizal på Fort Santiago, som vi bevistade och på Nationalmuseet i Manila hittade vi en fin teckning som Rizal hade gjort i Berlin, samt besåg flera tavlor föreställande Rizal. Han var ej allena revolutionär utan även en betydande konstnär och författare. Jag köpte en bok om honom, som jag ska läsa framledes.
Det blev en utflykt på årets första dag, då vi åkte med en hyrd minibuss till restaurangen Leslie's Tagaytay vid vulkansjön Taal Lake i provinsen Batangas, på ön Luzon i Filippinerna. Sjön fyller TaalCaldera, en stor vulkanisk kaldera som bildades av ett mycket stort utbrott för 500 000–100 000 år sedan. Det är landets tredje största sjö efter Laguna de Bay och Lake Lanao. Volcano Island, som är platsen för Taalvulkanens historiska utbrott och orsaken till sjöns höga svavelhalt, ligger nästan i mitten av sjön. Det finns en kratersjö på vulkanön.
Jag bär med mig fina minnen av härliga människor i Filippinerna, ja många människor, värme, lukter, vackra vyer och god mat. Ett fantastiskt fint land, som jag gärna återvänder till och lär känna vidare.
|
År 1900 |
Sverige Filippinerna 5 116 884 7 635 426 (år 1903) |
|
1910 |
5 499 374 - |
|
1920 |
5 875 693 10 314 310 |
|
1930 |
6 131 126 - |
|
1940 |
6 356 350 16 000 303 (år 1939) |
|
1950 |
7 013 950 - |
|
1960 |
7 480 374 27 087 685 |
|
1970 |
8 042 657 36 684 486 |
|
1980 |
8 310 470 48 098 460 |
|
1990 |
8 558 774 60 703 206 |
|
2000 |
8 872 103 76 506 928 |
|
2010 |
9 373 379 92 337 852 |
|
2017 |
10 112 669 104 256 076 |
Invånarantalet i Sverige och Filippinerna från år 1900 och fram till idag. Filippinerna som år 1900 bara hade en halv gång som mycket befolkning som Sverige, har idag tio gånger mer.
Birhen sa Simala - Monastery of the Holy Eucharist
Omkring 56 kilometer söder om Cebu City finns det ett katolskt kloster - Monastery of the Holy Eucharist (vilket kan översättas till Heliga Eukaristins kloster) - som ser ut att ha byggts på medeltiden, men det är bara ett tjugotal år gammalt. Här byggs ständigt nya och ännu högre torn än tidigare, med tillhörande portar och våningsplan. Bergslandskapet omkring förhöjer upplevelsen och i fjärran ser man Stilla havets vattenspegel.
Detta pilgrimsmål på ön Cebu lockar folk från hela Filippinerna, ty de troende vill uppleva mirakel, som sägs utspela sig här i Simala i kommunen Sibonga. Utåt sett ansvarar några nunnor för verksamheten i klostret, då munkarna inte får inte ses i folkhavet på grund av en mycket strikt klosterdisciplin. Cebuborna känner klostret som "Birhen sa Simala" (Jungfrun i Simala).
Abboten för klostret heter Abelio Mangila, tillhörande Marian Monks of Eucharistic Adoration (MMEA) , där man vördar jungfru Maria och vördar Our Lady of Lindogon Shrine (Vår fru av Lindogons helgedom). Hängivenheten för den välsignade Jungfru Maria i Simala började någon gång 1997. Mangila, som tog sig det religiösa namnet Frater Martin Mary, sa att han och andra munkar blev offer för vulkanen Pinatubos utbrott i Pampanga i norra Luzon den 15 juni 1991, som var det näst största under 1900-talet efter vulkanen Novaruptas utbrott 1912 i Alaska.
Munkarna kunde inte lämna det drabbade området, förrän de visste att deras trosfränder hade evakuerats. I detta inferno kom en kvinna till deras kapell, bärandes på en staty av jungfru Maria. Hon sa till Frater Martin, "att jag måste ge de denna helgedom till kyrkan, då jag tror att endast här kan den skyddas från det pyroklastiska flödet". Kapellet klarade sig och när vardagen så sakta återfann sig, försökte munkarna hitta kvinnan som att hon kunde få tillbaka sin staty, men ingen hade hört talas om henne.
Med tillstånd från Cebus ärkebiskop Ricardo Cardinal Vidal flyttade munkarna till Cebu 1996, med sig hade de statyn av jungfru Maria. Den religiösa hängivenheten kring statyn började ungefär ett år senare, då en femårig pojke vid namn Jollibee Sejuela blev läkt från denguefeber efter att han fördes till munkarnas lilla nybyggda kapell ovanpå bergen i Simala, där statyn av jungfru Maria var uppställd. Han kom att tjäna som altarpojke i klostret en lång tid, men lever i Cebu City idag. Sejuela har fortfarande en livlig kontakt med klostret.
Fort San Pedro i Cebu City.
Fort San Pedro är en militär försvarsanläggning i Cebu City, ursprungligen byggd av spanjorerna under ledning av Miguel López de Legazpi (1502–1572), den första spanska generalguvernören för Filippinerna. Det ligger i det område som nu heter Plaza Indepedencia, i stadens hamnområde.
Den ursprungliga fästningen var gjord av trä och byggdes efter ankomsten av Legazpi och hans expedition år 1565. Under denna tid var fästningen huvudbas för den första spanska bosättningen i Filippinerna. I början av 1600-talet byggdes ett stenfort för att de spanska kolonisatörerna skulle kunna försvara sig mot muslimska pirater, som härjade i dessa farvatten.
Dagens byggnadskonstruktion härrör från 1738 och är den äldsta triangulära bastionen i Filippinerna. Under den filippinska revolutionen i slutet av 1800-talet attackerades fortet och togs av filippinska revolutionärer från ön Cebu, som använde det som sitt högkvarter.
Fortet är triangulär i sin form, med två sidor vända mot havet och en tredje sida som sträcker sig mot land. De två sidorna vända mot havet försvarades med artilleri och framsidan mot land med en stark palissad av trä, som senare byggdes i sten.
De tre bastionerna heter La Concepción (SW); Ignacio de Loyola (SE) och San Miguel (NE). Fortet har en total invändig yta på 2 025 kvadratmeter. Väggarna är 6,1 meter höga med 2,4 meter tjocka murar och tornen är 9,1 meter höga, sedda från marknivå. Omkretsen är 380 meter. Sidorna är olika långa och längs den främre delen, som vänder sig mot staden kan man hitta porten in till fortet. Fjorton kanoner skyddade fortet från angrepp, varav de flesta finns kvar ännu idag.
Lite är känt om fortets äldsta tider, men från år 1739 finns en skriftlig rapport till kungen Filip V av Spanien bevarat, då denne önskade information om ön Cebu. Generalguvernören Tamón skrev att Fort San Pedro var byggt av ett stenfundament med en terreplein (plattform), där kanonerna var monterade. Fortet innehöll de nödvändiga byggnaderna, som gjorde det försvarbart. Den största av dessa byggnader var Cuerpo de Guardia, där personalen som bemannade fortet bodde. Angränsande till den var Vivienda del Teniente som var bostad åt fästningens löjtnant. Mellan de ovan nämnda byggnaderna fanns en brunn. I ett hörn, inbyggt vid murarna till bastionen San Miguel (NE) hittades krutmagasinet Almacenes de Pólvora.
Det är osäkert när fortet fick sina första stenmurar, men traditionen pekar ut jesuiten Antonio Campionis byggnadsarbeten 1630, och fästningsporten anses vara uppförd 1738, den pryds med vapensköldar för regionerna Castilla och León i Spanien.
Det är dock säkert att fästet genomgick stora renoveringar i slutet av 1800-talet som en del av ett byggprogram för att förbättra Cebu. År 1898 överlämnade spanjorerna fortet till filippinska frihetskämpar, men erövrades av de nya kolonisatörerna från USA, som stationerade amerikanska soldater där till slutet av 1930-talet.
Mellan åren 1937-1941 omvandlades kasernen till en skola för lokalbefolkningen. Under den japanska ockupationen övertog de kejserliga japanska styrkorna Fort San Pedro, som fungerade som sjukhus för sårade under andra världskrigets slutskede. Från självständigheten 1946 till 1950 var Fort San Pedro åter ett arméläger.
På 1950-talet fanns planer på att riva fästningsmurarna och bygga ett nytt stadshus på platsen, vilket skapade folkliga protester, som räddade fortet för eftervärlden. Först kom det i bruk som zoo, men efteråt har man återställt fortet så nära originalet som möjligt. Man använde korallstenar som togs från havet längs kuststäderna på ön Cebu, som sedan levererade blocken skurna till restaureringsplatsen, där byggnadsarbetarna gjorde den sista skärningen och poleringen för att blocken skulle passa varandra.
Idag är fortet ett välbesökt turistmål med turistkontor, museum, scen för teater och musik, omgärdad av en fin stadspark utanför fortets murar, med bland annat en staty av Miguel López de Legazpi (1502–1572) och Antonio Pigafetta (1491–1531).
Intramuros och Fort Santiago i Manila.
Långt innan spanjorerna anlände till Filippinerna, blomstrade samhällen längs floden Pasigs stränder på ön Luzon. En av dessa var Selurong, med ett palissadomgärdat fort. Malajerna (dagens filippinare) grundade denna stad, där Manila är belägen idag. Namnet Manila är en förvrängning av Maynilad, som betyder det finns mangrove. Selurong hade tidigt handelsförbindelser med kineserna.
Spanjorernas erövrande av den filippinska övärlden hade ett mönster. Augustiner och franciskaner följde med de spanska soldaterna, stödda av lojala inhemska trupper, från ö till ö för att leta efter inhemska byar och människor.
Spanjorerna byggde snart upp kyrkor och fästningar, medan de letade efter guld och kryddor. Katolicismen infördes och antogs av majoriteten. Sporadiska uppror skedde från stamgrupper i norra Luzons högländer och i kustområden.
En del muslimer gjorde motstånd i Mindanao i södra Filippinerna. Den spanska militären slog tillbaka kinesiska pirater, japanska och portugisiska, nederländska och brittiska styrkor, som alla också hade intresse av Filippinerna.
För att försvara Manila uppfördes 4,5 kilometer långa stenmurar, bålverk och vallgravar omslutande ett femkantigt område på cirka 64 hektar. Området bestod av bostäder, kyrkor, palats, skolor och offentliga byggnader.
Innanför stadsmurarna kom man genom stadsportar med klaffbroar, vilka stängdes innan midnatt och öppnades vid gryningen. Det var på detta sätt att staden fick namnet Intramuros - vilket betyder "inom murarna".
Dessa avskräckte dock inte från erövringsförsök från europeiska stormakter, holländska pirater attackerade ett flertal gånger filippinska farvatten. Britterna invaderade Intramuros 1762 och regerade där i nästan två år innan de återlämnade Manila till Spanien.
Fort Santiagos besättning använde porten som ledde ned som en passage till floden Pasig. År 1762 flydde generalguvernören Simon de Anda här med viktiga spanska dokument och skatter då engelsmännen erövrade och besatte staden. Han flydde till Pampanga, där han etablerade sig som generalguvernör över Filippinerna och ledde motståndet ända fram till britternas ockupation tog slut 1764.
Efter det spansk-amerikanska kriget 1898 tog amerikanerna över Filippinerna. Intramuros överlämnades till dem formellt efter slaget om Manila samma år.
Efter att ha överlevt ett antal jordbävningar, tyfoner, bränder och krig genom århundradena, drabbades Intramuros nästan av total förstörelse då amerikanerna befriade Manila från japanska trupper 1945, som hade invaderat och ockuperat Filippinerna några år tidigare. Amerikanskt artilleri och pansarvagnar reducerade stadsmurarna och dess byggnader till aska, vid befrielsen. Tusentals människor dog under den åtta dagar långa belägringen av Intramuros, men siffror på upp till 100 000 döda människor nämns i samband med slaget om Manila 1945 som varade i en månads tid från den 3 februari 1945 till den 3 mars 1945.
När andra världskriget var slut var Intramuros en död stadsdel i Manila. År 1946 erkände Förenta staterna Filippinernas självständighet, men Intramuros var till stora delar övergivet. Flera årtionden efter kriget var det ett stort ödemarksområde, vars förstörelse fortsatte successivt och riskerade rasera de få byggnader som trots allt hade klarat sig innanför stadsmurarna.
Filippinernas barockkyrkor.
I Filippinerna, i det som var Spanska östindien, infördes under andra hälften av 1500-talet den europeiska koloniala arkitekturen. Den var speciellt lämpad för de heta tropikerna i det nya östra området, den europeiska arkitekturen transponerades via Acapulco, Mexiko till en unik filippinsk stil.
Filippinernas barockkyrkor är uppförda i en säregen arkitekturstil, i ett land som ofta har drabbats av destruktiva jordbävningar, exempelvis under 1700-talet, där stora offentliga byggnader, såsom kyrkor, fick byggas om i barockstil.
I Filippinerna har förstörelsen av kyrkor av frekventa jordbävningar, gjort att kyrkornas form lägre och bredare än i Europa; sidoväggar gjordes tjockare och kraftigt pressade för skapa stabilitet under de seismologiska skakningarna. De övre strukturerna av kyrkobyggnaderna byggdes med lättare material, delvis för att inte skada vid nedfall.
Klocktornen är vanligen lägre och stela jämfört med torn i mindre seismiskt aktiva regioner i världen. Tornen har tjockare konstruktion i de nedre nivåerna, med en gradvis förminskning till den översta nivån. I vissa kyrkor i Filippinerna, förutom att fungera som vakttorn mot pirater, är några klocktorn fristående från huvudbyggnaden för att undvika skador vid fallande klocktorn på grund av jordbävningarna.
Fyra av dessa kyrkor har valts ut till ett gemensamt världsarv, under beteckningen Filippinernas barockkyrkor. Följande kyrkor ingår i världsarvet:
San Agustins kyrka i Manila, La Nuestra Senora de la Asuncions kyrka i Santa Maria, San Agustins kyrka i Paoay och Santo Tomas de Villanuevas kyrka i Miagao.
Vi besåg den första - San Agustins kyrka i Manila - under vårt besök på nyårsafton 2017, men dessutom fick vi se många liknande kyrkor exteriört och interiört, byggda under den spanska kolonialtiden i samband med våra resor på öarna Mindanao, Cebu och Luzon i Filippinerna.
San Agustins kyrka i Manila ligger i den muromgärdade stadsdelen Intramuros. Det är en av de äldsta existerande stenkyrkorna i Filippinerna och den enda kyrkobyggnaden som hölls intakt efter att Intramuros brändes till marken under befrielsen av Manila 1945. Den har överlevt bombningar och naturkatastrofer, inklusive två världskrig och en rad jordbävningar under åren 1645, 1754, 1852, 1863 och 1880.
San Agustins kyrka och dess kloster i Intramuros Manila har varit de augustinska missionärernas högkvarter i Augustinorden på Filippinerna (kallas för Augustinian Province of the Most Holy Name of Jesus of the Philippines) sedan grundandet år 1571.
Augustinorden är också starkt knutna till Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City, som jag berättade om i förra bloggen om Magellans kors i Cebu City. Den augustinska provinsen Santo Niño i Cebu separerades från moderprovinsen i Manila 1983.
År 1904 etablerade augustinerna universitetet i San Agustin - University of San Agustin - i Iloilo City som så småningom framträdde som den största augustinska utbildningsinstitutionen i världen när det gäller antalet studenter och det enda augustinska universitetet i Asien och Stillahavsområdet.
De har också fungerat som förvaltare av Santo Niño-helgedomen i Cebu City, som rymmer den flera hundra århundraden gamla träfiguren av barnet Jesus, som återfanns av Legazpi's män 1565.
Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City på Filippinerna byggdes på det ställe där man 1565 fann en träfigur av Santo Niño (Jesusbarnet). Denna figur hade den 14 april 1521 getts till Hara Amihan av världsomseglaren Ferdinand Magellan (1480-1521), efter hans ankomst till ön Cebu. Hon var hustru till härskaren Raja Humabon, i anledning av att härskarparet och många av dess undersåtar lät sig döpas. Kort efter omkom Magellan i en strid på grannön Mactan.
44 år senare återkom Miguel López de Legazpi från Spanien och erövrade Cebu. Befolkningen på platsen var denna gång fientligt inställd till spanjorernas ankomst och han brände ned deras byar och grundade på området de första spanske bosättningarna på Filippinerna, Villa del Santísimo Nombre de Jesús och Villa de San Miguel. Skulpturen blev funnen i en svedd trädlåda, under röjningen efter en av dessa anlagda bybränder, och Jesusskulpturen var nästen helt oskadd.
Omedelbart efter ankomsten i april 1565 grundlade en präst som hade ledsagt Legazpi, fader Andrés de Urdaneta, klosteret Santo Niño, det första augustinerkloster på Filippinerna. På upptäcksstället för den ovannämnda skulpturen byggde så augustinerbrodern Diego de Herrera 1566 en kyrka av trä och nypa (palmartad växt, som man lokalt i Filippinerna bygger hus med), men den blev inte långt efter ödelagd vid en brand.
År 1605 påbörjade man under Pedro Torres att bygga en ny kyrka på samme ställe. Också denna var av trä och nypa, och stod färdig 1626. Två år efteråt brann också denna kyrka.
Redan samma år, 1628, påbörjade så Juan Medina att återuppbygga gudshuset. Byggmaterialet var denna gång en slags lersten, kallad adobe – något nytt under denna tid. Men detta byggnadsmaterial gick inte att använda i Filippinerna, till skillnad mot många delar av ett torrare Latinamerika, för i kontakt med luft i detta fuktiga tropiska klimat upplöstes lerstenarna. Därför fullförde man inte byggandet av denne tredje kyrka.
Först i februari 1735 blev så fundamentet lagt för den nuvarande basilikan. Det massiva stenbyggnadsverket var färdigt år 1739. Stenarna som användes, kom sjövägen från stenbrottet i Capiz på ön Panay till Cebu. Kyrkan fick namnet San Agustin. År 1889 fick den fönster och år 1965 följde en omfattande renovering, men utan på att ändra på strukturen från 1700-talet.
År 1965, i samband med 400-årsminnet av fader Urdanetas ankomst till Filippinerna, förhöjde påve Paul VI kyrkan till Basilica minor (på svenska betyder det mindre basilika). Vilket är en kanonisk/kyrkorättslig term för att beteckna vissa kyrkobyggnader som av historiska eller andra skäl åtnjuter en särskild status inom den katolska världen. Dessa kyrkor är vanligtvis undantagna från den ordinarie kyrkliga jurisdiktionen. Denna upphöjning innebar samtidig en namnändring, till Basilica Minore del Santo Niño.
År 1990 blev ett pilgrimscentrum byggt intill kyrkan, där finns också ett museum, som skildrar kristnandet av Filippinerna. Träfiguren av Jesusbarnet är bevarad och är som populärt pilgrimsmål utställt i ett stort solitt skrin med glassfönster i basilikans inre, skyddad av vakter. Den räknas som Filippinernas äldsta relik.
År 2013 blev basilikans klocktorn ödelagt av det kraftiga jordskalvet som drabbade grannön Bohol och Cebu City, men är nu restaurerat.
Magellans kors i Cebu City.
Magellans kors är beläget vid basilikan Basilica del Santo Niño i Cebu City. Detta är ett av Filippinernas viktigaste kristna landmärken och därmed också en viktig helgedom. Ferdinand Magellan (1480-1521) var en känd upptäcksresande och det var han som förde kristendomen till Filippinerna.
Enligt traditionen uppfördes 1521 ett kors för att markera starten för kristnandet i Filippinerna. Det ursprungliga korset försämrades gradvis under åren och många besökare tog bitar av korset som souvenirer.
År 1845 placerade man ett annat kors på platsen och i detta kors kom man att sticka in bitar från det ursprungliga korset.
I dag är korset en helig plats och man har uppfört en vacker byggnad för att förstärka platsens betydelse. Spanjorerna, under ledning av spanske conquistadoren Miguel López de Legazpi med 500 soldater, grundade 45 år senare den 27 april 1565 sin första permanenta koloni här i Cebu City på Filippinerna, ett land som fick namn efter Spaniens kung Filip II (1527-1598).
Efter att spanjorerna koloniserade arkipelagen, så fick katolicismen fäste och en intensiv och bitter attack mot animismen, som i huvudsak rådde på de över 7000 öarna (sydligaste delen var påverkad av islam), tog fart de närmaste decennierna.
I kombination med kristna dop, förstördes animistiska idoler, gravmonument och ersattes av kristna kors. Ferdinand Magellan kom själv att dö under en strid mot en filippinsk stam på ön Mactan intill Cebu, den 27 april 1521, som leddes av den filippinske stamhövdingen Lapu-Lapu (1491-1542) och räknas som Filippinernas förste frihetskämpe. Lapu-Lapu City, en förort till Cebu City, ligger idag där striden ägde rum. Där finns ett monument på platsen, med en staty av Lapu-Lapu.
Historien om Lapu-Lapu och Ferdinand Magellan, har berättats av italienaren Francesco Antonio Pigafetta (1491-1534), som medföljde 1519 Ferdinand Magellan på den första världsomseglingen till bland annat Cebu. Vid det olyckliga härnadståget mot Filippinerna, då Ferdinand Magellan dödades, blev Pigafetta svårt sårad, men räddade sig efter många faror och återkom 1522 till expeditionens utgångsort i Spanien.
Ett par år senare författade han en berättelse över denna världsomsegling, som gavs ut av Carlo Amoretti på italienska år 1800 och franska 1801, jämte kopior av sjökort som Pigafetta tecknat, samt en av denne uppgjord ordbok över språken/tungomålen på Filippinerna och Moluckerna. Pigafetta dog som kommendör av johanniternas orden.
Tema Filippinerna
