Götala

 

 

Under min barndom åkte jag varje sommar till min fädernebygd i Sydösterbotten, vid den tvåspråkiga kusten i västra Finland, där jag har mina rötter både på fars och mors sida. Mitt barndoms Kristinestad var ett sommarland, där solen alltid sken och solen nästan aldrig gick ned. Smått förvånad var jag en vinterdag i början av 1990-talet, då jag kom till min farfar Hemming Blombergs stuga i Ömossa och dörren hade frusit fast och gick inte att öppna, i vintermörket fick jag gå till en granne för att be att få låna en kofot för att ta mig in i en iskall stuga. Sydösterbotten var inte allena sommar och sol.

 

 

Likadant är det nästan med mitt Götala i Skara. När jag bor så nära väljer jag nästan alltid att bara åka dit när solen skiner, igår hade vi en underbart vacker sensommardag i Skaraborg, idag när det är mulet och regnar har jag valt att stanna kvar i Göteborg, men funderar att imorgon åka tillbaka när man har lovat ytterligare sensommarvärme.

 

 

Jag är delvis arkeolog och har vant mig vid att arbeta när det dåligt väder, har varit på utgrävningar i december, då händerna nästan har frusit till is, såsom i Ömossa för drygt två decennier sedan, så därför kan jag åka till Stora Vadet i Götala, även när det är vinter och ska så göra för arbeta med trädgården och skogen.

 

 

 

Under sommaren handlar mycket av trädgårdsarbetet att hålla trädgårdens gräs och ogräs i schack. Det var ett tag sedan jag hade varit där senast, så igår var det bara att sätta ansiktsskyddet på och sätta igång trimmern, sedan kunde jag måla lite utemöbler och bara ta det lugnt.

 

 

Nästa gång ska jag måla den sista utemöbeln, byta ut delar av mitt gavelröste och måla badkaret, som jag ska tömma på brännved och fylla med vatten. Nästa år ska jag plantera blommor där.

 

 

Jag har börjat titta på husvagnar och gamla kärror. Det som står på hjul behöver inte bygglov och vill inte sätta så många spår av min närvaro på Stora Vadet. Jag vet att jag bara har det låns i bästa fall några decennier.

 

 

Det gamla torpet är nog utan räddning, då delar av tegeltaket har börjat rasa in, men trevligt vore om jag skulle kunna beklä det med ett nytt tak och ha en friluftsutställning om Stora Vadets historia, men det är inte årets projekt. Angående de gamla kärrorna vore det kul att bygga om en till en gäststuga, där den rullar längs den mer än 1000 år gamla färdvägen över Stora Vadets marker, framdragen av hästmodeller i förstärkt plywood.

 

 

När man har ett torp som Stora Vadet, måste man nog vara lite galen och vara full av idéer och ha en jädra massa anamma, samtidigt inte tro att allt ska göras nu, för i så fall blir man lätt deprimerad. Nej, se det som ett kulturprojekt och detta kulturprojekt ska jag visa för ett femtiotal medlemmar av Fornminnesföreningen i Göteborg om en månad, då vi gör vår höstresa till Skara. Jag vet inte om jag hinner såga ned all sly på storhögen, men i alla fall visa gravfältet vid Va´t, samt diskutera med medlemmarna om jag eventuellt har en oregistrerad domarring på tomten?

 

 

Storhögen ska för övrigt återinvigas till midvinter, mest på skoj… bor ju själv på Östra Midvintersgatan i Göteborg. I alla fall ska facklor brinna och mjöd drickas åt den eventuelle forne västgötehövdingen som ligger begravd där. Storhögen tävlar ju trots allt i epitetet Skaras största gravhög. Det är inte varje arkeolog som har en sådan på sin tomt… ;-)

 

 

Mycket skoj, livet är som en saga. Full av hemska troll och spännande äventyr. Det är upp till en själv att skriva denna saga. Den behöver inte vara sann, sagor brukar inte vara det, räcker om man själv tror på det.

 

 

I alla fall var det oerhört fint att besöka Stora Vadet i sista veckan i augusti. Lilla Vadets kor hade arbetat bra med sitt idisslande och markerna var öppna. Det gladde mig.

 

 

När man 1825 talade om järnlinans elasticitetsgräns eller 1834 om stålets byggnadstekniska detaljer använde man ordet bärkraft, i formen bärning. På Stora Vadet i Götala fick jag och min vän Malin Hansson från Östergötland uppleva bärkraften på tre olika sätt under vårt senaste besök vid månadsskiftet juli-augusti, då vi för övrigt bodde som brukligt på Brunsbo biskopsgård.

 

 

Första gången bärkraften kom på tal var när vi insåg att det var dags att reparera golvet á 8 kvadratmeter i brygghuset, dess bärkraft var till vissa delar svag och etappvis så undermålig att man brakade igenom. Virket hade ruttnat sönder.

 

 

Den vedeldade uppvärmningsanordningen av vatten hade också rostat sönder, endast vattenbringaren av rostfritt material inuti var intakt. Vi bar denna tidiga konstruktion av varmvattenberedare till den största ekonomibyggnaden på tomten, vars byggnads återställande också ska åtgärdas kommande år.

 

 

Det är ju över halvt sekel sedan brygghuset har uppförts, så det var på tiden att överse byggnadskonstruktionen. Brygghuset står på cementplintar, så väggar och de flesta grundstockar var i gott skick och behövde inte åtgärdas, så även den östra delen av golvet. Timmerstockarna var ursprungligen av yppersta virke, men där badkaret – numera på utsidan – hade stått behövdes grunden förstärkas med nya reglar och hela golvytan fick en träbeläggning, även om det i öster kvarstår gammalt golv under det nuvarande.

 

 

Ändringarna förändrar inte husets karaktär, vilket förövrigt skulle kräva bygglov. Man har rätt att utan bygglov göra mindre förändringar. Detta kan vara att ändra utseendet på insidan av huset. Om jag vill måla om ett rum eller lägga ett nytt golv krävs det alltså inget bygglov. Insidan ska senare i sommar även få en nymålning i en grå färgton, något som överensstämmer någorlunda med den ursprungliga målningen inuti.

 

 

Översynen av skorstenen till brygghuset blir en senare fråga, jag tänker vid anskaffandet av en byggnadsställning – vilken behövs i samband med målandet av den stora ekonomibyggnaden – även bestryka tegelytan till skorstenen på brygghuset med ny murbruk eller cement. Sedan får en sotare se över dess brandduglighet, kan tänka mig att det inte kommer eldas mer i det huset. Dock ger skorstenen huset karaktär, även på insidan där skorstensstocken är synlig och är en del av den västra väggen.

 

 

Efter golvbytet fungerar brygghuset väl som en arbetsbod, såsom det brukligt alltid har varit, för sysslor man inte har velat göra i bostadshuset. Vårt golvarbete blev gott utfört.

 

 

Andra gången bärkraften kom på tal var när vi skulle köra golvvirket till Stora Vadet, för att slippa bära så långt, ville vi köra ända fram till brygghuset. Dock var jag lite osäker på brons bärkraft, fram till dess hade vi ställt pickupen vid andra sidan bron.

 

 

Bilen har alltid lockat kornas nyfikenhet, så även denna gång, då vi första kvällen hade bilen på Lilla Vadets sida av Götalabäcken. Korna från förra besöket hade bytts ut till tre nya, varav en kan vara en kviga. I alla fall klarade bron över Götalabäcken galant en pickups tyngd, tillika med en stor last av bräder.

 

 

Bilen var bra att ha, då vi körde upp saker från brygghuset till den stora ekonomibyggnaden. Det var nog några år sedan sist en bil körde på den urgamla färdvägen över Vadet, dock har det funnits bil på torpet, för till den stora ekonomibyggnaden finns en tillbyggd garagedel från omkring 1960 eller liknande. Den ser ut att vara jämngammal med brygghuset, medan den stora ekonomibyggnaden är äldre.

 

 

Sista arbetsdagen var vi ytterligare en gång på Beijer Byggmaterial AB på Afsensgatan 1 i Skara, för att köpa golvlister. De har god service och ett bra urval av byggnadsmaterial. Sammanlagt åkte vi över bron 6 gånger, så nog har den bärkraft.

 

 

Tredje och sista gången vi upplevde bärkraften, var på tisdagskvällen den 31 juli 2012, då vi på vårt rum på Brunsbo Gästgiveri åt pannkakor med nyplockade hallon, svarta och röda vinbär från bärbuskar på Stora Vadet. Det var sagolikt gott, efter en lång arbetsdag i Götala.

 

 

Onsdagen den 1 augusti hann vi vid sidan av listläggandet, dessutom klippa gräset och måla utemöbler.