Götala

Nancy Nykvist berättar i sin bok Återblick om hur torpstället besiktades senhösten 1982 av antikvarie Eva Björkman och med kulturnämndens representant P. H. Fornander som medhjälpare*, landsantikvarie Ulf Erik Hagberg har undertecknat besiktningen, som lyder enligt följande:

 

”Stora Vadet (Va´t, tidigare Taskevad) har tidigare varit torpställe under Götala. Namnet kommer av vadstället som funnits över bäcken strax norr om torpet. I området finns flera fornlämningar i form av högar, en ligger på fastigheten mellan boningshuset och bäcken. Stället är beläget på en mindre höjd, omgivet av ett öppet kulturlandskap.

 

Boningshuset är timrat med utknutar och klätt med faluröd lockpanel av äldre slag. Taket är täckt med tegel över en äldre takbeläggning av halm och torv. De breda vindskivorna är typiska för halm- och torvtak.

 

Stugan har kraftig ryggås. Spår av målarfärg på ryggås och sparrar visar att den tidigare varit öppen upp till ryggåsen.

 

 

Byggnaden har parstugeplan med ett rum på vardera sidan om farstun och kök bakom farstun. Det vänstra rummet är störst medan rummet till höger tidigare varit bod och nu avdelat med förrådsutrymme åt baksidan.

 

Fram till 1899 fanns i det vänstra rummet en stor mur med bakugn. Denna togs då bort och ett särskilt kök med järnspis inreddes i det gamla bryggköket (grovkök) innanför farstun. På 1940-talet ersattes sekelskiftets spis i rummet av en nyare öppen spis.

 

Fönstren är bytta mot tvåluftsfönster utan spröjs och även ytterdörren är av senare datum.”

 

 

Nancy Nykvist berättar att i sammanfattningen står bl a: ”Stora Vadet utgör en tilltalande gårdsbildning som förutom boningshuset omfattar en äldre ladugård, jordkällare och ett par smärre uthus. Stället omgärdas av stengärdsgårdar och kring huset står fruktträd.”

 

 

Skrivelsen avslutas, enligt Nancy Nykvist, med: ”Helhetsmiljön och det omgivande kulturlandskapet är intressant och tilltalande ur kulturhistorisk synvinkel, och därför värd att vårda och bevara.”

 

 

---

 

 

*) Nykvist, Nancy, Återblick. Skara 1997:22f.

Fotografierna från Stora Vadet är tagna av Eva Björkman, den 11 november 1982, och finns att beskåda i Skaraborgsrummet på Västergötlands museum i Skara, i bildboxen för forna Skara landsförsamling.

 

 

Kungsgården Götala är ju numera försöksgård för Sveriges lantbruksuniversitet i Skara, ett av flera projekt som drivs av SLU och en bidragande orsak till att markerna i Götala är öppna, genom jordbruket och kreaturshållningen på försöksgården. Därför var nyheterna i Skaraborgs länstidning den 21 februari 2013 chockerande, då det i den stod att SLU Skara ska upphöra som utbildningsort i och med vårterminen 2015.

 

 

Jag hade hört nyheten redan på TV kvällen innan och läst en kort notis i GP morgonen därpå, mer klart blev då jag satt på Blombacka Hembageri under torsdagsmorgonen. Gubbarna i Skara, däribland den riksbekante Bert Karlsson, hade som brukligt frukostmöte på konditoriet och diskuterade ämnet livligt.

 

 

SLU Skara har i dag ca 300 studenter och 120 anställda i Skara. Utbildningar som har en hög kvalitet finns inom djurskydd, etologi, djurskötsel, samt för utbildning för veterinärer med mera. Denna utbildning ska upphöra av centraliseringsskäl. Det finns stora risker att närheten till livsmedelsproduktionen och den varierade djurhållning som finns i Västsverige går förlorad, även onsdagens nedläggningsbeslut inte direkt berör forskningsprojekten i Skara med ett 80-90 tjänster, såsom försöksgården i Götala, men i förlängningen kan det leda dit och det tycker jag är upprörande. Inte nog med att Skara skulle försvinna som studentort, även 30-40 av de 120 tjänsterna i SLU Skara skulle försvinna. Hotet hänger tungt över skolstaden Skara, men ännu är det inte försent att riva upp beslutet eller i värsta fall kompensera Skara. Dock hoppas jag att kommunen, Kommunalförbundet Skaraborg, den politiska ledningen i länet Västra Götaland, och landshövdingen men även på ministernivå jobbar flitigt det för att SLU Skara ska vara kvar i Västsverige.

 

 

Mitt kulturmarksprojekt fortsatte vidare, under min promenade till Stora Vadet såg jag att Skara och Götala inte alls hade den barmark som jag lämnade i Göteborg på torsdagsmorgonen, men vägarna var väl sandade, vilket är bra, då även äldre vågar sig ut på gång- och cykelvägarna. Det var skare eller skarsnö då jag kom till Lilla Vadet, blev tydliga spår efter mig på väg över Vát. Väl där fanns en hel del djurspår.

 

Jag tände en eld, som jag höll igång under min fyra timmars vistelse på torpet.

 

 

Jag värmde vid glöden, men även grillade svensk lammkorv på gallret.

 

 

Mestadels jobbade jag vidare med slyröjningen på storhögen.

 

 

Bortforslandet och itusågandet av slyn tar mer tid än själva nedsågandet.

 

 

Ett trivsamt jobb, där jag ges tid att fundera och höra på fåglarnas ljud.

 

 

I landsortsbussen tillbaka till Skara var det en hel del flyktingar och skolelever.  De förra bor på Bert Karlssons flyktingförläggning på Stora Ekebergs forna sanatorium mellan Götala och Axvall. I Skara åt jag lunch i stationsområdet, som brukligt. Sedan tillbringade jag resterande eftermiddagen på Västergötlands museum, där jag tittade på två spännande vandringsutställningar och forskade i Skaraborgsrummet, där den vänliga arkivarien hjälpte mig med artikel- och bildletande. Jag fick bland annat tillgång till flera bilder från en antikvarisk dokumentation från Västergötlands museums sida av torpet Stora Vát anno 1982, men till denna i en senare blogg. Nedan en artikel om "Bautastenen vid Lilla Vadet", i Skara Tidning, den 19 november 1947. Bautastenen torde vara den som står upprest i Vasahage och som jag skrev om i bloggen Bautastenarna i Vasahage, i april 2012.

 

 

Ibland blir man alldeles rådlös… sitter här med ett gediget material om ting, som jag skulle vilja applicera på Götala och Alla Götars Ting, efter ett nyligen gjort besök på Island med intryck från bland annat Tingvalla, nationalmuseum, arkeologiska platser och liknande, känner jag att det nog får vänta…

 

 

Samtidigt märker jag också, bland annat efter ett givande samtal med min arkeologivän Jennica Einebrant Svensson under en tur till Snorre Sturlassons Reykholt, att det finns ett ganska stort glapp i den vikingatida forskningen, att den bedrivs för fullt i och i samarbete emellan de länder som angränsar till Atlanten, men utan svensk inblandning.

 

 

Min uppfattning är att det inte riktigt är rumsrent i vetenskapliga kretsar i Sverige att bedriva forskning med inriktning på vikingatiden. Det gör att man missar flera spännande projekt som Thing Project - Discover the Viking Cradle of Democracy, där Gulatinget i Norge, Tingvalla på Island, Tinganes på Färöarna, Tingwall på Shetlandsöarna, Tingwall på Orkneyöarna, Dingwall i Skottland, Tynwald Hill på Isle of Man, vars bok Things in the Viking world, redigerad av Olwyn Owen och utgiven på Shetlandsöarna 2012, inköptes av mig på ett informationscentrum i Tingvalla på Island. De och vi skulle ha mycket att lära av varandra, se vidare deras webbsida http://www.thingsites.com/index .

 

 

I Sverige var det inte brukligt att kalla alltingsplatserna på liknande sätt som i Atlanten, det enda som uttryckligen kallades för allting var det gotländska Gutnaltinget i Roma, medan exempelvis Jämtarnas ting på Frösön i Storsjön i Jämtland kallades för Jamtamot ("jämtarnas möte"). Sedan är det nog bara en grundlig arkeologisk undersökning kan verifiera eller falsifiera ifall Alla Götars Ting låg i Götala, som traditionen vill placera alltinget för västgötarnas lagsaga.

 

 

Det är lite märkligt hur liten plats den västsvenska vikingatiden får i den atlantiska kontexten, då Västergötland och dagens Bohuslän (fordom i norsk tappning) kulturutbyte till stora delar var riktade västerut.

 

 

Exempelvis var Islands upptäckare av svensk härkomst, enligt Landnamsboken som beskriver Islands kolonisering. Han hette Gardar Svavarsson och kallade ön för Gardarsholm. Gardar ägde jordagods på Själland i Danmark och var gift med en kvinna från Hebriderna. Vid en resa dit på 860-talet, med avsikt att lyfta arvet efter sin svärfar, råkade Gardar ut för en storm i Pentland Firth. Stormen drev hans skepp långt västerut i havet, tills han nådde Islands östkust. Han kringseglade det nya landet, och fann att det var en ö. Gardar landsteg därefter på nordkusten, vid det inre av havsbukten Skjálfandi. Han byggde sig där ett hus och övervintrade. Platsen kallas allt sedan dess för Husavik. Nästa sommar seglade Gardar bort. Vid hemkomsten prisade han det nya landet mycket och kallade det Gardarsholm. Gardars ofrivilliga upptäcktsfärd inträffade sannolikt mellan åren 860 och 865. Man känner inte till något om hans senare öden.*

 

 

Floke Vilgerdsson, även Korp-Floke, följde i Gardar Svavarssons segelspår och var en av de första nordbor som kom till Island. Han var född i Norge och beskrivs i Landnamsboken som en stor viking. Under 860-talet seglade Floke, tillsammans med Torulf, Herjulf och Faxe, från Shetlandsöarna mot Island och med sig hade han tre korpar. Efter en dags seglats släppte han lös den första korpen, som flög akterut tillbaka till Shetlandsöarna. Dagen efter släppte han lös den andra fågeln, som stannade kvar ombord. Ytterligare en dag senare släppte han den tredje fågeln, som flög framåt och visade Floke vägen till Island.

 

 

Floke ska dessutom ha varit den som gav ön namnet Island, när han såg drivis proppa igen fjordarna på Västlandet, istället för det tidigare Gardarsholm efter Gardar Svavarsson.

 

 

I alla fall kom man under landnamstiden fram till 930 att helt kolonisera den tidigare obebodda ön, det skedde en kraftig invandring till ön, främst från Norge men också av nordbor från tidigare koloniserade områden i Skottland, England och Irland.

 

 

Oavsett varifrån så var man av ett folk som höll ting för att lösa tvister och för att mötas, såsom även västgötarna enligt traditionen gjorde i Götala. I isländska Tingvalla samlades alltinget från 930 e Kr till 1798, en plats vars tilldragelser kan lära Götalaforskaren mycket om vad som skedde vid nuvarande dalgången kring Götalabäcken och Stora Vadet för ett millennium sedan. I litteraturen har Tingvalla (Þingvellir på isländska) skildrats bland annat av konstnären och författaren Albert Engström (1869-1940) i dennes reseskildring Åt Häcklefjäll, vilken utom 1913, men utspelade sig två år tidigare:

 

 

”Framför oss låg Þingvellir. I söder blånade Þingvallavatns vidsträckta yta, kyrkan lyste vit och bergen på andra sidan sjön stodo gröna och violetta mot söderhimlen… Här är klassisk mark, här är ett heligt rum, här var Islands hjärtpunkt under nära 900 år. Här har skipats lag, kämpats, lekts och druckits av alla de män, vilkas bedrifter gått till eftervärlden i sagor som komma varje rätt nordbos kinder att glöda. Du invänder att dessa hjältar voro barbarer, våldsmän, slagskämpar. Vad skall jag svara? Men tiden var de stora känslornas, de vilda passionernas, farans och dådens tid. När Egil Skallagrimsson funnit sin drunknade älsklingssons lik, lade han det framför sig på hästen och red till sin fars gravhög för att öppna den åt sonen. Sagan berättar att intet ord kom över hans läppar, medan graven öppnades, men hans tätt åtsittande kläder brusto. Kalla gärna denna sorg primitiv, kalla berättelsen saga, men jag vill tro den och förstå den.

 

Denna lava har trampats av Njáll och Gunnarr från Hliðarenði, två av sagornas största gestalter. Där borta på Öxarárholmr utkämpades envigen, det sista lagliga mellan skalderna Gunnlaug Ormstunga och Hrafn och holmgången gällde den sköna Helga från Borg. Alla som druckit av Suttungsmjödet, alla av genus irritabile vatum – komma förr eller senare i strid om kvinnor, men nu är envig mellan skalder bortlagt, nu skrivas nyckelromaner i stället. Var tid har sin sed.

 

Hit har den väldige Skarphedinn ridit i sin fars följe, här har Snorri Sturluson smitt ränker och resterna efter Snorri goðis boda kan du ännu se på sluttningen vid Almannagjá. Och Vigaglum och Bark digre, Torsten Torskbit, Torgrim Näsa, Torgeir Smörring, Mård Giga – alla de gamla sagofigurerna ha nött hraunet på Þingvellir.

 

Där under Almannagjás östra vägg måste det riktiga Lagberget vara, från vilket Lagsagomannen uppläste lag, kungörelser och domstolsbeslut.

 

 

Och här strax i närheten har Lagrättan haft sin krets av bänkar med platser för de 39 godarna plus de nio tilläggsmännen och bisittarna – 144 vederhäftiga storbönder, av vilka många voro vikingar och hade hämtat sig hustrur bland Irlands konungadöttrar.

 

En stor del av Islands befolkning samlades vid Alltinget. Man red dit med kvinnor och barn och stort följe, vilket ofta var nödvändigt, ty det kunde hända, att någon till tinget instämd vederdeloman lade sig i bakhåll och började strid. Snorri Goði red en gång till tings med ett följe av 600 man.

 

Det hela fick karaktär av folkfest, marknad om man så vill, och man satte en ära i att infinna sig så praktfullt utstyrd som möjligt. Dåtidens kvinnor voro lika nutidens i stort sett, och man kan förstå att de begagnade tillfället att söka överglänsa varandra. Man inser att Alltinget var årets största händelse, då man vet att resan dit för östlänningarna tog 14 dagar. 14 dagar dit, 14 dagar där och 14 dagar hem – 6 veckor.

 

De flesta spåren av bodar finnas väster om Öxará, men en stor del av tingsvallen måste ha tagits i anspråk för att härbärgera allt folket. Inne i Almannagjá finnas också tydliga spår efter bostäder. På senare tider måste man även ha använt tält. Hästarna som voro legio fingo beta på allmänningarna i närheten. De som skötte det hela ha emellertid varit organisatörer av första rang…

 

Ty det hände mycket på Þingvellir. Där uppgjordes de flesta mellanhavanden och att uppgörelserna voro allvarsamma, inser man då man vet att isländarna hyllade en levnadskonst som tar sig ett klart uttryck i Egils dikt, där han är tacksam mot Odin, som åt honom

 

den goda
gåvan förlänat

att osäker vän
till ovän göra.”

 

 

Ska torsdagen den 21:e i denna månad åka till Stora Vadet i Götala för att fortsätta mitt kulturmarksprojekt, med lite större perspektiv än före min Islandsresa.

 

 

---

 

 

*) Gardar Svavarssons son Uni utvandrade själv till Island. Där genomförde Uni ett misslyckat försök att vinna Island för Norges kung men med sig själv som jarl över ön. Sonen Uni dödades dock av lokala bönder som redan hunnit bosätta sig på ön. Uni hann dock få en egen son, Hróar, innan han dog.

 

 

Denne Hróar nämns i sin tur i bland annat Njáls saga såsom gode – alltså präst inom asatron – i samhället Tunga i Norge. Hróar bråkade med andra män; han utmanades vid två tillfällen på strid och segrade i bägge striderna. Hróars fru Arngvuthur var syster till Gunnar Hámundarson, en av hjältarna i Njáls saga.