Götala

Avstamp... under skärtorsdagen ringde man från SLU i Uppsala, kontrakt ska upprättas mellan mig och dem, avslut gör vi tisdagen 2 april 2013.

Sedan kommer min sambo och jag ha ett nytt ferieviste i Skaraborg, så besöket under påskafton blev nog det sista av de som har varit av tidigare slag.

Likt torparna på Stora Vadet kommer jag hädanefter ständigt att ha skäl att även gå till den gamla kungsgården, troligtvis inte längs den tusenåriga vägen över vadstället mot Stenum, utan strax västerom Lilla Vadet och Örnsro, före Götala småskola finns en bättre färdväg över hagmarkerna, genom två grindar.

Dess sträckning går mellan Stora Vadet och torpet som verkar sakna namn (saknar namn, kanske kan man namnge det?), som blir vår övernattningsbostad i Götala framöver.

Påskafton 2013 var jag som en heldag i Götala, fortsatte att röja fram storhögen och på vägen tillbaka till Skara gick jag delvis över det gamla madet i Götala, som blev utdikat 1919 i ett projekt som namngavs efter gården Tubbetorp, öster om Stora Vadet.

Jag berörs av utdikningen, då jag har tomt mot Götalabäcken. I år röjer kommunen och SLU Götala upp längs bäcken, så även jag.

Den ska även muddras, då botten till stora delar är igenslammat. Möte om detta blir senare i vår.

Jag tittade på Tempelbacken - den fornminnesplats i Götala där många fester har hållits i tusentals år, från madet som en gång i tiden var farbar med båt.

Lustigt nog hittade jag under samma eftermiddag även läroverksadjunkten och samlaren Andreas Nilssons (1832-1904) gravsten, helgad åt enslingen och fornforskaren, på den Gamla kyrkogården i Skara.

Han hade deltagit på festen som hölls av Svenska Fornminnesföreningen på Tempelbacken i Götala 1883.

På gravstenen står det bland annat:
”Forntids forskning för framtids minne gaf åt enslingen äradt namn.”

Egentligen var jag där för att leta efter Finska krigets hjälte - finlandssvensken Gustaf Magnus Adlercreutzs (1775-1845) gravsten, därunder han (bild föreställande honom, syns ovan) ligger med sin fru och dotter. Han var med sin familj bosatt på kungsgården Götala i ett kvarts sekel. Jag hittade den (gravstenen alltså) och många andra fina gravstenar, flera tillhörande officerare vid regementena i Skaraborg.

 

I måndags hade vi årsmöte med Fornminnesföreningen i Göteborg, i samband med detta hade jag ett samtal med min handledare Elisabeth Arwill-Nordbladh i ämnet arkeologi. Mitt senaste examensarbete vill jag ska få ett nytt ämnesval med inriktning på Götala och vad är inte mer aktuellt nu när Skara stift fyller 1000 år och ska firas den 28-30 augusti 2014? Min forskning skulle beröra Götala på alla plan i samband med millenniet; Götala kontra Skara och Järnsyssla/Brunsbo; Götalas geografiska avgränsning; tidigmedeltida kyrkan i en socken eller vid en gård; innebar flytten 1014 att alltinget i Götala hade lämnat hedendomen för kristendomen och alltingets mark överfördes med tiden till domkyrkan och biskopsstolen; låg biskopens bostad och kyrka vid fornlämningsplatsen Götala kyrka; hur såg madet vid Tempelbacken ut; fornminnen i Götala; jämföra Stora Vadet med andra vadplatser angående fornminnen med mera; vad är myt och vad är sanning om Götala, varifrån kommer eventuella myterna ifrån och hur har de firats och uppmärksammats; Tempelbackens betydelse som helgad plats för fornsed, arkeologer och liknande; Götala som kungsgård, översteboställe, byggnation och rekonstruktion enligt försäkringsbrev med mera; nyinventering och eventuell inmätning av fornminnen och forna torp. Perspektiven är många. Jag ska skriva en ny studieplan med fördjupade frågeställningar angående Götala och sända till Elisabeth. Igår var jag på torpet Stora Vadet och fortsatte röjningsarbetet, nu är slånträden på storhögen så få att jag kan räkna dem till under femtio till antal, nog omkring fyrtio. Buskaget ser ut som en välvårdad skogsdunge. Den kan jag avverka successivt under våren, nu när värmen snart kommer, ska jag börja med återställa torvboden, blir trevligt.

 

 

---

I samband med att jag torsdagen den 14 mars 2013 i min och min sambos nya torp vid kungsgården Götala träffade tvenne representanter från Lanna egendom, som bedriver jord- och skogsbruket på tre SLU-gårdar i Lidköpings och Skara kommun; Lanna, Götala och Brogården, var jag ute på en vinterpromenad.

Det är fredagseftermiddag i Kortedala, jag läser i Nancy Nykvists Återblick. Hon berättar om sin mors kusin Axel Larsson från Amerika, som vid 46 års ålder återvänder till Skara för ett besök, efter 22 års frånvaro. Axel bodde på Stora Vadet och under denna tid så fyllde Kalle Billing 50 år, så Fredrik Edström från Lilla Vadet (1) och amerikafararen Axel skulle gå dit. Nykvist berättar:

”De gick över markera (sic) det vill säga genom Götala beteshage upp till halla (2) så in i nästa hage. I den fanns ett område som var sankt och där var en spång att gå över på. Det var i närheten av Motviljet.

En bit sydväst därom var Trädgårdstorp. (3) Där hade den gamla stenumsvägen kommit förr. Det var på den tiden som vägen gick genom Götala allé och delade sig strax före gården, en del av vägen gick då fram till huvudbyggnaden och stenumsvägen svängde av mot Trädgårdstorp gick upp mot Hästhagen och därifrån vidare mot Skinntorp. Där Skinntorps mark började kantades vägen av präktiga stenmurar. Ungefär vid Hultet kom den gamla vägen ut på nuvarande stenumsvägen som anlades 1919. Men som sagt var, de skulle till Billings i Skinntorp.

Det var nog så att Axel skulle klä ut sig, han lånade av morfars kläder. Men det bar sig så illa att när han skulle passera stängseltråden vid våran lada så rev han sönder, jag tror att det var byxorna, så han fick vända om in och byta till sina egna kläder.” (4)

Anledningen till detta intresse för Markera är att finns som sagt den äldsta kända vägen till vadstället vid det forna Götalamadet och där kommer jag att vandra mycket framöver, som under Nancy Nykvists dagar på Stora Vadet.

Jag har tillsammans med min sambo valt att från och med den 1 april 2013 att hyra ett av torpen vid kungsgården, möjligt tack vare mina goda grannar på Mellangården i Götala.

Ja, likt Barnen i Bullerbyn finns Norr-, Mellan- och Södergården i Götala, blir för övrigt våra närmaste grannar tillsammans med torpet Motviljet vid kungsgården.

Ja, över Markera är det inte långt mellan Stora Vadet och kungsgårdens boningshus. Detta innebär att vi har någonstans att bo, medan kulturmarksprojektet på Stora Vadet fortsätter, där jag igår i det vackraste vårväder under fem timmars tid röjde upp i slånbuskaget, omkring 2000 liter slykvistar fördes bort.

Jag högg även ned några större slånträd och snickrade lite på brygghuset.

1) RAÄ Skara 89:1. Bebyggelselämningar, sentida torpställe, inom ett område av ca 60 x 35 m (Ö-V), bestående av 1 husgrund med spisröse och 1 jordkällare. År 1984 beväxt med bl a fruktträd på svagt södersluttande moränmark i hag- och betesmark.

2) RAÄ Skara 84:1. Bebyggelselämningar, sentida torpställe, inom en yta av ca 75 x 40 m (VNV-ÖSÖ), bestående av 1 husgrund med spismursrest och röjda markytor. År 1984 beväxt med 3 fruktträd. Halla är belägen på lätt kuperad moränmark med berg i dagen i hag- och betesmark.

3) RAÄ Skara 71:1. Bebyggelselämningar, sentida torpställe, inom ett område av ca 90 x 80 m (Ö-V), bestående av 1 grund efter boningshus, 1 jordkällargrund, 1 uthusgrund samt odlingsrösen. År 1984 beväxt med ekar och rönnar. Trädgårdstorp är belägen i lätt kuperad, stenig moränmark i hag- och betesmark.

4) Nykvist, Nancy, Återblick. Skara 1997:24.

Första helgen i mars 2013 blev sagofigurerna levande, upplevde det personligen både i Götala och i Karlskrona. Inte möjligt tänker läsaren, men minns Nils Holgerssons underbara resa, då han som pyssling får på ryggen av en gås får resa genom hela Sverige och i Karlskrona träffa både bronskarlen Karl XI och den finländske träkarlen Rosenbom livs levande.

Den siste ”en gång i tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjänst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, på sistone skuren i trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa.”

 

Så fick jag också uppleva dem vid besök i örlogsstaden, Karl XI livligt berättande om sina dagar i Götala, då han 1685 mönstrade sitt Västgöta regemente till häst vid kungsgården.

Sagofigurer och statyer blir bara verkliga nattetid, ty för när solen rann upp försvunno både bronskarl och träkarl med detsamma, som om de hade varit gjorda av dimmor.

Dagtid blir de lika stela som brons, torkat trä eller keramik, man har svårt att tro att de gömmer levande själar inombords, men så är fallet.

Stora Vadet har också sina pysslingar och gårdstomtar, vaktande torpet och forngravarna, skötande trädgårdsland och fågelliv.

Inte ofta man får se dem, men tittar man noga kan deras konturer synas vid någon trädrot där de har slagit bo.

Tomtarna i Götala är en skuggtorpare med övernaturliga krafter som vakar och ser till att gården har lycka med sig. De visar sig ogärna, oftast ser man bara spåren efter dem.

Dock vid sammankomst uppträder de som en äldre man eller kvinna och mindre än människor (exakt hur liten varierar), ofta med vitt skägg och hår, gråa kläder och luva.

Det var viktigt att hålla sig väl med dem och inte förarga dem på något sätt.

Tomtarna har såsom bronskarlen i Nils Holgerssons underbara resa ett vresigt temperament och kan hämnas om man exempelvis missköter torpet eller behandlar dem respektlöst.

Om man visar respekt och ställer fram lite mat, blir de tillgivna och torpet troget.

… så för säkerhets skull, krama nästa stenpelare, man kan aldrig veta… kanske den som Karl XI sätter fart*…

 

*) ”… Vad har den där långläppen här att göra? sade pojken till sist. Han hade aldrig själv känt sig så liten och ömklig som den kvällen. Han försökte krya upp sig med att säga ett käckt ord. Sedan tänkte han inte mer på statyn, utan slog in på en bred gata, som ledde neråt sjön.

Men pojken hade inte gått långt, förrän han hörde, att någon kom efter honom. Det gick någon bakom honom, som stampade mot stenläggningen med tunga fötter och stötte mot marken med en skodd käpp. Det lät, som om själva den stora bronskarlen uppe på torget hade givit sig ut på vandring.

Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang neråt gatan, och allt säkrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen skakade. Det kunde inte vara någon annan än han, som gick så tungt, och pojken blev rädd, när han tänkte på vad han nyss hade sagt åt honom. Han vågade inte vända huvudet för att se efter om det verkligen var han…”

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är en roman av Selma Lagerlöf, utgiven i två delar 1906-1907.