Götala

I bondesamhället var det vanligt att rensa ängarna från fjolårets löv och nedfallna grenar, men till skillnad mot fordom har jag dessutom sågat ned träsly och rensat bort flera års lager av fjolårsgräs, men inte eldat upp avfallet, då jag inte bebor torpet och kan vakta elden. Den näringsrika askan brukades sprida ut över ängen, eftersom ängarna inte gödslades tenderade de med tiden att utarmas på näring, men jag får tillföra aska framöver. Mitt avfall sorteras upp i gräs och brännbara grenar till min eldstad, det har blivit en riklig mängd.

Jag kommer inte kunna kalla marken nedanför brygghuset för äng, då jag mer vill att den ska likna de intilliggande hagmarkerna, där bland annat Götala kungsgårds kreatur betar, dock vill jag att det ska vara öppet landskap, med få stora björkar som växer, för att storhögen ska bli synlig från Gamla Axvallavägen vid Örnsro, dessutom vill jag att strandkanten av Götalabäcken ska vara tillgänglig för människor, för kontemplation.

Det var meningen att jag skulle ha fortsatt med framtagandet av storhögen, men indirekt och visuellt ingick även arbetet lördagen den 28 april i denna plan, samtidigt som strandkanten numera kan nås på ett helt annat sätt än förr. Jag glädjs av den rikliga mängd av vitsippor som finns på Stora Vadet, förhoppningsvis kommer de nästa vår att trivas mycket bättre vid Götalabäcken, när alla nedfallna grenar och sedan tidigare nedsågade och på platsen dumpade mindre träd är borta.

Man behöver inte ens lämna Skara centrum för att komma ut till Götala, det räcker bara att från domkyrkan gå ned mot Västergötlands museum och stanna vid Kråks värdshus. Huvudbyggnadens nuvarande gestaltning är från 1791, men kan ha en äldre stomme. Den flyttades från Kråks säteri vid Vättern till Skara och uppfördes med nybyggd källarvåning till herrgårdsmuseum och värdshus 1958.

Kråks herrgård saknade dock flyglar, vilka kom att knappt ett decennium senare att överflyttas från Götala kungsgård.



Det framgår av ett stort antal bilder från Västergötlands museums samlingar på Västarvets hemsida, vilka bland annat visar nedplockningen av de tvenne flyglarna i februari 1966.



De flyttades till Skara och invigdes som museum respektive festvåning 1968. Nedanstående bild från Götala togs 1966 av Jan Bertil Schnell.

Nuvarande huvudbyggnaden på Götala kungsgård nyuppfördes av arrendatorn kapten Leonard Svensson 1889, men flyglarna från den äldre mangårdsbyggnaden fick stå kvar i nästan åtta decennier.



Flyglarna hade i sin tur uppförts av generallöjtnant Axel Spens i karolinsk stil 1735. Strax efter att regementschefen för Västgöta kavalleriregemente flyttade in från Orreholmen 1731.



Nedanstående bild, då flyglarna fortfarande stod kvar i Götala, togs 1922 av Sanfrid Welin.

En liten bit mot öster om storhögen i Götala finns ett dike, som har grävts för avrinning från sankmarkerna i Götala hage, den mark som torparna på Stora Vadet brukade förr under den tid man låg under kungsgården. Diket rinner ned i Götalabäcken i norr. Enligt den på Stora Vadet födda Nancy Nykvist hittades på 1930-talet årets första hästhovar i dikeskanterna. Stigen mellan Vasen och Va´t (Stora Vadet) används ännu idag och går på norra sidan av storhögen ned till bron över Götalabäcken i nordväst, vilket jag tycker är trevligt, så därför la jag lite tid att röja upp för underlätta för de gående. Vitsipporna växer rikligt och förhoppningsvis kommer de att bli fler med tiden, då jag ges möjlighet att rensa markerna från sly.



På östra sidan av diket finns en ”hag” (hage), där är även gränsen mellan Stora Vadet och Vasen. Det var också gränsen mellan Skara landsförsamling (numera en del av Skara domkyrkoförsamling) och Stenum.



På Vasens marker finns Vasahage och för 80 år sedan växte stora tuvor med backtimjan och röda och vita kattfötter där. På en höjd i hagen, alldeles söder om Götalabäcken finns ett gravfält och röjningsrösen. I hagen finns den första troligtvis den första hällkistan av tre på en sträcka av 1,5 km, de övriga två ligger österom. Gropen i en stensättning täcks nämligen till stora delar av en häll, 1,5 meter i diameter och 0,2 meter tjock. Den är beväxt av enbuskar och är svår att inventera.



Dock är det järnåldersgravarna som fascinerar, en rund gravhög som är åtta meter i diameter och 0,4 meter hög. På norra delen av densamma finns en rest sten.



Söder om denna gravhög finns tre bautastenar på rad med fem meters mellanrum, den nordligaste och sydligaste har fallit omkull och syns bara som flata hällar, medan den mittersta är på väg att göra detsamma, lutningen är stark.



Trots detta är den imponerande med sina mått 1,6 x 1,3 x 0,35 m. Gravfältet kan ha fler fallna bautastenar, då hagmarken är full av mindre odlingsrösen, stensträngar, enstaka spridda block, terrasser, gropar och stigar.



Nästa stora sjok av resta stenblock i öster finns på gravfältet vid Tubbetorp, 1,5 km åt öster vid Götalabäckens dalgång. Dessa bautastenar förekommer oftast på gravfält från järnåldern och till skillnad mot runstenar och bildstenar, saknar bautastenar ristningar. Fritt stående är de ofta gravmarkörer, men har en tendens att falla omkull med tiden. Vissa gravfält med många stående stenar har genomgått restaurering under 1900-talets första hälft. Nu för tiden gör man inte sådana ingrepp i fornlämningar utan att totalutgräva dem först.

Ordet bautasten förekommer i modern svenska för första gången hos Olof Verelius år 1664, men hittas tidigare i Eddadiktningen, till exempel i Havamal; "Sällan bautastenar / stånda byväg när / om ej resta av frände åt frände".

Stora stenar har alltid fascinerat människan, exempel om hur jättar har kastat stenblock är talrika. John Bauers målningar förmedlar denna tradition, men även i ett brev till sin vän Axel Kleimer skrev John Bauer i början av 1900-talet:

Jag tänkte återigen på tiden. De minuter som nu förflöto var min tid. Jag tänkte på dem som levat 500 år före mej och på dem som komme leva 500 år efter mej. Det låg en gammal mossig sten ijämte mig. Jag tycker om sådana gamla stenar. Den var lika dan ungefär för 500 år sedan. Och komme att förbli sådan om 500 år. Jag klappade honom och bad honom hälsa till framtiden. Man tänker så mycket när man står på en kulle en stjärnklar vinternatt.

Kulturlandskapet i Sverige ändrade karaktär på 1900-talet, det framgår bland av en bild på Västarvets hemsida från Västergötlands museums samlingar, där Johan Larsson (1845 - ca 1925), torpare på Stora Vadet i Götala, figurerar på en glasplåt tagen av Sanfrid Welin på Västergötlands museum 1925.



Den uppvisar dessutom en vedhög vid en byggnad på Stora Vadet och en äldre ladugård bortom stengärdsgården. Den ålderdomliga ladugården med halmtak är raserad, okänt vilket år.

Ett större uthus står på Stora Vadet idag, kanske som ersättning i samband med friköpet av torpet ur statens ägor av Anna Larsson senhösten 1939 eller är det samma gavel på bilden från 1925 som till vänster av garageutbyggnaden från 1950-talet, som ses på bilden nedan. Funderar om jag står på samma plats som Sanfrid Welin 1925? Att de små träden vid stenmuren är de stora björkarna 87 år senare.

En ladugård är en ekonomibyggnad på en bondgård, där en bonde till exempel kan ha sina djur eller hö. Hur en ladugård skulle se ut var ofta inte planerat helt ifrån början, utan man byggde ut allt eftersom man behövde mer plats. En byggnad där bara foder förvaras kallas lada. Används byggnaden enbart för hästar kallas den stall. Många gamla ladugårdar finns kvar än idag, men somliga hyser ej längre djur, utan har byggts om till förråd, bostäder, kontor eller samlingslokaler.



Ett problem på senare tid är läckande tak på de gamla ladugårdarna, vilket vid eftersatt underhåll får takstolarna att ruttna. Med hjälp av vind och snö kollapsar slutligen taket. Vissa ladugårdar kollapsar bara delvis, och då byggs de upp igen. Den nya delen kanske inte alltid har samma taktyp, och då märks det tydligt att byggnaden varit utsatt för ras.

Stora Vadet har fram till mitt övertagande varit igenväxt och tisdagen den 25 april 2012 har jag en hel eftermiddag och tidig kväll klippt och krattat ihop flera årslager av växtlighet och dumpat det i en slänt.



En hektar är alldeles för mycket, så jag har samlat mina krafter kring årets aktivitetsyta söder om brygghuset och söder och väster om storhögen. Kommande besök ska jag koncentrera mig att rensa storhögen från resterande sly och mindre träd på dess södra slänt.



Målsättningen är att gravhögen ska ses tydligt, såsom de två andra stora forngravarna längs Götalabäckens strandkant på Stora Vadets gravfält.

Den senaste veckan har jag uträttat mycket som skulle kunna kallas trädgårdsarbete, exempelvis på mina vänners odlingslott i Gärdsås i Göteborg, men även i samband med en fornminnesinventering på Grindengravfältet i Kungälv och på torpfastigheten Stora Vadet i Götala. Trädgårdsarbete och fornminnesvård står varandra nära. Ett fornminne kräver samma omtanke som en planta, därför har man i Göteborgs stadsmuseums arkeologiska verksamhet en kedja av frivilliga som adopterar och sköter ett fornminne i Göteborgs kommun till gagn för oss alla.

Söndagen den 15 april 2012, då jag fortsatte med framröjandet av storhögen på Stora Vadet, kom jag tänka på att fordom var fornminnesvården inte alltid lika vårdande, utan i ett fattig-Sverige hade man fullt sjå med att försöka överleva dagen och i ens närmiljö tog man vara på det man hade till hands, bodde man på ett förhistoriskt gravfält fanns det gott om stenar att använda och som för övrigt var i vägen på de små åkertegarna.
  

Nancy Nykvist berättar i kåseriet Från Mitt 30-tal i Skara Gille 1984-1989 en dråplig historia om sin morfar Johan Larsson (1845 - ca 1925), torpare på Stora Vadet i Götala, där det även framgår att stenar från gravfältet på Stora Vadet har fått en ny funktion och att Stora Vadets marker nog innehåller ett stort antal numera okända gravplatser under jord:

Omkring 1920 kom det en ny lärarinna till Skara Folkskola. Hon var intresserad av gammalt och fornt. På strövtåg i de sägenomspunna trakterna vid Götala kom hon till morfars små åkertegar. Hon förstod att de liggande och stående stenarna var fornlämningar, varför hon kontaktade ”de lärde” i Stockholm för att de skulle komma och syna fornlämningarna. Men – det dröjde innan de kom, så morfar hann flytta på en del av stenarna. En riktigt stor och präktig sten tyckte han blev utmärkt att lägga som stadga i botten på den gödselstack som han då anlade. Han hade några kor och en häst, varför stenen snart doldes av gödsel.

När de ”lärde männen” kom och lärarinnan skulle visa dem de stenar, som hon hade ansett vara av intresse, kunde hon inte hitta dem. Morfar – i likhet med den tidens gentlemän – menade ”ja, se fruntimmer”.

Ingen frågade morfar var stenarna fanns och han ville inte besvära och uppehålla de sakkunniga och lärarinnan med att berätta om vad han hade gjort.

Det gör att jag med tiden nog på tomten kommer att hitta en och annan sten, som inte står på ursprunglig plats. Därför blev jag inte förvånad att jag under min vattenpump i söndags hittade under mossan en stor kvarnstensliknande sten som täcker den stensatta brunnen, ty en liknande finns vid ruinen av torpet Lilla Vadet norr om Götalabäcken. Eventuellt har de fordom använts vid någon kvarn eller så är de huggna för brunnsändamål. Denna typ av stensatta grävda gropar finns det gott om i kulturlandskapet och är de övergivna indikerar de ofta tidigare bostadsbebyggelse, då brunnarna nästan alltid låg i direkt anslutning till gårdsplaner. Eftersom det är mycket arbete förknippat med att stensätta en grävd grop, så måste vi tänka oss den som en viktig ekonomisk resurs. En brunn kan ligga kvar som en grop i landskapet. Det är vanligt att man fyllt igen gamla uttjänta eller uttorkade brunnar med sten och grus för att förhindra olyckor. Jag hoppas att de båda Vadställstorpen får behålla sitta klara vatten, som spår av de två tvillingtorpens forna brukare.

I början av 1990-talet brukade jag hålla öppet på Lebellska köpmannagården i Kristinestad, då intendenten var på inköpsresor. Stadsgårdens äldsta delar härrör nästan från stadens grundande 1649. Sådana gamla hus har klockor som har tickat i århundraden, så ljudet för mig var detsamma som för dem som bodde där under exempelvis Gustav III: es dagar. Söndagen den 1 april passerade jag Trandansen vid Hornborgasjön och tusentals tranor fyllde dess stränder, flyttfåglarna kommer tillbaka, men närapå hälften eller 120 av våra 250 häckande fågelarter stannar kvar. De flesta av fåglarna var även våra förfäders. När kulturlandskapet förvandlas, försvinner även en del av fåglarna. Nötväckorna gillar gläntbackens jättelika ekar med rötter i Gustav Vasas tid. Jag har det i åtanke, när jag röjer på Stora Vadet. Under söndagen försökte jag släppa tillbaka ljuset på storhögen; skymmande grangrenar sågades ned, sly klipptes bort och senare i vår ska jag ha kommit så långt att man tydligt ska se storhögens form, kunna vandra runt den och att man från dess topp ska ha utsikt över landskapet. Jag röjer även upp längs strandkanten av Götalabäcken, där ligger så mycket döda träd, fjolårsgräs, sly och taggiga buskar.


 

Den andra gravhögen på tomten, bevuxen av en massa olika mindre träd och buskar, som ligger alldeles bakom torpstugan, har en inbyggd jordkällare, den uppfördes enligt säljarna i november 2011 av två luffare som i tacksamhet för boende och mat åt husmodern på Stora Vadet ville uppföra en jordkällare. Kanske de var arbetslösa rallare eller dylikt, för källaren är väl uppförd. Nancy Nykvist berättar i kåseriet Från Mitt 30-tal i Skara Gille 1984-1989 om hur det där förr växte rikligt av blommor och buskar som jag knappt känner namnet på, så mycket finns att lära:

På västra sidan av källaren, som troligtvis är placerad i en gravhög, växte ärenpris, eller som vi alltid sa´, mormors glasögon. På östra sidan fanns snöbärsbuskar, merabeller och krikonträd. Bären på de gamla surbärsträden blev nästan svarta innan de var riktigt mogna. Då var de saftiga och goda. Krusbärs och vinbärsbuskar fanns också.

När jag kommer ut från Lilla Vadets marker till Gamla Axevallavägen, så syns Skara bôxer och i början av 1900-talet syntes tvillingtornen på Skara domkyrka även från Stora Vadet, men skogsbeståndet är större idag och trädkronor skymmer stadens tvenne karaktäriska kännetecken. Det framgår av en dråplig historia som har med bygget av jordkällaren att göra och återberättas i Nancys berättelse. Hon inleder med en kort levnadsbeskrivning av sin morfar Johan Larsson (en underbar bild på honom 80 år gammal vid husknuten på Stora Vadet 1925, med den gammaldags lockpanelen synlig och såpnejlikorna runt stugan, finns bevarad på Västergötlands museum, se länken http://www9.vgregion.se/vastarvet/va/resultat_enpost.asp?nr=VGM_A635 ):

När morfars föräldrar flyttade till torpet år 1852, hade namnet ändras (från Stora Taskevad) till Stora Vadet. Morfar var det äldsta barnet i den syskonskaran. Han var född 1845. Han övertog arrendet efter sin far. Morfars andra hustru var min mormor. Det äldsta arrendekontraktet som vi har bevarat är från 1875. Morfar hade slitit hårt med att bruka de små tegarna mellan alla stenar. Att det var gamla gravfält som brukades, ansåg väl ingen som något märkvärdigt.

En hel del sten kom till användning, när morfar med hjälp av två luffare gjorde en källare. Stora stenar är lagda både till väggar och tak. Med tanke på dåtida enkla hjälpmedel är det fantastiskt att det göra en så bra källare med ett så fint takvalv som står sig än idag. Det har berättats för oss att det skulle ha varit så, att när den ena av de två luffarna fick syn på Skara ”bôxer” blev han så törstig att han inte kunde motstå att springa till stan och köpa ”dreck”. Se´n blev det inget mera arbete på ett tag.

Men morfar och luffaren kom på råd. Luffaren fick aldrig vända sej´ mot väster. När han hade ärende däråt så fick han gå baklänges, för bara han inte såg kyrktornen så ansatte törsten inte honom. Så fick det bli till källaren var färdig.