Götala

 

Igår kväll, då jag passerade Korsvägen i Göteborg blev jag påmind om att även nya konstnärliga installationer måste skötas för att lysa i sin ursprungliga prakt, man fyllde i en strandlinje och ett antal nyristade hällristningar med röd färg. Problemet med sten, metall och annat är att de ej i grunden suger åt sig färgen nämnvärt. Utan flagnar sakta men säkert av.

 

 

I helgen har jag arbetat med svart metallfärg, målat om taket på brygghuset, vattenpumpen, stödräcket ned till brygghuset och avslutningsvis broräckena vid bron över Götalabäcken som leder in till Stora Vadet. Frågan är hur länge sådan målning håller? Det vet jag inte, en sak är dock säker. Den röda slamfärgen är mer beständig!

 

 

Dock ska livet levas nu och jag tycker det känns bra att få se hur torpet Stora Vadet sakta vaknar ur sin Törnrosasömn. Dessutom kompletterade jag vissa detaljer på och kring brygghuset med samma blåa färg som tidigare.

 

 

Nästa gång ska jag måla om badkaret, tömma det på brännved och vill göra det till en stor blomsterlåda. Jag har inte bestämt mig vad jag ska plantera 2013, men till dess kanske ordna något temporärt?

 

 

Att vattenpumpen har rustats upp känns bra, vid mitt första besök hösten 2011, såg jag inte ens den i all växtlighet. Nu är handpumpen vacker att beskåda och glädjande nog, fungerar den också. Det är en kolvpump, en brunnspump i gjutjärn som man ofta hittar i äldre trädgårdar och kallas därför ofta för gårdspump. Dessa gjutjärnkonstruktioner är ofta från början av 1900-talet och torde därför vara äldre än brygghuset på Stora Vadet som är från slutet av 1950-talet.

 

 

Gjutning av dessa brunnspumpar görs i en tillverkningsteknik som går ut på att järn hälls i en gjutform (kallad kokill) och får stelna. De äldsta föremålen som göts i järn var kanoner, det skedde redan under andra hälften av 1500-talet i Sverige.

 

 

Under 1800-talet började man vid de järnbruk, gjuterier och mekaniska verkstäder som fanns eller anlades – vars tunga produkter nådde marknaden vid de framväxande järnvägarna - framställa jordbruksredskap, maskindelar, spisar, trädgårdsmöbler och mycket annat i gjutjärn.

 

 

Något som också gladde mig under helgens vistelse i Götala, var att korna hade fått sina kalvar. I Lilla Vadets hage fanns en och i kungsgårdens marker var de tre.

 

 

Kor är nyfikna, men jag tror att kalvar är ännu mer nyfikna. De sista tre kalvarna blängde storögt på mig, då jag arbetade på Stora Vadet.

 

 

Jag har insett att de gör underverk, korna alltså. Utan dem skulle markerna i Götala vara igenväxta sedan länge.

 

 

Något jag blev varse om tidigare denna månad, då jag besökte ett gravfält i Östergötland. För två år sedan betade kreatur där, idag gick det knappt att gå på gravfältet. Än mindre såg man några av de relativt sett stora forngravarna från järnåldern.

 

 

Jag är trött, jag är led på fabriken,
jag vill hem till jordhöljt bo,
till min koja vid Blodstensmyren,
i de gröna gömmenas ro.
Jag vill leva på bröd och vatten,
om jag endast strax får byta
allt gasljus och larm mot natten
där timmarna tysta flyta.

 

 

Jag vill hem till dalen vid Pajso,
till det gräsiga kärret vid So,
där skogarna murgrönsmörka
stå i ring kring mossig mo,
där starrgräs i ånga växer
vid källor som aldrig sina
och där växter väva i jorden
sina rötter silkesfina.

 

 

Jag vill hem till dalen vid Kango
där ljungen står brinnande röd
som ett trots i flammande lågor
framför höstens hotande död -
där fjärilar, färggrant glada
på mjöliga vingar sväva
och tunga, sjungande humlor
i den svällande myllan gräva.

 

 

Jag vill hem till det fattiga folket
som svettas i somrarnas glöd,
som vakar i bittra nätter
i envig mot köld och nöd. -
Jag vill dit där molnen gå tunga
under skyn där stjärnor skina,
och där obygdsforsarna sjunga
i takt med visorna mina.

 

En dikt av Dan Andersson, ur Kolvaktarens visor 1915. Bilderna på ånglok, personvagnar, täckta godsvagnar och motorvagnar är tagna av Harri Blomberg och är från Skara, vid Skara - Lundsbrunns Järnvägar, söndagen den 22 juli 2012.

 

 

Den 6 maj 1241 var Sveriges alla biskopar, utom biskop Thomas i Åbo stift, samlade i Götala utanför Skara. Det framgår av ett medeltidsbrev, det äldsta bevarade som är skrivet i gytalie, som man stavar det för 771 år sedan. Dock är Götala omnämnd som en kyrkoort i äldre Västgötalagen, vars äldsta delar är från 1220-talet. Om biskop Bengt den gode heter det i denna landslags biskopskrönika; han læt gøræ kyrkynæ i gøtalum oc bo hanæ (han lät bygga kyrkan i Götala och inreda den). Det bör noteras att längden över biskoparna i Skara stift, är ett tillägg från omkring 1240.

 

 

Troligtvis skrev man fler brev i Götala under detta möte, men från år 1241 är det enda bevarade, finns för övrigt inga andra svenska biskopsbrev från detta år.

 

 

Endast ett annat medeltidsbrev, skrivet detta år i dåvarande Sverige, finns i Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven och berör Magnus Johanssons testamente, där han med sina arvingars medgivande skänker en gård i Brandstorp till nunnorna i Gudhems kloster. Vittnen var bland annat en präst med flera.

 

 

Åren runt 1241 är en händelserik tid i Skaras historia, två år tidigare – anno 1239 – har dominikanerna öppnat ett konvent i staden och året efter biskopsmötet – anno 1242 – etablerar sig franciskanerna i Skara med att också öppna ett konvent. Skarabiskopen Lars I (1240/1241–1257), bor på sin biskopsgård i Götala, där det även finns en kyrka uppförd och inredd av biskop Bengt den gode i slutet av 1100-talet.

 

 

Där smider stiftets högste planer på hur kyrkans makt ska växa under det expansiva 1200-talet, även kung Erik Eriksson läspe och halte (1216-1250) besöker skarabiskopen den 4 november 1246, vilket framgår av ett annat bevarat medeltidsbrev skrivet i Götala.

 

 

Tidigare har jag och många andra förknippat med att kungens närvaro indikerar på att det var en kungsgård redan då, men skarabiskopen Lars I vittneskap även 1246, kan istället visa att kungen med följe bevistar skarabiskopen på Götala? Brevet berör ju kyrkliga frågor, då det är en bekräftelse på en kunglig donation till Gudhems kloster.

 

 

Inte förrän under kung Magnus Ladulås regeringstid 1275-1290, försäljer skarabiskopen Brynolf Algotsson (ämbetstid 1278-1317) biskopsgården Götala till kungen för 400 mark penningar, vilket framgår av ett medeltidsbrev skrivet i Skara den 15 augusti 1308, då han med dessa medel ska köpa annan mark åt domkyrkan.

 

 

Götala torde under järnåldern och tidig medeltid ha varit alla götars tingsplats och därmed också en sorts allmänning, med en viktig farväg vid Stora Vadet. Det var viktigt att skydda byarnas odlingsmarker från färdvägarna. Vägarna gick istället på byarnas allmänningar. Även gemensamma samlingsplatser som marknadsplatser och tingsplatser var belägna på allmänningarna och i anslutning till allfartsvägar.

 

 

Inledningsvis kunde biskopssätet inte etablera sig på tinget i Götala, förrän ett allmänt beslut fanns att västgötarna skulle övergå till kristendomen, istället höll sig kyrkan nära kungamakten i Husaby och välvilligt sinnade kristna stormän och -kvinnor, såsom i Varnhem.

 

 

I alla fall tas detta beslut att gemensamt övergå till kristendomen för cirka 1000 år sedan och man skriver in i äldre Västgötalagen att ”Kristus står främst i vår lag” och biskopsstolen flyttades från Husaby till Skara, därför att denna senare ort låg i knutpunkten för alla allfartsvägar i denna centralbygd i Götaland och av hävd hade varit en samlingsplats sedan länge.   

 

 

Det var under Osmundus tid som biskop på 1050-talet, som man flyttade biskopssätet från Husaby till Skara. Han var den förste som satte staf och stol i Skara. Biskop Osmundus omnämns bland annat av Adam av Bremen och insattes som biskop av kung Emund den gamle. I biskopslängden i den äldre Västgötalagen sägs om biskop Osmundus att:

 

ÞriÝhi war astmuÝær biscupær. han satti fyrst staff oc stoll .i. skarum. oc hanum sköttes bolstaÝhir. hær aff almænnighi. vtæn prowæstu boll .a. mildu heÝe. i. skarum liggær han.

 

 

Stycket "Hanum sköttes bolstadir här af almänningi, utän provästu bool a mildu hede", torde betyda:  ”honom gavs bostad på allmänningen, utanför biskopsbolet, på en behaglig plats". Alltså troligtvis där biskopsgården var i Götala på 1200-talet och där biskop Bengt den gode uppförde en kyrka århundradet före, eventuellt en gårdskyrka till biskopsbostället Götala.

 

 

 

Vad man diskuterade och beslutade under biskopsmötet i Götala, i början av maj månad 1241, är svårt att veta, sällskapet måste ha varit flera gånger inne i Skara, sett hur domkyrkobygget och dominkanernas konvent växte fram. Kanske man funderade på var det vore bäst för franciskanerna att slå sig ned kommande år, om man redan då visste att de var på väg.

 

 

 

En ärkebiskop och fem biskopar hade var för sig stora följen med sig, tillsammans blev det en ännu större skara som måste ha ridit till och från biskopsgården Götala.

 

 

Det saknades en svensk biskop – Thomas, biskop i Åbo stift 1234-1245. Det kan bero på att han under de här åren tillsammans med Birger Jarl krigade i österled, men det är en annan historia.

 

 

Under biskopsmötet fanns nog intressanta prelater närvarande. Det leddes av ärkebiskop Jarler, på latin Jarlerius, som var ärkebiskop i Uppsala från 1236 till sin död den 22 augusti 1255.

 

 

Jarler var en betydande man och visade sig särdeles mån om kyrkan och stiftet. Han förvandlade munkkollegiet vid Gamla Uppsala ärkebiskopssäte till ett ansenligt collegium canonicorum seculare, dvs ett sådant som bestod av män som inte var bundna av ordensregler.

 

 

Hans i senare tid påvisade grav i dominikanernas Mariakyrka i Sigtuna bär vittnesbörd om hans intima förbindelse med dominikanerorden.

 

 

Jarlers ämbetstid inföll under ett avgörande skede i svenska kyrkans historia, då genom kyrkomötet i Skänninge 1248 den kyrkorättsliga ordningen stabiliserades i närmare anslutning till den kanoniska rätten.

 

 

Jarler deltog i detta möte, tillsammans med tre av de biskopar som deltog i mötet i Götala 1241 sju år tidigare, upprättade i enlighet med dess beslut det första domkapitlet i Uppsala och gav tiggarordnarna rätt till verksamhet inom ärkestiftet. Egentligen fick Jarler igång verksamheten i Uppsala domkapitel redan året före – 1247, men det har sin orsak i att den påvlige legaten Vilhelm av Sabina också hade anlänt till Sverige sistnämnda år.

 

 

I början av 1240-talet brinner även större delen av domkyrkan i Gamla Uppsala, så under 1240- och 1250-talet har ärkebiskopen fullt sjå att återuppföra densamma. Efter Jarlers död flyttas dock både domkyrka och namn på orten till den närbelägna orten Östra Aros.

 

 

De fem biskoparna i Götala 1241 var biskop Throgillius i Strängnäs 1233–1241, biskop Magnus i Västerås 1232–1258, biskop Gregorius i Växjö 1241 och biskop Lars av Liljesläkten i Linköping 1236-1258 och värden biskop Lars I i Skara 1240/41–1257. Om biskop Lars av Liljesläkten är det intressant att notera att han reste som pilgrim till "det heliga landet" och utnämndes efter sin hemkomst därifrån till biskop i Linköping 1236.

 

 

Omkring tio år senare sände han nunnor från Vreta kloster till Gotland för att grunda Mons Solis – klostret Solberga i Visby, efter begäran av öns folk och prästerskap.

 

 

Medeltidsbrevet skrivet i Götala 1241 gäller doprätten i Linköping. Ärkebiskop Jarler och hans suffraganer skriver till lagmannen och invånarna i Götaland att dop- eller funtavgiften ska erläggas domkyrkan och ej till den mindre Sankt Lars kyrkan, som av missförstånd skett.

 

 

Ärkebiskopen tilldömer domkyrkan och inte den mindre kyrkan denna; S:t Lars är underställd domkyrkan. Han bekräftar domkyrkans innehav av de prebenden som biskop Bengt tilldelat kyrkan och avslutar med att ingen må dra tillbaka eller upphäva beslutet i framtiden, under hot om bannlysning och hämning. Ärkebiskopen Jarler och hans suffraganer beseglar. Given gytalie dominj MCCXL första året. Den 2 maj.

 

 

Den latinska texten lyder i sin helhet:

 

Jarlerius dei gracia vpsalensis archiepiscopus Omnesque sui suffraganei legifero gothorum omnibusque pacificis eiusdem terre inhabitatoribus presentibus & futuris jn perpetuum Coram nobis & fratribus nostris in concilio scarensi ex parte parrochianorum lincopensis ecclesie querimoniam ventilatam. conquerencium inferiorem ecclesiam dicte ciuitatis spoliatam baptisterio cognita veritate per testes ydoneos tam clericos quam laycos decreuimus terminare. Et cum dicta inferior ecclesia a maiori dependeat sicut in die dedicacionis sue statutum est per dominum colonum episcopum successoribus suis johanne. karolo. benedicto. jdem confirmantibus ex consensu & consilio tocius concilij adiudicauimus baptisterium ecclesie cathedrali. Prebendas eciam quas beate memorie dictus. b. in supradicta ecclesia cathedrali ordinauit auctoritate summi pontificis. Auctoritate qua fungimur confirmamus, vt sicut ab inicio ordinate sunt. in perpetuum maneant inconcusse. Quam confirmacionis paginam vt tenaciori commendetur memorie sigilli nostri munimine necnon venerabilium fratrum nostrorum coepiscoporum.

 

 

Videlicet domini Th. strenginensis episcopi. et domini M. arosiensis episcopi. et domini. G. Wexionensis episcopi et domini. L lincopensis episcopi. & dominj. 1. scarensis episcopi: dignum duximus roborari. Ne quis hanc nostram confirmacionem reuocare uel irritam facere presumat in posterum sub comminacione anathematis inhibentes. Datum gytalie Anno dominj MCC.XL primo. II nonis Maij.

 

 

Det blev en riktigt härlig långhelg i Skaraborg, där jag och min östgötska vän Malin varvade några dagars arbete på Stora Vadet i Götala med trevliga matstunder och shopping i Skara och tre nätters välbehövlig övernattning på Brunsbo biskopsgård (där laddar vi upp våra batterier mellan de intensiva dagarna med skön nattsömn och god frukost i det gamla biskopsköket).

 

 

Därtill hann vi med exkursioner till Gudhems kloster, Axvalls marknad, Varnhems kloster, Lundsbrunns kurort, Mariedals slott, Dalakvarn, Husaby kyrkomiljö och en rundtur på Kinnekulle. Långhelgen började i Falköping och avslutades i Herrljunga.

 

 

I Götala har vi fortsatt med att röja bort slånträd från storhögen, vars form blir alltmer majestätisk där den vaknar ur en Törnrosasömn, sågat ned en del övriga småträd som växer där de inte ska, tagit ned getingbon där de inte ska finnas, klippt gräs och fortsatt med den yttre renoveringen av brygghuset.

 

 

Alla fönstren till detta är nu färdigkittade och målade, därtill har vi reparerat och målat ytterdörren till detsamma. Den fick nya bräder – som vi hittade i garaget på Stora Vadet och från Malins hemgård Stora Gullborg i Östergötland, de senare en gång delar av träd uppvuxna på ett järnåldersgravfält därstädes.

 

 

Blå dörr och fönster passar bra till de röda ytterväggarna. I fönstren hängde vi upp nya gardiner, de gamla var bokstavligen i trasor. Mina nya hängde en gång i tiden i ett studentrum på Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna, där Malin läste till agronom. Det är passande, då Stora Vadet är granne med SLU Götala.

 

 

Till plåttaket köpte vi svart metallfärg, men på grund av sporadiska regnskurar väntade vi med att måla det, tills nästa gång.

 

 

Det finns alltid något att göra på Stora Vadet, vilket är givande. Dock arbetar vi inte allena, utan grillar kött och vandrar runt på tomten, tittar på den vackra naturen och gläds åt att markerna betas. Solnedgången över Götalabäckens dalgång är vacker.

 

 

Detta besök snickrade vi dessutom upp en informationsskylt, där Stora Vadets historia och nutid berättas för besökare.

 

 

Den fick samma röda färg som de skyltar som Länsstyrelsen i Västra Götalands län har för sina kulturmiljöobjekt. Summa summarum så hade vi en bra helg i Götala med omnejd.

 

 

Det finns vissa svenska kungar, som har fått oförtjänt dåligt rykte. I dessa fall inte som elaka regenter, utan som viljesvaga och då i skuggan av efterkommande regenter som har lyst på den historiska arenan. Kung Gustav IV Adolf (1778-1837) är en sådan, en blek skugga jämfört med Karl XIV Johan (1763-1844) och kung Erik Eriksson läspe och halte (1216-1250) jämfört med Birger Jarl (1210-1266).

 

 

Inte hjälper Erik Erikssons tillnamn hans eftermäle, lika lite att han har fått äran att tillskrivas som den fiktiva orten Grönköpings grundläggare, där han bland annat står staty på stadens torg och har namngett både skola och andra institutioner i staden. I verklighetens Hjo står han som trästaty i stadsparken.

 

 

Erik läspe och halte var en allvarlig och rättrådig kung, då han bland annat gav bönderna godhan friid, dock var han ingen synnerligen kraftfull regent. Den verkliga makten utövades av hans jarlar, först av Ulf Fase och sedan Birger Jarl. Erik gifte sig som 28-åring med den ett år yngre Katarina Sunesdotter av Bjälboätten, dotterdotter till Sverker den yngre.

 

 

Birger Jarl som var gift med Eriks syster, Ingeborg såg till att Bjälboätten kom att bli Sveriges regenter en lång tid framöver. Erik Eriksson dog nämligen barnlös på Visingsö 1250 och begravdes i Varnhems klosterkyrka, medan hustrun Katarina som dog något år efter, såg till att få sin gravplats i Gudhems kloster.

 

 

Erik Eriksson är intressant ur ett Götalaperspektiv, då det i Riksarkivet finns ett medeltidsbrev bevarat där han kungör den 4 november 1246 i Götala att han till nunnorna i Gudhem skänkt en jordlott vid sjön Vättern med tillägor, vilken gränsar till hans gods Spånhult i Grevbäcks socken, Skara stift.

 

 

”… för framtida generationer vet att vi kommer tillägga så mycket mark till alla nunnorna i Gudhem i längd och bredd på norra sidan som ligger intill egendomen Spanaholth, så mycket mark som framgår av berget till sjön Wetur dem i längd. Och ändå i enlighet med bredden av nämnda sjö. Ån som flyter mellan broarna har hittills varit fri att ta i besittning…”

 

 

Sigillet till det är mesta bortfallet; några små stycken därav finnas på tvinnade vita linnetrådar. Närvarande vittnen är bland annat ärevördiga skarabiskopen Lars I (1240/1241–1257), vilket framgår av den latinska texten i dess helhet:

 

Ericus dei gracia rex swethie. Vniuersis christi fidelibus presens scriptum uisuris uel audituris. in perpetuum. Qui iustis hominum desiderijs facili tenemur assensu concurrere. tanto facilius debemus admittere pia negocia ihesu christi, quanto deus noscitur hominibus preferendus. Proinde tam presentes quam eciam posteros scire uolumus. quod sanctimonialibus de guthem tantam terram cum omnibus attinenciis. in longitudine & latitudine ex parte aquilonari adjacentem predijs earum que dicuntur spanaholth. quantam terram constat eas a monte usque ad stagnum wetur in longitudine. & in latitudine tamen iuxta dictum stagnum. quantum est inter pontes riuulorum. actenus libere possedisse. presentibus venerabili domino Laurencio skarensi episcopo & dilecto nobis domino Birgero genero nostro. & domino petro Nefh. & aliis quam plurimis testibus ydoneis. contulimus. quieto jure in perpetuum absque calumpnia possidendam. Et hoc litterarum nostrarum & sigilli nostri munimine roboramus. Quicumque autem hanc nostram dationem quacumque occasione infirmare. uel eciam dictas dominas super hac molestare presumpserit. Indignacionem seueritatis regie. & insuper omnipotentis dei cui inferre conatur iniuriam. se merito nouerit incurrisse. Datum gøtalie pridie Nonarum nouembris. Anno domini. M°. CC°.XLVI°. Anno uero regni nostri. XXIIII°.