Götalatullen

Götalatullen med Skolgatans mynning från öster. Fotografi av Emil Almqvist 1901. Bilden ingår i Västergötlands museisamlingar.


Götalatullen är en allmän plats norr om kvarteret Tullen i Skara. Den var en äldre tullport vid Skolgatan i höjd med Gamla begravningsplatsens västra gräns. Här vid Skolgatans östra ända löpte Mariestads- och Skövdevägarna samman. Tullen låg troligen mitt för det så kallade Tullhuset. Kungsgården Götalas marker låg strax österom, varifrån tullen har fått sitt namn. Här passerade bland annat Gustav III då Skaras borgare hyllade honom vid dennes Eriksgata 1772, då den nytillträdde konungen övernattade på kungsgården i Götala. Götalatullen har även kallats för Göthala tullport, Österporten, Skolporten och Axvallatullen på kartor och i handlingar från äldre tider.

 

Ett fotografi från 1954 av Egil Torgny föreställande Esso bensinstation, som låg i hörnet Skolgatan – Tullportagatan i Skara. Platsen för Götalatullen är belägen i Kvarteret Tullen och var förr en tullport österut, närmast mot Götala i dåvarande Skara landsförsamling. Bilden är en gåva till Västergötlands museum och ingår i dess samlingar.

Sköna maj 2019.

Lördagen den 25 maj 2019 hade vi en härlig och minnesrik förlovningsfest på Tempelbacken i Götala.

Fornminnesföreningen i Göteborgs vårresa till Skaraborg 2019.

Suntaks gamla kyrka i Tidaholms kommun, var en av vårresans besöksmål. Den visades för föreningsmedlemmarna under vår ciceron Ewert Jonssons ledning, en av Västergötlands kunnigaste guider.
 

Fornminnesföreningen i Göteborgs vårresa inföll den sista helgen i april månad 2019. Under två dagars tid besökte vi historiska och arkeologiska pärlor i de centrala och östra delarna av landskapet Västergötland, där kommunerna Habo, Skara, Skövde och Tidaholm blev besöksmål och vi övernattade på Hellidens slott i Tidaholm.

 

Programansvarige Harri Blomberg i Fornminnesföreningen i Göteborg, har bl a ordnat helgresor för föreningens medlemmar sedan år 2011.

 

Till skillnad mot tidigare resor i landskapet åkte vi över berget Billingen denna gång och la vår tyngdpunkt på kommunerna Skövde och Tidaholm, men även diskuterade om militärens betydelse för Västergötland, då jag inledningsvis på lördagen höll en föreläsning på Götala herrgård om bröderna Adlercreutz från Finland som bebodde Läckö och Götala kungsgårdar under det tidiga 1800-talet, som omdöpte Läckö till finska namnet Siikajoki.

 

Föredrag av Harri Blomberg på Götala herrgård om den finländska militärsläkten Adlercreutz på kungsgårdarna Götala och Läckö på 1800-talet.

 

Gustaf Magnus Adlercreutz dotter gifte sig in i släkten Rudenschöld och denna släkt fick överta och innehade Läckö till 1914, där även den omtalade Gunnar Wennerberg dog 1901 hos sin svåger Axel Rudenschöld.

 

God hemlagad mat med lokala råvaraor och ypperlig service erbjuds på Götala herrgård, strax utanför medeltidsstaden Skara i centrala Västergötland.
 

Efter en tillhörande välsmakande lunch på Götala herrgård besökte vi Garnisonsmuseet i Axvall, där vi blev guidade av museets personal.  

 

Garnisonsmuseet i Axvall berättar om militärens historia i Skaraborg.

 

Götala var överstebostället för Västgöta regemente, ett av Skaraborgs två regementen.  Det andra var Kungslena kungsgård och där bodde översten för Skaraborgs regemente.  Axvall var de båda regementenas gemensamma övningsfält.

 

Det finns två minnesstenar över de tvenne regementena som huserat på heden i Axvall. Västgöta regementes sten från 1916 är upprest på resterna av Odins hög. Här presenterad av vårresans tvenne guider, Ewert Jonsson och Harri Blomberg.

 

Efter garnisonsmuseet i Axvall åkte vi mot den starkt kulturellt påverkade miljön i Kungslena i Tidaholms kommun, där vi under guiden Ewert Jonssons ledning, en av Västergötlands kunnigaste guider, fick höra historier om kungsgården och kyrkan i Kungslena och även bese minnesstenen över slaget vid Lena 1208 och tänkte oss hur striden kunde ha gått till och var slagfältet låg. Lena medeltidsborg låg i närheten.

 

Ewert Jonsson guidade oss med stor inlevelse på slagfält, i kyrka och vid kungsgård och minnessten i Kungslena.

 

Vi körde vidare till Gestilren och minnesmonumentet över slaget 1210. På det intilliggande mäktiga gravfältet i Dimbo, som är Västergötlands största järnåldersgravfält med drygt 300 gravar från yngre järnåldern, hade vi en rundvandring under mitt överseende.

 

Det omfångsrika gravfältet i Dimbo.

 

Gravfältet har använts för begravningar under flera generationer, framför allt under vikingatiden 800-1050 e Kr. De flesta gravarna är högar som är byggda av jord. Övriga är runda eller tresidiga, flacka gravar av jord och sten.  På gravfältet finns hålvägar, det vill säga djupa stigar som uppstod av forna tiders resande.

 

Spåren av hålvägarna på gravfältet i Dimbo är tydliga.

 

Därefter checkade vi in på Hellidens slott och vandrarhem, där vi också åt kvällens middag, bestående av salladsbuffé, varmrätt och dessert, inklusive måltidsdryck och kaffe.

 

Maten på Hellidens slott smakade bra efter en eftermiddag bland många sevärdheter.

 

Under kvällen gavs tid till att se den vackra miljön omkring Hellidens slott, vilken jag besåg med min rumskamrat Stig Berggren från granntorpet Motviljet i Götala.

 

Hellidens slott i Tidaholm.
 

Vår ciceron Ewert Jonsson, höll en mycket intressant föreläsning om Sankta Helena av Skövde, Västergötlands skyddshelgon och jag avrundade kvällen med att reflektera kring de många resta monumenten i Västergötland, vilka vi besåg flera av under dessa två vårdagar.

 

Kvällsföreläsningar om Sankta Helena av Skövde och tillbakablickar på monumentprojekten i Västergötland på Hellidens slott hölls av Ewert Jonsson och Harri Blomberg.

 

Efter frukost och utcheckning på Hellidens slott for vi tillsammans med Ewert Jonsson först till Suntaks gamla kyrka och sedan vidare till Härja kyrka med sin berömda tympanon och annat spännande.

 

 

Med rysningar besökte vi Falks grav på Hökensås i Habo kommun. Ewert Jonsson gav oss en detaljrik bakgrundshistoria varför korset restes i tallskogen.

 

Falks grav finns alltid färska blommor.

 

En stärkande söndagslunch åt vi på Hellidens slott, därefter for vi mot Skövde och Forsby kyrka, belägen ovanpå en ansenlig hednisk gravhög och är den enda medeltida kyrka som vi exakt vet vilket år den invigdes, nämligen 1135. Det står inristat i korets vägg.

 

Forsby kyrka invigdes 1135.

 

Under eftermiddagen besåg vi besökte vi Askeberga (Asgubäck) skeppssättning vid Tidan, kallad för kung Ranes stenar (Rane var ett av Odens alla binamn).

 

Rönen kring Askeberga skeppssättning vid Tidan, presenterades av vår guide Ewert Jonsson.
 

Två kilometer bort låg Flistads kyrka med kung Ranes hög. Som om inte detta vore nog så återfinns ”fornum sigtunerne” de gamla odensgårdarna just i vadet vid Tidan, vilket vi besåg med tillhörande kyrka och kända brohus.  Odens sjö numera sjön Östen med socknen Odensåker i anslutning.

 

Våmbs kyrka är en populär dop- och vigselkyrka i Skövde.

 

På östra sidan av berget Billingen besåg vi Våmbs tidigmedeltida kyrka, innan vi åter for till Götala herrgård för en kvällsfika, innan hemfärd till Göteborg.

 

Avslutande kvällsfika på Götala herrgård, där vi avtackade vår eminente guide Ewert Jonsson.
 

 

Ryttmästaren Strömhielm på överstebostället Götala kungsgård, under generallöjtnanten von Bohlens chefskap.

Generallöjtnanten och en av rikets herrar Carl Julius Bernhard von Bohlen (1738-1813) i uniform med harnesk under rocken. Målning från ca 1770 av Johan Henrik Scheffel. Under åren 1775-1785 bebodde han överstebostället Götala.
 
I vintras fick jag en förfrågan från Bertil Ström om en ryttmästare Strömhielm har bott i Götala, frågan löd i sin helhet:
 
"Fantastiskt bra och djup beskrivning av platsen. Har du kanske någon uppgift om Ryttmästaren Arvid Gabriel Strömhielm bott här? Han utflyttade 1794 till Stacketorp från Vättlösa. I texter jag hittat så var han före 1794 skriven på "ryttmästarebostället Götala utanför Skara" 

MVH Bertil"
 
... och det har han, ryttmästaren Strömhielm var såsom många andra svårfångade personer bosatt på själva kungsgården och då han titulerades Herr Ryttmäst Strömhjelm, behövde han lika lite som översteboställets herre generallöjtnanten Carl Julius Bernhard von Bohlen nedtecknas såsom de andra i husförhörslängden med födelseår eller kristendomskunskaper, nästan så att man känner att prästen inte vågade sätta sig emot herrskapsfolket? Carl Julius Bernhard von Bohlen var förbandschef för Västgöta regemente under åren 1775–1785.
 
Ryttmästaren Strömhjelm hittas som tredje person ovanifrån i Skara landsförsamlings kyrkoarkivs husförhörslängder 1781-1790, vilket visar att han bodde på själva kungsgården.
 
Arvid Gabriel Strömhielm föddes den 2 december 1743 på Rangeltorp i Önums socken, Barne härad i Vara kommun. Han blev olontär vid Västgöta kavalleriregemente den 16 september 1755, inte ens tolv år fyllda. Kvartermästare därstädes den 10 november 1761, senare . sekundadjutant 1768-05-02, premiäradjutant 1769-04-19, löjtnant 1775-09-08. och slutligen ryttmästare 1777-12-10. Han tilldelades Kungliga svärdsorden, så kallade RSO, den 24 januari 1779. Han tog avsked från armén den 14 december 1785, vid 42 års ålder. Han dog ogift drygt trettio år senare på säteriet Stacketorp i Norra Vånga socken, Vara kommun, den 4 juni 1816 och slöt ätten på svärdssidan.
 
Det gamla bostadshuset i Rangeltorp, där Arvid Gabriel Strömhielm föddes 1743 blev nedrivet omkring 1920. Den vänstra delen av huset tillkom på 1700-talet och till- och ombyggdes 1906. Foto av Lars Hasselberg, Västergötlands museum.
 
Det bör förtydligas att Arvid Gabriel Strömhielm, inte levde ensam på säteriet Stacketorp utan hade en familj utanför äktenskapet, då han lämnade efter sin död som den siste av sin ätt gården i testamente till sin hushållerska Margareta Eding, med vilken han hade två utomäktenskapliga barn Anna Margareta Ström och Arvid Militz Ström. Säteriet Stacketorp har innehafts av ätterna Lilliehöök, Wohlberg, von Köhler och Strömhielm. Testamentsgården Stacketorp av 1816 kom senare under 1800-talet att genomgå ett flertal ägoskiften. Det finns en bouppteckning efter Ryttmästare Arvid Gabriel Strömhielm 1816, avskriven av Erik Sandberg och publicerad i artikeln "Bouppteckning efter Ryttmästare Arvid Gabriel Strömhjelm 1816"  i Kvänumsbygden 1969. Den gamla mangårdsbyggnaden i Stacketorp med anor från 1700-talet brann ned 1953, och är nu ersatt en ny byggnad.
 

 
Götala kungsgård 1835, men på 1780-talet under ryttmästaren Strömhjelms tid var miljön sig lik. Under sitt första regeringsår som kung, övernattade Gustav III på kungsgården i Götala 1772. 

Vikingatida keramik funnen vid Götala herrgård.

Vid åkerkanten i den nyplöjda åkern vid Götala herrgård hittades en mynningsbit keramik som härrör från järnåldern (500 f Kr - 1000 e Kr), eventuellt vikingatida.

 

I mitten av mars månad 2019 följde jag den plöjda åkerkanten vid Götala herrgård i Skara och fann några intressanta lösfynd. Jordbruksmarken ägs och brukas av SLU Götala, men var fordom en kungsgård och innan dess fram till 1200-talets slut biskopsgård i Skara stift. 

 

Götalas marker innehåller rester av forntidens hushåll. Järnålderns hem som omvandlas till arkeologiska kvarlevor, såsom boplatser och lösfynd.
 

De talrika och många gånger stora forngravarna omkring Götala indikerar att på det före kristnandet har funnits någon form av maktcentrum i området, med stor sannolikhet på samma plats herrgårdsbyggnaden står idag, men då inga arkeologiska utgrävningar eller undersökningar har gjorts är det för tidigt i dags datum att rättvist kunna tolka förhistorien.

 

På 1100- och 1200-talet hade Skara stifts biskop sitt hem i Götala, men redan i slutet av järnåldern fanns troligtvis ett maktcentrum i området, vilket forngravar och silver- och guldfynd från järnåldern uppvisar. Någonstans ligger även de långhus och kanske även hallbyggnader som götalaborna fordom bebodde.

 

Ingen av de förhistoriska gravarna varken väster eller öster om Götala herrgård har undersökts arkeologiskt, så fram till dags datum har det saknats exempelvis keramikfynd från området, men fredagen den 15 mars 2019 låg en lättviktig och grovmagrad mynningsskärva från ett kärl i keramik vid åkerkanten, den var naggad i kanterna och härrör från järnåldern, eventuellt vikingatid. Troligtvis har den plöjts fram och tillbaka i åkern i 1000 års tid.

 

Forntida keramik i SLU Götalas nyplöjda åker.
 
Myningsbiten av järnålderskeramik från Götala i Västergötland mäter 3,5 cm i överdelen och 1,5 cm i nederdelen, den är 2 cm hög och som tjockast 1 cm.
 

Dessutom hittade jag en större bit bränd lera, eventuellt lerklining, svårt att veta dess ursprung. Lerkliningen kan vara lite svårt att beskriva vad det är, därför får denna modell illustrera byggnadstekniken.

 

Bränd lera från åkern vid Götala herrgård. Den kan vara förhistorisk.

 

Kring trästolpar flätas grenar (egentligen heter de vidjor som är raka, tunna och smidiga kvistar eller rötter av sälg, björk eller pil), liknande flätade korgar man kan köpa på marknader. På detta material stryks lera som får torka och ifall den inte senare brinner kommer den helt att återgå till sin ursprungliga form, men vid brand finns bättre chanser att vissa rester kvarlever under jord tills arkeologerna gräver fram den brända leran.

 

Lerklining av byggnader från järnåldern lämnar bränd lera i det arkeologiska materialet.

 

Vilken som slutit sig kring grenverket lämnar spår av grenarna. Observera att bränd lera inte automatiskt är forna väggar, torkad lera användes även till annat som kan ha förbränts.

 

Bränd lera från åkern vid Götala herrgård. Den kan vara förhistorisk.

 

Från tidigmodern tid torde en skärva stengods vara, sannolikt en skärva från ett större bartmannkrus (från tyska Bartmann, "skäggman"), även kallad bartmannkanna, som är ett slags kärl av stengods som tillverkades i Central- och Västeuropa under 1500- och 1600-talen, särskilt kring Köln i dagens Tyskland.

 

Skärva av ett bartmannkrus från 1600-talet, funnen i SLU Götalas nyplöjda åker.
 

Stengodset är glaserat både in- och utvändigt. Mitt lösfynd har fått fel i glasyren vid bränningen. Dessa bartmannkrus har en utsmyckning på nedre delen av kärlets hals som föreställer ett skäggigt gubbansikte.

 

Bartmannkrus
 

Bartmannkrusen tillverkades i form av flaskor eller kannor i olika storlekar för en rad olika användningsområden, bland annat som förvaringskärl för mat eller dryck, dekantering av vin eller transport av flytande varor (bland annat kvicksilver).Stengods har en omfattande arkeologisk spridningen runt om i världen och har påträffats vid arkeologiska utgrävningar över hela världen som spår av europeisk kolonisering, utvandring och handel. På 1600-talet var Götala kungsgård under en period säte för landshövdingen, så kanske Harald Stake har druckit vin ur den kanna skärvan härrör ifrån?

 

Bartmannkrus

 

Avslutningsvis hittade jag vid min promenad längs åkerkanten en skärva handblåst glas, troligtvis tillhörande en butelj från 1800-talet.

 

Rester av en butelj, handblåst bruksglas från 1800-talet. Glasskärvan är funnen i SLU Götalas nyplöjda åker.

En bortglömd sydösterbottnisk kulturskatt - Svenska litteratursällskapet i Finlands första etnografiska expedition 1914.

Viktor Kars väderkvarn i Sideby sommaren 1914. Kars hemman var ett av de första fyra som bildade stambyn Sideby enligt lantmäterikartan från 1693, ritad av Jonas Persson Giedda (Gedda).

 

Folklivsforskaren Valter Wilhelm Forsblom (1888-1960) ledde Svenska litteratursällskapet i Finlands första etnografiska expedition sommaren 1914, då man dokumenterade sydösterbottniska allmogebyggnader och resulterade bland annat i en opublicerad uppsats om allmogebyggnader i Sideby och Lappfjärd på 192 sidor, avslutad i Helsingfors av ovannämnda Forsblom i mars 1915.

 

En sida ur den opublicerade uppsatsen Sydösterbottniska allmogebyggnader 1914.

 

Rektorn och tillika styrelsemedlemmen i litteratursällskapet Ernst Lagus var initiativtagaren till den etnografiska expeditionen, som kom att vid sidan av Forsblom att innehålla följande expeditionsmedlemmar; studerande vid Tekniska högskolan i Helsingfors Hilding Ekelund (1893-1984); fru H. Godenhjelm i Kristinestad, som framkallade och kopierade fotografierna från expeditionen, samt studerande Valter Gran från Sideby, som hjälpte expeditionen vid dess arbete i Sideby skärgård. Lokalhistorikern Rolf Stenlund och studerande Grans släkting Tua Skjäl berättar 2019 att Karl Walter Gran, föddes den 7 juni 1892 i Sideby och blev sedermera borgmästare i staden Gamlakarleby i nordligaste svenska Österbotten, dit han flyttade 1920, vari han även avled den 1 april 1964. Han var gift med Elsmaj och fick tre barn, som fortfarande vistas i den gamla hembygden i Sideby. Valter Gran, som studerade juridik i Helsingfors, var son till folkskolläraren Mikael Mattson Gran (f. 3.6.1858 i Vörå, d. 20.3.1932 i Sideby) i Sideby och bondedottern Kristina Josefina Gran (f. Lillteir 13.6.1863 i Sideby, d.14.4.1906 i Sideby), tillika var han bror till postfröknarna Gran. Edith skötte posten i Sideby och Siri skötte posten möjligen på postkontor i Imatra. Samtliga teckningar under expeditionen 1914 gjordes av den blivande kände arkitekten Hilding Ekelund, medan fotografierna togs av etnologen Forsblom med Svenska Litteratursällskapets i Finlands kamera.

 

Teckning av Hilding Ekelund, föreställande en stege till höskullen hos Viktor Skogman i Ömossa 1914.
 
Lillstulänga hos Josef Henrik Skogman-Gammelsved (1859-1918) i Ömossa 1914, här fotograferad tillsammans med sin andra hustru Maria Mattfolk (1860-1934), båda i sina folkdräkter som bars dagligdags i Sydösterbotten. Folklivsforskaren Forsblom stod bakom kameran, vars alla bilder framkallades och kopierades av fru H. Godenhjelm i Kristinestad.

 

Uppsatsen i dess helhet finns på SLS:s hemsida och är betecknad som SLS 235 Sydösterbottniska allmogebyggnader (1914). Den innehåller fotografier och skisser av sydösterbottniska allmogebyggnader i socknarna Sideby och Lappfjärd.

 

Nötse med ritforstu, Karolina Wilhelmina Forsten Pellfolks torp i Pikarvik, Appelö i Sideby 1914.

 

Uppdelade i boningshus såsom ryggåsstugor, backstugor och torp; gårdar och hemman, såsom stugans inredning; badstugor; lador och rior; härbren (hebbren) och loftbodar; potatisgropar och källare; byggnadernas gruppering; byggnadernas ornering. Dessutom är fotografierna och teckningarna också digitaliserade från negativet i separat sökbara filer på SLS:s hemsida.

 

Pärungrop (potatiskällare) och hebbre (härbre), hemma hos Josefina Rönnqvist i Appelö, Sideby 1914.

 

Nedan följer två exempel på vad den etnografiska expeditionen kom fram till år 1914. Den första berör fiskarnas säsongsstugor i havsbandet. Uppsatsen blev aldrig tryckt, så den innehåller språkliga felaktigheter, rättelser och dialektala uttryck:

 

”I sin primitivaste form uppträder bostaden i södra Österbotten i ryggåsstugan. Ryggåsstugorna förekomma ännu här och var i den yttersta skärgården och användas huvudsakligen sommartid som tillfällig bostad av fiskarena, då dessa äro tvungna att en längre tid vistas ute i havsbandet för att idka sin näring.

 

August Dånås-Lundmans fiskarstuga på Sideby udd 1914. Tillnamnet Dånos (stavningen lokalt) härrör från Dånosbacken (Dånåsbacken), vid Infjärden som är en förlängning av Fladafjärden nära Vedholmens badplats i Sideby, där August Lundman (1859-1944) bodde, tillsammans med sin hustru Matilda (1865-1952), har sidebybon och släktingen Harry Utter berättat. Utter tillade att August Lundman tidigare hette Jossfolk, men ändrade det till Lundman för det fanns två August Jossfolk i Sideby vid förra sekelskiftet.

 

Dessa ryggåsstugor försvinna dock allt vad de hinna och lämna plats för bostäder av modärnare art. Närmast framställes en fiskarstugo från Krokotgronn (Krokotgrund) i Sideby skärgård.

 

Josef Henrik Häggkvists fiskarstuga på Krokotgrunn i Sideby 1914.

 

Stugan är uppförd av bilad stock med utskjutande knutändar, s k stuguknut. Byggd på en bergklack, saknar stugan grundval.

 

Stuguknut, tillhörande Josef Henrik Häggkvists fiskarstuga på Krokotgrunn i Sideby 1914.

 

Väggarna äro på yttersidan fodrade med bräder, löpande i husets höjdriktning. Brädfodringen å forstuväggarna sammanhålles av väggföljare, vilka sträcka sig tvärs över foderbräderna.

 

Tvärsnitt av Josef Henrik Häggkvists fiskarstuga på Krokotgrunn i Sideby 1914.

 

Taket vilar på kroppåsen och består av bräder. Takbräderna är belagda med näver. Ovanpå nävret äro takvedarna lagda invid varandra, och sträcka de sig från takåsen ned till takröstet. På takvedarna och i motsatt riktning till detta äro rotskidorna anbragta. För att hindra taket att blåsa bort äro taksteinar lagda mot roteskidorna. Mellantak saknas. Golvet är av plankor och vilar på tvenne golvåsar, löpande i stugans tvärriktning. (Å planritningen äro golvåsarna utmärkta medelst prickade linjer).

 

Planritning av Josef Henrik Häggkvists fiskarstuga på Krokotgrunn i Sideby 1914.

 

Forstun saknar golv. Eldstaden befinner sig vid bakre gavelväggen och utgöres av en öppen härd, bestående av ett underlag av gråsten och några tegelstenar. Ovanför eldstaden finnes i taket ett fyrkantigt rökhål, försett med en skjutbar lucka av trä. Endast ett fönster av 20 cm och 30 cm bredd finnes. Fönstret är beläget i vänstra långväggen och försett med glasruta. Invid båda långväggarna i stugan finnas anbragta tvenne väggfasta lavar, vilka användas som sovplatser. Samtliga dimensioner framgå av vidfogad skala.”

 

Teckning av eldstaden i Josef Henrik Häggkvists fiskarstuga på Krokotgrunn i Sideby 1914.

 

Det är nog fråga om Josef Henrik Häggkvist på Bodman nr 8 i Sideby, som var född i Sideby Bodan 15.11.1838 och en dylik fiskarbastu har troligtvis funnits i Flada-trakten, berättar lokalhistorikern Rolf Stenlund 2019. Familjen flyttade till Björneborg i början av 1900-talet.

 

Båthus med skåv, Kilen i Sideby kyrkby 1914.

 

Folklivsforskaren Valter W. Forsblom fortsätter om att berätta om en ytterligare fiskarstuga, tillhörande släkten Häggkvist i Sideby:

 

”En fiskarstuga, tillhörig Erik August Häggkvist och belägen å Inre Yttergrundet, ett skär nära Yttergrunds fyr i Sideby var jämväl försedd med en väggfast lava och belägen invid bakre gavelväggen. Stugan hade tvenne fönstren: ett i gavelväggen 25 x 39 cm och ett mindre i högra långväggen 20 x 25 cm. Unin (ugnen) var belägen i högra dörrvrån. Forstudörren (farstudörren) fanns i gavelväggen.”

 

Teckning av spiseln (spisen) i August Dånås-Lundmans fiskarstuga på Sideby udd 1914.

 

Dessutom beskrives ytterligare två fiskarstugor i Sideby, August Dånås – Lundmans fiskarstuga och Karl Rosenholms fiskarstuga, båda belägna på Sideby udd.

 

Karl Rosenholms fiskarstuga på Sideby udd 1914.

 

Folklivsforskaren Forsblom kom också att göra stora insatser när det dokumentation av allmogebåttyperna i Sideby och Sastmola. Fotografierna och ritningarna av olika båttyper finns publicerade SLS:s hemsida.

 

Lillbåt på Bastuskatan i Sideby, fotograferad av folklivsforskaren Forsblom 1931.

 

Expeditionen sommaren 1914, för övrigt samma sensommar som Första världskriget startade och kastade in de flesta europeiska stater i ett fyraårigt blodbad, studerade folklivsforskarna också bastubadandet i Sydösterbotten och den äldsta badstugan hittades på Hansasgården i Ömossa, belägen i Sideby socken.

 

En sida ur den opublicerade uppsatsen Sydösterbottniska allmogebyggnader 1914.

 

I beskrivningen omtalas en så kallad rökbastu, utan skorsten. Forsblom skriver:

 

”Badstugan eller bastån uppföres i Syd-Österbotten alltid ett stycke från boningshuset och har den av lätt förklarig orsak så vittmöjligt sökt placeras invid en bäck eller i närheten av en källa eller brunn. Till sin konstruktion påminner badstugan i flera avseenden om den primitiva bostaden, ryggåsstugan."

 

Bastu belägen vid en bäck hos Josef Henrik Skogman-Gammelsved i Ömossa 1914.

 

Husbonden Josef Hansas Skogman (1862-1914) på Hansasgården i Ömossa var 52 år gammal vid den etnografiska expeditionens besök på hemgården. Han var gift med Ida Skogman (1866-1937), också född i Ömossa. Min faster Helly Blomberg gifte in sig släkten Hansas, som var granngård med Blombergas i Ömossa, så det är mina västmanländska kusiners förfader som poserar för de höga herrarna tillhörande Svenska Litteratursällskapet i Finlands första etnografiska expedition 1914, fast jag tror att folklivsforskarna var ödmjuka och genuint intresserade av den svenskspråkiga allmogens liv i två sydligaste socknarna i svenska Österbotten för drygt ett sekel sedan.

 

Sydösterbottens äldsta bastu från 1750-talet hittades hos Josef Skogman-Hansas i Ömossa 1914. 

 

Lokalhistorikern Gunnar Nybond skriver 1990 om bastubyggaren Hans Skogman på 1750-talet:

 

”Bonden Hans Simonsson Skogman, var född 1721 och dog 8.5.1791. Hans hustru hette Anna Ersdotter, f. 1719, d. 21.3.1805. Hans Simonsson Skogman synes ha fått hemmanet förstorat från 3/8 mtl till 5/8 mtl. Hemmanet delades mellan tre av hans söner, vilka då fick 5/24 mtl var eller tillsammans 15/24 mtl = 5/8 mtl. Han bebodde stamgården, som med tiden kom att kallas Hansas då även hans andra son, Hans, fick tydligen stanna i stamgården. Fadern hette ju också Hans. Alldeles följdriktigt började den därför kallas Hansas.”

 

Dubbelhebbre hos Axel Hedkrok - Hed i Ömossa 1914.
 

För att återgå till folklivsforskaren Forsblom, skriver om Hansasgårdens badstuga i Ömossa 1914:

"Den äldsta och på samma gång primitivaste badstugan inom det undersökta området är den här avbildade Josef Skogman – Hansas badstuga i Ömossa. Bastun som enligt uppgift är uppförd på 1750-talet av den nuvarande husbondens farfars fader Hans, står sedan några år tillbaka oanvänd och är delvis ganska illa medfaren.

 

Tvärsnitt av bastun hos Josef Skogman-Hansas i Ömossa 1914.

 

Konstruktionen och inredningen framgår av planritningen och genomskärningen. Det understa stockvarvet är lagt på en uppkastad jordvall. Golvåsarna, som uppbära golvplankorna är lagda på blotta marken. Mellantak saknas. Vattentaket uppbäres av kroppåsen och kraftåsarna, vilka, jämte de två översta stockvarven i långväggarna, skjuta fram cirka 1 meter utöver främre gavelväggen. Sålunda bildar ett skyddande tak eller skåv över bastudörren. Taket är täckt med ett enkelt lager av bräder på vilka taknävret är utbrett med den vita sidan av nävret nedåt. På nävret har så anbragts ett lager av jordtorvor.*

 

Planritning av bastun hos Josef Skogman-Hansas i Ömossa 1914.

 

De översta stockarna i långväggen som uppbära baståskåve äro förenade medels en i ”gavelväggens riktning löpande under skåve” befintlig tvärås. Denna ås kallas stundom linåsin och användes vanligen för upphängning av linet, som efter verkställd torkning inne i bastun uttagits för att bråkas ”med linbråkon” under baståskåve.”

 

Planritning av bastun hos Josef Henrik Skogman-Gammelsved i Ömossa 1914.

 

Inne i bastun löpa på cirka 15 cm avstånd från långväggarna tvenne åsar från gavelvägg till gavelvägg. På dessa åsar, bastååsan benämnda, äro anbragta mindre, flyttbara tväråsar på vilka de badandes kläder äro hängda att torka under badet. Dessa tväråsar benämnas därför skörtåsan (?) eller särkåsan. Längs vänstra långväggen sträcker sig en väggfast bänk. Badstulaven eller lavan är belägen vid bakre gavelväggen. Laven vilar på lavaåsin och stödes av lavastytton. Lavens golv består av tjocka plankor inslagna i väggarna, så att ändarna sticka ut ur bastugans sidoväggar. Trappon som leder upp till lavan, stöder sig mot lavaåsin. På laven finnes en väggfast bänk som sträcker sig längs bakre gavelväggen. Baståunin har sin plats i vrån strax till höger om dörren. Ugnsmynningen vetter mot vänstra långväggen. Unin vilar på ett underlag av gråsten och är gjord av obrända tegel så när som på tre valvningar, vartill brända tegel använts. Ovanpå ugnen är ett röse av kapulsteinar, vilka upphettade och begjutna med vatten alstra ångbadet. I vänstra långväggen finnes en eller baståakkon, som tidigare varit försedd med en skjutbar trälucka. I bakre gavelväggen ovanför laven finnes en mindre glugg som vanligen är tilltäppt med en mattskärv. Då bastun eldas hållas dörren, baståakkon och gavelgluggen öppna för att åstadkomma nödigt luftdrag och bereda röken utgång.

 

*) Torvtaken har tidigare varit tämligen allmänna i badstugor, men förekomma numera blott i undantagsfall. Bostäder med torvtak har icke i mannaminne funnits i södra Österbotten.”

 

Lillstulänga hos Josef Henrik Skogman-Gammelsved i Ömossa 1914.

 

Josef Henrik Skogman – Gammalsved (1859-1918), var bonde på hemgården och började använda Gammalsved som släktnamn. Han var gift två gånger, berättar lokalhistorikern Gunnar Nybond 1990, första gången med Amanda Skogman (1864-1886) och den andra med Maria Mattfolk (1860-1934), som överlevde honom med 16 år.

 

Hebbre i Öströms bygrupp i Ömossa 1914.
 

 

Bilden ovan är ett stall och en bod, från Emil Ekholms torp i Sideby. Alla bilder, teckningar och planritningar i denna marsblogg 2019 kommer från Svenska litteratursällskapets i Finland expedition till Sideby och Lappfjärd sommaren 1914. Materialet finns i deras arkiv, men är sökbart via deras hemsida på Internet och från Sideby finns 175 olika etnologiska poster från 1897 till idag. Dessa bilder jag har presenterat är bara ett urval och jag har lagt tyngd på byarna Sideby och Ömossa, men från Skaftung och Henriksdal i Sideby socken finns andra och materialet från Lappfjärd är mycket rikt, bland annat från Tjöck och Mörtmark där min mormors förfäder hör hemma. Jag tror man gå vidare i denna expedition med kanske brev, dagböcker och urklipp ur tidskrifter och tidningar. Uppsatsen skulle behöva renskrivas och fotografier/teckningar/uppmätningar sättas på rätt plats. Forskas lite om mänskorna som deltar och omnämns. En inventering av vad som finns kvar idag och där har vi en utställning och en bok för Kilens hembygdsgård i Sideby, tillsammans med Svenska Litteratursällskapet i Finland, som har ett lokalarkiv i Vasa.


Bilarnas framfart i Ömossa på 1920-talet.

Ömossa bykärna, den 3 augusti 2018. Riksvägen går sedan 1960-talet i utkanten av byn.

 

Jag bläddrar i lokaltidningen Syd-Österbotten, från den 6 september 1924. Där skriver bygdeförfattaren Gustaf Wideskog (1903-1955) regelbundet om livet i hembyn Ömossa i Sideby socken, numera en del av Kristinestads kommun i landskapet Österbotten i Finland.

 

Dikt om skördemånaden Augusti, författad av ömossabon Gustaf Wideskog (1903-1955).

 

Bygdebrevet var daterat den 24: e månaden före och däri berättar han om skördetider, men också om hur man avslutar byggnationen av den svenska ungdomsföreningens lokal, genom att hämta sågade bräder i Lauttijärvi såg i norra Satakunda:

 

”Överallt arbetas det nu som alltid med jorden. Den 23 augusti vore ett antal bybor till Lauttijärvi såg efter bräder och allestädes fann jag att skördearbetet påbörjat. Finsk som svensk arbetar i sin åker, och det var med viss vemod jag tänkte på, att flera av de byar vi genomreste engång varit svenska, som svenska namn här och var intyga… Bräderna skulle föras till vår svenska lokal och bönderna hade beredvilligt, trots den bråda tiden, ställt hästar och manskap till föreningens disposition.”

 

Ömossa UF:s föreningshus invigdes den 2 november 1924, ungdomsföringen hade bildats 2 ½ år tidigare. I denna bild från 20-talets mitt, syns aktiva ungdomsföreningsmedlemmar i Ömossa, såsom min farfar Hemming Blomberg och hans kusin Lennart Blomberg.

 

Bygdebrevet i tidningen Syd-Österbotten 1924 berättar också om hur Wideskog föredrog hästen framom den alltmer vanliga bilen, som ofta var synlig i Ömossa, då riksvägen från Åbo till Torneå/Haparanda gick igenom den då folkrika byn på omkring 1000 personer:

 

”Ömossa, den 24 augusti 1924.

Bilterrorn griper alltmera omkring sig. Som ytterligare belysning till chaufför Laaksonens meriter, kan framhållas, att han för flere dagar sedan var nära att överköra en bonden Norrgrann tillhörande ko. Även har hänt att kreaturen ofta kommit hemlunkande med diverse skråmor efter bilarnas smutsskyddare, skråmor vilka icke så fort läkas. Att de skällande byrackorna här och var överkörts och betande får erhållit omilda knuffar av de framrusande bilarna, torde ej förvåna någon under nuvarande skräckvälde. Vore det icke skäl att anhålla alla druckna och vårdlösa bilister? I enig front böra vi ställa oss mot deras vilda framfart både på landsbygden och annorstädes! Den föreskrivna farten – genom bebodda samhällen respekteras numera alls icke – det är bilterror, som nu tyckes regera världen. Man kan icke nog hinna fort fram i vår civiliserade tid och reflektionerna gör sig själva. Olyckor höra till dagens program!”

 

Ömossa bykärna, den 3 augusti 2018. Riksvägen går sedan 1960-talet i utkanten av byn.

 

Det var inte bara ömossabon Gustaf Wideskog som var kritisk mot bilarnas framfart.  Andreas Pettersson har i en C-uppsats från 2004 vid Luleå Tekniska Universitet visat hur landsbygdens befolkning såg på bilen som ett främmande fenomen som störde invanda mönster. Gamla människor ansåg att t ex bilen var ett uttryck för djävulen, eller att då vagnarna kunde gå utan hästar, då var världens undergång nära.

 

Ömossa bykärna, den 3 augusti 2018. Riksvägen går sedan 1960-talet i utkanten av byn.

 

En viktig orsak till böndernas motstånd var deras relation till hästen. Den hade använts som transportmedel i generationer. Det blev en uppenbar krock mellan bilen och hästen när man märkte hur hästen blev nervös och ibland gav sig av i sken när det bullrande vidundret mötte det annars så lugna kreaturet. Dock så var bilisterna skyldiga att stiga ur bilen och hjälpa körsvennen att få ordning på sin häst när de möttes. Men de irriterade sig också på när exempelvis hölasset inte kom ur vägen tillräckligt fort.

 

Ömossa bykärna, den 3 augusti 2018. Riksvägen går sedan 1960-talet i utkanten av byn.

 

Dessa två åsiktssidor fanns överallt, på vissa ställen försökte man till och med förbjuda biltrafik på landsvägen. Man gjorde narr av varandra och bönderna hade mycket roligt åt när bilarna fick motorproblem.

 

Bygdeförfattaren Gustaf Wideskogs gravsten i Sideby kyrkby, avfotograferad den 2 augusti 2018.

Brickband från Hälsingland.

 
En klar stjärnsprakande himmelsafton i Götala och med posten inkommet brickband i Finlands färger, framställt på gammalt vis i Hälsingland, hemma hos min kära vän Kristina Pallin i Norrala socken utanför Söderhamn.
 
Brickband i Finlands färger.
 
Nordisk inspiration, då det är de finländska färgerna och vävt i Sverige, men mönstret är norskt. Orginalbandet är uppgrävt i en vikingatida grav från 900-talet i Kaupang. Oslos föregångare. Textilarbete när det är som bäst, ska ta med det till min andra stuga i Fnland när det våras, hitta en fin användning för brickbandet.
 
Brickband med skötselinstruktioner.
 

 
Torpet Viljet i Götala, den 9 januari 2019.

Tomten

 

Midvinternattens köld är hård, 

stjärnorna gnistra och glimma. 

Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

 

 

Står där så grå vid ladgårdsdörr, 
grå mot den vita driva, 
tittar, som många vintrar förr, 
upp emot månens skiva, 
tittar mot skogen, där gran och fur 
drar kring gården sin dunkla mur, 
grubblar, fast ej det lär båta, 
över en underlig gåta.

 

 

För sin hand genom skägg och hår, 
skakar huvud och hätta --- 
»nej, den gåtan är alltför svår, 
nej, jag gissar ej detta» --- 
slår, som han plägar, inom kort 
slika spörjande tankar bort, 
går att ordna och pyssla, 
går att sköta sin syssla.

 

 

Går till visthus och redskapshus, 
känner på alla låsen --- 
korna drömma vid månens ljus 
sommardrömmar i båsen; 
glömsk av sele och pisk och töm 
Pålle i stallet har ock en dröm: 
krubban han lutar över 
fylls av doftande klöver; ---

 

 

Går till stängslet för lamm och får, 
ser, hur de sova där inne; 
går till hönsen, där tuppen står 
stolt på sin högsta pinne; 
Karo i hundbots halm mår gott, 
vaknar och viftar svansen smått, 
Karo sin tomte känner, 
de äro gode vänner.

 

 

Tomten smyger sig sist att se 
husbondfolket det kära, 
länge och väl han märkt, att de 
hålla hans flit i ära; 
barnens kammar han sen på tå 
nalkas att se de söta små, 
ingen må det förtycka: 
det är hans största lycka.

 

 

Så har han sett dem, far och son, 
ren genom många leder 
slumra som barn; men varifrån 
kommo de väl hit neder? 
Släkte följde på släkte snart, 
blomstrade, åldrades, gick --- men vart? 
Gåtan, som icke låter 
gissa sig, kom så åter!

 

 

Tomten vandrar till ladans loft: 
där har han bo och fäste 
högt på skullen i höets doft, 
nära vid svalans näste; 
nu är väl svalans boning tom, 
men till våren med blad och blom 
kommer hon nog tillbaka, 
följd av sin näpna maka.

 

 

Då har hon alltid att kvittra om 
månget ett färdeminne, 
intet likväl om gåtan, som 
rör sig i tomtens sinne. 
Genom en springa i ladans vägg 
lyser månen på gubbens skägg, 
strimman på skägget blänker, 
tomten grubblar och tänker.

 

 

Tyst är skogen och nejden all, 
livet där ute är fruset, 
blott från fjärran av forsens fall 
höres helt sakta bruset. 
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var källan må vara.

 

 

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
gott intill morgontimma. 
Månen sänker sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

 

 

Dikt av:

Viktor Rydberg (1828-1895), publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

 

 

 
 

Bilderna är från Stora Vadet i Götala, i Skara kommun där det vid det gamla Taskevadet finns en minst 1500 år gammal färdväg som leder förbi stormannagravarna från forntiden.

 

 

På årets mörkaste dag 20181221 tändes fyra eldar för att lysa upp nattmörkret, såsom under hednatid.

 


Intramuros - tre kyrkoplatser att besöka i Manilas muromgärdade gamla stad.

Intramuros i Manila.
 
Metropolitiska Manila omfattar sex städer och 12 orter. Filippinernas huvudstad ligger vid havsviken Manila Bay som är en del av Sydkinesiska sjön, och Manila delas av Pasigfloden. Staden är historisk och modern, fattig och rik. Metro Manilas hjärta är det muromgärdade området Intramuros, som var huvudstad under den spanska kolonisationen och har bevarat gamla fängelsehålor och krutrum, men konstgallerier och teatrar har tillkommit.
 
Spanjorerna gjorde Manila till sin huvudstad i Filippinerna, när man koloniserade öarna på 1500-talet. Platsen hade varit bebodd långt före, men spanjorerna befäste sin stad och murarna kvarstår ännu idag, trots många krig och omfattar det idag som heter Intramuros - innanför murarna.
 
När spanjorerna landsteg på Filippinerna hade man med sig katolska präster och munkar från olika ordenssällskap. Vid sidan av inhemska naturreligioner, var islam introducerad på öarna sedan tidigare.
 
Katolska kyrkan segrade på Filippinerna och det filippinska folket är till större delen katolsk, även om en tiondedel bekänner sig till protestantismen och en mindre del till islam och ännu idag inhemska naturreligioner. Interiörbild från San Agustins kyrka i Intramuros.
 
Intramuros är fylld av butiker, parker och hade fordom ett stort antal kloster och kyrkor, såsom den återuppbyggda domkyrkan, vilken vi besökte på nyårsafton 2017. Då passerade vi även San Agustins kyrka, vilken jag fick möjlighet att besöka i juli 2018, det blev en fantastisk upplevelse.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg vid San Agustins kyrka i Intramuros, den 3 juli 2018.
 
San Agustins kyrka i Intramuros.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg i San Agustins kyrka i Intramuros, den 3 juli 2018.
 
Den inre trädgården tillhörande San Agustins kyrka och kloster i Intramuros, den 3 juli 2018.
 
Intramuros före andra världskriget var säte för åtta kyrkor.
 
Innanför murarna fanns förutom stadens katedral, även sju andra romersk-katolska kyrkor. Alla utom en av dessa kyrkor förstördes i slaget vid Manila 1945. Endast ovannämnda San Agustinkyrkan (Augustinerna) med sina loftgångar och tillhörande inre trädgård, som byggdes 1607, klarade sig, däremot så förstördes det tillhörande klosterkomplexet. Det sägs att tillsammans med Berlin och Warszawa var det ingen huvudstad som blev så förstörd som Manila.
 
Intramuros efter andra världskriget, endast San Agustinkyrkan av gamla stadens åtta kyrkor klarade sig undan total förstörelse.
 
Intramuros i ruiner efter andra världskriget.
 

Intramuros, var sätet för religiös och politisk makt under den spanska kolonialtiden, vilket de åtta stora kyrkorna visade.  Manilakatedralen, platsen för den romerskkatolska ärkebiskopen i Manila, rekonstruerades 1958.

 

Platsen för den forna Lourdes-kyrkan i Intramuros, den gamla stadsdelen är väl skyltad att man som turist lätt får information om Intramuros historia.
 
Italienaren St Nickolaus av Tolentino (1245-1305), överdelen pryds av St Helena och kejsaren Konstantin, som finner det äkta korset som Jesus Kristus korsfästes på. Han namngav en av de forna kyrkorna i Intramuros. Altaruppsats i San Agustins kyrka i Intramuros.

 

De andra kyrkorna som byggdes av olika religiösa ordnar var San Nicolas de Tolentino-kyrkan (The Recollects är en sidogren av franciskanerna), San Francisco-kyrkan (kvinnlig gren av franciskanerna), kyrkan Third Venerable Order Church (Third Order of Saint Francis, är en sidogren av franciskanerna), Santo Domingo–kyrkan (dominikanerna), Lourdes-kyrkan (kapucinerna är verksamma inom kapucinorden, kyrkan tillägnades Vår Fru av Lourdes) och San Ignacio-kyrkan (jesuiterna). Efter andra världskriget valde de kristna ordnarna att rekonstruera sina kyrkor utanför Intramuros.

 

Spanjorerna tog med sig sin kristna tro, men även utbildningsanstalter såsom universitet och klosterskolor. Målningar i San Agustins kyrka i Intramuros.
 
Världskulturarvet, kyrkan och klostret som går under namnet San Agustin Church i Intramuros (Manila), innehåller bland annat kvarlevorna - i ett vackert gravmonument - av Miguel López de Legazpi (1502-1572), den första spanske guvernören över Filippinerna.

 

Under den spanska koloniala perioden fanns det i äldre tider totalt 1200 spanska familjer som bodde i närheten av Intramuros, 600 spanska familjer inom murarna och ytterligare 600 boende i förorterna utanför Intramuros. Utöver detta var omkring 400 spanska soldater garnisonerade i den muromgärdade staden. Det gjorde att Intramuros tidigt också blev centrum för stora utbildningsinstitutioner i landet.

 

Kyrkliga museiföremål i San Agustins kyrka i Intramuros.

 

Konvent och kyrkliga skolor grundades av olika religiösa order. Dominikanerna inrättade Universidad de Santo Tomás år 1611 och Colegio de San Juan de Letrán år 1620. Jesuiterna grundade Universidad de San Ignacio år 1590, det första universitetet i landet, men stängdes 1768 efter jesuiterna utvisades ur landet. Efter att jesuiterna fick återvända till Filippinerna, etablerade de Ateneo Municipal de Manila 1859.

 

Kontemplation i klosterträdgården, tillhörande San Agustins kyrka i Intramuros.

 

Under den japanska ockupationen under andra världskriget blev San Agustin-kyrkan ett koncentrationsläger. De sista dagarna av slaget vid Manila 1945 hölls hundratals invånare och prästerskapet fångna i kyrkan av japanska soldater, då många ur gisslan dödades under den tre veckor långa striden.

 

San Agustins kyrka i Intramuros.
 

Kyrkan var den enda av kyrkorna i Intramuros, som klarade den kombinerade intagandet av staden av de amerikanska och filippinska markstyrkorna våren 1945. Medan kyrkan fick sitt tak skadat, blev det intilliggande klostret fullständigt förstört. På 1970-talet ombyggdes det tidigare klostret till ett museum under design av arkitekten Angel Nakpil. Kyrkan blev klassificerat som ett världsarv 1993 och 2013 renoverades kyrkan, då även fasaden fick bytte färg.

 

Utgång till The Tribuna, läktaren ovanför San Agustin-kyrkan i Intramuros.
 
Santo Niño av Cebu.
 
San Agustin-kyrkan i Intramuros.
 

Idag används San Agustin-kyrkan för dagliga katolska mässor, dop och bröllop, samtidigt som ett stort antal besökare kommer och besöker ett fantastiskt museum med alltifrån förhistoriska artefakter till flera hundra års kyrkskatter. Ett dagsbesök räcker inte till för att ta del av museets alla föremål.

 

San Agustin-kyrkan i Intramuros.
 

Alldeles i närheten av San Augustin-kyrkan renoverar man för närvarande ruinerna av San Ignacio-kyrkan och dess kloster. Här rekonstrueras Museo de Intramuros, ett kyrkligt museum.

 

San Ignacio-kyrkan och dess kloster rekonstrueras till Museo de Intramuros, ett kyrkligt museum i Intramuros.

 

Jag var där med mitt resesällskap och tror att det kommer att bli ett fantastiskt museum när det är färdigt, här ska en del av Intramuros gamla skatter visas upp för allmänheten, innanför de gamla murarna av San Ignacio-kyrkan.

 

San Ignacio-kyrkan och dess kloster rekonstrueras till Museo de Intramuros, ett kyrkligt museum i Intramuros.
 

Kapucinerna flyttade Lourdes kyrka 1951 till hörnet av Kanlaon Street och Retiro Street (nu Amoranto Avenue) i Quezon City. Idag finns på den forna kyrkplatsen Silahis Souvenir Shop, där man hittar gott filippinskt hantverk till avsalu. I fyra avdelningar hittar man från traditionella till nyskapande artefakter och konstverk, varvat med böcker och dylikt. Vi besökte platsen och butikerna i juli 2018.

 

Silahis Souvenir Shop har övertagit platsen för det forna kapucinernas kloster och Lourdes kyrka i Intramuros, som istället återuppbyggdes utanför Intramuros efter andra världskrigets förstörelse. 
 

De andra religiösa ordnarna rekonstruerade också sina kyrkor utanför Intramuros efter kriget. Dominikanerna byggde en ny Santo Domingo-kyrka på Quezon Avenue i Quezon City. Ordensbröderna i The Recollects, som är en sidogren av franciskanerna, valde att inte återbygga sin San Nicolas de Tolentino-kyrka, utan flyttade till sin andra kyrka, San Sebastians kyrka (numera uppgraderad till en basilika) i Quiapo, 2,5 kilometer nordost om den muromgärdade staden. Tidningen Manilla Bulletin har sin redaktion på den forna kyrkplatsen i Intramuros. San Sebastians basilika förklarades som en nationell helgedom år 1997. The Order of Saint John of God flyttade till Roxas, medan The Order of Poor Clares (franciskaner, tillhörande Sankta Klaras orden) flyttade till Aurora Boulevard. Platsen för det gamla San Francisco-kyrkan hålls numera av Mapua Institute of technology.

 

San Agustin-kyrkan i Intramuros.


Intramuros – sevärdheter längs det gamla muromgärdade Manilas västra och södra befästningsanläggningar.

Intramuros, sedd från hotellrummet på The Manila Hotel.
 
Om man kommer med en kalesa in till Intramuros i Manila, kan man kliva av vid stadsporten Postigo del Palacio, som byggdes 1662 och ledde till palatsen för den spanska generalguvernören och ärkebiskopen i Manila. Originalporten var belägen en bit norrut (nordost) och blev renoverad 1782.
 
Kartabild över Intramuros i Manila 1898. Havsstranden låg alldeles i anslutning till den västra stadsmuren.
 
Kartbild över Intramuros i Manila 2018.
 
Informationsskylt om stadsporten Postigo del Palacio i Manila.  
 
 
Den filippinska nationalhjälten José Rizal passerade genom denna port från Fort Santiago till avrättningsplatsen vid Bagumbayanfältet den 30 december 1896, på den plats där The Rizal Monument från år 1913 i Rizal Park står och som innehåller kvarlevorna av frihetskämpen Rizal. På en plakett på framsidan av obelisken  står det:

"To the memory of José Rizal, patriot and martyr, executed on Bagumbayan Field December Thirtieth 1896. This monument is dedicated by the people of the Philippine Islands."
 
The Rizal Monument i Manila 20180704.
 
Stadsporten Postigo del Palacio skadades under slaget om Manila 1945, men restaurerades 1968. Bron på framsidan av fästningsporten utgrävdes arkeologiskt och restaurerades i sin tur under åren 1982-1983.
 
Insidan av Postigo del Palacio i Intramuros.
 
Mot havsfronten (frente de la marina) i väster uppfördes militärkomplexet The Seafront Complex och som byggdes 1592. Det består av följande befästningsanläggningar:

1) Lilla bastionen Baluartillo de San Jose
2) Redutten Reducto de San Pedro
3) Lilla bastionen Baluartillo de San Eugenio
4) Bastionen Baluarte Plano Luneta de Santa Isabel
5) Lilla bastionen Baluartillo de San Juan
 
Informationsskylt för The Seafront Complex i Intramuros.
 
Anledningen till befästandet av denna sektion av den nyuppförda spanska staden Manila (vilken ersatte en ickespansk stadsliknande bosättning, som idag går under namnet Intramuros – innanför murarna, alltså staden innanför murarna), hade att göra med att just denna sjöfront hade en svag försvarslinje och kom att ordentligt att befästas under 1600-talet under det återkommande militära invasionshotet av holländare och kinesiska pirater.
 
The Seafront Complex i Intramuros.
 
Generalplanen för The Seafront Complex förberedes av Miquel Antonio Gomez och reviderades av Juan Martin Cermeño, samt byggdes under åren 1779-1786 under ledning av Tomas Sanz.
 
The Seafront Complex i Intramuros.
 
Under den amerikanska perioden (1898-1946) var den lilla bastionen Baluartillo de San Jose högkvarter för U.S. Military Adviser, rådgivare till Filippinernas fältmarskalk general Douglas Mac Arthur (1880-1964). Denna plats blev mer populärt känd som No 1 Victoria Street, skadades under slaget av Manila 1945 och restaurerades under åren 1980-1987.
 
The Seafront Complex i Intramuros.
 
Bastionen Baluarte de San Diego är det äldsta stenfortet i Manila, byggt 1586 och kallades då Nuestra Señora de Guia och ritades av jesuitprästen Antonio Sedeño, men den förföll fort och renoverades  1593, kom att byggas in den växande stadsmuren som skyddade Manila. Den övergavs senare, på grund av dess instabila grund.
 
Bastionen Baluarte de San Diego, sedd från hotellfönstret på The Manila Hotel.
 
The Manila Hotel, sedd från bastionen Baluarte de San Diego i Intramuros.
 
Informationsskylt om bastionen Baluarte de San Diego i Intramuros.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg med resesällskap, imponerades av de historiska kvarlämningarna  i bastionen Baluarte de San Diego.
 
En ny bastion konstruerades med böjda hörn, så kallade orillons, och maskerade kanoner i flankerna.
 
Ett par av bastionen Baluarte de San Diegos kanoner.
 
Denna bastion förstördes under den brittiska invasionen 1762, men reparerades och renoverades 1764. Amerikanska arméns förrättningssektion byggdes på platsen under den koloniala tiden.
 
Bilder från bastionen Baluarte de San Diego, den gamla vallgraven utanför Intramuros i Manila är golfbana idag.
 
Bastionen Baluarte de San Diego förstördes under Andra världskriget, utgrävdes arkeologiskt 1980 och efter rekonstruktioner och med tillhörande prunkande trädgård en av huvudattraktionerna i den befästa staden Intramuros.
 
En prunkande vacker trädgård omger bastionen Baluarte de San Diego i Intramuros.
 
Utgång finns via stadsporten Puerta Real i söder till övriga Manila eller kan besökaren fortsätta till fots  tillbaka norrut längs huvudgatan General Luna mot kloster, domkyrka och Fort Santiago.
 
Insidan av den södra stadsporten Puerta Real i Intramuros.

Kärlekens tempel - Temple of Leah – i Cebu City.

De klassiska influenserna från Europa är mycket tydliga.
 
Temple of Leah är ett nybyggt klassiskt tempel med tydliga kopplingar till det europeiska kulturarvet, som har byggts uppe i bergen ovanför Cebu City i Filippinerna.
 
Grekiska kolonner, statyer och annat som påminner mer om Grekland än Filippinerna.
 
Det påbörjades uppföras 2012 och förväntas vara färdigt 2020 såsom en kärleksförklaring till och åminnelse över filippinskan Leah Villa Albino-Adarna (1941-2010), rest av hennes make Teodorico Soriano Adarna (född 1938) som var gift med Leah i 53 år.
 
 
Templets stora staty föreställande Leah har en plakett, vars text lyder:

“Beloved Wife and Mother: Leah V. Albino-Adarna was chosen Matron Queen of her Alma Mater the University of Southern Philippines. This bronze statue portrays her composure and regal bearing when she was crowned. May the beholder discern her innate beauty, poise and genteelness.”
 
 
Det kan jämföras med det indiska Taj Mahal, också en kärleksförklaring av en make till sin döda hustru. Utsikten från templet  i Cebu City är hänförande, man ser bergen, staden och havet.
 
 

 

Filippinerna - havet.

Skeppsbyggnad och sjömansyrken har försörjt min finländska släkt i generationer.
 
Jag tillhör ett sjöfarande folk sedan generationer tillbaka, fädren har byggt stora och små båtar. Vi har upptäckt nya kuster och fått vår utkomst av havet, så julen 2017 då jag med min dåvarande familj fick möjligheten att en varm dag bada i Davaobukten, som är en del av Stilla havet var lyckan gjord.
 
Norra delen av Östersjön från Bottenhavet ned till skärgården i Åboland och Åland är min finländska hembygd.
 

Under min andra resa blev det mest att bada i olika hotells badanläggningar i städerna Cebu City, Manila och Vigan, samt i en flod med tillhörande vattenfall i samband med en kanjonering ovanför Kawasan Falls på ön Cebu. 

 

Hotellbad på Cebu Parklane International Hotel 20180628.
 
Hotellbad på The Manila hotel 20180703.
 
Hotellbadet på Hotel Luna i Vigan 20180707.
 
Hotellbadet på Quest Hotel & Conference Center i Cebu 20180710.
 

Där vi höll oss vid kustlinjen till sundet Tañon Strait, vars andra strand är ön Filippinernas tredje största ö Negros, även kallad Buglas. På ön ligger de två provinserna Negros Occidental och Negros Oriental. Vilken jag såg den senare, när vi var i bergen och stranden.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg bestiger ett berg i den sydvästra delen av ön Cebu vid sundet Tañon Strait 20180713.

 

Vi var några dagar i Vigan och dit kom via den internationella flygplatsen Laoag i nordvästra delen av ön Luzon i Filippinerna, som ligger vid Sydkinesiska sjön (Sydkinesiska havet).

 

Sydkinesiska sjön utanför Laoag i norra Filippinerna 20180706.
 

Stränderna i Vigan är berömda för sitt bad, men vi hann inte besöka dem denna resa, då kulturobjekten i den spanskinfluerade staden var för många.

 

Gryning i Filippinerna, havet utanför Cebu City 20180710.

 

Däremot då vi ankom till Cebu City för andra gången i somras, hade vi en heldag vid stranden på den östra sidan av ön Mactan.

 

Sandstranden och strandlivet vid Mactan Newtown Beach i Filippinerna 20180711.

 

Vi blev körda med taxi från centrala Cebu City till stranden "Mactan Newtown Beach", tidigare kallad ”Portofino Resort”, men ändrade namn under en ny ledning. Vi hyrde en stuga och beställde dit mat och dryck, medan vi badade och tog del av sandstrandens bekvämligheter.

 

Mat och dryck i goda vänners lag, Mactan Newtown Beach utanför Cebu City 20180711.
 

Mitt hjärta föll för några gatuhundar vid strandstugan, som jag gav mat. Först vågade tiken komma och smaka, då hon såg att jag hade ett gott hjärta hämtade hon sin valp. Då brast mitt gamla hjärta.

 

Strandhundarna åt med glupskhet våra rester, stannade sedan kvar och höll oss sällskap. Mactan Newtown Beach utanför Cebu City 20180711.
 

 
Havet förenar på gott och ont, spanjorerna anlände och koloniserade Filippinerna på 1500-talet. I slutet av 1800-talet kom USA också över havet och övertog den forna spanska kolonin. Idag är det filippinska folket efter den nationella självständigheten 1946 starkt fortfarande påverkade av den spanska och amerikanska kulturen, vid sidan av sina inhemska traditioner.

En tur till paradiset – kanjonering ovanför Kawasan Falls.

Kawasan Falls ligger på den västra sidan av ön Cebu i Filippinerna.


Den 13 juli 2018 åkte jag och tre filippinska killar bosatta i Dipolog City på ön Mindanao till kommunen Badian på sydvästra delen av ön Cebu. Det blev en hel dagstur tur och retur från staden Cebu City som vi hade som bas under några trevliga julidagar tillsammans i Filippinerna.

 

Väl framme i kustsamhället Badian, fick vi tillgång till skyddsutrustning och vår kanjoneringsguide, som med motorcyklar tog oss upp till bergen, där vi vandrade till den trånga kanjonen, som låg långt nedanför bergen.


Denna fredag hyrde vi en taxi för en heldag och åkte tidigt på morgonen för att undkomma den värsta trafikstockningen i Cebu Citys närområde, väl på andra sidan ön var trafiken mycket lugnare. Vårt mål var att uppleva en fem kilometer lång kanjonering från Barangay Sulsogan till Kawasan Falls, den tog flera timmar att genomföra och jag var nog den äldste av alla som vandrade, hoppade, simmade och klättrade denna dag genom ett 50-tal mindre och större vattenfall i kanjonen.

 

Kanjonen med sina 50-tal vattenfall gav paradisiskt intryck och det svala vattnet kändes uppfriskande i värmen på ön Cebu. Halvvägs ned till havet fanns enklare matstånd, som mättade våra hungriga magar bra och gav oss återvunnen energi.
 

Vi hyrde en certifierad lokalguide från MCDC Travel and Tours i Badian som tog oss genom det fantastiska landskapet, mycket vackrare än så här blir det inte förrän vi når paradiset. Utan honom hade vi aldrig klarat oss helskinnade genom forsarna som följer floden Matutinao river genom kanjonen som avslutades nere vid kusten, där ett trefaldigt vattenfall, Kawasan Falls, med turkosblå vatten är ett av de populära turistmålen i provinsen, med restauranger och boende för besökarna. Vi firade vår bedrift med att dricka lokalöl vid en restaurang intill det största och mest kända vattenfallet nedströms kanjonen. Halvvägs i kanjonen kunde man köpa varm mat av bybor som hade klättrat ned i ravinen och hade enklare matstånd, så gott efter allt klättrande, hoppande och simmande. Därefter orkade man även de sista kilometrarna i ravinen, ned till havet.

 

Det var som en stor vattenlekpark, fast på riktigt. Jag blev imponerad över mig själv att jag klarade att ta igenom kanjonen, de flesta som samma dag genomlevde samma äventyr var betydligt yngre än jag.
 

Kanjoneringen blev ett roligt och minnesvärt äventyr för alla oss fyra, samtidigt vår form av turism skapar mycket jobb för lokalbefolkningen. Taxichauffören väntade på oss i Badian nedanför vattenfallen och tog oss hem, efter ett stopp på en vägkrog där vi åt oss mätta och sov gott tillbaka till Cebu City, som vi anlände långt efter att det hade blivit mörkt.

 

Vi var alla fyra mycket nöjda över vår dag vid vattenfallen i Kawasan Falls på ön Cebu i Filippinerna.

Luzon Inn & Restaurant i Vigan.

Staden Vigan på huvudön Luzon i Filippinerna är mycket promenadvänlig.

 

På en av mina stadspromenader i Vigan i juli 2018 slank jag in och drack ett par kalla öl i restaurangdelen av Luzon Inn, familjen som ägde stället var så underbar och gästerna också, att jag återkom varje dag jag fortfarande var kvar i den fina spanskinfluerade staden.

 

Första besöket på Luzon Inn gav mersmak, så jag kände att jag ville återkomma.
 
Man har haft hotellverksamhet inom familjen i årtionden, det tidigare hotellet brändes ned under andra världskriget, då japanerna ockuperade staden Vigan och hade hotellet som en av sina baser. Dessutom har man tillverkat välsmakade nudlar sedan 1940 och serverar på sin restaurang Pancit Canton och Pancit Miki, två rätter som har funnits på matsedeln i över tre kvartssekler.
 
 
På Luzon Inn säljer man Pancit Canton, som man har tillverkat sedan år 1940 inom familjen. Dessutom är man återsäljare åt lokala bönder, vars vin och kaffe finns till avsalu. Jag köpte hem många produkter som har gett bort i Sverige och Finland. Far och son i familjen har konstnärliga ambitioner, så det finns mycket att titta på och prata om när man besöker inrättningen.
 
Pancit betecknar en räcka matträtter i Filippinerna med nudlar som bas. Det var kineserna som bragte maträtten till Filippinerna, men den har brett ut sig ett stort antal varianter i hela Filippinerna. Pancit är ett gammal kinesiskt begrepp som betyder ”lätt och raskt kokt”.
 
En av sönerna i ägarfamiljen tillverkar pancit i köket på Luzon Inn.
 
Luzon Inn & Restaurant ligger på General Luna street 52, 2700 Vigan City, Ilocos Sur, Filippinerna, endast 400 meter från Vigans huvudgata Calle Crisologo and 600 m from Bantay Bell Tower. Jag bodde inte på hotellet, men fick ett par rum uppvisade och de var enkla men rena och mycket prisvärda, dusch, toalett och Internet ingår i rumpriset.
 
Familjefadern bjöd undertecknad på födelsedagstårta, samt berättade om det äldsta familjehotellet som finns avbildat på ett fotografi från tiden före japanernas ockupation under Andra världskriget. Gästvänligheten var genuin.
 

 
Artikelförfattaren Harri Blomberg har landat på Laoag International Airport, den närmaste större flygplatsen ett par timmars bilresa norrom Vigan.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg tar ett avsvalkande bad på Hotel Luna i Vigan.
 
En staty över författarkollegan Leona Florentino (1848-1884) i Vigan. Hon är begravd med sin make i Vigans domkyrka.
 
Filippinska keramikverkstäder i Vigan, tar emot besökare som får lära sig att dreja krukor och fat.

Tre gamla kyrkor i staden Vigan.

Katedralen i Vigan.

 

Staden Vigan är ett biskopssäte, på samma sätt som Skara i Västergötland, men istället för Skara stift heter stiftet Nueva Segovia och domkyrkan St. Pauls Metropolitan Cathedral eller i vardagligt tal Vigans katedral, belägen framför torget Plaza Salcedo och regionens förvaltningsbyggnad Ilocos Sur Capitol Building.

 

På torget Plaza Salcedo finns domkyrkan och regionens förvaltningsbyggnad Ilocos Sur Capitol Building.
 

Vigans domkyrka ingår med hela staden i UNESCOs världsarvslista sedan år 1999, såsom den bästa representanten av de återstående spanskinfluerade städerna på Filippinerna.

 

Vigans domkyrka.

 

Den ursprungliga kyrkan uppfördes efter direktiv av den spanske conquistadoren Juan de Salcedo (1549-1576) år 1574, men skadades av jordbävningar 1619 och 1627, blev rekonstruerad och ombyggd 1641, men förstördes åter 1739, denna gång av en brand. Den nuvarande kyrkan – fjärde kyrkan på plats – byggdes under åren 1790-1800 med tillhörande klocktorn i söder, med en väderhane som symboliserar S:t Peter på toppen, med en höjd på 25 meter över marken. 

 

Domkyrkans klocktorn i Vigan.
 

Domkyrkan har som många andra filippinska kyrkor tjocka stöttor på sina sidor för att stödja byggnadsstrukturen under de återkommande jordbävningarna som drabbar landet.

 

Domkyrkan i Vigan har byggts med sidostöttor för att klara av återkommande jordbävningar i regionen.
 
Tre valvförsedda skepp finns i Vigans domkyrka.

 

Inuti kyrkan med sina tre skepp och ett huvudaltare och 12 mindre altare, finns även begravningsplatser för de tidigare biskoparna i stiftet och poeten Leona Florentino (hennes och makens Elias de los Reyes gravmarkör kan ses på en kolonn nära sidodörren mot Plaza Burgos).

 

Ett mindre altare och gravstenar i Vigans domkyrka.

 

Norr om floden Mestizo River (som sedan övergår till floden Govantes River innan den når havet) finns Bantays kyrka och det berömda klocktornet i tegel från år 1590, som står på kulle cirka 90 meter från kyrkan.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg uppskattar att besöka Bantays berömda klocktorn.

 

Den äldsta kyrkan nedanför klocktornet var också samtida, men skadades svårt under andra världskriget och började rekonstrueras 1950.

 

Kyrkobyggnaden i Bantay.

 

Kyrkan i Bantay tillåter besökare att klättra upp i klocktornet, efter att man har gett en frivillig donation till kyrkans välbevarande, och därifrån har man en bra utsikt över omgivningen – Bantays kyrkogård, staden Vigan på andra sidan floden och bergskedjan Cordillera Central på ön Luzon i fjärran. Det 428 år gamla klocktornet är fortfarande i gott skick med de ursprungliga klockorna som fortfarande hänger i toppen.

 

Utsikten från det flera hundra år gamla klocktornet i Bantay är imponerande.
 

Kyrkobyggnadens fasad är återuppbyggd i neogotisk stil med en mix av pseudo-romansk material och element, för att utstråla det spanska kulturarvet, uppförd i tegel och lera. Namnet Bantay kommer från den spanska tiden, då klocktornet användes såsom vakttorn för att spana efter pirater, då bantay betyder vakt.

 

Kyrkan Sankt Augustine Church i Bantay är en vacker skapelse.

 

En av arkitektoniska höjdpunkterna i staden Vigan, med sin spanska koloniala arkitektur, är en vacker liten kyrkogård - Simbaan a bassit (betyder Liten kyrka) - med tillhörande kapell från 1850-talet, tillägnad Santo Cristo, som i regionen kallas "Apo Lakay" och som tros ha räddat Vigans befolkning från pesten, både 1756 och 1882.

 

Begravningskapellet Simbaan a bassit i staden Vigan uppfördes på 1850-talet.
 

Begravningskapellet har genomgått flera renoveringar och tar upp emot ett 100-tal personer i samband med begravningsförrättningar.

 

Gravstenar och -hus på kyrkogården vid begravningskapellet Simbaan a bassit i Vigan.

Jag har hört om en stad – Vigan.

Vigan lockar turister från hela världen.

 

Under min första resa till Filippinerna i julas fick jag höras om en stad, inte ovan molnen, inte ovan jordiska dimhöljda länder.

 

Vigan är en småskalig stad i Filippinerna.

 

Däremot om en flod som leder till solljusa stränder, om en stad med fina kullerstensgator och sin berömda spanska arkitektur.

 

Floden Mestizo River rinner igenom staden Vigan på väg ut till havet.

 

Under min andra resa till Filippinerna i somras fick jag äntligen komma till Vigan (officiellt City of Vigan), som är en av de äldsta städerna på Filippinerna och är administrativ huvudort för provinsen Södra Ilocos, Ilocosregionen.

 

Vigans gator är välbesökta även kvällstid.

 

Staden med drygt 50 000 invånare ligger på huvudön Luzons västkust.

 

Utsmyckning i Vigan.

 

Den har placerats på UNESCO: s världsarvslista och Calle Crisologo, belägen i stadens historiska centrum, är stängd för fordonstrafik.

 

Gatan Calle Crisologo i Vigan.

 

Denna vackert bevarade kullerstensgata är kantad av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor. Hästdragen vagnar, som kallas kalesa, är med och skapar den härliga atmosfären.

 

Vigan är en stad som får en att göra glädjeskutt.

 

De flesta av stadens eleganta byggnader är privata hem, men några har omvandlats till hotell, Bed & Breakfast (rum och frukost) och museer, vilket gör det möjligt för besökare att se dess fantastiska interiörer.

 

Museet Padre Burgos House i Vigan.
 
Museet Crisologo Museum i Vigan.

 

Dagens stad grundades under den spanska eran, men var en handelspunkt långt före dess, och härur har stadens unika arkitektur skapats med delar av lokal, kinesisk och europeisk arkitektur.

 

Baluarte i Vigan.

 

Bergstoppar syns i horisonten, bortom hustaken i Vigan.
 

Vigan anses vara Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, efter att de övriga städerna i Filippinerna skadades svårt och raserades till stora delar under krigsåren på 1940-talet, då Japan ockuperade öarna.

 

Staden Vigan undvek till större delen att förstöras under Andra världskriget.
 

 

Vigan är en fotovänlig stad.

Kalesa – att åka häst och vagn på traditionellt sätt i Filippinerna.

En kalesa vid The Manila hotel, den 3 juli 2018. Vi fick skjuts till Intramuros, genom en tät trafikerad stadstrafik.
 

Kalesan är en färggrann hästdragen vagn, som erinrar om det spanska koloniala styret i Filippinerna på 1700- och 1800-talet.

 

En avställd kalesa på ett museum i Vigan, staden är belägen i nordvästra Luzon.

 

Även om den nästan försvann ur gatubilden efter andra världskriget till förmån för motoriserade fordon, har den senare tid återkommit i turiststäder som Manila och i städer som Vigan, som är Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, försvann den aldrig utan lämpar sig väl för trafik i stadens historiska centrum, med vackert bevarade kullerstensgator och kantade av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor.

 
I Vigan är kalesan ett givet inslag och försörjer många stadsbor.
 

I svenskan använder vi begreppet kalesch, även kallad barouche, för dessa hästdrivna vagnar. Det är en fjädrad vagn med två eller fyra hjul där sätena är vända mot varandra. Vagnen är öppen fram och har en sufflett bak. Det finns flera olika varianter av denna typ av vagn, både med och utan kuskbock. 

 

En avställd fyrhjulig vagn på ett museum i Vigan.
 

Det finns även en typ av diligens som har en fast kur som kallas postkalesch. Även andra typer av finare vagnar kan ibland kallas kalesch. En variant av denna vagn utvecklades under 1800-talets senare hälft och kallades barouche eller barouchette.

 

En avställd fyrhjulig vagn på ett museum i Vigan.

 

I bland annat Québec i Kanada och på Filippinerna används kalesch eller "kalesa" om de i dessa länder vanligt använda tvåhjulig vagnarna.

 

Kalesor i Vigans stadstrafik.
 

 

En kalesa (även känd som carromata, caritela eller karitela) är en hästdragen ”kalash” som används i Filippinerna. Det var ett transportsätt som introducerades på de filippinska öarna på 1700-talet av de spanska kolonisatörerna och var ursprungligen endast reserverade för adelsmän och andra högt ansedda medborgare.

 

 

Kalesor i Vigan.

 

 

De används mer sällan på gatorna idag, förutom i de turistfrekventa områdena i gamla städer och i vissa landsbygdsområden. Den filippinska kompositören Ambrosio Del Rosario komponerade originalmusiken och konstnären Levi Celério skrev texterna till en sång om Kalesa, där man ärade transportmedlet.

 

 

Kalesor i Vigan.

 

Ordet, också stavat calesa, kom till Filippinerna från spanskan, som i sitt äldsta ursprung i Europa härrör från ett kyrkoslaviskt ord som betyder hjul, ty även det svenska ordet kalesch kommer utifrån, från tyskans ord Kalesche, som härstammade från tjeckiskans kolesa, som betydde vagn eller hjul.

 

Kalesan är populär att avbilda.

 

En kalesa ser ut som en lutande vagn, och dras av en enda häst. Den har två runda hjul på varje sida och två rader säten som rymmer fyra personer. Föraren sitter på ett träblock som ligger på framsidan av vagnen nära hästen.

 

Kalesan är ett trivsamt färdmedel.
 

När kalesa introducerades under 1700-talet, växte det till ett betydande transportsätt på de filippinska öarna. Rika, utbildade filippiner som kallas ilustrados använde kalesan för personliga resor, såväl som för transport av varor till närliggande områden.

 

 

Under den amerikanska ockupationen höll Manila stad med kalesas, men dessa sjönk i popularitet efter förödelsen av Intramuros under andra världskriget.

 

Kutsero kallas kalesa-föraren i Manila. Här på väg till Intramuros från The Manila hotel.

 

Kalesa-föraren kallas vanligtvis kutsero (tagaloiserad från cochero, "bilförare"). 

 

150 pesos (25-30 kr) i timmen är taxan för häst och vagn, vi brukade hyra en kalesa (calesa) flera timmar åt gången, då vi besåg den fina staden Vigan.
 

När en kutsero vill att hästen ska svänga till höger säger han "mano",  medan han säger "silla" för att få hästen att svänga åt vänster.

 

Kalesa-förare i Vigan, vagnen är registrerad och föraren namngiven. Vår kutsero hette Cris.

 

Även om kalesa har blivit en alltmer sällsynthet, finns de kvar i Filippinerna, till exempel i Vigan och Laoag. Kalesas finns också i Intramuros, där de tillgodoser turister i Manila, liksom i Iligan, där man med dekorerade kalesas kan ta en tur längs en viss gata.

 

 
 

I Cagayan är kalesas vanliga, särskilt i Tuao och andra kommuner i provinsen. I Tuguegarao är vagnarna en del av trafiken tillsammans med privata bilar, motorcyklar, trehjulingar, jeepneys, lastbilar och cyklar.

 

En modell av en tartanilla i Cebu City.

 

På huvudön Luzon heter det Calesa, medan ordet Tartanilla är en tvåhjulig hästvagn som används som kollektivtrafik i många cebuano-talande städer i centrala och södra Filippinerna, inklusive Cagayan de Oro.  Medan i calesan så möts både föraren och passageraren längs samma riktning som hästen står inför, sitter i tartanillan passageraren mot sidan av vägen; tartanillas passagerarstolar är ordnade som i en standard jeepney.

 

En avställd tartanilla i Cebu City.


Det var tartanillan som var kungen av vägen och styrde de små kullerstensgatorna i städerna med sin klippety-klopp.

 

I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.

 

Idag har de försvunnit helt, men inte i städerna Iligan, Ozamis och Tangub, där de fortsätter att dela stadsrummet med modern motoriserade kollektivtrafik.

 

I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.

Fängelset Cárcel de Cebú, som blev museet Museo Sugbo i Cebu City.

Museet Museo Sugbo i Cebu City, var tidigare ett fängelse.

 

Museo Sugbo är inrymt i det som en gång kallades Cárcel de Cebú, provinsfängelse i Cebu City. Designat år 1869 av Domingo de Escondrillas, som verkade som den ende arkitekten i Cebu vid den här tiden.

 

Huvudentrén till Museo Sugbo, den 28 juni 2018.
 

Fängelset Cárcel de Cebú var ursprungligen föreslaget som Cárcel del Distrito, huvudfängelset för Visayas-distriktet. Det är anledningen till att det fick sin relativt stora storlek vid tidpunkten då den påbörjades byggas. Efter att ha granskats i Manila godkändes projektet och byggandet satte igång runt 1871.

 

Man ska kasta mynten i önskebrunnens spann bakom sin rygg, vi lyckades inte utan de föll ned i brunnens botten och då infaller inte ens önskningar, men vi hade roligt ändå. 

 

Man tror att de flesta blocken av korallsten härrör från The Parian Church tillägnad San Juan de Bautista, som hade rivits 1878 efter att biskopen i Cebu vann en långvarig tvist mot församlingsborna i de gamla kinesiska kristna kvarteren, som hade en finare kyrka än biskopen hade med sin domkyrka, därför revs The Parian Church.

 

Modell av The Parian Church i museet 1730 Jesuit House, före rivningen av kyrkan 1878.

 

Efter tjugo år renoverades och tillbyggdes fängelset 1892, vilket medförde att fler byggnader uppfördes i fängelseområdet. Det förblev som fängelse under den amerikanska koloniala tiden, som ersatte spanjorerna 1898. Under den japanska ockupationen under andra världskriget fängslades filippinska gerillasoldater (ordet "gerilla" kommer av det spanska ordet guerrilla som betyder 'litet krig') här efter varaktig tortyr under händerna på Kempeitai, den japanska hemliga polisen.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg på fängelsegården i det forna fängelset Cárcel de Cebú, i bakgrunden syns små celler på bottenvåningen.

 

Efter kriget fängslades många av de japanska kollaboratörerna i Cebu här också. Från 1950-talet till 1976 fungerade Cárcel de Cebú både som stadens fängelse och provinsfängelse. Officiellt namnändrades fängelset namn från Cárcel de Cebú till Cebu Provincial Jail under amerikanerna och på 1980-talet ändrades namnet till Cebu Provincial Detention and Rehabilitation Center (CPDRC).

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg i det forna fängelset Cárcel de Cebú, omvandlat till ett regionalmuseum för ön Cebu.

 

Efter överföringen av CPDRC till ett mer rymligt och modernt fängelsekomplex i december 2004 omvandlades de gamla fängelsebyggnaderna från 1800-talet till provinsialmuseet Museo Sugbo, som bevarar regionens kulturarv, de första fyra gallerierna av museet invigdes den 5 augusti 2008.

 

Regionalt ris, som odlades tidigt på ön Cebu.
 
Regional keramik från ön Cebu.
 
Förhistorisk keramik från sydvästra delen av ön Cebu, tillhörande den lokala metallåldern 1500 f Kr - 900 e Kr.
 
Förhistorisk keramik och snäckskal från ön Cebu.
 
Förhistorisk begravningskista från provinsen.

Tre fantastiska hus i Cebu City, från den spanska tiden.

Sommaren 2018 gjorde vi en tidsresa till den spanska koloniala epoken i Filippinernas historia.

 

Sommaren 2018 besökte vi tre fina museer och samtidigt gamla filippinska hem i Cebu Citys äldsta stadsdel, dessa var Casa Gorordo Museum, Yap Sandiego Ancestral House och 1730 Jesuit House. Bara namnen i sig berättar om forna tider och sätter igång fantasin.

 

1730 Jesuit House i Cebu City - Runt omkring i Filippinerna finns hus bevarade från den spanska perioden av Filippinernas historia som sträckte från 1500-talet till år 1898.

 

Casa Gorordo Museum

 

Casa Gorordo Museum i Cebu City, är det finaste och tekniskt mest utvecklade museet som uppvisar ett hus från den spanska perioden.

 

Huset byggdes på 1850-talet och beboddes i fyra generationer av den förmögna familj Gorordo i Cebu City och har varit museum sedan 1983, efter att den hade inköpts av en stiftelse i slutet av 1970-talet, vars livsstil man får en god inblick genom en vandring igenom hemmet som har en bibehållen originalinredning. 

 

Trappan upp till övervåningen som man bebodde.
 
Köket i bostadsdelen.
 
Matsalen följs av vardagsrummet.
 

Casa Gorordo Museum renoverades fint för två år sedan och är i dag interaktivt och digitaliserat som visar husets, kvarterets, stadsdelens, stadens och Filippinernas historia, såsom en smältdegel mellan olika kulturer.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg står ute på den stora uteterrassen.

 

Vi provade kläder från tiden och fotograferas med bakgrundsbilder från sekelskiftet 1900. Här fanns en trevlig museibutik och café med servering av enkel mat.

 

Med modern teknik kan man fort göra en tidsresa mer än ett sekel tillbaka.
 

Yap Sandiego Ancestral House

 

De filippinska färgerna pryder Yap Sandiego Ancestral House i Cebu City.

 

Det här ett mycket märkligt antikvitetshus från 1600-talet, som är mer en släktgård än ett museum, därför var den kaotisk till sin karaktär, ungefär som vissa enklare antikvitetsbutiker (loppisar) brukar vara.

 

Mischmasch av ting.
 
Uppdukat i matsalen.
 

Hemkänslan infann sig dock, då man här fick sitta i de gamla stolarna och titta på våningen under genom golvplankorna som knarrade.

 

Artikelförfattaren Harri Blomberg tar en paus och beskådar gatulivet.
 
Trätrappan mellan våningsplanen, bostaden hittades på andra våningen.

 

Filippinernas kulturhistoria genom seklerna hittas i detaljerna, i varje enskild artefakt.

 

Takkonstruktionen uppvisar tegeltak och bärande takbjälkar.

 

1730 Jesuit House

 

1730 Jesuit House gömmer sig i en lagerverkstad.

 

Det här är ett mycket gammalt hus, en liten pärla gömd inuti en lagerverkstad vid en liten gata, där jesuiterna bodde när de kom till Cebu City.

 

Personalen i lagerlokalen har vant sig vid att det dagligdags kommer hundratals turister för att bese det märkliga huset som gömmer sig mellan lagervarorna.

 

Det är nu ett museum som ägs av en rik borgerlig familj och omgärdas av familjens lagerlokal. Ute på gatan förstår man inte att denna historiska plats döljer en sådan kulturskatt. Vår tilldelade guide var oerhört kunnig, hon berättade om Cebu Citys historia och om familjelivet i byggnader som denna.

 

Vår glada och kunniga guide berättar om husets märkliga historia.

 

Vi fick också veta att sonen till den nya ägaren, hade studerat på ett universitet i Manila som hade grundats av jesuiterna. Han tog sig tid att undersöka strukturen i fastigheten och upptäckte att det ursprungligen var "Jesuithuset" (hus byggt av jesuiterna när de kom till ön Cebu) och som sedan gick till sin far och bad om att huset skulle bevaras. 

 

Den ursprungliga trappan till gatan är numera en återvändsgränd.
 
Nuvarande trappan upp till bostadsdelen av huset, kommer från lagerlokalen.

 

Det möblerades med möbler från de nya ägarna, medan huset i övrigt är ursprungligt, det vill säga väggarna, taket och golv är alla från den tiden då Jesuiterna byggde det.

 

Denna typ av vilstolar vid stora fönsteröppningar har funnits i alla hus från den spanska tiden, som jag besökte i Filippinerna under min andra resa i landet.
 
Matsalsborden till denna typ av hus från spanska tiden är alltid stora, så att många gäster får plats.
 
Köket intill matsalen.
 
Artikelförfattaren Harri Blomberg poserar framför jesuithusets - 1730 Jesuit House - antikviteter.

Tidigare inlägg
RSS 2.0