Järnsyssla - ett tidigt västgötskt jarlssäte.

Skarastiftet inrättades omkring 1014, då det enligt Äldre Västgötalagens biskopslängd flyttades dit från Husaby. Omkring 1060 skall dock biskop Adalvard d.ä. grundlagt den första domkyrkan, helgad åt Maria. Adam av Bremen omtalar att ärkebiskop Unwan på Olof Skötkonungs begäran sände Thurgot som biskop till Skara omkring 1014 (Thurgot nämns som biskop 1013 och dog i Bremen 1030). Adam kallar Skara "civitas Scarane maxima" - den synnerligen stora staden Skara. Hittills har man vid undersökningar inte funnit bebyggelse från det äldsta Skara, men vissa lösfynd (kammar, ett bronskrucifix, vågfragment) samt fynd som Adalvardskalken bekräftar källuppgifterna.

Skara nämns första gången i Gunnlaug Ormstungas saga, då det omtalas som en vikingaby (o år 1000). I Snorre Sturlasons Olav den heliges saga nämns Skara igen (1000-t:s början). I båda fallen torde det vara fråga om en jarlarnas gård, vars läge sammankopplats med Järnsyssla (Järsyssla) vid Skara. En tid, då den till skillnad mot Birger Jarls tid ej bara fanns en riksjarl, utan troligen ett flertal olika jarlar i skilda landsändar.

Modéer har 1947 fastställt att ortnamnet Järnsyssla, som tillhör en by/gårdsgrupp ca 2,5 km ostnordost om Skara, innehåller dels det fornsvenska Iærl-, Iærls eller Iærla, dels ordet syssla i betydelsen arbete, verksamhet, ämbete, ämbetsdistrikt. Efterleden syssel härleder till det i övriga Skandinavien under medeltiden brukade administrativa distrikt. I Sverige infördes aldrig någon sysselindelning, men ordet har i begränsad omfattning använts även här, såsom i Värmland.

Bo Gräslund har 1983-1984 med hänvisning till Modéer framlagt uppfattningen att det vid järnålderns slut i Västergötland fanns ett politiskt och administrativt maktcentrum i Järnsyssla, en central tings- och kultplats i Götala och en marknadsplats i Skara. Jarlens Järnsyssla (Jersyssla anno 1534) torde ha varit uppdelat i ett nedre och övre. Dagens Järnsyssla heter i det äldsta bevarade skriftliga belägget för Prebendam Jersysla nedre och rent topografiskt borde det övre Järnsyssla ha varit det som sedan blir Brunsbo biskopsgård med äng, som först på 1400-talet fick namnet Bryniulfsbo efter den biskop som anskaffade biskopsgården till biskopsstolen i Skara. Brunsbo äng skulle då, sannolikt i förening med nuvarande Järnsyssla, kunna utgöra platsen för ett tidigt västgötskt jarlssäte. Ytterligare norrut ligger Viglunda med sin offerlund och en fornborg uppe på Lundsberget.

I den östra delen av Järnsyssla finns även en outgrävd anläggning med en cirkulär vallgrav á 50 meter i diameter och 1 meter djup, med 1 meter hög vall som kringgärdar en rund förhöjning som är 0,2 meter hög och 10 meter i diameter, innehållande tegelrester. Kanske den kan knytas till det gamla jarlasätet Järnsyssla? Även om tegelbyggnader i gemen tillhör senare tider.

I samband med Ture Johnsson Arnes arkeologiska utgrävningar av 150-tal forngravar på ett urnegravfält (brandgropsgravfält) från förromersk järnålder i Järnsyssla under åren 1904-1907, undersöktes 1906 även en rund och ganska flat stensättning, som var inte mindre än 23 m i diameter och knappt 0,5 m hög, med gravgåvor från yngre romersk järnålder.
Foto från T. J. Arnes utgrävningar i Järnsyssla 1906.
Gravfältet, av vilka rester finns ännu kvar, upptäcktes hösten 1903 av den i trakten bosatte filosofie kandidaten B. Bergström, som då observerade att brända ben och lerurnor i stor mängd anträffats vid en grustäkt på de så kallade Järnsyssla lundar, en bred och platåliknande grusås nära Järnsyssla gård.

Ture Johnsson Arne (f. 18790507 i Söderköping, d. 19650802) kom strax därefter att undersöka detta gravfält. Brandgroparna (urnegravarna) anslöt mycket nära till två flacka, stora stensättningar, drygt 20 m diam, benämnda ”rösen” (numera, även kallade stensättningar av västgötatyp).

I den ena påträffades föremål från yngre romersk järnålder, däribland silverbeslag till bägare, ett bronskärl samt två parvis lika ”vårtbägare” av keramik.

Att flera individer begravts i dessa stensättningar framgår kortfattat, men varken antal eller tidsomfång kan beräknas.

Stensättningarna torde dock vara yngre än brandgroparna och de förra troligtvis lagda över de senare.

Nära mitten av den ena stensättningen hittades en bägare i förgyllt silver från romersk järnålder, som numera finns på Statens historiska museum.

Bilden ovan visar en ursprunglig tolkning av kärlet, gjord av professor Wilhelm Holmqvist omkring 1940, men torde vara fel, enligt nyare forskning från Römisch-Germanisches Zentralmuseum i Mainz.

Troligtvis tillhör delarna upp till tre olika silverkärl. Rekonstruktioner av huvudkärlet torde vara utan hjorthuvudet, som kan vara ett phalerafragment (militär dekoration), dessutom ett beslag till ett skrin eller del av ett tredje silverkärl.


