Götala

Dimslöjor vid Götalabäcken.

Förr när dimman smög över Götalas gärden sades det att "mösakärringen kokade gröt till barna", berättade Barbro Olofsson i Skara, för mig igår.

 

 

Denna folkloristiska figur fanns i folks föreställningsvärld i nejden kring Hornborgasjön i Västergötland och föranleddes av att dimslöjorna lade sig över Götala natten mellan söndag och måndag, under en långhelg då jag bevistade Götala tillsammans med min sambo.

 

 

Under söndagen kom även vår granne från torpet Motviljet cyklandes till oss på torpet Viljet, gav mig till låns en cirka tjugo år gammal trycksak som heter ”Välkommen till natur- och kulturstigen vid Götala”.

 

Vår granne hade köpt den för 5 kr, vid en informationstavla intill den forna kungsgårdens huvudbyggnad – Götala herrgård, då han kom till Götala som fritidsboende för ett par decennier sedan. Jag har letat efter det här häftet, då jag på mina vandringar i Götalas hagar har sett vita trästolpar och plåtskyltar med nummer, delvis förfallna, men ända visandes att det har funnits en kulturstig i området.

 

 

På turistbyrån i gamla biblioteket hade de ingen aning om vad jag pratade om, då jag frågade efter den gamla leden, däremot var nuvarande motionsslingan Tempelbackaleden bekant, där bland annat Skaras äldsta ek, 350 år gammal, går att bese längs leden, nyrenoverad och 1850 meter lång om man följer hela slingan.

 

För mig gör den nytta då en 130 meter lång spång hjälper mig att passera över de gamla madmarkerna i Götala (våtmarken, som Götalabäcken har runnit genom, utdikades på 1920-talet och bäckfåran är uträtad), och informationstavlorna om eklandskapet är upplysande.

 

 

För att återgå till natur- och kulturstigen vid Götala, så hade den till större delen en annan utsträckning och ledde bland annat förbi vårt andra torp i Götala – Stora Vadet.

 

 

Vår granne på torpet Motviljet berättade att han då, även följde med broschyrförfattaren på en anordnad rundtur längs de elva stationer, som stigen hade och han berättade att redan då hade hon redan hunnit flytta från Skara och hennes – namnet okänt – kunskaper var som allra starkast, då det gällde blomster och fauna i allmänhet. Påståendet och naturinslaget märks även i skriften om natur- och kulturstigen, tillkommen i samarbete med Skara kommun, Naturvårdsverket, Föreningsbanken, Hushållningssällskapet Skaraborg och Domänverket, sistnämnda ägde då Götala och arrenderades av Skaraborgs läns hushållningssällskap, vars huvudbyggnad var uthyrd åt med Märta Johansson med personal, som bedrev restaurangverksamhet.

 

 

Stigen, som ledde genom ett omväxlande landskap med åkrar, betesmarker och skog, var ca 2 km lång, om man valde att bara gå i hagmarkerna runt själva Götala.

 

 

Det lite längre alternativet, som ledde över nuvarande Stenumsvägen genom Torparelyckorna, var ca 4 km lång.

 

 

Bitvis gick man utmed mindre vägar och stigar, men även genom hagmarker med betande djur, över stock och sten, små bäckar och diken.

 

 

Hållplatserna längs stigen var elva:

1. Götala herrgård

2. Götalabäcken

 

 

3. Stora Vadet

 

4. Öppna diken

5. Gravfältet

6. Torp vid Halla

 

 

7. Norr om Motviljet

8. Hamlade träd

 

 

9. Torparelyckorna

10. Kungahagen

 

11. Tempelbacken

 

 

Om Stora Vadet skriver hon:

”På ett ställe där Götalabäcken var lite grundare och sträckan över den inte så lång, uppstod redan tidigt ett vad. På en karta från 1682 finns här två torp omnämnda, Stora och Lilla Taskevad.

 

 

Stora Taskevad heter idag Stora Vadet och finns kvar strax söder om bäcken. Förbi torpet kan vi ännu följa den färdväg som under järnåldern ledde från Järnsyssla ned mot Stenum.

 

 

Här har man passerat vadet – precis som namnet anger. Den nu försvunna leden ”Taske-” ger oss en antydan om att vattnet, åtminstone under delar av året, nådde upp i midjehöjd på dem som tog sig över (taska = pung, ficka). Väster om landfästet för vadet ligger en låg stensättning som är 19 meter i diameter.

 

 

Den största gravhögen, som ligger omedelbart öster om vadet, är idag dold och övervuxen av gran och ek. Förutom att ha fungerat som minnesmärken över mäktiga personer, har de framträdande gravhögarna haft en viktig funktion som land- och riktmärken för dem som skulle ta sig över vadet.”

 

 

Av de övriga tio rubrikerna förstår man att det finns en del matnyttigt för att mig att inspektera, bland annat resterna av hamlade träd. En kopia av informationshäftet, ska jag för övrigt överlämna till turistbyrån i Skara.

 

Bilderna är fotograferade i Götala mellan 25-28 juli 2014.