DNA-revolutionen og arkæologien.
Berlin är en stad, kanske mer än många som ständigt arbetar med sin historia och sin historieskrivning. Öppnare än många andra europeiska städer för alternativa kulturyttringar och mångfald – Europas själ och styrka. Arkeologin i Tyskland och i Europa står också inför nya utmaningar, då tidigare sanningar inte ser ut att hålla, då den naturvetenskapliga revolutionen förändrar arkeologins möjligheter till nästan tidigare otänkbara nivåer. Sedan år 2000 har disciplinen börjat använda sig av strontium- och blyisotopanalyser, samt år 2010 började DNA-revolutionen (vilken svensken bl a Svante Pääbo har varit framdrivande i, bland annat genom att visa att vi européer till 2-3 % i vår genbank är alla ättlingar till neandertalare) förändra hela vår europeiska förhistoria, till den grad att den visar att vår mobilitet har haft helt andra dimensioner än vad vi ens kunnat drömma oss till, efter andra världskriget har det varit kutym att det främst har varit idéer som rört sig, inte människor (annat var synsättet under mellankrigstiden) i förhistorien. Folkvandringar som idé satt inte högt på dagordningen, men idag ser vi via den naturvetenskapliga revolutionen att människor, djur och ting (metaller och textilier) har rört på sig i Europa genom ett hittills okänt omfång, så de senaste 50 årens arkeologiska forskning omkring kulturförändringar har varit grundläggande felaktig. Hur kunde så många arkeologer ta fel så länge? Det betyder också en omkalibrering av arkeologiska teorier och metoder.
Professor Kristian Kristiansen berättade att sedan år 2010 har det efter 20 års famlande blivit möjligt att göra analyser av arkeologiska DNA, som går att jämföra med forskningen kring modern DNA. Det visar att européernas genbank i huvudsak består av tre stora invasioner av folk, som kom för att stanna… idag uppblandade i oss alla. Dessa tre folkrörelser till Europa är:
1) Första gruppen var mörkskinnade jägare-samlare som kom från Afrika för 50 000 år sedan, som även gav oss blå ögon.
2) Andra gruppen var ljusskinnade anatoliska bönder, som kom för drygt 8 000 år sedan. De gav oss jordbruket och resan upp till Västergötland tog cirka 2 000 år att göra, då neolitiseringen började och gånggrifter uppfördes. Inledningsvis håller man sig genetiskt för sig själva i centrala och sydöstra Europa, skilda från de omliggande jägarsamhällena, men ca 4000 f Kr expanderar man åt alla vädersträck och börjar blanda upp sig med ursprungsbefolkningen i Europa. Under sin kulturella höjdpunkt byggs neolitiska städer på Iberiska halvön och i Sydösteuropa.
3) Tredje gruppen var ett rörligt folk som kom från stäpperna i öster för 5 000 år sedan, vilken gjorde oss laktostoleranta och långa (de neolitiska bönderna hade börjat minska i längd på grund av en för ensidig kost). Den dramatiska historien om hur de invaderade Europa har presenterats nyligen i den forskning som Kristian Kristiansen har lett på Göteborgs och Köpenhamns universitet under åren 2011-2016 och vars forskning fortsätter, numera bekostade av Riksbanken 2017-2022.
När denna tredje invasion, som även kom till Västergötland har vi namngett den för Stridsyxekulturen (tidigare hette den Båtyxekulturen, för sina karaktäristiska yxor), medan den rent allmänt i Europa heter Snörkeramisk kultur och i vårt grannland Danmark för Enkeltgravskulturen, för sin nya typ av familjebaserade gravar som ersatte de kollektiva megalitgravarna. Gravskicket i enkeltgravkulturen avviker något från stridsyxekulturens gravar. Vissa föremålsformer skiljer sig också något åt, men i det stora hela är det samma massinvasion som sker, snörkeramikerna brukade anses vara de första som talade indoeuropeiska i Baltikum-Polen-Tyskland-Skandinavien. De anses ha varit ett ryttarfolk, som införde tamhästen till våra trakter. Bara på Jylland uppfördes 30 000 enkelgravar under åren 2800-2400 f Kr.
Det var en massiv immigration, som även pollendiagram från nordvästra Jylland bekräftar och visar den dramatiska och plötsliga skogsavverkningen för att skapa betesmarker för stridsyxekulturens stora djurbesättningar. Sådana grässtäpper, man hade hemmavid österut.
Det är samma östeuropeiska folk med ett indoeuropeiskt ursprung, som faktiskt för med sig det indoeuropeiska språk som vi talar idag. De neolitiska bönderna vars marker invaderades, talade ett annat språk, vars rester vi hittar sammanblandade i dagens europeiska språk. Den snörkeramiska kulturen är ursprungligen homogen, men kom inom seklernas lopp skapa fristående kulturområden, vars befolkning och språk, blandas med de två tidigare invandrade folkgrupperna. Hemifrån den eurasiska stäppen tar man med sig pesten, som faktiskt är 3500 år äldre än den julianska som tog död på en stor del av europeiska befolkningen ca 500 e Kr och som förändrade vår egen järnålder, ty redan 3000 f Kr tog sig stridsyxefolket med sig pesten, som under denna tid smittade som lungpest (loppburen blir inte pesten förrän 1000 f Kr) och delvis krossade de megalitiska samhällena, som var mer kollektivistiska än stridsyxekulturen/enkelgravkulturen och hade dominerat vår kontinent före den tredje stora invasionen.
I Danmark uppträdde hjulet för första gången under denna tid, stridsyxefolket i dess ursprung fick sin styrka genom sin mobila rörlighet med ekonomi som var baserad på vagnar, boskap och hästar. Stäppfolkets kontakter med Mesopotamien/Uruks metallframställning, öppnade gruvor och metallens användning till verktyg och vapen, skapade en ekonomi baserad på privat ägande och istället för kollektiva massgravar som exempelvis gånggrifter var, övergick man till mer individuella.
I gravar i Eulau i centrala Tyskland, har strontiumanalyser visat att de tidigaste snörkeramiska eller som vi kallar dem i Västergötland stridsyxeinvandrarna gift sig med kvinnor från närområden, som inte delat kulturursprung med männen, men gravmaterial visar också fientligheter mellan folkgrupperna var vanliga där flera familjer hade dödats brutalt. Dessutom kan man i denna del av Tyskland se att de nyinvandrade åt mer av kött- och mejeriprodukter, samt hade sina gravfält närmare gräslandskapet i norr.
Kontentan för denna sista stora invandring till Europa av stridsyxefolket, visar att en ny diet i kombination med en mobil livsstil skapade en bättre hälsa och överlevnad för barnen. Pestepidemier från de eurasiska stäpperna minskade den tidigare europeiska befolkningen. Invandrarna hade ett större proteinintag av kött, mjölkprodukter och blod från djuren, men ett mycket lågt intag av stärkelse och kolhydrater, som i sin tur minskade karies i tänderna.
Detta gjorde invandrarnas fysiskt starka, vilket stärktes av mobiliteten i boskaps- och hästkulturen. Man var betydligt högre och starkare än ursprungsbefolkningen, vilket i kombination med minskad spädbarnsdödlighet gör att vi i Nordeuropa idag till hälften bär dessa invandrares gener och ännu idag talar deras språk. Övrigt DNA som bärs av dagens européer visar släktskap med europeiska jägare-samlare, av den anatoliska DNA-banken har lite överlevt.
Neolitikum övergår till bronsålder för cirka 4000 år sedan och DNA-revolutionen har även gett oss så många nya fakta, som vänder upp och ned på tidigare uppfattningar. Professor Kristian Kristiansen berättade om att bronsåldern var en minst sagt lika expansiv period som vikingatiden, ty handel och folkförflyttningar ter sig liknande, forskningen har visat att under bronsåldern kunde man inte alls väva i Norden, utan folket i norr importerade balar med ylletyger till Norden (fram till nyligen trodde man att avsaknaden av vävtyngder och sländtrissor på nordiska boplatser från bronsåldern berodde på att man ännu inte hade tagit åt sig den stående vävstolen, vilken användes här under järnåldern, utan att man vävde på en liggande vävstol, som ej behövde vägtyngder, men så är det inte, ty man saknade helt vävstolar och importerade omkring 3 x 3 meter stora tygstycken, som man färdigställde här.
I norra Medelhavsområdet har man hittat stora textilverkstäder från denna tid som exporterade sina varor till nordborna) ett enormt nätverk av handel och kontakter som band hela Europa från Finland i norr till Medelhavet i söder... koppar och tenn var drivmotorn (på ett liknande sätt som olja och gas är idag), men där alla hade något att sälja… i syd var bärnsten och pälsverk från norr populära.
Kulturutbytet var så starkt att vi i stora delar delade samma kosmologiska världsbild, inte bara i hela Europa, utan även med Indien och så långt som till Tarim i västra Kina. Inte bara tron, utan exempelvis samma stridsvagnar som vägde omkring 25 kg fanns bland eliten i hela den kända världen.
Gravritualerna utfördes på liknande sätt med uppförda gravhögar över trä- och stenkistor, samt att man beklädde kistan eller den döde med oxskinn (eller andra oxartefakter). Handeln från väst till öst under bronsåldern var början till den senare tillkomna Sidenvägen. Rörligheten i Europa och till/från Europa har alltid varit stor.
Kungahällaprojektet 2017.
Inom ramen för Kungahällaprojektet, som leds av arkeolog Kristina Bengtsson, genomfördes under hösten 2017 en seminarieutgrävning i Ytterby med utgrävningsansvarige Martin Rundkvist. Jag var där tillsammans med Kristina, torsdagen den 21 september och en vecka efteråt lyssnade jag på Martins föreläsning ”Mellan järnåldershallen och medeltidsstaden vid Kungahälla. Arkeologiska undersökningar vid Kyrkbäcken”, som han höll i GASTs - Göteborgs arkeologiska studentförenings regi. En sammanfattning av 3 veckors fältkurs för B-studenter i arkeologi vid Göteborgs universitet, men delgav också återblickar till tidigare års utgrävningar i Ytterby och vid Kastellegården, där medeltidsstaden Kungahälla växte upp invid Nordre älvs strand, namngiven efter den hälla med Bohusläns näststörsta förhistoriska gravfält och den kungsgård av hallkaraktär som fanns i trakten av dagens Ytterby under yngre järnåldern och tidigmedeltid. Jag har medverkat i Kungahällaprojektet alltsedan 2006 och i vår höll jag i Kungälv en studiecirkel om Arkeologins historia i Kungälvs kommun, där vi pratade om arkeologins framväxt och landvinningar i kommunen de senaste 100-150 åren.
Det senaste året (2016-2017) har det kommit ut ett par intressanta tryckta texter om järnålderns Kungahälla i Ytterby socken, varav den första skrevs av Kristina Bengtsson i tidskriften Fynd – Aktuell forskning 2016, utgiven av Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. Där hon redogör för Handel och hantverk i Kungahälla Yttre, som också föranledde seminarieutgrävningen vid Kyrkbäcken (som bestod av tre utgrävningsytor på 9 kvadratmeter vardera i de områden där lösfynden har varit mest talrika) förra månaden, då systematiska metalldetektorundersökningar av Kenth Lärk, Frank Leverin och Svante Tibell under åren 2013-2015 i den tunga lerjorden på båda sidor av Kyrkbäckens dalgång hade framvisat en förhållandevis omfattande hantverks- och handelsverksamhet på platsen under järnåldern och medeltiden. Metallfynden indikerar en eventuell förskjutning neråt Nordre älv från tidsperioden romersk järnålder till yngre järnålder. Om detta, men även höstens utgrävningsresultat och nyttiga jämförelser med andra centralplatser i Norden gavs av Rundkvist i lokalerna för Institutionen för historiska studier, som jag själv har varit knuten till i så många år. Senare kan man ta del av höstens forskningsresultat i en utgrävningsrapport, vilka skrivs efter arkeologiska undersökningar.
Den andra intressanta texten är skriven av göteborgsarkeologen Ulf Ragnesten i In Situ Archaeologica, vol. 12 och heter Järnåldersbebyggelsen vid Västra Porten/Smällen och omfattar ett tjugotal sidor. Han var utgrävningsansvarig då jag bland annat var med och grävde huslämningar vid den stora hallbyggnaden i Ytterby åren 2011 och 2012, ett område som i dags datum har frambringat 17 förhistoriska byggnader från slutet av bronsåldern fram i vendeltid. Det är en läsvärd text, som framledes ska kunna laddas hem via internet, men kan idag lånas på universitets- och andra forskningsbibliotek.
