När bautastenen hamnade i gödselstacken på Stora Vadet.
Den senaste veckan har jag uträttat mycket som skulle kunna kallas trädgårdsarbete, exempelvis på mina vänners odlingslott i Gärdsås i Göteborg, men även i samband med en fornminnesinventering på Grindengravfältet i Kungälv och på torpfastigheten Stora Vadet i Götala. Trädgårdsarbete och fornminnesvård står varandra nära. Ett fornminne kräver samma omtanke som en planta, därför har man i Göteborgs stadsmuseums arkeologiska verksamhet en kedja av frivilliga som adopterar och sköter ett fornminne i Göteborgs kommun till gagn för oss alla.
Söndagen den 15 april 2012, då jag fortsatte med framröjandet av storhögen på Stora Vadet, kom jag tänka på att fordom var fornminnesvården inte alltid lika vårdande, utan i ett fattig-Sverige hade man fullt sjå med att försöka överleva dagen och i ens närmiljö tog man vara på det man hade till hands, bodde man på ett förhistoriskt gravfält fanns det gott om stenar att använda och som för övrigt var i vägen på de små åkertegarna.
Nancy Nykvist berättar i kåseriet Från Mitt 30-tal i Skara Gille 1984-1989 en dråplig historia om sin morfar Johan Larsson (1845 - ca 1925), torpare på Stora Vadet i Götala, där det även framgår att stenar från gravfältet på Stora Vadet har fått en ny funktion och att Stora Vadets marker nog innehåller ett stort antal numera okända gravplatser under jord:
Omkring 1920 kom det en ny lärarinna till Skara Folkskola. Hon var intresserad av gammalt och fornt. På strövtåg i de sägenomspunna trakterna vid Götala kom hon till morfars små åkertegar. Hon förstod att de liggande och stående stenarna var fornlämningar, varför hon kontaktade ”de lärde” i Stockholm för att de skulle komma och syna fornlämningarna. Men – det dröjde innan de kom, så morfar hann flytta på en del av stenarna. En riktigt stor och präktig sten tyckte han blev utmärkt att lägga som stadga i botten på den gödselstack som han då anlade. Han hade några kor och en häst, varför stenen snart doldes av gödsel.
När de ”lärde männen” kom och lärarinnan skulle visa dem de stenar, som hon hade ansett vara av intresse, kunde hon inte hitta dem. Morfar – i likhet med den tidens gentlemän – menade ”ja, se fruntimmer”.
Ingen frågade morfar var stenarna fanns och han ville inte besvära och uppehålla de sakkunniga och lärarinnan med att berätta om vad han hade gjort.
Det gör att jag med tiden nog på tomten kommer att hitta en och annan sten, som inte står på ursprunglig plats. Därför blev jag inte förvånad att jag under min vattenpump i söndags hittade under mossan en stor kvarnstensliknande sten som täcker den stensatta brunnen, ty en liknande finns vid ruinen av torpet Lilla Vadet norr om Götalabäcken. Eventuellt har de fordom använts vid någon kvarn eller så är de huggna för brunnsändamål. Denna typ av stensatta grävda gropar finns det gott om i kulturlandskapet och är de övergivna indikerar de ofta tidigare bostadsbebyggelse, då brunnarna nästan alltid låg i direkt anslutning till gårdsplaner. Eftersom det är mycket arbete förknippat med att stensätta en grävd grop, så måste vi tänka oss den som en viktig ekonomisk resurs. En brunn kan ligga kvar som en grop i landskapet. Det är vanligt att man fyllt igen gamla uttjänta eller uttorkade brunnar med sten och grus för att förhindra olyckor. Jag hoppas att de båda Vadställstorpen får behålla sitta klara vatten, som spår av de två tvillingtorpens forna brukare.
