Götala

Efter att hösten 2011 ha läst en försäljningsannons hos Skara Fastighetsbyrå AB på Internet, där man hade torpfastigheten Stora Vadet i Götala till salu, åkte jag den 15 oktober 2011 till Skara för att titta på objektet. Det var en vacker höstdag och under min promenad till och från Götala njöt jag av det vackra kulturlandskapet, skissade och mindes att jag var i krokarna den 20 augusti 2006, då jag fotograferade Brunsbo biskopsgård och Brunsbo äng i samband med att jag skrev en wikipediaartikel om den i Finland födde Skarabiskopen Daniel Juslenius (1676-1752), vilken för övrigt Carl von Linné besökte under sin Västgötaresa den 26 juni 1746. I sin resejournal skrev Linné: "Brunsbo, biskopens säte låg en kvart ifrån Skara; här sökte jag att rekommendera historiam naturalem hos herr biskopen doktor Juslenius att för den studerande ungdomen läsas." Kulturlandskapet är påtagligt kring Stora Vadet.

Fredagen den 25 november 2011 ringde jag den mycket trevlige och kunnige mäklaren Fredrik Axell och sa att jag ville köpa den till salu utbjudna fastigheten, varefter köp och överlåtelse av fastigheten ”Skara Götala 4:2” skedde på Nordeas kontor vid Stortorget i Skara måndagen därpå, då jag även träffade säljarna, vars släkt hade ägt torpet Stora Vadet i minst tre generationer.



Inte förrän fredagen den 20 januari 2012 återbesökte jag Stora Vadet. Nu för att fotografera och visa upp fastigheten för mina vänner Peter och Olav, samt Peters hund, alla tre från Skövde. Vi samlades vid Skara station, då jag kom med tåg och buss från Göteborg och fortsatte sedan till Tempelbacken i Götala och därefter till Stora Vadet. Peter berättade att han hade ätit middag på Götala herrgård. Vid skymningen for vi till Skövde.

Jag ser Stora Vadet som ett långvarigt kulturprojekt, vars förvaltare är jag i bästa fall ett kvarts sekel. Platsen har använts av människor i årtusenden, vilket det förhistoriska gravfältet den ligger på och vadstället över Götalabäcken uppvisar.



Innan alla utdikningarna var bäcken mycket bredare och användes som vattenled till den förhistoriska tings- och kultplatsen vid Tempelbacken, där det fordom fanns en liten vik till storleken av en liten sjö. Den forna bäckfårans kanter är ännu tydliga metervis ovanför nuvarande Götalabäcken i Götala.  Hålvägen från ”Taskevadet” som fortsätter över min tomt kantades av forngravar på varsin sida och som ledde fram till ”alla götars ting”.

Vadstället var så djupt att den nådde till strax nedanför midjan, därav det ursprungliga namnet ”Taskevadet”. På varsin udde av vadet, där våtmarken var som smalast, växte det fram ett torp – Lilla respektive Stora Vadet. Det förra ligger närmast Gamla Axvallavägen och av det återstår inte mer än rester av en jordkällare och några stengrunder.



Idag arrenderas marken av en närbelägen bosatt bonde – ägarinnan bor i Göteborg – som har det till hage. Över Lilla Vadets marker leder den gamla vägen över till andra sidan av Götalabäcken, där Stora Vadet tar vid.

Generationer av torpare lämnar mycket spår efter sig i form av byggnader och växtlighet. År 2012 har jag som arbetsmål att göra en yttre renovering av brygghuset på fastigheten – måla väggar, dörr och plåttak, samt laga fönsterrutorna och få i stånd den närbelägna vattenpumpen, samt börja röja upp tomten från sly, men försöka behålla den växtlighet som flitiga torparhänder en gång planterat och vårdat.



Om det vill sig väl, är det meningen att ladugårdens yttre också ska sättas i stånd med färg år 2013 och den enorma jordkällaren år 2014. Förhoppningsvis hindrar dessa åtgärder att en del av torparmödorna inte har varit förgäves. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bebo Stora Vadet, kanske jag istället skaffar mig en mindre övernattnings- och ferielägenhet i Skara, men tillsvidare får fastighetsinköpet ses som ett aktivt kulturvårdsärende där jag vill lära mig så mycket som möjligt om de människor som i årtusenden brukat Vadet i Götala. Dessutom med den arkeologiska erfarenhet jag har inventera platsens fornminnen och vårda dem som finns på min egen tomt.



Varför kan man undra sig? Ja, det kan bero på att jag har en förkärlek för det odlade kulturlandskapet och det är en bra grund för bevarande eller som göteborgsarkeologen Anita Synnestvedt skriver i sin avhandling ”Fornlämningsplatsen – Kärleksaffär eller trist historia” (2008:311):

”Kärleken till en plats är en förutsättning också till att man vill bevara och underhålla platsen, och ju fler som känner den här kärleken desto större möjlighet är det att den både kan brukas och bevaras.”