Biskopsmötet i Götala 1241.
Den 6 maj 1241 var Sveriges alla biskopar, utom biskop Thomas i Åbo stift, samlade i Götala utanför Skara. Det framgår av ett medeltidsbrev, det äldsta bevarade som är skrivet i gytalie, som man stavar det för 771 år sedan. Dock är Götala omnämnd som en kyrkoort i äldre Västgötalagen, vars äldsta delar är från 1220-talet. Om biskop Bengt den gode heter det i denna landslags biskopskrönika; han læt gøræ kyrkynæ i gøtalum oc bo hanæ (han lät bygga kyrkan i Götala och inreda den). Det bör noteras att längden över biskoparna i Skara stift, är ett tillägg från omkring 1240.
Troligtvis skrev man fler brev i Götala under detta möte, men från år 1241 är det enda bevarade, finns för övrigt inga andra svenska biskopsbrev från detta år.
Endast ett annat medeltidsbrev, skrivet detta år i dåvarande Sverige, finns i Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven och berör Magnus Johanssons testamente, där han med sina arvingars medgivande skänker en gård i Brandstorp till nunnorna i Gudhems kloster. Vittnen var bland annat en präst med flera.
Åren runt 1241 är en händelserik tid i Skaras historia, två år tidigare – anno 1239 – har dominikanerna öppnat ett konvent i staden och året efter biskopsmötet – anno 1242 – etablerar sig franciskanerna i Skara med att också öppna ett konvent. Skarabiskopen Lars I (1240/1241–1257), bor på sin biskopsgård i Götala, där det även finns en kyrka uppförd och inredd av biskop Bengt den gode i slutet av 1100-talet.
Där smider stiftets högste planer på hur kyrkans makt ska växa under det expansiva 1200-talet, även kung Erik Eriksson läspe och halte (1216-1250) besöker skarabiskopen den 4 november 1246, vilket framgår av ett annat bevarat medeltidsbrev skrivet i Götala.
Tidigare har jag och många andra förknippat med att kungens närvaro indikerar på att det var en kungsgård redan då, men skarabiskopen Lars I vittneskap även 1246, kan istället visa att kungen med följe bevistar skarabiskopen på Götala? Brevet berör ju kyrkliga frågor, då det är en bekräftelse på en kunglig donation till Gudhems kloster.
Inte förrän under kung Magnus Ladulås regeringstid 1275-1290, försäljer skarabiskopen Brynolf Algotsson (ämbetstid 1278-1317) biskopsgården Götala till kungen för 400 mark penningar, vilket framgår av ett medeltidsbrev skrivet i Skara den 15 augusti 1308, då han med dessa medel ska köpa annan mark åt domkyrkan.
Götala torde under järnåldern och tidig medeltid ha varit alla götars tingsplats och därmed också en sorts allmänning, med en viktig farväg vid Stora Vadet. Det var viktigt att skydda byarnas odlingsmarker från färdvägarna. Vägarna gick istället på byarnas allmänningar. Även gemensamma samlingsplatser som marknadsplatser och tingsplatser var belägna på allmänningarna och i anslutning till allfartsvägar.
Inledningsvis kunde biskopssätet inte etablera sig på tinget i Götala, förrän ett allmänt beslut fanns att västgötarna skulle övergå till kristendomen, istället höll sig kyrkan nära kungamakten i Husaby och välvilligt sinnade kristna stormän och -kvinnor, såsom i Varnhem.
I alla fall tas detta beslut att gemensamt övergå till kristendomen för cirka 1000 år sedan och man skriver in i äldre Västgötalagen att ”Kristus står främst i vår lag” och biskopsstolen flyttades från Husaby till Skara, därför att denna senare ort låg i knutpunkten för alla allfartsvägar i denna centralbygd i Götaland och av hävd hade varit en samlingsplats sedan länge.
Det var under Osmundus tid som biskop på 1050-talet, som man flyttade biskopssätet från Husaby till Skara. Han var den förste som satte staf och stol i Skara. Biskop Osmundus omnämns bland annat av Adam av Bremen och insattes som biskop av kung Emund den gamle. I biskopslängden i den äldre Västgötalagen sägs om biskop Osmundus att:
ÞriÝhi war astmuÝær biscupær. han satti fyrst staff oc stoll .i. skarum. oc hanum sköttes bolstaÝhir. hær aff almænnighi. vtæn prowæstu boll .a. mildu heÝe. i. skarum liggær han.
Stycket "Hanum sköttes bolstadir här af almänningi, utän provästu bool a mildu hede", torde betyda: ”honom gavs bostad på allmänningen, utanför biskopsbolet, på en behaglig plats". Alltså troligtvis där biskopsgården var i Götala på 1200-talet och där biskop Bengt den gode uppförde en kyrka århundradet före, eventuellt en gårdskyrka till biskopsbostället Götala.
Vad man diskuterade och beslutade under biskopsmötet i Götala, i början av maj månad 1241, är svårt att veta, sällskapet måste ha varit flera gånger inne i Skara, sett hur domkyrkobygget och dominkanernas konvent växte fram. Kanske man funderade på var det vore bäst för franciskanerna att slå sig ned kommande år, om man redan då visste att de var på väg.
En ärkebiskop och fem biskopar hade var för sig stora följen med sig, tillsammans blev det en ännu större skara som måste ha ridit till och från biskopsgården Götala.
Det saknades en svensk biskop – Thomas, biskop i Åbo stift 1234-1245. Det kan bero på att han under de här åren tillsammans med Birger Jarl krigade i österled, men det är en annan historia.
Under biskopsmötet fanns nog intressanta prelater närvarande. Det leddes av ärkebiskop Jarler, på latin Jarlerius, som var ärkebiskop i Uppsala från 1236 till sin död den 22 augusti 1255.
Jarler var en betydande man och visade sig särdeles mån om kyrkan och stiftet. Han förvandlade munkkollegiet vid Gamla Uppsala ärkebiskopssäte till ett ansenligt collegium canonicorum seculare, dvs ett sådant som bestod av män som inte var bundna av ordensregler.
Hans i senare tid påvisade grav i dominikanernas Mariakyrka i Sigtuna bär vittnesbörd om hans intima förbindelse med dominikanerorden.
Jarlers ämbetstid inföll under ett avgörande skede i svenska kyrkans historia, då genom kyrkomötet i Skänninge 1248 den kyrkorättsliga ordningen stabiliserades i närmare anslutning till den kanoniska rätten.
Jarler deltog i detta möte, tillsammans med tre av de biskopar som deltog i mötet i Götala 1241 sju år tidigare, upprättade i enlighet med dess beslut det första domkapitlet i Uppsala och gav tiggarordnarna rätt till verksamhet inom ärkestiftet. Egentligen fick Jarler igång verksamheten i Uppsala domkapitel redan året före – 1247, men det har sin orsak i att den påvlige legaten Vilhelm av Sabina också hade anlänt till Sverige sistnämnda år.
I början av 1240-talet brinner även större delen av domkyrkan i Gamla Uppsala, så under 1240- och 1250-talet har ärkebiskopen fullt sjå att återuppföra densamma. Efter Jarlers död flyttas dock både domkyrka och namn på orten till den närbelägna orten Östra Aros.
De fem biskoparna i Götala 1241 var biskop Throgillius i Strängnäs 1233–1241, biskop Magnus i Västerås 1232–1258, biskop Gregorius i Växjö 1241 och biskop Lars av Liljesläkten i Linköping 1236-1258 och värden biskop Lars I i Skara 1240/41–1257. Om biskop Lars av Liljesläkten är det intressant att notera att han reste som pilgrim till "det heliga landet" och utnämndes efter sin hemkomst därifrån till biskop i Linköping 1236.
Omkring tio år senare sände han nunnor från Vreta kloster till Gotland för att grunda Mons Solis – klostret Solberga i Visby, efter begäran av öns folk och prästerskap.
Medeltidsbrevet skrivet i Götala 1241 gäller doprätten i Linköping. Ärkebiskop Jarler och hans suffraganer skriver till lagmannen och invånarna i Götaland att dop- eller funtavgiften ska erläggas domkyrkan och ej till den mindre Sankt Lars kyrkan, som av missförstånd skett.
Ärkebiskopen tilldömer domkyrkan och inte den mindre kyrkan denna; S:t Lars är underställd domkyrkan. Han bekräftar domkyrkans innehav av de prebenden som biskop Bengt tilldelat kyrkan och avslutar med att ingen må dra tillbaka eller upphäva beslutet i framtiden, under hot om bannlysning och hämning. Ärkebiskopen Jarler och hans suffraganer beseglar. Given gytalie dominj MCCXL första året. Den 2 maj.
Den latinska texten lyder i sin helhet:
Jarlerius dei gracia vpsalensis archiepiscopus Omnesque sui suffraganei legifero gothorum omnibusque pacificis eiusdem terre inhabitatoribus presentibus & futuris jn perpetuum Coram nobis & fratribus nostris in concilio scarensi ex parte parrochianorum lincopensis ecclesie querimoniam ventilatam. conquerencium inferiorem ecclesiam dicte ciuitatis spoliatam baptisterio cognita veritate per testes ydoneos tam clericos quam laycos decreuimus terminare. Et cum dicta inferior ecclesia a maiori dependeat sicut in die dedicacionis sue statutum est per dominum colonum episcopum successoribus suis johanne. karolo. benedicto. jdem confirmantibus ex consensu & consilio tocius concilij adiudicauimus baptisterium ecclesie cathedrali. Prebendas eciam quas beate memorie dictus. b. in supradicta ecclesia cathedrali ordinauit auctoritate summi pontificis. Auctoritate qua fungimur confirmamus, vt sicut ab inicio ordinate sunt. in perpetuum maneant inconcusse. Quam confirmacionis paginam vt tenaciori commendetur memorie sigilli nostri munimine necnon venerabilium fratrum nostrorum coepiscoporum.
Videlicet domini Th. strenginensis episcopi. et domini M. arosiensis episcopi. et domini. G. Wexionensis episcopi et domini. L lincopensis episcopi. & dominj. 1. scarensis episcopi: dignum duximus roborari. Ne quis hanc nostram confirmacionem reuocare uel irritam facere presumat in posterum sub comminacione anathematis inhibentes. Datum gytalie Anno dominj MCC.XL primo. II nonis Maij.
