Intryck från Stora Vadet i juli 2012.
Igår kväll, då jag passerade Korsvägen i Göteborg blev jag påmind om att även nya konstnärliga installationer måste skötas för att lysa i sin ursprungliga prakt, man fyllde i en strandlinje och ett antal nyristade hällristningar med röd färg. Problemet med sten, metall och annat är att de ej i grunden suger åt sig färgen nämnvärt. Utan flagnar sakta men säkert av.
I helgen har jag arbetat med svart metallfärg, målat om taket på brygghuset, vattenpumpen, stödräcket ned till brygghuset och avslutningsvis broräckena vid bron över Götalabäcken som leder in till Stora Vadet. Frågan är hur länge sådan målning håller? Det vet jag inte, en sak är dock säker. Den röda slamfärgen är mer beständig!
Dock ska livet levas nu och jag tycker det känns bra att få se hur torpet Stora Vadet sakta vaknar ur sin Törnrosasömn. Dessutom kompletterade jag vissa detaljer på och kring brygghuset med samma blåa färg som tidigare.
Nästa gång ska jag måla om badkaret, tömma det på brännved och vill göra det till en stor blomsterlåda. Jag har inte bestämt mig vad jag ska plantera 2013, men till dess kanske ordna något temporärt?
Att vattenpumpen har rustats upp känns bra, vid mitt första besök hösten 2011, såg jag inte ens den i all växtlighet. Nu är handpumpen vacker att beskåda och glädjande nog, fungerar den också. Det är en kolvpump, en brunnspump i gjutjärn som man ofta hittar i äldre trädgårdar och kallas därför ofta för gårdspump. Dessa gjutjärnkonstruktioner är ofta från början av 1900-talet och torde därför vara äldre än brygghuset på Stora Vadet som är från slutet av 1950-talet.
Gjutning av dessa brunnspumpar görs i en tillverkningsteknik som går ut på att järn hälls i en gjutform (kallad kokill) och får stelna. De äldsta föremålen som göts i järn var kanoner, det skedde redan under andra hälften av 1500-talet i Sverige.
Under 1800-talet började man vid de järnbruk, gjuterier och mekaniska verkstäder som fanns eller anlades – vars tunga produkter nådde marknaden vid de framväxande järnvägarna - framställa jordbruksredskap, maskindelar, spisar, trädgårdsmöbler och mycket annat i gjutjärn.
Något som också gladde mig under helgens vistelse i Götala, var att korna hade fått sina kalvar. I Lilla Vadets hage fanns en och i kungsgårdens marker var de tre.
Kor är nyfikna, men jag tror att kalvar är ännu mer nyfikna. De sista tre kalvarna blängde storögt på mig, då jag arbetade på Stora Vadet.
Jag har insett att de gör underverk, korna alltså. Utan dem skulle markerna i Götala vara igenväxta sedan länge.
Något jag blev varse om tidigare denna månad, då jag besökte ett gravfält i Östergötland. För två år sedan betade kreatur där, idag gick det knappt att gå på gravfältet. Än mindre såg man några av de relativt sett stora forngravarna från järnåldern.
