Götala

Det blev ett par timmars arbete fredagen den 16 mars 2012 med att röja upp kring brygghuset, mycket fjolårsgräs och nedfallna grenar från åldriga björkar samlades in, det senare i badkaret som står utanför ekonomibyggnaden, som ska bli brasved till kaffepannan i vår. Att röja upp ger mig vällust, trädgårdsarbetaren Davids kamp mot naturen Goliat.

55 % av Sveriges yta är täckt av skog. Sverige har 22, 7 miljoner hektar skogsmark, vilket är lite drygt hälften av vår totala landyta á drygt 40 miljoner hektar. Det ska jämföras med Danmark, där bara 11 % av landet täcks av skog.



I 1948 års svenska skogsvårdslag står det all mark som inte utnyttjas rationellt borde gå till skogsbruk och mellan slutet av andra världskriget och 1989 försvann över 2 miljoner hektar av de gamla inägorna (kulturmark), genom plantering av gran på åkermark, men också genom att ängar och hagar tilläts växa igen. Sedan 1920-talet har virkesförrådet i Sverige som helhet ökat med 60 procent och i Götaland fördubblats. Sverige håller på att växa igen, men detta vägrar jag att låta ske på min dryga hektar av jorden.

För 15 år sedan försvann 2 mjölkgårdar varje dag i Sverige, många av de kor vi ser ut i hagarna producerar inte mjölk för avsalu, utan är köttdjur. Kring torpet Stora Vadet betar dock sommartid kor i norr, väster och söder.



Det är en fin känsla för det öppna kulturlandskapet är inte oss naturligt givet. Även om betande djur idag håller landskap öppna, så är det mänskohänder som har fällt träd i stora mängder. Igenväxta hagar kan åter öppnas av mänskohand.

Stefan Edman skriver i boken Gläntor (1997) att ”vi svenskar är ursprungligen ett skogsfolk. Men skogen vore inte uthärdlig om inte gläntorna fanns… Solöppningarna. Troligen bär varje människa på minnet av en glänta någonstans. I skogen, men lika mycket i sitt inre, mentala landskap. En ljusning som ger hopp om förändringar… Vi behöver gläntan. För att finna våra kulturella rötter, för att vårda den biologiska mångfalden som blev oss given… En engelsk biolog har beräknat att det i en vanlig ängsmark om sommaren kan finnas uppemot 5 miljoner spindlar på ett hektar.”

I fredags var jag och tittade lite på storhögen, eller backen som torparna kallade gravhögen som ligger mellan bostadsstugan och Götalabäcken, på Stora Vadet, den var för stor för att odla bort, ty redan på de gamla lantmäterikartorna är den definierad som hårdvall, men odlad runtomkring.



Där finns i nordöstra delen av högen en linrötningsgrop – brôtehôla – anordnad i slutet av 1800-talet och användes bevisligen av torparen Johan Larssons (f. 1845) första hustru, död 1899, som enligt uppgiftslämnaren Nancy Nykvist, som var född på Stora Vadet, Va`t kallat –  bråtade lin där. Ett av de många bevis av torparnas mödor på Stora Vadet åtminstone alltsedan 1600-talets mitt. Gropar för linrötning brukar vara ganska vanliga stensatta spår kvar i kulturlandskapet. De skulle vara vattentäta och användes för att röta linet i.



Torparen Johan Larsson som bebodde torpet i alla fall 1925, då 80 år gammal, finns det flera skäl att återkomma till vid senare tillfällen, då Nancy Nykvist anno 1989 i en välskriven artikel i en publikation utgiven av Skara Gille, beskriver en karaktärsfull torpare, med mycket humor i sig. Hans föräldrar, i vars barnaskara Johan var äldst, flyttade till Stora Vadet 1852.