Götala

 

I samband med Fornminnesföreningen i Göteborgs årsmöte den 19 mars 2012 delade vi ut två stipendier till studenter som har skrivit utmärkta C-uppsatser i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. En av pristagarna var Sara Lyttkens, som i samband med årsmötet höll ett föredrag utifrån sin uppsats Materiell kultur i nya kontexter. En studie över stockbåtarnas betydelse och funktion under äldre järnåldern i Göteborgsområdet (VT 2011).

 

Jag har under mars månad läst uppsatsen och tycker att den, såsom föredraget, är oerhört intressant. Delvis beror det på att min morfar Niilo Hautamäki i Dagsmark i Sydösterbotten tillverkade öykstockar (dialektal form av ekstockar, fast egentligen är de byggda av annat träslag, då ek saknas naturligt i Österbotten). Öykstocken är en flatbottnad båt som man färdades med i Lappfjärds å och åmynning. Båten användes främst vid fiske och transporter på grunda vatten. Denna lilla båt är troligtvis unik för Lappfjärds å och användes flitigt tidigare men ytterst litet nu för tiden. Öykstockar finns fortfarande kvar i många båthus och lider i Lappfjärds socken och har de senaste åren skapat en stolthet hos sockenborna och på 2000-talet förs det stafetter med anordnade längs Lappfjärds å av Lappfjärds ungdomsförening r.f.

 

Dessutom har Sara Lyttkens uppsats varit mycket givande, då hennes forskning berör indirekt Götala. I och omkring denna del av Skara landsförsamling har under årens lopp hittats stockbåtar i alla numera utdikade mader och mossar, som föregåtts av åar och sjöar i forntiden. Dock har man som Lyttkens påtalar tillvaratagandet av stockbåtar i allmänhet har varit mycket undermålig, varken konstruktion, utseende eller ålder går att uttolka av de många gånger i sammanhanget vaga muntliga traditioner att stockbåtsfynd har gjorts, men även de stockbåtar som har tillvaratagits vet vi lite om. Sara Lyttkens skriver i sin inledning om stockbåtens ålder och antikvariska status:

 

Stockbåtar är en typ av färdmedel som brukats från tidigmesolitikum och ända in i vår tid här i Sverige och Norden. Även på andra platser runt om i världen har båtar med liknande utformning använts i tusentals år. Vi har därför ett stort arkeologiskt material av denna typ och bara här i Sverige rör det sig om hundratals fynd som ligger spridda runt om i landet på olika museer, magasin och arkiv. Trots detta är det nästintill outforskat område för ramen för nordisk arkeologi. Flitigt insamlande och tillvaratagande av fynd har gjorts genom åren, men trots detta har det stora stockbåtsmaterialet mycket sällan utsatts för forskning och vetenskaplig bearbetning (Lyttkens 2011:1).

 

I vilken mängd det finns stockbåtar på Västergötlands museum, vet jag inte till dags datum, men även om det har en del, så verkar de flesta stockbåtar som härrör Götalaområdet inte tagits till vara eller försvunnit med tiden. Ett undantag kan vara en stockbåt hittad i en forntida sjö söder om Götala, vilken framgår av lantmäterikartan från 1680-talet. Greta Tranberg i Romlycke 1:4, 1800 m sydöst om Götala kungsgård, har berättat om ett fynd av stockbåt i mossen "ma" vid utdikning, utförd av brodern omkring 1920. Den togs tillvara och finns troligen på gården, men gick ej att finna vid ett antikvariskt besök 1984 (RAÄ Stenum 24:1).

 

För att återgå till Lyttkens text så diskuterar hon bland annat vattnets betydelse för människan, inte bara som dryck, utan även i ett kommunikativt och rituellt hänseende. I sammanhanget har stockbåten nog haft en positiv värdeladdad betydelse. Lyttkens skriver:

 

Vattnet har i alla tider utgjort en särledes viktig del av människors liv och förutom att vara livsviktigt, har sjöar, hav och vattendrag andra viktiga egenskaper som fått människor att söka sig till platser som har tillgång till vatten på ett eller annat sätt. Att bo vid en flod eller älv gör att man blir fysiskt kommunikativ eller mobil på ett sätt som man annars inte är. Att kunna förflytta sig med båt eller transportera varor eller livsmedel ökar livskvalitet.

 

Att vattendrag kopplas till olika rituella handlingar eller kult är ett vanligt synsätt inom forntidsforskningen och källkult och offermossar har även koppling till stockbåtar. Några av de stockbåtar som hittades i Aamossen i Danmark, hade eldstäder ombord och Troel-Smith som ansvarade för undersökningarna vid Aamossen tror att dessa stockbåtar kan ha ingått i de rituella handlingar då man offrat flintyxor och lerkärl i den forntida sjön. Om de västsvenska stockbåtarna haft ett rituellt syfte är svårt att sia om, men det är värt att diskutera.

 

I denna diskussion är det användbart att knyta an till arkeologerna Per Cornell och Fredrik Fahlanders tankar kring platser och landskaps olika värden. Platser som kan ha underlättar för transport eller fiske, exempel floder, vikar eller naturhamnar, kan ha tilldelats en godartad metafysisk betydelse. Tillgång till tekniska hjälpmedel, exempelvis en båt, kan då ha haft betydelse för vilka platser som ansågs viktiga.

 

Jag gillar de tankebanor och resonemang Lyttkens rör sig i och med, får mig att tänka på Stora Vadets betydelse för järnålderns människor. Ett ställe där både stockbåtar kunde fara förbi, men där man även strandade eller passerade över vadet längs hålvägen. När man kommer från Lilla Vadets torpruin, ser man de stora gravarna resa sig längs den forna strandkanten. Likadan är ju synen om man närmar sig Tempelbacken.

 

Götalaområdet var förr till skillnad mot idag mer vattenrikt, vilket framgår bland annat i en artikel i Skara Gille 1964, där förre brandchefen David Bergman i Skara har skildrat barnaårens skridskofärder på översvämningsmarker kring Skara och Götala, så också berättade Nancy Nykvist i Skara Gille 1984-1989:56f om liknande händelser. Nancy var född och uppväxt på torpet Stora Vadet. Hennes morföräldrar var torparna Lars Johansson (född 1845) och Anna Larsson, som friköpte torpet senhösten 1939, under kungsgården Götala. Nancy Nykvist berättar om Götalabäcken i sitt kåseri Från mitt 30-tal:

 

Bäcken finns i närheten. Det har hållits för troligt att den har varit farled från Hornborgasjön (knappt 5 km söderut). Enligt muntlig tradition har rester av båtar hittats i närheten av det gamla vadstället. Det lär finnas anteckningar om att det har påträffats delar av stockbåtar i bäckfåran ca en kilometer väster om vadstället. Men lång tid har förflutit sedan bäcken kan ha varit så stor och djup att den kan ha haft betydelse som farled. Stora stånd med med kabbeleka prunkar vid bäckens kanter och den gula svärdsliljan blommar där. Bäcken har under årens lopp varit bra på många sätt, t ex har djuren druckit vatten där och de kringboende har kunnat fiska. Grannen i "Lelleva´t" (torpstället Lilla Vadet, norr om Götalabäcken, av det återstå bara en torpruin, brunn, stengärdesgårdar och en raserad jordkällare) påstod att han när han hade varit i stán och köpt salt sill, var det bästa sättet att vattna ur den att "ta ena sno å lägga ena snara kring halsen på sella å så tjura sella ve bäckakanten" (ta ett snöre och lägga en snara kring halsen på sillen och så tjudra sillen vid bäckkanten), tills den var lagom urvattnad.

 

Nancy Nykvist hade historikern Ulf Erik Hagberg nytta av då han skrev kapitlet Skaratraktens förhistoria i boken Skara I, Före 1700 (1986:99-104 & 120f), som får avsluta resonemanget kring stockbåtar och Götalbäckens forna farbarhet som vattenled:

 

Den höga kullen (Tempelbacken i Götala) vetter i norr mot en idag torrlagd sankmark, en gång utvidgad av en äldre vattenled. Nedanför kullen måste ha varit en rundad vik. Vattenleden, i sitt nedre lopp kallad Afsen, utgör en biflod till Flian och Lidan. Såväl våtmarken vid Djurgårdsäng som översvämningsmarkerna vid Götala ingår i detta vattensystem som dräneras genom Götala dikningsföretag. De båda grenarna förenar sig söder om Gälkvist och passerar Slussen, omnämnd bl.a. av Carl von Linné på 1740-talet. Det "förmentes fordom varit en sjö och navigabel, emedan en gård därjämte kallades Slussen". Från sekelskiftet 1900 finns uppgifter om skridskofärder på dessa vattendrag.



Ett särskilt väl bäcken kan vi ännu se från Gamla Axevallavägen, sträckan Kyrkogården (Marie Kyrkogård) - Örnsro, i den del av dalen, som breder sig nedanför Götala. Dalen är bildad under det äldsta skedet efter isavsmältningen, då Hornborgasjön här hade sitt utlopp mot Vänern och Västerhavet. Idag kallas det grävda diket, som än idag årligen svämmar över, för Götalabäcken.

 

Muntliga uppgifter om att man ännu i sen tid tagit sig fram med småbåtar, styrks av några anteckningar om påträffade delar av stockbåtar funna norr och nordost om Tempelbacka. Ännu levande sagesmän uppger att vattnet gick upp till låren under större delen av året och mossmarkerna vid Tubbetorp var vattentäckta utom under sommaren. Några terrängnamn är av intresse, Kavelbron, Vasen (vase eller risvase är ett fiskeredskap, som skapats av en ansamling av grenar och kvistar, antingen i form av ett helt träd eller buske, eller genom att man har samlat ihop och bundit samman dem i ett risknippe. Vasar av detta slag har använts nedsänkta i vatten, för att locka småfisk som gömmer sig i dem och därmed även drar till sig rovfisk. På detta sätt får man bättre fiske i området) och Stora och Lilla Taskevadet, två i sankmarken utskjutande uddar, där våtmarken var som smalast och lättast kunde korsas. Namnet Taskevadet ger en god anvisning om vattendjupets stånd.



Stora Taskevadet heter idag Stora Vadet och är ett litet torpställe beläget på bäckens sydsida, strax söder om Örnsro seminstation. Här kan vi se rester av en gammal färdväg från Järnsyssla ned mot Stenum. Vid Stora Taskevadet har man passerat den skiljande våtmarken. På ömse sidor om landfästet ligger stora högar, väl synliga på det utbildade höjdstråket, som utgör dalens höjdsida. Den stora högen öster om vägen har en diameter om 20 m och en höjd av 1,80. Detta minnesmärke vid en viktig led bör knytas till socialt betydande person och hans ätt... Våtmarkerna kring Götala, Gälkvist och Djurgårdsäng tror jag haft en avgörande betydelse för lokaliseringen av ett centrum här.

 

Arkeologen Erik Nylén har visat hur man kan ta sig fram med mindre båtar längs ganska grunda farvatten och att man med lätthet drog båtarna vissa sträckor för att komma över till ett annat vattensystem... I äldre tider var vintern den stora resperioden. Det var lättare att ta sig fram över stora frusna myrar och sjöar än att färdas på de dåliga och backiga ridvägarna. Dessutom var vintern en tid när jordbruket inte hade samma behov av arbetskraft som övriga årstider.



Terrängen kring Götala erinrar om vissa uppländska vattenleder - idag översvämningsmarker vid vårflod - t ex Långhundraleden vid Mora stenar öster om Uppsala. Kanske det är liknande kommunikationstekniska förhållanden som ligger bakom de båda mötesplatserna? Särskilt lättillgängliga var dessa områden på förvintern, då det grunda vattnet snabbt frusit till. Här hade man goda möjligheter att samla ett större antal människor. Kring 1 februari hålles ännu idag i Uppsala distingsmarknader som går tillbaka till en gammal ismarknad  på översvämningsmarkerna vid Isländerna. I Skara finns en januarimarknad - tjugondemarknaden (efter jul) belagd under medeltiden. Kanske kan den tolkas som en efterföljare av en forntida samling kring Götala eller dess närhet?