Götala

 

I föregående novemberblogg 2012 berättade jag om funna skolböcker på Stora Vadet i Götala, för att ge ett exempel på vilka förståndiga barn som har vuxit på torpet därstädes, ska jag återge en reseberättelse av Eva Larssons hand. Hon gick i Fortsättningsskolan, motsvarade årsklass 7-8 i folkskolan och det innebar att Eva Larsson torde ha varit född omkring 1919 och i femtonårsåldern då Fortsättningsskolan åkte iväg österut från folkskolan i Skara den 20 juni 1934. Hon var sannolikt dotter eller på annat sätt släkting till den Anna Larsson som den 16 november 1939 friköpte torpet från kungsgårdens ägor, därmed också släkt med den mycket spännande torparen Johan Larsson (1845-ca 1925) på Stora Vadet, förmodligen barnbarn till densamme.

 

 

Det är en underbar liten historia, som berättar om ett Götaland (Västergötland, Småland och Östergötland) under ett år då Adolf Hitler konsoliderar sin makt och blir Führer, efter att bland annat ha avrättat meningsmotståndare under de långa knivarnas natt i Tyskland den 30 juni; då den svenska industrin passerar jordbruket i antal sysselsatta och de svenska beredskapsarbetena når en topp med 40 000 sysselsatta, för att nämna något. En rolig notis vilket kommer framgå i berättelsen är skolflickorna från Skara bor på ett vandrarhem i Gränna, vilket hade öppnat i maj 1933 på Brahegatan 56, såsom Sveriges första. En övernattning i Gränna kostade 50 öre, om man hade medtagit egna lakan. Reseberättelsen slutar abrupt i Vadstena, ingen fortsättning följer. I slutet lägger jag till två rättelser i hennes berättelser om byggherrar, då jag själv har varit vadstenabo.

 

 

Något om vår skolresa… Onsdagen den 20 juni samlades vi, som skulle vara med på skolresan. Vi voro fjorton flickor och två ledare, nämligen fröknarna Hammargren och Brandström.

 

 

Då alla voro samlade utanför folkskolan, och vi tagit farväl av de anhöriga, som följt oss, startade vi efter många viftningar söderut mot Falköping. Vi besågo icke Falköping emedan det regnade så, att det var omöjligt för oss att stiga ur bussen. Då vi kommit till trakten av Mullsjö eller närmare bestämt vid sjön Stråken, stannade vi första gången för att beundra den härliga utsikten. Trots det ihärdiga regnet tog Fröken Brandström ett kort, som blev rätt bra. Alla önskade vi att solen skulle börja stråla, och därför sjöngo vi en liten visa, där vi manade solen titta fram. Det dröjde icke heller länge, förrän solen kröp fram. Det var precis då, vi körde över gränsen till Småland. En fru Gustavsson, vilken reste med oss till Huskvarna, utbrast stolt: ”Där ser ni, vad Småland har att bjuda på.” Hon var nämligen smålänning. Nu fingo vi se Smålands stora skogar, omväxlande med de små åkertegarna. Länge fingo vi dock inte njuta av den härliga landsbygden, ty snart körde vi in den för oss småstadsbor stora Jönköping. Här fingo många av oss för första gången se en spårvagn och ett elektriskt tåg. Men vi fingo snart erfara att det finns något, som kallas hunger, och därför bar det allra först av upp i Jönköpings härliga stadspark, där en del av vår medhavda matsäck inmundigades. Därefter uppsökte vi en fågeldamm, där några svarta svanar varmt beundrades av oss. Här voro vi i tillfälle att från en höjd i stadsparken, där några kanoner var uppställda, njuta av den härliga utsikten över Jönköping. Långt bort vid synranden skönjades Visingsös sydligaste udde. Vi kommo även i tillfälle att få bese Jönköpings läroverk, med deras massor av uppstoppade djur och deras kemi- och fysiklaboratorium. Korridorväggarna voro på en del ställen prydda med utomordentligt smakfulla målningar. Men allt för länge fingo vi dock icke stanna och beundra detta utan efter en promenad i staden och utåt hamnpiren fortsatte vi färden till Huskvarna.

 

 

Hela vägen mellan Jönköping och Huskvarna är som en enda villastad. Vi beslöto att avvika från vår bestämda plan och åka en bit uppåt den för sin skönhet så berömda Ådalsvägen. Då vi åkt en bit uppåt, skickade vi chauffören och bussen i förväg till Huskvarna. Själva promenerade vi, och den promenaden är något som vi nog icke glömma så lätt. I Huskvarna bjöd fru Gustavsson på kaffe i sin makes föräldrahem. Eftersom det var det första kaffet vi drucko sedan vi lämnade Skara, smakade det så bra, att bättre kaffe hade vi aldrig känt. Sedan vi som tack utbringat ett leve för värdfolket, bröto vi upp. Så gick färden vidare; nu uppåt norr till Gränna. Nu regnade den inte längre, utan aftonsolens strålar förgyllde Vätterns sköna stränder. Långa sträckor bestod vägen av snörräta åker. Gränna har ej förbindelse med någon annan plats genom järnväg, men plötsligt fingo vi höra någon, som sade: ”Le Grännatåget”! Tåget var ungefär hälften så stort som ett vanligt tåg och till passagerare hade det kol. Men snart fingo vi syn på reklamskyltar för Gränna polkagrisar. Om en stund skymtade Gränna och det härliga pensionat Ribbagården. Det skulle dock inte bli vår hemvist under natten, utan vi åkte vidare genom staden till ett vandrarhem, där vi åto en sen middag. Därefter begåvo vi oss ut i staden och upp på Gränna-berget där vi sågo solen krypa ned i Vätterns vatten.

 

 

Nästa dag måste vi använda väl, och därför stego vi upp tidigt, och voro sedan vid hamnen kl. halv tio för att med någon lämplig båt fara över till Visingsö. Vi hade tur och voro snart över på Visingsö strand. Gubbarna, som körde remmarlag överhopade oss med böner om att taga just deras remmarlag. Ledarna utvalde två passande remmarlag, och så begåvo vi oss ut på landsvägarna, som oftast voro omgivna med lummig lövskog. Från tornet av Kumlaby kyrka, hade vi en härlig utsikt över ön. Vidare besågo vi Brahekyrkan med dess märkliga samlingar från flydda tider, såsom bysterna av Per Brahe samt hans maka, målningar, skrin och dräkter funnos också. Länge fingo vi dock inte fördjupa oss i detta, ty vi måste passa på båten. Det dröjde ej länge, förrän vi voro i Gränna och uppsökte vår buss, och foro till Vadstena. Vägen mellan Gränna och Vadstena var alldeles utomordentligt naturskön; den gick långa sträckor alldeles utmed Vätterns strand. Snart nog stannade vi dock, för att inmundiga något av vår medhavda matsäck. Vi hade turen att stanna alldeles intill den sten; som Oscar II uppreste vid vägens invigning. Där stod ungefär detta: ”Under ett av Oscar II:s första regeringsår byggdes denna väg. Med Guds hjälp övervunno vi de väldiga naturhinder, som här mötte.” Snart kommo vi till Alvastra ruiner. Utsikten från Omberg kommo vi dock icke att se, emedan ett ihärdigt regn hindrade utsikten. Tåkern sågo vi endast mycket suddigt, dock kunde vi urskilja några småfåglar, vilka rörde sig på vattenytan.

 

 

Snart körde vi in i Vadstena. Vi flickor blevo fasligt förvånade, då vi fingo se, att det antagligen fanns spårvagnar i Vadstena. På gatorna funnos nämligen några skenor utlagda. Då vi aldrig fingo se någon spårvagn, frågade vi Fröken Hammargren hur det förhöll sig och hon sade: ”Spårvagnar finns inga i den här lilla staden, men förr i tiden funnos ett slags hästdroskor, som gingo på dessa skenor.”

 

 

Efter det vi installerat oss något på det pensionat, där vi skulle ligga över natten och ätit middag, begåvo vi oss ut för att se på staden. Vår vänliga värd följde oss; sämre vägvisare kunde vi fått. Det viktigaste av allt vi skulle se här, var ju givetvis klostret och klosterkyrkan. Då vi kommo in i kyrkan, kände jag mig så liten inför dess väldiga storlek. Något som särskilt fångade våra blickar, var en madonnabild, huggen i trä. Den var så naturlig, att då vi sett på den en stund, tyckte vi, att den var levande. Även den heliga Birgittas relikskrin sågo vi. Många byster av olika slag funnos. Altardukar och dräkter, sydda av medeltidens munkar och nunnor, funnos bevarade. I klostret fanns den kista vari Birgittas lik fraktades från Rom till Vadstena. I taket fanns på ett ställe målat de fyra evangelisterna, med deras symboler. Då vi sett oss nöjda på klostret, begåvo vi oss till det hus, som Per Skinnare (sic! Ska vara Mårten Skinnare) byggde under medeltiden. Bland andra sevärdheter i Vadstena är också Vadstena slott, vilket byggdes på Johan III:s tid. (sic! Bör vara Gustav Vasas tid, även om Johan III planerade slottets tredje våning med rikssalar och slottskyrka. Hela bygget stod klart under första hälften av 1600-talet.) Gick man utåt fyren såg man det ståtliga Naddö. Nu nalkades dock tiden för att gå till vila, och därför begåvo vi oss hem till Strandpensionatet.