Götala

Lagman Algot utövade på sitt Götala en vidsträckt gästfrihet, som än ytterligare tillvann honom grannars och anförvanters tillgivenhet, ehuru den också ådrog honom konungens avund och missnöje, liksom flere andra mindre bondevänliga herrars. Lagmannen satt en sommardag i sin storstuga på samma plats, der hans ädle företrädare Eskil så ofta mottagit gäster och begrundat lagar och domslut. Algot satt även och begrundade de sinnrika och betydelsefulla versarna i Västgötalagen. Denna hade nu sedan Eskils tid genom lärde mäns biträde och åtgärder blivit färdigskriven, så att lagman Algot kunde med en viss stolthet betrakta den ståtliga handskriften, som dock kanhända snarare hans minne och erfarenhet än hans skrivkunnighet gjorde för honom så bekant, att han kände och förstod allt det som i prydliga bokstäver med sina abbreviationer stod upptecknat i de stränga lagböckerna. Någon öppnade dörren och lagmannen vände sitt huvud mot den inträdande. Det var en stark huskarl i ett slags ridklädning. Sedan denne några ögonblick stirrat på den åldriges allvarliga uppsyn och gestalt, bugade han sig, ehuru tölpigt det skedde, och sade: “Min husbonde, lagman Svantepolk från Östergötland, har befallt mig att rida förut till eder, lagman Algot av Västergötland, för att hälsa eder från honom. Han har skickat mig att säga, det han snart kommer efter, och att han begär gästning hos eder för sig, sin hustru, sin dotter och sitt husfolk.“ Lagmannen avhörde tigande huskarlens ord. Därefter svarade han: “Lagman Svantepolk skall med sitt husfolk vara välkommen!“ I detsamma slog han händerna tillsammans, så att det hördes tvenne starka slag.

 

En av lagmannens tjänare inträdde. “Du, Arvast, följ denne mannen till hans husbonde! Tag den bläsiga hästen att rida på. Säg lagman Svantepolk att jag sänder honom min broderliga hälsning och välkomma! Säg, att det är mig en stor både heder och glädje att mottaga honom i mitt hus!“ Arvast, en särdeles förståndig och trogen hustjänare, betraktade den främmande huskarlen några ögonblick, därefter mötte han en blick av husbondens ögon och vinkade östgöten att följa sig. “Du kan nog behöva en styrkdryck, kan jag se,“ viskade han till denne. “Jag skall följa dig till vardagsstugan och därefter skall jag sadla bläsen och snart vara färdig att följa dig.“ Knappt hade tjänaren med huskarlen lämnat storstugan, innan lagmannens hustru, Margareta Pedersdotter, inträdde. Det var en till åren kommen matrona, men ännu rask och kraftig, med ett uttryck av mycken värdighet i uppsyn och skick. Väl hövdes det en man sådan som Algot att äga en så vördnadsbjudande huskvinna. Margareta hade bemärkt den främmande huskarlen, då han ankom, och anade genast att han medförde underrättelser om några betydande gästers besök. Hon fäste därför frågande blickar på sin make. “Lagman Svantepolk med hustru och dotter vill gästa oss,“ sade Algot lugnt. “Jag förmodar att han befinner sig på väg till sina fränder i Danmark.“ Margaretas uppsyn tycktes mulna. “Vi får icke glömma,“ återtog lagmannen, “att Svantepolk anser sig vara av lika hög börd som vi Folkungar. Han är ju sonson av Esbern Snare i Danmark och hans fader kallade sig hertig av Revel. Dessutom hörde hans första fru till vår egen släkt, ty, såsom du väl vet, Margareta, Benedicta var Sune Folkessons dotter.“
“Jag vet allt detta, Algot,“ svarade husmodern, “och jag vet ännu mer. Modersögat ser djupare, när det gäller sönernas hjärta, än fadersögat då det gäller deras övriga egenskaper. “
“Säg ut din mening tydligt, Margareta!“
“Du talar om Svantepolks börd. Är då vår släkt ringare än hans? Skulle en av våra söner icke vara god nog att få inträde i hans hus?“
Algot reste sig upp och såg på henne med en blick av djup förvåning. Efter några ögonblicks besinnande sade han: “Är det så, Margareta? Det är gott att jag fick veta det. Tack du för modersögats vaksamhet! Men just därför ska gästfrihet och välfägnad i vårt hus bli sådana, att vi icke behöva blygas för Svantepolks släkt.“
“Lagman Svantepolk är således icke ensam, sade du?“
“Han åtföljes av både sin hustru och en dotter. “

 

 

“Det är i själva verket kanhända icke så farligt för oss. Men vi vilja icke mera tala därom nu. Jag skall nog veta att dölja mina innersta tankar både för våra gäster och för våra söner, med undantag av Brynolf.“
Lagmannen teg några ögonblick innan han sade: “Kanhända vore det bäst, att vi hade vår son Brynolf här. Skicka en tjänare till Mildeshed - eller som han nu kallar gården, sedan han gjort den till sitt biskopssäte, Brunsbo - för att inbjuda honom till oss! Eller vad synes dig, Margareta? Var är våra övriga söner?“
“De är förmodligen utgångna var åt sitt håll. Folke och Earl ha ridit till Skara, men de kommer nog hem till middagen."
“Vi vilja ingenting låta märka av våra tankar, Margareta! Jag förlitar mig helt och hållet på ditt vakande modersöga. För övrigt är det gott, om du vill skicka till Brynolf. Han är väl icke hindrad, hoppas jag!“

“Du är alltför rädd, broder Folke,“ yttrade Karl. “Du har ju för hennes skuld övergivit de lärda böckerna och du tror att hon icke ser dig ogärna. Det synes mig som du gjorde dig onödiga bekymmer om Svantepolks samtycke. Varför skulle han neka det? För övrigt, om så galet skulle vara och gubben på intet sätt vill ge sitt bifall, tycker jag att vi väl skulle kunna finna några utvägar att främja din vilja mot hans.“
“Tala icke mera härom, broder! Du river endast upp ett blödande sår i mitt hjärta. Jag har ännu icke talat ett ord med lagman Svantepolk om denna sak, och skön Ingrid har icke heller gjort det, ty hon vet så väl som jag, att sådant visserligen vore förgäves.“
“Har verkligen Ingrid själv sagt dig detta?“
“Nej, min broder! Du har ju hört att jag aldrig talat med henne ett enda ord rörande detta, och det lika litet som med den gamle.“
“Just därför, att jag vet detta, kan jag icke finna annat än att du i dina drömmar tyckt dig möta svårigheter, som jag icke kan tro, att du skulle kunna träffa i verkligheten."
“Min käre Karl, jag känner Svantepolk och vet att han aldrig skall bryta ett löfte, som han har givit. Du glömmer att han, såsom det har blivit berättat, bortlovat sin dotter medan hon ännu var barn, och minst skall han bryta detta, då det är ett löfte, givet åt en sådan man som Danmarks drots, den gamle David Thorstensson.“
“Det förefaller mig som om en gammal drots, helst ett danskt, borde ha mera att göra med lagskipningen i sitt land än att bortta en ung och fager jungfru från oss, svenska ynglingar."
Folke suckade. “Vad jag vore lycklig," utbrast han, “om jag såsom du, broder Karl, med ett frimodigt lynne kunde slå från mig alla sorger och bekymmer. Nog vet jag vad som i alla fall blir min dom, och det är att glömma Ingrid. Men den domen kan jag aldrig efterkomma, utan så är att hon, som dock är mig i hjärtat kär, rycks från mig med själva hjärtrötterna.“
“Stackars broder!“ inföll Karl.
Folke återtog: “För mig är det visserligen en sorg, som jag kommer att dra hela livet igenom. Jag ber dig därför, broder, upprör icke mitt innersta med att tala ytterligare därom. Vad du förespeglar mig kunde endast föra mig till förtvivlan."
“Välan, broder Folke! Jag förstår väl att det tjänar till alltför litet att tala om saken, därför vill
jag icke mera nämna om den. Men lova mig att bjuda till att återta ditt forna glada lynne. Du har ju en lärdom, som hela världen känner och erkänner. Den kan du använda till vårt fäderneslands bästa. Du är ju redan vår gamle fars bäste rådgivare, och snart blir du den förnämsta i riksrådet, näst prelaterna, det förstås, och framför allt efter vår broder Brynolf. Men vi vilja for närvarande icke tala mera om saken. Vår kära moder skulle kanhända icke tycka om att vi dröja så länge. Kanhända skulle hon bli otålig, om hon alltför länge måste vänta oss till middagen. Låt om oss skynda!“ Herrarna sporrade sina hästar och ilade till Götala.

 

Då gårdsporten i Götala öppnades av husdrängen, blev de hemkommande sönerna inne på gården varse flere främmande hästar, ett par hästbårar och åtskilliga obekanta tjänare. Då emellertid en sådan syn ingalunda var ovanlig på Götala, överlämnade de utan vidare förfrågan sina hästar åt drängen och begav sig in i förstugan. Bredvid lagman Algots vördnadsvärda gestalt, som satt i högsätet, var ställd en särskild högkarmad stol, på vilken lagman Svantepolk hade tagit plats. Östgötalagmannen saknade kanhända det uttryck av ädelt allvar, som utmärkte Algot, men hans breda panna med starkt utbildade knölar över de vitgrå ögonbrynen och en mängd av fåror, tecknade såsom årens runskrift mellan de kantiga tinningarna, utvisade en karakter av oböjlighet, som hos en rättvisans skipare måste göra ett djupt intryck på alla, som såg honom. De båda domarna betraktade varandra med ömsesidig högaktning. Vid ett bord i andra ändan av den rymliga storstugan satt ett par fruntimmer, lagman Svantepolks senare hustru, Ingegerd till Händelö och hennes dotter Ingrid. Den första var en högväxt, medelålders kvinna, den senare en adertonårig, ljuslett skönhet. Framför dem stod i sin matmoderliga värdighet fru Margareta, med artiga ord bjudande dem hålla till godo gästfrihetens välmening. Då de tvenne nyss hemkomna sönerna inträdde, flög dem till mötes en hastig blick från moderns öga, vari ett darrande bekymmer gömt sitt uttryck, men för övrigt röjde hennes uppsyn och ord icke om en livligare sinnesrörelse blivit väckt hos henne. Ett skimmer av rodnad flög över Ingrids skära hy. De båda inträdande ungherrarna framgick först för att vördnadsfullt buga sig för lagman Svantepolk. Algot sade deras namn, då de föreställdes för den vördade gästen.

Då fru Margareta begav sig till sina matmoderliga bestyr, ställde Algot till sin son Folke en fråga, som nödgade honom att närma sig till de båda gamla. Han måste göra reda för åtskilligt i den skrivna lagen. Möjligtvis var han inom sig icke obelåten med att förhindras från att tala med den unga damen, helst han - ehuru visserligen icke ämnen till samtal bort fattas en man som honom - i själva verket kände sig förlägen huru han skulle tilltala Ingrid.

“Jag ämnar fara till Lödöse,“ sade han. “Jag hoppas hinna dit med en enda dagsresa ’härifrån, om det också blir en tämligen lång. Jag tänker där möta min tillkommande måg, David Thorstensson. Han är en gammal vän till vår släkt, och jag har lovat honom min dotter. Om det för min gemål faller sig lägligt, skulle jag gärna själv göra en resa till fädernefränderna i Danmark, men nu har David lovat att möta mig och lär väl medföra några av fränderna, så att jag möjligtvis kan få se dem på bröllopet."
Lagman Algot välvde långsamt sina ögon på Ingrid, från vars kinder den lätta rodnaden flydde. "Det är alltså eder avsikt, min värde ämbetsbroder," yttrade han, "att bortfästa denna eder unga dotter åt Danmarks rikes drots."
"Ja," svarade Svantepolk, "så är, inför Gud i himmelen och alla helgon däruppe och inför alla kristna människor på jorden, min redliga avsikt."
"Så har alltid varit nordmannased och nordmannarätt," återtog Algot i det han lät sina ögon vändas på Folke, "att fadersord skall gälla för dotter. En faders ord skall stå och icke till rygga gå."
"Visserligen! Något annat kan väl icke komma i fråga," yttrade Svantepolk med en trygg uppsyn.
"Jag har hört talas om David Thorstensson," återtog Algot, "han lär vara en redbar och ansedd man och en god riddare. - Mycket gott förspörjes om hotrom i Danmark under dessa svåra tiderna därstädes. Väl må det ock beklagas att så många fejder ägt rum mellan oss och våra grannar."
Svantepolk strök sig med en djupsinnig uppsyn om skägget och betraktade Algot med en hastig blick. "Visserligen vore en god grannsämja och frid mycket goda," sade han, "men vi leva i så oroliga tider! Det skulle kanhända kunna vara fråga, om det icke också är rätt gott och väl, att de nordiska konungarna icke hänga alltför mycket tillsammans, åtminstone för mången redlig herre och riddare, som väl kan behöva att finna en tillflyktsort i det ena landet, när han oskyldigt förföljes i det andra."
"Så kan det väl synas,“ medgav Algot, i det han rynkade pannan. "Hos oss har också vår konung infört ridderskap, eftersom i andra länder det är skick att ädla riddare finnas. Men der lagen icke är lika för alla, där kan det nog hända att man mången gång behöver söka hägn under fiendens tak och vänner i ovänners bo. Vore krig till intet nyttigt, visserligen skulle han, som är mäktig över allting, göra en evinnerlig frid på jorden, så att Guds moder och alla helgon kunde ha sin fröjd att se på människorna. Men det onda i världen tör dock också vara gott för någonting.”

 

Nu öppnades dörren till storstugan och in trädde en reslig man med ett uttryck av mildhet i kraftfulla anletsdrag. Han var klädd i en svart prästerlig dräkt, som dock vida skilde sig från allt slags grov munkdräkt, ty den bestod av en sid, vid rock, som räckte ända ned till fötterna, och icke, såsom munkarnas, var omgjordad med ett rep, utan föll i lediga veck kring den väldiga gestalten. I stället för biskopsmössa, eller som det i den tidens handlingar hette: klåfhatt (kluven hatt), bar mannen en svart sammetsmössa på huvudet, såsom de parisiska doktorerna brukade. Det var biskop Brynolf i Skara. Då prelaten inträdde, reste sig alla i stugan. Själva den vördnadsvärde fadern uppstod, ehuru han gjorde det sist från sitt säte och vände sig mot den inträdande sonen. Med en hälsning, full av värdighet och vördnad på en gång, framträdde prelaten till lagmannen och fattade hans framräckta hand.

 

“Välkommen, min son!“ sade den gamle. “Jag har fått kärkomna gäster, vilka jag gärna ville föreställa eder. Jag beder eder därjämte att I viljen välvilligt dela vår välfägnad och glädje i dag.“
“Min älskade fader,“ inföll biskopen, “jag känner lagman Svantepolk alltsedan mina besök i de ståtliga klostren i Östergötland. Det är mig kärt att se eder, östgötarnas vördige lagman, såsom gäst i min faders hus. Jag önskar eder frid och framgång för Guds heliga moders och alla helgons skull.“ Vid dessa ord räckte han sin hand åt Svantepolk.

 

 

“Jag hälsar eder, biskop Brynolf!“ svarade denne. “Fastän vi lyda under ett annat stift än edert, känna vi på andra sidan Vättern ganska väl den lärde Skarabiskopens vishet och dygder. Ehuruväl jag visserligen icke hade gjort mig den förhoppningen att få se eder, vördige fader, på denna resa, gör det mig en synnerlig glädje att träffa eder här. Jag beder om eder välsignelse, högvördige fader Brynolf!"
Biskopen upplyfte sin högra hand och tecknade ett kors i luften över den gamles nedlutade huvud, i det han sade: “Pax tecum! Jag önskar eder frid och lycka på alla edra vägar och i alla edra företag, lagman Svantepolk!"
"Jag tackar eder, herr biskop!" sade lagmannen, i det han rätade upp sitt huvud, "och jag beder också att eder välsignelse må varda de mina, som är mig följaktiga, till del. Jag menar min hustru och min yngsta dotter." Då lagmannen visade med handen på de bägge fruntimren, gjorde de en vördnadsfull bugning för prelaten. Biskopen tog några steg mot dem, böjde huvudet till hälsning för Ingegerd och gjorde ett korstecken för henne. Därefter vände han den genomträngande blicken på Ingrid, vilken ödmjuk såsom det ägnade sig en ädel jungfru, närmade sig för att kyssa hans hand. I biskop Brynolfs eljest milda ansikte kunde dock ett ganska strängt allvar även finna sitt uttryck. Nu var blicken endast vid första ögonkastet skarp och den förmildrades genast, i det han sade: "Den heliga jungfrun sände en ängel att ledsaga dig på alla goda vägar, unga dotter!" Därefter vände sig Brynolf till sina bröder. De framträdde för att frambära sin vördnad för kyrkans representant, och i deras hälsning, då han räckte dem handen, uttryckte sig deras kärlek till den ädle brodern.

Biskopen fäste en tankfull blick på sin fader och yttrade: “Jag må i sanning tacka Gud, som ledde det så, att många människoliv dock blev räddade.“
“Vi har hört något därom,“ sade lagman Svantepolk. “Det var ju både min ämbetsbroder Algot och I, herr biskop, som tog eder de uthungrade an? Men jag känner icke närmare huru därmed gick till. “
“Nöden har också sitt majestät,“ tog biskopen till ordet, i det han reste sig upp och med en sällsamt uttrycksfull uppsyn betraktade de båda gamle. “Jag gjorde orätt den gången, då jag ville undandra mig min anförtrodda hjord. Jag ville såsom David dra mig undan straffdomen, men jag blev återkallad till mig själv och min plikt. Det var min vördade fader,
som förde mig till besinning.“
“Skulle det vara mig tillåtet att höra huru därvid gick till, vore det mig särdeles kärt,” inföll Svantepolk.
”Jag vill då omtala det allt och icke förtiga min egen blygsel,” återtog biskopen. “Såsom eder är bekant, lagman Svantepolk, hemsökte Herren Västergötland med ett förskräckligt hungersår. Ett sådant har icke varit i mannaminne. Alla ville ta till tiggarstaven, sedan den ene icke mera hade än den andre. Jag bävade för Herrens hårda straff över folket och kunde icke skåda dess elände. Därför begav jag mig över till min gård på Thorsö i Vänersjön. Där ville jag i enslighet avbida att Herren åter skulle förbarma sig och ge ett fruktbart år. Jag bad till Herren och klagade vår nöd för Guds moder och alla helgon, men det vart icke hört intill dess jag väcktes och kallades tillbaka till mina plikter av min ädle fader. Då hans eget hus var utätet samlade han den hungerbleka skaran, så många som kunde följa honom, och drog bort till stranden. På så många fartyg, som kunde överkommas, förde han de elända över till Thorsö. Jag glömmer aldrig, då det gräsliga tåget ankom. Främst gick min gamle, gråhårige fader och efter honom den jämmerfulla skaran av dödsbleka, hungrande tiggare. Jag har sett härar i all den ridderliga prakt, som slår med bävan var och en, som skulle kunna tänka på’ motstånd. Men aldrig har jag känt mig så häpen och bävande som vid åsynen av den förskräckliga skaran av utmärglade gubbar, utsvultna kvinnor och jämrande barn. Icke behövdes då min faders ord för att återkalla mig till besinning. Blotta åsynen av det stora tiggaretåget talade kraftigt såsom domens basuner. Jag lät genast utdela vad jag ägde av livsförnödenheter och återvände med de arma till deras hem. Sedan dess har Herren hulpit oss. Efter bedrövelse och nöd låter han oss ånyo hoppas och sänder oss trösten. Aldrig har jag sett min gamle ädle fader så vördnadsbjudande, så värd alla Guds helgon som då.“
“Jag har med glädje sett årsväxtens härlighet under hela min resa,“ anmärkte Svantepolk. Den gamle Algot hade under biskopens ord böjt ned sitt huvud och suttit försänkt inom sig själv i djupa tankar. Nu slog han upp ögonen mot sonen och vände dem därefter mot sin ämbetsbroder. “Det är så, min ämbetsbroder, “ sade han, “att långt hastigare än man tror, helas såren efter en sådan nöd. Endast vore att önska att folket tog sig prövningen till hjärtat och blev klokare därav. Men det ligger i vårt lynne att glömma den onda dagens både vedervärdigheter och lärdomar.”

Under sådana samtal och sysselsättningar fortgick tiden tilldess en ny gäst anlände. Då dörren öppnades, inträdde genom densamma en ny gestalt, klädd i en snäckbeprydd kåpa, med en bredskyggad hatt på huvudet och en lång stav i handen. Gestalten stannade vid dörren och sade med hög röst: “Pax vobiscum! Jag hälsar med Guds och helge Eriks nåd allas eder in- och utgång, som härinne bon och ären tillstädes! Given en nödtorftig föda och ett kristligt härbärge åt en Guds och Sancti Bothvids pilgrim!“ Utan att av bida svar inföll han därefter med en sång, som lydde: »Vem skall härbärgera en vägfarer man? Själve Jesus Kristus, som alla vägar kan. Solen under himmelen och månen under sky, Själve Jesus Kristus ledsagar oss till by.« Så snart sången var slutad, upphöjde lagman Algot sin röst och sade: “Träd in i Guds och alla helgons frid, pilgrim! livad du begärt skall dig givas och är dig väl förunnat för heliga Guds moders och Sancti Bothvids skull.“
Biskop Brynolf hade emellertid skarpt betraktat pilgrimen och vände sig till honom: “Träd fram, pilgrim, och låt mig hälsa dig. Bär du de sju vigningarna på ditt huvud och har särskild rätt att meddela den fridshälsning, varmt du inträdde, så var mig välkommen såsom en broder i vår gemensamma Herres tjänst!“
Pilgrimen, som hade bugat sig djupt vid lagmannens ord, lyssnade med någon överraskning på biskopens, men trädde därefter frimodigt fram till honom och bugade sig djupt, i det han avtog hatten, så att tonsuren på hans hjässa skulle synas. Biskopen sade då: “Det är gott! Sitt ned, min broder, och vila dig efter din vandring. Medför du några nyheter, så meddela oss dem såsom det är brukligt och tillbörligt."
Pilgrimen bugade sig ånyo. “Jag bör först nämna för eder, högvördige fader och biskop, ty jag kan förstå att jag står inför biskop Brynolf Algotsson i Skara, att jag är broder Nisbertus, ovärdig predikarebroder vid den helige Francisci kloster samt helige Olofs och Vårfrumoders hospital i Lödöse. Min väg går till Alvastra, dit jag har brev till priorn från vår abbot. Jag är född invid den vackra sjön Tåkern, och jag har under min tjänstgöring vid klostret erhållit en underbar väckelse, så att jag nu känner en stark kallelse och dragning att besöka min fädernebygd och det berömda Alvastra kloster därstädes. Om Gud och den högvördige fadern tillåta det, ville jag då gärna erhålla en anställning antingen i själva klostret eller i dess grannskap."

 

Biskopen svarade endast med en böjning på huvudet, tillkännagivande att han var nöjd med vad pilgrimen yttrat såsom redogörelse för sin person och sitt ärende. Pilgrimen vände sig nu till det övriga sällskapet, bugade sig ånyo för de båda lagmännen och därefter för de andra närvarande. Hans hälsning besvarades av alla med den aktning och välvilja, som på den tiden en andlig man, stadd på en sådan färd, alltid kunde göra sig säker om att möta. På husmoderns vink framträdde en av husets tjänare och framsatte en stol vid sidan av biskopens åt pilgrimen. Lagman Svantepolk tog ordet och frågade: “Kan ni, vördige broder, efter ni kommer från Lödöse, underrätta oss om vägarna åt den trakten äro säkra?"
"Visserligen har jag hört," svarade pilgrimen, "att några av den landsflyktige marsk Stigs män tagit sig det orådet före att överfalla vägfarande på båda sidor om älven, men både västgötar och vikboer vilja hålla efter dem, så att vi har all anledning att hoppas att det ofoget snart skall ta en ända.“ Lagman Svantepolks uppsyn blev bekymrad och röjde betänklighet. Då yttrade Algot: “Väl är det beklagligt att en sådan man som marsk Stig icke skall ha bättre underhåll för sina tjänare än alt de skola nödgas att leva av rov. Men vi kunna ju icke hjälpa det, utan de må stå sitt kast, de som begå missgärningar. Jag skall uppskära en budkavel och hålla ett skall efter våldsmännen så snart jag får något närmare besked om deras illgärningar. Om lagman Svantepolk ville hålla till godo med några dagars gästfrihet i mitt hus, skall jag under tiden besörja att vägarna bli trygga.“ Lagman Svantepolk tog åter till orda: “Jag vill förmoda att stigmannens antal just icke kan vara så särdeles stort. Jag kan icke uppskjuta min resa, utan finner mig nödgad att fortsätta den redan i morgon. Emellertid är jag tacksam för min vördade ämbetsbroders erbjudande av en så vänskapsfull gästfrihet. Men det synes mig som jag väl borde kunna med tämlig säkerhet komma fram till Lödösehus. Där har jag ju hela besättningen till mitt försvar.“ Nu uppreste sig Karl, den raske junkern, och framträdde till de äldre herrarna. “Om det tillätes mig,” sade han med en djup bugning för lagman Svantepolk, “att erbjuda min tjänst, så kan jag gärna med några handfasta män göra en resa till Lödöse, om lagman Svantepolk önskar och tillåter oss att rida i sitt sällskap. Det skulle ingalunda vara mig emot, om jag finge tillfälle att delta i försvaret av Lödösehus, i fall så skulle erfordras.“

“Jag tackar er, unge herr Karl!“ inföll lagmannen. “Och om inga vigtiga angelägenheter göra det nödvändigt för eder att vara hemma, skall ert sällskap vara mig kärt på vägen. Jag hoppas då att jag far behålla er någon tid såsom en kär gäst vid min dotters bröllop.“

Vid dessa ord uppreste sig lagmannen och vände sig till samtliga de närvarande, i det han tillade: “Och nu ville jag därtill förklara, att jag och min husfru skulle räkna såsom en stor ära, om vi vid samma tillfälle finge se hos oss samtliga medlemmarna av min vördade väns, lagman Algots hus, äldre och yngre, ingen nämnd och ingen glömd.“ Nu uppstod även lagman Algot, bugade sig med mycken högtidlighet och svarade: ‘‘För den vördige ämbetsbroderns hedervärda inbjudning är vi alle, såväl jag som de mina, hustru och barn, hjärtligen tacksamma. Men vad mig beträffar, så förestå just nu tvenne viktiga ting, så att jag icke för närvarande kan lämna mitt lagmansdöme.“ Svantepolk återtog: “Men åtminstone vill jag mottaga herr Karls löfte att följa mig till Lödöse, och jag tillägger, att det skulle göra mig en stor glädje, om också herr Folke kunde göra sig ledig och komma med oss. Jag hoppas att jag får bjuda er att vara mycket välkommen igen en gång till oss, herr Folke. “Folke reste sig rodnande från taffelspelet och framträdde, med en sidoblick tillika på sin fader, för att med all den tidens artighet tacka för bjudningen. Den gamle lagman Algot yttrade intet, ehuru visserligen ett par av skrynklorna på hans panna lade sig i något djupare veck. Den sköna Ingrid såg icke upp från spelet, utan tycktes helt och hållet försänkt i begrundande af något märkvärdigt och viktigt drag. Fru Ingegerd nickade vid bjudningen mycket fryntligt åt fru Margareta, och den senare besvarade nicken med ett vänligt leende, men därefter lade sig något tankfullt i hennes anletsdrag, isynnerhet då hon oförmärkt kastade sina ögon på Folke.

Då följande morgon vid solens uppgång klosterklockorna från Skara klingade hän utöver slätten och manade de fromma till deras morgonandakt, var lagman Svantepolk och hans medfölje färdiga till uppbrott från det vänliga härbärget hos lagman Algot på Götala. Avskedet från de båda åldriga makarna Algot och Margareta var isynnerhet hjärtligt. Den unga bruden tycktes särdeles rörd, då hon med nästan dotterlig ömhet fattade fru Margaretas hand och kysste den. Margareta såg på henne med en sorglig blick, som nästan innehöll en hemlig tår, och det tycktes som den tacksamma Ingrid däruti läste ett deltagande eller till och med ett ömt medlidande, vilket uppfyllde hennes hjärta med en underbar och innerlig tacksamhetskänsla. Då Svantepolk med de sina steg till häst, framkom de båda bröderna Karl och Folke, och till dem slöt sig sex utvalda, handfasta karlar, alla väl beridna. De hälsade fryntligt på lagman Svantepolks åtta huskarlar, med vilka de gjort bekantskap, Karl översåg i hast hur var och en var beväpnad, en omständighet, som var av stor vikt under den oroliga tiden. Så snart sällskapet efter förnyade avskedshälsningar ridit ut genom den trånga porten av Götala gård och befann sig på öppna fältet, red Karl fram till lagmannen och bad honom om tillåtelse att få ordna tåget såsom han ansåg det nyttigast. Denne smålog och gav sitt bifall. “Ni tycks verkligen vara ämnad till befälhavare, herr Karl,“sade han. “Ni må gärna råda.“ Karl fördelade då den lilla truppen, så att han blandade lagmannens husfolk med sina egna karlar och lät på krigsmannavis den ena hälften rida före och den andra efter den gamle och fruntimren. Själv red han främst i spetsen for förtruppen och hela tåget. Folke erhöll hans uppdrag att sätta sig i spetsen för eftertruppen, så att han därigenom kom att rida närmast till de gamle och den unga bruden, vid vilkens sida han oftast befann sig.

 

Så red man muntert åstad, tätt förbi det märkvärdiga Gällaqvist eller Jarlaqvist (Gälakvist), där konungarna ofta plägade vistas, och även nära Skara stad, vars tvenne höga domkyrkotorn och många kors och spiror på de talrika klostren gav staden liksom ett heligt utseende. Färden togs västerut bortåt slätten, som i den friska och ljusnande morgonluften mötte de resande med sina vidsträckta utsikter. Alltsom tåget fortskred över fälten, vilka kanhända på den tiden till och med var fruktbarare än nu, tycktes den gamle lagmannens fryntlighet tillta. Han begav sig från mitten av tåget, där hans fru och dotter befann sig, främst till spetsen för att rida vid Karls sida och språka med den hurtige riddaren. Lagman Svantepolk yttrade att han gärna ville hinna fram till Lödösehus för att slippa söka något annat härbärge, ehuru dagsresan kommer att utgöra något över åtta mil. Hästarna skulle därför ansträngas, menade han, och man skulle icke beta och vattna oftare än som var nödvändigt. Alltsedan konungen utfärdat sina stränga påbud mot all våldgästning hade förhållandet emellan de resande och folket blivit omvänt. Nu var det bönderna som var de rådande och som fordrade betalning för allt vad de lämnade. Under samtalet mod Karl yttrade Svantepolk, vilken ingalunda var en sådan allmogevän som Algot, att det enda, som kunde göra Alnsöstadgan dräglig var att den dock befriade alla frälsemän från gästningstungan.

 

 

Karl anmärkte: “Min fader förmenar, att konungen på allt sätt vill bistå och understödja odalbönderna, förty eljest skulle ju ingen finnas, som kunde betala skatten. Bönderna kalla honom därför Ladulås, att de förmena sig även i annat bliva rådande, så att de väl snart akta sig lika goda som oss, frälsemän. Men det är dock en stor skillnad mellan bönderna uti sina orediga flockar med råa vapen, då det gäller mot oss, ridderligt utrustade, med hors och utsökt drabbningstyg försedda män. Vi behöva icke frukta något bondregemente, ty vi kunna nog alltid rida bönderna överända så snart vi vilja. Det är icke mera en sådan tid som då lagman Lumber, vars gravhög vi se därborta vid Vånga kyrka, höll ting med bönderna. Min fader prisar honom mycket, och kan väl vara att han var en myndig och rådande man, men bönderna behöva någon herre, som kan hålla dem i aga.“
“Jag känner igen edra tänkesätt, herr Karl,“ sade lagmannen, “och jag varken vill eller kan fördöma dem; men det är likväl så, att utan bönderna vore vi intet. Jag vet hur det står till i Riga, där de tyska riddarna har väldet och råda över det kuvade folket som över trälar, och jag finner det tillbörligt att de, som är födda till herrar, också ska ha några att råda över.“
“Ja, därtill äro ju frälsemannen borna och födda,“ utbrast Karl. “Det är väl också dem, som lagarna skola skydda framför alla vanbördiga. Men det är så vår nuvarande konungs sed, att han vill skydda dem, som behaga honom, men klämma dem, som icke är fullkomligen efter hans sinne. Han har inrättat ridderskap hos oss, men han vill icke uppta alla, som förtjäna det, till riddare." Lagman Svantepolk smålog. "Ni vet väl, herr Karl, att där ett ridderskap skall kunna finnas, där måste det vara en stark och mäktig konung vid styret. Det är konungen, som efter sitt välbehag utdelar riddarevärdigheten. Men han måste också se till att folket får behålla sin rätt och trygghet, eljest skulle ingen riddare vara trygg för sitt liv och sin säkerhet.“
“En riddare och en oförskräckt man har ju alltid sina vapen och behöver därför icke frukta," sade Karl med en spotsk och leende uppsyn.

En bågsträng klingade och en pil träffade herr Karls sköld. Vid skrällen mot kopparn framstörtade ur skogen några vilda kämpar, vilkas antal dock icke visade sig överlägset. De tycktes studsa, då de fann de resande beredda till strid. Det ordnade och kraftfulla motstånd, som visade sig hos de stridsfärdiga huskarlarna, ingav snart fruktan, så att blott ett hagel av pilar avsköts mot dem, och därefter utstötte en, som tycktes vara anföraren, ett lika besynnerligt läte som det som bebådade anfallet, och vid detta tecken flydde de anfallande tillbaka inåt skogen, så att de resandes seger tycktes avgjord redan innan striden begynts. Färden fortsattes således och herr Karl anmärkte skämtande till lagmannen, att detta var en alltför ringa fara för att kunna anses såsom något ridderligt äventyr. Men herr Svantepolk såg betänklig ut. “Jag hade dock knappast kunnat tro,“ yttrade han, “att överdådet skulle gå så långt som det nu visat sig. Det måste hejdas, och det skall bli mitt första åliggande att låta kämparna från Lödösehus rensa denna skogstrakt.“
“Har någon blivit sårad?“ frågade fru Ingegerd med vänlig omtanke, i det hon såg sig om i kretsen av sällskapet. “Hur är det med eder, herr Folke? Jag tyckte att en pil träffade eder.“
“Det är så obetydligt,“ svarade Folke. “Det lönar icke mödan att tala därom.“ Men både lagman Svantepolk och isynnerhet herr Karl kastade oroliga blickar på Folke, och skön Ingrid skiftade färg, ehuru ingen märkte det utom Folke. Fru Ingegerd bad att få undersöka hans sår. Herr Folke avböjde detta och försäkrade att han endast blivit rispad så obetydligt i vänstra sidan av en pil, att han icke ens kunde känna det. “Det är emellertid kanhända nödvändigt,“ tillade han, “att vi genast fortsätta vår ritt utan uppehåll, och möjligtvis behöva vi påskynda den.“ Lagmannen tycktes inse detta, men yrkade dock att den sårade först skulle förbindas. Men då Folke icke medgav detta, satte sig tåget ånyo i rörelse. Då det led mot aftonen, nalkades de ridande mellan de här och där uppstickande klipporna stranden av Göta älv, och slutligen blev det gamla tornet av Lödöse kyrka, helgad åt St. Petrus, och tinnarna av Liodhus, eller Lödöse fäste, synliga.

 

 

Själva staden med sina till utseendet föga ansenliga och i själva verket fåtaliga hus, i vilka dock rika köpmän bodde med sina skatter, gömde sig bakom muren, men över densamma höjde sig gavlarna av några kloster och det berömda helgeandshuset, eller hospitalet, som avstack mot de borgerliga stugornas ringhet genom en viss mera storartad byggnadskonst. Vid älvstranden nedanför staden låg flera fartyg, som vittnade om stadens starka handel, ty i själva verket var Lödöse, sedan Kungälv blivit förstört, den stad, genom vilken hela det västra Götaland drev sin handel på Västerhavet. De resande anlände till stadsporten, där Svantepolk genast talade vid vakterna och tillkännagav vem han var samt blev igenkänd. Han begav sig därefter med hela följet och sina gäster till Liodhus, eller borgen. Borgfogden och besättningen igenkände också genast sin herre och han blev mottagen med tillbörlig vördnad.

De båda ridderliga bröderna begav sig genast efter måltiden och efter ett artigt avsked till klostret. Lagmannen hade redan skickat ett bud om deras ankomst, så att där fanns allt i ordning i härbärget. Herr Folke gick genast till sängs och herr Karl befallde deras tjänare att hålla sig vakna, emedan hans broder var illa sjuk. Själv begav han sig ut för att, innan det mörknade, kasta en blick på belägenheten och stadens omgivningar. Natten förflöt och tidigt följande morgon inträdde herr Karl i borgen med sorgsen uppsyn. Han ville tala vid lagmannen, sade han, för att meddela honom den sorgliga underrättelsen, att hans broder Folke hade avlidit under natten. Så snart en tjänare meddelat lagmannen sorgbudskapet, skyndade icke blott den gamle herrn, utan även hans hustru och dotter till salen, der herr Karl blivit införd. Lagmannen tillkännagav med mycken rörelse sitt deltagande i den djupa förlust, som träffat hans medbroder Algot och de ädla Algotsönerna. Fru Ingrid beklagade att hon icke fått, såsom hon begärde, undersöka och förbinda herr Folkes sår, helst det nu visat sig vara av så svår beskaffenhet. Ingrid var alldeles förstummad. Men herr Karl tycktes bära sin bedrövelse med mycken styrka och beslutsamhet. “Jag har beslutit,“ förklarade han, “att ännu i dag återvända till Götala med min broders döda lekamen. Jag vet full väl att mina föräldrars önskan är den, att Folke skall vila i vår fädernegrav i Skara. Jag beklagar därför, herr Svantepolk, att jag icke kan vara närvarande vid eder dotters bröllop.“
“Det gör mig mycket ont, herr Karl,“ sade lagmannen, “och det så mycket mera som jag just nyss erhållit underrättelse, att min måg ännu i dag ankommer med ett par skepp från Seland (Själland).“
“Så mycket mera måste jag skynda,“ inföll herr Karl med en viss häftighet; “den passar föga till bröllopsgäst, som blivit så slagen av sorg som jag genom min älskade broders olycka.“

 

Den blick, som ur Ingrids öga flög mot herr Karl, uttryckte en sällsam känsla: det var förtvivlans undergivenhet. Han vände sig då med ridderlig artighet till henne. “Jag har en bön till eder, ädla jungfru!“ sade han. “Gärna ville jag, då vi bära vår broder på sin bår, att han finge prydas av den ridderliga dödskransen. Viljen I, jungfru Ingrid, bevisa vårt hus den hedern och honom den sista tjänsten att knyta den krans, som skall följa ungersvennen i hans grav?“ Fru Ingegerd tog ordet för sin bleknande, förstummade dotter och sade: “Jag kan gärna för min dotter svara ja. Hon vill säkert icke undandra sig denna lilla äretjänst åt lagman Algots son.“ Herr Karl uttryckte sin tacksamhet och kunde icke neka sig att med ett artigt leende, mitt under sorgen, buga sig för den sköna tärnan. Därefter tog han avsked och lämnade borgen. Lagman Svantepolk begav sig i tankfull tystnad in i sitt särskilda rum, der han hade sina förnämsta skatter förvarade. Han öppnade flera av de väl beslagna kistorna och kastade en blick på sin dotters blivande hemgift, som låg förvarad där. Sedan framtog han särskilt penningar, som var behövliga till bröllopsanstalterna. Därefter begav han sig till de nödvändiga bestyren. Han måste först inhämta underrättelser om vad som tilldragit sig i staden och orten, och därjämte ta en översikt över borgens tillstånd och försvarsanstalter samt besättningens styrka. Därtill skulle han anordna hur den danska riksdrotsen vid sin ankomst borde mottagas. Allt detta måste ske innan han fick läglighet att göra sitt besök i Vårfruklostret. Därvid blev han i synnerhet uppehållen av anordningen vid hamnen, der han hade att anbefalla de många köpmansskutorna att lämna rum för de danska skepp, med vilka David Thorstensson skulle anlända, Då lagmannen från hamnen återvände till borgen för att där med sin väntande- hustrus tillhjälp verkställa de även i land erforderliga anstalterna, mötte han jungfru Ingrid, som, med kransen i hand och endast åtföljd av en tjänare, just befann sig på väg till klostret.

 

Då lagmannen varseblev den mötande jungfruns tårade blickar, stannade han och tilltalade henne: “Ehuru du börjar din bröllopsdag med ett sorgligt bestyr, min dotter, hoppas jag med Guds och alla helgons hjälp att den skall slutas till din lycka och belåtenhet. Heliga Guds moder och alla goda helgon välsigne dig, mitt barn, fastän din utstyrsel kostar oss mycket.“ Ingrid kastade en besynnerlig blick på fadern, böjde sig tigande och fattade hans hand samt kysste den. Han nickade med ett uttryck av belåtenhet och fortsatte sin väg till borgen, medan hon, utan att yttra något ord, vandrade vidare till klostret. Vid dörren till den så kallade vakerstugan stod tvenne av Algots tjänare i full vapenskrud. En hästbår med täta, mörka förhängen, bevakad af de likaledes fyra andra beväpnade tjänare, stod färdig på gatan, så att det tycktes som herr Karl redan haft allt färdigt till sin broders liktåg. Då Ingrid ankom, mötte henne herr Karl, iklädd sin ridderliga rustning, med svärdet spänt vid sidan, vid klosterporten. Sedan han bugat sig för henne, tillsade han hennes tjänare att inträda i en annan sal, medan han själv räckte henne handen för att höviskt leda henne in i vakerstugan. Herr Folke låg, iklädd en ny, ridderlig rustning, utsträckt på en upphöjning mitt på golfvet. Endast huvudet var bart, ty den fjäderskuggade hjälmen stod på en särskilt prydd stol bredvid liket. Bävande upplyfte den bleka Ingrid sina ögon för att ännu en gång betrakta den älskade riddarens drag. Hon tyckte sig känna hur hans nyss tillslutna ögon dock ännu gömde en blick för henne. Men hon avtorkade med handklädet sina tårar och närmade sig för att trycka kransen på hans huvud. Den var bunden av rosmarin och vita törnrosor, hämtade ur franciskanernas klosterträdgård. Då hon med darrande händer satte den på hans panna, slog han hastigt upp ögonen och såg klart och bestämt på henne. En känsla av djupaste förskräckelse genomfor henne. Då log herr Karl och sade: “Nu tyst och snabbt vad som måste ske!“

 

I detsamma sprang herr Folke upp från dödslägret och tog den avsvimmade Ingrid i sina armar. Herr Karl fattade den stora duken av silvertyg, som varit utbredd över likbädden, och båda bröderna insvepte uti densamma den sanslösa flickan. Folke betäckte hastigt sitt huvud med hjälmen och nedslog hjälmgallret, så att ingen kunde igenkänna vem han var. Därefter fattade bröderna med försiktig omsorg den orörliga flickan och bar henne till hästbåren, där de noga, men skyndsamt tillslöt förhängena omkring henne. De sprang därefter upp på sina hästar och tog, åtföljde av sina tjänare, vägen från staden. Så snart de kommit utom stadsporten, påskyndades farten och de ilade bortåt vägen. Men därifrån kastade de sig snart på en avväg, som ledde inåt den klippfulla skogstrakten utmed älven. Knappt en timme efter det lyckligen fullbordade klosterrovet hade underrättelsen därom hunnit till lagman Svantepolk, som i sin bestörtning och harm till en början helt och hållet förlorade besinningen. Fru Ingegerd, lika häpen som han, ville genast att man skulle skicka efter de flyende. Men Svantepolk insåg val att tvenne sådana riddare, som Karl och Folke icke skulle vara så lätta att taga, även om man visste vilken väg de följt. “Ha de väl kommit över älven,“ yttrade han efter någon besinning, “in på norska området, där konung Magnus Presthatare visst icke nekar dem sitt beskydd, då kunna vi vara övertygade att vi aldrig mera återfå vår dotter.“ Emellertid satte sig lagman Svantepolk genast i rörelse. Beväpnade flockar, såväl av borgens besättning som stadens borgare, utskickades på flere vägar ävensom ett par fartyg genast fick befallning att bege sig uppför älven. Så snart det blivit utrett vilken väg de flyende tagit, följde de utskickade deras spår. Men inom ett par timmar bragte de utskickade fartygen, som vände tillbaka, den underrättelsen att flyktingarna på en färja vid Edet gått över älven. Lagman Svantepolk, som nu blygdes att träffa den danska drotsen, beslöt att genast resa från det olycksaliga Lödöse, där han blott kvarlämnade en tjänare att underrätta den bedragne brudgummen om hans missöde.

 

Den redlige lagman Algot, som icke hade någon aning om sina söners dåd, befann sig ett par dagar senare på vägen från Götala till Brunsbo. Han blev varse, just vid korsvägen till Skara, en vallareman, eller pilgrim, som kom från Skara. Mannen sjöng, under det han gick, en sång, vars ord väckte lagmannens uppmärksamhet.

»Och jungfrun hon gick för sin styvmoder in
Och frågade henne om råd.
Och kunde jag få i vakerstugan gå
Och se herr Karl på bår?
Och intet så vill jag gifva dig råd,
Ej heller så nekar jag dig.
Men om du i afton i vakerstugan går,
Herr Karl han sviker dig.
Och jungfrun hon inför dörren gick,
Hon glimmade som en sol,
Men herr Karls falska hjärta
Det låg på bår och log.»

 

 

Lagmannen stannade sin häst och vinkade åt vallaremannen att komma närmare. Det låg i hans uppsyn något hemlighetsfullt, så att lagmannen tilltalade honom: “Hör på, du Guds vallareman! Säg mig vad det är för en visa du sjunger! Ge mig besked om den, så vill jag gärna ge dig en skärv för din resa. “Pilgrimen, som igenkände lagman Algot, hälsade honom vördnadsfullt och besinnade sig några ögonblick. Därefter berättade han, att han just kom från Vårfrukloster i Lödöse, och beskrev hela tilldragelsen med klosterrovet. Den bekymrade fadern gav pilgrimen en penning och fortsatte därefter, ehuru betagen av dystra aningar, sin färd till biskopens gård. Då lagmännen anlände till Brunsbo, mötte honom biskop Brynolf på gården, emedan han just ämnade resa till Götala. Fader och son höll med varandra en lång överläggning. Biskopen, vilken av samma pilgrim, som mött fadern, hade blivit underrättad om brödernas dåd, rådde sin fader att själv underrätta den. stränge konung Magnus Ladulås om det som förefallit samt erbjuda honom böter och försoning. Den tystlåtne Rörek utsågs att utföra detta ärende. Då gamle lagman Algot och biskopen åtföljdes till Götala för att vidtala Rörek om uppdraget, svarade denne i början intet. Men efter någon besinning åtog han sig det, ehuru hans uppsyn därvid tycktes mörkna alltmera. Emellertid blev det överenskommet att han skulle uppsöka konungen på Alnsön, eller Adelsön, i Mälaren, där han vistades i sin borg eller kungshus, varav ännu ruiner finnas. Därifrån hade Magnus utfärdat sin ryktbara stadga, och inom det ensliga kungahusets murar uttänkte han de listiga anslag, med vilka han snärjde sina fiender och utförde sina - klokt genomtänkta beslut.

 

Ett par veckor hade förflutit efter Röreks avresa, då en dag biskop Brynolf infann sig på Götala gård. Han var vid sin ankomst åtföljd av flera tjänare och packhästar, så att han tycktes ha tillämnat en längre resa. Han inträdde genast i sin faders rum, där denne som vanligt satt ensam försänkt i begrundande. Biskopen hälsade brådskande och tilltalade den gamle: “Låt oss skynda, min far! Konungen kommer. Han har redan hunnit över Tiveden. vi kunna vänta allt av konung Magnus, då han är, förbittrad eller söker tillfälle att visa sig sådan. Han har redan fängslat Rörek, och det är visserligen hans mening att på hela vår släkt straffa Folkes och Karls gärning." Lagman Algot reste sig upp och såg biskopen skarpt i ögonen. “Alltsedan Kristnabalken infördes i vår lag,“ sade han, “har rätten blivit förändrad. Det är icke numera släkt och fränder, som ska umgälla vad en medlem har förbrutit. Jag fruktar icke konungen och hans dom.“
“Men jag fruktar det värsta,“ sade biskopen.
“Hans list är lika farlig som hans grymhet, och han aktar litet om han begår de största våldsgärningar. Jag vill begiva mig till Läckö, till dess hela saken hinner bliva ordnad. Om konung Magnus begår någon våldsamhet, så skall jag väl stävja den med kyrkans’ makt. Jag ber därför: följ mig, min far! På Läckö kunna vi vara säkra. Det kan icke tagas så lätt och jag skall därifrån skriva till den helige fadern i Rom.“
“Jag ämnar icke fly,“ förklarade lagman Algot.
“Jag vill sammankalla nämnden, och med den skall jag möta konungen på tinget. Han skall där finna allmogen samlad till rättvis dom, och konungsdom ska vara rättvis. Gör du som du anser klokast, min son. Men lagman Algot är för gammal att vika, då det gäller lag och rätt.“
“Om allenast lag och rätt finge gälla,“ invände biskopen. “Men det kommer kanhända snart att visa sig vad han, som bönderna kalla Ladulås, gör för avseende på rätt, då han får anledning att förfölja några, som han anser för motståndare och fiender. “
“Jag har sagt vad jag gör!“ sade fadern.
“Välan, jag vet att jag icke kan ändra edert beslut,“ yttrade biskopen, “men jag beklagar det, min far. Emellertid skall jag icke vila. Jag skall försöka om icke kyrkans makt kan utsträckas även till rättvisans och lagarnas skydd. Jag måste således lämna eder, min fader. Det sker med blödande hjärta, men jag överantvardar eder i Gud och alla helgons beskydd.“

 

Biskopen omfamnade sin far och tog även ett bekymmerfullt avsked av sin mor. Fru Margareta var dock lika fast och oförfarad som sin man. Biskopen fortsatte sin förd till Läckö. Lagmannen utfärdade genast en budkavle att sammankalla allmogen och nämnden till följande morgon på den vanliga mötesplatsen vid Lumbers hög. Men innan aftonen hade Götala gård blivit omringad av en beväpnad skara, som med överlägsenhetens våld inträngde i gården och rusade in i salen. De främmande kämparna tycktes ett ögonblick studsa vid åsynen av den gråhårige lagmannens gestalt, men en, som syntes vara anföraren, framträdde och fattade den gamle vid skuldran. Då framskyndade Margareta med sitt husfolk. Med värdighet framträdde hon till befälhavaren och frågade vad som var å färde.  “På konungens befallning!“ svarade mannen kort. “Var är konungen ?“ inföll lagman Algot hastigt.
“Han är icke långt härifrån på sin gård Järlaqvist (Gälakvist),“ svarade den beväpnade, i det han vinkade åt sina följeslagare att komma närmare.
“Gott!“ sade lagmannen. “Följen mig genast till honom!“
“Så är den befallning vi fatt,“ lydde svaret.

 

Lagmannen hann endast säga åt sin hustru: “Var lugn!“ innan de vilda knektarna omgav honom, grep honom i kläder och armar och ryckte honom med sig. Ute på gården sattes han upp på en häst, vid vilken han blev fastbunden. Därmed lämnade de beväpnade gården, där fru Margareta kvarstod bland sitt husfolk, och med bestörtning blickade efter de avtågande. Förbittrad, såsom han visade sig, över det brott mot kvinnofriden, som blivit förövat, hade den listige konung Magnus beslutit att begagna detta tillfälle att förödmjuka lagman Algot och bryta hans anseende samt förkrossa hela hans släkt, som var alltför frisinnad efter konungens nya begrepp om konungamakten. Vid sin ankomst till Järlaqvist hade han genast utsänt krigsfolk att fängsla lagmannen själv jämte hans hemmavarande söner. Dessa var borta, men konungen utskickade folk att söka och gripa dem. Den gamle själv kastades i en fängelsehåla under borgen vid Järlaqvist. Vid underrättelsen att sönerna icke träffats blev konungen obehagligt överraskad, och mest förtörnad blev han, då han fick veta att biskop Brynolf undkommit till sitt välbefästa Läckö. Emellertid efterspanades ivrigt de övriga Algotssönerna.

 

Dagen efter sin ankomst begav sig konungen till tingsplatsen på Larvs hed, dit han hörde att allmogen var sammankallad. En talrik allmoge var samlad vid domarehögen bredvid vilken Lumbers hög är belägen. Bönderna väntade lagman Algot, men då de i stället hörde att konungen låtit fängsla honom, gick ett sorl av både bestörtning och vrede genom menigheten. Sorlet avbröts emellertid, då en skara ryttare anlände. Omgiven av riddare i glänsande harnesk och själv klädd i en dyrbar purpurmantel, uppträdde konung Magnus Ladulås bland den församlade mängden. Han steg av hästen och satte sig på domarestenen, den största av de stenar, som utgjorde domareringen. Ur hans mörkhyade ansikte, mellan de skarpa kindknotorna och de buskiga ögonbrynen gnistrade tvenne djupt liggande, skarpa ögon. Det var en hemsk känsla av besynnerlig bävan, som hans åsyn ingav. Också var böndernas ögon icke med något uttryck av glädje eller hyllning riktade på honom. Men han lät sina oroliga blickar några ögonblick flyga över folkhopen, varvid nämnden tog plats på de övriga domarestenarna och de förnämsta odalmännen samlade sig i en tät’ skock omkring honom. En härold utropade på konungens vink att nu öppnades tinget. Konungen upphöjde då sin stämma och talade: “I, gode män, skolen veta att jag är kommen till eder landsända för att hålla konungsräfst. Här har förefallit brott mot kvinnofriden, som jag harlyst över hela mitt rike. Edsöre är förbrutet, och min vilja är, att ett strängt straff skall övergå våldsverkarna. De ska straffas med döden.“

“Var är vår lagman Algot?“ höjde sig en stark stämma ur hopen. “Han skall föra vår talan, ty han vet vad rätt och skäl är.“

Konungen blinkade till vid den höga bonderösten som åtföljdes av ett väldigt sorl och kraftiga rop på lagman Algot. “Lagman Algot sitter fängslad,“- sade konungen med hotfull stämma. “Hans söner har begått kvinnorån och klosterrov. Jag vill själv vid konungs nämnd rannsaka och döma brottet. Men efter jag hört att han kallat eder till tinget, I män av Västergötland, så har jag ridit hit för att förkunna eder detta och uppmana eder att på heliga Guds Moders himmelsfärdsdag infinna eder i Skara för att där förnimma och förspörja vad jag i saken beslutit och avgjort.“ Alla hade förstummats av häpnad vid konungens ord och han kastade åter den oroligt gnistrande blicken över folkhopen. Då höjde sig åter bland bönderna den väldiga stämman, som förut ropat på lagman Algot och sade: “Lagman Algot är oskyldig! Gif honom lös, herre konung!“ Och ett förfärligt skrik uppkom: “Giv Algot lös! Han är oskyldig.“ Konungen syntes överraskad. Han reste sig upp och vinkade med handen för att äska ljud. Endast med möda lyckades det honom att tysta de högljudda bönderna. Äntligen hördes han säga: “Jag upplöser nu detta ting och uppmanar eder alla att vända hem i frid var och en till sitt samt hörsamma detta och andra mina påbud. För att visa eder att det är jag som har makten, skall jag här inför edra ögon låta utföra en del av den stränga dom, som skall övergå våldsverkarna!“ På konungens vink framträdde några av hans följeslagare, ledande en fånge i tunga bojor fram till den så kallade blodstenen, som låg helt nära utanför domareringen. Vid fångens åsyn genomlopp ett nytt sorl av bestörtning den täta folkmängden. “Det är herr Rörek!“ ropades det. Men knektarna blottade i detsamma hastigt fångens hals, och innan böndernas sorl hunnit utveckla sig till någon bestämt uttalad yttring av deras vilja och mening, blixtrade ett svärd och Röreks huvud föll till hans fötter. Då höjde konungen med stark ansträngning sin stämma och ropade: “Jag skall lära eder, I bönder, att bli lydiga undersåtar: Gå var och en fredligt till sitt!"

 

I detsamma konungen vände sig bort och hans häst framfördes, framträngde ur hopen invid konungens domstol en mörk gestalt i svart pilgrimskåpa med hättan neddragen över huvudet så att endast halva det skäggiga ansiktet syntes. Mannen bar i den högt upplyftade handen ett brev och ropade med hög röst: "Det är till konungen!"  Den i sitt innersta djupt förtörnade härskaren vände sig häftigt om. “Från vem är det?" frågade han. "Det är från biskop Brynolf och fäderna i domkapitlet," svarade mannen, i det han närmade sig och framräckte brevet. "Och vad innehåller det?" yttrade konungen, nästan endast talande till sig själv, i det han emottog brevet. Då vek mannen ett par steg tillbaka och svarade med högt skallande stämma: "Det innehåller, i Guds, alla helgons och den heliga kyrkans namn, en bannlysning!" Med dessa ord försvann mannen i folkhopen. Endast under de första ögonblicken av bestörtning stod allmogen förstummad, men därefter upphöjde den ett ännu gräsligare sorl än förut. Konungen hämtade sig emellertid snart från sin överraskning. Utan att öppna brevet kastade han det ifrån sig. En vindfläkt fattade i detsamma det kastade bladet, så att det flög något åt sidan och föll i den halshuggne Röreks blod. En av konungens män skyndade emellertid att uppta det, så att det icke skulle falla i folkets händer. Men konungen vände bort ansiktet och talade med dem, som närmast omgav honom. Därefter kastade han sig upp på sin häst och ilade åtföljd av en del riddare från stället. Åtskilliga av konungens herrar stannade dock kvar tillika med ett antal beväpnade ryttare. En av herrarna vinkade åt de sorlande bönderna, och en härold framträdde, som utropade högljutt: “Konungen har upplöst tinget! Den, som här stannar kvar eller begynner någon rådplägning, har brutit konungens edsöre och är genast förfallen att straffas till sin hals. Skingra er därför genast, bönder och allmoge!“ De överraskade bönderna knotade väl, men vågade icke vara ohörsamma mot den stränge konungen. Det var med stor skyndsamhet de begav sig åt var sitt håll, helst ingen, efter vad som förekommit, hade lust att vara den siste på platsen.

 

Konungens vredesmått var icke fyllt med Röreks död. Med ohejdad grymhet sökte han att fånga även de övriga Algotssönerna. Han vågade väl icke ta även den gamle lagmannens huvud, men han fortfor att hålla honom fängslad, varvid det ytterligare retade hans vrede, att Algot med obruten ståndaktighet bar sina bojor. Icke heller vågade konungen genom någon förföljelse mot fru Margareta ådra sig mera hat än han redan förmärkt. Däremot blev Algots söner, så många som kunde gripas, avrättade. Det uppgavs att konungen låtit döda sju av de elva. Den som sist bland dessa fick räcka huvudet under bödelssvärdet var herr Karl. Han var nog djärv att, efter det fullbordade jungfrurovet och sedan Folke befann sig i full säkerhet i Norge, göra en resa till Sverige för att besöka sin gård Lindö vid Mälaren. Där blev han dock förrådd, och konungen lät gripa och halshugga honom, utan att ens vilja se honom. Den förargligaste av konungens förhatade motståndare var dock biskop Brynolf, ehuru denne var bekant för sin fromhet och mildhet. Men det var just det fruktan värdaste att den högt vördade prelaten icke gjorde något steg till våldsamt motstånd, utan endast drog sig undan. Konungen kände inom sig att det världsliga svärdet dock kom till korta då det gällde en strid mot det andliga, som icke var synligt förr än det blixtrade fram med bannlysningens förfärliga stråle. Tilldragelser i grannriket Danmark hade visat hur farligt det var för konungamakten att angripa kyrkans män och bära hand på deras invigda personer. Konung Magnus ville på intet villkor bära bannlysningens förkastelsedom, men han visste att ingen, utom biskopen själv, förmådde upphäva den, ty han insåg ganska väl att den heliga fadern i Rom visserligen icke skulle vägra sin bekräftelse å någon åtgärd av den även inför den romerska stolen aktade biskopen.

 

Konungen hade icke kunnat finna den ringaste anledning att göra någon av sina vanliga våldsgärningar vid Röreks begravning. Fru Margareta hade tigande mottagit sin sons lik och bestyrt om begravningen utan någon ståt, men låtit över honom läsa många själamässor icke blott i klostren, utan i själva Skara domkyrka. Den fångne lagmannen hade icke heller yttrat något enda ord, då han mottog underrättelserna om hur sönernas blod blivit utgjutet, den enes efter den andres. Både han och hans hustru bibehöll ståndaktigt sin tystnad. Emellertid samlade konungen en ryttareskara, som man allmänt trodde vara ämnad att angripa Läckö. Men snart fick konungen veta att biskop Brynolf, på det att icke oskyldigt blod skulle spillas för hans skull i ett inbördes krig, lämnat Läckö. Det förspordes att biskopen därjämte yttrat att han ville tänka på något medel, som icke skulle bliva så blodigt, utan att därför kyrkans rätt och rättvisans fordringar behövde uppgivas. Konungen förmodade då att biskopen rest till Rom, där han kanhända kunde bereda sin förföljelse en långt svårare vedergällning än han kunnat åstadkomma här hemma. Magnus visste dock att dölja sina bekymmer, ehuru djupa de var, och sina samlade ryttare tåga till Stockholm i stället för att utföra något mot biskop Brynolfs borg.

 

Vid foten av Östergötlands krona, det vackra Omberg, låg Alvastra ståtliga kloster, vars ruiner numera endast ge ett högst ofullständigt begrepp om dess forna storhet och prakt. Rikt begåvat av konungar och högförnäma män, hade Alvastra sin mest lysande period före Vadstena, som först genom det vida berömda helgonet därstädes vann sin märkvärdighet. Alvastra, som först innehöll munkar, blev sedan nunnekloster och tillhörde cistercienser- eller bernhardiner-orden. Enligt sin bestämmelse erbjöd klostret en tillflykt och härbärge åt alla, som bad därom. Till och med. om nättema måste portarna öppnas, då där klappades på, och brodern portvaktaren måste alltid befinnas färdig att öppna, så snart han funnit, att det var fredliga främlingar, som infann sig. En dag anlände till klostret några främlingar, vilka genast röjde sig såsom förnäma gäster. Det var än äldre herre, åtföljd av sin fru och dotter samt av några tjenare, alla, såsom det på den tidens resor erfordrades, till häst. Så snart de ankommande avstigit på klostergården, skyndade en tjänande broder, på den vaktande broderns tillsägelse, att för abboten Tidemannus anmäla Östgötalagmannen Svantepolk Knutsson till Viby. Den omtänksamme priorn lät icke så betydande gäster vänta. Medan åt fru och dotter anvisades ett särskilt mm, inbjöds lagmannen genast till priorn. Så snart lagmannen inträdde, mötte honom den andlige mannen med mycken hövlighet och välvilja och uttalade den vanliga hälsningen: ‘Tax tecum!“ över den bugande gamle. Lagman Svantepolk framställde utan eljest vanliga omsvep sitt ärende: “Jag kommer hit, herr prior, för att utföra ett uppdrag av min fru, som också följer mig. Hon har bestämt såsom gåva för sin själs skull åt detta Guds hus och de helige fäder ett par gårdar, nämligen Athelef och Methiatorp. Jag medför gåvobreven och det är min mening att lämna dem i era händer, vördige fader, emedan de redan är skrivna och bevittnade som sig vederbör.“

 

Priorn upplyfte ånyo välsignande sina händer över lagmannen och sade: “Jag vet väl att fru Ingegerd är en from och gudfruktig fru och att hon av god vilja och i gudelig mening giver! Men även eder, herr lagman, veta vi väl att vi är skyldige all tacksamhet för ert bifall och begivande härtill. Vi vilja med allt innerligt erkännande motta eder gåva och vi skola be Guds moder och alla helgon för edra själar. Gud ge alla dem sin nåde i himmelrik, som komma oss, arma bröder, med sådan välvillighet ihåg! Benedicat Deus!“
“Jag tackar eder, högvördige fader!“ svarade lagmannen. “Det är mig i allo kärt, att vi ha kunnat göra något för att bevisa välvilja och heder åt ert fromma samfund. Jag har dock nu därjämte en anhållan hos eder, högvördige herre!“ Abboten såg uppmärksammare på lagmannens uppsyn och genmälde: “Det skall för mig vara ett stort nöje om jag på något sätt kan bliva eder till tjänst och välvillighet, lagman Svantepolk!“
“Jag ville bedja er om ett brev till eder syster abbedissan i Vreta kloster, vilket ju är med er förbundet och så till sägande under ert inseende.“
“Mycket gärna! Jag vill vara i allt vad jag förmår till eder tjänst!“
“Som det säkerligen är er bekant,“ återtog lagmannen långsamt, “har jag fått en svår sorg av min dotter Ingrid. Därför har jag och min hustru beslutit att söka förekomma en sådan fara för vår andra dotter Katarina. Vi vilja därför ge henne i Vreta kloster till att där bliva en syster och delaktig af den frid och alla helgons välsignelse, som är de fromma renlevnadssystrarna förunnad. Nu vore min anhållan att I, vördige fader, ville giva mig edra goda råd och skriva till abbedissan för att fråga henne huru hon åstundar att det skall med detta ärende ställas och bedrivas." Priorn teg några ögonblick. Därefter sade han: “Det är en viktig sak, som I förehaven, herr lagman. Haven I också betänkt huruvida er dotter har egen håg och vilja att ingå i de fromma systrarnas samfund och därmed vedersaka all timmelig lust och fåfänglighet?“ Lagmannens panna lade sig i ett par skrynklor och han yttrade: “Det har så av ålder varit och är så allt ännu i vår lag, att fader råder över dotter sin. Vad vi föräldrar har beslutit, det skall framgå och icke till rygga stå. För övrigt, om det skulle komma ifråga, vill jag säga eder, högvördige fader, att min dotter Katarina ingalunda är hågad att strida mot vår vilja, utan har hon städse haft stor åhåga att komma till ett heligt och gudeligt hus, der hon kunde tjena Guds moder och alla helgon i alla sina livsdagar.“ Den kloke abbot Tidemannus nickade och biföll: “Då är det gott, herr lagman, och jag skall gärna skriva till syster Botildis, såsom I begären. Men kanhända I tillåten, att jag nu får framföra min hälsning och välsignelse till eder fru och tacka henne för hennes stora kärlek och välgörenhet, efter jag förnimmer att hon själv är tillstädes här i vår fredliga boning!“

 

Abboten gjorde en hövisk bugning och lagmannen besvarade den, varefter båda herrarna begav sig till det gästrum, varuti fru Ingegerd och jungfru Katarina blivit införda. De båda fruntimren, mor och dotter, mottog med den djupaste vördnad priorns hälsning och välsignelse. Han förstod med en världsmans belevenhet, sådan den även då for tiden kunde visa sig, att frambära sin tacksamhet och belåtenhet, utan att ödmjuka sig mera än som hövdes hans ämbete. Han fastade en synnerlig uppmärksamhet på den unga Katarina. Hon var en starkare och mera beslutsam flicka än systern. I hela hennes uppsyn röjde sig ett sinne för högre tankar än de vardagliga, ett allvar, som just tycktes göra henne lämplig för det liv av fromma sysselsättningar och försakelse av världen, vilka tillhöra klosterlevnaden. Om också den kloke Tidemannus kanhända icke fann tillräckligt uttryck av ödmjukhet i hennes väsende, visste han väl att det nog var ett sinnelag, som snart skulle inplantas hos henne. Hans forskande blick röjde snart tillfredsställelse. Sedan han talat med modern och lagmannen själv yttrat sina tankar om gåvan till klostret, vände sig priorn till den unga flickan. “Vad ert beslut, min unga jungfru, beträffar, kan jag icke annat än lyckönska eder därtill. Om det sker af den rätta åhågan att tjäna Guds heliga moder och alla helgon, skola visserligen välsignelse och ära bliva eder lott i tid och evighet.“ Katarina knäföll för priorn och han utsträckte handen, med ett korstecken, över henne, under det han högtidligt uttalade: Benedicite!

 

Då aftonen inbrutit med en mörk och stormfull väderlek, beslöt lagman Svantepolk, på prior Tidemanni inbjudning, att förbliva i klosterhärbärget över natten. Vid aftonmåltiden, som de förnäma gästerna höll med priorn och ett par af de förnämsta bröderna i ett särskilt rum, talades mycket om jungfru Katarinas fromma beslut att gå i kloster. Själv yttrade sig jungfrun med ovanlig beslutsamhet om denna sin avsikt. Men ingen häntydde något på den sorgliga tilldragelsen med hennes syster Ingrid, vilket endast skulle väckt ett sårande minne och av Katarina kunnat tydas såsom mindre hövligt, emedan därigenom ett mindre värdigt skäl möjligtvis misstänkts till hennes fromma företag. Klosterbrodern Nisbertus, som först sett lagmannen vid hans besök på Götala, hade av priorn blivit inbjuden till aftonmåltiden och lyckades därunder tillvinna sig de ärade gästernas välvilja. I synnerhet tycktes fru Ingegerd med uppmärksamhet av höra hans samtal. Hon tyckte att han talade så milt och försonligt om allt, att han därigenom vann hennes förtroende. Medan stormen och ovädret rasade därutanför som vildast utan att särdeles mycket därav förspordes i det lugna refektorium, som låg utåt den inre sidan av det fast byggda klostret, fördjupade sig sålunda dessa gäster allt mera i sina vänliga och förtroliga samtal. Då inträdde en tjänande broder och faste sina blickar på priorn. Tidemannus vinkade honom att träda närmare och avhörde hans berättelse att en ny främling ankommit och begärde härbärge. Då han icke nämnt sitt namn eller den tjänande brodern kunde lämna något besked om vem han var, gav priorn en vink åt Nisbertus, som genast lämnade salen för att efterhöra förhållandet. Nisbertus återkom snart, och då han givit priorn ett hemlighetsfullt tecken, hvilket, jämte hans något bestörta utseende, icke undföll Katarinas uppmärksamhet, begav sig priorn också ur salen. Efter några i tysthet växlade ord med Nisbertus, närmade denne sig gästerna och upptog ånyo samtalet med dem. Men nu hördes der rörelse i salen nästintill, där dörren också lämnades öppen. Man kunde urskilja att också dit anlände någon främmande. Emellertid hade Nisbertus nu, i stället för att undvika, fört samtalet just på Ingrids bortrövande. “Klostrets frid kan emellertid icke egentligen anses bruten, “ yttrade han, “emedan ingen våldsgärning skett, ty det lär icke kunna bevisas att de hurtiga Algotssönerna använt våld, då de bortförde jungfrun.“ Svantepolk kände sig träffad liksom av en pil och sprang upp. “Här det icke skett med våld?“ utropade han. “Ar hon icke bortförd mot sin faders vilja och samtycke?“
“Visserligen!“ medgav Nisbertus. “Men vi veta icke om hon själv egentligen ansåg det för större olycka att bliva den tappre Folke Algotssons brud än att givas åt den gamle David Thorstensson." Den vördiga fru Ingegerd kastade på Nisbertus en besynnerlig blick och utbrast: “Och ni själv, som är en andelig man, kan framställa den saken så lättsinnigt. En dotters första plikt är att lyda sina föräldrar.“ Katarina såg sig omkring med en stolt och beslutsam uppsyn. “Genom det odådet har mycken olycka uppkommit, sade Svantepolk, i det han drog sina ögonbryn tillsammans. “Blod har flutit för lagens svärd och split och blodhämnd ha uppkommit mellan mäktiga släkter.“

 

I detsamma inträdde vid priorns sida en reslig pilgrim, som sköt kåpan tillbaka från huvud och ansikte samt steg fram till lagman Svantepolk. Det låg ett ädelt men sorgligt uttryck i pilgrimens milda drag, och då han fastade sina ögon på den överraskade lagmannen, igenkände denne genast biskop Brynolf av Skara. “Jag hälsar eder, lagman Svantepolk! “ sade biskopen. “Jag bjuder eder frid och försoning, om I såsom en kristen man viljen motta den. För den våldsgärning, som skett både mig och min fader ovetande, har tillräckligt blod flutit. Jag är ingen stridslysten blodsman, och min gamle faders grå hår och redliga rättvisa hade väl även i denna sak förtjänt mera vördnad och aktning. Men emedan I, lagman Svantepolk, dock ären den förorättade, ty rätten är onekligen på eder sida, så vill jag för hela min släkt erbjuda er böter och all den försoning, som gode män finna rättvis och tillbörlig.“ Lagman Svantepolk stod stum av bestörtning. Då tog prior Tidemannus till ordet: “Det är visserligen en maktpåliggande sak och der har, såsom nämndes, blod flutit, och ädelt blod, för densamma. Men ehuru det kanhända icke är så lätt att genast fatta sitt beslut i den saken, kunna val så visligen tänkande män som I ären, vördade herrar, icke vägra att uppgöra en förlikning på ömsesidigt billiga villkor. I har förut vänt eder med förtroende till mig, lagman Svantepolk. Viljen I nu anta mig till medlare och mäklare mellan eder och den fromme biskopen, så skall jag sannfärdeligen råda och styrka till det, som ärligt och kristligt vara kan för Gud och människor. Jag kan icke annat förvänta av eder, såsom I ären en man av kristligt sinne, herr Svantepolk, än att I viljen komma alla de billiga anbud och redliga förslag, som göras eder, till mötes, ävensom att edra fordringar varda billiga och värdiga eder kännedom både av lagen och kristendomen. I haven säkerligen betänkt att det som är gjort kan icke göras ogjort.“ Lagmannen såg mörk ut. Den kloke priorn fortfor, i det han kastade en blick på fru Ingegerd: “Dessutom, om I rätt betänken saken, herr lagman, kan varken I eller eder hustru eller eder släkt säga att den unga jungfrun har blivit förnedrad och kommit till ett ovärdigt hus och illa beryktad släktskap. Icke heller tör man väl kunna säga annat om herr Folkes namn och ära, än att han, såsom det i forna tider var sed här i landet, tog med makt vad han icke kunde hoppas att vinna med godo, ehuru han icke var ovärdig. “

 

“Mitt ord till drots David har blivit brutet,“ yttrade lagmannen dystert. “Jag måste blygas inför alla ädla danska riddare. “
“Vad det beträffar,“ inföll abboten med ett fint leende, “så äro eder ära och edra ord, herr
Svantepolk, alltför väl kända och aktade i Danmark för att en olycka, om I så vill kalla den, hvilken visserligen I själv på intet sätt rådde för eller kan anses såsom skulden till, skulle lända eder till den ringaste men.“
“Men lag skall gälla!“ ropade lagmannen. “Icke vill jag vara den, som sviker mitt ord, så vitt lagen råder!“
“Jag bjuder eder frid, böter och försoning, så vitt lag och dom förmå!“ inföll biskopen, som också kastade en blick på fru Ingegerd och gjorde en hälsande bugning för henne, i det han höjde sin hand till korstecknet över henne. “Här har blod flutit,“ tillade han, “ehuru lagen medgiver även annan bot.“

“Lagen må medgiva det, det kan så vara,“ invände lagmannen, “men det skall dock bero på rätter målsägande, om han vill.“

 

“Just därför fråga vi eder,“ förklarade priorn. “Det är dock till en kristen man, som vi här vända oss. All blodshämnd är okristlig, det säger en högre lag än den gamla ännu från hedenhös överlevande. I denna sak har redan tillräckligt blod blivit utkrävt. Den som fordrar mer, honom må blodskuldens förbannelse inför Gud och alla helgon drabba, det säger jag i kraft av mitt ämbete såsom Kristi och kyrkans tjänare.“ Fru Ingegerd sade intet, men såg på sin man. “För övrigt är det konungen, som så ivrigt har farit efter att straffa våldsgärningen,“ anmärkte lagmannen. “Konungen torde nu ha hunnit besinna sig,“ sade priorn med en blick på biskopen. “Jag föreställer mig att biskop Brynolf icke skall vägra att tillfredsställa honom med att ge honom all den säkerhet och uppfylla alla de fordringar han kan göra. Biskopen har aldrig, det vet jag, förnekat konungen hörsamhet i sådana ting, der konung har att bjuda och befalla. Han har aldrig i ringaste måtto upprest sig mot överheten. Därom må för övrigt den helige fadern i Rom döma!“ Lagman Svantepolk vände sitt ansikte mot sin fru och betraktade henne. Det var med en viss oro, men likväl med mycken ömhet han tycktes vilja läsa i hennes drag. Den eljest myndige domaren syntes söka ett beslut, som han ville se i dens blick, som kanhända mer än alla andra människor hade inflytande på hans meningar. Men han ville just icke låta märka det. “Fader är sin dotters målsman!“ sade han. “Men, det må vara. Det kan väl också tyckas, som någon gång en fader kunde låta sitt barns vilja något gälla. Dock må det komma an uppå vad som därvid är moders råd.“ Allas ögon vände sig till fru Ingegerd. Hon trädde ett par steg närmare med uttrycket av en stilla värdighet, men tillika ödmjukhet i sitt väsende. I det hon liksom böjde huvudet for sin man, tog hon sakta till ordet. “Är det så att min herre och husbonde vill tillåta mig att också tala ett ord i saken, som eljest är hans rätt och hör honom ensam till, så har jag intet annat än att önska och bedja om försoning och förlåtelse." I biskopens öga blixtrade en hastig tår. “I talar som en kristlig kvinna, fru Ingegerd!“ sade han. “Gud och alla helgon välsigne eder! I bär icke förgäves ett modershjärta i edert bröst!“ Biskopens rörelse gjorde ett djupt intryck på alla, som hörde hans ord. Lagmannen besinnade sig ännu några ögonblick. Därefter sade han: “Förlåtelse? Du sade förlåtelse, Ingegerd? Kan du förlåta vår dotter? Kan du förlåta den, som så har brutit i sina plikter mot fader och moder?“ Fru Ingegerd lade handen på sitt hjärta och svarade endast klart: “Ja!“ Det blev en tystnad, och Svantepolk tycktes förstummad. Slutligen tog biskopen ånyo ordet. “Välan, det som är talat och tänkt så som Guds helgon tala och tänka, det må med samma Guds och alla helgons makt också gälla på jorden. Förlåtelse, I föräldrar, förlåten eder dotter! Förlåten på jorden, så skall eder förlåtas i himmelen!“ Ingegerd brast ut i tårar. Svantepolk, den gamle, härdade domaren, räckte henne, överväldigad, sin hand och även hans ögon tårades. Fadershjärtat blev en starkare makt än rättsanspråken, vanan och myndigheten. De båda gamla makarna betraktade varandra tigande. Jungfru Katarina hade med en lugn och bestämd uppsyn betraktat sina föräldrar. Nu vände hon sig till lagmannen. “I haven unnat mig att få min önskan uppfylld, fader,“ sade hon, “I haven tillåtit mig att få uppoffra det jordiska för det himmelska. Nu ber jag er om samma rätt för min syster. Låten också hennes vilja få gälla, om hon fritt och frivilligt har velat följa den man, som bortförde henne.“

 

“Du beder också för henne!“ utbrast lagmannen.
“Ja, hon gör det av systerligt hjärta,“ yttrade priorn: “och nu inser jag att en kristen man, som I, herr lagman, icke skall neka att- ingå på försoning och förlåtelse, och der beder jag alla helgon giva sin tillskyndan och välsignelse till! Talen nu, herr biskop!“
“Jag vill på förhand förklara, att jag är redobogen att medgiva allt vad I viljen framställa och fordra, lagman Svantepolk! Viljen I antaga böter och försoning, icke vilja vi tvista om beloppet. Gud och alla helgon, liksom konungen och alla goda män må döma, om jag icke gör allt, som är värdigt och icke strider mot samvetet och den heliga kyrkan, för att ställa denna sak till rätta. Här bjuder jag eder min hand till fred och försoning, lagman Svantepolk!“
Lagmannen dröjde några ögonblick innan han, efter en besvarad blick på sin hustru, fattade den framräckta handen. Då utropade priorn: “Gloria in excelsis! Pris vare alla helgon! Pax nobiscum! Frid med oss alla!“

Skara domkyrka var utsirad till en högtidlig gudstjänst. Från landet runt omkring hade på särskild kallelse både av biskopen och konungen, en talrik mängd av bönder infunnit sig. Efter klockringningen framträdde, sedan det högtidliga orgelspelet och några omväxlande sånger slutat, bland ljusblå molnvirvlar av mäktigt doftande rökverk biskop Brynolf i glansen av sin praktfulla biskopsskrud till altaret för att själv läsa mässan. Mitt framför koret, just i slutet av stora gången, stod en gammal gråhårig gestalt med vördnadsbjudande uppsyn. Det var lagman Algot Brynolfsson, som begivit sig hit så snart hans fängelsedörr öppnades. Ehuru hans åldriga drag hade bleknat mycket och håret blivit vitare, bar han ännu huvudet upprätt och såg med en långsamt välvande blick omkring sig. Alla bönder böjde vid hans åsyn sina huvuden och betraktade honom med stum häpenhet, medan allt emellanåt en tår framtindrade i deras ögon. Han själv kände också att understundom en varm droppe smög sig fram utefter de fårade kinderna ned i det vita skägget. Han lyssnade stilla och andaktsfullt på de heliga sångerna, medan folket strömmade fram uppför gången och från koret därefter delade sig åt ömse sidor. Där föregick vid altaret en helig förrättning. Det var en nunna, som av biskopen invigdes till – sitt heliga stånd. Hela församlingen bevittnade hur hon tog avsked av fader och moder och syster, som stod närmast altaret. Därefter mottogs hon av några fromma systrar och abbedissan, som ledde henne intill altaret, där hon knäböjde, omgiven av dem. Den gamle Algot kände alltför väl både den unga nunnan och hennes föräldrar. Men det var i synnerhet den ridderliga gestalten vid nunnans systers sida, som han betraktade med blicken av en sällsam rörelse. Det var nämligen den son, som genom sitt dåd dragit alla dessa olyckor över hela släkten. Och dock kunde den gamle fadern icke kväva en känsla av stolthet vid åsynen av hans ädla skick och hans sköna maka. Herr Folke hade dock icke blivit varse sin fader och visste icke ens att han befann sig i kyrkan. Det var överenskommit att även Svantepolk och hans fru efter nunneinvigningen skulle följas åt till Götala för att där fira försoningen med ett släktmöte, och man väntade att gamle Algot genast begivit sig hem ur fängelset.

 

Så snart den heliga förrättningen slutat i koret och den ny invigda nunnan blivit under heliga sånger och toner av orgeln, som var en av kyrkans nyare inrättningar, bortförd till det inre av helgedomen, även som den fromma jungfruns anhöriga dragit sig tillbaka till ett sidokor, hördes utanför kyrkan ljudet av basuner och trumpeter. Efter några korta virvlande ljudstötar tystnade de och allt folket intogs av en spänd väntan. Då inträdde genom den stora kyrkodörren konung Magnus Ladulås i sin konungaskrud, omgiven av sina förnämsta riddare och herrar. Hans uppsyn var dyster, men beslutsam, och hans blick på all den ståt, som kyrkan utvecklade, röjde harm, men icke vördnad. Man. kunde se på honom att han denna gång var sinnad att undertrycka vad som jäste inom honom. I det han skred uppåt kyrkogången, mellan rader av det tillbakavikande folket, föll hans ögon på den gamle lagman Algot, som stod orörlig vid den ena pelaren. Konungen studsade vid hans anblick, men hämtade sig genast och framträdde till honom. “Jag har givit eder fri, lagman Algot!“ sade han. “Jag förklarar att jag är tillfreds med den förlikning, som blivit gjord, och det gods och böter jag av edra söner för brutet edsöre har tagit. Den brottsligaste har dock undkommit och han vare, så länge jag lever och är herre i mitt rike, fridlös tillika med sin rövade hustru. Den lejd, som är dem given, må de ännu njuta i tre veckor, men ingen dag längre. För övrigt vare vår tvist slutad och all vår sak avgjord. Eller är det något mera I viljen fordra, lagman Algot?“ Den gamle hade med lugn värdighet sett konungen i ansiktet och, utan att blinka, mött det skarpa ögonkast, som åtföljde de sista orden. “Herre konung!“ svarade han långsamt. “Jag tvistar icke med landets överhet; jag bär min sorg såsom en man, den der tröstar på Guds hugsvalelse, och jag är tillfreds.“ Vid dessa ord böjde den gamle sin vita hjässa för konungen. En underbar darrning genomflög konung Magnus Ladulås, men han besinnade sig hastigt och räckte sin hand åt den gamle, så hårt förorättade. Denne mottog handslaget lugnt och bugade sig tigande. Därpå vände sig konungen mot altaret, därifrån biskop Brynolfs ögon uppmärksamt hade betraktat detta uppträde. Konungen framträdde till altardisken, drog sitt svärd och räckte det glimmande stålet åt en av sina riddare. Därefter knäböjde han på en pall mitt framför biskopen. Han tycktes kämpa ett ögonblick med sig själv, men därefter sade han med låg röst, men likväl så att de närmast stående likasom biskopen hörde det: “Jag är kommen att begära förlåtelse för all den hätskhet och orättvisa, varmed jag har vänt min hand mot den heliga kyrkans tjänare.“

 

Biskopen hade betraktat honom med en sorgfull nästan medlidande blick, men trädde nu fram, upplyftade honom och omfamnade honom, i det han sade: “pax nobiscum! Jag förkunnar eder, herre konung, Guds och den heliga kyrkans förlåtelse och förklarar eder nu från synd och förebråelse avlöst och fri.“ Därvid utsträckte biskopen handen och mottog av en av konungens tjänare ett brev; det var det olycksdigra bannlysning brevet. Både prelatens och konungens blickar var mörka, då den förre utvecklade den av hans broders blod fläckade skrivelsen. En ung, blek korgosse framträdde med en brinnande fackla och biskopen höll med darrande hand bladet över lågan, som snart förtärde det, så att askan föll ned på golvet.

 

Nu spände konungen ånyo sina blickar i biskopen och sade: “Farväl, biskop Brynolf! Jag tackar er! Ännu i dag återvänder jag till min huvudstad.“ Biskopen gjorde korstecknet över konungen och sade: “Jag skall först följa min åldrige fader till hans bekymrade hustru, och där hoppas jag få njuta någon hugnad vid återseendet av mina närmaste i frid och försoning. Därefter vill jag återvända hit för att hålla själamässor över mina bröder. Gud och alla hans helgon upplyse eder, herre konung, och före eder på en rätt väg, så att både edert folk och edert samvete måtte finna frid! Pax nobiscum!“ Vid en vink av biskopen inföll orgeln och en kör av sångare uppstämde ett högtidligt “gloria in excelsis: “ära vare Gud i höjden!“

 

1800-tals novellen ”Lagman Algot”, berättar om lagman Algot i Götala, samt den konflikt som uppstår mellan dennes släkt och kung Magnus Ladulås under andra hälften av 1200-talet. Novellen hittas i Samlade svenska historiska noveller av Gustaf Henrik Mellin (4:e upplagan). Med 30 teckningar av C. G. Hellqvist. 1:a delen. Stockholm. Albert Bonniers Boktryckeri 1878:139-193. Illustrationerna till bloggavsnittet är från Skara stift och alla från 1800-talet. Algot Brynolfsson, har funnits i verkligheten och vilken 1270 första gången i urkunderna omnämnes såsom lagman i Västergötland. Han hade många söner, av vilka man med säkerhet känner namnen på sex: Brynolf (biskop i Skara), Karl, Peter, Bengt, Rörik och Folke. Lagmannen Algot stod i stor ynnest hos kung Magnus Ladulås, men föll sedermera i onåd efter att sonen Folke någon gång kring år 1287 rövat bort Ingrid, dotter till den förnäme Svantepolk Knutsson. Han var son till danske konungen Valdemar Sejrs oäkta son, hertig Knut Valdemarsson av Danmark, och gift med en syster till svenske konungen Erik Erikssons gemål, som var trolovad med en dansk ädling, och flytt med henne till Norge. I detta illdåd hade brodern Karl varit Folke behjälplig. Då kung Magnus ansåg hela släkten ha varit delaktig i detta brott mot hans fridslagar, lät han gripa och fängsla lagman Algot och hans son Rörik. Karl, Peter och Bengt lyckades fly undan till Norge. För att undfly konungens vrede gömde biskop Brynolf sig i Alvastra kloster. Först sedan han givit en ödmjuk förpliktelse till lydnad mot konungen, fick han återvända till sin biskopsstol. Fadern Algot, som jämte sonen Rörik 1289 släpptes ur fängelset, måste nedlägga sitt lagmansämbete. I tron att allt var förlåtet återvände Karl från Norge, men blev gripen och avrättad. Ingrid återkom till Sverige efter Folkes död och var sedermera en tid abbedissa i Vreta kloster. Med Folke hade hon sonen Knut Folkesson. Denne, vilken blev gift med en dotter till marsken Torgils Knutsson, var svenskt riksråd och avled i mitten av 1300-talet. Det finns lite felaktigheter i platsnamngivandet med verkligheten, då Brunsbo inte uppstår som biskopsgård förrän på 1400-talet, däremot var Götala biskopsgård under denna tid, men såldes av skarabiskopen till kronan efter denna fejd. Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Algotssönerna 2013-12-28 och http://wadbring.com/historia/sidor/algot.htm 2013-12-28.