Ett besök hos lagman Eskil.

 

På Götala gård, nära den gamla staden Skara och ännu närmare till det starka fästet Skaraborg, bodde den vördade lagman Eskil. Han var högt ansedd i landet, emedan han ägde snille “framför androm mannom“. Den förträffliga Västgötalagen, kanske den yppersta av Sveriges gamla landskapslagar, nämner med vördnad den ädle lagmannen. Kunskaper ägde han mer än andra lekmän i världsliga ting och var i andliga studier jämngod med klerkerna. Därjämte var han en man för sig och styrkte västgötarna och deras hövdingar i det som rätt och gott var, så att han genom sina rätter och råd aktades högt bland alla rikets lagfarna män. Han var också en rik man, gift med en rik jarlaänka, fru Kristina från Norge. Hans släkt var den förnämsta i Svea och Göta riken, där hans broder, Birger Jarl, sedermera förde riksstyrelsen. Den andra brodern, Bengt, var lagman i Östergötland och den tredje biskop.

 

 
Lagman Eskil satt en dag år 1218 i sin sal i högsätet. Bredvid honom satt på en bänk en klosterbroder, som hade en bok i handen. De var båda fördjupade i samtal.

“Vördige broder Andreas!“ sade lagmannen. “Du lovar då att skriva hela vår Västgötalag till årets slut?“
 

“Ja, om Gud vill!“ svarade klosterbrodern. “Föga tacksamt vore det av oss, fattige bröder i Varnhem, om vi icke gärna gjorde lagman Eskil detta till nöjes. Du har låtit ånyo bygga upp vårt kloster, sedan det blev nedrivet av våra ovänner, och du födde oss hela första året, sedan vi med våra böcker och saker kom hit från Danmark. Dessutom är lagen visserligen en bok, som är värd att finnas i vårt skåp. Du är ju också nöjd att hela skriften bliver sådan, som jag nu börjat kyrkobalken?“

Därvid öppnade munken en bok. Lagmannen såg på den.

“Du gör goda abbreviaturer, broder Andreas. Men initialerna kunde du måla mera med blått än med rött; boken tycks mig eljest så blodig. Hur många bokskrivare är I nu i skrivkammaren i Varnhem?“

 


“Vi är tre, men vi ha hopp att snart erhålla biträde, ty den unga Björn Stenson har slutat sina studier i Paris och kommer att bli ett år hos oss i Varnhem innan han tillträder canonicatet i Skara.“
 

“Det är mig kärt att vi få ännu en lärd man hit i grannskapet. Har I haft brev från honom nyligen? Vad skriver han om Paris? Har han fått de penningar, som vi av tionden sände honom till hjälp för hans studier?“
 

“Ja, allt har gått honom väl. Han är intagen i Collegium Upsaliense, som du vet blivit stiftat till härbärge för tolv svenska och götiska studenter. Huset är beläget på en gata, som heter Rue de Serpent. Senior och principalis för de tolv studenter är Andreas And, som väl blivit canonicus i Uppsala. De har en god ordinantie. Alla har de sin spisning vid ett bord, och på kamrarna får ingen traktering äga rum. Spel är strängt förbjudet, och ingen får sätta sig i skuld över fyra styver. Om söndagen skall allt vara tyst, men om söknedagarne får sjungas både i kamrarna och trädgården. Broder Andreas äger det huset där de bo, och han ämnar testamentera det till collegium.“
 

“Sålunda kunna ock vi svenskar hoppas, att hos oss skola sådana män uppkomma, som för lärdom och vetenskaper njuta heder även i andra länder.“
 

“De svenska studenterna är väl anskrivna i Paris. Vi har där tre, som blivit baccalaurei uti theologia och professores artium liberalium. Med tiden torde kanske en av dem blir rektor för hela universitetet och parisiske rektorn rangerar över alla ministrar, grevar, baroner, kardinaler (om de inte är av kungligt blod), ärkebiskopar, ja, han är näst påven och konungen.“
 

“Detta är hjärtligen fägnesamt, broder Andreas! Men en sak, som ligger mig starkt på hjärtat, ville jag språka med dig om. Skulle vi icke ha några lärde män, som samlade våra gamla hävder och urkunder? Du har ju själv varit i Danmark och läst den lärde Saxos bok. Jag lät nyligen Johannes, kanik i Skara, läsa för mig en bok, som de ha där fått från Rom. Boken var skriven av en man, som hette Valerius Maximus, och den avhandlade romarnas hjältedåd. Jag tänkte då, att vi väl har gjort så stora bedrifter som mången av dem. Därtill med har danskarna samlat sina minnen av framfarna dagar, och vi har dock väl så mycken ära som de. Vad menar du därom, broder Andreas?“
 

Klosterbrodern teg en stund. Slutligen sade han:
“Visserligen är vi, svear och göter, det första folket i Norden, och vi har utfört många märkliga gärningar. Även ha i synnerhet norrmännen oss att tacka för allt vad de är, så vitt vi kunna spörja tillbaka. Men ett sådant företag som att samla och uppsätta våra hävder, är varken lätt eller snart gjort. Emellertid är det en god tanke, lagman Eskil. Jag skall begrunda den, ehuru jag kanhända bättre passar att skriva andras böcker än egna.“
 

Lagmannen räckte honom tigande sin hand och båda försjönk i djupt begrundande. Då öppnades dörren och fru Kristina inträdde, åtföljd av en främmande man. Hon hade ett papper i handen och gick med en viss häftighet till lagmannen samt räckte honom papperet, i det hon sade: “Här är en isländare, en skald, som reser till Uppsala, till hovet. Han har skickat sin tjänare förut och begärt härbärge. Därtill sände han detta blad.“
 

“Tillsäg vårt hovfolk, att de laga allt i ordning till skaldens och hans följeslagares härbärge!“ sade lagmannen till en tjenare, som var tillstädes. ‘‘Och du, isländare, gå och möt din husbonde och säg att han är välkommen hos lagman Eskil!“
 

Främlingen avlägsnade sig och lagmannen läste papperet. “Det är ett skaldestycke till dig, min husfru!” sade han. “Det heter “Andwaka“ och innehåller din förre mans, Håkan Jarls minne.“

Fru Kristina, som satte sig i högsätet hos sin man, åhörde hans läsning med känslor av rörelse och beundran. Även klosterbrodern röjde ett livligt deltagande, emedan även han var en varm vän av den nordiska skaldekonsten.
 
 
Emellertid inträdde allt flera av lagman Eskils huskarlar och intog sina säten på bänkarna. En allmän nyfikenhet riktade alias blickar mot dörren. Slutligen öppnades den och den väntade gästen inträdde, åtföljd av fyra eller fem handfasta följeslagare. Det var en ansenlig gestalt, men utan någon stolt och majestätisk hållning. Hans hela skick röjde dock den bildade och lärde isländaren. Han gjorde en artig och ledig hälsning, så snart hans skarpa blick överflugit hela rummet, och trädde frimodigt fram till lagmannens högsäte. Denne reste sig upp och räckte sin gäst handen.

“Var välkommen, isländske skald, i mitt hus! Sitt ned vid mitt bord och håll till godo vad gästfriheten bjuder dig. En resande man från fjärran länder plägar icke försmå en välment undfägnad, även om den är ringa i ett tarvligt hus.“
 

Tärnor frambar dryckeshorn och förplägning av flera slag. Den resandes följeslagare framfördes även till bordet, och det visade sig, att lagmannens uttryck om välfägnadens ringhet endast var ett slags hövlighetsbetygelse, som skulle betyda att ingen välfägnad vore dyrbar nog för en så aktad gäst. För övrigt hörde det till tidens gästfrihetslagar, att man icke fick vara nog ohövlig, att fråga efter främlingens namn, innan han själv yppade det.
 

Sedan man spisat och druckit hos lagmannen, begynte denne inlåta sig i samtal med den lärde gästen; klosterbrodern’ deltog även i samtalet. Som främlingen kom från Norge, vände sig snart samtalet ditåt. Man hade den tiden inga tidningar, utan nyheter meddelades endast av resande. Lagmannen hörde av sin gästs berättelser, att denne var en högst lärd och tillika erfaren man. Även lagmannens husfru förvånades över den reda han hade på alla Norges förhållanden.
 

Slutligen föll samtalet på Norges historia. Främlingen berättade många märkliga händelser ur densamma. Lagmannen frågade honom om han visste varifrån Norge egentligen först erhållit folk och lagar.

“Det veta vi väl,“ sade främlingen, “och nu erkännes det av alla norrmän, att de från svearna erhållit allt gott, som nabo kan av nabo bekomma. I de tider, då ingen konung fanns i Nordlanden, var Norge bebott av jotar och stigmän, som blotade åt Tor och levde av rov. Men då Odin kom till Svitiod, fick också Norge del av hans visdom. Och det var Norges första lycka. Sedermera har vi icke glömt, att Harald Hårfager och alla hans efterkommande var av Ynglingaätt. Även har alltid Uppsalakonungen varit överhuvudet för de nordiska länderna och bibehåller ännu, sedan de blivit tvenne riken, främsta rummet bland nordens konungar. Väl vet jag, att vi från England erhållit månget trätofrö bland den goda säden, som hos oss blivit sådd, men så skola väl tider komma, då Viken icke mer utgör ett tvisteämne mellan svear och norrmän. Det synes mig väl gjort att då påminna om vad gott norrmän från sina grannar erhållit har. Och jag vill till den ändan uppsätta de gamla konungasagorna i böcker, att de må förvaras åt eftervärlden.“
 


“Ett gott värv är det,“. yttrade lagmannen, “att bevara det, som folket försport om fäderna. En sådan kunskap är nyttig att varna de unga och ger råd vid många tillfällen.“

Medan samtalet så fortgick och de båda männen fördjupade sig däruti, betraktade klosterbrodern främlingen med spänd uppmärksamhet. Slutligen gav han värdinnan en obemärkt vink och viskade hastigt ett par ord till henne.
 

 

Fru Kristina stod då med någon häpenhet upp och hämtade en stor gyllene armring. Med denna kungliga gåva trädde hon fram till sin gäst och sade:
“Nu känner jag er och er släkt, lagman Snorre Sturlasson! Er vänskap för min släkt har åter visat sig i det nya skaldestycket “Andwaka“, som ni bevisat mig och vårt hus den äran att sammansätta över oss. Jag tackar er därför av uppriktigt hjärta och ber er hålla till godo mitt välmenta tacksamhetsbevis.“

Därmed överlämnade hon den dyrbara armringen åt honom. Lagman Eskil stod också upp från sin plats och räckte Snorre Sturlasson handen. Den tidens båda märkvärdigaste lagfarna män betraktade varandra med blickar av ömsesidig beundran.

 

 

1800-tals novellen ”Ett besök hos lagman Eskil”, berättar om hur lagman Eskil i Götala får besök av Snorre Sturlasson, ur Samlade svenska historiska noveller av Gustaf Henrik Mellin (4:e upplagan). Med 30 teckningar av C. G. Hellqvist. 1:a delen. Stockholm. Albert Bonniers Boktryckeri 1878:133-138. Harri Blombergs fotografier är från Skara och Götala 20131216-20131217.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0