När sagorna blir verkliga…
Första helgen i mars 2013 blev sagofigurerna levande, upplevde det personligen både i Götala och i Karlskrona. Inte möjligt tänker läsaren, men minns Nils Holgerssons underbara resa, då han som pyssling får på ryggen av en gås får resa genom hela Sverige och i Karlskrona träffa både bronskarlen Karl XI och den finländske träkarlen Rosenbom livs levande.
Den siste ”en gång i tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjänst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, på sistone skuren i trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa.”
Så fick jag också uppleva dem vid besök i örlogsstaden, Karl XI livligt berättande om sina dagar i Götala, då han 1685 mönstrade sitt Västgöta regemente till häst vid kungsgården.
Sagofigurer och statyer blir bara verkliga nattetid, ty för när solen rann upp försvunno både bronskarl och träkarl med detsamma, som om de hade varit gjorda av dimmor.
Dagtid blir de lika stela som brons, torkat trä eller keramik, man har svårt att tro att de gömmer levande själar inombords, men så är fallet.
Stora Vadet har också sina pysslingar och gårdstomtar, vaktande torpet och forngravarna, skötande trädgårdsland och fågelliv.
Inte ofta man får se dem, men tittar man noga kan deras konturer synas vid någon trädrot där de har slagit bo.
Tomtarna i Götala är en skuggtorpare med övernaturliga krafter som vakar och ser till att gården har lycka med sig. De visar sig ogärna, oftast ser man bara spåren efter dem.
Dock vid sammankomst uppträder de som en äldre man eller kvinna och mindre än människor (exakt hur liten varierar), ofta med vitt skägg och hår, gråa kläder och luva.
Det var viktigt att hålla sig väl med dem och inte förarga dem på något sätt.
Tomtarna har såsom bronskarlen i Nils Holgerssons underbara resa ett vresigt temperament och kan hämnas om man exempelvis missköter torpet eller behandlar dem respektlöst.
Om man visar respekt och ställer fram lite mat, blir de tillgivna och torpet troget.
… så för säkerhets skull, krama nästa stenpelare, man kan aldrig veta… kanske den som Karl XI sätter fart*…
*) ”… Vad har den där långläppen här att göra? sade pojken till sist. Han hade aldrig själv känt sig så liten och ömklig som den kvällen. Han försökte krya upp sig med att säga ett käckt ord. Sedan tänkte han inte mer på statyn, utan slog in på en bred gata, som ledde neråt sjön.
Men pojken hade inte gått långt, förrän han hörde, att någon kom efter honom. Det gick någon bakom honom, som stampade mot stenläggningen med tunga fötter och stötte mot marken med en skodd käpp. Det lät, som om själva den stora bronskarlen uppe på torget hade givit sig ut på vandring.
Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang neråt gatan, och allt säkrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen skakade. Det kunde inte vara någon annan än han, som gick så tungt, och pojken blev rädd, när han tänkte på vad han nyss hade sagt åt honom. Han vågade inte vända huvudet för att se efter om det verkligen var han…”
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är en roman av Selma Lagerlöf, utgiven i två delar 1906-1907.
