Tingsplatser på Åland och Irland.

 

Sommaren 2012 besökte jag tvenne gånger den forna tings- och handelsplatsen vid höggravfälten och kyrkan i Saltvik, som var Ålands centralort under yngre järnålder och tidig medeltid, med sin åt Sankta Maria helgade kyrka och landstingsplatsen framför den. Orten heter nu Kvarnbo, tidigare Bo. Saltvik kan betyda handelsplatsen, där man lagrade och sålde salt, en viktig handelsvara i det saltfattiga Östersjön. År 1351 kallades egendomen curia Saltwik in Alandia och var en kungsgård som konung Magnus Eriksson donerade till Åbo biskopsbord.

 

 

Omkring och vid Saltviks kyrka finns motsvarigheten till Ålands Birka med flera stora gravfält, den svarta jorden med bebyggelsespår – huslämningar – och rika fynd, bland annat silversmycken och arabiska mynt. Höggravfältet på Johannisberg är med sina 180 anläggningar det största på Åland.

 

 

Om knappt två veckor ska jag besöka motsvarigheten till Irlands kanske viktigaste tings- och handelsplats från vikingatiden – Thingmote i Dyflinn (Dubh Linn).

 

 

Det var främst på Irlands östkust som de varaktiga vikingatida bosättningarna av nordbor etablerades, exempelvis Cork (847 e Kr), Waterford (före 860), Limerick (före 887) och Wexford (före 892), samt i mindre hamnar, såsom Youghal (före 866), St Mullins (före 892), Arklow och Wicklow (båda på 800-talet), men även Drogheda (910 e Kr), samt andra platser i inlandet. Linn Duachaill är en longphort (en term som används Irland för vikingatida hamnplatser), som är känd sedan 841 e Kr (samtida med Dubh Linn), men återfanns arkeologiskt först 2010 i byn Annagassan, där floden Glyde rinner ut i Irländska sjön. De arkeologiska kvarlämningar verkar vara välbevarade och omfattande till yta och mängd. Mer fakta finns att tillgå via det lokala museet i Dundalk.

 

 

Vikingarna bosatte sig i Dublin redan på 800-talet e Kr och höll sig kvar i makten i århundraden, om av skiftande karaktär ända fram till 1170, då den erövrades av normanderna i England, denna iro-nordiska period i Irlands historia präglades av omfattande politiska och ekonomiska förändringar. Den omfattande bosättningen i Dublin under 900- och 1000-talen upptog ca 21 hektar och skyddades av vallar, som ursprungligen restes någon gång under 900-talet. Befolkningen måste ha uppgått till flera tusen människor och den växte oupphörligt. Vikingarnas ättlingar – iro-skandinavierna – underkastade sig normanderna åren kring 1170 och förpassades till Oxmantown (tidigare Ostmenstown), norr om floden Liffey.

 

 

Cirka 350 meter öster om den vikingatida stadens försvarsverk, invid forntida gravar låg en tingshög på Hoggen Green – Allmänningen på högen, nuvarande platsen av det som avgränsas av husen vid Gollege Green, Church Lane och Suffolk Street.

 

 

Fram till åren omkring 1683-1685, alltså för ca 330 år sedan fanns en tingshög som hade en omkrets på ca 73 meter och var ca 12 meter hög, den avlägsnades de sistnämnda åren. Platsen omnämns första gången som Thengmotha i normandiska källor anno 1240 och var alltså ett klassiskt vikingatida ting, såsom Tingvalla på Island, Tynwald på Isle of Man och Dingwall på Skottland eller det förmodade Alla Götars Ting i Götala, för att nämna några exempel.

 

 

Namnet Thingmote har också fram tills alldeles nyligen varit namnet på en pub på 15 Suffolk Street i den irländska huvudstaden, invid Trinity College från 1592.

 

 

År 1646 beskrev författaren Davis tingshögen såsom the fortified hill near the college. Området har kallats ofta för Hogges (Hoggan i pluralis) och syftar till det norröna ordet haugr (hög). En plats i Dublin, som alltså påminner om den norröna tingstraditionen.

 

 


 

 

Spåren av vikingarnas närvaro på Irland är talrika, exempelvis hittas på bilden ovan, tagen i St Flannans katedral i Killaloe, invid vikingastaden Limerick en runsten, som upptäcktes 1916. Runorna lyder Thorgrimr ristade detta kors. Stenen är ovanlig, då det även finns en inskription i Ogham, som är en gammal gaelisk form av skrivande och den delen lyder En välsignelse åt Thorgrimr. Åker man till museet i Kilkenny kan man se på ett bevarat vikingasvärd, för att nämna ett annat exempel. Nedan ses spåren av nordisk ornamentik i urnesstil på en sarkofag i Cashel, Irland.

 

 

Källor:

Clarke, H.B., Dublin: No. 11: Dublin - to 1610. No. 11, Pt. 1 (Irish Historic Towns Atlas) 2003:1-20.

Hall, Richard, Stora boken om vikingarna (Exploring the World of the Vikings). Lind & Co 2007:86-90 & 120-126.

Little, George A., The Thingmote. Dublin Historical Record, Vol. 13, No. 3/4, An Tostal (1953), pp. 66-71.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0