Götala

 

Götala har varit en kungsgård alltsedan Magnus Ladulås regeringstid. Dessförinnan var det biskopsgård, varifrån medeltidsbrev är skrivna på 1200-talet av biskoparna Lars I, Ragvald och Brynolf Algotsson. Den sistnämnde ryktbare biskopen är den som säljer biskopsgården till kronan på 1280-talet, men biskoparna kommer tillbaka till bygden öster om Skara då man på 1400-talet flyttar till Brunsbo.

 

Namnet Götala har tolkats som göternas eller Odens heliga tempel eller heliga plats, men var ett eventuellt tempel kan ha legat är inte helt klart – Tempelbacken pekas ut – och av tradition hölls Alla Götars Ting därstädes. Enligt äldre Västgötalagens uppräkningar av kyrkobyggnader ska biskop Bengt den Gode, på 1100-talets slut ha låtit bygga och inreda Götala kyrka. Oklart om det var en sockenkyrka eller gårdskyrka. Sydväst om Tempelbacken finns en plats som av tradition heter Götala kyrka, men arkeologiskt oklart om det har stått en kyrka på platsen.

 

Kung Erik Eriksson (Läspe och Halte) skriver medeltidsbrev 1246 på besök hos biskop Lars I i Götala, kung Karl XI övar Västgöta regemente till häst i Götala 1685 och kung Gustav III och hans bror hertigen av Östergötland besöker och övernattar på Götala kungsgård 1772. Kungsgården var länsresidens och bostad för Skaraborgs landshövding mellan 1612 och 1660 Dagens huvudbyggnad byggdes i slutet av 1880-talet och används till restaurang. Tidigare fanns här en byggnad från 1730-talet. Då var kungsgården översteboställe för Västgöta kavelleriregemente. Till den äldre byggnaden hörde två flygelbyggnader som på 1960-talet flyttades till Kråks herrgård vid Västergötlands museum i Skara. Efter Hushållningssällskapets drift av gården har Sveriges lantbruksuniversitet tagit över och driver idag gården som försöksgård, med en stor besättning av nötkreatur.

 

 

Kungsgården Götala är en plats, där många spännande levnadsöden har utspelat sig. Inte bara i mangårdsbyggnaden, utan även i de många torp som har underlydit kungsgården. Nancy Nykvist har i sin bok Återblick (1997) och i stort antal artiklar i bland annat Skara Gilles årsbok Ett och annat från den gamla staden Skara skildrat med stor berättarglädje om livet på torpet Stora Vadet under 1800- och 1900-talet, som på järnåldern var begravningsplats för Götalas stormän vid Vadstället över Götala madet. Om livet på själva kungsgården finns fina skildringar i Johan Georg Arsenius (1818-1903) postumt utgivna Minnesanteckningar, genom Nils Erdmanns försorg 1924. Lite grann om bakgrunden till Arsenius berättelse kan man läsa i Bengt O.T. Sjögrens artikel Herrar på Götala i Skara Gilles årsbok Ett och annat från den gamla staden Skara 2002-2003. Originalhandlingarna till Arsenius minnesanteckningar förvaras på Uppsala universitetsbibliotek och nedskrevs då Arsenius var 76 år gammal anno 1894, alltså för 120 år sedan. Han var skolkamrat och personlig vän med bröderna Thom och Axel Adlercreutz på Götala och beskriver deras vänskap. Deras familjer var ingifta med varandra, då brödernas syster Mathilda (1816-1840) var gift på Götala kungsgård den 23 september 1836 med Johan Georg Arsenius farbror - kaptenen och sedermera överstelöjtnanten vid Bohus läns regemente Georg Arsenius. Mathilda Arsenius ligger för övrigt begravd på Gamla kyrkogården i Skara, tillsammans med sin far Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) och mor Margareta Elisabeth Charlotta von Arbin (1778-1836). Gravstenen finns ännu att bese.

 

 

Nu till Arsenius minnesanteckningar om familjen Adlercreutz på Götala kungsgård:

Nu kom det tredje och intressantaste skedet i min ungdom. Istället för Scheffrarna fick magister Linnarsson två nya disciplar, Thom och Axel Adlercreutz, och jag två nya kamrater. De hade förut varit vid Barnängens skola i Stockholm. Inte tror jag, att de lärt sig mycket där, men Axel ägde ett briljant huvud och skaffade sig snart ett gott anseende i Skara skola på latinlinjen, då Thom åter gick in i apologistskolan. Thom var av samma ålder som jag, Axel två år yngre.

Fadern, general Gustaf Adlercreutz, var yngre broder till den store finske generalen och excellensen greve Carl Adlercreutz, som fått ett stort namn i historien, dels för sina hjältebragder i Finland och dels för sitt aktiva deltagande i Gustaf IV Adolfs avsättning 1809. Efter Finlands förlust flyttade båda bröderna till Sverige.

Den äldres liv och bana är historiskt känd. Den yngre blev chef för Västgöta kavalleri, som snart fick sitta av, då Adlercreutz befordrades till generalbefälhavare i distriktet och fick behålla Götala, en kvarts mil från Skara, såsom pension. Han hade deltagit i 1813-14 års krig, bar ordnar och medaljer och ett vackert ärr efter en kula under hakan. Han hade även ärvt Leckö (Läckö kungsgård), som excellensen fått i nationalbelöning på 50 år och lämnat åt sin äldsta dotter Charlotte samt hennes man, greve Rudenschöld, vilka, när jag kom i huset, bodde på Leckö.

Generalen, ett original, en äkta finne, föreföll livlig och glad, när han var vid det lynnet, men led av hyprokondri emellanåt. När det kom på, låg han hela år, men sjukdomen gick oftast över på en gång, och från en skröplig sjukling blev han då en levnadslustig ungdom. Han kalasade och drack och var med om allt. Som bevis på hans ovanliga kroppsstyrka vill jag berätta en episod.

Utom den stora rödmålade envåningshuvudbyggnaden på Götala funnos två flyglar. Den ena inneslöt köksdepartementet. I den andra hade i ena ingången generalen sina två à tre rum,och i den andra ingången bodde magistern och vi tre gossar. I början voro generalens sjukdomsperioder kortare och hälsoperioden längre. Sedermera blev det tvärtom, och vid det tillfälle jag nu vill tala om hade han legat mest till sängs i hela två år.

Middagarna åt han icke i familjen, men på aftnarna kl. 6 brukade han komma upp i salongen, där han lade patience, men nästan aldrig sade något.

En afton vid jultiden observerade jag, att han emellanåt tittade upp ur korten. En gång steg han upp, gick några steg och gnuggade sina händer. En liten stund därefter gick han ut och kom tillbaka med ett livligt och glatt utseende. Jag fick sedan höra, att han gått ned i stallet och med ett par örfilar tuktat upp kusken Rapp, en duktig karl, men dyrkare av spirituosa.

Morgonen därpå kom han in i våra rum kl. 4, väckte oss med en dusch ur vattenkaraffin, skrattade som en ungdom och sade: Opp nu, pojkar, gå till stallet och ställ i ordning spannet och Knölpotäten – han hade nämligen konstiga namn på alla sina vagnar. Därefter gick han och satte sig på magisterns sängkant där han skämtande och pratande kvarblev ett par timmar.

Vi läto spänna för, och kl. 9 var ekipaget på kälkar framme. Något slädföre var det just icke, endast litet rimfrost på vägen, men det gjorde detsamma.

Sedan generalen fått tömmarna, satte de fyra gula hästarna av med släden, som om den hade varit ett nötskal, in till staden, där vi bevistade gudstjänsten. Vid återkomsten blev det liv i huset, till middagen vin på bordet, skratt och skämt.

Dagen därpå satte sig generalen i sadeln på ridhingsten Milord, en gul, guldglänsande häst med vit man och svans, och red till Mariestad fem mil. Andra dagen red han hem igen. Detta vid 58 års ålder och efter två års sängliggande.

Nu blev det annat liv i huset. Kalaser för grannarna, baler och tillställningar av alla slag. Särskilt minns jag ett societetsspektakel på Charlottadagen den 12 maj, generalskans namnsdag. Dessemellan ridturer i trakten. Jag fick mina första ridlektioner på den förutnämnde hingsten Milord, men erhöll så mycket ovett, att det nästan gav mig avsmak för ridningen. Efter lektionens slut var generalen dock lika vänlig och glad som vanligt. Hans långa meritförteckning finnes fullständigt uti ättartavlorna, men jag vill nämna några ord om generalskan. Född von Arbin och syster till general Arbin, som också efter Finlands förlust överflyttat till Sverige, var hon ett i alla avseenden överdådigt fruntimmer. Vacker, lång och rak hade hon en hållning som en drottning. Hennes uppträdande på tillställningar och baler väckte alltid uppseende, och man kunde säga hon var primus inter pares. Bredvid sin gubbe, som var kort med en liten rund mage och en tjock, glänsande snusnäsa, såg hon nästan ut att tillhöra en annan folkras. I övrigt måtte hon ha varit mycket lik sin bror excellensen, om jag skall döma efter dennes mycket väl målade porträtt av Krafft, som hängde på Götala. Detta porträtt finnes på många andra ställen i vackra gravyer.

Generalskan dog 1836. Samma år hade andra dottern i huset, Mathilda, ingått äktenskap med min farbror, då löjtnant vid Bohusläns regemente och stabsofficer. Han hade varit adjutant hos generalen, såg mycket bra ut, sjöng med en vacker basröst och dansade utmärkt. För övrigt var han en god jägare och ovanligt stark. Han bröt på armtag ner en kringresande teatersimson.

Han och hans hustru fingo nu bo kvar på Götala tills vidare, och som hon var en snäll och behaglig ung fru blev hon värdinna. Hon var då 18 år och han dubbelt så gammal, eller 36. Tre år därefter dog hon på Götala, och han gifte om sig 1842 med Augusta Bildt i Uddevalla, även då dubbelt så gammal som sin andra hustru.

Generalens äldsta dotter var redan vid min ankomst till huset gift med greve Carl Rudenschöld. De bodde på Leckö. Hon var utmärkt musikalisk och hade en ovanligt stark och klangfull röst. Hon sjöng stundom vid konserter och oratorier i Skara domkyrka som, ehuru ovanligt stor, väl fylldes av hennes stämma. Ofta fröjdade hon oss också i hemmet med sin sång.

Hon hade flera barn, bland andra Axel, sedermera chef för Bohusläns regemente.

 

I Arsenius minnesanteckningar återkommer han ett flertal gånger till Götala och familjen Adlercreutz, bland annat brukade han med bröderna Adlercreutz från Götala med ”häst och åkdon” åka till Marums å för att bada. En gång, då Thom inte var med höll brodern Axel Adlercreutz på att drunkna i kvarnströmmen under sådan färd. Arsenius räddade honom till livet genom att dra upp Axel i håret:

Jag grep honom i håret och sam på rygg, vilket jag kunde bättre, och drog honom i land. Innan vi kommo dit kände jag dock mina krafter svika, men till vår lycka stötte mina fötter mot ett grund, där jag stannade litet. Jag lyfte upp hans huvud och gav mig sedan ut och passerade lyckligt det korta avståndet till land. Jag förstod mig icke på att rulla patienten, utan ställde honom rätt upp. Aldrig tror jag, att jag haft ett ögonblick av större glädje än då han, efter några minuter, kanske mindre, ty minuten var lång och förtvivlad för mig, med hög röst ropade Anders. Händelsen var den, att just då han höll på att drunkna, fick han ögonen på en drängpojke vid Götala, som stod på ett lass vid kvarnen. Härvid tänkte han ropa efter pojken. På detta sätt räddade jag åt fosterlandet en blivande excellens och justitieminister samt en bra karl.

Vi höllo båda händelsen hemlig, och först årtal senare fingo de på Götala veta av den, men under uppehållet i Skara berättade jag allt för min far, som både glad över min bravur och djupt rörd sade: ”Detta kan du ej tillräkna dig, som din egen förtjänst, ty det var vår Herre: som hjälpte dig.”

 

Källor:

Erdmann, Nils, Johan Georg Arsenius´ minnesanteckningar. Kulturbilder från 1800-talet. Stockholm 1924: 16-19, 23-24 & 43-45.

Nykvist, Nancy, Återblick. Skara 1997.

Sjögren, Bengt O.T., Herrar på Götala. Ett och annat från den gamla staden Skara 2002-2003:13-17.