Götala

Brunsbo storäng är en fornlämningsmiljö som ovanligt tydligt visar landskapets och bebyggelsens förändringar. Den har haft stor betydelse för tolkning av bylandskapets framväxt i regionen och andra delar av landet. Området är ett av landets bästa exempel på fossilt odlingslandskap från järnålder och medeltid. Här finns ett rikt fornlämningsområde med gravfält och spridda gravar. I området fanns så sent som 1660-talet en sjöliknande uppdämning, till bäcken Dofsan (under medeltiden hette den Drys), som kommer från trakten av Billingen och rinner igenom Skara och sedan via Flian och Lidan ut i Vänern.

 

Till områdets historiska sammanhang hör även Brunsbo biskopsgård, det förhistoriska och det allra äldsta medeltida sammanhanget bör kopplas till Järnsysslas förmodade jarlssäte. Där nuvarande Brunsbo biskopsgård med äng bör ha varit ”Järnsyssla övre” (Jersysla övre), utifrån det resonemang som fördes i januaribloggen 2014. (1)

 

Brunsbo biskopsgård, ligger tre kilometer öster om Skara och fick sitt namn efter biskop Brynolf (II) Karlsson (ca 1351- ca 1430), vilken hade studerat i Paris, som i början av 1400-talet blev den förste av ett stort antal skarabiskopar som kom att bebo Brunsbo biskopsgård – setegardhen Brynnolffs bo – i cirka 500 år, till 1935.

 

 

Huvudbyggnadens källarvalv härrör från senmedeltiden och det äldsta medeltidsbrevet som omnämner Brunsbo är då biskop Bryniolf i Skara i mitten av september 1423 tillskiftar riddaren och lagmannen Gustav Magnusson en gård i Skelfvena kyrkby i Kinds härad mot en tomt vid biskopsgården Bryniolfsbo (Brunsbo) invid Skara.

 

 

Det äldsta brevet medeltidsbrevet som finns kvar och är utfärdat i Brunsbo är från 1436 och av biskop Sven i Skaras hand, där han lägger till det av herr Bengt Nilsson innehavda dekanatet, som redan förut omfattade Eggvy, Öglunda och Istrums sockenkyrkor, ytterligare sockenkyrkorna Lundby och Skärv i Valle härad. Utfärdaren beseglar. Fler biskopsbrev skrivs här medeltiden ut och dras in till kronan under Gustav Vasas regeringstid på 1540-talet, blir kungsgård ett tag, men kommer 1577 att åter bli biskopsgård.

 

 

Skånings-Åsaka kyrka i norr blev begravningskyrka för många av biskoparna i Skara, då Brunsbo ligger i samma socken och dessutom var prebende åt biskopen, varför flera gravminnen över biskopar är bevarade. Ett epitafium av kalksten över den i Finland födde Daniel Juslenius, begravd i kyrkan 1752, är inmurat i sakristians norra vägg. Det var denne biskop Carl von Linné träffade i Brunsbo på sin Västgötaresa den 26 juni 1746. I sin resejournal skrev Linné: "Brunsbo, biskopens säte låg en kvart ifrån Skara; här sökte jag att rekommendera historiam naturalem hos herr biskopen doktor Juslenius att för den studerande ungdomen läsas."

 

 

För att återgå till Brunsbo och de tre senmedeltida källarvalven, så är de likt Vadstena rådhus byggda på markplan. Källarrummen med innervalv och – murar av tegel och yttermurar av sandsten i Brunsbo saknar förbindelse med varandra med dörrar åt söder och gluggar mot norr och hade fordom även en medeltida övervåning i sten, ombyggd för länge sedan till den vackra skapelse den är idag. Representationsfunktionen för denna biskopsanläggning var viktigare än försvarsändamålen.

 

 

Brunsbo lanthushållsskola fanns efter Skarabiskoparnas era i lokalerna i några decennier, men Brunsbo Gästgiveri drivs idag av paret Gunilla & Mats Olausson som gästgiveri och man kan äta och sova gott därstädes.

 

Brunsbo lantbruk, den 20 september 2013.

 

Ekonomibyggnaderna till den forna ladugården vid Brunsbo biskopsgård ägs fortfarande av Skara stift och arrenderas ut till Anders Gustavsson.

 

 

På gården bedrivs lantbruk och biogasproduktion, vars anläggning byggdes 2009 och invigdes 2010. Lantbruket består av växtodling och slaktsvinsproduktion.

 

 

Brunsbo äng är ett naturreservat sedan 1972, även den med stora kulturvärden. Brunsbo äng brukades som slåtteräng vid biskopsgården Brunsbo från 1400-talet till 1920-talet, innan dess var det en bymiljö åtminstone sedan romersk järnålder (200-400 e Kr), dock så hittas bebyggelsespår i området som visar att Brunsbo äng har varit bebott redan under neolitikum (bondestenåldern). Exempelvis hittas spår av 2000 år gamla åkermarker. Stengärdesgårdar omgärdade dessa förromerska järnåldersåkrar och resterna av dem kan idag ses såsom vaga stenupphöjningar i marken, så kallade stensträngar.

 

 

Driften på biskopsgården var i huvudsak inriktad på kreatursskötsel och på Storängen samlade man in foder åt djuren, genom att skörda hö, ty på ängen växte en mängd olika sorters gräs och örter som efter lieslåtter och torkning under högsommaren blev hö, dessutom skars späda kvistar och löv till ytterligare foder. På storängen växte ek och hassel, vars de förras löv samlades in på försommaren åt kreaturen, då eklöven smakade bäst och de senare gav förutom löv som foder även hasselspön och värdefulla hasselnötter. Storängen utnyttjades därmed också effektivt, då längst ned växte gräs och örter, medan i mellanskiktet fick hasseln verka och högst upp bredde ekarna ut sina lövkronor.

 

 

Brunsbo äng fick sedan växa igen i ett halvt sekel, tills området blev naturreservat på 1970-talet. Idag har man låtit den norra ängen att fortsätta växa igen och den södra ängen används som hage, medan mellersta ängen slås såsom förr av arbetslag, men med moderna maskinella liar. Slåttern där sker idag som brukligt mitt under högsommaren.

 

 

Annat var det förr på Brunsbo äng, då man samlades vid en slåtterpåle som kallades för Kungen, som var en utsågad ur en stående ekrot och kan beses ännu idag.

 

 

Innan slåttern på ängen började, samlades man kring ekpålen. Slåtterfolket utgick därefter från och återkom till denna samlingspunkt, då det var dags att ta raster. Vilka behövdes, då slåttern var ett drygt arbete som krävde allas medverkan. Männen slog gräset med liar och kvinnorna räfsade ihop detsamma.

 

Översiktskartan ovan över Brunsbo äng innehåller ett fossilt odlingslandskap vari vi finner resterna av en hel by med bybyggelse, åkrar, ängar och utmark, samt forngravar från hednisk tid, som blev avhyst i början av 1400-talet och sedan fram till idag har brukats som äng. Av kartan framgår att området låter sig indelas i två huvuddelar.

 

 

Norr om fägatan, som går tvärs över kartan i öst-västlig riktning, finns ett parcellerat område med inslag av flera olika typer av parcellmönster.

 

Söder om fädrevet ger parcellerna ett homogent intryck. Det södra området är odlingsmässigt yngst.

 

 

De smala bandparcellerna har utlagts i samband med tvåsädets införande mot slutet av vikingatiden av C 14-dateringar att döma.

 

Brunsbo äng, den 20 september 2013.

 

Det norra området företer visserligen också samma typ av långa parceller, men dessutom har det inslag av rutparceller, vilka bedöms som äldre och vilka C 14-dateringar styrker.