Knoparmoj i Götala.
Det är tidig höst i Götala, en ganska hektisk tid där man har skördat och arbetar med uthusen.
Norrgårdens uthus har fått ett nytt tak och med den forna kungsladugården fortskrider renoveringsarbetet. Ladugårdstaket på SLU: s försöksgård är delvis omlagt och det blev jättefint, i dagarna byter man ut ena ladugårdsväggen och även här blir ombyggnaden gedigt gjord.
I torsdags kom även sotaren till torpet Viljet, klättrade snabbt som en ekorre upp på torptaket och efter välgjord sotning brann det nu bra i vår vedspis.
Sotaren och jag kom att prata om det 500 år gamla yrket och det säregna språk som sotarna använde sig av. Så gott om alla yrken har beteckningar på sina arbetsverktyg som den oinvigde inte förstår, men skorstensfejarna var ensamma om att ha ett helt yrkesspråk som kallas för knoparmoj. Det användes givetvis i själva arbetet, men även på sotkamrarna där gesäller och lärlingar bodde. Sotarkammaren var både verkstad och hem. Den bestod av flera rum för omklädning, verktyg, sovrum, matsal med mera. Tvättade sig gjorde man där en gång i veckan i turordning med nynasen sist i samma vatten.
Vår sotare berättade att språket höll på att dö ut, då man idag inte mer arbetar i lag som förr. Kodspråket användes för att de skulle kunna kommunicera då de arbetade i hemmen utan att de som bodde där skulle förstå. Det användes en bit in på 1900-talet, men numera är det knappt någon som kan det längre, med undantag för en del yrkestermer. Brallor (byxor) och dojor (skor) är ord som kommer från knoparmoj.
Under min tid som guide på Norrköpings stadsmuseum brukade jag prata om sotarna som yrkesgrupp och det hemliga språket, vilket fascinerade barnen som besökte museet och på vår hantverksgata kunde de också bese en sotare klättra på en av stadens tak.
Till höstens kulna aftnar behövs sågas upp en del ved.
Höstluften var frisk, så jag gjorde ett besök vid torpruinen Halla hage i Götala.
