Inglinge hög – Sydsmålands äldsta tingsplats.
Stora gravhögar eller för ändamålet skapade storhögar användes också som tingshögar, såsom Inglinge hög som anses vara Sydsmålands äldsta tingsplats. Den är även Smålands största gravhög, och mäter 35 meter i diameter och 6 meter på höjden. På toppen finns en rest sten och ett mycket känt ornerat stenklot. Högen ingår i ett stort gravfält som innehåller 130 gravar av vilka flera har undersökts och kunnat dateras till yngre järnålder.
Föreställningen om att det ska vara en kung Inge som ligger begravd i storhögen, härleder från den svenska stormaktstiden på 1600-talet och har inget att göra med en faktisk förhistoria. Gravhögen blev utgrävd 1774 av en östgöte, vilket Jonas Carl Linnerhielm beskriver i ett brev i mars månad 1796, publicerad i boken Bref under resor i Sverige I, som utgavs 1797:
“Från Växjö kommer man utan vackra utsikter till Ingelstad gästgivargård. Strax därinvid i ett åkergärde är den bekanta Kung Ingels hög, på vilken ses en upprättstående hög sten och en annan av rund form, i det närmaste sådana som de finns avtagna i greve Dahlbergs verk, men de uthuggna prydnaderna mer förnötta. År 1774 blev högen mitt uti rätt nedåt ända till botten genomgrävd av rådman Schenberg från Skänninge, varvid ej annat skall ha funnits, än en urna med aska och ett på spetsen ställt tveeggat svärd.“
Detta omfattande grävföretag skall ha skett med patienter från hospitalet i Växjö, sedermera Sankt Sigfrids sjukhus (Jönsson 1998:9).
Inglinge hög är intressant i sammanhanget, då det finns en 45 meter lång vägbanksrest, möjligen förhistorisk, som leder fram till gravfältet vid Inglinge hög i Östra Torsås socken och som kallas Kungastigen (RAÄ 53), ytterligare 300 meter av vägbanken har återfunnits i södra delen av socknen (RAÄ 238), i sankmark mot Väckelsångs socken (Jönsson 1998:23f).
På en karta över Heda socken i Östergötland från år 1639 uppvisas en avrättningsplats, där man har hängt en stackare i ett kraftigt träd. Avrättningarna var ställvis mycket brutala, exempelvis i Fristad i Västergötland halshöggs och begrovs en man mycket hastigt för ca 150 år sedan: "Mästermannen, svartklädd med vita handskar, kom som en blixt, fick upp yxan, blank som silver, och högg av huvudet med ett hugg… Strax kom rackaren, tog den halshuggne i skankarna och välte ner honom i graven. Huvudet skrapade han ner med foten. Så hov han igen graven, tog yxan och gick (Levander 1975:255)."
En avrättningsplats hittas i området, Galgabacken är belägen norr om Ingelstads tätort i Östra Torsås socken /RAÄ 170) och som tidigare har varit en samfällighet. Den omnämns av lektor J. H. Wallmans arbete Werends Historia och Fornlemningar från 1819-1822, som finns i manuskriptform på Antikvariskt-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm och inom fornlämningsområdet finns en närmast rund, stensättningsliknande anläggning, 7 meter i diameter och 0,2 meter hög (Jönsson 1998:9 & 26).
Källor:
Fendin, Titti, Döden som straff. Glömda gravar på Galgbacken. Östergötlands museum 2008.
Jönsson Sune, Holmgren, Per och Tronde, Brita, 1997 års fornminnesinventering i Kronobergs län/Växjö kommun. Riksantikvarieämbetet 1998.
Levander, Lars, Brottsling och bödel. Stockholm 1975.
