Götala

 

I Filippinerna, i det som var Spanska östindien, infördes under andra hälften av 1500-talet den europeiska koloniala arkitekturen. Den var speciellt lämpad för de heta tropikerna i det nya östra området, den europeiska arkitekturen transponerades via Acapulco, Mexiko till en unik filippinsk stil.

 

 

Filippinernas barockkyrkor är uppförda i en säregen arkitekturstil, i ett land som ofta har drabbats av destruktiva jordbävningar, exempelvis under 1700-talet, där stora offentliga byggnader, såsom kyrkor, fick byggas om i barockstil.

 

 

I Filippinerna har förstörelsen av kyrkor av frekventa jordbävningar, gjort att kyrkornas form lägre och bredare än i Europa; sidoväggar gjordes tjockare och kraftigt pressade för skapa stabilitet under de seismologiska skakningarna. De övre strukturerna av kyrkobyggnaderna byggdes med lättare material, delvis för att inte skada vid nedfall.

 

 

Klocktornen är vanligen lägre och stela jämfört med torn i mindre seismiskt aktiva regioner i världen. Tornen har tjockare konstruktion i de nedre nivåerna, med en gradvis förminskning till den översta nivån.  I vissa kyrkor i Filippinerna, förutom att fungera som vakttorn mot pirater, är några klocktorn fristående från huvudbyggnaden för att undvika skador vid fallande klocktorn på grund av jordbävningarna.

 

 

Fyra av dessa kyrkor har valts ut till ett gemensamt världsarv, under beteckningen Filippinernas barockkyrkor. Följande kyrkor ingår i världsarvet:

San Agustins kyrka i Manila, La Nuestra Senora de la Asuncions kyrka i Santa Maria, San Agustins kyrka i Paoay och Santo Tomas de Villanuevas kyrka i Miagao.

 

 

Vi besåg den första - San Agustins kyrka i Manila - under vårt besök på nyårsafton 2017, men dessutom fick vi se många liknande kyrkor exteriört och interiört, byggda under den spanska kolonialtiden i samband med våra resor på öarna Mindanao, Cebu och Luzon i Filippinerna.

 

 

Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City på Filippinerna byggdes på det ställe där man 1565 fann en träfigur av Santo Niño (Jesusbarnet). Denna figur hade den 14 april 1521 getts till Hara Amihan av världsomseglaren Ferdinand Magellan (1480-1521), efter hans ankomst till ön Cebu. Hon var hustru till härskaren Raja Humabon, i anledning av att härskarparet och många av dess undersåtar lät sig döpas. Kort efter omkom Magellan i en strid på grannön Mactan.

 

 

44 år senare återkom Miguel López de Legazpi från Spanien och erövrade Cebu. Befolkningen på platsen var denna gång fientligt inställd till spanjorernas ankomst och han brände ned deras byar och grundade på området de första spanske bosättningarna på Filippinerna, Villa del Santísimo Nombre de Jesús och Villa de San Miguel. Skulpturen blev funnen i en svedd trädlåda, under röjningen efter en av dessa anlagda bybränder, och Jesusskulpturen var nästen helt oskadd.

 

 

Omedelbart efter ankomsten i april 1565 grundlade en präst som hade ledsagt Legazpi, fader Andrés de Urdaneta, klosteret Santo Niño, det första augustinerkloster på Filippinerna. På upptäcksstället för den ovannämnda skulpturen byggde så augustinerbrodern Diego de Herrera 1566 en kyrka av trä och nypa (palmartad växt, som man lokalt i Filippinerna bygger hus med), men den blev inte långt efter ödelagd vid en brand.

 

 

År 1605 påbörjade man under Pedro Torres att bygga en ny kyrka på samme ställe. Också denna var av trä och nypa, och stod färdig 1626. Två år efteråt brann också denna kyrka.

 

 

Redan samma år, 1628, påbörjade så Juan Medina att återuppbygga gudshuset. Byggmaterialet var denna gång en slags lersten, kallad adobe – något nytt under denna tid. Men detta byggnadsmaterial gick inte att använda i Filippinerna, till skillnad mot många delar av ett torrare Latinamerika, för i kontakt med luft i detta fuktiga tropiska klimat upplöstes lerstenarna. Därför fullförde man inte byggandet av denne tredje kyrka.

 

 

Först i februari 1735 blev så fundamentet lagt för den nuvarande basilikan. Det massiva stenbyggnadsverket var färdigt år 1739. Stenarna som användes, kom sjövägen från stenbrottet i Capiz på ön Panay till Cebu. Kyrkan fick namnet San Agustin. År 1889 fick den fönster och år 1965 följde en omfattande renovering, men utan på att ändra på strukturen från 1700-talet.

 

 

År 1965, i samband med 400-årsminnet av fader Urdanetas ankomst till Filippinerna, förhöjde påve Paul VI kyrkan till Basilica minor (på svenska betyder det mindre basilika). Vilket är en kanonisk/kyrkorättslig term för att beteckna vissa kyrkobyggnader som av historiska eller andra skäl åtnjuter en särskild status inom den katolska världen. Dessa kyrkor är vanligtvis undantagna från den ordinarie kyrkliga jurisdiktionen. Denna upphöjning innebar samtidig en namnändring, till Basilica Minore del Santo Niño.

 

 

År 1990 blev ett pilgrimscentrum byggt intill kyrkan, där finns också ett museum, som skildrar kristnandet av Filippinerna. Träfiguren av Jesusbarnet är bevarad och är som populärt pilgrimsmål utställt i ett stort solitt skrin med glassfönster i basilikans inre, skyddad av vakter. Den räknas som Filippinernas äldsta relik.

 

 

År 2013 blev basilikans klocktorn ödelagt av det kraftiga jordskalvet som drabbade grannön Bohol och Cebu City, men är nu restaurerat.